Medieteoretisk syntes, igen: Ljudlagring

Under eftermiddagen har jag redigerat om delar av avhandlingens teorikapitel med utgångspunkt i de diskussioner som nyligen förts här på bloggen, där vi bland annat frågat oss om ljud alls går att lagra.
Eftersom jag hittills har fått så givande respons så tänkte jag även kasta fram två omredigerade fragment. Även om det kan likna tidigare utkast så är innebörden delvis annan. Först kommer nytt försök att definiera ljudmedier. Hur funkar det, tycker ni?

* * *

Friedrich Kittler har hävdat att medier har tre funktioner: att lagra data, att överföra data och att bearbeta information. (Det hör då till saken att information som sådan endast går att identifiera med hjälp av medier.) Ljudmedier skulle då kunna definieras som metoder för att lagra, överföra och bearbeta ljud. Om detta alls är möjligt kan visserligen ifrågasättas, eftersom ljud i sig inte är utan snarare äger rum. Ett ljud är inte ett objekt utan en serie vibrationer som fortplantar sig genom materia och som befinner sig inom det frekvensområde där människans hörselorgan kan uppfatta dem som skillnader i lufttryck.
Strikt talat går det inte att höra samma ljud två gånger, inte heller att lagra ett ljud. Däremot går det att lagra vissa akustiska data som vid ett senare tillfälle kan realiseras som nya ljud. Det är i denna mening som jag vill tala om lagring och överföring av ljud. Eftersom det medierade ljudet aldrig kan vara “samma” så inbegriper alla ljudmedier även en viss bearbetning.

* * *

Därifrån går vi vidare till att fundera på vad musikinstrument är för något.

13 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | Medieteoretisk syntes, igen: Musikinstrument on 27 June 2011 at 6:18 pm

[…] ← Medieteoretisk syntes, igen: Ljudlagring […]

#2 chrisk on 27 June 2011 at 6:28 pm

Med risk att hamna off topic. Men data. Är inte data lite väl antropocentriskt?

En fågel som kvittrar har en näbb och lungor som kan låta ljud äga rum i skogen. Dess hjärna kan lagra ljudslingor, och bearbeta dem. Imitation, repetition, allt vi förväntar oss av ljudet på ett dansgolv. Så med denna definition bör vi åtminstone kunna röra oss fritt genom de alloplastiska strata. Men har fågeln data?

(ofrivilligt rim där)

#3 chrisk on 27 June 2011 at 6:33 pm

Och en till reflektion om att ljud inte är (ostensivt) utan äger rum (performativt). Detta är helt i linje med filosofisk aktualism.

Men… man skulle kunna säga (ur något slags objektorienterat perspektiv) att det undandragna objektet fågeln-i-skogens ljud är, precis lika mycket som fågeln är en klump kött, är en del av fröspridande ekosystem, är ett byte för en örn, etc. (ett stort antal) Fåglar kan inte para sig utan ljud. Huruvida det även gäller för människor, det är en empirisk fråga.

#4 avadeaux on 27 June 2011 at 8:02 pm

chrisk: Varför är det inte data som lagras i fågelns hjärna, representerade med hjälp av nervcellernas plasticitet? Analogt (även om det mycket väl kan vara väldigt annorlunda och ha många fler dimensioner) med hur data representeras med hjälp av laddningars förflyttning i en dators primärminne, eller magnetiska partiklars riktning på en disk.

Jag tycker att att informationsteorins sätt att uttrycka data kontra information är väldigt attraktivt, som säger (ungefär) att information är skillnaden mellan data och förväntningar.

#5 rasmus on 27 June 2011 at 8:06 pm

Ja, data är väl lite antropocentriskt. Jag tyckte att jag antydde detta redan i första parentesen där data och medier ges en cirkulär definition. Men om det är lite väl antroprocentriskt så måste frågan följa: för antroprocentriskt för vad?
Begreppet ljud är också antroprocentriskt, eftersom det syftar på det frekvensområde som människan kan höra. Så om vi inte tycker att data platsar i en medieteori så platsar inte heller ljud. Vi kan höra fåglar, men inte ultradjur typ vissa fladdermöss.

Vad uppnår man genom att försöka hävda att ljud (eller ljus eller röntgenstrålning eller kontinentalrörelser) “är”?

#6 chrisk on 27 June 2011 at 9:02 pm

Rasmus: Ja, alltså, jag instämmer nog egentligen i din definition. För vad man ska med definitioner som ljud och data till som är anti-antropocentriska… tja… filosofi kanske? Eller, i biologi om man sysslar med fåglar.

Tredje alternativet, som kanske är mest konsekvent rent meta-medieteoretiskt, är att låta andra medier bestämma definitionerna. Alltså, en avhandling kan läsas av människor och robotar (Google books). Bearbetningen av data måste kanske då i sin tur medieras av andra medier, och dessa är mänskliga maskiner och Turingmaskiner. (det här spåret riskerar nog att balla ur).

Att säga att något “är” vinner man inget på, så långt jag kan se det. Möjligtvis blir den moderna konstitutionen lite renare, men jag trivs mera i smutsen.

(förresten är ULTRADJUR ett oerhört mäktigt begrepp)

#7 mary eng on 27 June 2011 at 9:48 pm

hello!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

thank you for everything . . .

plus i still love sweden ……

please help me escape my evil torturing warlords in smoggy racist america!!!!!!

its like guantanamo

hjelp mej!!!!!!!

sweden is so rich in . . ..
find me a job . . . with cool . . . people . . . .

