Entries from December 2010 ↓

Tre vågor av print-on-demand: från författarnas befrielse från förlagen till förlagens befrielse från författarna

Fenomenet “print-on-demand” fick sitt svenska genombrott i januari 1997 då författaren Peter Curman styrde upp en välbevakad presskonferens tillsammans med kollegerna Lars Forssell och Jan Myrdal. Demonstrativt lät de tillverka sina egna böcker hos Arkitektkopia, utan inblandning av bokförlag och skrev i ett pressmeddelande [pdf]:

Vi visar nu i samarbete med Arkitektkopia AB hur man med hjälp av Internet och en avancerad tryckerimaskin på mindre än tio minuter kan omvandla digitala ettor och nollor i en databas till färdiga böcker i den upplaga man för ögonblicket har behov av – två exemplar eller tvåhundra – till ett förnuftigt styckepris. Japanerna kallar det “lean production“.
Men vi öppnar med detta inget eget nytt förlag ty det är fördelaktigt för oss att kunna använda oss av förläggarnas kontor med personal som sköter formgivnig, reklam, distribution och bokföring. Vi visar bara förläggarna vad som kan göras. De bör dra lärdom och snabbt göra upp om de avtal som blivit nödvändiga. Annars kan det gå för dem och deras Förläggarförening som det gått för gaslyktetändarna och deras skrå.
/…/
Men – som sagt – vi är inte förläggarnas fiender. Vi räcker dem handen! Vill de bara sköta sitt uppdrag att föra ut våra böcker på marknaden så sköter vi nog vårt att skriva dem!

Ur detta utspel tillkom sedan (med pengar från stiftelsen Framtidens kultur) ett pilotprojekt som kom att ta sig namnet Podium. Tanken med allt detta var att “professionella” författare (medlemmar i Författarförbundet eller Författarcentrum) skulle befrias från sitt beroende från förlagen. Utifrån den premissen diskuterades print-on-demand i en första vända.

Drygt tio år efter den där presskonferensen på Arkitektkopia lanserade ett par betydligt yngre författare “Vulkanmanifestet“, med lika storslagna formuleringar om allt som print-on-demand skulle förändra. Skillnaden var att man nu inte talade om att förbättra villkoren för en existerande kår av författare, utan om att låta vem som helst bli författare.

Print-on-demand har hittills inte blivit någon revolution, åtminstone inte i fråga om att flytta makt från förlag till författare. Utvecklingen har med digitala mått gått ganska långsamt, men å andra sidan fortsätter den. Frågan är om vi nu inte kan se en tredje våg, som markerar ännu en ny riktning i den långsamma omvälvningen. Om den första vågen symboliseras av Podium och den andra av Vulkan, symboliseras den tredje vågen av Books LLC och VDM Publishing. Båda har över 100000 titlar var tillgängliga via nätbokhandlar som Bokus, samtliga bestående av text från Wikipedia. Förlagen har befriat sig från sitt beroende av författare – en märklig invertering av det som man först förväntade sig att print-on-demand skulle uppnå.

Här finns ett helt spektrum av gråzoner. Tyska VDM Publishing existerar öppet, medan Books LLC framstår som lite mer ljusskygga. Så länge de bara plockar text från Wikipedia och inkluderar licensen så bryter de inte mot upphovsrätten. Fast man kan fråga sig om det verkligen är okej av VDM Publishing att sätta namnet “Frederic P. Miller” som författare till tiotusentals böcker. På den svartare sidan av gråzonen återfinns den påhittade författaren Heinz Duthel, vars böcker är collage från alla möjliga källor på nätet.

Efter att jag för en vecka sedan skrivit om Heinz Duthel-fenomenet, följde Sydsvenskan upp med en artikel om att biblioteken luras att betala dyra pengar för de utskrivna Wikipedia-sidorna. Jag hann själv göra en snabb studie av förekomsten av LLC-böcker på svenska forskningsbibliotek. Jag hittade 18 titlar, utspridda på lika många bibliotek. Från en källa på KTH:s bibliotek fick jag höra att deras LLC-bok kommit till biblioteket via en inköpsprofil, sammansatt av ett företag som tar betalt av biblioteket för sitt urval. Sydsvenskan intervjuar ansvarig bibliotekarie vid Malmö högskolebibliotek, som tycks anse det fullt normalt att biblioteket ska lägga pengar på utskrivna Wikipedia-sidor om någon skulle efterfråga det.
Säg att en student ska skriva en uppsats om The Pirate Bay-rättegången, letar efter litteratur via nätbokhandlarna och hittar “boken” Crime in Sweden: The Pirate Bay Trial, Sala Gang, the Pirate Bay Raid, Ica Meat Repackaging Controversy, Crime in Sweden (Books LLC), som är 108 sidor tjock, har ett ISBN-nummer och uppenbarligen är en utskrift av artiklarna i Wikipedias kategori “Crime in Sweden”. Studenten ber universitetsbiblioteket att köpa in boken, som uppenbarligen fyller en lucka i bibliotekets utbud – kopplingar mellan fildelning och köttsnusk är inte vanliga. Men vore det ändå inte rimligt att säga nej till sådana inköpsförslag av princip? Inte för att texter på Wikipedia skulle vara dåliga, men för att det är onödigt att betala överpris för dem – och för det finns en rad andra skäl till att ifrågasätta allmänintresset av böcker vars totala upplaga hittills har uppgått till noll.

