Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 16) om relativt mervärde

Läsanteckningar till Robert Kurz’ bok Geld ohne Wert, kapitel 14.

Kapitalets inre motsättning vore en enkel sak att begripa, om motsättningen hade varit en linjärt tilltagande process. Så är dock inte fallet: kapitalismens historia liknar mer ett växelspel mellan kris och återhämtning, med en extraordinär guldålder kring 1900-talets mitt.

Kriserna har varit av olika karaktär och i detta sammanhang kan bortses från de barnsjukdomar eller utvecklingskriser (Durchsetzungskrisen) som bottnar i att kapitalet har kolliderat med andra samhällsformationer under sin geografiskt ojämna expansion. Vad som här intresserar oss är ju kapitalets inre motsättning – och de kompensationsmekanismer som har motverkat ett sammanbrott. Särskilt viktig blir den mekanism som Karl Marx kallade för relativt mervärde.

Låt oss först backa ett par steg. Kapitalismen som system är synonym med tillväxt: kapitalet måste växa, för om det inte växer så upphör det att vara kapital. Tillväxten sker genom att den sammantagna varuproduktionen genererar ett mervärde. Mervärde är det som möjliggör uttag av såväl vinst som skatt.
Här bör vi åter påminna oss om att kategorier som kapital, värde och mervärde endast är giltiga på nivån av en samhällelig totalitet. Därför är det irrelevant att fråga sig hur mycket mervärde som skapats av ett enskild företag. Allt som räknas för det enskilda företaget är dess vinst (profit), som enligt Marx är att förstå som en andel av den totala mervärdemassan. Mervärdets fördelning som vinst sker via förmedlingen av en marknad, där det finns en mängd faktorer som kan påverka hur stora vinster det enskilda företaget kan attrahera. Av särskild betydelse är ändå frågan om produktivitet. Varje varuproducent är under hot om undergång tvingad att delta i en ständig strävan efter allt högre produktivitet. Detta betyder kort sagt att behovet av arbetskraft ständigt tenderar att minska i produktionen av en given vara.

Marx delar upp kapitalet i två beståndsdelar: konstant kapital (sakkapital) och variabelt kapital (arbetskraft). Endast det variabla kapitalet kan tillföra nytt värde i varuproduktionen, eftersom värde inte är annat än den reella abstraktionen av mänskligt arbete. Det konstanta kapitalet (byggnader, maskiner, råvaror etc.) överför bara portioner av det värde som tidigare genererats av arbetskraften i dess produktion. Arbetskraftens värde är lika med kostnaden för arbetarnas uppehälle. Kapitalförhållandet innebär att arbetarna får betalt för vad arbetskraften är värd. Detta betyder att det värde som genereras i varuproduktionen alltid består av två beståndsdelar: en del går till betalning för arbetskraften, medan den återstående delen utgörs av mervärde – det som möjliggör fortsatt tillväxt.

Utifrån dessa premisser talar Marx om två möjligheter att öka mervärdet inom systemet som helhet. Åter måste understrykas att detta inte kan handla om medvetna strategier, utan om det samlade resultatet av hur otaliga marknadsaktörer agerar inom de ramar som de finner givna.
Absolut mervärde handlar om att öka mängden abstrakt arbete utan att öka kostnaderna för arbetskraften. Detta kan t.ex. ske genom förlängd arbetstid eller genom att “täta luckor” i arbetsdagen – åtgärder som i varje företag är helt normala inslag i den ständiga jakten på att pressa kostnader. Men denna mekanism har uppenbara gränser, i form av dygnet längd och människokroppens krafter.
Relativt mervärde är däremot ett resultat av ökad produktivitet inom systemet som helhet. Att behovet av arbetskraft i varuproduktionen minskar är detsamma som att varornas värde minskar och i den mån som dessa varor utgör livsmedel (i allra bredaste mening) pressas även arbetskraftens värde. När arbetskraften i relativa termer blir billigare, stiger mervärdekvoten. En större del av värdet i varje producerad vara kommer att utgöras av mervärde.
Denna kompensationsmekanism har varit kraftfull – men den är inte gränslös. För även om mervärdets relativa andel av värdet skulle stiga uppåt närmare 100 %, kan den absoluta värdemassan sjunka så att i förlängningen även mervärdet kommer att elimineras. Och just detta är vad som långsamt håller på att ske, menar Robert Kurz.

Hur stor den sammanlagda mervärdemassan blir, beror inte bara på mervärdekvoten, alltså arbetskraftens exploateringsgrad, utan även på hur mycket arbetskraft som systemet förmår att sysselsätta i varuproduktion. Ökad produktivitet leder till en gradvis urholkning av värdesubstansen – abstrakt arbete – i det varuproducerande systemet i dess helhet.

Vi har alltså att göra med två skilda storheter, som står i ett förhållande till varandra: å ena sidan den absoluta och relativa storleken av mervärdet per enskild arbetskraft, å andra sidan antalet arbetskrafter som är användbara enligt kapitalistiska kriterier. /…/
Förblir antalet arbetskrafter oförändrat, kommer en ökning av det relativa mervärdet per arbetskraft även att innebära en ökning av den absoluta mervärdesmassan, /…/ Om antalet arbetskrafter ökar parallellt med en ökning av det relativa mervärdet, då stiger den sammantagna mervärdesmassan ännu mer. Men om antalet arbetskrafter sjunker, då kommer det an på vilket storleksförhållande som denna minskning har till det relativa mervärdets ökning.

En ökning av det relativa mervärdet kan endast i begränsad utsträckning, i förlängningen inte alls, kompensera för den fortlöpande förändringen av kapitalets sammansättning där kostnaden för arbetskraft blir en allt mer marginell post i varuproduktionen.

