Ernst Jünger: Glasbin (och andra små flygande robotar)

Ernst Jünger (1895–1998) var bara femton år yngre än Robert Musil (1880–1942). Båda stred de i första världskriget, på de förlorande centralmakternas sida, innan de blev författare på heltid. Ändå hör de hemma i olika epoker, om inte annat för att Ernst Jünger blev så vansinnigt gammal: 103 år, varav åtminstone 70 år som aktiv författare.

Precis på mitten av denna långa författarkarriär, år 1957, utgav Ernst Jünger den lilla science fiction-romanen Gläserne Bienen. Då var han 62 år gammal. Vid samma ålder avled Robert Musil år 1942 och efterlämnade den oavslutade mastodontromanen Der Mann ohne Eigenschaften.

Glasbin är en nästan lika tankspridd roman som Mannen utan egenskaper. Handlingen är lika oviktig, jämfört med alla de utvikningar där Jünger respektive Musil ställer diagnoser på djupgående skiftningar av tidens anda. Mestadels via Richard respektive Ulrich, romanernas centrala tankespridare.
Såväl Richard som Ulrich kommer i kontakt med tidens mest beryktade affärsman. En man som inte bara äger och driver enorma koncerner utan även är klassiskt bildad och förstår sin egen affärsverksamhet i termer av momumental världshistoria. Zapparoni heter han i Glasbin, Arnheim i Mannen utan egenskaper – och såväl Ernst Jünger som Robert Musil beskriver dem med utstuderat ambivalens, inte som entydigt goda eller onda.
Här någonstans slutar kanske likheterna mellan de bägge romanerna. Glasbin är på ett mer annat sätt del av ett filosofiskt projekt, den brottning med nihilismen som Ernst Jünger åtta år tidigare avhandlade i sitt brev till vännen Martin Heidegger, Över linjen. Alla de minnen från sin tid som kavallerist som Richard får veckla ut på sida efter sida tjänar till “att markera en världskris som ledde från hästekonomi till robotekonomi” (Lennart Svensson).
Under de år som gick mellan Över linjen och Glasbin hann förresten Ernst Jünger med att experimentera en del med LSD, som en av de första människorna någonsin, i sällskap med sin vän kemisten Albert Hoffman – något som han långt senare avhandlat i boken Annäherungen (på svenska utgiven under titeln Psykonauterna). Under dessa psykedeliska erfarenheter försjönk Ernst Jünger än djupare i sitt drastiska zoomande mellan mikro- och makronivåer, vilket möjligtvis kan ha betydelse för den science fiction-teknologi som givit namn till Glasbina. Dit når vi dock först halvvägs in i boken, efter ett otal lika eleganta som nostalgiska utvikningar i minnenas värld.

Zapparoni är känd för sina robotar, men dessa små flygande saker har han utvecklat i hemlighet. Vid första anblicken ser de ut som bin, fast betydligt större och genomskinliga. De flyger i svärmar, “automatmoln”, vilka avger en späd, pipande klang. Precis som vanliga bin skördar de blomstren på nektar – men till skillnad från bin pollinerar de inte växterna utan nöjer sig med att “hänsynslöst suga ut dem och våldföra sig på dem”, uppfattar Richard.
Om dessa robotar skulle tränga ut de biologiska bina skulle missväxt följa, slutligen öken. Helt parentetiskt väcks en rättsligt intressant fråga. Idag finns knappast några rättsliga hinder för att producera honung med de robotar som Ernst Jünger beskriver, men om det skulle ske skulle ny lagstiftningen knappast dröja. Vissa liberaler skulle kanske förorda en formell äganderätt till blommornas nektar, vilket väl rent teoretiskt vore tänkbart, men i praktiken vore det mer realistiskt med generell reglering av dessa robotflygfän.

