Medieteoretisk syntes, IV: Materialism och determinism

Efter del ett, två, PS, tre så kommer här fjärde och sista delen av min medieteoretiska syntes. Det rör sig fortfarande om ett lösryckt utkast till en liten bit av avhandlingens teorikapitel. Även denna gång hoppas jag på kommentarer – de som jag fått tidigare blir till stor hjälp när jag sedan skriver om allt en gång till.

* * *

Musiken som går att höra – i en konsertsal, på ett dansgolv eller i ett par hörlurar – är alltid redan medierad i ett antal led. Vart och ett av dessa medier sätter vissa materiella ramar för de resulterande ljuden. Ett piano begränsar pianistens handlingsutrymme till ett visst antal toner, en skiva rymmer bara ett visst antal minuter, en högtalares storlek sätter en gräns för den ljudvolym som den kan uppnå och en radiosändare når bara ett visst antal mil. Att ta sådana begränsningar på allvar är kärnan i vad jag vill beteckna som mediematerialism.
Mediematerialismen får inte förväxlas med den teknikdeterminism som företräddes inte minst av Marshall McLuhan. Lika konsekvent som han överskattande den omvälvande förmågan hos varje nytt medium, lika ointresserad var han av samspelet och sammankopplingarna mellan nyare och äldre medier. En av hans slutsatser var att Hitlers politiska existens var en direkt följd av ljudmedierna radio och högtalare.
Om teknikdeterminismen kan kallas för en teori så är det inte en teori om tekniken utan om samhället. Dess tes är att teknikens utveckling styr historiens riktning. Teknikens utveckling antas i sin tur ofta följa en inneboende logik (hos McLuhan rör det sig t.ex. om en rörelse bort från den mänskliga kroppen). Framför allt används dock teknikdeterminism som ett skällsord.
Genom att positionera sig mot teknikdeterminismen har det hänt att särskilt kulturvetare försökt att inta en inverterad ståndpunkt. Detta kan ske på minst två sätt. Ett sätt är att, som den tidige Raymond Williams, hävda att tekniken till sitt väsen är “neutral”. Enligt detta synsätt är tekniken aldrig annat än ett medel för att uppnå de mål som människor fritt kan bestämma över. Därmed tillskrivs tekniken en särskild logik, skild från samhällets. Förutsättningen för att upprätthålla en sådan idé är just modernitetens fortgående “renhållningsarbete”, för att tala med Bruno Latour. Nya hybrider blir genom renhållningsarbetet definierade som en kombination av element vars status antingen är av rent objektiv eller rent subjektiv: maskin eller människa, antingen teknik eller kultur. En av mina avsikter är att undersöka hur denna uppdelning historiskt har gått till. Eftersom synen på en teknik som neutral är ett möjligt resultat av processen kan detta givetvis inte vara en premiss för min undersökning.
En annan variant företräds av medievetaren Brian Winston, som i sin iver att avvisa teknikdeterminismen har intagit en position som han själv betecknar som “kulturdeterminism”. Med detta menar han att den mediatekniska utvecklingen ges sin riktning genom “sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingar”. Brian Winston menar inte att tekniken är neutral utan att den aktivt neutraliseras. Trots att den finns en “radikal potential” i varje innovation så finns det även en historisk lag, enligt vilken teknikens användning kommer att regleras så att den inte rubbar samhällets grundläggande ordning.
“Kulturdeterminismen” är alltså, precis som teknikdeterminismen, en teori som samhället formulerad i extremt svepande ordalag. Något liknande kan sägas om den militära reduktionism som ibland skymtar hos Friedrich Kittler: människans kultur determineras av hennes medieteknikerna, men medietekniken determineras i sin tur av militär kapprustning. Ingen åtskillnad görs då mellan mediernas uppfinnande, spridning och bruk. “Underhållningsteknologi är missbruk av arméutrustning” lyder en av Kittlers mer bekanta provokationer. Om inte annat tjänar det som en påminnelse om att de elektriska ljudmediernas utveckling inte enbart har orienterat sig efter kulturella, kommersiella eller andra civila ändamål.
Det är en självklarhet att medieteknik på samma gång determinerar och determineras – inom ramar som sätts både av mediernas egen materialitet som av de materiella villkoren för deras produktion. Determinering är en verklig process, där ett antal olika faktorer uppsätter gränser och utövar tryck vilket påverkar människors agerande utan att helt kontrollera det – till denna nyanserade slutsats nådde även Raymond Williams i sin sista bok. Det rimmar väl med ett brett men differentierat mediebegrepp där tekniska medier aldrig bara kan förstås som i snäv mening tekniska fenomen.

5 kommentarer ↓

#1 chrisk on 22 June 2011 at 7:05 am

Jag är med på noterna (ursäkta ordvitsen) fram till hit:

Det är en självklarhet att medieteknik på samma gång determinerar och determineras – inom ramar som sätts både av mediernas egen materialitet som av de materiella villkoren för deras produktion. Determinering är en verklig process, där ett antal olika faktorer uppsätter gränser och utövar tryck vilket påverkar människors agerande utan att helt kontrollera det

Jag kanske låter bråkig nu, men är inte detta lite som klassisk sociologisk struktur-agens? Det är kanske bara en formfråga, eftersom ju innehållet och kritiken av både teknikdeterminismen och kulturdeterminismen är väl befogad.

En sådan formulering riskerar att prioritera kontinuitet, och historiska sediment (ex. “TV-eran”, “Radio-eran”) (vilket kanske är en historisk metod). Men inbyggt i detta (tror jag) ligger det en viss problematiskhet i att förklara förändringar, hybridtillstånd.