Flodvågen av robotgenererade böcker borde aktualisera bibliotekens roll som urvalsinstitution, men av reaktionerna hittills verkar intresset svalt. Intressant nog är det i stället nätbokhandlarna som talar om detta som “ett branschproblem”. Adlibris och Bokus säger till Sydsvenskan att de arbetar för att rensa bort böcker som dessa ur sitt sortiment, men har i dagsläget sannolikt miljontals i sortimentet. Rutinerna verkar inte riktigt ha kommit på plats ännu, för fenomenet är nytt. “Det fanns i mindre skala redan 2009, men har ökat i år och accelerat de senaste månaderna”, säger Bokus på Twitter. Frågan är bara hur många barn som följer med badvattnet ut.

Vi ser att print-on-demand fortsätter att omvälva den litterära offentligheten, fast inte alls bara på det sätt som folk tänkte sig för några år sedan. Några klara vinnare eller förlorare är svåra att utse. Allt vi kan vara säkra på är att vi ännu bara sett en liten föraning av den boktsunami som är under uppbyggnad. Snart säkert också på svenska.
Själva teknologin för att framställa böcker var nog i sig inte det avgörande. Det är när denna teknik sammankopplas med andra teknologier som böckerna tycks börja skriva sig själva. Så fort en trend noteras på nätet triggas en algoritm som samlar ihop lämpliga artiklar från Wikipedia, packeterar det som bok och lägger ut till försäljning i hopp att någon ska nappa. Detta hade inte kunnat ske år 1997. Då fanns inte Wikipedia, heller inte de algoritmer för sökmotoroptimering och spambombning som dessa förlag använder. Med tanke på hur bra spamrobotarna är på att ta sig förbi spamfilter för att posta kommentarer på bloggar, är det inte svårt att tänka sig ett scenario där spamförlag blir allt bättre på att få in sina “böcker” i bokkatalogerna och även ta hjälp av lingvistiska algoritmer för att få böckernas innehåll att se helt oklanderligt ut.
Problemet är inte att innehållet i Wikipedia-böckerna skulle hålla dålig klass rent faktamässigt. En bok är väl mer än bara fakta? En bok är exempelvis ett beslut om utgivning. Dock inte dessa böcker, som genereras i hundratusentals varianter varav antagligen bara en bråkdel någonsin materialiseras. Ändå har de ISBN-nummer, fyller upp katalogerna med brus och ställer frågan på sin spets: Vad är en bok?

“En ensidig attack mot det abstrakta”

När det efter protesterna mot WTO-mötet i Seattle 1999 växte fram någon slags globaliseringskritisk rörelse nämndes ofta, åtminstone till en början, David Korten och hans bok When corporations rule the world (1955). Där skriver han om hur det var bättre förr, när “rika och fattiga gemensamt delade en känsla för det nationella intresset”. David Kortens är knappast någon vänstertänkare, möjligtvis “grön” men företräder i grunden konservativa värderingar. Hans fördömande av finansspekulation är i motsvarande mån en romantisering av små familjeföretag och hederligt lönearbete.
Under nollnolltalet hörde man mer sällan talas om David Korten, men efter 2008 års finanskollaps har vissa försök gjorts att nylansera den konservativa globaliseringskritiken. Förra vintern gästade han Stockholm på inbjudan av Cogito. Sedan lanserade Humanistiska förlaget en svensk översättning av David Kortens senaste bok, Agenda för en ny ekonomi – från fiktiv rikedom till verklig rikedom. Boken har väl inte fått något större genomslag, men hyllas i LO-tidningen, Miljömagasinet och Dalademokraten. Därför är det uppfriskande att läsa den sågning som publicerats i Vänsterpartiets medlemstidning Vänsterpress (12/2010). Erik Hegelund beskriver boken som “en tröttsam klyschsamling med minimal substans, diverse faktafel och allmänt förvirrad huvudpoäng”.
David Korten utgår från en motsättning mellan “Wall Street” och “Main Street”, som Erik Hegelund sammanfattar:

På Wall Street är företagen “mycket stora”, På Main Street är företagen “små och medelstora”. På Wall Street investerar man för att maximera profiten, på Main Street för att förbättra produktionen.
/…/
Den här boken känns som en bra illustration för vad som blir resultatet när progressiva människor inte orkar läsa ekonomi. Istället för att ta vara på de spaltmeter av användbar litteratur och forskning som skrivits om ekonomi uppfinner Korten nya flumbegrepp som mer förvirrar än förklarar.

