Entries from December 2010 ↓

Så som utlovades och förklarades i ett tidigare inlägg kommer här radioversionen av Robert Musils Mannen utan egenskaper i smidigt nedladdningsbar version.
Närmare bestämt är detta del ett av den oavslutande mastodontromanen. Det motsvarar första halvan av den första av två böcker (åtminstone i den svettfläckade pocketutgåva jag själv förfogar över). Uppläsare är Anders Ahlbom och uppläsningen sändes som radioföljetong i P1 under november–december 2010.
Antalet avsnitt är tjugo och den totala speltiden ligger på drygt åtta timmar. Filformatet är mp4, valt av Sveriges Radio. Håll till godo!

Direktlänk: Robert Musil – Mannen utan egenskaper.torrent
Även indexerad på The Pirate Bay – men lita inte alltför mycket på siffror över dess (o)tillgänglighet.

(Om man så vill är detta en “ljudbok“. Begreppet har en oklar innebörd. Ljud som distribueras via radiovågor brukar aldrig kallas för “bok”, men de ljud som säljs till allmänheten i form av exemplar kallar bokförlagen gärna för ljudböcker. Ingenting skiljer denna tolkning från en sådan.)

Tidigare inlägg i serien:
Ungern åt höger, del 1: Fidesz
Ungern åt höger, del 2: Viktor Orbán
Ungern åt höger, del 3: Utrensningar i akademin

Under december månad har till slut även svensk press uppmärksammat vad Viktor Orbán och hans parti Fidesz sysslar med i Ungern. Droppen verkar vara den nya medielagstiftningen – en grundlagsändring som parlamentet godkände förra veckan – i kombination med att Ungern om ett par dagar ska bli ordförande i EU.

Ett TT-telegram tog upp kritikstormen mot Ungerns regering från andra EU-länder, särskilt Tyskland. Daniel Cohn-Bendit, de grönas gruppledare i Europaparlamentet, har redan talat om möjligheten att beröva Ungern sitt ordförandeskap i EU. Men även Angela Merkel (vars CDU tillhör samma konservativa grupp i EU som Fidesz) är skarp i sin kritik.
Från de svenska moderaterna är det däremot tyst, trots att även de är ett syskonparti till Fidesz. Gunnar Hökmark (m) som tidigare har lovordat Fidesz maktövertagande, påstår nu att han inte vet någonting. “Ett mycket osannolikt påstående, det handlar väl om att inte riktigt veta hur de ungerska vännerna ska hanteras”, skriver Correns ledarsida. Där hänvisas även till den mycket skarpa kritik som uttrycktes på ledarsidan i Washington Post: The Putinization of Hungary“.

“Putinisering” är inget dåligt begrepp, fast även Berlusconi – ännu en europeisk allierad till moderaterna och Fidesz – förtjänar att nämnas i sammanhanget.

Copyriot beskrev medielagen redan i oktober:

Medielagen föreskriver att nyhetsmedierna inte bara måste rapportera “ansvarsfullt” utan även på ett sätt som “stärker känslan av nationell enighet”. Myndigheter som kritiseras ges en ovillkorlig replikrätt. För att se över att reglerna följs etableras en ny myndighet, Medierådet, vars ledamöter tillsätts på ett mandat som löper i hela nio år, plus en ordförande som tillsätts direkt av Viktor Orbán. Även om Fidesz mot förmodan skulle förlora valet 2014 så kommer partiet fortfarande att ha kontrollen över Medierådet under 2018 års valrörelse.

Genom det nya Medierådet kommer Fidesz att kunna utfärda miljonböter för rapportering som de anser “obalanserad”. Journalister ska också kunna tvingas att avslöja sina källor.
Det hela ska gälla inte bara för tidningar, radio och tv, utan också för internetbaserade medier. Ett tidigare förslag om att bloggar måste registrera sig har dragits tillbaka, men det är oklart hur Ungerns nya medielag ska dra gränsen mellan nyhetstidningar på nätet och andra nätsidor, om den alls ska dras. Oklarheten om detta är stor, som Sanna Rayman noterar på SvD:s ledarsida.
Ungerns regering har hittills inte gjort mycket för att räta ut frågetecknen. Utrikesministern hävdade att kritikerna borde hålla tyst om grundlagsändringen så länge ingen kan visa på konkreta exempel där Medierådet missbrukat sin makt – en högst intressant syn på grundlagen.

Chefen för Medierådet under de kommande nio(!) åren blir Annamária Szalai. Hon arbetade i början av 1990-talet som utgivare av porrtidningen Miami Press men framställer sig idag som försvarare av kristna familjevärderingar. En karriär som väl speglar Fidesz förvandling från nyliberalt till nationalkonservativt parti. Åren 1998–2002 representerade Annamária Szalai också Fidesz i parlamentet.

