Entries from November 2010 ↓

Brunchrapporten i P3 ringde mig för att fråga vad som driver Wikileaks. “Hur ska vi förstå deras syn på det här med yttrandefrihet och information? Är det så enkelt som att information ska vara fri? Är det Wikileaks ideologi?”
Jag fick prata på ett bra tag, helt improviserat, utan att avbrytas. Här följer en ungefärlig transkription av vad jag sa i radion.

/ / /

Själva namnet, “Wikileaks”, kan få en att tänka att det är som Wikipedia, där vem som helst kan gå med i arbetet och där informationen ska flöda fritt. Men det är bara en sida av saken. I grunden motiveras Wikileaks av ett klassiskt journalistiskt ideal.
Wikileaks är en organisation som tror väldigt starkt på idealet av grävande journalistik. De tycker att de traditionella massmedierna har övergivit detta ideal och vill tvinga tillbaka dem till att bedriva grävande, avslöjande, hjärtemodig journalistik. Det gör Wikileaks genom att fungera som en mellanhand som kan återskapa skyddet av källor, som delvis har försvunnit genom övervakningslagar som FRA-lagen.
Wikileaks drivs alltså som en organisation som man kan kontakta anonymt för att läcka information med minimal risk för upptäckt. Efter att ha granskat informationen går Wikileaks vidare och ger informationen till etablerade massmedier för att de ska göra ett journalistiskt arbete med den. Så i grunden handlar det om en viss typ av journalistik.

Wikileaks tänker precis så som journalister får lära sig på journalisthögskolan, nämligen i termer av konsekvensneutralitet. Att man ska publicera utan tanke på vilka konsekvenser det kan få. Först och främst för att vi aldrig kan veta exakt vilka konsekvenser en publicering kan få, det kan slå åt ena hållet eller åt andra hållet. Det finns ett traditionellt journalistiskt ideal om att bara se till allmänintresset av publicering.
Konsekvensneutraliteten är nog inget som särskilt många journalister håller stenhårt på, utan mer som en slags princip öppen för diskussion. Då kan man se Wikileaks som ett slags fundamentalistiska journalister, som tar journalistikens traditionella ideal på orden.

En lite speciell situation skapas av att Wikileaks i sig också är en journalistisk instans. De ger inte bara information till pressen utan fungerar också i någon mån själva som journalister. Först granskar de om informationen befinns relevant och trovärdig, sedan tar de bort vissa personuppgifter innan den sprids vidare offentligt. När det gällde uppgifterna från kriget i Afghanistan gjorde Wikileaks en viss miss där namn kom ut, men då drog man snabbt tillbaka uppgifterna och gick igenom de oerhörda informationsmängderna på nytt för att ta bort namn som kunde lida skada.
Så det är en journalistisk fundamentalism, snarare än någon tanke på att all information alltid ska spridas maximalt. Wikileaks ser sig som grävande journalister, eller åtminstone som medarbetare i en grävande journalistik.

Förutom denna fundamentalistiska journalism så finns det hos Wikileaks ett inslag av vad som skulle kunna kallas populism, i ordets rätta bemärkelse. Man ser det som att världens stater och säkerhetstjänster redan har ett informationsövertag gentemot sina medborgare och att det därför är önskvärt att jämna ut detta. Information som stater håller hemlig bör alltså göras tillgänglig för medborgarna. Wikileaks ställer sig alltså på allmänhetens sida mot säkerhetstjänster och militära institutioner. De har aldrig påstått att de är opartiska utan det finns en politisk ambition om att avslöja korruption och förändra världen.

Julian Assange är inte Wikileaks, men han har blivit en central person och styr numera Wikileaks med järnhand, vilket lett till att en del medarbetare har lämnat och kanske kommer att starta andra varianter som liknar Wikileaks. Han ser det som att han har en mission, att han ska förändra världen.

/ / /

Mer läsning om Wikileaks: Marcin de Kaminski på Aftonbladets debattsida om kommande läckor från bankvärlden, vilket även tas upp av Flute.

