Jenny Erpenbeck: Hemsökelse

Hemsökelse av Jenny Erpenbeck kan kallas för en historisk roman; jag vill kalla den för epos men sträckläste en trots allt på några timmar. Episkt är hur generationerna avlöser varandra medan de åldrande människorna bär historien på sina axlar, men det är inte relationerna mellan människor som bär upp romanen, inte familjebanden som håller den samman.
Hemsökelse orienterar sig kring en plats, närmare bestämt en sjötomt i Brandenburg med dess byggnader och träd. Därför frestas jag att beskriva detta som en objektorienterad roman (vilket på köpet ställer om frågan om litteraturens förhållande till filosofiska strömningar, för dem det anbelangar).

Inte helt olikt Manuel Delanda påbörjas berättelsen i geologin: platsens uppkomst “för ungefär 24000 år sedan”. Efter denna geologiska prolog kastas vi sedan in i etnologi. Upprabblingen av nordtyska bröllopsseder är magisk och för tankarna till en poet som Ida Börjel. Lika faktarabblande fast juridisk, likväl lätt magisk, är epilogen.
Vad däremellan försiggår, är historia. Späckad med stundtals gripande människoöden som aldrig skrivs helt ur människornas synvinkel, snarare ur väggarnas och trädens. Frånvaron av årtal är befriande, efter att historikern i mig först blivit lätt frustrerad. Adjektiv används sparsamt, upprepningar desto frikostigare – men utan att fastna i någon språklig konceptualism.
Jenny Erpenbeck baserar sin roman på omfattande arkivstudier om sjötomten och allt som genomkorsar den: Coloradobaggen, Förintelsen och Röda armén.

Greppet att närstudera ett hus får Amelie Björck i GP att jämföra med Georges Perecs Livet en bruksanvisning (1978). Utan att själv ha läst den senare är mitt intryck ändå att böckerna skiljer sig i grunden.
Hemsökelse använder inte ett hus som scen för berättelser om människor, utan fortlöper på flera olika nivåer av historisk tid. Människorna är mycket men inte allt. Jag tänker att detta skulle kunna bli en utgångspunkt för ett vidare samtal om litterära metoder som får korsbefrukta sig filosofin; “objektorienterade” strömningar i samtiden såväl som Heidegger vars namn trots allt är svårt att komma från i sammanhanget.

(Andra recensioner i svensk press är överlag mycket positiva men tar fasta på annat än här.)

Endast en kommentar ↓

#1 joel on 26 December 2010 at 12:55 am

Perecs Livet en bruksanvisning skulle nog ändå kunna beskrivas som ett framträdande exempel på en “objektorienterad litteratur”. De boendes livsöden utgör en betydande del av romanen visserligen, men de är inte gestaltade i någon traditionell psykologisk anda – det mänskliga medvetandet är inte bokens spelplan – snarare är gestalterna en typ av den mångfald objekt som existerar och agerar i huset. Utmärkande för Livet är just de återkommande avsnitt där människor är helt frånvarande, istället presenteras utförliga beskrivningar och inventeringar av rummens enskilda föremål och deras inbördes relationer, ett tingens dolda liv, det är en roman sprängfylld av plattontologiska “Latourlitanior”. Så om det är något som är perceptivt i Livet så är det bokstavligen väggarna, likt i Erpenbecks roman. Om man ska relatera OOO:s tilltagande intresse för panpsykism och “alien phenomenology” till litteraturen finns ju Rilkes tingdiktning att tillgå – han försökte ju ändå att skriva från en bolls en perspektiv och dess rusiga erfarenhet när den kastas upp i luften. Just den dikten är dock kanske lite väl antropomorf för att vara OOO-koscher, bara för att människor glädjs av att kasta boll behöver ju inte bollen nödvändigtvis bli upprymd…

Kommentera