Eva Balogh skriver på Hungarian Spectrum om bötesnivåerna. Endast medier som anses ha särskilt stort inflytande (vilket tolkas som landets två största tv-kanaler) kan åläggas att böta motsvarande 6,5 miljoner kronor. Nättidningar klarar sig på under en miljon kronor i böter. Dock kan ansvarig utgivare därtill att personligen dömas till 65000 kronor i böter.
Enligt lagens första skrivelse skulle detta betalas omedelbart, innan eventuell överklagan, vilket dock mildrades. Nu går det att få uppskov. Men det enda som går att överklaga till domstol är själva bötesbeloppet – inte huruvida det var rätt eller fel att utdöma böter i sig.

Andra delar av den 180 sidor tjocka medielagstiftningen reglerar ägarkoncentration och innehåll i tv- och radioprogram. Minst hälften ska komma från europa, minst en tredjedel från Ungern. När det gäller musiken i radio ska minst 35 % av musiken vara ungersk och av dena måste minst en fjärdedel vara inspelad under de senaste fem åren. Snacka om detaljreglering! För övrigt vore det intressant att ta del av vilka kriterier som gäller för att nationabestämma musik.

Alla större tv- och radiokanaler måste sända nyheter i minst 20 minuter per kväll. Inte mer än 20 % av dessa nyhetssändningar får bestå av rapportering kring brottslighet vilken “inte tjänar den demokratiska offentlighetens intressen”.

Till slut har Viktor Orbán försökt svara på kritiken mot medielagen genom att påstå att där “inte finns en enda paragraf” som inte går att hitta hos andra EU-länder. Anledningen till kritiken, sade han i en tv-intervju, är att “många avskyr idén att ett högernationellt och kristet parti har fått 2/3-majoritet i Ungern. /…/ Kritik från Västeuropa skrämmer oss inte.”

Läs även Johan Hilton på Expressens kultursida om vad som sker i Ungerns teaterliv. Även han pekar på den skamliga tystnaden från Sveriges moderater och moderatledda regering.

Av upphovsrättsliga skäl låter Sveriges Radio oss inte ladda ner vissa program. De går däremot att avlyssna “strömmat” via webbsidan, fast bara i 30 dagar.

Detta gäller även uppläsningen av Mannen utan egenskaper (en roman som nämndes på Copyriot härom dagen.
Eftersom författaren Robert Musil dog 1942 går den sjuttioåriga dödingupphovsrätten inte ut förrän om två år. Tydligen betyder detta att Sveriges Radio får läsa upp hans böcker i etern och låta dem strömmas över nätet, men inte göra uppläsningarna tillgängliga för nedladdning. Outgrundliga äro upphovsrättens vägspärrar!

Nå, som bekant är en “ström” alltid redan en nedladdning. Att behålla det man lyssnar på som en ljudfil är bara fråga om hur man konfigurerar den egna datorn. Här kommer därför ett första utkast till en guide till att rippa Sveriges Radio.

Enklaste sättet är att använda Download Helper, ett tillägg till Firefox som gör det löjligt enkelt att rippa inte bara Sveriges Radio utan även YouTube.
Gränssnittet lämnar lite övrigt att önska, för det är inte alltid helt klart vad på en viss webbsida som man väljer att rippa. Men om man bara drar ner så mycket som möjligt och sedan ägnar några minuter åt att kolla vad som är vad och ordna taggarna rätt så är det fixat. Ljudfilerna blir här i ett mp3-format, som man på egen hand kan konvertera till mp3 eller ogg om man så önskar.

Helt bra känns det inte att förlita sig på någon annans mjukvara. Därför känns det bäst att även pröva att rippa Sveriges Radio “manuellt”. Då börjar man med att spara den lilla filen “radio.aspx” som är målet för de länk som ska starta strömmen. I denna lilla fil finns en fullt läsbar länk med filändelsen .mp4 – klistra in den i webbläsaren, välj sedan “spara” och rippningen är klar!

Jag antar att radioföljetongen genom detta (helt lagliga) trix förvandlas till en “ljudbok” – ett begrepp vars avgränsning fascinerar mig enormt.

Återkommer snart med en torrent, för ännu enklare nedladdning av Sveriges Radios inläsning av Mannen utan egenskaper.

Sedan snart två veckor pågår ett uppror i polisstaten Tunisien, lett av de arbetslösa. Det tog sin början i Sidi Bouzid, en mindre stad i Tunisiens inland där en stor del av befolkningen lever i fattigdom. Bland dessa fanns Mohamed Bouazizi, en arbetslös 26-åring med universitetsexamen som försökte försörja sig på att sälja frukt och grönsaker. När polisen beslagtog hans produkter med hänvisning till att han saknade tillstånd blev han så desperat att han dränkte in sig i bensin och tände på.
Detta blev gnistan till demonstrationer som snart började sprida sig till andra städer. Arbetslösa folkmassor har satt eld på polisbilar och på högkvarter för regeringspartiet. Polisen har svarat med brutal repression, inklusive massarresteringar, tortyr och skarpa skott som dödat en demonstrant. Det talas om generalstrejk i Sidi Bouzid-provinsen, som armén uppges ha spärrat av.