Fast problemet är nog inte att David Korten är “progressiv” men dålig på ekonomi. Tvärtom – han har ägnat många år åt ekonomisk forskning och är politiskt konservativ. Hans nya flumbegrepp är heller inte så värst nya. För den som är bekant med Karl Marx ekonomikritik torde det stå klart att Wall Street och Main Street är andra ord för bytesvärde och bruksvärde, varans dubbelkaraktär, abstrakt och konkret.

David Korten är knappast först att ställa det abstrakta Wall Street mot det konkreta Main Street, utan hör till en lång tradition av tänkare som attackerat finanskapitalet utan att samtidigt ifrågasätta varuformen.

This form of “anticapitalism”, then, is based on a one-sided attack on the abstract. The abstract and concrete are not seen as constituting an antinomy where the real overcoming of the abstract—of the value dimension—involves the historical overcoming of the antinomy itself as well as each of its terms. Instead there is the one-sided attack on abstract reason, abstract law, or, at another level, money and finance capital. In this sense it is antinomically complementary to liberal thought, where the domination of the abstract remains unquestioned

Så skriver Moishe Postone i “Anti-Semitism and National Socialism“. Med utgångspunkt i Karl Marx förklarar han varför det konkreta är lika lurigt som det abstrakta:

The dialectical tension between value and use-value in the commodity form requires that this “double character” be materially externalized. It appears “doubled” as money (the manifest form of value) and as the commodity (the manifest form of use-value). Although the commodity is a social form expressing both value and use-value, the effect of this externalization is that the commodity appears only as its use-value dimension, as purely material and “thingly”. Money, on the other hand, then appears as the sole repository of value, as the manifestation of the purely abstract, rather than as the externalized manifest form of the value dimension of the commodity itself.

Att välja sida mellan Main Street och Wall Street är, kort sagt, att ta varuformen för given. Alternativet till detta är att låta kritiken av finanskapitalet vara oskiljbar från en kritik av vardagslivet. Tala gärna om modeller för lokal självförsörjning, men rikta då inte bara skuld mot Wall Street utan ifrågasätt också varför Main Street ser ut som den gör.

John Michael Greer, ärkedruiden som teoretiserar kring det industriella samhällets utdragna kollaps, är allt annat än marxist, men även han totalsågar David Korten. Särskilt då hans näst senaste bok The Great Turning som utnämns till “en av de mest antidemokratiska böckerna på senare år”.

Korten argues that certain people – essentially, those who share his background and values – are at a superior “developmental stage” to others and are therefore better suited to rule, and the only way to survive the spiralling crises of the present and near future is to take power away from the “developmentally inferior” people who now hold it and give it to the gifted few. The idea that these few might need to be subject to checks and balances to keep them from abusing their power, it hardly need be said, finds no place in Korten’s book – a point that has done uncomfortably little to decrease its popularity.
It’s from sources like these that a neofascism of the left could quite readily emerge on American soil. Of course a neofascism of the right is equally possible, and the most dangerous possibility of all – because the most likely to slip past social critics unnoticed – might well be a movement that places itself in the abandoned middle ground of American politics.

Dessa idéer om den upplysta elitens styre har möjligtvis utelämnats i David Kortens senaste bok och vid hans föreläsning i Sverige. Men det är ändå anmärkningsvärt har okritiskt han tagits emot av vissa i Sverige, inklusive tankesmedjan Cogito som står nära Miljöpartiet.

Tre varianter på “vänstern” och “liberalismen”

Helt grovt tycks det mig som om “vänstern” kan relatera till “liberalismen” på tre helt olika sätt. Jag sätter båda orden inom citationstecken här, för just här finns ingen mening med att ge något av dem en fast definition.

1. Liberalismen som kris. Hit hör dem som inte bara betonar en spänning mellan “politisk” och “ekonomisk” liberalism, utan därtill menar att vänstern bör ta fasta på de möjligheter som ligger i att utveckla denna motsättning. Att vända den liberala ideologin mot den liberala praktiken i en dialektisk process som i förlängningen siktar på att överskrida eller upphäva liberalismen.
Två gubbar som jag spontant associerar till detta läger är Sven-Eric Liedman och Immanuel Wallerstein. Här någonstans hittar vi också Fronesis temanummer om liberalism (2006) vars programförklaring talar om att ta “liberalismens radikala arv i försvar – mot samtidens liberaler”. Men i samma tidskrift publicerades också en essä av Wendy Brown som kritiserade denna strategi:

Avståndet mellan de liberaldemokratiska idealen och den levda erfarenheten är inte längre möjligt att utnyttja politiskt, eftersom den liberala demokratin själv inte längre utgör den mest framträdande diskursen för politisk legitimitet och det goda livet. /…/
Följaktligen kan inte vänstern utgå från att det räcker med att avslöja bedrägerier, hycklerier, dubbla styrelseuppdrag, statliga stödåtgärder eller korruption för att organisera ett motstånd mot den rådande ordningen.

