Entries from August 2013 ↓

Copyriot går mot sin tionde höst. Sedan många år uppvisar bloggen en årsrytm där just sensommar och förhöst brukar bli en veritabel skördetid då det postas särdeles många inlägg. Så inte i år. Kanske är det bloggålderskrämporna som börjar sätta in. Eller så råkar jag bara kasta bokstäverna i andra riktningar.

Sedan jag väl postat de tjugo läsanteckningarna kring Geld ohne Wert omarbetade jag det hela till en mer sammanhållen text, för publicering i den nya tidskriften Kris & kritik. Nu försöker jag avsluta en essä om offentlighetsbegreppet till Subaltern. Sedan hägrar ytterligare två–tre artiklar. Så bloggandet har inte högsta prioritet just nu.

Samtidigt är jag i färd att starta om mitt forskarliv på ny kula som postdok i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Historia handlar, trivialt uttryck, om kontinuitet och förändring. Så är det. Som historiker kan vi inte välja att prioritera enbart det fasta eller enbart det flyktiga, eftersom det ena blir meningslöst utan det andra. En outtalad yrkeskodex säger att de två sidorna är lika viktiga. När vi formulerar oss i text tenderar vi att väga våra ord så att läsaren ska uppleva en balans mellan kontinuitet och förändring. Att uppvisa en sådan yttre balans är för historikern en central del i att bekräfta sin professionalitet.

Ändå tänker jag att historikerns inre drivkraft kan vara av två slag. För vissa är historisk förändring i slutändan intressant främst som någonting att genomskåda, i förhoppning att nå insikt i en mer djupgående kontinuitet. För andra historiker är det tvärtom: kontinuiteter är av största vikt att studera, men detta för att endast de kan bilda den nödvändiga fond mot vilken det blir möjligt att urskilja genuina förändringar.

Vissa vill finna det eviga, andra har blick för den förgängliga sidan i allt. Vissa söker en stabil grund, andra söker efter utvägar. Vissa fascineras mer av tidlöshet, andra fascineras mer av samtidighet.

Personligen lutar jag åt det sistnämnda hållet. Förstnämnda position associerar jag till historiska institutionen i Lund, dit jag var knuten som doktorand. Att generalisera över denna brokiga forskningsmiljö är vanskligt, men överlag odlar lundahistorikerna en starkt humanistisk ämnesidentitet, där man betonar historiens betydelse för existentiell reflexion. Detta kan kontrasteras mot hur historiker i Stockholm/Uppsala ofta vill ställa sig bortom uppdelningen mellan humaniora och samhällsvetenskap, med ett ben på varje sida. Å andra sidan kan väl sägas att även de renodlade samhällsvetenskaperna hör hemma i det första lägret – när en samhällsvetare konfronterar historisk förändring så brukar det vara i avsikt att låta empirin belysa en teori om kontinuitet.

Nåväl, nu tänkte jag alltså på historiska institutionen i Lund. En rad lundaprofessorer har förklarat historieforskningens syfte i termer av en strävan mot insikt i det evigt mänskliga. Tydligast är det kanske hos Eva Österberg med sin tanke om “de långa linjernas strategi”, influerad av Braudels la longue durée. Hennes forskning har länge kretsat kring “de eviga globala fenomenen och vilka uttryck dessa tagit sig i skilda miljöer och tider”. När hon tar sig an ett ämne som vänskap är det med sikte på att finna dess kärna, vänskapens tidlösa aspekter.

En annan lundaprofessor som uttryckt en evighetsorienterad drivkraft är Dick Harrison. “Varför är historia viktigt?” stod härom dagen som rubrik för en bloggpost som räknade upp en rad skäl, av vilka jakten på det evigt mänskliga stod allra först:

(1) Historia är en reservoar av mänskliga erfarenheter. Historisk forskning lär oss om människors beteende i andra tider, om vår potential för såväl ondska som godhet. Vi lär oss om människans inneboende energi, såväl negativ som positiv. Genom att ta del av dessa erfarenheter har vi stora möjligheter att finna nygamla lösningar, inse annars oanade samband och, förhoppningsvis, bli bättre människor.

Tidigare i år disputerade David Larsson Heidenblad på avhandlingen Vårt eget fel, som utmärker sig för en djärv ambition att jämföra tankefigurer över många sekel. Men här finns också en – möjligen ärkelundensisk – strävan efter att finna någont av det evigt mänskliga. Fast denna gång handlar det inte om vänskap utan om undergångsfantasier. “Likheterna mellan 00-talets klimatlarm och förmoderna syndastraffsföreställningar” motiverar en studie av hur “tankefiguren moralisk kausalitet återkommer över tid i olika skepnader”. Här anas en outtalad vilja att tona ned risken för klimatkatastrof, utan att diskutera klimatet i sig. Historikerns uppgift blir att visa att inget är väsentligen nytt under solen.

Risken i att skriva historier om “det stabilas föränderliga former” – för att citera undertiteln till Yvonne Hirdmans bok Genus – är att all föränderlighet hänförs till en ytnivå, medan den underliggande stabiliteten riskerar att bli avhistoricerad och ontologiserad.

De två hållningar som här har nämnts motsvarar också skiljelinjen mellan de två Annales-historikerna Fernand Braudel och Jacques Le Goff. Medan den ene tog sikte på att skriva världens historia som en ekonomisk historia, insisterade den andre på att “ekonomin” är en modern företeelse.

Låt mig understryka att dessa tankar skrivits ned i all hast. Uppdelningen i två slags historiker är säkert alltför grovhuggen, men jag är nyfiken på att höra vilka tankar den väcker hos andra.

Detta är den sista postningen av läsanteckningar till Geld ohne Wert av Robert Kurz.

Givetvis blir Robert Kurz etiketterad som sammanbrottsteoretiker. Några ord om denna etikett kan citeras ur en tidigare bloggpost:

Flertalet marxister tar avstånd från vad de kallar “sammanbrottsteori”. Inom den marxistiska tanketraditionen syftar detta begrepp på två skilda varianter. Dels teorin om överproduktion och imperialism som utgår från Rosa Luxemburg (1913); dels teorin om “profitkvotens fallande tendens” som särskilt förknippas med Henryk Grossman (1929) och Paul Mattick Sr..