Igår noterade BBC att revolten har nått huvudstaden Tunis. The Guardian jämför med 1989 års uppror i Rumänien och spekulerar i om Tunisiens diktator Ben Ali kan bringas på fall.
Washinton Post bjöd på en underhållande rubrik: “Tunisian president criticizes rioters”. Al-Jazeera levererar den mest ingående analysen, signerad Larbi Sadiki från University of Exeter. Ett par bloggar att hålla koll på är A Tunisian Girl och Egyptian Chronicles. Fler finns säkerligen.

Och vad har då skrivits i svenska pressen? Jag har sökt i de flesta arkiv och hittat ett (1) TT-telegram från julafton. Några få rader som reducerar upproret till en “orolighet”.
Under tiden som upproret pågått tycks inga svenska nyhetsmedier ha rapporterat någonting mer än så från Tunisien. Utom möjligtvis Aftonbladet, som gör en nyhet av att någon som heter Maria Montazami ska vara med i en reklamfilm som ska sälja charterresor till Tunisien.

Bland svenskspråkiga bloggar tycks det också vara helt tyst om #SidiBouzid (som upproret kallas på Twitter). Men svenska bloggar i allmänhet utmärker sig knappast för självständighet i förhållande till svenska nyhetsmedier.

Tipsa gärna om fler länkar i kommentarerna. Det kommer att hjälpa de svenska journalister som till slut kanske får upp ögonen för vad som händer i Tunisien.

Nyligen noterades vissa lustigheter i hur Googles maskinöversättning hanterar begrepp som “underklass”.

Nu prövar vi (likt alla) ett annat verktyg, Google Ngram Viewer, som visualiserar hur populära vissa ord varit i litteraturen vid olika historiska tidpunkter. Vi ställer proletariat mot bourgeoisie, helt i enlighet med historiesynen hos en ortodox marxism.
Vad lär oss då Google om hur klasskampen förlupit sedan revolutionsåret 1848? Jo, kolla här:

Bourgeoisien (blå) leder över proletariatet (röd) under hela 1800-talet. Men sedan händer något. Låt oss zooma in 1900-talets första halva.

Proletariatet rusar förbi bourgeoisien redan omkring 1905 och behåller så ledningen även efter att striden intensifieras i och med ryska revolutionen. Klasstriderna når en kulmen strax före andra världskrigets utbrott och dalar ytterligare efter krigsslutet – men hela tiden behåller proletariatet sin knappa ledning.

Först under 1900-talets andra halva kastas styrkeförhållandena om:

Åren 1955–1965 råder nästan jämt lopp – därefter tar bourgeoisien initiativet. Allt snack om proletära landvinningar omkring det mytomspunna 1968 är om inte lögn, så ingenting mot den borgerliga offensiv som då tar sin början.

Under 1970-talet når båda klasserna sin maximala styrka. Därefter dalar deras styrka, utan att bourgeoisiens övertag någonsin rubbas.

Nä, jag tror inte att historien är en fotbollsmatch mellan två klasser. Inte heller att ordfrekvenser i böcker som Google har indexerat är en rimlig mätare på ekonomiska styrkeförhållanden. Förstås inte. Men diagram som dessa kan ändå vara talande, på ett eller annat sätt. Och det finns andra söktermer som säger desto mer.

Edenborg tipsade om kampen mellan skönheten och nyttan, 1800–2000. Alltså mellan de bäggen orden “beautiful” och “useful”.

Här är det svårt att inte ryckas med av historiens vågformer. Skönheten dominerar på 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. Ganska exakt vid krigsslutet 1945 sker dock ett skifte och nyttan tar överhanden.

Eftersom detta är begrepp som är omöjliga att ställa i relation till varandra utan att samtidigt tänka på Immanuel Kant och Adam Smith, så gör vi bäst i att även zooma in det sena 1700-talet.

Vilken dramatik! Under 1790-talet händer det grejer, efter att Immanuel Kant fått ur sig sin tredje kritik som bland annat definierade det konstsköna i relation till det ändamålsenliga. Närmare bestämt uppfann han estetiken som ett avgränsat fält där nyttan inte skulle styra, vilket gav nyttan (och industrialiseringen) fri lejd inom livets alla andra delar.
Nyttans framryckning var närmast ofattbar. Efter bara ett par decennier hade nyttan kommit ifatt skönheten och tycktes hota att lägga den under sig, likt Napoleon tycktes på väg att lägga Europa under sig. Under 1810-talets första år, det vill säga.
Sedan återställdes ordningen i ytterligare ett sekel. Visserligen föll inte nyttan så som Napoleon föll, men dess betydelse inledde en lika lång som långsam nedgång. Skönheten, å andra sidan, upplevde en oerhörd tillväxt – givetvis till tonerna av Ludwig van Beethoven.