#8 kristoffer on 28 June 2011 at 1:57 am

Att inte kunna höra samma ljud två gånger? Vi har ju två öron, hur är det inte samma ljud som når dem båda? Byter det identitet i varje ögonblick det färdas?

#9 rasmus on 28 June 2011 at 6:56 am

kristoffer: jo, det skulle väl vara de två öronen. Även om det fortfarande kan diskuteras om ljudet är “samma”, för i någon mån kommer det ändå att vara olika vågformer som når trumhinnan, till följd av akustiska förhållanden, bakgrundsbrus, etc.

#10 Marcus on 28 June 2011 at 9:58 am

Det blir ju inte antropocentrism bara för att människan råkar vara en avgörande faktor när man studerar något. Jag tror att det är helt nödvändigt i det här fallet, och vill med envisheten hos en drucken papegoja återigen ta upp McLuhan…

Medier är “extensions”. De är något i sig, och medför alltid någon form av bearbetning, men är meningslösa som medier betraktade om de inte fungerade som utsträckningar av det de medierar, från ett objekt (exempelvis en människa) till ett annat objekt (exempelvis en annan människa).

Jag tänker att all data kan omvandlas till ljud, med rätt teknik. För att tala om ljudmedier måste vi därför inkludera den/de som lagrar datan och den som hämtar datan samt deras respektive fakulteter att urskilja ljud, skilja vissa ljud från andra, att känna igen ljud som musik eller att koppla vissa ljud till vissa objekt som gjort sig märkliga genom att ljuda eller skilja en ren sinusvåg från ett kaotiskt brus, och så vidare.

#11 Fredrik on 28 June 2011 at 10:20 am

“Eftersom det medierade ljudet aldrig kan vara “samma” så inbegriper alla ljudmedier även en viss bearbetning.” Jag är med på din och Kittlers definition av medium, men bearbetningen, är inte den ett resultat av mediets specifika materialitet, snarare än avhängig omöjligheten att reproducera ljudet (eller vilket innehåll som helst) likadant två gånger (som då skulle bero på situation och subjektiv förnimmelse)? Att ett ljud aldrig skulle vara “samma” för att ljudvågorna som träffar hörselorganen aldrig kan vara “samma” är säkert sant, men kan detta verkligen ligga till grund för mediets “bearbetning”?
Dessutom kan man väl ifrågasätta föreställningen om att ett man aldrig kan höra ett ljud två gånger, vilken ter sig alldeles för mekanisk för mig.

#12 kristoffer on 28 June 2011 at 11:05 am

Tänker att man lätt fastnar i en sorts ljudets euklidiska rum när man tänker på ljud som en identitet i vågformen (digitalism?). Som Massumi skriver ang. Zenos paradox i Parables for the Virtual: “Position is movement residue”.

Man kan hävda att ljudet är en rörelse (alltid över tid, syntesiserandes tid)

Det jag vill komma åt är nog någon sorts förståelse av ljud som affekt, det har sin “identitet” i dess konsekvenser och affektualitet – själva vågformernas multitud (reverberation, olika fasningseffekter) kan i någon mån att betrakta som det Reala i situationen. Onåbart för ljud-affekt-representation.

#13 nitro2k01 on 29 June 2011 at 6:16 pm

Intressant frågeställning, men jag tycker diskussionen är aningen filosofiskt intrasslad. Det är först på 1900-talet vi har börjat tala om att lagra och överföra ljud (frånsett vissa experiment tidigare.) Det är åtminstone först under 1900-talet som begreppet ljudmedium har blivit ett meningsfullt och vitt erkänt begrepp. Det är först under detta århundrade man insett på allvar att man kan reproducera ljud med någorlunda bra precision.

Om man frångår den antropocentriska premissen att begreppet ljud även innefattar känslobildning och annat så tycks frågan vara ganska lätt att besvara. En högtalare kan (nära nog) reproducera samma ljud flera gånger, givet att samma utrustning står på samma plats relativt lyssnaren, i samma rum. Man har då i det närmaste en objektiv ljudkälla.

Denna ljudkälla må ha sina begränsningar i att den inte kan reproducera alla naturliga ljud, t ex den 1000:1 dynamik i ljudtryck som kan skapas när man slår på en trumma, men högtalaren kan (bortsett från försumbara mängder bakgrundsbrus) nära nog deterministiskt återskapa samm ljud flera gånger. Olika högtalare och resterande utrustning kan ha olika återgivningsförmåga, men de närmar sig ändå samma mål. Därmed kan man säga att de, nära nog, är ett ljudmedium.

Är noter eller en flöjt ljudmedier? Nej, jag menar att dessa saker snarare är en slags metadata, som visserligen kan användas med slutmålet att skapa ett ljud, men dessa saker har aldrig gjort anspråk på att kunna återskapa ett ljud deterministiskt och objektivt. De sakerna må vara musikmedier, ljudgeneratorer eller något annat, men inte ljudmedier.

Det känns som att flera kommentatorer medvetet försöker invalidera begreppet ljudmedium genom att ställa ouppnåeliga krav på det. Under de premisserna kommer självklart alla former av medier vara meningslösa begrepp fram till dess att vi inte bara uppfinner perfekta öron som hör samma sak varje gång, utan även perfekta hjärnor som känner samma sak varje gång. Bättre då att erkänna att begreppet finns och har mening, även om det, precis som så mycket annat i världen, inte är 100% perfekt.

Kommentera