Emellertid är det uppenbart, både för oss och för Richard, att Zapparonis robotar inte syftar till någonting så trivialt som honung. Endast som uppvisning suger de nektar ur blommorna på försöksanläggningen, denna “flygplats för mikrorobotar”. Troligare är att de är tänka som vapen. Men då inte varje glasbi för sig, utan i kraft av sin samordning till svärmande arbetskraft.

Und in der Tat, wer über solche Völker verfügte, war ein mächtiger Mensch. Er war vielleicht mächtiger als ein anderer, der über die gleiche Zahl von Flugzeugen gebot. David war stärker, war intelligenter als Goliath. Hier konnte die Ökonomie keine Rolle spielen, oder man mußte in die Maße einer anderen Ökonomie eintreten, in das Titanische.
/…/
Es war weniger ein neues Mittel als eine neue Dimension, die der erfindende Geist anbahnte, ein Schlüssel, der viele Kammern öffnete.

Zapparoni var en affärsman som inte bara såg tekniken som ett medel för att uppnå vissa mål. För honom förenades absolut makt med lek i dessa miniatyrväsen. Ernst Jünger bjuder på utvikningar om varför nanoteknik sällan fångar massornas intresse – detta år 1957, väl att märka.
Människors spekulerande kring framtida teknik har annars tenderat att hålla sig inom mänsklig skala. Robotar antas efterlikna människor, tillhöra samma storleksordning eller åtminstone gå att se med blotta ögat. Här gläntas däremot på möjligheten till omnipresent och nästintill osynlig massövervakning medelst minimala flygande robotar.

Under sin eftermiddag på försöksanläggningen upptäcker Richard efter hand att glasbina finns i flera modeller, vissa med snablar, andra med tänger och gripklor, ytterligare andra sannolikt utrustade med övervakningskameror. Vissa har en mer rökgrå nyans och tycks först fylla en överordnad funktion, likt förmän i en industri. Snart är dock Richard övertygad om att de tar bilder som i realtid visas på en bildskärm uppe i Zapparonis residens.

Ett halvsekel efter att Ernst Jünger beskrev sådan övervakning, började den omskrivas i publikationer som The Economist och Technology Review. Fjärrstyrda mikroskopiska övervakningskameror utforskas av en rad forskarteam som finansieras av USA:s krigsmakt, liksom av hackers som presenterar sina rön bl.a. på Chaos Communication Congress.
Årets upplaga av hackerkongressen har just inletts och på onsdag hålls en presentation av Indect, som är ett EU-finansierat forskningsprojekt i nya övervakningsteknologier (Oscar Swartz och Henrik Alexandersson uppmärksammade det i septembras).

Inte minst intresserar sig Indect för hur stora mängder data från övervakningskameror kan bearbetas för att känna igen mönster. De experimenterar även med kameror på små fjärrstyrda helikoptrar, i syfte att automatiskt finna mönster i folksamlingars rörelser. Från detta är steget inte långt till övervakningsutrustning som liknar (kanske rentav är) trollsländor skalbaggar, bin, flugor och knott. Kontrollerade av militär, polis, storföretag – eller av enskilda personer, må de vara kontrollsjuka familjemedlemmar, kändiskåta paparazzis eller vanliga hackers.
Att då värna en tänkt “privatsfär” uppnår ingenting. Begrepp som “personlig integritet” punkteras till oigenkännlighet när det knappt går att garantera att den senaste modellen av fjärrstyrda knott följde med in genom hemmets dörr. Övervakningen behöver knappast ske för att producera nya typer av paranoia inför tordyveln som flyger i skymningen och inför myggans svaga pipande.

Ernst Jünger erbjuder inga som helst svar. Den som läsa Glasbin i jakt efter politiskt användbara budskap kommer inte hitta annat än pessimistiska fraser: “Det finns inget lyckligt århundrade, men det finns ögonblick av lycka och det finns frihet i ögonblicket.” Den strikta åtskillnaden mellan pessimism och defaitism, som fastslogs i Över linjen, blir i romanen till en olöst gåta. Nihilismen kvarstår – även om själva ordet inte förekommer i Glasbin, lika lite som formeln för att ta sig förbi den. Men vad kan man kräva av en roman från 1957?