För en stund sedan kom jag att tänka på Eichmann i Jerusalem. Jag satt vid mitt köksbord med en kopp kaffe och läste en artikel i dagstidningen. Artikeln handlade om hur Apple censurerar vad som släpps in i App Store. Även om detta på intet vis var någon nyhet så dök det upp en tanke som jag inte kunde låta bli att uttrycka:

En vacker dag kommer kanske alla som programmerat “appar”, med eller utan lön, att hållas som medskyldiga till skiten vi hamnat i.

En moralisk spekulation som bör läsas bokstavligt. Det står inte “historien ska döma er, era jävlar”. Däremot står det “kanske”, för det handlar om en framtid som kanske inte är trolig men likväl fullt möjlig. En framtida dystopi där Apple utövar ett avgörande inflytande över den offentliga sfären. Där tidningar internaliserar vissa av Apples uttalade eller underförstådda regler, väl medvetna om att de annars kastas ut ur App Store, vilket är liktydigt med en kommersiell dödsdom. Där vi långsamt börjar inse att vi låtit äpplet leda oss in i ren despotism, men faller tillbaka i cyberdefaitism eftersom det upplevs som alltför sent att ändra på saken.
Även en sådan möjlig diktatur kommer dock att falla, förr eller senare, till följd av faktorer som vi inte helt kan förutspå. Och då om inte förr så kommer vi ofrånkomligen att tala om den moraliska skulden. Då kommer kanske alla de som år 2010 glatt programmerade “appar” att hållas som medskyldiga. Med rätta eller inte.

Jag säger alltså inte att de kommer att vara skyldiga utan att de kanske kommer att hållas som medskyldiga i detta tänkta scenario. Medskyldighet betyder att skulden är delad på fler. Inte bara de som tillverkar “appar” bidrar till att Apple stärker sitt grepp om vad som får sägas. Det gör även alla de som köper en iPad, alla de som (avlönat eller oavlönat) marknadsför olika “appar” samt alla de Apple-anställda som jobbar med App Store. Med flera.

Därav associationen till Adolf Eichmann. Observera att det inte alls handlar om någon plump jämförelse mellan Apple och Nazityskland. Hannah Arendts bok i ämnet är en politisk-filosofisk undersökning av det personliga ansvaret hos dem som “bara följer reglerna”.
Programmerare följer alltid de regler som finns i hård- och mjukvara. Ofta finns det även även andra regler att följa, kanske en GPL-licens eller kommandon från den som betalar ens lön. Betyder det senare att programmerare inte har något individuellt ansvar för vad som programmeras, så länge någon betalar tillräckligt bra? Vissa skulle säkert säga det – men då kan de i konsekvensens namn heller inte ha några moraliska betänkligheter mot att utveckla malware, rootkits och virus.

Jag postar inte det här inlägget för att döma någon, utan för att inleda en diskussion om dystopier och ansvar.

Adolf Eichmann kunde omöjligen inse att han skulle ha handlat barbariskt. Hannah Arendt skrev att det var omöjligt att inte betrakta honom som en clown. Med hänvisning till detta skriver Tiqqun i Théorie du Bloom:

there is no difference in their nature between Eichmann – who identified purely and completely with his criminal function, and the hipster who, unable to assume his fundamental non-belonging to the world, nor the consequences of an exile situation, devotes himself to the frenetic consumption of the symbols of belonging that this society sells so expensively.

Framtiden är nu! Kultursverige 2040, antologin som jag tidigare flaggat för här, är nu ute. Steg för steg publiceras bokens kapitel på webben och nu har turen kommit till mitt bidrag, som handlar om hur kulturen äger rum i staden.
“Stadsplanering” har satts som en rubrik, fast snarare handlar det om samspelet mellan stadsplanering, kulturpolitik och digitala medier. Det vore hemskt trevligt att få ta del av andras tankar kring textens innehåll.

