Entries from June 2011 ↓

Om fem-tio år kommer det att bli möjligt att ta det totala greppet om nollnolltalets näthistoria. Redan idag kan vi upprätta listor och tidslinjer över vad som skedde under årtiondet 2000–2010. Vi kan välja vårt perspektiv: ekonomi, kultur, mjukvara, massmedia, juridik, politik… eller någon kombination av flera aspekter. Men för att hitta det där totala greppet krävs ytterligare ett antal år. Under tiden förflyktigas källorna. Vissa försvinner bort från nätet, andra drunknar i brus.
År 2020 kommer det utan tvivel finnas de som vill utröna vad som hände på Lunarstorm år 2004, hur den svenska bloggscenen slemmade år 2005, vilka filer som delades på The Pirate Bay år 2006, hur journalister använde Wikipedia år 2007, vilka filmklipp som YouTube tillät år 2008 eller hur 2009 års diskussioner om fildelning kanaliserades i reklam för Spotify. Nätkällor kommer då inte att räcka till.

Paradoxalt nog kommer vår tids internet inte att gå till historien via internet, utan i hög grad medieras via tidningsartiklar och böcker. En av dessa böcker kommer att heta Framtiden, skriven av Jonas Andersson och Eric Schüldt, utkommer i dagarna.

“Vad var det som hände 2009?” Jag ställde frågan i mitt bidrag till antologin Efter The Pirate Bay (2010), en bok som också kommer att få betydelse för hur nollnolltalets näthistoria ska skrivas. Svaret är att väldigt mycket hände under 2009 med hur människor tänkte och icketänkte nätets framtid. Uppenbarligen hände även mycket med boken Framtiden.

Redan för tre år sedan, år 2008, började Eric Schüldt att skriva på boken Framtiden, då på uppdrag av den liberala tankesmedjan Fores.
Det skulle vara en bok “om upphovsrätten, digitaliseringen, kulturen och originalets värde”. Det skulle handla om krocken mellan en analog generation och en digital generation. Eric Schüldt berättade i en intervju att framtiden är ljus, att den mänskliga kulturen är en orubblig konstant: “Det är bara distributionsformerna och de ekonomiska försörjningsmodellerna som kommer se annorlunda ut.”
Jonas Andersson kom in i arbetet på boken. Året var 2009 och någonting hände. Eric Schüldt berättar i efterhand:

Jag såg ett samhälle som skulle kunna bli helt nytt, mer demokratiskt, mer genomlyst, mer upplyst. “Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras”. Detta var jag övertygad om. Jag skulle bara skriva boken som beskrev detta.

Men under resans gång insåg vi att allt inte stod rätt till med framtiden. Vi omfamnade löftet om den för att vi trodde att vi skulle finna en ny frihet. Men det vi byggde var vårt eget fängelse.

Det som från början var tänkt att bli en lättsam betraktelse över digitaliseringens möjligheter har istället blivit en skönlitterär dystopi med essäistiska inslag. Det blev en varningsskrift till alla som på ett eller annat sätt gjort datorn till en del av sin vardag.

Boken platsade då heller inte på den liberala tankesmedjan utan utges på det lilla förlaget Ivrig som drivs av Kalle Magnusson, som själv skriver om hur han har tänkt om sin digitaliseringsvurm. Han beskriver Framtiden som en “knäpp” bok och liknande ord har de båda författarna själva använt när vi sprungit på varandra och jag frågat hur det går med skrivandet.
Eftersom jag inte vet riktigt vad som väntar är jag nyfiken på att läsa Framtiden och väntar ivrigt på att Deutsche Post ska leverera den till huset där jag bor. Återkommer.

Lite försenat hittar jag Unni Drougges artikel om dagens bokmarknad som i våras publicerades av Författarförbundets tidskrift Författaren. Jag är själv intervjuad där och svarar så här på hennes frågor:

På vilket sätt kan Internet gagna alternativt hota litterär mångfald?
– Nätet möjliggör i grunden ökad mångfald, framför allt genom att även små förlags utgivning kan bli synlig och tillgänglig. Det ökade utbudet är ett faktum, men vi bör fråga oss om det automatiskt leder till ökad litterär mångfald. För varje gång utbudet blir så stort att det blir svårt att överskåda, uppträder ett slags motrörelse mot den breda mittfåran, mot topplistan. Adlibris och Spotify liknar varandra: det mesta finns där, även smal kultur, men det finns inga naturliga sätt att hitta dit, ingen motsvarighet till att förstrött fingra runt i ett bibliotek. Därför tyr sig folk till topplistor och köpta rekommendationer – inte för att de är ointresserade av mångfald, utan för att mångfalden görs svår att hantera.