Det var ärkerevisionisten Eduard Bernstein som, inom ramen för debatter inom marxismen, uppfann en “sammanbrottsteori” som han sedan positionerade sig mot. Därigenom fann han sätt att rättfärdiga sin vändning mot en rent reformistisk, kapitalimmanent strategi. Detta var kring sekelskiftet 1900, alltså innan Luxemburg och Grossman hade presenterat sina respektive sammanbrottsteorier. Bland 1900-talets marxister har följeslagarna till dessa endast utgjort en liten minoritet, men idag är det inte ovanligt att postmarxister positionerar sig mot “sammanbrottsteorier” och därvidlag antyder att dessa skulle ha dominerat den marxistiska traditionen.

Nåväl. Den radikala kristeori som företräds av Robert Kurz är ingen utveckling av varken Luxemburgs eller Grossmans teori, utan en helt egen. Och visst förutsägs här kapitalismens sammanbrott. Men vad innebär detta? Robert Kurz är tydlig med att det inte finns någon historisk nödvändighet som säger att något bättre ska ta vid utan tvärtom beskrivs kapitalismens destruktiva potential som oändlig.

Sammanbrottet som förutsägs är heller ingen omedelbar händelse, utan snarare en utdragen process. Följande citat är slarvigt översatt, men säger kanske ändå något:

Vulgärförståelsen suggererar att “sammanbrottet” skulle inträffa lika ögonblickligen som när en individ drabbas av en svår infarkt och faller död till marken. När så kapitalismen varken efter IT-kraschen i seklets början eller efter den stora finanskraschen 2008–09 visade sig gå upp i rök, dras den förhastade slutsatsen att det skett en “empirisk vederläggning” av den radikala kristeorin, bara för att den påstodda “profetian” än en gång inte bekräftats. Metaforen tas alltså parodiskt nog på orden, i det att man låter den teoretiska förklaringens tidshorisont skrumpna ihop till något slags dagsaktualitet. Detta är naturligtvis helt förkastligt. Ett globalt samhällssystem vars framväxt tagit flera hundra år faller inte samman på samma sätt som en fysisk individ; det rör sig om en annan tidsrymd innan värdetillväxtens totalsubjekt så att säga faller till marken.

Likt kapitalismen i sin förmoderna epok genomgick en lång serie av brott och förskjutningar, så sker detta även i den epok som utgör dess inre upplösning. Även om den senare epoken har en betydligt kortare tidshorisont, till följd av den inomhistoriskt fortskridande dynamiken, rör det sig fortfarande om historisk tid. Den långsamma och kvalfulla uppgången motsvarar alltså en relativt snabb nedgång. Men denna hastighet framträder i den levda förnimmelsen inte nödvändigt som snabb; för att en tidssparares vardagsmedvetande omedelbart ska uppfatta något som snabbt krävs det en helt annan tidsskala. Egentligen måste man redan befinna sig bortom ett skeende för att kunna läsa om det i historieböckerna. Därav följer, inom den nya kriskulminationen, en skillnad mellan vardaglig och historisk tid. Om den radikala kristeorin visar sig stämma, så kommer framtidens historiker (om sådana kommer att finnas) att beskriva uppnåendet av den inre gränsen just i termer av en cesur, som i den historiska tiden framträder som en punkt, även om den kan omfatta en människoålder. Utifrån den samtida livsverkligheten kan det däremot framstå som en tidsligt obestämd eller rentav obegränsad process som också kan tolkas på helt andra sätt.

* * *

Här tänker jag inte gå närmare in på slutkapitlet i Geld ohne Wert. Dels för att jag redan har fullt upp med att renskriva mina läsanteckningar och dels för att detta slutkapitel hänger lite löst. Det kretsar kring en kritisk läsning av Walter Benjamins fragment “Kapitalismen som religion” (1921) och utmynnar i en dunkel skiss över barbariets återkomst.

Kapitalismen är ingen religion, utan upplösningen av all religion i en jordisk, självständiggjord offerrörelse: kapitalfetischen.

Här gör alltså Robert Kurz en spekulativ återkoppling till myntens ursprung i offret. Om kapitalförhållandet inte övervinns, kommer penningens slutkris att spelas ut i form av en regression till någon typ av människooffer!

Nachdem das Geld vom symbolischen Opfer zur allgemeinen Wertgegenständlichkeit im System “abstrakter Arbeit” mutiert war, lässt nun das “Geld ohne Wert” auf dieser entwerteten, entsubstantialisierten Basis quasi-archaische Verhältnisse zurückkehren, die aber keinem begrentzten Ritual mehr underliegen, sondern in einer ziellosen Schlächterei und Entzivilisierung enden. Waren die Metamorphosen des Geldes vom Menschenopfer zur symbolischen Ersatzgegenständlichkeit ein partieller Zivilisationsprozess auf dem unüberwundenen Boden von Fetischverhältnissen, so hat der Kapitalfetisch eine verdinglichte Opferbewegung in Gang gesetzt, die im Resultat alle zivilisatorischen Elemente der bisherigen menschlichen Geschichte zurücknimmt. Die aztekischen Blutpriester waren harmlos und menschenfreundlich im Vergleich mit den Opferbürokraten des globalen Kapitalfetischs an seiner historischen inneren Schranke.

Med dessa bloddrypande ord slutar Geld ohne Wert, som blev den sista bok som Robert Kurz hann fullborda.

Näst sista postningen av läsanteckningar till Geld ohne Wert av Robert Kurz.

Kapitel 19 är ganska spretigt, men rymmer en intressant polemik mot Fernand Braudel, eftersom denna postulerar att kapitalismens kategorier som transhistoriska. Redan i “urminnes tid” fanns det marknader, menar Braudel. Även om Kurz redan har kritiserat Polanyi ganska grundligt, tar han här ställning för Polanyi mot Braudel. Men framför allt tar han ställning för Jacques Le Goff, som var kollega med Braudel i den så kallade Annales-skolan men i avgörande frågor intog en motsatt position.

Braudels åtskillnad mellan (naturlig) “marknad” och (konstlad) “kapitalism” betecknas av Kurz som en ultraliberal position. Och här citeras en riktigt korkad grej som Braudel någonstans skrev: “Den lilla butiken där jag köper mina tidningar har inget med kapitalism att göra”.

Medan Braudel tar kapitalismens grundläggande kategorier och projicerar dessa på hela historien och konstruerar en “marknadsekonomi” som sträcker sig över årtusendena som “ekonomisk” grundmodell, negerar Le Goff tvärtom existensen av en “ekonomi” före kapitalismen och därmed även ett “ekonomiskt” bestämt penningväsende. Betydelsen av denna skillnad går inte att överbetona /…/ Och det är ingen slump att delar av den akademiska marxismen i dag åberopar sig på Braudel, medan Le Goff inte tillmäts någon relevans.
I den mån som Braudel, i sin beskrivning av historiska förlopp, når fram till historie- och samhällsteoretiska eller rentav “politiska” slutsatser, kan dessa för det första kännetecknas som /…/ klassisk och bilderboksartad småborgarideologi och småborgarutopi.

