Entries from November 2010 ↓

Flygliberaler i det blå

Anna Wilson (M), idag projektledare på liberala tankesmedjan Timbro, byter jobb och blir ny generalsekreterare för branschföreningen Svenskt Flyg. “Flyget och fri rörlighet är en förutsättning för ett öppet och fritt samhälle”, säger hon och bekräftar åter den märkliga bilden av en liberalism som låst fast sig vid ett visst transportmedel som bara måste fortsätta existera och expandera. Kosta vad det kosta vill i skattepengar. För det är ett faktum att flyget redan idag är djupt beroende av statliga subventioner. Men just dessa subventioner är ingenting som Timbro-liberalerna vänder sig mot. Gärna nedskärningar i vården – men rör för guds skull inte vårt flyg, det är ju en förutsättning för det öppna samhället!
Jag skrev i våras om detta i min artikel “Flygplatssamhället” i tidningen Brand. Här följer ett utdrag ur den artikeln.

/ / /

Flygtrafiken överlever idag tack vare statliga subventioner. På någonting som liknade en fri marknad hade flyget knappast kunnat bära upp sina egna bränslekostnader. Sedan 1944 gäller dock ett internationellt avtal, Chicagokonventionen, som förbjuder beskattning av flygbränsle. Det innebär att flygtrafik gynnas på bekostnad av både bil, båt och tåg. Resultatet blir att det ofta är billigare att flyga än att ta tåget från Malmö till Stockholm.

Till detta kan läggas alla de skattepengar som pumpas in i byggen av flygplatser och sammanhängande infrastruktur. Tidigare år beslöt Malmös kommunstyrelse (som har rödgrön majoritet) att börja donera två miljoner kronor per år till Köpenhamns flygplats Kastrup. Syftet ska vara att stärka Öresundsregionens konkurrenskraft. Enligt den “kapitalrealism” som helt dominerar vår tids partipolitik, är det nödvändigt att använda skattepengar för att locka till sig kapital, i konkurrens med andra kommuner, andra regioner och andra stater. Sjunkande flygtrafik anses vara ett varsel om ekonomisk stagnation som i slutändan drabbar alla. Att främja flyget blir en politisk målsättning som går bortom ideologiska principer. Självutnämnda liberaler är dock de allra mest entusiastiska bland flygkramarna.

Från tankesmedjan Timbro upprepas budskapet: “flyget är en central del av det öppna och fria samhället”. Infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) hyllade i våras den svenska flygtrafikens “hundra år av frihet” i en debattartikel. Flyget försvaras med fluffigt idealistiska paroller om hur fint det är att (vissa) människor kan fara jorden runt och smaka exotiska kryddor. Flygplatssamhällets liberalism befinner sig både bildligt och bokstavligt talat uppe i det blå. Att flyget är beroende av skattepengar bekymrar dem inte. Till och med den heliga äganderätten får stå tillbaka, till förmån för drömmen om friktionsfri mobilitet, som alltmer påminner om en religion. För att realisera drömmen är flygkramarna beredda att satsa allt: subventioner, fossiler och fria fantasier.

Centerpartiet utsåg Miljöpartiet till sin huvudfiende i valrörelsen 2010. Miljöpartiets politik utmålades som “moraliserande och vidskeplig”, bara för att Miljöpartiet vill minska bil- och flygtrafiken. Själva framställer sig Centerpartiet som framstegsoptimister som bejakar bilen som “frihetsmaskin” och försvarar varje människas rätt till billiga flygresor. Klimatet är givetvis viktigt, intygade centerpartisterna – men svenska forskare letar efter “nya miljövänliga flygbränslen”. Utan att själva ha en aning om vad för slags mirakelbränsle detta skulle vara, räknar flygkramarna på förhand med att forskningen uppnår ett politiskt önskat resultat. Sådant kan bara kallas för vidskepelse. Liberalismen framträder i flygplatssamhället, tvärtemot sin egen självförståelse, som en öppet antivetenskaplig ideologi.

/ / /

Kan man åtminstone få hoppas på att Timbros lite mer fritänkande vänner på magasinet Neo vill reda ut flygliberalismens kärlek till skattesubventionerade transporter?

Nej, Jan Rosén vill inte legalisera fildelning

Måste gnugga mig i ögonen. Är vi tillbaka på våren 2006? Nej, jag har läst rätt. Rubriken på P3 Nyheter lyder “Olaglig fildelning kan bli laglig med ny avgift“.
Det låter – är menat att låta – exakt som de gamla idéerna om “bredbandsskatt”. Fortsätt att dela vilka filer du vill, mot att du betalar en månadsavgift som sedan distribueras på luddiga vägar.
Men detta är inte vad regeringens ständige utredare Jan Rosén säger till P3 Kultur. Han talar om ett system “där man alltså i sin nätavgift också inkluderar ersättningar för medieinnehållet, det man tittar och lyssnar på helt enkelt”. Ingenting om fildelningsteknik. Ingenting om få dela med sig av filer till andra. Bara lite snömos om att betala för “det man tittar och lyssnar på”. Vilket lika gärna kan betyda att Spotify ska ingå i kostnaden för internetabonnemanget, typ.