Vad kan den enskilde, icke bästsäljande, författaren göra (på nätet) för att kompensera uteblivna intäkter?
– Författare som måste kompensera uteblivna intäkter behöver göra samma saker idag som tidigare. Ta brödjobb, kort sagt. För många är väl de bästa sådana som kan interagera med författarskapet, exempelvis inom folkbildningen. Situationen för författare är ganska lik den för andra konstnärer. Utan en kombination av brödjobb och kulturpolitiska insatser går det oftast inte.

Vill även lyfta fram ett annat stycke ur Unni Drougges text, som på ett bra sätt sammanfattar den förskjutning från mellansäljare till storsäljare som har ägt rum (och som förvisso har kompletterats av en enorm tillväxt av antalet småsäljare):

Tidigare hörde det till god sed att lojaliteten mellan förlaget och författaren skulle vara ömsesidig. Men sedan de allmänna förlagsavtalen sades upp i mitten av 90-talet vattnades lojaliteten ur. Förlagen upphörde med att förvalta ett helt författarskap med sina ups and downs och övergick till att värdera varje enskild boks kommande öde bland kritiker och på marknaden. En medarbetare på en av de största agenturerna berättade att även vissa namnkunniga författare idag hade problem med att överhuvudtaget bli förlagda. Samtidigt har det blivit vanligare med flerboksdealar och förskottsarvoden som författare inte kunnat drömma om för, säg, ett decennium sedan. Vissa knyts således hårdare till förlagen medan andra, som hamnat utanför den kommersiella radarn, rensas ut.
Det är svårt att dra andra slutsatser än att supersäljarna inkräktat på mellansäljarnas upplagor. På en branschträff nyligen konstaterade en marknadschef att en såld upplaga på 3 000 räknas som hygglig. Vid 5 000 sålda ex är det en framgång, och 10 000 är en succé. Många av deckarförfattarna säljer emellertid det tiodubbla. Det bidrar också till att kulturjournalistiken i rädsla att själva tappa läsare ägnar alltmer utrymme åt den kommersiella underhållnings- och spänningslitteraturen. /…/
Mitt i allt detta ges det totalt ut betydligt fler titlar nu än förr – tre gånger så många 2008 som 1980

Kan ju tillägga att dessa frågor också berörs i min nästa bok Boken och biblioteket, vilken som sagt utges i höst. Ännu lite till dröjer den mer detaljerade informationen. Men så här citeras jag om min kommande bok i tidningen Frihet:

I höst kommer Rasmus även att ge ut essäsamlingen ”Boken och biblioteket”. Han kallar det en fortsättning på författardebuten ”Det postdigitala manifestet”.
– Jag resonerar kring bokens framtid. I dag finns ett överflöd av böcker. Man kan trycka sin egen bok eller publicera en text digitalt. Det har en positiv sida, för att bli utgiven i dag måste man inte be stora förlag om lov först. Men vad händer när tusentals fler böcker plötsligt finns? Hur ska vi navigera i överflödet? Risken är att filter, som säger vilka publiceringar som räknas, blir mäktiga i stället, säger Rasmus.
– Det är redan en monopoliserad marknad. Det som hamnar på (nätbokhandeln) Adlibris förstasida säljer. Utan resurser för pr drunknar man i överflödet.
– För mig är frågan hur man kan skapa ett kulturliv som betyder något för människor. Jag tror att biblioteken kan få en nyckelroll, i ett överflöd av information kan de överskåda allt.

Totalitetsfrågan nystas vidare av Kalle Palmås, som härom dagen bloggade om Isabelle Stengers’ bok Capitalist sorcery. (Tyvärr har jag aldrig läst något av henne, fast jag antagligen borde göra det just nu, om jag hade haft tid.)

