Den goda pseudonymiteten

Chris, Isobel och jag snackade nätpolitik på lördagmorgonen. Det skedde längst upp i Stockholms ABF-hus, i ett rum som egentligen rymde trettio personer men där det dubbla antalet försökte pressa sig in. Förhoppningsvis skriver några av dessa mer om vad som sades. Själv tänkte jag nöja mig med två noteringar. Först en kort och simpel.

Frågan om anonymiteten. Die Frage nach der Anon. Bedrägligt lätt degenererar den till ett falskt val mellan två motpoler. Å ena sidan har vi då den fullständiga anonymiteten, å andra sidan den totala identifieringen. För enkelhets skull kan vi beteckna motpolerna som 4chan och Facebook.

På 4chan går det inte att registrera sig som användare. För varje inlägg som görs ges möjligheten att välja ett nytt alias. Detsamma gäller förvisso även för kommentarsfältet på de flesta bloggar (inlusive Copyriot) samt hos vissa dagstidningar. Som bekant är detta nättrollens naturliga habitat, även om trollandet kräver en viss skala och en viss hastighet för att blomma upp på allvar.

Idén med Facebook är att du ska registrera en identitet, som överensstämmer med ditt civila namn. Det ska räcka att logga in en gång för att kunna använda denna enda identitet överallt på hela webben. Som identitetsleverantör strävar Facebook självklart efter monopol, även om vägen dit är lång. Framgångarna bestäms inte främst av hur skickligt Facebook agerar, utan hur dess monopolsträvan interagerar med helt andra aktörer vars intressen råkar sammanfalla. En fingervisning ges av att de svenska antipiraternas tankesmedja ivrigt hyllar Facebooks brott mot “anonymitetsnormen“.

Vi känner alla igen det falska valet mellan dessa två alternativ. Som när allt obehag som orsakas av anonyma troll görs till argument för att facebookifiera webben. Eller det omvända, när man tänker sig att härjande arméer av Anonymous är det enda som kan hindra den tilltagande maktkoncentration hos identitetsleverantörer.

Vi måste komma bort från detta ofruktbara motsatsförhållande. Då räcker det inte att göra en kompromiss eller en kombination.

Den som vill skriva en kommentar till en artikel på Dagens Nyheters sida kan välja mellan ett av de två alternativen. Antingen hitta på ett namn för stunden eller använda sitt Facebook-namn. Åtminstone på medellång sikt ter sig tanken på Facebook-monopol säkert attraktiv för DN. Tills vidare väljer man en pragmatisk lösning för att inte utesluta någon. Kombinationen innebär bara att man befäster motsatsställningen mellan anonymitet och facebookifiering.

Ändå borde det vara ganska enkelt att utifrån beprövad hitta den goda mellanvägen. Varken fragmenterad anonymitet eller totalitär identitet, utan social pseudonymitet. Grundprincipen för såväl blogghotell som IRC-servrar och webbforum av klassiskt slag. Vem som helst kan registrera ett alias. Eventuell koppling till ens civila namn är helt frivilligt. Men samtidigt finns det incitament för att hålla fast vid samma alias. Det kan vara att man använder det för att ackumulera information som man själv vill ha samlad, det kan vara att andra användare är skeptiska mot den som inte postat så många inlägg, eller det kan helt enkelt vara en känsla av samhörighet och gemensamt intresse.
Något inslag av det senare är nog nödvändigt i varje fall för att pseudonymiteten ska funka. Att t.ex. Expressen avkräver registrering för kommentatorer utesluter inte att sorgetrollen håller hov i dess kommentarsfält, just för att en dagstidning knappast har förmåga att skapa gemenskap på samma sätt som specialinriktade sajter har. Detsamma kan sägas om Flashback.

Pseudonymiteten är alltså ingen magisk lösning på alla problem. Den råkar bara vara den grundprincip som vuxit fram genom internets hela historia. En princip som funkar hyfsat bra för att hålla en hyfsad nivå på samtalen. Pseudonymitet tenderar att skapar lagom låga trösklar mellan olika forum, där man ibland får gissa sig till om två alias hör till samma eller olika personer. Sådant upprätthåller en nyfikenhet i nätvaron. Framför allt är pseudonymiteten decentraliserad, till skillnad från monopolsträvan hos identitetsleverantörer som Facebook och Google. Vi har även tjänster som Disqus, som nu införs på SvD.se, som försöker att etablera sig som ett slags meta-monopol. ChrisK nämner detta kort i sitt inlägg.