Jan Roséns utredande bygger på direktiv från 2008 och tilläggsdirektiv från 2009. Bland dessa står ingenting skrivet om internetoperatörernas roll. Däremot ges Jan Rosén ett mer allmänt uppdrag att utreda s.k. avtalslicenser. Möjligtvis är det tekniskt möjligt att legalisera åtminstone nedladdning av upphovsrättsskyddat material under en avtalslicens. Vilket inte på något sätt skulle göra den horisontella fildelningen lagligare, för varje dataöverföring är på samma gång både “upp” och “ned”.

Om bibliotekens urskillningslösa intag av e-böcker

Jajamensan, här kommer det fjärde inlägget i rad som tar avstamp i bibliotekens “utlån” av e-böcker via företaget Elib. Som tidigare konstaterades har alla bibliotek ett identiskt utbud. Alla böcker i Elibs katalog som godkänts för bibliotekslån av respektive förlag går också att “låna” via alla bibliotek som köper denna tjänst.
Startsidan listar nya titlar i systemet och det ska först sägas till Elibs fördel att de här inte framhäver sina ägare, som är Sveriges största förlag. Tvärtom kan även författare som ger ut sin e-bok på eget förlag ta sig in här. Just detta väcker frågor om bibliotekens roll som litterära filter.

På listan över nya titlar återfinns just nu boken Pässion För Livet av Marianne Stathin, utgiven på författarens eget förlag. Det är oklart om den existerar som pappersbok även om de tidigare verkar ha gått att beställa en inbunden utskrift från Vulkan. Den finns inte hos Kungliga Biblioteket, där alla böcker som utges i Sverige ska katalogiseras. Men den finns däremot i katalogerna hos hundratals svenska bibliotek, därtill en mängd danska. För dessa bibliotek tar in allt som Elib tar in.

Utan att ens ha läst mer än ett kort utdrag, vågar jag påstå att inget bibliotek aktivt hade köpt in Pässion För Livet. Möjligtvis det lokala biblioteket i författarens kommun – åtminstone vill jag tänka att det funkar så, att biblioteken gör en bedömning med hänsyn till lokala förhållanden. Men så fort böckerna är digitala är urvalet både plats- och urskillningslöst. Vidare vill jag påstå att denna urskillningslöshet är en dålig sak.
Missförstå mig inte. Att vem som helst nuförtiden kan utge sig själv i bokform är en bra sak. Även de böcker som bara når fram till en minimal krets av författarens närmaste sörjande kan uträtta mycket i dessa kretsar och vi andra bör vara försiktiga med att håna detta. Det är bra att det finns möjligheter till print-on-demand och det är bra att Elib släpper in författare som utger sig själva.
Frågan är bara om det bör vara bibliotekens roll att distribuera allt som utges i (digital) bokform, bara för att det går. Där blir mitt svar ett rungande nej. Biblioteken har genom hela sin historia fungerat som ett filter. De har tvingats göra urval ur överflödet av litteratur, vilket har underlättat för den enskildes navigation och överblick. Att urvalet har gjorts (och görs) av nödtvång, på grund av begränsningar i ekonomi och utrymme, betyder inte nödvändigtvis att bibliotekens filterfunktion bör kastas överbord bara för att det går.

Vad som nu sker är en paradoxal polarisering mellan pappersböcker och e-böcker. Av tradition har varje bibliotek kunnat ta ställning till varje bok som utges (på papper) i Sverige, eftersom de alla har fått sin plats i BTJ:s sambindningskatalog. Men efter försäljningen till riskkapitalbolag är BTJ under omvandling. Nyligen uppmärksammades att BTJ slutar recensera lyrik “där det inte finns ett etablerat förlag bakom”. Vad gäller pappersböcker skärpts alltså filtreringen åt.
Å andra sidan har vi e-böckerna, där man ger upp allt vad filtrering heter, så länge boken finns hos Elib. Uppenbarligen finns det ändå en viss tröskel för att ta sig in i Elib-systemet. Vi kan leka med tanken på hur det skulle gå om det bara var att fylla i ett formulär och ladda upp en fil – då skulle bibliotekens kataloger fullkomligt svämma över av e-böcker, kanske hundratals varianter på samma bok, förr eller senare ren spam, sökmotoroptimering, kaos. En sådan situation är naturligtvis inte önskvärd för Elib, men tillflödet av egenutvigna e-böcker till bibliotekens kataloger bidrar redan nu till en högre nivå av brus i sökningarna där.