I en kommentar myntade Kalle ett begrepp: “modernitet som kapitalism”-spåret. Låt oss skriva det som en ekvation, M=K, för att kunna kontrastera den mot ett par andra enkla ekvationer.

För det första har vi ekvationen M=K+x, även känd som modernism. Här är alltså moderniteten ett stort begrepp som rymmer någonting mer än bara kapitalism.
Additionen kan vara kvalitativ och/eller epokal. Sociologerna brukar göra en kvalitativ addition i form av olika variabler som de menar är karakteristiska för moderniteten: sekularisering, rationalisering, urbanisering, byråkratisering, etc.
Marxister har slentrianmässigt föreställt sig M=K+x i epokala termer: en stor modernitet som inrummer dels en kapitalism, dels en s.k. socialism.

För det andra har vi ekvationen M+y=K, även känd som postmodernism. Då är det kapitalismen som är så stor att den rymmer mer än bara moderniteten. Tolkat i epokala termer blir det en teori om att moderniteten har tagit slut trots att kapitalismen kör vidare. Nyliberaler kan å sin sida tolka M+y=K som att det bara är “riktig” kapitalism om deras egen y-lista på liberala rättigheter är uppfylld.

Dessa två formler utesluter inte varandra. Tvärtom är det fullt möjligt att uppställa ekvationen M+y=K+x. Då är det emellertid läge att ställa sig frågan om relationen M/x respektive K/y. Går det rentav att förfina begreppen “modernitet” och “kapitalism”, eller de metoder som används för att greppa dem, så att additionerna tar ut varandra och vi är tillbaka på M=K?

Några av de intressantaste tänkarna i sammanhanget är den lilla spillra som kommit ur en marxistisk tradition men till skillnad från andra insåg att Sovjetunionen var ett kapitalistiskt samhälle. Därmed har de tvingats att konceptualisera sin marxism som en radikal modernitetskritik. Jag tänker på sådana som Jacques Camatte, Moishe Postone och Robert Kurz. Till den sistnämnda hoppas jag återkomma, för hans kritik av M=K är förtjänar större uppmärksamhet utanför den tyskspråkiga sfären. Men först hoppas jag få se fler varianter på ekvationen.

Och så ett andra fragment omredigerad text, som bör läsas efter det förra. Där konstaterades att bearbetningen är immanent i lagring och överföring. Utifrån detta går det att antyda en definition av musikinstrument.

* * *

Alla ljud som lagras eller överförs av ett ljudmedium kommer också att bearbetas och i viss mening bli till ett annat ljud, om än med mer eller mindre stor likhet för den som lyssnar. Möjligheten att styra bearbetningen skiljer sig emellertid mycket. Här finns en flytande skala från den simpla bilradio som endast har en volymkontroll till den professionella ljudstudion, vilka båda bearbetar ett annat ljudmedium, om än i olika grad.
En speciell typ av bearbetningsmedium är synthesizern, som syntetiserar ljud genom att bearbeta en elektrisk ström. Annars kännetecknas musikinstrument i allmänhet av en relativt stor möjlighet att kontrollera tonhöjd och rytm medan möjligheten att kontrollera klangfärg är relativt låg. Men det går inte alltid att dra en skarp gräns mellan ett musikinstrument och andra bearbetningsmedier, t.ex. när en elgitarr kopplas till förstärkare, effektmoduler och mixerbord.

* * *

Eftersom detta var en rätt hastig tanke så jag är extra nyfiken på kommentarer.
Summan av kardemumman blir ju att alla materiella objekt kan fungera som ljudmedium, mer eller mindre effektivt. Och alla ljudmedier både lagrar, överför och bearbetar akustiska data, om än i olika proportion. (Varje begränsning kan i sig betraktas som en lagrad data.) Detta kan ju bli ganska svepande. Ett typiskt fall för den moderna konstitutionen att skapa ordning genom att anta en strikt tudelning mellan redskap för konstnärligt skapande (musikinstrument) och redskap för teknisk reproduktion.