De småborgerliga utopier som hånades av Marx hade sin bas bland 1800-talets småbönder, hantverkare och butiksägare. Robert Kurz menar att liknande idéer i dag växer fram särskilt bland de akademiska, prekariserade mellanskikten. Postoperaisternas idéer om “immateriellt arbete” och “självvalorisering” stoppas här i samma korg. Och då nämns inte ens Manuel De Landa, som ju plockat upp Braudels idéer i ett explicit försök att omintetgöra Marx ekonomikritik.

För den alternativa historikerposition som Robert Kurz föredrar, se de påbörjade läsanteckningarna till Jacque Le Goff samt excerpter ur dennes slutsatser.

Löpande läsanteckningar till Geld ohne Wert av Robert Kurz.

“Lagen om profitkvotens fallande tendens” är inte ett omedelbart uttryck för kapitaltillväxtens inre gräns.

Profitkvoten är relativ, till skillnad från den absoluta profitmassan (som är identisk med mervärdemassan). Om vi förflyttar oss till mervärdets mer fundamentala nivå, kan det begripas relativt på två skilda sätt: dels i förhållande till de sammanlagda kostnaderna för varuproduktionen (profitkvot); dels i förhållande till det variabla kapitalet, som ju är det enda som genererar nytt värde (mervärdekvot).

Avgörande för profitkvoten är uppenbarligen, kapitalets organiska sammansättning. När det konstanta kapitalets andel växer, på bekostnad av det variabla kapitalet, måste profitkvoten falla. Annorlunda uttryckt: för att generera samma profit som tidigare, krävs nu högre investeringar i maskineri, lokaler och råvaror – “sakkapital”.

“Förvetenskapligandet av produktionen” pressar ständigt upp det döda sakkapitalets andel av kostnaderna för varuproduktion. Marknadens konkurrens tvingar alla varuproducenter att spela med i denna produktivkraftutveckling.

Eftersom profitkvotens fall blott har en relativ betydelse och endast indirekt är ett uttryck för kapitalets basala självmotsägelse, sätter detta i sig ingen absolut inre gräns för kapitalet. Det försvårar mest deltagandet i marknaden, då ständigt högre kostnader måste skjutas till på förhand för att alls uppnå möjligheten att delta. /…/ För den fortskridande ackumulationen av kapital på totalsamhällelig nivå handlar det dock inte om kvoten utan om självaste massan av profit, alltså den absoluta och samhälleliga mervärdemassa som i konkurrensen kan fördelas och tillägnas. Även om kvoten faller, kan massan stiga, om totalkapitalet växer i tillräcklig grad.
/…/
Profitkvotens fall är uttryck för den inre motsägelsen och detta fall medför också ett reellt problem i form av ständigt stigande döda förhandskostnader [Vorauskosten] för kapitalackumulation; men kapitalet kan likväl fortsätta sitt växande, så länge som den absoluta mängden av samhälleligt använd arbetskraft växer, oavsett om denna mängd sjunker relativt till sakkapitalets tillväxt.

Så länge kapitalet fortsätter att expandera – vilket är detsamma som ett utökat bruk av arbetskraft – finns en kompensationsmekanism som gör att den inre motsägelsen endast framträder i relativ form, såsom fallande profitkvot, medan profitmassan kan fortsätta att växa.

Krisförnekande marxister vill gärna göra profitmassans växande till något av en naturlag i kapitalismen, precis som profitkvotens fall utgör en lagbundenhet. “Eviggörandet av det blott relativa uttrycket” kan sägas motsvara den “absoluta relativism” som kännetecknar postmodern ideologi i allmänhet, skriver Robert Kurz.

Att empiriskt räkna fram den totalsamhälleliga profitkvoten eller profitmassan är omöjligt. Men ur den officiella statistiken kan ändå vissa tendenser utläsas. En sådan är förändringarna i den s.k. kapitalintensiteten. Detta är ett mått på den genomsnittliga kostnaden per arbetsplats, alltså de förhandsinvesteringar som krävs för att en arbetskraft ska göras lönsam. Sedan länge visar siffrorna på kapitalintensitet en tydligt stigande tendens. Detta utgör inget bevis, men väl ett starkt indicium på att Marx hade rätt i fråga om profitkvotens fall.

På Marx tid hade profitkvotens fall ännu inte nått den kritiska grad där den kommer till tydligt uttryck inom penning- och kreditsystemet. Detta skedde först i början av 1900-talet, i det tidiga skedet av den andra industriella revolutionen: stigande kreditbehov i varuproduktionen och därav följande expansion av kreditväsendet.

Stigande kapitalintensitet betyder att det krävs större investeringar för att sätta igång en varuproduktion som ska ha en chans att stå sig i konkurrensen. Under 1900-talets lopp ledde den stigande kapitalintensiteten till att de allt högre förhandskostnaderna i allt lägre grad kunde betalas ur den löpande profiten. Maskiner, lokaler och råvaror fick i allt högre grad finansieras med lånade pengar. Ständig uppbackning från kreditsystemet förvandlades till en kapitalistisk normalitet och till en ofrånkomlig förutsättning för att som varuproducent behålla en position på marknaden.

Tidigare dominerade bland företagen en finansieringsmodell som byggde på återinvestering av en redan realiserad produktion. Nu sker återfinansieringen primärt genom en ännu inte påbörjad produktion, alltså i form av kredit. Skillnaden är enorm. Även om de båda formerna alltid må ha kombinerats, bildar den relativa ökningen av kreditberoende – helt i analogi med den relativa ökningen av konstant kapital – en förändring i kapitalets reproduktion som inte bara är kvantitativ, utan kvalitativ.
Kreditens roll i kapitalismen har genomgått ett kvalitativt språng och öppnat nya krispotentialer, i form av risken för att kreditsystemet ska bryta samman. Ändå har denna utveckling i hög grad förblivit oreflekterad (just bland dem som utgår från Marx).

Med andra ord: ännu medan totalkapitalet glatt expanderar och den absoluta mervärdemassan växer, uppstår likväl en växande tidsklyfta mellan den förhandsintecknade mervärdeproduktionen och den reellt inträffade. Kapitalismen har börjat att förbruka sin egen framtid. Kreditkedjorna förlänger sig och blir allt tunnare, även om mervärdet fortsätter att sprudla.