Även ekonomiskt är situationen märklig. Den författare som vill ge ut en e-bok gratis till biblioteken, eller konkurrera genom lägre pris, kan inte göra det. Elib tar fortfarande ett fast pris på 18-20 kronor per “lån”, varav en okänd del går till förlag och författare.
Att vem som helst kan delta i detta spel, genom att få sin egenutgivna e-bok tillgänglig på hundratals folkbibliotek, öppnar för märkliga konsekvenser. Författaren till Pässion För Livet skriver själv: “Bokens syfte är att guldpengar ska gå till bröstcancerforskningen.” Den som vill ge pengar till sådan forskning (och ta dem från bibliotekens budget) kan “stödlåna” boken över nätet från sitt lokala bibliotek. Vem vet om sådana stödlån av e-böcker kommer att ske i organiserad form? Det kan svida i bibliotekens budget. Och möjligheten finns att det är till ett mer kontroversiellt syfte än bröstcancerforskning. Vilka e-böcker som kan lånas ut i stödsyfte, ja det sätter bara Elib gränserna för. När det kommer till e-böcker har biblioteken helt gett upp sin egen förmåga att välja.

Att “rippa” en e-bok från biblioteket

Så vi har fyllt 13 år och lyckats “låna” en e-bok från Stockholms stadsbibliotek. Lånetiden på 28 dagar har börjat löpa och Adobe Digital Editions räknar ner.
Till skillnad från vid lån av pappersböcker finns dock inget behov av att lämna tillbaka e-boken när tiden är ute. Den ligger kvar som en fil på hårddisken, fast i krypterat .epub-format. Vad som händer när lånet går ut är att Adobe Digital Editions slutar att dekryptera den åt mig. Alltså får jag göra det själv, på ett av två sätt. Först det eleganta hacket.

Redan i början av 2009 presenterades en metod för att knäcka kringgå Adobes kryptering. Jag valde att följa en ny guide som Jonatan Walck har skrivit och tog även en titt i en kompletterande guide.
Busenkelt! Bara att ladda ner ett par små python-script som lät sig köras i Mac OS genom simpelt dubbelklick. Inte en enda rad behöver skrivas i terminalen. En dialogruta för att lokalisera den krypterade filen och var man vill ha den dekrypterade, det är allt. Sen har man samma e-bok i samma format fast utan restriktioner.
Eftersom det även går att skriva ut den dekrypterade e-boken så kan den enkelt förvandlas till en PDF om man så vill. Nackdelen är dock att det inte går att söka eller markera i denna PDF, vilket går att göra så länge man stannar i .epub-formatet.

Så till den mindre eleganta metoden, som inte ens kringgår någon kryptering. Man skaffar i stället programmet Digital Editions Converter som finns för både Windows och Mac OS. Vad detta program gör är så enkelt att det nästan är löjligt – det “bläddrar” synbarligen genom e-boken, sida för sida, och “fotograferar” innehållet. Resultatet blir en tjusig PDF-fil, men även här är nackdelen att den inte går att söka i eller kopiera från.
Denna andra fulmetod är därför inte att rekommendera, särskilt som programmet klottrar ner sidorna med ett fult vattenmärke om man inte betalar 30 dollar. Sådant bondfångeri är tyvärr vanligt inom alla former av rippning. Följ i stället Jonatan Walcks guide – och kom ihåg att allt du gör är att trixa med data som redan finns på din egen hårddisk. Det är i grunden samma sak som att spela in musik från radio till kassettband eller rippa ljudet från Spotify.

Uppdatering: Ytterligare en användbar guide i sammanhanget är “How to Install Python and Pycrypto“.

Att “låna” en e-bok från biblioteket

Fortsättning på förra inlägget om “utlån” av e-böcker på Stockholms stadsbibliotek.

Efter besöken hos Apple och Adobe uppmanar biblioteket mig att gå till “Elibs webbsida för Stockholms stadsbibliotek“. Denna är i grunden identisk med Elibs webbsidor för biblioteket i Nacka, Lund eller Kalmar.

Här syns inte ett spår av de temasatsningar som just nu görs på respektive bibliotek. Stockholms stadsbibliotek har gjort en satsning på naturen som innefattar både författarsamtal, barnaktiviteter och att bibliotekarierna väljer ut vissa böcker som presenteras särskilt, både i bibliotekets fysiska rum och på dess webbsida. Men inte på det utrymme som Stockholms stadsbibliotek hyr av Elib. Ett strikt standardiserat gränssnitt är vad som gäller.

