Om fem-tio år kommer det att bli möjligt att ta det totala greppet om nollnolltalets näthistoria. Redan idag kan vi upprätta listor och tidslinjer över vad som skedde under årtiondet 2000–2010. Vi kan välja vårt perspektiv: ekonomi, kultur, mjukvara, massmedia, juridik, politik… eller någon kombination av flera aspekter. Men för att hitta det där totala greppet krävs ytterligare ett antal år. Under tiden förflyktigas källorna. Vissa försvinner bort från nätet, andra drunknar i brus.
År 2020 kommer det utan tvivel finnas de som vill utröna vad som hände på Lunarstorm år 2004, hur den svenska bloggscenen slemmade år 2005, vilka filer som delades på The Pirate Bay år 2006, hur journalister använde Wikipedia år 2007, vilka filmklipp som YouTube tillät år 2008 eller hur 2009 års diskussioner om fildelning kanaliserades i reklam för Spotify. Nätkällor kommer då inte att räcka till.
Paradoxalt nog kommer vår tids internet inte att gå till historien via internet, utan i hög grad medieras via tidningsartiklar och böcker. En av dessa böcker kommer att heta Framtiden, skriven av Jonas Andersson och Eric Schüldt, utkommer i dagarna.
“Vad var det som hände 2009?” Jag ställde frågan i mitt bidrag till antologin Efter The Pirate Bay (2010), en bok som också kommer att få betydelse för hur nollnolltalets näthistoria ska skrivas. Svaret är att väldigt mycket hände under 2009 med hur människor tänkte och icketänkte nätets framtid. Uppenbarligen hände även mycket med boken Framtiden.
Redan för tre år sedan, år 2008, började Eric Schüldt att skriva på boken Framtiden, då på uppdrag av den liberala tankesmedjan Fores.
Det skulle vara en bok “om upphovsrätten, digitaliseringen, kulturen och originalets värde”. Det skulle handla om krocken mellan en analog generation och en digital generation. Eric Schüldt berättade i en intervju att framtiden är ljus, att den mänskliga kulturen är en orubblig konstant: “Det är bara distributionsformerna och de ekonomiska försörjningsmodellerna som kommer se annorlunda ut.”
Jonas Andersson kom in i arbetet på boken. Året var 2009 och någonting hände. Eric Schüldt berättar i efterhand:
Jag såg ett samhälle som skulle kunna bli helt nytt, mer demokratiskt, mer genomlyst, mer upplyst. “Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras”. Detta var jag övertygad om. Jag skulle bara skriva boken som beskrev detta.
Men under resans gång insåg vi att allt inte stod rätt till med framtiden. Vi omfamnade löftet om den för att vi trodde att vi skulle finna en ny frihet. Men det vi byggde var vårt eget fängelse.
Det som från början var tänkt att bli en lättsam betraktelse över digitaliseringens möjligheter har istället blivit en skönlitterär dystopi med essäistiska inslag. Det blev en varningsskrift till alla som på ett eller annat sätt gjort datorn till en del av sin vardag.
Boken platsade då heller inte på den liberala tankesmedjan utan utges på det lilla förlaget Ivrig som drivs av Kalle Magnusson, som själv skriver om hur han har tänkt om sin digitaliseringsvurm. Han beskriver Framtiden som en “knäpp” bok och liknande ord har de båda författarna själva använt när vi sprungit på varandra och jag frågat hur det går med skrivandet.
Eftersom jag inte vet riktigt vad som väntar är jag nyfiken på att läsa Framtiden och väntar ivrigt på att Deutsche Post ska leverera den till huset där jag bor. Återkommer.
41 kommentarer ↓
Läste den i dag i ett svep, och är tämligen tagen. En djupt originell bok. Översvallande recension kommer i Sydsvenskan snarast…
Är det så märkligt att det är via böcker och forskningsartiklar som reflektionen kommer? Jag håller med dig apropå “Efter The Pirate Bay” — känns som att dess viktigaste bidrag just var att fånga upp och dokumentera både tidsandan och processer.
Ska bli spännande att läsa den här boken. Beteendeperspektivet är intressant — har funderat mycket kring det — och Volante ger ut “Nedkopplad” av Susan Maushart i september/oktober (origintaltitel “The Winter of Our Disconnect”). Den boken tar dock formen av en familjeskildring och har, gissar jag eftersom jag inte läst “Framtiden”, ett annat tilltal.
För övrigt kan jag konstatera att “framtiden” är ett populärt titelord för närvarande. Det säger också något.
Andreas E: Eftersom jag prickade in första bloggposten om boken (innan jag läst den) hoppas jag att du är först med recension.
Tobias N: Nej, det är väl inte så konstigt. Men i någon mening ändå paradoxalt, ställt mot självmedvetandet i s.k. sociala medier.
Jag är förresten inte säker på att forskningsartiklar alltid blir viktigare än triviala tidningsartiklar för historieskrivningen. Allt handlar om var de indexeras och hur de går att hitta i bruset.
Susan Maushart har jag inte hört talas om men även här i Tyskland har det varit en del snack om en bok skriven av en tysk journalist som levt nedkopplad, har jag för mig. (Själv föredrar jag att betrakta offline som en gradfråga men har överlag haft en hög grad av offline senaste månaderna.)