Ett klassiskt exempel: Kassettbandspelaren. Är den ett medium 1935? Ja, i meningen att den kan lagra och bearbeta ljud. Men den är dyr, obskyr och klumpig och inte något som sprider musik förrän 1962 när den lanserars som en konsumtionsprodukt av Philips.

Kan man säga att dess materialitet och produktionsvillkor går att infoga inom samma “ramverk” vid dessa två tillfällen? 1935, militär forskning, specialanvändning. 1962, konsumtionsantimarknad, patent, sammankoppling med ett komplext distributions- och produktionsnätverk, konsumenters “köpkraft” etc.

På något sätt vill jag ge utrymme för den osäkra hybriden… den som inte ännu har stabiliserats in i reningsverket, tror jag.

#2 rasmus on 22 June 2011 at 7:40 am

chrisk: Känns bra att du är med på noterna fram till det slutstycke som jag hastigt tryckte in när jag var tvungen att dra från biblioteket igår :)

Den första av de två meningar som du citerar var ett försök av mig att formulera en knyta-ihop-säcken-fras. Den andra var alltså ett omskrivet citat av Raymond Williams (Television, 1974), det vill säga klassisk brittisk pre-pomo cultural studies, det vill säga sociologisk struktur-agens.
(Struktur-agens vill jag inte syssla med, men jag känner nog ändå att jag måste förhålla mig till det särskilt med tanke på att en del historiker kommer att ställa sig den frågan inför min avhandling.)

Prioriteringen av kontinuitet är ju en kritik som även i viss mån och på olika sätt kan riktas mot t.ex. Foucault, liksom mot Kittler och inte minst mot regulationsteorierna om fordism etc (som jag kommer till senare). Att inte kunna förklara alla förändringar behöver inte vara någon katastrof, tycker jag. Som forskare måste man inse att det inte kan vara ens uppgift. Däremot bör man bidra till en förståelse av världen där förändring är möjlig (vilket varken McLuhan eller Winston, de föregivna motpolerna, gör).

Epokaliseringar är väl en historisk metod och jag ägnar mig åt den (särskilt i avhandlingens kapitel två, bakgrundskapitlet mellan teori och empirisk studie). Men jag vill inte beteckna epoker med namnen på svarta lådor, typ “radioeran” eller “teveeran”. Just genom betoningen av seriekopplingar tror jag mig kunna luckra upp det där – radion blir t.ex. till någonting annat när en kassettbandspelare kan kopplas till den.

(PS. Det fanns inga kassettband 1935. Däremot blev bandspelare och magnetband (utan kassett) tillgängliga på konsumentmarknaden strax efter krigsslutet. Bandspelaramatörerna utgjorde en intressant liten remixglad subkultur under ett dussintal år, innan teven och kassettbandet tog över. Även detta hade jag från början tänkt rymma i min avhandling men det får bli en senare artikel.)

#3 Marcus on 22 June 2011 at 9:49 am

En fråga är om man kan vinna något på att inte tänka att radion blir någonting annat av att kopplas till en bandare, utan istället att bandaren och radion fortsätter att vara vad de är men bildar ett nytt objekt med en alldeles egen verkan på världen?

Radion bara ärett sätt, som kan märkliggöras (=medieras) på ett oräkneligt antal sätt av olika medier. Varje mediering innebär också ett nytt objekt, en hybrid/sammansättning, som i sig kan märkliggöras på ett oräkneligt antal sätt.

Det blir ett annat sätt att analysera hur radion eller bandaren blir ett element i subkulturer, parallellt med mainstreamkulturer. Framför allt tycker jag att det är intressant om man tänker sig att olika subkulturer ju gärna tar ett steg tillbaka och utforskar de outnyttjade möjligheterna, snarare än surfar längst fram på medieteknik- eller mediformatprodukternas utvecklingsvåg. “Längst fram” betyder ju oftast “mitt inne och fast förankrad i” (en mainstreamkonsumtionskultur)… Hackerspacet vs Expressen Fredag-redaktionen, som Kalle P kanske skulle ha sagt. :)

#4 Fredrik on 26 June 2011 at 8:16 pm

Är inte riktigt förtjust i att McLuhans teknikdeterminism poängteras, som så ofta. Är det t.ex. determinism att säga att det elektriska ljuset (för så bred är ju som bekant McLuhans definition) förändrar människors sätt att leva? Som jag förstår McLuhan säger han samma sak som Foucault: där epitemet är en historisk förutsättning för ett visst typ av vetande för den senare, är mediet (vad det nu råkar vara) förutsättningen för ett visst typ av innehåll (och “budskap”) hos den tidigare. Mediet hos McLuhan är “diskursivt” i Foucaults mening. Det är åtminstone så jag uppfattar det. Fast jag vet inte om det löser frågan om struktur-agens, förmodligen inte. Visst är både epistemet och mediet determinerande i någon mån, såsom t.ex. en akademisk disciplin reproducerar ett visst sorts språk, eller en lag bidrar till ett visst beteende, men att kalla detta “determinism” låter lite hårt i mina öron, och lite orättvist mot McLuhan, även om han ofta slentrianmässigt kallas för teknikdeterminist.

#5 Fildelningssajternas kremlologi: tillbaka till socialkonstruktivismen igen? » Jonas Andersson on 24 January 2012 at 5:45 pm

[…] är att behålla båda tankebanorna i huvudet samtidigt, och att tänka determinering som en fråga om grad snarare än absolutism. Vi måste ha internets materiella struktur klar för […]

Kommentera