Elib ställer mig inför tre alternativa vägar till att hitta just min läsning:
1) En topplista över de tio mest utlånade e-böckerna i landet;
2) En lista över nya e-böcker i Elibs system;
3) En tom sökruta.
Något mer undanskymt finns även en sida med kategorier. Exempelvis finns 30 böcker i kategorin “filosofi”, varav de allra flesta hör till genrerna självhjälp och ledarskap. Endast en av dem kan sägas vara en filosofisk klassiker (en Timbro-utgåva av Friedrich Hayek, närmare bestämt). Möjligheten finns också att söka efter böcker utgivna på ett visst förlag.
Om jag inte på förhand vet exakt vad jag är ute efter så är det klart enklast att välja från topplistan eller från de senast inkomna titlarna. Skillnaden är enorm mot det rumsliga bibliotek där böckerna placerats i tre dimensioner på ett sätt som inbjuder till oväntade upptäckter.

Nåväl, jag väljer väl den där nya boken om Berlusconi från listan över nya e-böcker. “Låna boken”, klickar jag och får då hem en pytteliten fil. Dess filändelse är .acsm och innehållet är diverse XML-formaterad metadata, först och främst en länk till en annan fil. Denna är större och har ändelsen .epub – här har vi allts själva “e-boken”, som dock är krypterad.


Det är nu som jag behöver ladda hem programmet Adobe Digital Editions, vilket förutsätter att jag använder antingen Microsoft Windows eller Mac OSX. Om jag använder ett fritt operativsystem är jag helt bannlyst från bibliotekets tjänst.
Jag behöver även registrera mig hos Adobe vilket alltså förutsätter att jag accepterar ett jättelångt dokument med användarvillkor. Bland annat måste jag vara över 13 år och se till att uppgifterna jag ger till Adobe alltid hålls uppdaterade. Av ren trots ser jag därför till att registrera mig under påhittade uppgifter.

Lurendrejeriet gick bra, som vanligt. Nu kan jag öppna boken i Adobe Digital Editions. Jag kan bläddra och jag kan söka – fast inte kopiera markerad text, då säger det stopp. (Däremot går det alltid, som framgår här, att kopiera text via skärmdump.)

Jag testar att dra nätverkskabeln ur datorn. Jodå, e-boken är fortfarande tillgänglig när jag startar om Adobe Digital Editions även om det kommer upp ett par felmeddelanden. Programmet meddelar att det är 28 dagar kvar på mitt “lån” och Elib upplyser: “Du behöver inte lämna tillbaka e-boken. När lånetiden är utgången går boken inte att läsa längre.”
Inte? Vi får väl se.

Efter att ha tagit mig igenom den här processen ser jag snabbt till att tanka hem ytterligare ett par e-böcker. Ett uns av dåligt samvete slår mot mig när jag tänker på att biblioteket måste betala 18 kronor för varje lån jag gör, men jag viftar bort det. För även om jag knappast skulle läsa en hel bok på skärmen – särskilt inte en skönlitterär – så är detta ett ytterst smidigt sätt att kolla upp saker i facklitteraturen.
Det finns bara några aber. Ett handlar om de skattepengar som biblioteken måste betala för detta. Ett annat är hur biblioteket ger upp sin egen kompetens till förmån för ett gränssnitt dominerat av topplistor och tomma sökrutor. Ett tredje är hur de tvingar låntagarna att skriva på användarvillkor dikterade av Adobe, som bland annat utesluter barn.
Ett fjärde aber är att tjänsten endast erbjuds för Windows, Mac OSX och iOS, medan alla som kör Linux på datorn stängs ute. Anmärkningsvärt nog kommenteras detta inte med ett ord på webbsidan för Stockholms stadsbibliotek.

Under 13 år? Då släpps du inte in på Stockholms digitala stadsbibliotek!

Stockholms stadsbibliotek har likt många andra satsat på att “låna ut e-böcker”. Jag sätter formuleringen inom citattecken eftersom det är en lite missvisande formulering – mer om det nedan.
Igår uppmärksammades att biblioteket betalar 18-20 kronor till Elib för varje utlånad e-bok. Eftersom antalet utlån varit fler än förväntat har kostnadstaket spräckts. “Vi har behövt lägga till pengar i år för att inte behöva sätta stopp för utlåningen”, säger stadsbibliotekets Harriet Aagaard till ABC-nytt. Följdfrågan som blir hängande i luften är varifrån extrapengarna togs, vad som i slutändan måste prioriteras bort. Skär man in på öppettider, författarbesök eller inköp? Är det verkligen rimligt att prioritera e-böcker på bekostnad av allt annat? Varför vore det så otänkbart att sluta tillhandahålla e-böcker under resten av året?

Nästan alla häpnar när de hör vad varje digitalt utlån kostar för biblioteken. Johan Greiff, vd för Elib, förklarade Twitter: “logiken bakom 20 kr/lån är att det är hälften av 38 kr, vilket enligt biblioteken är vad ett fysiskt lån kostar. /…/ Siffran kom upp när vi satte upp systemet tillsammans med biblioteken för ca 10 år sen.
Att varje fysiskt utlån skulle kosta 38 kronor kan också låta märkligt, men kan säkert stämma som någon slags genomsnitt efter att kostnaden för alla inköp delas på alla lån. Frågan är bara hur långt jämförelsen sträcker sig. En viktig skillnad är att biblioteken själva väljer hur länge de ska behålla en pappersbok – och dessutom har möjlighet att rea ut dem för 10 spänn om den ska gallras ut – medan e-böckerna förblir under förlagens kontroll och när som helst kan dras tillbaka från Elib.