Bokkapitlen publiceras på sajten Scribd och förlaget har valt att inte möjliggöra nedladdning i pdf-format utan bara läsning i webbläsaren. Det står dem fritt, men själv skulle jag gärna sprida min text lite friare. Därför försökte jag leta efter något slags verktyg för att rippa dokument från Scribd, vilket i teorin borde vara en enkel sak, dock utan framgång. Tips mottages tacksamt!

Ett av flera tankeväckande inslagen i den senaste läckan av amerikansk diplomatpost, förmedlad av Wikileaks, gäller relationen mellan Italiens och Rysslands respektive patriarker. New York Times skriver i sin numera inlåsta artikel:

American diplomats in Rome reported in 2009 on what their Italian contacts described as an extraordinarily close relationship between Vladimir V. Putin, the Russian prime minister, and Silvio Berlusconi, the Italian prime minister and business magnate, including “lavish gifts”, lucrative energy contracts and a “shadowy” Russian-speaking Italian go-between. They wrote that Mr. Berlusconi “appears increasingly to be the mouthpiece of Putin” in Europe.

Vänskapen mellan de två männen är ingen nyhet. Det är välkänt att Putin flera gånger sovit över på (och skänkt en jättelik säng till) Berlusconis Villa Certosa. Desto oklarare är gränsen mellan Berlusconis roller: affärsman, politiker och “Putins språkrör i Europa”. Relationen mellan Italien och Ryssland kommer dock att överleva Berlusconis ledarskap, särskilt som den redan tycks ha inverkat på hur framtidens gasledningar ska dras. För oavsett personkemin så är det en annan kemi som ytterst bestämmer spelet: kolväten.

Kristina Kappelin skriver i sin nya bok Berlusconi – italienaren:

Nu när George W. Bush och Tony Blair lämnat det internationella spelet, har Berlusconi satsat hårt på Ryssland, Libyen och Turkiet. /…/
Genom att odla kontakterna med Putin och Khadaffi har Berlusconi säkerställt pålitliga gas- och oljeleveranser till Italien, som inte har några egna energikällor. Detta sker i viss mån på bekostnad av EU:s energipolitik, som strävar efter att minska beroendet av Ryssland.
När Berlusconi träffar Putin och Khadaggi är dagordningen ibland hemlig och mötena delvis inofficiella. Det är uppenbart att mycket handlar om affärsöverenskommelser. Främst gäller det de italienska och ryska oljejättarna Eni och Gazprom

Axeln som allt kretsar kring förefaller vara South Stream, den planerade gasledning från Ryssland som ska utgöra södra Europas motsvarighet till Nord Stream – men som samtidigt utgör en konkurrent till en annan planerad gasledning, Nabucco-linjen. Sådant kan knappast förstås i termer av tillgång och efterfrågan, utan det handlar om ett geopolitiskt spel om makten över södra Europas kolväteförsörjning.

Nabucco-linjen har politiskt stöd från tunga EU-länder och inte minst från USA. Syftet är att förse södra Europa med naturgas från Irak och Azerbajdzjan. Detta ska ske landvägen över Turkiet, Bulgarien, Rumänien och Ungern, för att slutligen nå fram till en österrikisk byhåla som fungerar som router för naturgas.

Namnet Nabucco uppges komma från Verdi-operan med samma namn, som ett gäng kolvätemän gick och såg efter att ha undertecknat ett första avtal. För den fantasifulle kan det ge märkliga associationer – Nabucco är ju den italienska namnformen av Nebukadnessar II, den babylonske härskaren som byggde hängande trädgårdar, fördrev judar och upprättade ett välde som sträckte sig från Eufrat till Nilen. Ambitionerna för Nabucco-linjen förefaller däremot inskränka sig till att bryta Rysslands makt över Europas energiförsörjning. Rysslands respons blev att satsa tillsammans med Italien utannonsera planer på en helt annan gasledning:

South Stream-linjen ska frakta gas på Svarta havets botten, från Ryssland till Bulgarien. Därifrån går en sydlig ledning via Grekland till Italien och en nordlig ledning via Serbien och Ungern till den österrikiska byhålan. Detta tycks ha ersatt tidigare ryska planer på att leda gasen landvägen genom Turkiet och vidare in i Europa.