Ernst Jünger (1895–1998) var bara femton år yngre än Robert Musil (1880–1942). Båda stred de i första världskriget, på de förlorande centralmakternas sida, innan de blev författare på heltid. Ändå hör de hemma i olika epoker, om inte annat för att Ernst Jünger blev så vansinnigt gammal: 103 år, varav åtminstone 70 år som aktiv författare.

Precis på mitten av denna långa författarkarriär, år 1957, utgav Ernst Jünger den lilla science fiction-romanen Gläserne Bienen. Då var han 62 år gammal. Vid samma ålder avled Robert Musil år 1942 och efterlämnade den oavslutade mastodontromanen Der Mann ohne Eigenschaften.

Glasbin är en nästan lika tankspridd roman som Mannen utan egenskaper. Handlingen är lika oviktig, jämfört med alla de utvikningar där Jünger respektive Musil ställer diagnoser på djupgående skiftningar av tidens anda. Mestadels via Richard respektive Ulrich, romanernas centrala tankespridare.
Såväl Richard som Ulrich kommer i kontakt med tidens mest beryktade affärsman. En man som inte bara äger och driver enorma koncerner utan även är klassiskt bildad och förstår sin egen affärsverksamhet i termer av momumental världshistoria. Zapparoni heter han i Glasbin, Arnheim i Mannen utan egenskaper – och såväl Ernst Jünger som Robert Musil beskriver dem med utstuderat ambivalens, inte som entydigt goda eller onda.
Här någonstans slutar kanske likheterna mellan de bägge romanerna. Glasbin är på ett mer annat sätt del av ett filosofiskt projekt, den brottning med nihilismen som Ernst Jünger åtta år tidigare avhandlade i sitt brev till vännen Martin Heidegger, Över linjen. Alla de minnen från sin tid som kavallerist som Richard får veckla ut på sida efter sida tjänar till “att markera en världskris som ledde från hästekonomi till robotekonomi” (Lennart Svensson).
Under de år som gick mellan Över linjen och Glasbin hann förresten Ernst Jünger med att experimentera en del med LSD, som en av de första människorna någonsin, i sällskap med sin vän kemisten Albert Hoffman – något som han långt senare avhandlat i boken Annäherungen (på svenska utgiven under titeln Psykonauterna). Under dessa psykedeliska erfarenheter försjönk Ernst Jünger än djupare i sitt drastiska zoomande mellan mikro- och makronivåer, vilket möjligtvis kan ha betydelse för den science fiction-teknologi som givit namn till Glasbina. Dit når vi dock först halvvägs in i boken, efter ett otal lika eleganta som nostalgiska utvikningar i minnenas värld.

Zapparoni är känd för sina robotar, men dessa små flygande saker har han utvecklat i hemlighet. Vid första anblicken ser de ut som bin, fast betydligt större och genomskinliga. De flyger i svärmar, “automatmoln”, vilka avger en späd, pipande klang. Precis som vanliga bin skördar de blomstren på nektar – men till skillnad från bin pollinerar de inte växterna utan nöjer sig med att “hänsynslöst suga ut dem och våldföra sig på dem”, uppfattar Richard.
Om dessa robotar skulle tränga ut de biologiska bina skulle missväxt följa, slutligen öken. Helt parentetiskt väcks en rättsligt intressant fråga. Idag finns knappast några rättsliga hinder för att producera honung med de robotar som Ernst Jünger beskriver, men om det skulle ske skulle ny lagstiftningen knappast dröja. Vissa liberaler skulle kanske förorda en formell äganderätt till blommornas nektar, vilket väl rent teoretiskt vore tänkbart, men i praktiken vore det mer realistiskt med generell reglering av dessa robotflygfän.

Emellertid är det uppenbart, både för oss och för Richard, att Zapparonis robotar inte syftar till någonting så trivialt som honung. Endast som uppvisning suger de nektar ur blommorna på försöksanläggningen, denna “flygplats för mikrorobotar”. Troligare är att de är tänka som vapen. Men då inte varje glasbi för sig, utan i kraft av sin samordning till svärmande arbetskraft.

Und in der Tat, wer über solche Völker verfügte, war ein mächtiger Mensch. Er war vielleicht mächtiger als ein anderer, der über die gleiche Zahl von Flugzeugen gebot. David war stärker, war intelligenter als Goliath. Hier konnte die Ökonomie keine Rolle spielen, oder man mußte in die Maße einer anderen Ökonomie eintreten, in das Titanische.
/…/
Es war weniger ein neues Mittel als eine neue Dimension, die der erfindende Geist anbahnte, ein Schlüssel, der viele Kammern öffnete.