Att kalla detta för utlån är, som sagt, inte helt korrekt. Som jag skrev i Sydsvenskan förra året:

digital information kan inte lånas, bara kopieras för att senare raderas. Om tillhandahållande av e-böcker ens ska likna “lån”, måste biblioteket tvinga sina användare in i låsta system med sluten källkod.

På stadsbibliotekets webbsida möts jag direkt av reklam för Apples produkter: “Läs en e-bok i din iPhone eller iPad! Biblioteket instruerar mig att jag ska gå till App Store och hämta gratisprogrammet Bluefire Reader, därefter registrera mig på Adobe.com. För att göra detta måste jag acceptera deras användarvillkor.
Jag undrar om Stockholms stadsbibliotek har reflekterat över de användarvillkoren som låntagarna tvingas att acceptera. Bland annat förbjuder Adobe personer under 13 år att använda tjänsten, något som inte går jättebra ihop med att Bibliotekslagen. Den stadgar att biblioteken “skall ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar genom att erbjuda böcker, informationsteknik och andra medier anpassade till deras behov”. Lagen förbjuder visserligen inte biblioteken från att tillämpa åldersgränser, men de bör rimligtvis kunna motiveras. Särskilt när andra delar av bibliotekens verksamhet skärs ner för att utlåningen av e-böcker ska kunna fortsätta.

Fortsättning följer i nästa inlägg.

Frihet på tyska: om ett nytt parti och dess idéer

Förra inlägget handlade om tyska Piratenpartei och vi stannar kvar i Tysklands partiväsende, som nyligen begåvats med ännu ett tillskott på yttre högerflanken.

Die Freiheit” kallar sig det nya partiet, vars överordade prioritet är kampen mot islam samt stoppad invandring. Annars framhäver de en strikt liberal profil i många principfrågor. På sin Facebook-sida skriver Die Freiheit in sig i en specifik liberal tradition, som “fan” av bland andra Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Murray Rothbard, plus Ron Paul. Fast den omedelbara förebilden är helt klart holländaren Geert Wilders, vars besök i Berlin fungerade som något av ett upptaktsmöte till grundandet av Die Freiheit.

Två av tre partigrundare, René Stadtkewitz och Marc Doll var tills nyligen aktiva CDU-politiker i Berlin. Den tredje heter Stefan “Aaron” Koenig och har suttit i förbundsstyrelsen för Piratenpartei, men blev snabbt impopulär bland övriga piratpartister för ett år sedan på grund av en bloggpost där han lovordade folkomröstningen i Schweiz just beslutat att förbjuda minareter.
Han föreslog även att det tyska piratpartiet skulle anta ett “piratmanifest” med ställningtagande för fler folkomröstningar enligt schweizisk förebild och mot “utbredningen av totalitära ideologier på religiös grund” (läs: islam). Efter att detta avvisats såg han till att begära utträde ur Piratenpartei innan kraven på uteslutning hann komma upp på bordet.

Stefan Koenig har redan hunnit hamna bråk i sitt nya parti, mindre än en månad efter dess grundande. Principprogrammet som antagits anser han vara alltför “socialistiskt”. Ett exempel är familjepolitiken där Die Freiheit – förutom ett kategoriskt förbud mot aborter – förespråkar generöst vårdnadsbidrag samt att vårdinrättningar och liknande service under en dag per vecka ska tvingas att prioritera barnfamiljer, helst även de som drivs i privat regi.
Sådant hamnar dock helt i skuggan av kampen mot islam och mot muslimer, där den liberala retoriken sätts i bruk på speciellt sätt. Die Freiheit bekänner sig å ena sidan till “judisk-kristna rötter”, å andra sidan till arvet från Upplysningen och då särskilt åtskillnaden mellan religion och politik. Ständigt hävdas vikten av denna åtskillnad samt att islam överskrider denna genom att vara “inte bara en religion, utan framför allt även en politisk ideologi”. Således kan Die Freiheit bekänna sig till religionsfrihetens principer samtidigt som de manar till kamp mot islam. De kräver att staten ska granska alla islamiska föreningar så att de inte “missbrukar religionsfriheten för att genomföra politiska målsättningar”.
Samtidigt tar Die Freiheit redan bland sina första punkter ställning “mot det smygande införandet av en övervakningsstat, som allt starkare kontrollerar medborgarna genom internetspärrar och tvångsdatalagring”. Detta kan framstå som paradoxalt. Vi är vana vid ett slags likhetstecken mellan dem som varnar för (islamisk) terrorism och dem som kräver mer övervakning. Fast det är klart att högerpopulister kan vända på steken och säga att om vi bara tar bort muslimerna kan vi även ta bort övervakningen.

