Krisen, del 89: Fetisch, ideologi, kritik

Hos Kalle Palmås väcks frågan om ideologi kontra fetisch. Båda begreppen figurerar hos Marx, men det finns väldigt olika sätt att begripa dess innebörd och relationen dem emellan. Hur man tänker dessa saker utgör något av en skiljelinje mellan olika former av kritisk teori, med olika implikationer för varje praktiskt försök att förändra det bestående. Det här inlägget kan läsas som en överdimensionerad kommentar till Kalle, med anledning av hans fråga. Kommentaren kunde dock inte undgå att sugas in i krisserien.

Nu ska jag sammanfatta min förståelse av samhällskritik:
1. Fetischkritiken måste alltid vara primär.
2. Ideologikritiken är sekundär (men icke desto mindre är den ett måste).
3. “Kritik” syftar på en aktivitet som inte kan reduceras till endera “teori” eller “praktik”.

När jag nedan ska försöka klargöra dessa punkter, återanvänder jag för enkelhets skull en del citat. Dels från Musikens politiska ekonomi, s. 33–34 (MPE); dels från “Robert Kurz och modernitetens kollaps“, Subaltern 4/2011 (RKMK).

1. Fetischism och fetischkritik

Till saken hör att även mellanmänskliga relationer kan förtingligas och bli till ett slags pseudonatur. Så sker t.ex. när människor förhåller sig till “marknadens krav” eller “teknikens utveckling” som om de vore naturlagar som det inte tjänar något till att ifrågasätta. Karl Marx analyserade detta i termer av fetischism, vilket han begrep som något mer än bara en vrångbild av verkligheten. Hans slutsats blev att fetischismen är en nödvändig del i varje samhälle som kretsar kring varuproduktion.
MPE

Teorin om varans fetischform utvecklades av Karl Marx i första bandet av Kapitalet och visar hur varan förmedlar de mänskliga relationerna som relationer mellan ting. Varufetischismen ska inte missförstås som en besatthet vid varorna i sig, utan handlar om hur människan upplever det moderna varusamhällets kategorier som naturgivna, snarare än som något som hon är med och konstruerar i sin interaktion med omvärlden. Vardagsförnuftet vilar annars tryggt i fetischkategorierna, som var och en måste internalisera i sitt medvetande för att överhuvudtaget fungera som subjekt på varumarknaden, vilket är en förutsättning för att överleva i en värld baserad på lönearbetet.

RKMK

Observera: fetischen är verklig. Inte en myt som döljer en underliggande sanning. Men heller inte “sann”. Dess verklighet består i ett verkligt omkastande av sakernas tillstånd, som led i en process där vi alla måste ta del. Vi måste dagligen förverkliga varuformen, eftersom vi lever i ett samhälle där överlevnad kräver pengar. För att tjäna pengar är det nödvändigt att sälja varor. Enda sättet att lyckas som varuförsäljare är att i handling återskapa varufetischismen, att behandla mänskliga relationer som relationer mellan ting.

Även om det hos Marx är varans fetischform som står i centrum, har de radikalare varianterna av kritisk teori gått vidare till att identifiera en lång rad fetischformer: politiken, ekonomin, tekniken, nationen, rätten, konsten, musiken… Alla är de fetischkategorier – och icke desto mindre är de synnerligen verkliga. Deras verklighet består i att de är former för mänsklig verksamhet. Former är inte eviga, utan är tvärtom specifika för en viss historisk formation. Vi kan kalla den formationen för modernitet eller kapitalism, det kanske kan kvitta. Men dess universella kännetecken består just i varuformens utbredning.

Förhållanden mellan människor får karaktären av förhållanden mellan ting. Subjekt skiljs från objekt. Arbetskraften skiljs från arbetsresultat. Teknik skiljs från konst. Teori skiljs från praktik. Alla dessa separationer har varuformens fetischkaraktär som sin praktiska förutsättning, samt resulterar i ytterligare fetischkategorier. För att få en känsla av dimensionerna i detta kan det vara nyttigt att se hur Marx’ fetischkritik har sina paralleller hos sentida tänkare som använder andra begrepp. Anti-Œdipus talar om “mirakelmaskiner”, medan Bruno Latour talar om hur moderniteten förutsätter ett “renhållningsarbete”.

