Den goda pseudonymiteten

Chris, Isobel och jag snackade nätpolitik på lördagmorgonen. Det skedde längst upp i Stockholms ABF-hus, i ett rum som egentligen rymde trettio personer men där det dubbla antalet försökte pressa sig in. Förhoppningsvis skriver några av dessa mer om vad som sades. Själv tänkte jag nöja mig med två noteringar. Först en kort och simpel.

Frågan om anonymiteten. Die Frage nach der Anon. Bedrägligt lätt degenererar den till ett falskt val mellan två motpoler. Å ena sidan har vi då den fullständiga anonymiteten, å andra sidan den totala identifieringen. För enkelhets skull kan vi beteckna motpolerna som 4chan och Facebook.

På 4chan går det inte att registrera sig som användare. För varje inlägg som görs ges möjligheten att välja ett nytt alias. Detsamma gäller förvisso även för kommentarsfältet på de flesta bloggar (inlusive Copyriot) samt hos vissa dagstidningar. Som bekant är detta nättrollens naturliga habitat, även om trollandet kräver en viss skala och en viss hastighet för att blomma upp på allvar.

Idén med Facebook är att du ska registrera en identitet, som överensstämmer med ditt civila namn. Det ska räcka att logga in en gång för att kunna använda denna enda identitet överallt på hela webben. Som identitetsleverantör strävar Facebook självklart efter monopol, även om vägen dit är lång. Framgångarna bestäms inte främst av hur skickligt Facebook agerar, utan hur dess monopolsträvan interagerar med helt andra aktörer vars intressen råkar sammanfalla. En fingervisning ges av att de svenska antipiraternas tankesmedja ivrigt hyllar Facebooks brott mot “anonymitetsnormen“.

Vi känner alla igen det falska valet mellan dessa två alternativ. Som när allt obehag som orsakas av anonyma troll görs till argument för att facebookifiera webben. Eller det omvända, när man tänker sig att härjande arméer av Anonymous är det enda som kan hindra den tilltagande maktkoncentration hos identitetsleverantörer.

Vi måste komma bort från detta ofruktbara motsatsförhållande. Då räcker det inte att göra en kompromiss eller en kombination.

Den som vill skriva en kommentar till en artikel på Dagens Nyheters sida kan välja mellan ett av de två alternativen. Antingen hitta på ett namn för stunden eller använda sitt Facebook-namn. Åtminstone på medellång sikt ter sig tanken på Facebook-monopol säkert attraktiv för DN. Tills vidare väljer man en pragmatisk lösning för att inte utesluta någon. Kombinationen innebär bara att man befäster motsatsställningen mellan anonymitet och facebookifiering.

Ändå borde det vara ganska enkelt att utifrån beprövad hitta den goda mellanvägen. Varken fragmenterad anonymitet eller totalitär identitet, utan social pseudonymitet. Grundprincipen för såväl blogghotell som IRC-servrar och webbforum av klassiskt slag. Vem som helst kan registrera ett alias. Eventuell koppling till ens civila namn är helt frivilligt. Men samtidigt finns det incitament för att hålla fast vid samma alias. Det kan vara att man använder det för att ackumulera information som man själv vill ha samlad, det kan vara att andra användare är skeptiska mot den som inte postat så många inlägg, eller det kan helt enkelt vara en känsla av samhörighet och gemensamt intresse.
Något inslag av det senare är nog nödvändigt i varje fall för att pseudonymiteten ska funka. Att t.ex. Expressen avkräver registrering för kommentatorer utesluter inte att sorgetrollen håller hov i dess kommentarsfält, just för att en dagstidning knappast har förmåga att skapa gemenskap på samma sätt som specialinriktade sajter har. Detsamma kan sägas om Flashback.

Pseudonymiteten är alltså ingen magisk lösning på alla problem. Den råkar bara vara den grundprincip som vuxit fram genom internets hela historia. En princip som funkar hyfsat bra för att hålla en hyfsad nivå på samtalen. Pseudonymitet tenderar att skapar lagom låga trösklar mellan olika forum, där man ibland får gissa sig till om två alias hör till samma eller olika personer. Sådant upprätthåller en nyfikenhet i nätvaron. Framför allt är pseudonymiteten decentraliserad, till skillnad från monopolsträvan hos identitetsleverantörer som Facebook och Google. Vi har även tjänster som Disqus, som nu införs på SvD.se, som försöker att etablera sig som ett slags meta-monopol. ChrisK nämner detta kort i sitt inlägg.

Den goda pseudonymiteten skapas inte genom ett krig mot anonymiteten. Tvärtom är det viktigt att inse att det handlar om olika lager. Pseudonymitet byggs anonymitet. Ingen behöver veta vilken person som disponerar ett visst IP-nummer för att driva en server där människor kan registrera alias och i kommunikation med varandra utveckla en tillit. För det är väl någonstans tillit som detta handlar om. Kan tillit kommenderas fram genom att alla tvingas gå runt med en namnskylt på magen?

51 kommentarer ↓

#1 usa viagra over the counter on 27 November 2021 at 4:02 am

sildenafil canada over the counter

shelter homocystinuria married

Kommentera