Stora frågan är om Europa ska få sin naturgas från Irak eller Ryssland, men konkurrensen mellan Nabucco och South Stream har även inomeuropeisk relevans. Ungern och Bulgarien är de två stater som i vilket fall kommer att kontrollera delar av gasledningarna.

Ungern, som avser att prioritera frågan om energisäkerhet under sitt EU-ordförandeskap nästa år, är mycket noga med att upprätthålla en neutral position (precis som under under förra regeringen). Detta kan förklara de proryska utspelen från den tidigare så antiryska premiärministern Viktor Orbán – vars försök att göra Ungern till en enpartistat har lett till jämförelser med både Berlusconi och Putin.

På bloggen Hungarian Spectrum läser jag om en tredje plan för gasledningar: Azerbaijan–Georgia–Romania Interconnector (Agri). Det handlkar om att frakta naturgas i vätskeform i ledningar från Kaspiska havet och sedan på båtar över Svarta havet till en hamn i Rumänien. Rumänska politikerna i Rumänien sägs vara oerhört entusiastiska och även Viktor Orbán har skrivit på en överenskommelse.
Kanske kan Agri betraktas som en “Plan B” för Nabucco, av lägre kapacitet men utan beroendet av Turkiet. Eller så är det främst att betrakta som en politisk markering, sådant är svårt att säga. The Economist och Stratfor bedömer det inte som särskilt sannolikt att Agri realiseras.

Bortsett från frågan om i vilken grad Europa ska vara beroende av kolväten från Ryssland så leder Nabucco, South Stream och Agri till olika geopolitiska konsekvenser Europa. Den stat som får leda vidare gasen får både pengar och makt. Om man då tittar på kartan så ser det ut som att särskilt Ungern men även Bulgarien tjänar på att hålla alla dörrar öppna. För andra stater kan mer stå på spel.
Nabucco ligger i Turkiets ekonomiska intresse i lika hög grad som USA:s strategiska intresse. Detta skulle kunna tala för fortsatta starka band mellan Turkiet och USA, trots att många faktorer på senare år verkar har försvagat relationen. Gasledningarnas geografi driver även Rumänien att opponera sig mot Rysslands planer, till förmån för Nabucco eller Agri.
Om däremot South Stream realiseras så stärks Serbien och delvis även Grekland. En vild spekulation är att politiker i dessa två stater kan tänkas lyfta fram den ortodoxa kristendomen som gemensam nämnare med Ryssland för att motivera ett politiskt närmande, när det i själva verket handlar inte handlar så mycket om den heliga ande som om det heliga kolvätet.
Vi har redan sett hur Viktor Orbán talar om kristna värderingar som grund för en tätare allians mellan Centraleuropa och Ryssland, vilket nog bör förstås i linje med hans ambition att hålla dörren öppen även för South Stream. Däremot ser sig knappast Berlusconi nödgad att dra till med religiösa hänvisningar för att motivera sina affärer med Putin. Alla inser att det främsta som förenar Italien med Ryssland snarare är politikens maffiakaraktär.

Turteatern, en mycket vital teater i en av Stockholms södra förorter, sätter upp Det stundande upproret med premiär den 10 januari. Pamfletten, ursprungligen författad på franska av Den osynliga kommittén, har omarbetats till pjäs av Helena Granström.

Detta påminner om att jag borde samla ihop länkarna till sommarens läsning av bokens sju cirklar, som handlade om jaget, sammanhangen, arbetet, metropolen, ekonomin, miljön och civilisationen. Bland andra som bloggade om Det stundande upproret i somras fanns Commoniser, Guldfiske, Loke, Alamut och Skumrask.

Relaterat: Eminenta kulturtidskriften Subaltern utkomst just med ett nytt nummer (2/2010), med flera texter som jag skulle vilja återkomma här. Bland annat ett utdrag ur en lång essä om cybernetiken som år 2001 publicerades i det andra och sista numret av Tiqqun, tidskriften som föregick Osynliga kommittén. L’Hypothèse Cybernétique finns sedan en tid tillbaka tillgänglig på engelska och jag har länge haft för avsikt att ta itu med dess mörka samtidsdiagnos här på bloggen. Tack vare publiceringen i Subaltern kommer detta kanske att ske snart.