2. Liberalismen som passé. “Vi står snarare på tröskeln till en ny politisk formation som formerar och legitimerar sig enligt andra principer än den liberala demokratin”, hävdade Wendy Brown i nämnda essä. Den skrevs år 2003, när det neokonservativa projektet började nå sin kulmen under president George W. Bush.
Till detta läger går det också att räkna ett antal analyser som influerats av Giorgio Agamben, bland dem tidskriften Tiqqun, som skrev i Den cybernetiska hypotesen (2001) att det inte längre är värt att kritisera liberalismen. En ny cybernetisk maktmodell har nämligen tagit dess plats, något som Tiqqun menar skedde redan efter andra världskrigets slut. Sedan dess har den liberala individualismen varit föga mer än en ideologisk dimridå. Men de flesta av dem som idag menar att liberalismen idag är passé förlägger tidpunkten långt senare, kanske till 2008 års finanskollaps.
Ivern att påvisa ett historiskt brott medför vissa problem. Å ena sidan överskattas den liberala ideologins betydelse för hur makt utövats i tidigare samhällsordningar, å andra sidan ignoreras det mesta av den formella politiken och samhällsdebatten – som fortsätter att kretsa kring frågor om individuella rättigheter.

3. Liberalismen som hegemoni. I skarp kontrast mot dem som hävdat att liberalismen är passé hävdar andra att liberalismen åtnjuter en massiv hegemoni. Inte så att alla är liberaler, men att vi hamnat i ett slags “postpolitiskt” tillstånd där vissa liberala principer ter sig omöjliga att ifrågasätta. Slavoj Žižek och Chantal Mouffe står för var sin variant på detta; medan den förstnämnde inte spar på det verbala krutet i sina maningar till attack är väl den senare mer pragmatisk. Mitt minne av exakt vad de har skrivit är dock svagt och det finns säkert redan tillräckligt att korrigera i denna hastiga anteckning som jag nu postar på bloggen.
Lägg gärna till och ta bort företrädare för de tre positionerna och kommentera framför allt om det är en uppställning som över huvud taget klargör någonting!

Terrorbörsen

En fotnot hos Wendy Brown påminde mig om en barock detalj från nollnolltalet som jag bara hade ett svagt minne av: “terrorbörsen“, som den kallades i Sverige. Jag citerar hela fotnoten som skrevs år 2003:

Ett förslag från Pentagon, som slutligen stoppades av senatens försvarutskott, gick ut på att sätta igång online-handel med prognoser om terroristattacker. Syftet med planen var att “förbättra möjligheten att förutse och förhindra vissa händelser genom att använda sig av den öppna marknadens expertis i stället för att förlita sig på myndigheter”. Enligt Försvarsdepartementet är marknaden “mycket effektiv, duglig och snabb när det fäller att samla in utspridd, till och med hemlig information” (citerad i BBC den 29 juli, 2003). Planen innehöll också ett förslag om att bilda en terminsmarknad, där handlarna skulle tjäna pengar om den terroristhandling som de satsat på verkligen inträffade. Förutom det smaklösa i förslaget hade tydligen Pentagons militärteknologiska avdelning Darpa, som stod bakom projektet, inte tagit med i beräkningen något som senatens demokratiska ledare Tom Daschle påpekade, nämligen att “programmet skulle kunna ge människor incitament att faktiskt utföra terroristattacker”. Chefen för riskanalys på Englandsbaserade EIU (Economist Intelligence Unit), Merli Baroudi, som försåg projektet med data, försvarade planen med argumentet att den syftade till att “samla in kunskap om människor på ett kostnadseffektivt sätt”. Många ekonomer, politiska rådgivare och politiska “experter” instämde och projektet försvarades i en rad artiklar på debattsidan i New York Times dagarna efter att det avbröts.

Policy Analysis Market” hette projektet, som även försvarades av Anders Sandberg på Eudoxa. Han skrev bland annat:

The goal was never to predict individual terrorist attacks, but rather public geopolitical trends in the area like “Will the chances for disruption in Saudi Arabia increase or decrease if USA moves their troops out?” or “How will the price of oil be influenced by a Palestinian state?”

Fast enligt uppgifter i pressen var ett eventuellt mord på Yassir Arafat en av de händelser som initiativtagarna först lyfte fram som möjligt spekulationsobjekt. Detta ska dock ha tagits bort när projektet började få oönskad uppmärksamhet. En tidig hemsida för Policy Analysis Market finns arkiverad på Cryptome och det finns även de som vill återuppliva idén. Däremot verkar (ännu) ingen i Sverige ha framkastat idén om att marknadskrafterna skulle kunna ersätta FRA:s skattefinansierade signalspaning.