Ytterligare en figur som fanns med kring grundandet av Die Freiheit heter Mia Herm men är mest känd som
Dee Ex – en av få rappare i den tyska extremhögerns musikscen, med låtar som “Rosa – Roter Schweinehund”. Hon var tänkt att leda partiets ungdomsförbund “Generation Zukunft”, men rök genast ihop med Stefan Koenig. Mia Herm anklagade honom inte bara för att lida av “nazifobi” utan även för att vara Mossad-agent. Strax därefter åkte hon ut ur partiet efter att partiledaren René Stadtkewitz förklarat att Die Freiheit är ett parti som tvärtom vill framstå som Israelvänner.
Partiets grundare syns gärna tillsammans med israeliska flaggor, så även förre piratpartisten Stefan Koenig. Detta gör hans svar till Mia Herm desto mer intressant: “Dessvärre känner jag inte till Talmud, Torah, Mossad etc. Jag är fritänkare, inte jude.” Från ingenstans drar han in Talmud i en diskussion som handlade om Israel. Så gör i stort sett bara antisemiter. Särskilt populärt är det bland de väckelsekristna dårar som kombinerar en vurm för Israel med en latent antisemitism, där Talmud får representera en ockult och satanisk sida av judendomen, de onda judar som måste straffas för att de vägrar erkänna Jesus och bli goda “judisk-kristna”. Stefan Koenig toppar sedan med att antyda en motsättning mellan att vara fritänkare och att vara jude. Fräscht. Och ganska talande för vad som kan ligga till grund för den framväxande antiislamiska ultrahöger som så gärna talar sig varm för Israel.

“Kernis gegen Vollis”: ny riktning för Piratenpartei

Inom tyska miljöpartiet Die Grünen fanns det länge en tydlig uppdelning mellan “Fundis” och “Realos“, fundamentalister och realpolitiker. Nu noteras att liknande begrepp har myntats för två riktningar inom tyska Piratenpartei: “Kernis” kontra “Vollis”.
Medan det ena lägret vill begränsa politiken till ett fåtal nätnära kärnfrågor, vill de andra utvidga partiprogrammet till att omfatta bland annat frågor om utbildning, energi, miljö och sexualpolitik.
Skillnaden är delvis geografisk. Kernis dominerar i Sydtyskland, där piratpartisterna ser det som nödvändigt att vara “ein bissle konservativer”. Vollis har sitt starkaste fäste i nord, inklusive avdelningen i Berlin som driver på för utökat program. Nästa år ställer Piratenpartei upp i flera tyska delstatsval medan aktiviteten på federal nivå ligger lågt, något som sannolikt bidrar till polariseringen.

Allt detta enligt ett reportage i Tageszeitung från det tyska piratpartiets kongress som under den gångna helgen gick av stapeln i saxiska Chemnitz och lockade 550 delegater.
Kongressen ser ut att ha varit en betydande seger för Vollis. Framför allt visades detta när en massiv majoritet röstade för att skriva in kravet på medborgarlön i partiprogrammet under rubriken “Rätt till trygg existens och samhällelig delaktighet“.

“Farväl till enfrågepartiet, skriver Süddeutsche Zeitung. “Piratpartiet slår in på vänsterliberal kurs” lyder rubriken från nyhetsbyrån DPA och även Der Spiegel menar att “Piratpartiet leker sossar”. Enligt de senare börjar programmet nu att anta en distinkt rödgrön karaktär, med ställningstaganden som i många fall är svåra att skilja från SPD och Die Grünen.

Tageszeitung nämner också vissa personstrider inom Piratenpartei. Ordföranden Jens Seipenbusch uppfattas som passiv och svårnådd. Han utmanas av viceordföranden Andreas Popp från Bajern. Båda två tycks kunna räknas som Kernis – och båda två figurerade i en bloggpost här för ett drygt år sedan.

Haiti: smittans källa är inte dess orsak

Digerdöden (1348-50) fick en rad olika förklaringar i det drabbade Europa. Dessa inkluderade bl.a. astrologiska konstellationer, Guds straff samt att judarna påstods ha förgiftat brunnarna. Alla dessa har idag kunnat avfärdas. Idag vet vi att digerdöden var en epidemi av bakterier (eller möjligtvis virus) – mikroskopiska smittbärare som upptäcktes långt senare.