Under eftermiddagen har jag redigerat om delar av avhandlingens teorikapitel med utgångspunkt i de diskussioner som nyligen förts här på bloggen, där vi bland annat frågat oss om ljud alls går att lagra.
Eftersom jag hittills har fått så givande respons så tänkte jag även kasta fram två omredigerade fragment. Även om det kan likna tidigare utkast så är innebörden delvis annan. Först kommer nytt försök att definiera ljudmedier. Hur funkar det, tycker ni?

* * *

Friedrich Kittler har hävdat att medier har tre funktioner: att lagra data, att överföra data och att bearbeta information. (Det hör då till saken att information som sådan endast går att identifiera med hjälp av medier.) Ljudmedier skulle då kunna definieras som metoder för att lagra, överföra och bearbeta ljud. Om detta alls är möjligt kan visserligen ifrågasättas, eftersom ljud i sig inte är utan snarare äger rum. Ett ljud är inte ett objekt utan en serie vibrationer som fortplantar sig genom materia och som befinner sig inom det frekvensområde där människans hörselorgan kan uppfatta dem som skillnader i lufttryck.
Strikt talat går det inte att höra samma ljud två gånger, inte heller att lagra ett ljud. Däremot går det att lagra vissa akustiska data som vid ett senare tillfälle kan realiseras som nya ljud. Det är i denna mening som jag vill tala om lagring och överföring av ljud. Eftersom det medierade ljudet aldrig kan vara “samma” så inbegriper alla ljudmedier även en viss bearbetning.

* * *

Därifrån går vi vidare till att fundera på vad musikinstrument är för något.

Hade missat detta: ICANN har alltså givit sitt klartecken för att från nästa år sälja ut nya toppdomäner till dem som har råd att betala priset och det juridiska försvaret av varumärket. Vid sidan av .net, .org och .com så kommer vi alltså att få .apple, .google och .spotify – därtill kanske en ny form av semantisk spekulation där investerare köper toppdomäner namngivna t.ex. efter en stad.

Så vad finns att säga om detta? Föga. Framför allt är det bedövande ointressant att diskutera i vilken mån de nya toppdomänerna kommer att ta “marknadsandelar”.
Däremot finns det lite att bygga. Närmare bestämt behöver vi bygga bort ICANN. Alternativa DNS-servrar (t.ex. Telecomix) är en del av detta, liksom alternativa DNS-rotservrar, men det räcker nog inte – det krävs även alternativa idéer om vad domännamnssystemet ska uppnå.

Efter del ett, två, PS, tre så kommer här fjärde och sista delen av min medieteoretiska syntes. Det rör sig fortfarande om ett lösryckt utkast till en liten bit av avhandlingens teorikapitel. Även denna gång hoppas jag på kommentarer – de som jag fått tidigare blir till stor hjälp när jag sedan skriver om allt en gång till.