Om tekniken görs till ren objektivitet, görs konsten till ren subjektivitet. Latours teori om renhållningsarbetet är besläktad med Marx teori om varufetischismen, såtillvida att det som beskrivs är mer än bara en rökridå. Modernitetens renhållningsarbete är en praktik som uppnår konkreta resultat. Isärhållandet av en subjektiv och en objektiv domän är vad som möjliggör en rad moderna friheter, t.ex. konstnärlig frihet och fria marknadskrafter. Sådana friheter vore otänkbara inom en förmodern världsåskådning där natur och kultur bildar en odelbar helhet. Friheterna hotar att åter förvandlas till tomma formler i den senmoderna tid då ”hybriderna breder ut sig”, menar Latour, som även i sin kristeori har beröringspunkter med Marx.

MPE

2. Svaret på krisen: ideologi eller kritik?
Om formsammanhanget börjar falla isär, då börjar vi tala om kris.

Krisen öppnar ett glapp mellan fetisch och erfarenhet. Verkligheten framstår som dubblerad.

Krisens inträde innebär att fetischerna blir oförmögna att förklara vardagliga skeenden. Tänkandets svar på krisen kan ta sig två former: ideologi eller kritik. Ideologi betecknar ett tänkande som förhåller sig affirmativt till en eller flera fetischkategorier. Ofta spelas de ut mot varandra: politiken mot ekonomin, arbetet mot kapitalet, konsten mot arbetet, eller någon annan variant.

RKMK

All ideologi är i grunden krisideologi: symptom på glapp i verkligheten. Ideologin par excellence är antisemitismen.
Vad alla antisemiter ägnar sig åt, är att uppvärdera sådant som “hederligt arbete”, “riktiga pengar”, “fri marknad” och “reell ekonomi”. Dessa fetischkategorier är historiskt specifika och uppstod med den moderna kapitalismen, men enligt ideologin står de likväl för något “naturligt”, evigt och oföränderligt.

Antisemitismen fungerar som en “halvgjord antikapitalism”. När glapp uppstår i det fetischistiska formsammanhanget, tar antisemitismen sida för det konkreta och mot det abstrakta. Det konkreta identifieras med objektiva faktum, det abstrakta med ett lömskt och manipulerande subjekt. Men det är sällan enbart judarna som pekas ut. Eftersom antisemitismen är ideologin par excellence, uppträder den ständigt i förbindelse med andra ideologiska figurer.

Arbetslöshet är ett exempel på ett glapp mellan fetisch och erfarenhet. Ideologiska svar på detta handlar om att utpeka vissa populationer som tärande, arbetsskygga eller överflödiga.

Personifieringen av samhällets fetischförhållanden följer, som vanligt, en binär logik. Att de “arbetsskygga” i Grekland eller i Kreuzberg nu måste avstå från välfärd, det ter sig som världens självklaraste sak för den hederligt arbetande och skattebetalande normalborgaren. Men finansmarknadernas sammanbrott låter sig inte lika lätt förklaras genom en sådan figur. Detta tomrum fylls av den latent antisemitiska föreställningen om giriga bankirer och spekulanter, som hänsynslöst suger ut och förslavar “näringslivet” i sin jakt på profit.
Båda dessa projektioner kompletterar varandra ömsesidigt och är i hög grad utbytbara, som när det diskuteras om Greklandskrisen ska skyllas på “grekerna” eller på “bankerna”. Den ena positionen tenderar snarast att företrädas av konservativ-liberala som kan spela på en aggressiv nationalism, vilken särskilt i Tyskland ges bränsle i nyhetsmedierna. Den andra positionen motsvarar snarast den traditionella vänstern och dess avfallsprodukter. /…/ Givetvis saknas inte heller de nyanserade tyckare som hävdar att båda sidor, greker såväl som bankirer, har del i skulden. Detta upplöser inte personifieringen utan fördubblar den bara, på ett sätt som visar hur de båda skuldprojektionerna springer ur samma felaktiga förnimmelseraster. Ur detta kan man inte ta sig genom någon kompromiss mellan de två falska föreställningarna, utan bara genom att helheten ifrågasätts.
Faktum är att den våldsamma överskuldsättningen av Grekland, liksom många andra stater, inte kan förklaras i kategorier som utgår från subjektiv “skuld”.

