Medieteoretisk syntes, III: Seriekopplingar

Tidigare delar: ett, två, PS.

Om man utgår från en oreflekterad åtskillnad mellan människa och maskin så följer, nästan av sig själv, en simpel åtskillnad mellan tre klasser av medier. För det första de “primärmedier”, t.ex. språket, som inte förutsätter några maskiner. För det andra de medier där sändaren tar bruk av en maskin, t.ex. en tryckpress eller högtalare, för att kommunicera något som blir omedelbart tillgängligt för mottagarens sinnen. Tredje klassen utgörs av de medier som förutsätter att både sändare och mottagare har tillgång till rätt maskiner för att kommunikationen ska gå fram. Tidiga exempel ur den sistnämnda kategorin är i hög grad ljudmedier som telefon, grammofon och radio.

Fördelen med denna modell är att den fångar det ekonomiskt specifika i att vissa slags varor förutsätter konsumtionen av en annan vara (t.ex. cd-skiva och cd-spelare). Problemet är att modellen vilar på en oreflekterad humanism.
Åtskillnaden mellan människa och maskin framstår som godtycklig redan i så triviala fall som när någon läser genom glasögon, blåser i en trumpet eller dansar berusad. Enligt posthumanistiska teoretiker allt sådant i stället begripas som assemblage, begärsmaskiner eller cyborger. Men i detta kontinuum är det likväl ett faktum att vissa saker görs till varor och att vissa varor är avhängiga av varandra. För att greppa mediernas politiska ekonomi är det önskvärt att kunna särskilja bruket av olika slags medier, men utan att falla tillbaka på en mänsklig essens.

Jag vill i stället pröva ett alternativt sätt att kategorisera medierna i tre breda klasser, med utgångspunkt i villkoren för att förnimma dem: enkla medier, medieformat och medietekniker. Premissen är att vissa mediala villkor inom ett visst samhälle kan betraktas som universella. Medier som under dessa villkor kan förnimmas av sinnena kallar jag för enkla medier.
Talad svenska är ett enkelt medium, men även tryckta böcker – om det kan förutsättas att “alla” i dagens Sverige är läskunniga och att de vid behov har tillgång till erforderlig utrustning för läsning, t.ex. läsglasögon eller elektrisk belysning. Synliga bilder och hörbara ljud är enkla medier, t.ex. de rörliga bilder som projiceras i en biografsalong eller den musik som hörs på ett diskotek. Enkla medier kan kontrasteras mot medieformat, vilka framstår som “kodade”. Några exempel på medieformat är notskrift, radiovågor, cd-skivor, mp3 och alla andra digitala format.

Förutsättningen för att koda eller avkoda ett medieformat är en medieteknik. Radiosändningar förutsätter radiosändare och radiomottagare, cd-skivor förutsätter cd-brännare och cd-spelare, en internettjänst förutsätter både hårdvara, mjukvara och nätverk. Därtill krävs någon som har kompetensen att använda respektive apparat. Notskrift är ett medieformat som kräver en särskild slags teknisk kompetens – musiker – för att “avkodas” till klingade musik. Detta betyder inte att musikern endast gör detta, inte heller att musikern gör det ensam, för därtill krävs ofta viss teknisk utrustning (musikinstrument) och vissa akustiska förhållanden (arkitektur).

Konsertsituationen innebär att dessa medietekniker går samman för att förvandla noter (medieformat) till hörbar musik (enkelt medium). Om vi tänker oss att konserten dessutom direktsänds i radio så bildas en lång kedja av medier: noter (medieformat) – orkester (medieteknik) – ljud (enkelt medium) – mikrofon (medieteknik) – kabel (medieformat) – radiosändare (medieteknik) – radiovågor (medieformat) – radioapparat (medieteknik) – musik (enkelt medium). Medietekniken som kallas “radio” visar sig alltså bestå av en lång serie medietekniker och medieformat. Uppdelningen kan utan vidare göras ännu mer ingående. Här framstod t.ex. radioapparaten som en “svart låda”, men om den skruvas isär visar den sig bestå av åtminstone tre olika medietekniker: mottagare, förstärkare och högtalare, sammankopplade av små elektriska kablar. Hur långt uppdelningen kan göras är en filosofisk fråga som här av mindre vikt.

Syftet med att tänka medier som seriekopplingar är att lokalisera det möjliga utrymmet för att göra musik till en vara. En viktig observation är då att musik visserligen kan säljas som enkelt medium, det vill säga som hörbara ljud. För att däremot lagra och mångfaldiga musik, eller överföra den längre än ljudets räckvidd, måste den däremot levereras i ett visst medieformat, vars konsumtion är beroende av konsumtionen av en viss medieteknik. Ingen vill köpa skivor utan skivspelare, eller skivspelare utan skivor. Detta förhållande är av stor betydelse för vad som sker när nya medier når marknaden. Likväl är inget medium någonsin rakt igenom nytt, vilket klargörs om man betraktar medierna som seriekopplade.

* * *

En fjärde del följer senare. Då handlar det bl.a. om skillnaden mellan mediematerialism och teknikdeterminism.