Den goda pseudonymiteten skapas inte genom ett krig mot anonymiteten. Tvärtom är det viktigt att inse att det handlar om olika lager. Pseudonymitet byggs anonymitet. Ingen behöver veta vilken person som disponerar ett visst IP-nummer för att driva en server där människor kan registrera alias och i kommunikation med varandra utveckla en tillit. För det är väl någonstans tillit som detta handlar om. Kan tillit kommenderas fram genom att alla tvingas gå runt med en namnskylt på magen?

25 kommentarer ↓

#1 Anonymous (:-) on 28 November 2010 at 11:20 am

Det var många som tydligen var upprörda när SvD införde Disqus på opinionsdelen. Beroende på konfiguration kan man delta under olika alias i diskussionen så en viss pseudonymitet kan upprätthållas. En orsak var problematiken med trollning som tydligen förstörde en hel del av debatten.

Vad jag saknar dock är ett annat perspektiv på trollningsproblematiken. Givet att man har tillräckligt många läsare bör det gå att crowdsourca moddning av debatten på samma sätt som t.ex. Slashdot gjort. Det löser en stor del av trollningsproblematiken samtidigt som det skapar möjligheter att ta del av en debatt i olika slags skärningar.

Det är konstigt att ingen svensk tidning verkar ha vågat prva denna modell än.

#2 Viktualiebrodern on 28 November 2010 at 11:34 am

Apropå Disqus är det också så att man måste godkänna disqus.com att köra script för att alls kunna *läsa* kommentarer.

Det är ett steg längre än att mota trollen med pseudonymitet. Det är att logga vem som *läser* kommentarer.

#3 rasmus on 28 November 2010 at 11:42 am

Vore väl iofs skönt för oss andra att slippa läsa kommentarerna på SvD.se. Fast såvitt jag kan se är de fortfarande synliga.

#4 B110 on 28 November 2010 at 11:44 am

Finns det några vettiga pseudonymtjänster på nätet? Alltså, jag tänker mig nån form av funktion som gör att man kan vara säker på att det t ex är ‘rätt’ B110 som skriver den här kommentaren, men man kan inte ta reda på vem som döljer sig bakom namnet.

Med ‘vettig’ menas här: ej sluten kod, nyttjar ej infon kommersiellt, bra säkerhet…
En egen OpenID-server kanske?

#5 B110 on 28 November 2010 at 11:48 am

F ö tror jag inte självmodererade kommentarsfält à la Slashdot, kan funka överallt. Tänk hur läsarskaran på t ex Newsmill skulle kunna tänkas ‘moderera’ – voj voj…

#6 Anonymous (:-) on 28 November 2010 at 11:53 am

Viktualiebrodern: Man måste inte “godkänna” dem explicit. Disqus instansieras ju såklart via deras skript men det är ju så webben fungerar. Många webbplatser bygger på saker som hämtas från andra domäner/leverantörer idag.

Vill man kan man ju se det som en fördel i att man kan blocka massor med kommentarsfält på ett enkelt sätt.

#7 rasmus on 28 November 2010 at 12:04 pm

Inte heller jag tror att självmoderering à la Slashdot har potential att tillämpas överallt. Särskilt inte på “allmänna” sajter såsom nyhetsmedier. De tycks förutsätta om inte delade värderingar så åtminstone gemensamma intressen. Tanken på att kommentatorerna på Newsmill skulle självorganisera sin egen moderering är verkligen komisk.

#8 Viktualiebrodern on 28 November 2010 at 1:18 pm

“Många webbplatser bygger på saker som hämtas från andra domäner/leverantörer idag.”

Ja, men det väcker frågan vem som egentligen är juridiskt ansvarig för innehållet i kommentarerna. Vem tillgängliggör dem? Vilket lands lag gäller?

Det är inte handlingen “godkänn svd.se att köra script” som gör att man kan se kommentarerna, utan handlingen “godkänn disqus.com”. Är det då inte disqus som “tillgängliggör” kommentarerna och har det juridiska ansvaret för innehållet? Enligt kalifornisk lag?