På något sätt måste vi hantera krisen, verklighetens glapp. Om vi inte vill välja från ideologiernas smörgåsbord, återstår ett andra alternativ: kritik. Även det kritiska tänkandet är ett svar på den ofta plågsamma erfarenheten av ett glapp. Förutsättningen är en insikt i det omöjliga att vara ett subjekt som tänker utanför fetischkategorierna. Kritikens utgångspunkt måste finnas i erfarenheten av vad Adorno kallade det icke-identiska, det som inte uppgår i fetischen.

Kritiken förutsätter såväl närhet som distans till det som kritiseras. Distansen kan bara uppnås genom radikal historisering.
Samhällskritik är alltså i första hand fetischkritik, medan ideologikritiken är sekundär, om än nödvändig. Någon kritik av ”orättvisor” kan det däremot knappast bli frågan om, eftersom det förutsätter ett positivt begrepp om rättvisa, vilket bara går att formulera på grundval av fetischformerna, det vill säga som ideologi.

RKMK

3. Teori och praktik
Vi måste fråga oss varför kategorierna “teori” och “praktik” är varandras motsatser. För det är de – även om de inte alltid har varit det. Förmoderna samhällen präglades snarare av en omedelbar enhet mellan religion, naturkunskap och materiell produktion, skriver Robert Kurz i sin essä “Teorins slut” (likaledes i Subaltern 4/2011). “Först relativt sent skildes funktion och reflexion åt och delades in i olika sfärer.” Förutsättningen var den arbetsdelning som svarade mot ett varuproducerande samhälle.

Är då inte “teori” och “praktik” i sig att betrakta som fetischkategorier? En radikal samhällskritik måste vägra spela ut dem mot varandra.

Kritiken kan bara utgå från det ickeidentiska, det som inte uppgår i fetischen. Den kan inte reduceras till någonting som ryms i de motsatta kategorier- na teori eller praktik. Även när kritiken antar formen av teori så kan den bara vara ett sätt att upprätthålla en negativitet, som även måste riktas mot själva kategorin ”teori”. Att hänge sig åt konkurrens på en teorimarknad kan bara betyda att kritiken kapitulerar inför ideologin. Men att tvärtom ”bli praktisk” i omedelbar mening, så att teorin blir ett rättfärdigande av en viss praktik, innebär i slutändan exakt samma kapitulation.

RKMK

Kritikbegreppet handlar om att situera något, om att fastställa dess möjligheter och gränser. Samhällskritik handlar framför allt om att situera samhällsförhållanden i tiden, alltså om att historicera, vilket inte ska begripas som en rent “teoretisk” verksamhet. Att avskaffa någonting dåligt är ju att dra en historisk gräns för dess fortbestånd. Det är kritik “i praktiken”.

Motsättningen mellan teori kontra praktik, allt tal om att gå “från ord till handling”, gör det lätt att glömma att ord är handling och att handlingar i allmänhet inbegriper ord, eller andra former av teori. Och där kan vi knyta till vad Kalle Palmås skrev om hur ekonomisk teori är en högst verksam del av ekonomisk praktik; the economy is embedded within economics. Men även det motsatta är sant. Ekonomin som praktik (realekonomi) och ekonomin som teori (nationalekonomi) skapar varandra, då de hör till samma fetischistiska formsammanhang, med “den enskilda varan som dess elementarform” (Marx).

Ekonomikritik bör handla om att fastställa gränserna för ekonomin som formsammanhang. Sådana gränser återfinns i genusordningen (vilket är en centrala frågan hos den s.k. värdeavspaltningsteorin liksom för en författare som Nina Björk) och är integrala i allt som kallas “kultur”. Allra först måste dock ekonomikritiken få grepp om de historiska gränserna.

