Totalitetsfrågan nystas vidare av Kalle Palmås, som härom dagen bloggade om Isabelle Stengers’ bok Capitalist sorcery. (Tyvärr har jag aldrig läst något av henne, fast jag antagligen borde göra det just nu, om jag hade haft tid.)
I en kommentar myntade Kalle ett begrepp: “modernitet som kapitalism”-spåret. Låt oss skriva det som en ekvation, M=K, för att kunna kontrastera den mot ett par andra enkla ekvationer.
För det första har vi ekvationen M=K+x, även känd som modernism. Här är alltså moderniteten ett stort begrepp som rymmer någonting mer än bara kapitalism.
Additionen kan vara kvalitativ och/eller epokal. Sociologerna brukar göra en kvalitativ addition i form av olika variabler som de menar är karakteristiska för moderniteten: sekularisering, rationalisering, urbanisering, byråkratisering, etc.
Marxister har slentrianmässigt föreställt sig M=K+x i epokala termer: en stor modernitet som inrummer dels en kapitalism, dels en s.k. socialism.
För det andra har vi ekvationen M+y=K, även känd som postmodernism. Då är det kapitalismen som är så stor att den rymmer mer än bara moderniteten. Tolkat i epokala termer blir det en teori om att moderniteten har tagit slut trots att kapitalismen kör vidare. Nyliberaler kan å sin sida tolka M+y=K som att det bara är “riktig” kapitalism om deras egen y-lista på liberala rättigheter är uppfylld.
Dessa två formler utesluter inte varandra. Tvärtom är det fullt möjligt att uppställa ekvationen M+y=K+x. Då är det emellertid läge att ställa sig frågan om relationen M/x respektive K/y. Går det rentav att förfina begreppen “modernitet” och “kapitalism”, eller de metoder som används för att greppa dem, så att additionerna tar ut varandra och vi är tillbaka på M=K?
Några av de intressantaste tänkarna i sammanhanget är den lilla spillra som kommit ur en marxistisk tradition men till skillnad från andra insåg att Sovjetunionen var ett kapitalistiskt samhälle. Därmed har de tvingats att konceptualisera sin marxism som en radikal modernitetskritik. Jag tänker på sådana som Jacques Camatte, Moishe Postone och Robert Kurz. Till den sistnämnda hoppas jag återkomma, för hans kritik av M=K är förtjänar större uppmärksamhet utanför den tyskspråkiga sfären. Men först hoppas jag få se fler varianter på ekvationen.
35 kommentarer ↓
Vad får vi ut av “we have never been modern” utifrån detta? Kanske att vi aldrig haft ‘x’ i M=K+x.
monki: Tror inte heller K eller M har funnits heller, annat än som “reningar” hos Latour. Bara… hmm… h1+h2+h3… multiplicering av hybrider.
Borde inte postmodernism vara (M+x)-(M+x)=K dvs. den imploderade moderniteten, som subtraherar sig själv och upprätthåller en status-quokapitalism som man inte längre behöver tro på, eller kan göra motstånd mot, medelst de stora narrativen.
Iofs. det där blev nog formallogiskt nonsens… formler är inte min grej riktigt.
ChrisK: Formeln kanske betecknar postmodernitet?
Monki: Latour säger väl i stort sett ingenting substantiellt om K, såvitt jag kan minnas. Däremot tror jag att det kan vara givande att läsa hans opus med vägledning av formeln M=K.
Precis som Spinoza skrev “Gud eller naturen” kan vi läsa “moderniteten eller kapitalismen”.
Bra detta, förstår inte hur vi inte kommit in på detta spår tidigare.
Apropå Latour och hans tankar om vad det “moderna tillståndet” innebär: Förökandet av hybrider och – kanske framförallt – vår förmåga att göra oss själva helt ovetandes om deras existens, det ständiga med oreflekterande renandet, är moderniteten. Den modernitet som beskrivs av “the original modernisers” är därmed en fiktion, men en funktionell sådan. Det är genom att vara så bra på att tro att vi lyckas “rena” som vi (inofficiellt) kan “smutsa” ned världen med alltmer raffinerade naturkulturella monster.
Stengers nämner något liknande i CS – vad skulle en samtida medlem i häx-scenen säga om vi sade till vederbörande att deras tro är humbug: “If one said to them ‘but your goddess is only a fiction’, they would doubtless smile and ask us if we are among those who believe that fiction is powerless, or that behind every fiction there is something that should be explained in acceptable, scientific, rational or intellectually reliable terms. In terms that reassure. And straightaway this demand to be reassured puts us on the side of the believers…” (Som Tarde sade; i slutändan är vi alla troende.)
Hur som helst – modernitetsfiktionens funktionalitet kan vi se på flera ställen. Ett exempel: Existensen av det moderna företaget – det som låter lönearbetande chefer stå för förvaltandet av kapitalet, det som reser kapital långtbortifrån personer som aldrig kommer sätta sin fot på fabriken/kontoret – förutsätter att denna fiktion finns etablerad. Endast genom att bli en del av den “rena” ekonomin, genom att den anställde görs till objektiv robot, så kan resandet av kapital fungera.