#9 anonymous on 28 November 2010 at 1:19 pm

Jag läste en bra artikel om tankarna bakom yotsubasystemet som *chan-imageboards bygger på. Deras poäng var att de vill komma bort från pseudonymiteten i många forum eftersom de fann att den ledde till interna kotterier och tjafs och att folk sin nätpersona på tok för seriöst. Om man gjorde alla anonyma skulle bara innehåll räknas och diskussionen skulle nå en högre nivå. Detta gick som vi vet halvdant, man uppnådde något nytt men diskussionen blev snarare mindre seriös. Efter ett tag införde man begränsad frivillig pseudonymitet i form av tripcodes, som dock sällan används. Anonyma sajter är lättare att trolla då man inte måste skaffa ett nytt account hela tiden men å andra sidan så är det sällan man faktiskt kan uppnå särskilt mycket av att trolla ett *chanboard. Det bästa/värsta man kan göra är typ att länka folk till virus, jobbiga bilder eller ge dåliga råd.

Pseudonyma forum erbjuder andra möjligheter till nätmobbing(lol) eller allmän jävelskap då det finns en högre tillitsnivå och folk värderar sina nätpersona. Detta gör att trollen kan göra mycket mer skada. Tekniker och måltavlor finns beskrivna på ED:s trollingportal vilket av någon anledning är den enda delen av den wikin som är seriös och informativ. Se länkar: http://encyclopediadramatica.com/Forum_COINTELPRO_Techniques, http://encyclopediadramatica.com/Forum_Trolling, http://encyclopediadramatica.com/PsyOps

Jag tror personligen att mängden trolling och kvalitén på innehållet också hänger ihop med gruppens storlek. När en grupp blir över ett visst antal går det ändå inte att upprätthålla en meningsfull kontrol över vilka som postar är och då förlorar man fördelarna med pseudonymitet men är lika sårbar för trolling. I sådana lägen kan det vara värt anonymisera gruppen eller dela upp den i undergrupper som inte har något kontakt med varandra. Jag tror även att identiteter (baserade på IP) som begränsas till en diskussion kan vara praktiska för att hålla ordning på vem som säger vad, vilket annars kan bli problematiskt på *chanboards. En dialog skulle då se ut på följande sätt

Original poster: lol, this is so cash[länk]
poster 2: there’s no wai dat could be right
poster 3: Old video is old
Original poster: It’s on internet, it must be true =). Fuck you poster 3

o.s.v.

#10 ANNM on 28 November 2010 at 1:33 pm

Jag har haft JavaScript avstängt på http://www.svd.se sedan tidernas begynnelse, och på de artiklar där de nu använder Disqus (bara på SvD Opinion tror jag) så ser man inte längre några kommentarer vilket är en klar förbättring. Det står bara “Please enable JavaScript to view the comments powered by Disqus”.

#11 Anonymous (:-) on 28 November 2010 at 1:45 pm

B110: Hur menar du då? Att du föraktar de som kommenterar saker på Newsmill må vara en sak, men jag tror inte att du vet så mycket om läsarskaran? Crowdsourcad moddningskulle utkristallisera vad Newsmills läsarskara tyckte var viktigt. Om det sen svara mot vad du tycker är några slags politiskt korrekta åsikter eller ej vet jag inte.

Rasmus: Jag ser inte varför crowdad moddning skulle kräva gemensamma värderingar? På Slashdot verkar det dyka upp flera sidor i argumentationen baserat på vad det verkligen står i dem. Jag tror det är lätt att lägga för stora värderingar vid att en nyhetssajt (som t.ex. SvD) ligger bakom en vis artikel. Webben är som bekant ett stort antal sidor vilka man hamnar på från olika håll. Temat i en opinionsartikel tror jag lockar olika typer av läsare/kommenterare så kanske delar de ett gemensamt intresse?

#12 Anonymous (:-) on 28 November 2010 at 1:50 pm

Viktualiebrodern: Nu håller du på med FUD. Den som levererar SvD:s publiceringsverktyg för webben är lika lite ansvarig som Disqus för innehållet i de kommentarer som dyker upp. SvD har inte avhängt sig sitt ansvar bara för att man skaffar en ny leverantör.

#13 rasmus on 28 November 2010 at 3:13 pm

Anonymous #11: Jag skrev inte att crowdmoddning kräver gemensamma värderingar. Vad jag skrev var: “De tycks förutsätta om inte delade värderingar så åtminstone gemensamma intressen.” Något som finns på Slashdot men knappast på SvD.

#14 Anonymous (:-) on 28 November 2010 at 4:04 pm

Rasmus: Men borde inte läsarna av en enskild artikel om ett visst ämne på SvD opinion ha ett gemensamt intresse av temat?