Zapparoni var en affärsman som inte bara såg tekniken som ett medel för att uppnå vissa mål. För honom förenades absolut makt med lek i dessa miniatyrväsen. Ernst Jünger bjuder på utvikningar om varför nanoteknik sällan fångar massornas intresse – detta år 1957, väl att märka.
Människors spekulerande kring framtida teknik har annars tenderat att hålla sig inom mänsklig skala. Robotar antas efterlikna människor, tillhöra samma storleksordning eller åtminstone gå att se med blotta ögat. Här gläntas däremot på möjligheten till omnipresent och nästintill osynlig massövervakning medelst minimala flygande robotar.

Under sin eftermiddag på försöksanläggningen upptäcker Richard efter hand att glasbina finns i flera modeller, vissa med snablar, andra med tänger och gripklor, ytterligare andra sannolikt utrustade med övervakningskameror. Vissa har en mer rökgrå nyans och tycks först fylla en överordnad funktion, likt förmän i en industri. Snart är dock Richard övertygad om att de tar bilder som i realtid visas på en bildskärm uppe i Zapparonis residens.

Ett halvsekel efter att Ernst Jünger beskrev sådan övervakning, började den omskrivas i publikationer som The Economist och Technology Review. Fjärrstyrda mikroskopiska övervakningskameror utforskas av en rad forskarteam som finansieras av USA:s krigsmakt, liksom av hackers som presenterar sina rön bl.a. på Chaos Communication Congress.
Årets upplaga av hackerkongressen har just inletts och på onsdag hålls en presentation av Indect, som är ett EU-finansierat forskningsprojekt i nya övervakningsteknologier (Oscar Swartz och Henrik Alexandersson uppmärksammade det i septembras).

Inte minst intresserar sig Indect för hur stora mängder data från övervakningskameror kan bearbetas för att känna igen mönster. De experimenterar även med kameror på små fjärrstyrda helikoptrar, i syfte att automatiskt finna mönster i folksamlingars rörelser. Från detta är steget inte långt till övervakningsutrustning som liknar (kanske rentav är) trollsländor skalbaggar, bin, flugor och knott. Kontrollerade av militär, polis, storföretag – eller av enskilda personer, må de vara kontrollsjuka familjemedlemmar, kändiskåta paparazzis eller vanliga hackers.
Att då värna en tänkt “privatsfär” uppnår ingenting. Begrepp som “personlig integritet” punkteras till oigenkännlighet när det knappt går att garantera att den senaste modellen av fjärrstyrda knott följde med in genom hemmets dörr. Övervakningen behöver knappast ske för att producera nya typer av paranoia inför tordyveln som flyger i skymningen och inför myggans svaga pipande.

Ernst Jünger erbjuder inga som helst svar. Den som läsa Glasbin i jakt efter politiskt användbara budskap kommer inte hitta annat än pessimistiska fraser: “Det finns inget lyckligt århundrade, men det finns ögonblick av lycka och det finns frihet i ögonblicket.” Den strikta åtskillnaden mellan pessimism och defaitism, som fastslogs i Över linjen, blir i romanen till en olöst gåta. Nihilismen kvarstår – även om själva ordet inte förekommer i Glasbin, lika lite som formeln för att ta sig förbi den. Men vad kan man kräva av en roman från 1957?

Gläserne Biener har aldrig översatts till svenska, men går däremot att hita i en antikvarisk dansk utgåva: Glasbierne (Det danske forlag, 1960). Likaså finns en nyare, välspridd engelsk översättning: The Glass Bees, med ett kort förord [pdf] av Bruce Sterling. (Varför såväl danska som engelska översättningen insisterar på att sätta titeln i bestämd form vet jag inte, ingen bestämd artikel finns i Gläserne Bienen så jag står fast vid Glasbin som svensk titel.)
Efter visst övervägande valde jag själv ändå att läsa boken i tysk originalutgåva – åtkomlig via några bibliotek. Jag betvivlade att jag skulle klara av Ernst Jüngers tyska, men fann den faktiskt riktigt lättläst. Tyska upplagan gick för övrigt att hitta i pdf-version: här och här.

Frågan om robotförfattare och litterär spamdexing, som tagits upp här i två inlägg, plockas upp av P O Ågren i en utmärkt artikel som avslutar med ett antal relevanta frågor.

Är dessa ”böcker” böcker? Vilka kriterier måste vi anlägga? Någon kanske menar ett lägsta kriterium är att det finns en författare som skrivit texten själv. Är i så fall lagboken en bok?
Kommer nätbokhandlarna att översvämmas av böcker av dessa bokbotar? Vad kan bokhandlarna göra? Det framstår som osannolikt att genomföra en manuell granskning av varje inkommen bok för att sortera bort dem. Sannolikt kommer man att pröva automatiska granskningsprogram för att se om det går att filtrera dylika böcker, men erfarenheten säger att filtreringsprogram, oavsett ändamål, är synnerligen trubbiga. /…/
Så hur bör vi hantera detta bokbotfenomen? Inte en aning. Först måste vi bestämma vad som är problemet.

Just så! Vad som gör robotförfattarna spännande är inte bara att de ställer frågan om vad som är en bok, utan att vi samtidigt konfronteras med metafrågan: varför behöver vi veta vad som är en bok?