Profitkvotens fallande tendens är alltså inte ett omedelbart exempel på kapitalets inre motsättning, men väl ett uttryck för denna motsättning. Närmare bestämt: ett exempel på hur den inre motsättningen är fortsatt verksam trots att det finns historiska kompensationsmekanismer i form av elativt mervärde och (inre och yttre) expansion.

Shortly after I wrote a blog post about the future of P2P after The Pirate Bay, I was contacted by a journalist at Forbes. She asked my to expand my thoughts about why The Pirate Bay has become a problem. Here is my answer:

Already one year ago, I wrote a blog post in Swedish saying that it should be clear that The Pirate Bay is in a process of decay, and that process seems to be irreversible. The most obvious symptom is how The Pirate Bay has begun to lend out its good reputation to distributors of adware or malware. In recent years, The Pirate Bay has regularly offered various kinds of privacy services which require users to install a program in .exe format without the source code being open – which should in itself be a warning sign – and as it has turned out, these programs have installed adware. But there is also a general tendency of stagnation, covered in empty gestures.

The thing is that we don’t know who is running The Pirate Bay these days, which is indeed a result of the civil lawsuits against it – if you run The Pirate Bay you have to keep quiet about it or be sued to hell. It has now also become impossible for “legitimate” companies to buy advertising space there, because they would also be threatened with legal action. The result is that The Pirate Bay is pushed towards a rather ugly kind of commercialization – towards that corner of the internet where pornography meets spamming and malware. I don’t think that the people who now run The Pirate Bay has chosen this way because they’re evil or greedy, but they are obviously very opportunistic and don’t hesitate to sell out the site’s reputation slowly. It’s a sad story and I don’t believe The Pirate Bay could or should be saved, because I don’t think the bittorrent protocol is the end of P2P history.

Parts of that answer was then quoted in Forbes’ piece, “As Pirate Bay launches anti-censorship browser, has it lost its way?”

I was also asked to explain my idea of “sharing not only a file but a context”. My answer:

I already tried to sketch out my idea in my blog post. But to put it very simple, I still love Soulseek and use it a lot for exploring music. It is a technologically stagnant project, but it still works and you can still browse other people’s music folders and find stuff that you didn’t know that you wanted in the first place. It’s beautiful and it works because people on Soulseek are not afraid of anti-piracy agencies, because they are not there to share the latest blockbuster – they are there because they love music. That’s the spirit of file-sharing I think we should revive.

It would not be too hard to update that kind of file-sharing networks so that they use the more efficient torrent technology for file transfers. It would not require many months of programming, I believe, but the result that I hope for would also not be very commercial.

Even since 2007, I think that the general development of the web is going in a boring direction. The general tendency is not only massive centralization to a few “cloud” services, but also a standardization of interfaces: the empty search box, the personal news feed, the automatic recommendation – that is what we are offered. We are now at a point when I think that good old hypertext and good old folder browsing may even be a radical thing. Decentralization is also a radical thing, but it can mean many things and when I envision a better future of file-sharing the aim is not about privacy but curiousity, solidarity and autonomy.

Läsanteckningar till Robert Kurz’ bok Geld ohne Wert (klicka på länken för att hitta tidigare delar). Denna gång mest från kapitel 15, med utvikningar bakåt och framåt.

Först bläddrar vi tillbaka till kapitel 9 för att översätta en passage (som även citeras av Roswitha Scholz i en fotnot i senaste Exit).

Givet att kapitalet är den verkliga en förutsättningen för varuformen, så gäller även att totalkapitalet (eller kapitalets “totalprocess”) måste vara den verkliga förutsättningen för det enskilda kapitalet och därmed även för den enskilda varan. Ur en sådan synvinkel, som följer en dialektisk totalitetsförståelse och inte längre modelltänkandet hos en metodologisk individualism, kan den marxska framställningen egentligen bara handla om det i sig förmedlade fetischistiska kapitalförhållandets helhet. Kapitalets realkategorier som presenterades av Marx är därför, från början till slut, bara att förstå som kategorier inom en samhällelig helhet; totalkapitalet och dess totalrörelse som totalmassa, som inte går att fånga omedelbart empiriskt, eftersom de både kvalitativt och kvantitativt är någonting annat än de enskilda kapitalens empiriska rörelse. Men det senare är det enda som i praktiken visar sig för aktörerna, eftersom det reella totalkapitalets verkliga rörelse endast indirekt går att fånga empiriskt i form av diverse samhälleliga verkningar (framför allt i kriserna).

Citatet kan också läsas som respons till den kommentar som resonerade kring hur “värdet på arbetskraften är lägre” i vissa delar av världen. Men om vi följer Robert Kurz, måste sådana resonemang förkastas. “Värde” är en kategori som endast är relevant på totalitetens abstrakta nivå. Att arbetskraften är dyrare i Sverige än i Kambodja är däremot en konkret skillnad på nivån av priser (i detta fall löner). Gång på gång insisterar Kurz på det nödvändiga i att separera dessa abstraktionsnivåer i analysen.

Nu över till kapitel 15, som kretsar kring kapitalismens krisdynamik under den tredje industriella revolutionen.

När den fordistiska epoken tog slut och avlöstes av den mikroelektroniska revolutionen, skedde ett överslag från kvantitet till kvalitet i produktivkrafternas utveckling. Skiftet låter sig inte omedelbart beläggas empiriskt, eftersom det sker på nivån av värde. Och även om värdet är en reell kategori – inom ramen för kapitalismen som totalitet – är den omöjlig att frysa fast och fånga i siffror. Prisnivåer kan mätas, men även om priserna i förlängningen uttrycker värde så är de är endast ytfenomen. Att en prisnivå sjunker eller stiger (i förhållande till någonting annat) behöver därför inte säga något om värdet, utan kan lika gärna vara ett resultat av förmedlingsprocesser på marknaden.

Empiriska nyheter om enskilda kapital eller ögonblicksbilder från den borgerliga statistiken säger dock ingenting om de verkliga värdeförhållandena på den nivå som utgörs av “totalprocessen”. När [Michael] Heinrich anser sig kunna fastställa att att “profiterna stiger” och att krisen därför är övervunnen, bevisar han blott åter sina metodologiska och teoretiska brister.

Kurz får även in en pik mot Hardt/Negri, som i Empire (2000) skrev att kapitalismen var “vid synnerligen god hälsa och dess ackumulation mer robust än någonsin tidigare”. Det är oklart på vilka uppgifter de baserade denna diagnos. Nämnas kan att Hardt/Negri får mer pisk av Kurz i bokfragmentet Krise und Kritik som publicerats i de två senaste numren av Exit. För en svensk läsekrets är det kanske en mer angelägen polemik än den som förs mot Heinrich.