Konstaterandet att “ekonomin” inte alltid har funnits öppnar för tanken att den inte alltid kommer att finnas. Detta öppnar i sin tur för ett handlande som strävar bort från ekonomin, vilket ger erfarenheter som kan omsättas i ny kunskap om hur världen kan förstås i annorlunda termer. Termer skapar skillnad i världen på andra sätt än att hålla isär subjekt och objekt, arbetskraft och arbetsresultat, teknik och konst, eller teori och praktik.

15 kommentarer ↓

#1 Erik on 11 March 2013 at 12:21 am

För att testa om jag förstår dig – det finns klara pralleller mellan fetisch och ontologi. Ontologi definierar vad som finns på ett teoretiskt plan medan fetisch definierar vad som finns på ett mer “genuint” upplevt plan (?). Ideologin systematiserar fetischen (?).

Om ekonomin – bara för att ekonomin inte “upplevts” betyder inte det att vår samtida förståelse inte kan appliceras bakåt i tiden. Det vill säga vi kan utgå från att den alltid funnits (som verklighet i okritisk bemärkelse).

#2 kjell on 11 March 2013 at 10:19 am

…ännu en “atonal fuga” från Rasmus´ penna, jag bugar.
OT, kanske, men en fantastisk skribent Lena Andersson, läs och njut;
http://www.dn.se/ledare/signerat/kostnaden-for-avskaffad-kapitalism

#3 kjell on 11 March 2013 at 11:54 am

…jag tar fasta på vad Lena A skriver om “Och vad jag särskilt skulle oroa mig för om jag hade böjelser mot planekonomi och kollektivt påbjuden asketism, vore att majoritetsomröstningarna gällande det onödiga inte bör inskränkas till en materiell sfär.”. Vad hon syftar på är givetvis icke godkända åsikter ( varor).
Finns det ngn likhet eller samband mellan Varufetischm och åsiktsfetischm?
Någon med kunskap borde kunna kommentera.

#4 1960-talet och “världen” | Pressyltaredux on 11 March 2013 at 12:27 pm

[…] har en känsla av att vi befinner oss i närheten av en diskussion om fetischism som pågår hos Rasmus Fleischer, men kan inte säkert lova. Det blir i alla fall en slående tanke när man kompletterar dessa två […]

#5 Fredrik on 11 March 2013 at 1:51 pm

“All ideologi är i grunden krisideologi: symptom på glapp i verkligheten” – det håller jag med om, men menar du då att ideologi skulle vara ett begränsat fenomen, tillskrivas ett visst tänkande men inte ett annat? Och menar du att kritik inte skulle vara ideologi? Även om kritik väsentligen är en verksamhet som monterar isär och frilägger “blind” ideologi, finns det inte alltid i sin tur något slags inneboende metafysik (dvs ideologi) i kritiken? Kommer en sån som Adorno undan, eftersom han på något sätt bevarar den spricka som ideologin (eller fetischerna, ser ingen riktigt skillnad) täcker över: det icke-identiska, oförmedlade osv (samma gäller väl det “reala” hos Lacan)? Är det inte just en ideologisk akt att förutsätta ett glapp mellan en förmedlad värld och en oförmedlad (som vi förstås aldrig kan nå, men ändå måste ha i minnet), det symboliska och det reala, betecknaren och det betecknade, fetischen och de verkliga relationerna bakom osv? Även om dessa är ideologier som är medvetna om sig själva är det ju likafullt ideologier. För min egen del känns begreppet ideologi bara förvirrande. (Vad är alternativet: fiktion?)

#6 monki on 11 March 2013 at 3:04 pm

En “fördel” så att säga med fetischkritiken (min dator vill säga schäfertiken?) jämfört med ideologikritiken kan väl sägas vara att den förra inte behöver ske i medvetandet utan sker i handling och därför även kan lokaliseras till icke-mänskliga aktörer som maskiner vilka inte kan läsa ekonomisk teori men som likväl blivit konstruerade på ett sätt som stärker varufetischen genom deras operationer.

#7 Gabrielle Björnstrand on 11 March 2013 at 11:35 pm

Lena-Andersson-fetischismen; vi lånar hennes åsikter utan att fundera över om de är försålda i intellektuell radon-uran-handel.