Att måla, skända, mäta, tänka arbetslinjen

Förhoppningsvis har ingen missat att Fredrik Edin styrt upp en konsttävling med ett stort antal remixer på Sven Otto Littorins debutmålning Arbetslinjen. Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten..
Enklaste sättet att få överblick över bidragen är att besöka Isak Gersons bloggpost som även rymmer tolkningar av vad varje remix vill säga. Tre remixer utmärker sig såsom skickligt utförda referenser till konsthistorien.

Skända arbetslinjen heter bidraget från Hannes Mannerheim, där Sven Otto Littorin lierar sig med Carl Johan De Geer likt mizunasalladen med räkan. Jämförelsen med den senares affisch Skända flaggan (1967) blottlägger en hel analys av vad som har hänt efter fordismens sammanbrott. “Svik fosterlandet, var onationell” är en maning som knappast längre provocerar – dess samtida motsvarighet är just “Svik tillväxten, var oförmögen”. Arbetsvägran är det nya vapenvägran.

Blir du lönsam, Litto-glin? anspelar på Peter Tillbergs legendariska målning från 1971–72. En extra kuslig dimension tillförs av den videoskärm längst bak i klassrummet där arbetslinjens högsta representant ständigt tycks hålla uppsikt över barnen, lite retro-panoptiskt sådär.

Den tredje konsthistoriska referensen, till La Mort de Marat (1793) är desto öppnare för tolkning. Remixen har också fått titeln Analyze this!:

Vad som möjligtvis saknas i tävlingen – bortsett från Sven Otto Littorins eget bidrag – är konstverk som tar sig an själva linjen. Eller så bör detta bli ämne för en separat tävling i konstkritik. Sven Otto Littorin har nämligen ställt en gåta som väntar på att lösas. Fram tills han målade Arbetslinjen utgick vi alla från att det omtalade begreppet syftade på en linje att följa – likt den förkärlek till “den rätta linjen” som alltid odlats av konstnärliga och politiska avantgarderörelser.
Med några penseldrag ställde Sven Otto Littorin detta på huvudet. Arbetslinjen är inte en linje att följa utan en linje som skiljer. På dess ena sida finns arbetet, på andra sidan friheten. Linjen – tunn, svart, rak – ser till att de aldrig möts. Men just genom att linjen har dragits blottläggs också möjligheten av dess överskridande.

Om vi ska teoretisera linjen som skiljer blir den givna utgångspunkten hos Aristoteles och Kant, filosofihistoriens två främsta linjedragare. Aristoteles var ytterst intresserad av arbete medan Kant var den som uppfann konsten i dess moderna mening, definierad just som någonting annat än (industri)arbete.

När de sedan gäller frågan om att överträda arbetslinjen erbjuds olikartade ingångar från en rad av 1900-talets filosofer. Georges Bataille är given – hans idé om hur livet måste fortgå inom två olika sfärer – dock utan separerande arbetslinje – har en klar motsvarighet i Sven Otto Littorins tavla, särskilt som den ena sfären domineras av solen. Medan originaltavlan undviker frågan om erotiken, görs detta högst explicit i flera remixer som med fördel kan analyseras utifrån ett batailleanskt tänkande.
En annan linjeintresserad tänkare från 1900-talet var Ernst Jünger. Han skrev ett brev till Heidegger och fick svar. För dessa herrar var “linjen” en beteckning på nihilismen i allmänhet, där arbetslinjen tvivelsutan är en del. Frågan var om människan kan passera linjen eller om hon är den.

Slutligen måste vi nämna den nyligen avlidne matematikern Benoît Mandelbrot vars begrepp “fraktaler” för evigt har komplicerat hur vi tänker oss linjer, exempelvis kustlinjer. Längden på en kustlinje beror på hur noggrant man mäter den, hur djupt man zoomar in. Samma sak kanske gäller för arbetslinjen? Sven Otto Littorin utgår från att den är rak, men för den som befinner sig arbetslinjen är det möjligt att dess längd är oändlig.

Se där några av de frågor som Sven Otto Littorin har väckt genom sitt oväntade inhopp i konstens värld. Planer finns på en rumslig utställning med bidragen till konsttävlingen. Lämpligtvis kunde den även ge plats för remixer i icke-digitala format (skulptur, textilkonst, graffiti, performance…) – samt ett konstteoretiskt maraton kring frågan om arbetslinjen.

PS om Spotify, Tidsam och monopolism

Så här ligger det till: Spotify kontrolleras av de fyra stora skivbolagen: Universal, EMI, Sony och Warner. Även om dessa bara äger 18 % av aktierna så vilar Spotifys hela existens på att trusten av skivbolag fortsätter att licensiera “sin” musik. De fyra skivbolagen använder makten över Spotify för att ytterligare stärka sin dominans över andra skivbolag och missgynna artister utanför de egna stallen. Att ha kontrakt hos något av de fyra bolagen kan ge upp till sex gånger mer ersättning från Spotify per spelad låt.