* * *

Musiken som går att höra – i en konsertsal, på ett dansgolv eller i ett par hörlurar – är alltid redan medierad i ett antal led. Vart och ett av dessa medier sätter vissa materiella ramar för de resulterande ljuden. Ett piano begränsar pianistens handlingsutrymme till ett visst antal toner, en skiva rymmer bara ett visst antal minuter, en högtalares storlek sätter en gräns för den ljudvolym som den kan uppnå och en radiosändare når bara ett visst antal mil. Att ta sådana begränsningar på allvar är kärnan i vad jag vill beteckna som mediematerialism.
Mediematerialismen får inte förväxlas med den teknikdeterminism som företräddes inte minst av Marshall McLuhan. Lika konsekvent som han överskattande den omvälvande förmågan hos varje nytt medium, lika ointresserad var han av samspelet och sammankopplingarna mellan nyare och äldre medier. En av hans slutsatser var att Hitlers politiska existens var en direkt följd av ljudmedierna radio och högtalare.
Om teknikdeterminismen kan kallas för en teori så är det inte en teori om tekniken utan om samhället. Dess tes är att teknikens utveckling styr historiens riktning. Teknikens utveckling antas i sin tur ofta följa en inneboende logik (hos McLuhan rör det sig t.ex. om en rörelse bort från den mänskliga kroppen). Framför allt används dock teknikdeterminism som ett skällsord.
Genom att positionera sig mot teknikdeterminismen har det hänt att särskilt kulturvetare försökt att inta en inverterad ståndpunkt. Detta kan ske på minst två sätt. Ett sätt är att, som den tidige Raymond Williams, hävda att tekniken till sitt väsen är “neutral”. Enligt detta synsätt är tekniken aldrig annat än ett medel för att uppnå de mål som människor fritt kan bestämma över. Därmed tillskrivs tekniken en särskild logik, skild från samhällets. Förutsättningen för att upprätthålla en sådan idé är just modernitetens fortgående “renhållningsarbete”, för att tala med Bruno Latour. Nya hybrider blir genom renhållningsarbetet definierade som en kombination av element vars status antingen är av rent objektiv eller rent subjektiv: maskin eller människa, antingen teknik eller kultur. En av mina avsikter är att undersöka hur denna uppdelning historiskt har gått till. Eftersom synen på en teknik som neutral är ett möjligt resultat av processen kan detta givetvis inte vara en premiss för min undersökning.
En annan variant företräds av medievetaren Brian Winston, som i sin iver att avvisa teknikdeterminismen har intagit en position som han själv betecknar som “kulturdeterminism”. Med detta menar han att den mediatekniska utvecklingen ges sin riktning genom “sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingar”. Brian Winston menar inte att tekniken är neutral utan att den aktivt neutraliseras. Trots att den finns en “radikal potential” i varje innovation så finns det även en historisk lag, enligt vilken teknikens användning kommer att regleras så att den inte rubbar samhällets grundläggande ordning.
“Kulturdeterminismen” är alltså, precis som teknikdeterminismen, en teori som samhället formulerad i extremt svepande ordalag. Något liknande kan sägas om den militära reduktionism som ibland skymtar hos Friedrich Kittler: människans kultur determineras av hennes medieteknikerna, men medietekniken determineras i sin tur av militär kapprustning. Ingen åtskillnad görs då mellan mediernas uppfinnande, spridning och bruk. “Underhållningsteknologi är missbruk av arméutrustning” lyder en av Kittlers mer bekanta provokationer. Om inte annat tjänar det som en påminnelse om att de elektriska ljudmediernas utveckling inte enbart har orienterat sig efter kulturella, kommersiella eller andra civila ändamål.
Det är en självklarhet att medieteknik på samma gång determinerar och determineras – inom ramar som sätts både av mediernas egen materialitet som av de materiella villkoren för deras produktion. Determinering är en verklig process, där ett antal olika faktorer uppsätter gränser och utövar tryck vilket påverkar människors agerande utan att helt kontrollera det – till denna nyanserade slutsats nådde även Raymond Williams i sin sista bok. Det rimmar väl med ett brett men differentierat mediebegrepp där tekniska medier aldrig bara kan förstås som i snäv mening tekniska fenomen.

Eftersom Sveriges implementering av Datalagringsdirektivet har skjutits upp till nästa år så finns kanske en liten möjlighet att debatten om datalagringen äntligen ska hitta rätt. Alltför länge har folk utgått från att det i första hand skulle handla om internettrafik. Det stämmer knappast.
Datalagringen handlar i första hand om mobiltelefoni och då inte bara om teletrafik. Allra mest handlar det om att lagra människors positioner. Särskilt viktigt att inse är att övervakningen inte alls behöver rikta sig mot individer som pekas ut på förhand, utan kan ta sikte på en stadsdel och alla som råkar ha vistats där vid en viss tidpunkt.

Ett mycket instruktivt fall har just uppmärksammats genom artiklar i TAZ.

I vintras ville några tusen nazister marschera genom Dresden, men stoppades av tiotusentals antifas. När polisen försökte få bort motdemonstranterna utbröt en del kravaller där några polismän skadades. För att identifiera skyldiga genomförde sedan polisen en Funkzellenauswertung.
Vad är då en Funkzellenauswertung? Jo, polisen begärde ut all lagrad information från de 12000 mobiltelefoner som befann sig i området söder om Dresdens tågstation under några timmar den aktuella dagen. Demonstranter, journalister och boende. Polisen fick telefonernas geografiska positioner, listor på in- och utgående samtal och sms samt abonnentuppgifterna. (Här i Tyskland måste man rapportera sina personuppgifter även när man köper kontantkort. Det går dock att ljuga om man inte har tyska identitetspapper.)