Lite relaterat: På konsthallen i danska Aarhus visas just nu en utställning som tar sin utgångspunkt hos Jacques Camatte, en teoretiker vars väg genom och bortom den marxistiska ultravänstern i Frankrike är en helt egen historia. Eftersom han utgör en viktig influens bakom Det stundande upproret är det kanske inte helt oväntat att han nu även uppmärksammas i konstvärlden.
“This world we must leave” av köpenhamnskonstnärerna Mikkel Bolt och Jakob Jakobsen har lånat titeln från en bok som samlar Jacques Camattes essäer från 1970-talets början. Det är en installation uppbyggd kring tre kortfilmer. Den första tar sig an tanken på att kapitalet skapat sig en värld utan utsida, medan den tredje vill förmedla känslan av tillfällena då den rådande ordningen brakar samman. Detta görs med en referens till Franz Kafkas dagboksanteckning från den 2 augusti 1914:

Tyskland har förklarat Ryssland krig. – På eftermiddagen simskola.

Uppdatering: En kommentar tipsade om “Alla kungens hästar“, två kvällar om Situationistiska internationalen nu på onsdag och torsdag på Moderna muséet. Där medverkar bland andra Claire Fontaine-kollektivet samt ovan nämnda Mikkel Bolt.

Jonas Anderssons kommentar till The Pirate Bay-domen sätter fingret på flera viktiga saker, först och främst den anmärkningsvärda hänvisningen till “samhällsnytta” som hovrätten gör. Mer om detta senare.
Först bara en kort kommentar utifrån de mer allmänna resonemang som Jonas Andersson för om (nisch)kulturens förutsättningar på nätet. Det är väldigt stora frågor som behandlas på väldigt begränsat utrymme, så det finns en del att veckla ut.
Fildelningsnätverk vägs här mot centraliserade tjänster. Bland de senare utgör Spotify det främsta exemplet men även biblioteken nämns. En fördel för fildelningsnätverken är att de “erbjuder ett utbud av nischkultur som slår såväl bibliotekens som mediebolagens, så länge man som användare vet var man ska leta.” Spotify har däremot “ett relativt begränsat utbud, som knappast kan sägas gynna mer perifera, okända artister”.

Men fildelningen är långt ifrån problemfri. /…/ Fildelningen bygger på söktjänster vilka bidrar till en destruktiv spiral som liknar de cyniska storbolagens strategier: Enbart det som redan är känt blir det som laddas ner.

Är det så? Det beror på vad vi menar med “fildelningen”. Olika former av fildelning förlitar sig i olika mån på olika sökmotorer och andra sätt att navigera. Personligen fildelar jag i första hand musik via Soulseek, ett P2P-nätverk av “klassiskt” snitt där man kan söka efter filer, men också bläddra bland de filer som finns i andra användares delade kataloger. Detta stimulerar nyfikenheten på att ladda ner sådant som man aldrig har hört talas om men som kanske skulle vara bra, att döma av personens övriga musiksmak. Soulseek har dessutom chattfunktioner där folk tipsar varandra om musik. Detta måste förstås som en konstruktiv spiral, i motsats till den destruktiva spiral som Jonas Andersson nämner.

En slags motsats till Soulseek utgörs av fildelningen på hostingsajter som Rapidshare, Megaupload och Mediafire. Där handlar det inte om P2P utan filerna lagras centralt. Det finns ingen sökmotor utan man måste på något sätt komma över en länk. Just detta behov av länkar har dock fått en enorm undervegetation av musikbloggar att blossa upp inom en rad musikaliska nischer, från bortglömda kassettexperiment och annat svårbeskrivbart till depressiv svartmetall och hipster-indie. Gemensamt är att de rekommenderar musik som inte är allmänt känd. Inte sällan med personligt skrivna reflexioner som sätter in musiken i ett historiskt och visuellt sammanhang.