Fyra företag utnyttjar monopol på en marknad (streaming) för fördelar på annan marknad (signing av art.). Antitrustfråga?

Om svensk och europeisk konkurrenslagstiftning vet jag ingenting. Men rent intuitivt har jag inget större förtroende för lagens förmåga att bryta upp monopol som möjliggjorts av, just det, lagen. Framför har jag svårt att se hur det skulle vara politiskt möjligt för svenska staten att ge sig på sin nationella stolthet, Spotify. Särskilt inte efter att regeringen gång på gång signalerat att upphovsrätten (inklusive skivbolagens närstående rättigheter) är okränkbar.
Men jag kan ha fel. Nätjuristen Daniel Westman svarade Twitter:

Framför allt EU kör ju ganska hårt med konkurrensrätten även mot sådana subjekt som har upphovsrätt.

Skivbolagens kontroll över Spotify känns problematisk både för konsumenterna och upphovsmännen/artisterna.

Fortsatta spekulationer välkomnas!

Parallellen har även dragits mellan Spotify och tidskriftsdistributören Tidsam, som ägs av de största tidskriftsförlagen. För flera år sedan rasade debatten om hur Tidsam försökte tränga ut de mindre tidskrifterna. Konkurrensverket granskade Tidsam men det ledde ingenstans. Några samhällstidskrifter har försökt sig på en alternativ distributionssamverkan men det verkar inte ha lett särskilt långt.
Skillnaderna är dock stora mellan tidskriftskiosker och musiktjänster. Dels finns det en stor kostnad i att skicka runt papper mellan städer och för att returnera det papper som inte säljs, vilket gör tendensen till monopol “naturlig”. Att skicka runt data på nätet är en annan sak. Däremot behöver inte varje tidskriftsförsäljare ha alla tidskrifter. En kiosk eller ett kafé kan utan vidare sälja kulturtidskrifter utan att ha motor- och bröllopsmagasin i sitt sortiment. Men musiktjänsterna måste tillhandahålla “all” musik om musiklyssnandet ska kunna fungera som en bakgrundsaktivitet, vilket vi idag förväntar oss.

Förra året valde musiktjänsten Chilirec, efter att inte ha givits en chans att konkurrera med Spotify, att anmäla skivbolagen till Konkurrensverket för kartellbildning. Vad hände med det fallet?

Jag förblir skeptisk till antitruståtgärder som inte går på grundproblemet, som i detta fall är uppenbart: att lagen ger skivbolagen egna exklusiva rättigheter till alla ljud de spelar in. Lagkonstruktionen preparerades i det fascistiska Italien och spikades kring 1960 fast i Romkonventionen och den svenska upphovsrättslagen. Trots att ljudinspelning inte längre förutsätter stora investeringar fortsätter skivbolagen att åtnjuta detta privilegium. Det bör noteras att t.ex. bokförlag och tidningar klarar sig utan egna specialrättigheter. De får helt enkelt sluta avtal med sina skribenter. Är det för mycket begärt att skivbolagen ska göra detsamma?

Utan tvivel skulle detta även ligga i artisternas fackliga intresse. Om skivbolagens rättigheter avskaffas stärks artisternas förhandlingsposition och de kan inte i lika hög grad bli blåsta. Grejen är bara att artisternas fackliga representanter nästan helt har givit upp sitt fackliga uppdrag, till förmån för att kämpa för “branschens” intressen i organisationer som “Musiksverige” där skivbolagens röst väger tyngst. Initiativet till att spräcka den korporativa varbölden måste därför komma utifrån.

Glädjande nog säger nu Daniel Westman – sekreterare i Svenska föreningen för upphovsrättpå Twitter:

Tycker förövrigt definitivt att man kan ifrågasätta producenträttigheterna idag.

Producenter kan ju ändå förvärva rättigheter genom avtal med upphovsmännen.

Gentrifieringskritiken har kört fast

Johan Karlsson Schaffer tipsar om att det Sociologisuget och annorstädes fortgår en livlig diskussion kring begreppet gentrifiering. Alltså det som sker med en stadsdel när de fattiga ersätts av de rika och de drag som tidigare ansågs prägla området likriktas. Jag har skrivit lite grand om gentrifiering tidigare, men hur angelägna saker begreppet än syftar på är det svårt att komma ifrån känslan av en låsning. När vi pratar om gentrifiering som ett problem är det svårt att landa i annat än i cynism och/eller livsstilspolitik.
Johan framför den intressanta tanken att gentrifieringskritiken paradoxalt nog kan bidra till gentrifieringen. Detta vore spännande att se bollen blockas upp av Popvänster-Alex som på sistone skrivit utförligt om gentrifieringskritik.
Själv har jag för stunden inte mycket att tillföra, annat än en mycket vag tanke om att vi kanske måste rikta blicken både uppåt och nedåt. Närmare bestämt: den sociologi som fastnar i frågor om livsstil och populationer behöver kompletteras dels med en bättre förståelse för den makrofinansiella dynamik som styr städers utveckling, dels med en uppsjö av mikrogeografiska studier som kan släppa fixeringen vid representation och identitet. Frågan gäller stadsliv äger rum.

