Bakgrund (2005-2008) till debatten kring datalagring — den stora frågan efter FRA

När FRA-motståndet kokar så gäller det samtidigt att projicera energin vidare på relaterade fall av planerad massövervakning, särskilt då den så kallade teledatalagringen, som nu börjat kallas för loggningslagen.
Regeringen siktar på att klubba saken i riksdagen under vintern men det är uppenbart att de inte kommer att komma undan lätt. Dock saknas i viss mån noder för att formera kritiken — exempelvis vore det önskvärt om information kunde börja sammanställas på FRApedia. (Eller finns det rimliga argument för att hålla FRA-frågan separat?)
Copyriot drar härmed sitt strå till stacken med en genomgång över alla de inlägg som här har berört frågan om datalagring. Följ länkarna, kopiera argumenten, förbättra dem, kombinera med andra tankar och exempel! Genomgången blir samtidigt för egen del ett sätt att fräscha upp minnet över frågans utveckling.

Det börjar i december 2005, då Oscar Swartz slog larm om EU-parlementets förestående omröstning. Direktivet om datalagring handlade om att “förbjuda anonyma kommunikationer och att tvinga företag att lagra allt vi säger”, sammanfattade Copyriot. Detta var några veckor innan piratpartiet bildades och vid en tid då den politiskt engagerade bloggosfären på ett ytterst pinsamt vis ägnade sig åt blockpolitisk pajkastning som uppvärmning inför valrörelsen.
Copyriot gav en liten eloge till MUF och Bahnhof för deras protestsajter mot datalagringen.
Efter att ha dissat LO-sossen Jonas Franzéns lika korkade som bedrägliga stöd till Bodströms datalagring, satte Copyriot igång med diverse försök att gå till botten med frågan. Tonen slogs an den 14 december 2005 med rubriken “Ey datalagrare, har ni hört om ettor och nollor?” Bodströms mantra var att man bara skulle lagra vem som kommunicerar med vem, inte vad de kommunicerar, och den myten skulle avlivas. Dagen efter myntade förresten Oscar Swartz ordet “Bodströmsamhälle“.
Mellandagarna tillbringades på Chaos Communication Congress i Berlin, vilket föranledde en del tankar kring pessimism och integritetsretorik.

Året blev 2006. Bodström försökte bemöta kritiken och Copyriot påminde om vad han förteg: selective enforcement som kontrollstrategi, samt att den reglering av “operatörerna” som han talade om inte bara berör företag som Telia utan riktas mot alla som driver en egen mejlserver eller ett eget nätforum.
I maj 2006 drämde så Copyriot till med den historisk-filosofiska släggan i inlägget “Form och innehåll — från Fichte till Bodström“. På detta grundades senare en liten del av ett långt och spretigt tal på Reboot-konferensen i Köpenhamn. Även om Fichte-referesen nog var lite felriktad (efterhand trillade den på plats) så var och är det en oerhört viktigt att framhålla det faktum att digitala kommunikationer inte har någon fysisk separation mellan adress och budskap. Övervakningskåta politiker har fortsatt, in i FRA-debatten, att tona ned frågan med metaforiska hänvisningar till brev i papperskuvert. Dock har de mött en hastigt tilltagande grad av kunnigt mothugg.
“Protokollverket” föreslogs som namn på den hypotetiska myndighet som skulle behöva införas, om politikernas retorik kring nätreglering skulle realiseras.
Efter en het sommar blev det så höst. Regeringsskiftet betydde ny justitieminister vars inställning till datalagringen var (och är) oklar. Frågetecken hänvisades till den pågående Trafikuppgiftsutredningen under Gudrun Antemar, som Bodström hade tillsatt i maj 2006. Den drog ut en del på tiden.
På årets upplaga av Chaos Communication Congress diskuterades också datalagringen, utan att särskilt mycket nytt tillkom. Sådana sammanhang är likväl bra för att stämma av den svenska kritiken mot en kontinental.

Första veckorna av året 2007 noteras det nya begreppet “Odenbergsamhället”, när planerna på FRA:s massavlyssning i viss mån börjar uppmärksammas. Begreppet dog dock ut redan försvarsministern avgick, med goda skäl: Till skillnad från Bodström som glatt gjort sig själv till pratglad galjonsfigur för nya övervakningslagar, blev det allt svårare att sätta ansikten på den galopperande utvecklingen. Regeringen satte i system att dra sig undan.
Regeringen motiverade FRA-förslaget med att lagen måste vara “teknikneutral”, ett lurigt ord som fick Copyriot att dra paralleller till det språk som motiverat förslaget om datalagring.
Under våren 2007 var det väldigt tyst kring förslaget om datalagring, trots att mycket stod på spel i frågan om dess implementering i Sverige. Den 1 april skulle Gudrun Antemar enligt de ursprungliga planerna ha lagt fram sin utredning. Inte ett knyst. Copyriot hojtade till i april om att frågan inte får tillåtas glida in i kulisserna. Några dagar senare kollade Oscar Swartz upp saken: deadline hade förlängts till 1 november 2007.
När utredningen väl kom i november läste och kommenderade Copyriot den genast. Två slutsatser: Anonyma kommunikationer ska inte kriminaliseras, vilket var en viktig delseger som samtidigt ställer frågan hur datalagringen alls ska kunna uppnå sitt syfte. Å andra sidan föreslogs att direktivet inte ska bli en lag, utan en förordning, vilket innebär att regeringen när som helst kan ändra villkoren utan parlamentarisk inblandning. (Oscar Swartz kommentar är förstås också obligatorisk läsning.)

Under 2008 har Copyriot inte alls ägnat något utrymme åt datalagringen, ska erkännas. Däremot skrevs en del i början av året, angående diskussionen om att stänga av fildelare från nätet, som har stor relevans även för frågan om datalagringens implementering. Läs inlägget “Ett myller av operatörer“!

Även om hotet mot de anonyma kommunikationerna verkar vara tillfälligt avstyrt, gäller det att behålla ett fokus på de materiella aspekterna av datalagringen — inte minst då definitionen av “operatör”. Det gäller att inte acceptera den propaganda som slänger sig med flummiga slogans som: “Det är bara trafiken som får sparas, inte innehållet.”
Bloggosfären var inte frågan mogen när den beslutades i EU för tre år sedan. Nu är den det, efter att ha genomgått en makalös teknisk folkbildning.