Jag antar dock att Jonas Andersson i sin debattartikel inte i första hand syftar på vare sig Soulseek eller MP3-bloggar när han skriver “fildelning”. Vad som här står i centrum är The Pirate Bay och andra torrentsajter. Dessa har egna söktjänster, men ofta används i stället Google för att ta sig fram till en enskild torrent. Bidrar då dessa söktjänster till att endast det redan kända laddas ner?

Nja. Visserligen är varken The Pirate Bay eller Google öppna med hur deras respektive sökalgoritm fungerar. Men när det gäller att söka efter torrents är min uppfattning inte att någon av dem systematiskt skulle marginalisera det mindre välkända materialet. Inte på ett sätt jämförbart med hur Spotify rankar “popularity”. Inte heller ägnar The Pirate Bay sin förstasida åt reklam för väletablerade artister, så som sker när man öppnar Spotify-klienten.
Däremot har The Pirate Bay en topplista för den som är intresserad, samt en lista på nya torrents där brett och smalt blandas friskt. Navigationsmöjligheterna på The Pirate Bay är faktiskt precis desamma som på lånecentralen för e-böcker som Elib konstruerat åt biblioteken.
Det stämmer att jag kritiserade den senare sidan, men det är för att jag menar att fildelningsnätverk och folkbibliotek har radikalt olika uppgifter. Fildelningsnätverk ska vara urskillningslösa, “dumb networks” för filutbyte, även om detta förutsätter parallella nätverk där rekommendationer utbyts. Bibliotek är däremot smarta institutioner som ska värderar och filtrera.

Jag tycker inte att man kan säga att bittorrent-sajter som The Pirate Bay genom sin uppbyggnad bidrar till en negativ spiral, där endast det redan kända får uppmärksamhet. Men de bidrar heller inte så mycket till positiva spiraler, jämfört med exempelvis Soulseek eller nischade musikbloggar.

Chris, Isobel och jag snackade nätpolitik på lördagmorgonen. Det skedde längst upp i Stockholms ABF-hus, i ett rum som egentligen rymde trettio personer men där det dubbla antalet försökte pressa sig in. Förhoppningsvis skriver några av dessa mer om vad som sades. Själv tänkte jag nöja mig med två noteringar. Först en kort och simpel.

Frågan om anonymiteten. Die Frage nach der Anon. Bedrägligt lätt degenererar den till ett falskt val mellan två motpoler. Å ena sidan har vi då den fullständiga anonymiteten, å andra sidan den totala identifieringen. För enkelhets skull kan vi beteckna motpolerna som 4chan och Facebook.

På 4chan går det inte att registrera sig som användare. För varje inlägg som görs ges möjligheten att välja ett nytt alias. Detsamma gäller förvisso även för kommentarsfältet på de flesta bloggar (inlusive Copyriot) samt hos vissa dagstidningar. Som bekant är detta nättrollens naturliga habitat, även om trollandet kräver en viss skala och en viss hastighet för att blomma upp på allvar.

Idén med Facebook är att du ska registrera en identitet, som överensstämmer med ditt civila namn. Det ska räcka att logga in en gång för att kunna använda denna enda identitet överallt på hela webben. Som identitetsleverantör strävar Facebook självklart efter monopol, även om vägen dit är lång. Framgångarna bestäms inte främst av hur skickligt Facebook agerar, utan hur dess monopolsträvan interagerar med helt andra aktörer vars intressen råkar sammanfalla. En fingervisning ges av att de svenska antipiraternas tankesmedja ivrigt hyllar Facebooks brott mot “anonymitetsnormen“.

Vi känner alla igen det falska valet mellan dessa två alternativ. Som när allt obehag som orsakas av anonyma troll görs till argument för att facebookifiera webben. Eller det omvända, när man tänker sig att härjande arméer av Anonymous är det enda som kan hindra den tilltagande maktkoncentration hos identitetsleverantörer.