F.ö. börjar jag bli trött på att man alltid ska förutspå framtiden. Det skulle snart kännas fräscht att typ kritisera samtiden igen.
Klart det är en gradfråga.
Men inte är det alltid som framtiden förutspås? Det sker i vissa tidsfickor, som nu. Häromåren hade vi fullt av att förstå och hantera nuet. I Grekland lär man ha det så nu också.
Dessutom finns det några positiva faktorer med framtidsfunderingar: De får en att fundera över val idag och att allt som är fast förflyktigas.
Det avsnitt man får provläsa tar avstamp i människans förhistoria. Påminner inte det om Marx? Jag blir inte imponerad. Marx såg utsugning av proletariatet, Schüldt ser utsugning av olja, som om olja i sig vore ett heligt föremål som måste vördas i stället för att förbrukas.
En tanke slår mig: Kanske började mänskligheten utforska kopparsmältningens teknik för att de oroade sig för “peak flintstone”? Hu, vi håller på att förbruka all flinta, som bildades för årmiljoner sedan…
Om upprinnelsen till bronsåldern vet jag förstås ingenting, men så skriver jag inte heller böcker i ämnet.
@Lars: Jag förstår mig inte riktigt på den typ av intellektuell lek som går ut på att göra ytliga analogier och ordlekar istället för att beakta underliggande principer. Oljan sugs, bokstavligen, ut ur marken, och i överförd mening blir proletariatet “utsuget” i Marx analys, men de två typerna av “utsugning” lyder ju under helt väsenskilda lagar, rent termodynamiskt. Proletariatet är, för att använda miljöpolitikens språk, en förnyelsebar resurs; det är inte oljan.
Flinta är väl inte heller förnybar? Den har väl inte tagit slut, men det spelar ju ingen roll, eftersom vi ändå inte använder den längre. Vad är så heligt med oljan? Den finns, vi använder den, den tar slut, vi använder något annat. Att koldioxidutsläppen och klimatfrågan (output-sidan av oljeekonomin) kan vara ett skäl till oro, ifrågasätter jag inte (även om graden av oro ständigt diskuteras). Men hysterin över “peak oil” (input-sidan) har jag svårt att sympatisera med.
Jag har som sagt inte läst boken, men är helt klart nyfiken på att se vad den eventuellt har att säga om både arbete och fossilbränsle. Jag är inte alls säker på att jag håller med, men tänker inte fälla min dom på basis av några sidor.
På ordet “utsugning” har jag svårt att dra växlar. När det handlar om levande arbete skriver Marx f.ö. Ausbeutung, som kan översättas till “exploatering”, hur som helst har det i sig ingen moralisk laddning. Att suga olja ur jorden tror jag blir Extraktion på tyska. Att bokstavligen suga ut en vätska ur någonting kallas i vart fall Aussaugung.
Rätta mig om jag har fel men är inte dystopin den vanligaste framtidsskildringen? Fahrenheit 451, Du nya sköna värld etc.
Det är tämligen meningslöst att diskutera ett introduktionsavsnitt utan att ha läst boken men måste kommentera Lars Aronsson då jag när jag läste fick en nästan motsatt tanke. Till synes är det den ökade accelerationen som kritiseras, medan Marx nog skulle se positivt på en sådan exponentiell funktion, utifrån tanken om ett slut på förhistorien, verkar den vara skrämmande i författarnas ögon. Accelerationen har tveklöst lett oss till en situation väsensskild ifrån den på flinta-tiden då vi nu har möjlighet att utrota oss själva som art, men om det är författarnas poäng ska jag låta vara osagt tills jag läst boken.
Bara som en randanmärkning, så är nästan all flinta man kan hitta idag på markområden som låg under vatten under stenåldern.
Så ja, kanske det inte var bristen på flinta som tvingade fram bronsåldern, men flinta av anständig kvalitet satt av allt att döma hårt inne och var svåråtkomligt vid gränsen till bronsåldern!
Apropå “peak oil”, så tror jag att de gamla grekerna och de feodala godsägarna hållit med om att det är en “hysteri”: Det finns ju människor som av Gud och naturen utsetts till att vara slavar!
Ur min synvinkel är att kalla “peak oil” för hysteri, och i brist på trovärdiga (skalbarheten!) alternativ till fossila bränslen en djupt reaktionär åsikt. Slaveri var, och kommer att åter bli, det mest närliggande alternativet.
Se där en framtidsvision: Slaveriet kommer tillbaka. Det är ju det för samhället som helhet mest “effektiva” produktionssättet i avsaknad av utan olja och kol, så de mest vulgära socialdarwinistiska/utilitaristiska teorierna för att framställa slaveri som gudagivet, ergo “etiskt”, för tillfället lagda i malpåse, lär väl tas fram igen.
[…] Tankar kring Framtiden, I: Vad hände 2009? […]
[…] att ha läst Rasmus Fleischers bloggserie om boken Framtiden bestämde jag mig för att själv läsa den. Jag […]
[…] CopyriotI copyriotII copyriot III copyriotIV DN Intensifier IntensifierII Intensifier III Artikel i Expressen […]
Kommentera