Mikroelektroniken karakteriseras av att dess framsteg är multi-purpose, så att rationaliseringspotentialen sträcker sig tvärs igenom alla ekonomins sektorer. Enligt Kurz innebär detta att produktivkrafternas utveckling leder förbi kapitalismens kulmen, så att kapitalets “inre” expansion kommer till ett stillestånd (på värdenivån). På en ytligare nivå kan det förvisso se ut som föga mer än en upprepning av tidigare industriella revolutioner.

Produktivitetsökningen sänker priserna vilket ger samma effekt som tidigare. Även förvandlingen av tidigare lyxprodukter till masskonsumtionsprodukter följer det gamla mönstret. Allra tydligast låter sig detta betraktas i fråga om persondatorn /…/ Men nu saknas ett avgörande moment: den motsvarande expansionen av ytterligare användning av kapitalproduktiv arbetskraft. /…/
Vad som är giltigt på ett visst utvecklingsstadium är det inte nödvändigtvis på ett annat, högre stadium. /…/
Om det minskade värdet per vara kan överkompenseras genom antalet säljbara varor som massproducerats, det beror på om tillräckligt mycket ytterligare arbetskraft blir nödvändig i produktionen av dessa nya varumängder /…/
Med mikroelektroniken och den tredje industriella revolutionen fullbordas i detta hänseende ett brott. Här manifesterade sig något som hela tiden varit logiskt tänkbart, nämligen stegrandet av produktiviteten i en sådan omfattning att övergången till massproduktion av de nya produkterna inte längre erfordrar tillräckligt mycket ytterligare arbetskraft för att överkompensera det minskade behovet av arbetskraft per vara. /…/
Annorlunda uttryckt: För första gången i kapitalismens historia löper “rationaliseringen”, som gör mänskliga arbetsinsatser överflödiga, snabbare /…/ än den därmed sammanhängande prissänkningen av varorna och den motsvarande utvidgningen av marknaderna.

Hur konkretiseras då denna kris? Detta kommer Kurz in på i kapitel 17. På en första nivå utspelar sig krisen i enskilda företag, där den gradvisa minimeringen av arbetskraftsbehovet slår över i en hastig bortstötning. Löner sänks, förmåner avskaffas, anställda varslas. Därmed kan det konstanta kapitalet gå med vinst i ytterligare någon tid, men på längre sikt tenderar företaget att stänga hela anläggningar eller gå i konkurs. Samtidigt bryter krisen ut på varumarknadens yta i form av överproduktion: osäljbara varor i allt större högar.
När så både arbetskraft, fast kapital och varukapital drabbas av denna värdeförstörelse, blir det uppenbart att det finns s.k. överkapacitet i produktionsapparaten. Penningkapitalet strömmar då inte längre in i reellt kapitalproduktiva investeringar, utan tvingas söka sin tillflykt på finansmarknaderna där det blåses upp allt större skuld-, fastighets- och finansbubblor. För eller senare spricker dessa.

(Här översatte jag Entwertung till “värdeförstörelse”, vilket inte känns helt rätt. Ordet kan betyda värdeförlust men också ogiltiggörande i en bred mening som inkluderar det som man gör med sin biljett när man stämplar den i tunnelbanan. Entwertung klingar i just detta sammanhang mest av allt som en motsats till Verwertung, alltså värdetillväxt. Men här handlar det ju definitivt inte om någon ordnad “nedväxt”. Någon som har synpunkter på dessa begrepp?)

Das dem Kapital inhärente System der Verdoppelungen der Ware in Wert und Gabrauchswert und des Werts in Ware und Geld muss sich zwangsläufig in der Krise und ihrem Begriff reproduzieren. Auch die Entwertung des Werts oder die Entsubstantialisierung des Kapitals ist somit eine doppelte, die sich aud der Ebene der Warenproduktion (Entwertung des Humankapitals, des Sachkapitals und des Warenkapitals) ebenso Bahn bricht wie aud der Ebene des allgemeinen Äquivalents (Entwertung des selbstzweckhaften Geldmediums). Die verschiedenen Entwertungsprozesse spielen sich in den einzelnen Etappen der Krise aber nicht gleichmäßig und einheitlich ab

Konkurser, varsel och försäljningssvårigheter hör förvisso till marknadens vardag. När vi här talar om kris, syftar vi på att samma sak utspelar sig på en mer allmän nivå “och därmed pekar på en kapitalets inre skranka på den förborgade och inte direkt fattbara värdenivån”. Krisen är inte summan av problem hos alla de enskilda kapitalen, som en positivist kanske skulle se saken, utan det är tvärtom: det är helhetens dynamik som (via diverse förmedlingar) bestämmer läget för de enskilda delarna.

Torrentfreak interviewed four former members of Piratbyrån, including me, on the past and future of The Pirate Bay. As for the looking backwards, we gave somewhat different answers about its positive accomplishments and our favourite anectodes from its earlier history. But when asked what the future should look like, at least three of us expressed the view that The Pirate Bay should better be sunk.

Marcin De Kaminski:

Besides still being an infrastructure for exchanging files between internet users, most of the ideas and ideals of the early TPB have been lost.
I would have hoped that the internet community at this time would have replaced TPB with something new and more innovative instead of stagnating in some kind of passive mode where progress is hard to see.

Sara Sajjad:

If I could decide, the site would be shut down in all ways possible. It should never belong to someone or something else than itself, and I don’t want it to belong to the wrong people.

Rasmus Fleischer (that’s me):

I think that The Pirate Bay is in a process of slow decay, which has been obvious for the last three years. Its basic failure was that it become such an icon that people began to celebrate The Pirate Bay rather than to copy it, although being copied was the real goal – not to be the biggest, but to spawn a hydra.
Today the best thing would be to get rid of The Pirate Bay and start over with new solutions for free and decentralized file-sharing, not too dependent on web search engines. To me, such a quest would be in the spirit of the Bay.

Brokep has been saying the same thing for a while now.

As for myself, I am not envisioning the “next level” of file-sharing to be super anonymized and/or encrypted. Of course there will (and should) be darknets, but in order to promote curiousness rather than consumerism, we should rather go in the opposite direction. Which would be the direction of “openness”, if that term would not have become almost meaningless.

I don’t mean open as in open data, not open as in indexed, and definitely not open as in “upload a torrent and watch the metadata being used by a hundred hoax sites”. I don’t mean open as in public, but rather a kind of openness which emerges from the overlapping of online communities, both smaller and bigger. I mean open as in sharing not only a file, but a context.