Haiti har drabbats av en koleraepidemi. Ingen betvistar att smittan utgörs av bakterien vibrio cholerae. Detta utesluter emellertid inte att frågan om epidemins “orsak” är politiskt brännbar.
Nu utpekas nepalesiska soldater från FN-styrkan på Haiti som skyldiga till att ha startat epidemin. Mycket tyder också på att bakterierna kommit dit på den vägen. Sveriges nytillsatta ambassadör Claes Hammar hävdade rentav: “Det är 100 procent sant. Man har tagit prover och spårat smittan till Nepal.” Men detta var ett diplomatiskt klavertramp och som gav Claes Hammar smäll på fingrarna från UD. Någon fullständig säkerhet går inte att nå, utöver det faktum att smittan är av en typ som är vanlig i Asien.

Frågan är vilken roll det spelar. Ivern att utpeka smittans källa som skyldig är i sig inte politiskt oskyldig. För länge sedan konstaterades här att en politik som fastnar vid att fastställa sanningar, matters of fact, löper stor risk att leda det politiska handlandet in på destruktiva villovägar.
Nu har det eskalerat till upplopp, riktade specifikt mot de nepalesiska FN-soldaterna. “Politiskt motiverade aktioner” iscensatta av ledare som vill dra nytta av missnöjet inför presidentvalet på Haiti om ett par veckor, menar FN-styrkans ledning i ett uttalande.

Utifrån ett smittontologiskt perspektiv är det direkt felaktigt att ta smittans källa för dess orsak. En koleraepidemi uppstår inte genom att bakterier fraktas av ena sidan jordklotet till den andra, utan flera faktorer måste samverka. För enkelhets skull kan vi nämna tre faktorer bakom koleraurbrottet på Haiti:
1) En smittkälla, eventuellt nepalesiska soldater, som infört vibrio cholerae till Haiti.
2) Förutsättningar för smittspriding, dvs. dvs. brist på rent vatten och avloppssystem.
3) Mottaglighet för smittan hos befolkningen. Eftersom kolera är en ny sjukdom på Haiti och ingen vaccinering har förekommit så saknar invånarna motståndskraft.

Här gäller det att få från matters of fact till matters of concern. Alltså inte fastna vid frågan om smittkällan och behovet av hämnd, utan åtminstone försöka se hela bilden och avgöra vad som bör göras.

När nu epidemin är ett faktum kan smittkällan inte göras ogjord. Även om lärdomar borde dras inför liknande framtida fall, går det aldrig att helt försäkra sig mot att en bakterie som är epidemisk på en sida av planeten inte ska dyka upp på en annan sida. Inte heller går det att tillräckligt fort stoppa haitiernas biologiska mottaglighet genom koleravacciner.
Återstår alltså den andra av faktorerna, den som handlar om vatten och avlopp. Om den ofattbara fattigdom som råder på Haiti och den sanitära misär som förvärrats sedan jordskalvet i januari. Här går det faktiskt att vidta akuta åtgärder.

Närvaron av utländsk militär på Haiti klassas av många som en ockupation, särskilt efter USA:s korta men massiva invasion strax efter jordbävningen. Huvudstaden är indelad i säkerhetszoner på ett sätt som kan påminna om Bagdad.
Brittiske filosofen Peter Hallward har skrivit utförligt om den underliga statskuppen år 2004 och den tragedi som följt därpå. Ur efterordet [pdf] till hans bok Damning the Flood – Haiti and the Politics of Containment:

Just a few days after the immediate trauma of 12 January, it was already clear that the U.S.-and UN-led relief operation would conform to the three main counter-revolutionary strategies that have shaped the more general course of the island’s recent history.
(a) It would foreground questions of ‘security’ and ‘stability’, and try to answer them by military or quasi-military means.
(b) It would sideline Haiti’s own leaders and government, and ignore both the needs and the abilities of the majority of its people.
(c) It would proceed in ways that directly reinforce and widen the immense gap between the privileged few and the impoverished millions they exploit.
/…/
Foreign investors and foreign NGOs, needless to say, also tend to need foreign protection to guarantee their security. True to form, once the initial wave of foreign troops began to subside, private, neo-military security companies like Triple Canopy (which took over the Xe/Blackwater security contract in Iraq in 2009 and Overseas Security & Strategic Information began promoting their services. As an Al-Jazeera report on a 9-10 March meeting of security companies in Miami explained, firms like GardaWorld, DynCorp and their ilk naturally “see new disaster areas as emerging markets.”
Their “humanitarian” counterparts in the UN and in USAID have done everything possible, within the limits of public decency, to facilitate such emergence.

Med detta i åtanke är det inte alls konstigt att haiter vänder sig mot FN-trupperna. Däremot är det svårt att se vad som finns att vinna på att angripa just den nepalesiska minoriteten bland soldaterna. Att ge sig på smittans påstådda källa – något som även görs av konspirationsteoretiker i Europa – är att förfalla till kontraproduktivt syndabockstänkande. Det tar uppmärksamheten från det centrala problemet som är den extrema fattigdomen.