Själv ser jag tre praktiska skäl att skilja böcker från icke-böcker.

För det första är det svårt att tänka sig en litterär offentlighet utan böcker. Bokens funktion är inte bara att fungera som behållare för text, utan även att tjäna som gemensam referenspunkt för ett större antal människor som inte känner varandra personligen. Visserligen lider vi ingen brist på offentligheter, men ett särdrag i litterära offentligheter har varit att de är relativt långsamma, särskilt i jämförelse med s.k. sociala medier.
Om inga begrepp finns för att skilja bok från icke-bok, om alla skrivna ord blir delar av samma flöde, rubbas det känsliga samspelet mellan snabba och långsamma offentligheter.

För det andra bevaras böcker, precis som tidningar och tidskrifter, i offentliga arkiv (i Sverige bl.a. Kungliga Biblioteket). Att en text givits ut som bok har varit tillräckligt som garanti för att den ska finnas tillgänglig för läsning även efter hundra år – till skillnad från den mycket större mängd text som skrivs ner på papper eller läggs ut på nätet. Utan en klar definition av vad som är en bok, kommer vår samtid att fortsättningsvis lämna allt mer godtyckliga spår till framtida historiker.

För det tredje är boken ett objekt för kulturpolitik. Staten finansierar dels ett riktat stöd till utvalda böcker och författare, dels ett allmänt stöd till bokmediet i form av nedsatt bokmoms. Utan en klar definition av vad som är en bok blir det svårt att upprätthålla denna stödapparat. Vilket kanske är okej – men inte utan moget övervägande.

Hittills har vi vant oss vid att offentligheten, arkiven och kulturpolitiken opererar med utgångspunkt i en given skillnad mellan bok och icke-bok. Alla kommer de att omvandlas av att den skillnaden nu börjar luckras upp av e-böcker, ljudböcker och print-on-demand. Frågan om bokens framtid borde handla mer om detta och mindre om pappersböckers lukt.

För två vintrar sedan skickade USA:s ambassad hem telegrammet Stockholm 09-141. Nu har det sipprat ut via Wikileaks, fast av någon anledning hittar jag det inte i läcksamlingarna utan bara på sajter som kontrolleras av Piratpartiet.
Christian Engström och Rick Falkvinge är ställena att börja läsa på.

Telegrammet skickades den 3 februari 2009 – ett par veckor innan Spectrial inleddes i Stockholms tingsrätt. Ambassaden noterade att en första dom rörande The Pirate Bay var att vänta under våren, liksom en implementering av Ipred och stakade ut den fortsatta vägen för kriget mot fildelningen:

Now /…/ the Justice Ministry will turn its attention
to other key issues, primarily the ISP liability issue and extra
resources to investigative capabilities.

Och så vidare. Jag hoppas att andra tar vid, efter Piratpartiets ledarduo, med att analysera telegrammet. Själv nöjer jag mig med en enkel tanke om hur vi kan förhålla oss till den politiska bild som ambassaden tecknar. Fruktansvärt förenklat uttryckt: form eller innehåll?

Piratpartisterna konstaterar, om jag tolkar dem rätt, att telegrammet inte tillför någon ny information om vad det fortsatta kriget mot fildelningen är tänkt att innehålla. Inga förslag på nya hemliga åtgärder utan idel välkända drag. Däremot är det slående hur tydligt USA:s ambassad formulerar alla dessa som delar av en större formel. Christian Engström sammanfattar sin läsning av telegrammet:

Wikileaks-telegrammet Stockholm 09-141 bekräftar det som Piratpartiet har sagt hela tiden.
Ipred, datalagringen och polismetodutredningen är alla delar av en helhet för att införa övervakning på nätet riktad mot bagatellbrott och vanliga medborgare. Ett av huvudsyftena är att komma åt fildelare. Initiativet till lagstiftningen kommer från USA’s regering, via den amerikanska ambassaden.
/…/
Ska debatten bli meningsfull måste den utgå från det bekräftade sakläget. I allt som rör friheten på nätet är Sverige en lydstat, som styrs av en marionettregering.

Här vill jag kasta in en varning. Det är alltför lätt att tänka att vi nu har “hela bilden”. Att läckan har frilagt en simpel kausalitet: initiativ från USA, implementering av Sveriges regering.
Nog för att amerikanska ambassaden gärna skulle vilja ha det så – ambassadören har dessutom ett egenintresse av att överdriva sitt inflytande i Stockholm inför sina överordnade i Washington. Nog för att vi sedan tidigare vet hur lätt USA:s hot om handelssanktioner, som detta handlar om i slutändan, får Sveriges regering att böja sig.
Detta är fortfarande inte detsamma som att USA har varit ensam orsak till en rad beslut som Sveriges regering fått igenom Sveriges riksdag. Därför vill jag avråda från metaforer av slaget “marionettregering”, som tecknar bilden av en simpel orsak–verkan.
Upphovsrätten är ett komplex med ett stort antal komponenter, vissa nya och andra gamla, varav de allra flesta inte är inpräntade med “Made in USA”. Om det inte vore för den långa traditionen av upphovsrätt i Sverige, vore det knappast möjligt att förmå riksdagens majoritet att rösta igenom alla dessa förslag och dessutom formulera motiv till dem.
Förvisso har dessa lagar i praktiken föga att göra med upphovsrätt i klassisk bemärkelse, men många av dem som försvarar dem i den politiska debatten gör det utifrån en uppriktig övertygelse om vikten av att skydda Kulturen – inte för att USA har dragit i en tråd.