Talking about innovation can be sneaky. We should just not be narrowly looking forward, because much of what we seek is right behind us in the history of file-sharing, in the days before bittorrent. I would like to see a new standard for file-sharing which could combine the technical features of the bittorrent protocol with the kind of interface we know from certain “older” networks, like Soulseek and Audiogalaxy.

That would include the possibility to browse each other’s folders in search for musical discoveries – a mode of navigation which today seems to be becoming as untimely as hypertext. But since we still seem to need some kind of search, the big question might be how to enable a searching which is not only decentralized, but can also resist spammers and scrapers. It might be technically impossible if you think search as in “one big search engine”, but that might not be necessary. And even today you can easily search for music on Soulseek, find it and download it – without interacting with the world wide web.

There are several reasons to reduce the dependence on web search. Censorship might not be the biggest one. If we want file-sharing to promote independent culture – whatever those words might mean – then there must be alternatives to the emptiness of the search box and to the narrowness of the personal newsfeed.

Let’s invent new shades of openness. First step is to get rid of the imbeciles, like commenter #1 on Torrentfreak, who never misses an opportunity to shout “long live TPB!”

Läsanteckningar till Robert Kurz’ bok Geld ohne Wert, kapitel 14.

Kapitalets inre motsättning vore en enkel sak att begripa, om motsättningen hade varit en linjärt tilltagande process. Så är dock inte fallet: kapitalismens historia liknar mer ett växelspel mellan kris och återhämtning, med en extraordinär guldålder kring 1900-talets mitt.

Kriserna har varit av olika karaktär och i detta sammanhang kan bortses från de barnsjukdomar eller utvecklingskriser (Durchsetzungskrisen) som bottnar i att kapitalet har kolliderat med andra samhällsformationer under sin geografiskt ojämna expansion. Vad som här intresserar oss är ju kapitalets inre motsättning – och de kompensationsmekanismer som har motverkat ett sammanbrott. Särskilt viktig blir den mekanism som Karl Marx kallade för relativt mervärde.

Låt oss först backa ett par steg. Kapitalismen som system är synonym med tillväxt: kapitalet måste växa, för om det inte växer så upphör det att vara kapital. Tillväxten sker genom att den sammantagna varuproduktionen genererar ett mervärde. Mervärde är det som möjliggör uttag av såväl vinst som skatt.
Här bör vi åter påminna oss om att kategorier som kapital, värde och mervärde endast är giltiga på nivån av en samhällelig totalitet. Därför är det irrelevant att fråga sig hur mycket mervärde som skapats av ett enskild företag. Allt som räknas för det enskilda företaget är dess vinst (profit), som enligt Marx är att förstå som en andel av den totala mervärdemassan. Mervärdets fördelning som vinst sker via förmedlingen av en marknad, där det finns en mängd faktorer som kan påverka hur stora vinster det enskilda företaget kan attrahera. Av särskild betydelse är ändå frågan om produktivitet. Varje varuproducent är under hot om undergång tvingad att delta i en ständig strävan efter allt högre produktivitet. Detta betyder kort sagt att behovet av arbetskraft ständigt tenderar att minska i produktionen av en given vara.

Marx delar upp kapitalet i två beståndsdelar: konstant kapital (sakkapital) och variabelt kapital (arbetskraft). Endast det variabla kapitalet kan tillföra nytt värde i varuproduktionen, eftersom värde inte är annat än den reella abstraktionen av mänskligt arbete. Det konstanta kapitalet (byggnader, maskiner, råvaror etc.) överför bara portioner av det värde som tidigare genererats av arbetskraften i dess produktion. Arbetskraftens värde är lika med kostnaden för arbetarnas uppehälle. Kapitalförhållandet innebär att arbetarna får betalt för vad arbetskraften är värd. Detta betyder att det värde som genereras i varuproduktionen alltid består av två beståndsdelar: en del går till betalning för arbetskraften, medan den återstående delen utgörs av mervärde – det som möjliggör fortsatt tillväxt.

Utifrån dessa premisser talar Marx om två möjligheter att öka mervärdet inom systemet som helhet. Åter måste understrykas att detta inte kan handla om medvetna strategier, utan om det samlade resultatet av hur otaliga marknadsaktörer agerar inom de ramar som de finner givna.
Absolut mervärde handlar om att öka mängden abstrakt arbete utan att öka kostnaderna för arbetskraften. Detta kan t.ex. ske genom förlängd arbetstid eller genom att “täta luckor” i arbetsdagen – åtgärder som i varje företag är helt normala inslag i den ständiga jakten på att pressa kostnader. Men denna mekanism har uppenbara gränser, i form av dygnet längd och människokroppens krafter.
Relativt mervärde är däremot ett resultat av ökad produktivitet inom systemet som helhet. Att behovet av arbetskraft i varuproduktionen minskar är detsamma som att varornas värde minskar och i den mån som dessa varor utgör livsmedel (i allra bredaste mening) pressas även arbetskraftens värde. När arbetskraften i relativa termer blir billigare, stiger mervärdekvoten. En större del av värdet i varje producerad vara kommer att utgöras av mervärde.
Denna kompensationsmekanism har varit kraftfull – men den är inte gränslös. För även om mervärdets relativa andel av värdet skulle stiga uppåt närmare 100 %, kan den absoluta värdemassan sjunka så att i förlängningen även mervärdet kommer att elimineras. Och just detta är vad som långsamt håller på att ske, menar Robert Kurz.

Hur stor den sammanlagda mervärdemassan blir, beror inte bara på mervärdekvoten, alltså arbetskraftens exploateringsgrad, utan även på hur mycket arbetskraft som systemet förmår att sysselsätta i varuproduktion. Ökad produktivitet leder till en gradvis urholkning av värdesubstansen – abstrakt arbete – i det varuproducerande systemet i dess helhet.

Vi har alltså att göra med två skilda storheter, som står i ett förhållande till varandra: å ena sidan den absoluta och relativa storleken av mervärdet per enskild arbetskraft, å andra sidan antalet arbetskrafter som är användbara enligt kapitalistiska kriterier. /…/
Förblir antalet arbetskrafter oförändrat, kommer en ökning av det relativa mervärdet per arbetskraft även att innebära en ökning av den absoluta mervärdesmassan, /…/ Om antalet arbetskrafter ökar parallellt med en ökning av det relativa mervärdet, då stiger den sammantagna mervärdesmassan ännu mer. Men om antalet arbetskrafter sjunker, då kommer det an på vilket storleksförhållande som denna minskning har till det relativa mervärdets ökning.