Vi måste komma bort från detta ofruktbara motsatsförhållande. Då räcker det inte att göra en kompromiss eller en kombination.

Den som vill skriva en kommentar till en artikel på Dagens Nyheters sida kan välja mellan ett av de två alternativen. Antingen hitta på ett namn för stunden eller använda sitt Facebook-namn. Åtminstone på medellång sikt ter sig tanken på Facebook-monopol säkert attraktiv för DN. Tills vidare väljer man en pragmatisk lösning för att inte utesluta någon. Kombinationen innebär bara att man befäster motsatsställningen mellan anonymitet och facebookifiering.

Ändå borde det vara ganska enkelt att utifrån beprövad hitta den goda mellanvägen. Varken fragmenterad anonymitet eller totalitär identitet, utan social pseudonymitet. Grundprincipen för såväl blogghotell som IRC-servrar och webbforum av klassiskt slag. Vem som helst kan registrera ett alias. Eventuell koppling till ens civila namn är helt frivilligt. Men samtidigt finns det incitament för att hålla fast vid samma alias. Det kan vara att man använder det för att ackumulera information som man själv vill ha samlad, det kan vara att andra användare är skeptiska mot den som inte postat så många inlägg, eller det kan helt enkelt vara en känsla av samhörighet och gemensamt intresse.
Något inslag av det senare är nog nödvändigt i varje fall för att pseudonymiteten ska funka. Att t.ex. Expressen avkräver registrering för kommentatorer utesluter inte att sorgetrollen håller hov i dess kommentarsfält, just för att en dagstidning knappast har förmåga att skapa gemenskap på samma sätt som specialinriktade sajter har. Detsamma kan sägas om Flashback.

Pseudonymiteten är alltså ingen magisk lösning på alla problem. Den råkar bara vara den grundprincip som vuxit fram genom internets hela historia. En princip som funkar hyfsat bra för att hålla en hyfsad nivå på samtalen. Pseudonymitet tenderar att skapar lagom låga trösklar mellan olika forum, där man ibland får gissa sig till om två alias hör till samma eller olika personer. Sådant upprätthåller en nyfikenhet i nätvaron. Framför allt är pseudonymiteten decentraliserad, till skillnad från monopolsträvan hos identitetsleverantörer som Facebook och Google. Vi har även tjänster som Disqus, som nu införs på SvD.se, som försöker att etablera sig som ett slags meta-monopol. ChrisK nämner detta kort i sitt inlägg.

Den goda pseudonymiteten skapas inte genom ett krig mot anonymiteten. Tvärtom är det viktigt att inse att det handlar om olika lager. Pseudonymitet byggs på anonymitet. Ingen behöver veta vilken person som disponerar ett visst IP-nummer för att driva en server där människor kan registrera alias och i kommunikation med varandra utveckla en tillit. För det är väl någonstans tillit som detta handlar om. Kan tillit kommenderas fram genom att alla tvingas gå runt med en namnskylt på magen?

Tidigare idag besöktes min lägenhet av ett tv-team. De gjorde ett slags livsstils- och heminredningsreportage som senare på kvällen sändes i programmet Aktuellt (start drygt fyra minuter in). Här följer några stillbilder ur inslaget.

Som framgår av de lösryckta textraderna passade jag även på att snacka om aktuella samhällsfrågor. Bo Fleischer, som här gjorde sin tv-debut, försökte också snacka men hade ingen mikrofon.

Än en gång hävdar vissa att det är internets framtid som avgörs, när det idag klockan 14 åter är dags för domslut i vad som blivit känt som The Pirate Bay-målet (Svea hovrätt B4041-09, Stockholms tingsrätt B13301-06). Detta är inte bara en grov överdrift. Att tala om målet i singularis – eller att slå på stortrumman så som Piratpartiet gör – riskerar att dra uppmärksamheten från andra rättsprocesser som kan ha större betydelse för nätets framtid.