Jag menar bara; Har mänskan hört talas om överkonsumtion, naturförstöring, matsopberg och klimatkatastrofer överhuvudtaget? Vill hon sälja in den goda kapitalismen och varför? Segra över mer mjäkiga och icke-aspberger debattörer som har någon sorts feeling för större sammanhang än the free market? Och när blev den fri: Hört talas om korporationer, penningtvätt, konsortier, monopol?

Hur många – räck upp en hand – känner sig hotade av X antal små flikar av plan-ekonomi-fetischism, eller vad man ska kalla det? Men det är möjligt att någon står på lur och vill gräva fram feltankarna ur våra huvuden och bibliotek. Kanske. Eller är det bara Lena Anderssons huvud man vill göra en utgrävning på?

Väldigt bra skrivet annars Rasmus, vi hänger med, nätt och jämnt ; )

#8 Alexander Ekelund on 12 March 2013 at 9:20 am

jag förstår inte riktigt varför du vill göra denna distinktion. Det låter som att du vänder dig till “Den tyska ideologin” (eller möjligtvis till Engels) när du här definierar ideologibegreppet medan Kapitalet blir grund för definitionen av Fetischism. Jag tycker att Althusser gjorde en rimlig iaktagelse om ideologibegreppet hos Marx när han påpekade att Parismanuskripten och framförallt Den tyska ideologin visserligen innehållit en teori, men inte en marxistisk sådan; när Marx där skrev om hur ideologin saknar historia så fogades begreppet in i ett uttalat positivistiskt sammanhang. Kapitalet å andra sidan innefattar anvisningar till en ideologiteori men innehåller inte själva teorin.
I Althussers (och den lacanska psykoanalytiska traditionens) efterföljd så blir ju just fetischismen en grundsten i utvecklingen av ideologibegreppet (Som när exempelvs Zizek pratar om att det var Marx som först uppfann “symtomet” i Ideologins sublima objekt) … Fetischismkritik är en form av ideologikritik!

#9 Alexander Ekelund on 12 March 2013 at 9:28 am

(och om man följer Zizek m fl så bör även kritiken förstås som en ideologisk praktik, även om den uppställer en utsida, en plats utanför ideologin, som kritikern dock aldrig kan nå)
Det kanske framstår som för eklektisk att föra in denna tradition i din diskussion. Men jag tror inte det då de här förenas i den gemensamma nämnaren att gå tillbaka till Kapitalets första del och varufetischismen.

#10 Anders Ramsay on 12 March 2013 at 11:11 pm

Men att ideologibegreppet hör hemma i TI och fetisch-begreppet i Kapitalet talar väl snarare för distinktionen? Michael Heinrich är inne på detta när han påpekar att att fetischismen inte är det samma som “falskt medvetande” (Introduktion… s 90) och nämner i förbigående ideologibegreppet i en not (26).

#11 Alexander Ekelund on 12 March 2013 at 11:25 pm

Precis, men det är just det att “ideologi” inte handlar om (eller bör handla om) “falskt medvetande” (ett begrepp som för övrigt troligen härrör från Engels, det återfinns i en brevväxling med Franz Mehring från 1893), därför måste det utvecklas; ideologibegreppet bör även det förankras i Kapitalet!

#12 rasmus on 12 March 2013 at 11:37 pm

Tyvärr har jag inte riktigt tid att delta i diskussionen just nu, men jag återkommer – detta är förstås högintressant. (Kan själv ingenting om Althusser men förbehåller mig rätten att vara skeptisk till försöken att vidga ideologibegreppet och -kritiken alltför mycket.)

#13 Mikael Tuominen on 13 March 2013 at 11:03 pm

New Public Fetisch!

#14 Svar till Krigsmaskinen | Ideologikritik on 15 March 2013 at 12:07 pm

[…] konkurrens, åtminstone inte om det inte är en erkänd auktoritet som för ordet. T ex skriver copyriot som svar till en kommentator som dristar sig till att föra Althusser på tal: ”Kan själv […]

#15 COPYRIOT | Kan teatern delas upp i “konstnärliga” och “icke-konstnärliga” delar? on 15 March 2013 at 12:58 pm

[…] Krisen, del 89: Fetisch, ideologi, kritik […]

Kommentera