En ökning av det relativa mervärdet kan endast i begränsad utsträckning, i förlängningen inte alls, kompensera för den fortlöpande förändringen av kapitalets sammansättning där kostnaden för arbetskraft blir en allt mer marginell post i varuproduktionen.

Så här har saken illustrerats av Claus Peter Ortlieb i dennes viktiga artikel “Ein Widerspruch von Stoff und Form“, dit Robert Kurz refererar flitigt:

Vad bilden ska visa är hur två motstridiga processer löper genom kapitalismens historia:
1. en absolut urgröpning av värdesubstansen, i form av en minimering av värdet “per stofflig enhet” i varuproduktionen;
2. en relativ ökning av mervärdets andel av värdet.
Sammantaget genererar dessa tendenser, enligt Ortlieb/Kurz, en icke-linjär utvecklingskurva. Kapitalismen har helt enkelt en kulminationspunkt. Fram till denna punkt stiger mervärdesmassan, därefter början den sjunka mot noll – förutsatt att den totala varumängden är konstant. Men det är den ju inte.
Genom en ständig ökning av mängden varor skapas ytterligare en historisk kompensationsmekanism. Robert Kurz talar om “kapitalets inre och yttre expansion såsom samhälleligt reproduktionsförhållande”. Yttre syftar då på all den samhälleliga reproduktion som (ännu) inte omfattas av kapitalförhållandet. Det kan handla om omsorgsbetonade verksamheter som gjorts till specifikt “kvinnliga” och hållts utanför lönearbetet, men det har i hög grad visat sig svårt eller omöjligt att inordna dessa verksamheter i kapitalproduktivt arbete, så i krisprocesser är det inte omöjligt att de åter delegeras till oavlönade kvinnor.
Det kan också handla om den rumsliga expansionen, som historiskt har lett till att antalet kapitalproduktiva arbetare har kunnat öka stadigt trots att behovet av arbetskraft per tillverkad vara ständigt minskar. (Rosa Luxemburg var betydelsefull i det att hon lyfte fram den rumsliga expansionen som en kompensationsmekanism, men hon missförstod sakens omfattning i det att hon såg expansionen som en fråga om “realisering” av mervärde.)
Efter östblockets sammanbrott uppstod inte minst i vänstern en föreställning om att kapitalet nu fått nya möjligheter till rumslig expansion i en zon tidigare varit “kapitalfri”. Men den s.k. realsocialismen var en statssocialism som sedan länge varit integrerad i en världsmarknad (där den i slutändan visade sig som förlorare).

1930-talskrisen fungerade som ett skifte i kompensationsmekanismernas riktning: från att främst ha handlat om yttre expansion, blev den “inre expansionen” dominerande under efterkrigstiden. Inre expansion syftar här på den process som Marx beskrev som reell subsumtion, där det mänskliga samhällets hela tekniska apparatur anpassas efter självändamålstillväxtens krav. (En intressant diskussion om subsumtionsbegreppet finns i en artikel av Endnotes som nyligen blivit utgiven i svensk översättning.)
Robert Kurz skriver om hur denna inre expansion rymmer två slags möjligheter, ofta betecknade som “processinnovation” respektive “produktinnovation”. Här upprepar han vissa huvuddrag i sin skarpa karakteristik av fordismen i Schwarzbuch Kapitalismus: bilar, vitvaror, brunvaror… Han skriver om hur tidigare lyxvaror under efterkrigstiden gjordes till varor för masskonsumtion och hur det är omöjligt att mäta hur mycket samlade mervärdesmassan därigenom kunde stegras. Följderna av den mikroelektroniska revolutionen lämnas däremot till ett senare kapitel.

* * *

Robert Kurz hinner i kapitlet även med en vetenskapsteoretisk utvikning om det vanskliga i att tala om ekonomi i termer av hypotetiska “fall”. Ett “fall” är i verkligheten alltid del av en pågående process på totalitetsnivån och kan därför bara begripas i sin tillblivenhet (Gewordensein). När olika faktum rycks loss från dess historiska tillblivenhet, hamnar man i en reifierad förståelse där kapitalismen splittras i två: å ena sidan en struktur där de identiskt lika kategorierna upprepar sitt spel, å andra sidan en ytlig “händelsehistoria” dit produktivkraftutvecklingen förpassas.

Jene Dialektik von Produktivkräften und Produktionsverhältnissen ist allerdings keine arbeiterbewegungsmarxistische Verkürzung, sondern gehört zu den integralen und unverzichtbaren Bestandteilen der Marxschen Theorie. /…/ Denn jene Dialektik ist keineswegs diejenige der “Weltgeschichte”, da man hinsichtlich der vorkapitalistischen Verhältnisse mangels einer distinkten “Ökonomie” überhaupt nicht von “Produktionsverhältnissen” und von im ökonomischen Sinne isolierbaren “Produktivkräften” sprechen kann, somit auch nicht von einer Dialektik dieser beiden Momente. Diese Kategorien uind die zwischen ihnen waltende objektive Dialektik gehören allein dem Kapitalismus an und können nicht auf fråuhere Formationen projiziert werden. Aber für das Kapital und seine Binnengeschichte ist dieser Zusammenhang wesentlich und in der Tat hinsichtlich der Verwertungsbewegung determinierend.

* * *

Givetvis förekommer även i detta kapitel en hel del polemik mot Michael Heinrich. Dessa passager lämnar jag därhän. Här räcker det med påpekandet att Heinrich faktiskt hyser uppfattningen att den relativa mervärdesproduktionen i princip skulle vara möjlig att förlänga i oändligheten. Kurz lokaliserar problemet till att Heinrich inte behandlar de marxska kategorierna som realkategorier, utan som “vetenskapliga” kategorier i bemärkelsen yttre tankebestämmelser. Verkligheten förblir då vad Kant kallade för tinget i sig.

På lördag ska somliga samlas i Upplands Väsby för att fira tio år med The Pirate Bay. Själv har jag tidigare skrivit om varför firandet känns konstigt: dels för att The Pirate Bay numera befinner sig i förruttnelse, dels på grund av hela upplägget där ett parti tillsammans med ett eventbolag trummar ihop ett brokigt attraktionsutbud.

Ja, för mig känns det hela mest konstigt men konstighet behöver förvisso inte vara något negativt. Säger som Brokep: Lycka till med festen, även om jag tycker den missar TPB-stilen. Men alla har ju sin syn på TPB, och det är helt okej!
Vad menar vi då med “TPB-stilen”? Utan att ens försöka besvara den frågan, leds tankarna till den serie av fester som Piratbyrån ordnade under nollnolltalet. Mestadels små fester i Stockholm, amatörmässigt uppstyrda och med diffus koppling till The Pirate Bay. Som ett led i återblickarna på detta nollnolltalspirateri började jag gräva i dokumenten för att rekonstruera festserien.