Jag tänker spontant på tre aktuella processer. Dels det så kallade streamingmålet eller länkmålet (Hudiksvalls tingsrätt, B1230-09) som är ett brottmål mot en privatperson. Dels två tvistemål som trots att de rör The Pirate Bay knappt fått en bråkdel av brottmålets uppmärksamhet. Stockholms tingsrätt beslöt om vitesförelägganden dels mot Black Internet som förbjöds leverera bandbredd till The Pirate Bay, dels mot några av de som dömdes i brottmålet som förbjöds att fortsätta drifta The Pirate Bay, hur nu detta skulle bevisas om de inte säger det själva.
Vad som gör dessa två tvistemål viktigare än brottmålet är att de berör det som idag är “The Pirate Bay”. Brottmålet där Svea hovrätt idag avkunnar dom handlar däremot om det som var The Pirate Bay våren 2006, vilket är en helt annan sak. Till detta kommer att brottmålet är en intrikat härva av subjektiva uppsåt och objektiva förhållanden som gör att det blir svårt (men inte omöjligt) att använda som prejudikat. Samt att fallet kan förväntas gå vidare till Högsta domstolen.

Betydelsen av hovrättens dom ska alltså inte överskattas. Framför allt handlar det inte om svart eller vitt. Det intressanta kommer snarare finnas i hur hovrättens resonerar i enskilda detaljer. Precis som Rick Falkvinge klargör i en informativ bloggpost finns det inte två utan fyra möjliga utfall (eftersom Anakata på grund av sjukdom fick sin del av rättegången uppskjuten till senare tillfälle):

1. Alla fälls, precis som i tingsrätten.
2. Lundström frias. Brokep och TiAMO fälls.
3. Lundström och Brokep frias. TiAMO fälls.
4. Samtliga frias.

Under hovrättsförhandlingarna fanns en del som tydde på att rätten denna gång inte var lika benägen på att köpa åklagarens organisationsteoretiska krumbukter om de fyra åtalade som “ett team”. Vi ska alltså inte förvånas om det blir både fällande och friande dom. För att tolka betydelsen av en sådan dom gäller det att läsa hur hovrätten motiverar sin sak.

Bland mina “lånade” e-böcker från stadsbiblioteket hamnade även Tomas Nydahls Långsamhetens nej. När jag hastighet skummar igenom essäerna på skärmen så blir läsningen i sig till en paradox som överskuggar de ord som läses.
En del av texterna har redan publicerats i Axess och jag är inte mera imponerad nu. Tomas Nydahls kritik av snabbhet, ytlighet och “infoholism” är en kritik som sällan tar fasta på människors reella möjligheter att uppnå den där långsamheten och som därför med lätthet låter sig återerövras som småborgerlig konsumism i form av slow food och liknande symboliska oaser. Ändå önskar jag att jag kunde ta texten på något större allvar, men det blir svårt att göra på en skärm.

Visserligen kan inget förlag någonsin förhindra att dess böcker kan bli digitaliserade och skärmlästa – sådant vore farligt att inbilla sig – men just i det här fallet är det svårt att begripa varför Helena von Hofsten på Tusculum förlag aktivt bemödat sig om att få ut Långsamhetens nej som e-bok. Om det nu inte är just för att demonstrera det absurda i hur långsamhetens nej skär sig mot snabbhetens ja. Annars vore det väl med tanke på textens innehåll rimligare att gå i rakt motsatt riktning och ge ut boken osprättad. Slow reading.
Osprättade böcker skulle även kunna fylla en funktion inom spänningsgenrerna såsom hinder för läsarens frestelse att tjuvkika på hur det går senare i boken. Dessutom är det enligt uppgift fortfarande billigare, om än marginellt, att utge böcker utan att skära upp arken.

Det var ett tag sedan man hörde om utgivning av osprättade böcker. Tills alldeles nyligen, då akademiledamoten Lotta Lotass utgav sin nya roman Sparta på eget förlag i en upplaga begränsad till 300 osprättade exemplar. Antalet motiverades med att “det är ungefär så många läsare jag har (enligt tidigare förlagsstatistik)”, men 300 var också antalet spartaner i slaget vid Thermopyle.