Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet (NSU) bildades 1995 under Utrikesdepartementet och består av Exportrådet, Invest in Sweden Agency, Svenska Institutet och Visit Sweden. De sysslar med så kallad nation branding — att bygga ett enhetligt varumärke av Sverige och kommunicera det utomlands i syfte att attrahera kapital. Nämnden har tagit fram fyra kärnvärden för Sverige: Nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet.
“Sverige konkurrerar inte bara med alla andra länder, utan med alla andra varumärken.” Så kan det låta när NSU formulerar sig. Det och hundratals andra citat från NSU:s hemsidor utgör hela texten i föreställningen Trademark Sweden som på lördag spelas för sista gången på Turteatern i Kärrtorp. Sökandet efter en svenskhet som går att lansera på i den internationella konkurrensen mellan nationell varumärken uppenbaras som pur nihilism. Allt som behöver göras är att driva det till sin spets, genom skådespeleri, scenografi, kostym och lite musik. Det handlar alltså vare sig om att förneka eller bejaka en nationell identitet, inte om att moralisera kring nationskänslor.
Dekonstruktion behövs inte. Dramaturgin är frånvarande. Inga karaktärer vars egenskaper utvecklas genom en handling. Textmaterialet är kopierat, sållat och sedan utfört inom ramarna för ett rikare sammanhang. Kopimistisk teater när den är som bäst. Eller, om man så vill, postdramatisk.
P.S. När detta manus gjordes i början av 2008 låg texten “Sverige och svenskarna” av Claes Britton uppe på sweden.se på tio olika språk. Nu är den borttagen men går att beställa från Sweden Bookshop. DS.
Kvällen på Turteatern bestod av två föreställningar. Innan pausen hade Jesper Feldt ensam på scen, hårt arbetande, spelat alla rollerna i Sofokles tragedi Kung Oidipus. Skådespeleriet var det inget fel på, men det var dålig teater.
Anledningen var att vi fick se kompromisser på scen. Texten som användes var en sådan där litterär översättning där gammalgrekiskan blivit till en åldrad svenska med en ordföljd som låter allt annat än spontan. För att liva upp pjäsen hade aktören valt att ibland växla över till nutida talspråk, med uttryck som “snacka face-to-face”.
Att en teaterföreställning blandar olika språk är förstås inget ovanligt. I växlingarna skapas en spänning. Antingen utnyttjas denna spänning teatraliskt, eller så kommer växlingarna att framstå som symptom på en kompromiss mellan texttrogenhet och begriplighet. När kompromissen blir påtaglig så skäms man lite som publik — “därför att vi anar att han trodde sig behöva sänka sig för vår skull” (Nietzsche).
Samma sak med greppet att låta den tidlösa dystopin Kung Oidipus utspela sig år 2400 efter Kristus. Ett rymdskepp trycks in, ett handeldvapen och lite cigarettrökning. Resten lämnas orörd, med den stackars fåraherden och annat föga rymdåldrigt. Felet är inte blandandet av markörer från vitt skilda tidsepoker, utan att spänningen mellan dem inte sätts i teatraliskt bruk. Kompromissandet med manus framstår som en nivå avskild från den sceniska insatsen.
Denna dramatiska Oidipus som spelas i Kärrtorp kan jämföras med den postdramatiska Oidipus som i våras spelades på Moment i Gubbängen. (Ja, all bra teater i Stockholm återfinns på gröna linjerna söderut). Orättvist kanske, eftersom Moment till skillnad från Turteatern hade en hel ensemble på scen. Hur som helst, typiskt för Moment är att hämta energi just ur spänningen mellan det skrivna och det talade språket, mellan roll och kropp, mellan betydelse och närvaro. Varhelst en osäkerhet kan anas, spelas spänningen ut i stället för att slätas över — och publiken slipper skämmas. Så kan en klassisk tragedi bli samtida utan att utsättas för kompromissartad “modernisering”.
Endast en kommentar ↓
[...] Kopimistisk teater och kompromissande teater [...]
Kommentera