Under sina aktiva dagar fanns nog ingen klar separation mellan fest och träff för Piratbyrån. Till vardags möttes vi ju på IRC, dygnet runt. Vi träffades aldrig för att planera en fest, utan det var snarare på festerna som vi började planera för av kommande insatser.

2005-01-15 festdebuterade Piratbyrån med Polar Pirate Prize i en södermalmsk boulehall, som blev fullsmockad med ringlande kö på gatan. Det uppmärksammades att vi hade piratkopierat festens namn. Vi kan läsa i programmet att det hölls frågestunder med Piratbyrån, danska Piratgruppen, The Pirate Bay samt med Palle, som i denna veva blev en del av det hela. Musiken som spelades höll en strikt elektronisk linje – visserligen är det sällan meningsfullt att tala om “elektronisk musik”, men det var en gnutta mer meningsfullt år 2005 än det är nuförtiden. Två band från chiptunesvängen: Dorothy’s Magic Bag. Och sen ganska hård dansmusik: DJ Coolof (Olof Dreijer) och Håkan Momenth.

Sedan följde våren 2005 då den s.k. fildelningsdebatten brakade loss på allvar och Piratbyrån blev en efterfrågad röst i den s.k. offentligheten. Samtidigt sammanställde vi en bok. Mitt i högsommaren var det åter dags för fest.

2005-07-25 hölls en släppfest för Piratbyråns bok, denna gång på östermalmska Elverket. Upplägget var ganska likt: först några sessioner av prat, sen elektronisk musik, alltsammans interfolierat av digital bildkonst. Men skaran av 300 besökare var mer spretigt sammansatt – där fanns mer av konstfolk, vänsterfolk, högerfolk… och så pratade Oscar Swartz. För dansmusiken stod Kool DJ Dust (Daniel Savio som även spelade i Hundarna från Söder).

I början av 2006 fanns plötsligt Piratpartiet – en ganska stor krets av människor som var påtagligt intresserade av Piratbyrån, utan att vi hade någon tydlig relation till dem. Det dröjde några månader innan vi träffades AFK.

2006-04-29 ordnade Piratbyrån en mindre fest på dåvarande stammishaket Kafé Edenborg i Gamla stan. Pirate Cinema Berlin presenterade sin grej och musik spelades av Adam och Kornél som då drev mp3-bloggen OMGWTF. Efter att stället stängde vid ett minns jag att nån ledande piratpartist dröjde sig kvar allra sist.

En månad senare kom razzian mot The Pirate Bay. Sommaren 2006 blev uppskruvad. Även demonstrationen på Mynttorget följdes förresten av en fest, men Piratbyrån behövde inte ordna den eftersom det var chiptuneklubben Mikrodisko samma kväll. Och det rådde ju ingen tvekan om att chiptunes hade fått en central roll i Piratbyråestetiken.

2006-08-08 ordnade Piratbyrån ännu en fest på en södermalmsk bar. Goto80 spelade musik, Jossystem och Dr. Rignell genererade visuella projektioner. Minns inte om nåt särskilt hände den kvällen, eventuellt blev det trång efterfest i en sunkig ateljé.

Under 2007 blev det tydligt att Piratbyrån befann sig i en fas av omorientering. Det kändes nog inte längre helt rätt att bjuda in allmänna sympatisörer till allmänna fester, utan vi tenderade snarare att söka oss nya sammanhang vilket bl.a. kunde ske genom fester som var mindre öppna och mer ritualiserade, t.ex. Valborgsritualen. På hösten gjorde vi grejer i Berlin.

2007-11-17 hölls ett konstspektakel på Årsta folkets hus, där Piratbyråns deltagande ledde till juridisk infarkt i konstbyråkratin. När vi såg det komma bestämde vi oss för att styra detta deltagande i en mer festlig riktning, inklusive gratis bubbel. Det var inte Piratbyråfest, utan mer ett Piratbyråförsök att “äga” en konstfestlighet vars uttalade tema var just “ägande”.

Sommaren 2008 ägnade vi oss åt bussprojektet S23M, på vintern följt av S23X på Balkan. Kring dessa arrangerades en hel del fester, runt om på kontinenten (och även en på 44:an, om jag inte minns fel). Dock blev det allt mer oklart om det var “Piratbyrån” som ordnade dessa fester och i efterhand är det tydligt att bussens syfte var att katalysera entitetens långsamma upplösning. Inte sällan med “fest” som yttre kuliss. Eftersom S23M-resan delvis skedde inom ramen för ett konstspektakel dit denna entitet var inbjuden att göra något som i vaga termer kunde utannonseras i förväg, föll det sig så att bussresan fick kulminera med… en fest, arrangerad av “Piratbyrån”.

2008-07-18 ordnade vi den officiella öppningsfesten för en av de tre avdelningarna på Manifesta 7 i norditalienska Sydtyrolen. The Pirate Bay-kopplingen var framträdande i det att Brokep spelade techno. Därtill annan dansmusik och musikperformance, alltsammans utomhus, vid bussen, bredvid den gamla aluminiumfabriken. Har för mig att det kändes rätt lyckat.

2009-02-20 ordnade Piratbyrån sin sista fest: Spectrial-festen i Stockholm, i anslutning till rättegången mot The Pirate Bay som just hade inletts. Det blev lite som en summering av Piratbyråns tidigare fester, åter med ett väldigt blandat klientel: här finns bilder. Torrentfreak rapporterade:

Last night, artists Ollibolli, Tobias Bernstrup and Goto80 played live. On the walls were projections of the IRC channel so party-goers could see The Pirate Bay torrents being posted real-time. There was also video art made of the movies whose supposed sharing is cause for the prosecution in the trial.
As evening turned into night, Brokep entered the DJ booth to keep the pirates dancing.

Jag vet inte hur man ska summera allt detta. Någon mall för att ordna en lyckad fest lyckades vi definitivt inte generera, fast det var ju inte heller syftet. Sätter punkt här. Kommentera gärna dina egna minnen från de nämnda sammankomsterna!

Uppdatering:
På grund av arkivluckor missade jag detaljerna kring det kalas som hölls 2008-08-16 i samarbete/krig mellan Piratbyrån och Piratbion, som tog hand om varsitt rum på Kafé 44. Hittar inte så mycket info från byråsidan, men bion satsade på hårdrock (och där, alltså i Upplands Väsby, knyts kanske säcken ihop).