Så låt oss undvika formuleringar som “främmande makt”. Lagstiftningen i fråga vore inte det minsta bättre om den tillkom på initiativ av inhemska makter.

Christopher Kullenberg, å sin sida, ägnar sin bloggpost helt åt innehållet i den åtgärdsplan som USA:s ambassad beskriver. Framför allt lyfter han fram nyckelbegreppet “ISP liability” – att operatörer av nätverk ska bli ansvariga för vad nätverkets användare utbyter med varandra.
Ambassaden talar klarspråk om hur de och Justitiedepartementet tänker sig att en “frivillig” uppgörelse ska nås mellan de stora telekomföretagen och upphovsrättsindustrin:

The GOS [government of Sweden] held a series of industry consultations in the summer/fall of 2008, with the explicit aim to discuss a voluntary industry agreement involving ISPs and right-holders organizations.

The Justice Ministry is currently working internally in the GOS to get acceptance for a second round with a clear incentive for progress, i.e. threatening with legislation in the absence of a voluntary agreement. There is some resistance in the Center party led Ministry of Enterprise, Energy, and Communications, and negotiations are on-going at senior GOS-levels.

Att det funnits en intern motsättning inom regeringen i dessa frågor är ingen nyhet, men det är ändå intressant att USA:s ambassad noterar den. Näringsdepartementet som domineras av centerpartister värjer sig mot det moderatledda Justitiedepartementet. Åtminstone i någon mån, innan det senaste valet. Hur har styrkeförhållandena inom regeringsapparaten, i frågor om nätreglering, förändrats sedan dess?
Se där ännu en sak som borde intressera nyhetsmedierna. Men ännu så länge är tystnaden massiv om läckan. För allt som nuddat Wikileaks hamnar i skuggan av Cirkus Assange.

Hemsökelse av Jenny Erpenbeck kan kallas för en historisk roman; jag vill kalla den för epos men sträckläste en trots allt på några timmar. Episkt är hur generationerna avlöser varandra medan de åldrande människorna bär historien på sina axlar, men det är inte relationerna mellan människor som bär upp romanen, inte familjebanden som håller den samman.
Hemsökelse orienterar sig kring en plats, närmare bestämt en sjötomt i Brandenburg med dess byggnader och träd. Därför frestas jag att beskriva detta som en objektorienterad roman (vilket på köpet ställer om frågan om litteraturens förhållande till filosofiska strömningar, för dem det anbelangar).

Inte helt olikt Manuel Delanda påbörjas berättelsen i geologin: platsens uppkomst “för ungefär 24000 år sedan”. Efter denna geologiska prolog kastas vi sedan in i etnologi. Upprabblingen av nordtyska bröllopsseder är magisk och för tankarna till en poet som Ida Börjel. Lika faktarabblande fast juridisk, likväl lätt magisk, är epilogen.
Vad däremellan försiggår, är historia. Späckad med stundtals gripande människoöden som aldrig skrivs helt ur människornas synvinkel, snarare ur väggarnas och trädens. Frånvaron av årtal är befriande, efter att historikern i mig först blivit lätt frustrerad. Adjektiv används sparsamt, upprepningar desto frikostigare – men utan att fastna i någon språklig konceptualism.
Jenny Erpenbeck baserar sin roman på omfattande arkivstudier om sjötomten och allt som genomkorsar den: Coloradobaggen, Förintelsen och Röda armén.

Greppet att närstudera ett hus får Amelie Björck i GP att jämföra med Georges Perecs Livet en bruksanvisning (1978). Utan att själv ha läst den senare är mitt intryck ändå att böckerna skiljer sig i grunden.
Hemsökelse använder inte ett hus som scen för berättelser om människor, utan fortlöper på flera olika nivåer av historisk tid. Människorna är mycket men inte allt. Jag tänker att detta skulle kunna bli en utgångspunkt för ett vidare samtal om litterära metoder som får korsbefrukta sig filosofin; “objektorienterade” strömningar i samtiden såväl som Heidegger vars namn trots allt är svårt att komma från i sammanhanget.

(Andra recensioner i svensk press är överlag mycket positiva men tar fasta på annat än här.)