Så det finns nog goda skäl att tro att hela den accelleration av kapital-flöden som uppstått under de senaste århundradena förutsätter en modernitet, i Latours mening. (Och detta känns ju viktigt – det är bra om vår diskussion om kapitalism kan behålla denna tanke, om att det faktiskt finns en kapital-process som skall med i analysen. Det blir, som du sade i din kommentar Rasmus, lite synd att bara prata om kapitalismen såsom något som opererar på möjligheten att utöva “äkta” politik.)
Hmm, låt mig återkomma…
(För övrigt tycker jag att de tänkare du hänvisar till, de som ser Sovjetunionen som kapitalistiskt, låter intressanta.)
För referens: Sovjet-som-kapitalism fångas även upp av Deleuze & Guattari i både Anti-Oedipus (sista kapitlet) samt i A Thousand Plateaus i kapitlet Apparatus of Capture. Men om jag minns det rätt så handlar diskussionerna om primitiv ackumulation och “export”. Osäker på om det ger något.
Kalle: Om jag helt kort får testa ett marxskt riff på lite av det du skrev…
Fiktionen om den “rena” ekonomin –> realabstraktionen “värde”.
Vari består skillnaden? En spännande fråga. Mycket förenklat är det kanske att Latour antyder att moderniteten är en fiktion som först uppstår på ett psykologiskt plan, i det rena förnuftet och sedan får effekter i den materiella produktionen av ständigt nya kvasiobjekt (vilka kan accepteras tack vare moderniteten som fiktion).
Marx antyder däremot att realabstraktionen först framträder i produktionens praktik och sedan blir en tankeabstraktion (vilken som sådan har en reell verkan i att möjliggöra produktion).
Jag ser ingen större mening i att skilja mellan “ständigt nya kvasiobjekt” (Latour) och “produktivkrafternas utveckling” (Marx) – det syftar uppenbarligen på ungefär samma sak. (Åtminstone om vi läser Marx via Deleuze/Guattari och låter “produktion” få en mycket vid innebörd.)
Förutsätter kapitalackumulationen en modernitet? Eller skapar kapitalackumulationen en modernitet? Är det ens meningsfullt att skilja mellan dessa två? Marxskt betraktat så är ju kapitalet något som skapar sina egna förutsättningar i en slags cirkel- eller snarare spiralrörelse, även om viss förutsättningar först måste skapas med andra medel (primitiv ackumulation).
Angående “det moderna företaget” som separerar ägande och styrande – detta har ju av många betecknats som karakteristiskt för fordismen. Alltså fordismen som en specifik konfiguration av kapitalismen vars höjdpunkt utspelade sig 1945–73 och där vissa reguljära mönster av produktion och konsumtion hamnade i samklang, en “ackumulationsregim” för att tala med regulationsskolan.
Kanske är det i just detta sammanhang värt att ta vara på vissa insikter som bl.a. Bob Jessop, Joachim Hirsch och David Harvey har hämtat från regulationsskolan? (Observera: “regulation” är alltså franska och syftar inte bara eller ens främst på “reglering”, utan på att skapa regularitet på ett sätt som möjliggör en relativt jämn kapitalackumulation dvs. tillväxt utan kris.)
Lite reflektioner kring ekvationerna:
Av flera anledningar tycker jag att man skulle kunna skriva funktionerna som M=a*K.Beroende på om a > 1, a == 1 eller a < 1 så får man de olika fall du beskriver.
En anledning till att jag tycker att multiplikation ligger bätter till hands är att addition endast adderar något till ett befintligt objekt (slarvigt uttryckt), medans multiplikation kan vara mer transformativt (beroende på vilket objekt man multiplicerar). Dessutom vet vi ju att "Multiplication can produce powerful numbers" :)
Det slog mig att man kanske kan tänka ontologi kring modernitet resp. kapitalism genom att tänka lim, dvs gränsvärden. Dvs. man tittar på vad som händer när man räknar med faktorer i respektive fält (faktorerna är inte exkluderande) och fungerar kring vad som sker när antalet faktorer närmar sig oändligheten. Har kanske modernitet, eller kapitalism i sådana fall en lång svans ?
Blev nog i konstigaste laget det här.
Lenin var ju en av ganska manga som var av denna asikt.
se libcom for en av manga diskussioner i amnet.
[…] Modernitet som kapitalism […]
[…] kodning skall ersätta till en viss avkodning. Detta intensiva begär är i allmänhet pådrivet av kapitalism/modernisering: Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och ett våldsamt begär till den […]
[…] av er minns kanske att Rasmus tidigare skrivit om “modernitet som kapitalism“; ett tema inom vilket han tänker samman Marx diskussion om kapitalism med Latours […]
[…] brukar vissa kritiker av kapitalismen mena att kapitalismen är en del av eller är moderniteten. Det kan manifesteras på väldigt många olika sätt. Bland annat på sättet moderniteten tvingar […]
Kommentera