Klassanalys på googliska

Jag vet flera stycken som följer Copyriot utan att alls behärska svenska. De tar hjälp av Googles maskinöversättning, med varierande resultat. Ofta fullt läsligt. Ibland så fel att budskapet inverteras. Vissa gånger smått poetiskt.

Förra bloggposten innehöll följande textstycke:

Underklass? Jag vet att ordet inte hör hemma i någon klassanalys värd namnet.

Översatt av Google blir det:

Subclass? I know that word does not belong in any class analysis hostname.

Nog är det karakteristiskt – Google tolkar inte underklass som det sociologiska “underclass” utan som det datavetenskapliga “subclass“. Och om någon inte är värd namnet måste denna formulering, enligt Googles ingenjörslogik, vara en särskrivning av “värdnamnet“.

Men detta: att roa sig?

Kristian Lundberg skriver i Yarden om sin uppväxt i en trasig familj, präglad av ständig fattigdom. Hur han började sno småpengar i skolan – men inte kunde förmå sig att använda dem.

Den moraliskt lagde påpekar kanske: det går inte att roa sig för stulna pengar. Jodå. Det var inte det som var problemet. Jag kunde känna: spänning, ilska, rädsla. Ibland lust och åtrå. Men detta: att roa sig? Fortfarande har jag svårt för det meningslösa i att roa sig – jag väntar på att någonting annat skall ske.

Beskrivningen träffar. Även bortom den magnifikt smärtsamma underklasskildring som Yarden i första hand är.

(Underklass? Jag vet att ordet inte hör hemma i någon klassanalys värd namnet. Lika lite som ordet medelklass. Men Kristian Lundberg analyserar inte, han skildrar.
Yarden är inte en arbetarskildring, inte en skildring av trasproletariatet och inte av konstnärskapet utan alla tre saker på gång, befriat från varje spår av romantik. En skildring av naken rädsla och kroppslig utmattning i ett djävulusiskt system där den som inte tar det arbete som erbjuds heller inte ska äta. Som sådan är Yarden inte en politisk bok, utan mer än politisk.)

Att roa sig. Underhållas. Att roa sig men inte kunna känna varför utan vänta på att någonting annat ska hända. Fattigdomens rädsla som en bakomliggande faktor, men inte den enda möjliga. Även bland de snuskigt rika förekommer oförmågan att roa sig, jakten efter spänning större än underhållning. Hos gamla tiders adel, hos nya tiders finansmän, hos alla tiders skojare – pengarna är stulna, ja, men inte heller för dessa är det moraliska spärrar som står i roandets väg. Snarare kan det handla om att inte vara kapabel att nöja sig med att roa sig. Oro är möjligtvis ett adekvat ord, jag är osäker.

Någonting besläktat uppträder ofta som följdfenomen till nätets intensifierade kommunikation. Vi märker att sådant som tidigare roade oss visserligen fortsätter att roa men nu ackompanjeras av den där väntan på att någonting annat ska ske. En känsla som vi har lärt oss att omsätta i mer kommunikation: jag roas, alltså har jag någonting att blogga om, twittra om, att notera på Facebook. Titta vad kul – en utbytbar känsla, kul mot kul.

Oroligt? Frågan är vad som då är motsatsen: att roas och/eller att känna ro?

Kanske går det att vända på hela den problematik som Kristian Lundberg antyder. Vad krävs för att en människa ska bli kapabel att roa sig, att inte ha svårt för det meningslösa i att ta emot underhållning? Hur hänger detta samman med klass, pengar och arbetets olika sätt att dela tiden?

Spotify: den stora lösningen som blev den stora blåsningen

Under det gångna året har Spotify gått från att utmålas som en revolution till att bli en del av musikekonomins status quo. Det betyder å ena sidan att vi slipper den nätnationalistiska yran om svenska hjälteföretag som ska lösa andra problem. Å andra sidan har även kritiken mot den orättvisa fördelningen av pengar mattats av nästan helt.

