Berlusconi, Putin och gasledningarna

Ett av flera tankeväckande inslagen i den senaste läckan av amerikansk diplomatpost, förmedlad av Wikileaks, gäller relationen mellan Italiens och Rysslands respektive patriarker. New York Times skriver i sin numera inlåsta artikel:

American diplomats in Rome reported in 2009 on what their Italian contacts described as an extraordinarily close relationship between Vladimir V. Putin, the Russian prime minister, and Silvio Berlusconi, the Italian prime minister and business magnate, including “lavish gifts”, lucrative energy contracts and a “shadowy” Russian-speaking Italian go-between. They wrote that Mr. Berlusconi “appears increasingly to be the mouthpiece of Putin” in Europe.

Vänskapen mellan de två männen är ingen nyhet. Det är välkänt att Putin flera gånger sovit över på (och skänkt en jättelik säng till) Berlusconis Villa Certosa. Desto oklarare är gränsen mellan Berlusconis roller: affärsman, politiker och “Putins språkrör i Europa”. Relationen mellan Italien och Ryssland kommer dock att överleva Berlusconis ledarskap, särskilt som den redan tycks ha inverkat på hur framtidens gasledningar ska dras. För oavsett personkemin så är det en annan kemi som ytterst bestämmer spelet: kolväten.

Kristina Kappelin skriver i sin nya bok Berlusconi – italienaren:

Nu när George W. Bush och Tony Blair lämnat det internationella spelet, har Berlusconi satsat hårt på Ryssland, Libyen och Turkiet. /…/
Genom att odla kontakterna med Putin och Khadaffi har Berlusconi säkerställt pålitliga gas- och oljeleveranser till Italien, som inte har några egna energikällor. Detta sker i viss mån på bekostnad av EU:s energipolitik, som strävar efter att minska beroendet av Ryssland.
När Berlusconi träffar Putin och Khadaggi är dagordningen ibland hemlig och mötena delvis inofficiella. Det är uppenbart att mycket handlar om affärsöverenskommelser. Främst gäller det de italienska och ryska oljejättarna Eni och Gazprom

Axeln som allt kretsar kring förefaller vara South Stream, den planerade gasledning från Ryssland som ska utgöra södra Europas motsvarighet till Nord Stream – men som samtidigt utgör en konkurrent till en annan planerad gasledning, Nabucco-linjen. Sådant kan knappast förstås i termer av tillgång och efterfrågan, utan det handlar om ett geopolitiskt spel om makten över södra Europas kolväteförsörjning.

Nabucco-linjen har politiskt stöd från tunga EU-länder och inte minst från USA. Syftet är att förse södra Europa med naturgas från Irak och Azerbajdzjan. Detta ska ske landvägen över Turkiet, Bulgarien, Rumänien och Ungern, för att slutligen nå fram till en österrikisk byhåla som fungerar som router för naturgas.

Namnet Nabucco uppges komma från Verdi-operan med samma namn, som ett gäng kolvätemän gick och såg efter att ha undertecknat ett första avtal. För den fantasifulle kan det ge märkliga associationer – Nabucco är ju den italienska namnformen av Nebukadnessar II, den babylonske härskaren som byggde hängande trädgårdar, fördrev judar och upprättade ett välde som sträckte sig från Eufrat till Nilen. Ambitionerna för Nabucco-linjen förefaller däremot inskränka sig till att bryta Rysslands makt över Europas energiförsörjning. Rysslands respons blev att satsa tillsammans med Italien utannonsera planer på en helt annan gasledning:

South Stream-linjen ska frakta gas på Svarta havets botten, från Ryssland till Bulgarien. Därifrån går en sydlig ledning via Grekland till Italien och en nordlig ledning via Serbien och Ungern till den österrikiska byhålan. Detta tycks ha ersatt tidigare ryska planer på att leda gasen landvägen genom Turkiet och vidare in i Europa.

Stora frågan är om Europa ska få sin naturgas från Irak eller Ryssland, men konkurrensen mellan Nabucco och South Stream har även inomeuropeisk relevans. Ungern och Bulgarien är de två stater som i vilket fall kommer att kontrollera delar av gasledningarna.