#15 rasmus on 28 November 2010 at 4:14 pm

Mjo, fast jag tror att om det krävs mer kontinuitet än så för att det ska kunna utkristallisera sig vissa grundläggande normer för vad som accepteras och inte.

#16 Malte on 28 November 2010 at 5:14 pm

Ja det er verkligen en ambivalens som förvirrar mycket. Gillar den här analysen riktig mycket, och särskild att få begrepp på den med ordet pseudonymitet.

Påminner om liknande ambivalenser som kryptering/kontroll av data vs. läkande/öppenhet/transparens. Kan vi hitta liknande begrepp som sätter ord på att det inte heller här är ett antingen-eller?

#17 Albin on 28 November 2010 at 10:32 pm

Jag skulle vilja säga att Anonymous på 4chan inte handlar så mycket som anonymitet som om en kollektiv pseudonym som råkar heta Anonymous; alla mem och avbildningar av »Anonymous« förstärker min misstanke.

#18 Anonymous (:-) on 28 November 2010 at 11:27 pm

Rasmus: I min erfarenhet uppstår normen för samtalet just när det sker. På t.ex. Slashdot moddas saker utifrån bidrag till diskussionen, grad av humor mm. Det finns m a o olika skärningar som kan leda den moddade diskussion åt olika håll. Ibland verkar den hamna i något slags humorläge där roliga kommentarer moddas upp och där man följaktligen måste gräva själv om man vill hitta de mer seriösa inläggen – ungefär så som det kan bli i andra samtal.

Det handlar inte bara om att plocka bort trollinlägg. Jag menar att det oväntade kan bidra till nya tankebanor för de som kommer in i diskussionen och att denna typ av moddning därmed har andra värden än bara trollkontroll.

#19 Micke vK on 29 November 2010 at 10:56 am

Hänger inte “anonymitet eller inte”-diskussionen på att vi är mitt uppe i en rad lagstiftnings/inlåsningsprocesser som alla handlar om att försöka göra det svårt att alls vara anonym? Samma argument som legitimerar DLD räcker ju för att försvara också lagar mot kryptering, stängning av öppna nätverk osv. Google/Facebook försöker hänga med användaren hela tiden, utan att riktigt synas. De motpolerna står ju de facto mot varandra – antingen kräver biblioteket ID och inloggning av alla som vill använda datorerna, eller så gör de det inte.

Åtminstone i lagfrågorna tycker jag därför att det känns svårt att inte trycka på poängen med en rätt att vara anonym, tjata brevhemlighet osv. Det blir lätt en trist debatt. Registreringsivrarna drar ju egentligen bara in trollande som ett biargument för att bygga ett sken av det-vet-ju-alla kring påståendena om hur fruktansvärda konsekvenser anonymiteten på nätet har. Därför är det svårt att använda pseudonymitet till svar till de som går in i debatten med en känsla av att vi på nåt sätt måste “lösa nätfrågan”.

#20 rasmus on 29 November 2010 at 11:36 am

Micke vK: Jag håller helt med – detta var vad jag menade med att pseudonymitet byggs “uppe på” en bas av grundläggande (möjlighet till) anonymitet, inte som någon slags kompromiss mellan anonymitet och tvångsidentifiering.

#21 Micke vK on 29 November 2010 at 11:56 am

OK, då förstår jag!

#22 Skitkommentarer, rasister och troll | Svensson on 6 March 2011 at 10:41 am

[…] Disqus. Samma system används av en lång rad stora svenska tidningar som exempelvis SVD och HD. Något som i stor sett gjort att alla rasistiska kommentarer från troll och tokstollar […]

#23 COPYRIOT | Anonymiteter on 9 September 2011 at 3:08 pm

[…] Kanske liknande Den goda pseudonymiteten […]

#24 Jussi on 14 September 2011 at 3:28 pm

Lite nittitalsdiskussionstrevare som aldrig tog fart om rätten till pseudonym:

http://www.lingvi.st/HansKarlgren/Politik/liberaldatapolitik1.TIF

http://www.lingvi.st/HansKarlgren/Politik/nu.TIF

#25 Kommentarsfunktionen » Jonas Andersson on 20 September 2011 at 11:31 am

[…] Som Rasmus Fleischer skriver: ”Vi måste komma bort från detta ofruktbara motsatsförhållande. Då räcker det inte att göra … […]

Kommentera