Igår skrev trots allt DN om hur Spotifys intäkter fördelas. De fyra skivbolagensgiganterna Universal, EMI, Sony och Warner – som nästan gratis kom över en stor del av aktierna i Spotify – är strålande nöjda. För dem har tjänsten i år gått mot att bli deras enskilt största inkomstkälla. Små och medelstora skivbolag har däremot knappt alls märkt av några ökade ersättningar från Spotify, trots att företagets omsättning har flerdubblats.
Detta gäller inte bara den lejonpart av utbetalningarna som stannar hos skivbolagen, utan även den mindre andel som betalas ut till artisterna fördelas olika beroende på vilket bolag artisten har kontrakt med. Kontrakt med ett storbolag kan ge upp till sex gånger mer pengar per spelad låt, enligt uppgifter i DN.

En svensk artistpromotor som jobbar med såväl alternativa artister som storbolagsartister ser med egna ögon skillnaden i ersättningar.

– Det är uppenbart att en Sonyartist får bättre avtal. Sony är ju med och äger Spotify. Tillsammans kan de fyra stora konkurrera ut de mindre bolagen. I dag uppmanas artister att skriva kontrakt med majorbolagen, då får de en bättre deal.

Spotify vill inte kommentera på vilket sätt deras avtal med skivbolagen skiljer sig.

Däremot har Nya Affärer fått en kommentar från Spotify:

Spotify slår ifrån sig kritiken och menar att bolaget istället bygger en modell som stöttar en industri som varit hårt utsatt för illegal nedladdning.

“Vi har byggt upp en passionerad publik, där en stor majoritet tidigare laddade ner illegalt och därför inte genererade intäkter till branschen. I dag är vi den största digitala inkomstkällan i Sverige”, säger Sofie Grant, pressansvarig på Spotify till Nya Affärer.

Man försöker reducera frågan till att handla om maximala intäkter till “branschen” för att till varje pris undvika diskussion om den massiva omfördelning som man sysslar med inom denna bransch. Inte bara från mindre skivbolag till större, utan framför allt från artister till skivbolag. Jämför med ersättningarna för radio, där artister (Sami) och skivbolag (Ifpi) alltid har fått precis lika mycket. Denna ordning, ett slags musikens Saltsjöbadsavtal, har nu rivits upp och ersatts med naken exploatering.

Klart att Spotify vill lägga locket på. Företaget vinner på att behålla sin image som det pigga IT-företaget som kom och “löste” den jobbiga frågan om fildelning. Det vore förödande för dem att framstå som en front för ett oligopol av fyra skivbolag, vilket de i praktiken har blivit.

Skivbolagens organisation Ifpi är numera tyst. De föredrar att kommunicera via sina två fronter Nepotia och Musiksverige. Förstnämnda publicerar en kort notis som ignorerar uppgifterna om den ojämna fördelningen, så att det åter ska framstå som en simpel fråga om att maximera intäkterna för “branschen”.
Musiksverige ser sig tvungna att formulera sig lite mer omsorgsfullt, eftersom deras uppdrag är att även representera de artister och låtskrivare som blir blåsta. Deras bloggpost går ut på att det behövs större konkurrens mellan olika tjänster och att det är bra om “branschens olika företrädare” kan “diskutera förutsättningarna” för detta.
Ingenting tyder dock på att UniversalSonyWarnerEMI skulle ha något intresse av att släppa fram konkurrenter till Spotify, särskilt inte konkurrenter som inte diskriminerar artister utanför storbolagen. Och utan godkännande från oligopolet är det omöjligt att konkurrera med Spotify.
Musiksverige visar kanske god vilja, men om detta inte kombineras med uppriktighet blir den goda viljan till blå dunster.

Vi vet vad de vill invända. Att något alltid är bättre än inget. Även om Spotify inte ger några nämnvärda pengar till artister så ger de åtminstone jättelika summor till fyra stora skivbolag och vem vet, om de bara tillåts att växa, om bara politikerna svartlistar nätplatser, så kanske Spotify kan växa sig så stort att det någon gång i framtiden kan sippra ner lite pengar till en och annan artist.

Låt oss inte gå på den. Vi som tycker att fri fildelning är någonting positivt har aldrig påstått att fildelning skulle vara “lösningen”. Fildelning existerar, det är ett existerande faktum i musikvärlden precis som gitarrförstärkare, tretakt och treklanger. Dessa och andra musikfenomen är varken lösningar eller problem, men kan på olika sätt samverka med varandra. Ett ofantligt problem är att skickliga musiker av olika slag, människor som på olika sätt bidrar till en levande musikkultur, nästan alltid har svårt att försörja sig. Detta problem går inte att koppla loss från stora politiska och ekonomiska frågor. Varken fildelning eller Spotify kan lösa det.

Spotify har däremot otaliga gånger framställts som Lösningen, inte bara av skivbolagen. Kom ihåg hur skribenter som Andres Lokko och Linda Skugge höjde företaget till skyarna just när de höll på att lansera sin tjänst. Kom ihåg hur politiker som Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund och Leif Pagrotsky fått frågor om fildelning och svarat med att de anser att alla eventuella problem bör lösas av Spotify. Det är framför allt dessa som nu borde utfrågas på nytt.