När fallet nu uppdagades blev det en smärre skandal. Men inget stort. Pressröster upprörs över att inte bara boende och demonstranter utan även politiker och advokater minsann drabbades av registrering. Funkzellenauswertung som metod ifrågasätts däremot inte. Det är liksom en central del i hela datalagringsgrejen.
Även tidigare har det genomförts i stor skala. Efter att någon år 2008 kastat ett tungt föremål på en bil från en bilbro så att föraren dog så begärde polisen i Niedersachsen ut all lagrad data från omkring 10000 mobiltelefoner som hade vistats i den aktuella stadsdelen.

Givetvis är Funkzellenauswertung tänkt att användas i Sverige också. Kanske finns det rentav ett svenskt ord, jag vet inte. Men någon öppen diskussion om vad det innebär har inte märkts av.

Teorin om seriekopplade medier kanske kan kompletteras med en teori om antimedier. Det blir min första tanke när jag läser om Apples nya patent.

Systems and methods for receiving infrared data with a camera /…/ If the image processing circuitry determines that an image does not include an infrared signal with encoded data, the circuitry may route the image to a display or storage.

För att tala klartext: AFK–DRM!

Apple verkar alltså överväga att iPhone (eller dess efterföljare) ska bli möjlig att fjärrkontrollera, på det vis att en viss infraröd signal ska kunna blockera möjligheten att fotografera. Därmed får arrangörer av konserter, konferenser och annat möjlighet att hindra “läckage” av filmklipp till YouTube. Troligtvis har någon redan ansökt om patent för den motsvarande teknik där ett ultraljud blockerar möjligheten till ljudinspelning.
Detta bitar förstås bara på dem som håller sig till utrustning från Apple. Finns inte en risk att sådant här får folk att välja andra tillverkare? Visst, men den ska inte överskattas. Om systemet slår igenom kan det dessutom skapas incitament i motsatt riktning, genom att arrangörer bestämmer att det i deras lokaler är förbjudet att använda elektronik som inte är från Apple (eller annat licensierat företag). Många väljer nog att vara tillgängliga på telefon även på t.ex. ett museum framför att kunna ta bilder där.

Fredrik Edin spekulerar i fortsatt spotifiering:

Jag gissar, förlåt garanterar, också att det lika snart kommer att finnas en ”app” som känner igen vad du försöker fotografera och tillhandahåller officiella bilder för en mindre summa. Eller någon annan motprestation. Som exempelvis att ta del av reklam.

Och Malte ser en möjlighet till politiskt kontrollbruk:

Polisbilar utrustade med IR-sensorer kan skickas till demonstrationer eller andra situationer där polisvåld är sannolikt. Det är redan en standardreaktion hos polisen att försöka avhysa folk som dokumenterar deras övergrepp och en sådan här teknologi kommer bara att göra det lättare för dem.

Det förstås är tänkbart även med signaler (infraljus, ultraljud eller radio) som stänger av andra funktioner. Sådant lär skapa entusiasm hos polisstrateger från Washington till Peking. Om väl en majoritet av befolkningen kan förmås att “frivilligt” använda elektronik med sådana här spärrfunktioner inbyggda så går det med politiska medel att göra dem obligatoriska för alla tillverkare.

Om detta kan kallas för ett antimedium, finns det då andra antimedier att jämföra med? Exempel från historia, samtid och framtid är välkomna.

Tidigare delar: ett, två, PS.

Om man utgår från en oreflekterad åtskillnad mellan människa och maskin så följer, nästan av sig själv, en simpel åtskillnad mellan tre klasser av medier. För det första de “primärmedier”, t.ex. språket, som inte förutsätter några maskiner. För det andra de medier där sändaren tar bruk av en maskin, t.ex. en tryckpress eller högtalare, för att kommunicera något som blir omedelbart tillgängligt för mottagarens sinnen. Tredje klassen utgörs av de medier som förutsätter att både sändare och mottagare har tillgång till rätt maskiner för att kommunikationen ska gå fram. Tidiga exempel ur den sistnämnda kategorin är i hög grad ljudmedier som telefon, grammofon och radio.