Någon som känner till Piazza Fontana-bomben (1969)? Peteano-bomben (1972)? Piazza della Loggia-bomben (1974)? Bolognamassakern (1980)? Eller som möjligtvis hört talas om operation Gladio, Ordine Nuovo? Spänningens strategi? Nähä, nähä.

Att ingen ännu verkar associera i dessa banor, efter att bomber igår exploderade på två ambassader i Rom, är en aning underligt. Frånvaron av konspirationsteorier tyder på låga kunskaper om terrorismens märkliga historia i Italien. Icke desto mindre sätter samtliga tidningar samma bergsäkra rubrik:

Anarkister låg bakom ambassadbomberna – den svenska pressen har redan låtit TT fälla en dom, utifrån uppgifter i den utländska pressen. Efter att det först smällt hos Schweiz ambassad, sedan hos Chiles, förklarade Italiens inrikesminister Roberto Maroni (Lega Nord) att de skyliga sannolikt var anarkister. Åklagarmyndigheten gick genast ut och förklarade att man arbetar utifrån två huvudsakliga spår:

One of the investigators said that one of the main lines of inquiry was on “anarchist circles of the eco-terrorist movement.”
Another possibility mentioned by investigators is that “the attack was organised by insurgent anarchist groups.”

Antingen är de skyldiga anarkister, eller så är de anarkister. Efter att åklagarmyndigheten fastställt detta rapporterades att polisen hittat ett meddelande “i en liten ask” i anslutning till en av explosionerna: “Länge leve anarkin!”, undertecknat “Informella anarkistfederationen“, Federazione Anarchica Informale. Detta enligt italienska nyhetsbyrån Ansa vilka i sin tur refererades av AP. Dessa klantade dock till det och kablade ut att de skyldiga till bombdådet skulle vara Italienska anarkistfederationen (Federazione Anarchica Italiana), en organisation som kanske är mest känd för att utge veckotidningen Umanità Nova.
Felet rättades senare av AP, även om bl.a. Fox News fortsätter att anklaga den formella anarkistfederationen för bomberna. Och artiklarna fortsätter att skriva att de skyldiga anarkisterna har en webbsida där de skriver att de vill få ett slut på människors utsugning av varandra – trots att ingen webbsida går att hitta för “Informella anarkistfederationen”. Existerar verkligen en sådan organisation? All information om den tycks komma från italienska säkerhetskällor och basera sig på en kommuniké som dök upp efter några liknande terrordåd för sju år sedan.

Att det i anslutning till en bomb dyker upp ett anonymt budskap från påstådda anarkister betyder inte att det är anarkister som har utfört bombdådet. Grundläggande källkritik, vilket emellertid inte AP och TT tycks behärska.
Alla som har det minsta hum om italiensk terrorhistoria måste ana ugglor i mossen när “anarkister” omedelbart utpekas som skyldiga. Italiens moderna historia lider ingen brist på terrordåd under falsk flagg där fascistiska fraktioner – med visst samröre med fraktioner inom statsapparaten – har begått terrordåd vars syfte varit att ge vänstergrupper skulden, för att frammana ett undantagstillstånd. Konspirationer, kort sagt – tvättäkta konspirationer. Vissa har lett till fällande dom, andra till långa rättsprocesser där vänster- och högerextremister har bytt av varandra på de anklagades bänk.
Italien lider heller ingen brist på konspirationsteorier – några nästan bekräftade, andra skakigt underbyggda – om detta spel som kallats “spänningens strategi”. Gunnar Petterson skriver både suggestivt och vederhäftigt i sin bok Endast propagandan är sann (1995) om det omöjliga i att bli klok på dessa konspirationer.

Allt vi vet är att både anarkister, maoister och fascister vid olika tidpunkter har begått blodiga terrordåd i Italien och att några av de blodigare har syftat till att ge andra skulden än de som först tycks ha den. Vi vet att någon slags konspiration ligger bakom de senaste ambassadbomberna och det vore direkt dumt att utesluta andra konspirationsteorier än den som redan har fastslagits av Italiens regering polis, åklagare och regering. Sveriges samlade massmedier (och även välkända vänsterbloggare) har klampat i klaveret genom att få det att låta som att vi redan nu kan veta att anarkister ligger bakom.

Detta inte sagt för att rentvå alla som kallar sig för “anarkister” – ett begrepp som gränsar till betydelselöshet. Bland anarkisternas brokiga skara finns helt klart även bindgalna typer. Men tillåt mig betvivla att de ens bland de galnaste finns några som bildar en “informell federation” för att samordna lämpliga måltavlor för bombdåd och kommer fram till Schweiz och Chile. Detta liknar inte alls agerandet hos de grekiska vänsterterrorister med vilka dådet genast associerades. Grekerna attackerar i första hand Nato-intressen.
Schweiz och Chile? Tillåt mig vissa tvivel om att anarkister ligger bakom detta. För nog finns det andra än vänstern som ser dessa meningslösa bombdåd som en läglig händelse – i ett Italien där studenterna revolterar.