Så här har saken illustrerats av Claus Peter Ortlieb i dennes viktiga artikel “Ein Widerspruch von Stoff und Form“, dit Robert Kurz refererar flitigt:

Vad bilden ska visa är hur två motstridiga processer löper genom kapitalismens historia:
1. en absolut urgröpning av värdesubstansen, i form av en minimering av värdet “per stofflig enhet” i varuproduktionen;
2. en relativ ökning av mervärdets andel av värdet.
Sammantaget genererar dessa tendenser, enligt Ortlieb/Kurz, en icke-linjär utvecklingskurva. Kapitalismen har helt enkelt en kulminationspunkt. Fram till denna punkt stiger mervärdesmassan, därefter början den sjunka mot noll – förutsatt att den totala varumängden är konstant. Men det är den ju inte.
Genom en ständig ökning av mängden varor skapas ytterligare en historisk kompensationsmekanism. Robert Kurz talar om “kapitalets inre och yttre expansion såsom samhälleligt reproduktionsförhållande”. Yttre syftar då på all den samhälleliga reproduktion som (ännu) inte omfattas av kapitalförhållandet. Det kan handla om omsorgsbetonade verksamheter som gjorts till specifikt “kvinnliga” och hållts utanför lönearbetet, men det har i hög grad visat sig svårt eller omöjligt att inordna dessa verksamheter i kapitalproduktivt arbete, så i krisprocesser är det inte omöjligt att de åter delegeras till oavlönade kvinnor.
Det kan också handla om den rumsliga expansionen, som historiskt har lett till att antalet kapitalproduktiva arbetare har kunnat öka stadigt trots att behovet av arbetskraft per tillverkad vara ständigt minskar. (Rosa Luxemburg var betydelsefull i det att hon lyfte fram den rumsliga expansionen som en kompensationsmekanism, men hon missförstod sakens omfattning i det att hon såg expansionen som en fråga om “realisering” av mervärde.)
Efter östblockets sammanbrott uppstod inte minst i vänstern en föreställning om att kapitalet nu fått nya möjligheter till rumslig expansion i en zon tidigare varit “kapitalfri”. Men den s.k. realsocialismen var en statssocialism som sedan länge varit integrerad i en världsmarknad (där den i slutändan visade sig som förlorare).

1930-talskrisen fungerade som ett skifte i kompensationsmekanismernas riktning: från att främst ha handlat om yttre expansion, blev den “inre expansionen” dominerande under efterkrigstiden. Inre expansion syftar här på den process som Marx beskrev som reell subsumtion, där det mänskliga samhällets hela tekniska apparatur anpassas efter självändamålstillväxtens krav. (En intressant diskussion om subsumtionsbegreppet finns i en artikel av Endnotes som nyligen blivit utgiven i svensk översättning.)
Robert Kurz skriver om hur denna inre expansion rymmer två slags möjligheter, ofta betecknade som “processinnovation” respektive “produktinnovation”. Här upprepar han vissa huvuddrag i sin skarpa karakteristik av fordismen i Schwarzbuch Kapitalismus: bilar, vitvaror, brunvaror… Han skriver om hur tidigare lyxvaror under efterkrigstiden gjordes till varor för masskonsumtion och hur det är omöjligt att mäta hur mycket samlade mervärdesmassan därigenom kunde stegras. Följderna av den mikroelektroniska revolutionen lämnas däremot till ett senare kapitel.

* * *

Robert Kurz hinner i kapitlet även med en vetenskapsteoretisk utvikning om det vanskliga i att tala om ekonomi i termer av hypotetiska “fall”. Ett “fall” är i verkligheten alltid del av en pågående process på totalitetsnivån och kan därför bara begripas i sin tillblivenhet (Gewordensein). När olika faktum rycks loss från dess historiska tillblivenhet, hamnar man i en reifierad förståelse där kapitalismen splittras i två: å ena sidan en struktur där de identiskt lika kategorierna upprepar sitt spel, å andra sidan en ytlig “händelsehistoria” dit produktivkraftutvecklingen förpassas.

Jene Dialektik von Produktivkräften und Produktionsverhältnissen ist allerdings keine arbeiterbewegungsmarxistische Verkürzung, sondern gehört zu den integralen und unverzichtbaren Bestandteilen der Marxschen Theorie. /…/ Denn jene Dialektik ist keineswegs diejenige der “Weltgeschichte”, da man hinsichtlich der vorkapitalistischen Verhältnisse mangels einer distinkten “Ökonomie” überhaupt nicht von “Produktionsverhältnissen” und von im ökonomischen Sinne isolierbaren “Produktivkräften” sprechen kann, somit auch nicht von einer Dialektik dieser beiden Momente. Diese Kategorien uind die zwischen ihnen waltende objektive Dialektik gehören allein dem Kapitalismus an und können nicht auf fråuhere Formationen projiziert werden. Aber für das Kapital und seine Binnengeschichte ist dieser Zusammenhang wesentlich und in der Tat hinsichtlich der Verwertungsbewegung determinierend.

* * *

Givetvis förekommer även i detta kapitel en hel del polemik mot Michael Heinrich. Dessa passager lämnar jag därhän. Här räcker det med påpekandet att Heinrich faktiskt hyser uppfattningen att den relativa mervärdesproduktionen i princip skulle vara möjlig att förlänga i oändligheten. Kurz lokaliserar problemet till att Heinrich inte behandlar de marxska kategorierna som realkategorier, utan som “vetenskapliga” kategorier i bemärkelsen yttre tankebestämmelser. Verkligheten förblir då vad Kant kallade för tinget i sig.