Gläserne Biener har aldrig översatts till svenska, men går däremot att hita i en antikvarisk dansk utgåva: Glasbierne (Det danske forlag, 1960). Likaså finns en nyare, välspridd engelsk översättning: The Glass Bees, med ett kort förord [pdf] av Bruce Sterling. (Varför såväl danska som engelska översättningen insisterar på att sätta titeln i bestämd form vet jag inte, ingen bestämd artikel finns i Gläserne Bienen så jag står fast vid Glasbin som svensk titel.)
Efter visst övervägande valde jag själv ändå att läsa boken i tysk originalutgåva – åtkomlig via några bibliotek. Jag betvivlade att jag skulle klara av Ernst Jüngers tyska, men fann den faktiskt riktigt lättläst. Tyska upplagan gick för övrigt att hitta i pdf-version: här och här.

11 kommentarer ↓

#1 Johan Allgoth on 28 December 2010 at 1:48 am

Aah, Jünger 50 år före. På romanen Heliopolis första sidor åker huvudpersonen båt från ett uppdrag i provinserna. Fartyg är det färdsätt som Heliopolis tänkare ofta väljer. Egentligen kan fartygen göra hur hög fart som helst, men dess fart bestäms av passagerarnas behov av tid till idissling. Eller, att skapa mening i en tid av det obegränsade. Tyvärr kom inte fartygen 99.

Om jag minns rätt har Heliopolis oerhört intressanta utläggningar om titanisk och vulkanisk(?) ekonomi också.

#2 rasmus on 28 December 2010 at 9:39 am

Heliopolis har jag ännu inte kollat på. Min läsning av Eumeswil, däremot, fortskrider sedan halvtannat år i ultrarapid (egentligen kan jag läsa i hur hög fart som helst, men dess fart bestäms av mitt behov av tid till idissling).

#3 Viktualiebrodern on 28 December 2010 at 11:39 am

Den boken skall införskaffas.

Jag tror att “Bin av glas” är en mera lättlästt titel än “Glasbin”, som kan uppfattas som något namn eller annat främmande ord.

#4 Johan Allgoth on 28 December 2010 at 11:45 am

Rasmus: Jag tror det är så den ska läsas.

#5 Anders Andersson on 28 December 2010 at 6:05 pm

Som av en händelse: Bin luktar sig till explosiva ämnen.

#6 Jonas on 28 December 2010 at 11:41 pm

Bin som (begränsade) vakthundar: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4254699 .

Det är en intressant att fundera på vilka möjligheter som den här typen av “dressyr” öppnar upp med nya kunskaper om djurs beteende, kommunikation och kognition i kombination med kanske bara små gentekniska ingrepp.

#7 Jonas on 28 December 2010 at 11:43 pm

attans, såg inte Anders inlägg…

#8 COPYRIOT | Så lätt är det att rippa en radioföljetong till en “ljudbok” on 29 December 2010 at 1:48 pm

[…] Ernst Jünger: Glasbin (och andra små flygande robotar) […]

#9 Patrik Ehn on 30 December 2010 at 2:33 pm

Trevligt att du bjuder på en artikel om Ernst Jünger. Under julhelgen lanserade jag “Jul med Ernst” i fem delar från You Tube via http://twitter.com/patrikehn.

#10 Lars on 1 January 2011 at 2:52 pm

Det här inlägget ställer till med problem i Liferea, se http://feedvalidator.org/check.cgi?url=http://copyriot.se/feed

#11 COPYRIOT | Snart intar robotinsekterna våra städer on 10 February 2011 at 4:53 pm

[…] Ernst Jünger: Glasbin (och andra små flygande robotar) […]

Kommentera