Tilläggas kan att Haitis vattenproblem inte bara handlar om brist på modern teknik. Under senaste halvseklet har Haiti brutalt avskogats. Detta bidrar till att regnvattnet snabbt rinner tillbaka till havet. Skog fungerar annars som både reningsverk och reservoar. Till detta kommer klimatförändringar med förändrade regnmönster.

Slutligen en jämförelse med en annan smitta som drabbat Haiti, utan att drabba människor direkt, men ändå med politiska konsekvenser. När afrikansk grisfeber nådde Haiti omkring år 1980 fruktade särskilt USA att en vidare spridning skulle hota det inhemska lantbruket. Ett jättelikt grisutrotningsprogram inleddes år 1981. Dessförinnan hade Haitis regering försökt att stoppa smittans källa genom att slakta hundra tusen grisar inom ett område av 15 kilometer från gränsen till grannlandet Dominikanska republiken, dit grisfebern först hade nått. Detta kan jämföras med hur Dominikanska republiken nu försökt stoppa koleran genom att stänga gränsen åt andra hållet – utan framgång.

Vad händer på marknaden för akustiska fingeravtryck?

Må vara att mina kräkreflexer triggas av ordet “app” och allt vad det står för. Nu uppmärksammar jag ändå en sådan och kan väl då inte undgå att i någon mån marknadsföra den. Men jag försöker just nu att inte alls tänka på iPhone-skocken utan vill bara ställa en fråga i hopp om att få veta mer om vilka databaser på serversidan som den berörda mjukvaran svara mot. Så, till saken.

Daniel Johansson skriver i sin notissamling “Digitalnytt” på webbsidan Musikindustrin.nu (som drivs av Ifpi och Musikförläggareföreningen):

Den svenska utvecklaren Erik Andershed har utvecklat iPhone-appen Limili som liksom Shazam automatiskt kan identifiera vilken låt det är man hör genom att man låter luren “lyssna”. Limili har dock ytterligare en funktion, möjligheten att direkt kunna lägga till låten på olika tjänster och lyssna på den on demand. Tjänster som stöds är Spotify, Grooveshark, iTunes, Last.fm, Rhapsody, Play.me, We7 och Youtube. Limili kostar 15 kronor.

Tekniken kallas för “akustiska fingeravtryck” och förutsätter på serversidan en mastig databas där sådana lagrats för alla möjliga låtar. Tjänsten har sedan flera år erbjudits via bl.a. SonyEricsson-mobiler.
För tre år sedan bloggade jag om möjliga strider kring musikens metadata med utgångspunkt i detta. Då konstaterades att de tillgängliga tjänstern använde en databas över akustiska fingeravtryck från företaget Gracenote, som av allt att döma saknade konkurrenter. Ett halvår senare såldes Gracenote till Sony för 260 miljoner dollar.

Vad jag nu undrar är varifrån Limili och Shazam köper tillgång till akustiska fingeravtryck. Är det från Gracenote, eller har det dykt upp konkurrenter?

I linje med Applands allmäna slutenhet ger inget av företagen någon information. Som appländska konsumenter förväntas vi köpa sånt som funkar och inte ställa några besvärliga frågor. När en produkt bara kostar 15 kronor vore det förmätet att börja fundera på vart den kommer att utvecklas i framtiden, inte sant?
En forumtråd om Shazam kvarlämnar bara frågetecken rörande databasen. Erik Andersheds företag Clay Ltd. använder förvisso Twitter men bara för att spamma folk så det är väl ingen idé att ställa frågan dit. Däremot hoppas jag att någon av Copyriots läsare har bättre koll på vad som händer på marknaden för akustiska fingeravtryck.

Uppdatering: Något oväntat kom snabbt svar från Erik Andershed via det Twitter-konto som annars bara används för robotgenererad spam. Ja, det där klassar Twitter tveklöst som spam och det är bara en tidsfråga innan kontot kommer att stängas av precis som hans tidigare företagets tidigare konto stängdes av. Men vi tackar för hjälpsamheten i databasfrågan!

Limili köper akustiska fingeravtryck från det Berlinbaserade företaget Mufin som ägs av Magix AG.
Lite snabb vidaresökning ger för handen att Magix i sin tur har köpt rättigheterna till AudioID från Frauenhofer-institutet, för vilka Mufin nu är ensam leverantör.

Det vore ändå intressant att få veta mer om databasernas karaktär. Framför allt borde vi spekulera i möjligheterna till en open source-databas för akustiska fingeravtryck, vilket skulle kunna få en serie intressanta konsekvenser. En av dem är att skivbolagen förr eller senare skulle hävda att de borde ha någon form av rättigheter inte bara till ljudinspelningar utan även till de akustiska fingeravtrycken till dessa. Frågan är om detta inte ändå kommer att ske. Vad händer då med företag som Mufin och Gracenote?