Fördelen med denna modell är att den fångar det ekonomiskt specifika i att vissa slags varor förutsätter konsumtionen av en annan vara (t.ex. cd-skiva och cd-spelare). Problemet är att modellen vilar på en oreflekterad humanism.
Åtskillnaden mellan människa och maskin framstår som godtycklig redan i så triviala fall som när någon läser genom glasögon, blåser i en trumpet eller dansar berusad. Enligt posthumanistiska teoretiker allt sådant i stället begripas som assemblage, begärsmaskiner eller cyborger. Men i detta kontinuum är det likväl ett faktum att vissa saker görs till varor och att vissa varor är avhängiga av varandra. För att greppa mediernas politiska ekonomi är det önskvärt att kunna särskilja bruket av olika slags medier, men utan att falla tillbaka på en mänsklig essens.

Jag vill i stället pröva ett alternativt sätt att kategorisera medierna i tre breda klasser, med utgångspunkt i villkoren för att förnimma dem: enkla medier, medieformat och medietekniker. Premissen är att vissa mediala villkor inom ett visst samhälle kan betraktas som universella. Medier som under dessa villkor kan förnimmas av sinnena kallar jag för enkla medier.
Talad svenska är ett enkelt medium, men även tryckta böcker – om det kan förutsättas att “alla” i dagens Sverige är läskunniga och att de vid behov har tillgång till erforderlig utrustning för läsning, t.ex. läsglasögon eller elektrisk belysning. Synliga bilder och hörbara ljud är enkla medier, t.ex. de rörliga bilder som projiceras i en biografsalong eller den musik som hörs på ett diskotek. Enkla medier kan kontrasteras mot medieformat, vilka framstår som “kodade”. Några exempel på medieformat är notskrift, radiovågor, cd-skivor, mp3 och alla andra digitala format.

Förutsättningen för att koda eller avkoda ett medieformat är en medieteknik. Radiosändningar förutsätter radiosändare och radiomottagare, cd-skivor förutsätter cd-brännare och cd-spelare, en internettjänst förutsätter både hårdvara, mjukvara och nätverk. Därtill krävs någon som har kompetensen att använda respektive apparat. Notskrift är ett medieformat som kräver en särskild slags teknisk kompetens – musiker – för att “avkodas” till klingade musik. Detta betyder inte att musikern endast gör detta, inte heller att musikern gör det ensam, för därtill krävs ofta viss teknisk utrustning (musikinstrument) och vissa akustiska förhållanden (arkitektur).

Konsertsituationen innebär att dessa medietekniker går samman för att förvandla noter (medieformat) till hörbar musik (enkelt medium). Om vi tänker oss att konserten dessutom direktsänds i radio så bildas en lång kedja av medier: noter (medieformat) – orkester (medieteknik) – ljud (enkelt medium) – mikrofon (medieteknik) – kabel (medieformat) – radiosändare (medieteknik) – radiovågor (medieformat) – radioapparat (medieteknik) – musik (enkelt medium). Medietekniken som kallas “radio” visar sig alltså bestå av en lång serie medietekniker och medieformat. Uppdelningen kan utan vidare göras ännu mer ingående. Här framstod t.ex. radioapparaten som en “svart låda”, men om den skruvas isär visar den sig bestå av åtminstone tre olika medietekniker: mottagare, förstärkare och högtalare, sammankopplade av små elektriska kablar. Hur långt uppdelningen kan göras är en filosofisk fråga som här av mindre vikt.

Syftet med att tänka medier som seriekopplingar är att lokalisera det möjliga utrymmet för att göra musik till en vara. En viktig observation är då att musik visserligen kan säljas som enkelt medium, det vill säga som hörbara ljud. För att däremot lagra och mångfaldiga musik, eller överföra den längre än ljudets räckvidd, måste den däremot levereras i ett visst medieformat, vars konsumtion är beroende av konsumtionen av en viss medieteknik. Ingen vill köpa skivor utan skivspelare, eller skivspelare utan skivor. Detta förhållande är av stor betydelse för vad som sker när nya medier når marknaden. Likväl är inget medium någonsin rakt igenom nytt, vilket klargörs om man betraktar medierna som seriekopplade.

* * *

En fjärde del följer senare. Då handlar det bl.a. om skillnaden mellan mediematerialism och teknikdeterminism.