Ungern, som avser att prioritera frågan om energisäkerhet under sitt EU-ordförandeskap nästa år, är mycket noga med att upprätthålla en neutral position (precis som under under förra regeringen). Detta kan förklara de proryska utspelen från den tidigare så antiryska premiärministern Viktor Orbán – vars försök att göra Ungern till en enpartistat har lett till jämförelser med både Berlusconi och Putin.

På bloggen Hungarian Spectrum läser jag om en tredje plan för gasledningar: Azerbaijan–Georgia–Romania Interconnector (Agri). Det handlkar om att frakta naturgas i vätskeform i ledningar från Kaspiska havet och sedan på båtar över Svarta havet till en hamn i Rumänien. Rumänska politikerna i Rumänien sägs vara oerhört entusiastiska och även Viktor Orbán har skrivit på en överenskommelse.
Kanske kan Agri betraktas som en “Plan B” för Nabucco, av lägre kapacitet men utan beroendet av Turkiet. Eller så är det främst att betrakta som en politisk markering, sådant är svårt att säga. The Economist och Stratfor bedömer det inte som särskilt sannolikt att Agri realiseras.

Bortsett från frågan om i vilken grad Europa ska vara beroende av kolväten från Ryssland så leder Nabucco, South Stream och Agri till olika geopolitiska konsekvenser Europa. Den stat som får leda vidare gasen får både pengar och makt. Om man då tittar på kartan så ser det ut som att särskilt Ungern men även Bulgarien tjänar på att hålla alla dörrar öppna. För andra stater kan mer stå på spel.
Nabucco ligger i Turkiets ekonomiska intresse i lika hög grad som USA:s strategiska intresse. Detta skulle kunna tala för fortsatta starka band mellan Turkiet och USA, trots att många faktorer på senare år verkar har försvagat relationen. Gasledningarnas geografi driver även Rumänien att opponera sig mot Rysslands planer, till förmån för Nabucco eller Agri.
Om däremot South Stream realiseras så stärks Serbien och delvis även Grekland. En vild spekulation är att politiker i dessa två stater kan tänkas lyfta fram den ortodoxa kristendomen som gemensam nämnare med Ryssland för att motivera ett politiskt närmande, när det i själva verket handlar inte handlar så mycket om den heliga ande som om det heliga kolvätet.
Vi har redan sett hur Viktor Orbán talar om kristna värderingar som grund för en tätare allians mellan Centraleuropa och Ryssland, vilket nog bör förstås i linje med hans ambition att hålla dörren öppen även för South Stream. Däremot ser sig knappast Berlusconi nödgad att dra till med religiösa hänvisningar för att motivera sina affärer med Putin. Alla inser att det främsta som förenar Italien med Ryssland snarare är politikens maffiakaraktär.

3 kommentarer ↓

#1 Jonas on 29 November 2010 at 5:15 pm

Vet du nån som har bloggat om den tänkbara eskalationism som #cablegate innebär, eller hade du själv tänkt skriva om det? Ser vi inte risken för en grymt paradoxal utveckling här? Ju mer potential till öppenhet och avslöjanden från allmänhetens sida (i den mån WikiLeaks nu sammanfaller med “allmänintresset”), desto mer sluten, paranoid och hemlighetsfull riskerar statstjänstemännens kommunikation att bli.
Påminner lite om det som ofta dryftas i nätpolitiska sammanhang, om kryptering. Är det ett troligt framtidsscenario att medborgare såväl som tjänstemän börjar eskalera hårdkrypteringen på varsitt håll? Den som lever får se.

#2 rasmus on 29 November 2010 at 5:41 pm

Jonas: Jag tänker att Wikileaks drivs av något som lite tillspetsat skulle kunna kallas för journalistisk fundamentalism. En väldigt stark tilltro till klassiska journalistiska ideal såsom konsekvensneutralitet (vilket i sin tur brukar hänföras till en epistemologisk princip om att konsekvenser aldrig kan/bör förutses, även om det kanske inte är så uttalat i fallet Wikileaks).
Journalismen paras med en slags populism, tanken på att stater har ett övertag i information som bör jämnas ut genom publicering.

journalistisk fundamentalism + egalitär populism = Wikileaks?

Eskalationismen kan mycket riktigt tillföra ett helt annat synsätt på saken.

#3 COPYRIOT | Ungern åt höger, del 4: Medielagarna on 30 December 2010 at 3:05 pm

[…] Berlusconi, Putin och gasledningarna […]

Kommentera