Två slags historiker

Historia handlar, trivialt uttryck, om kontinuitet och förändring. Så är det. Som historiker kan vi inte välja att prioritera enbart det fasta eller enbart det flyktiga, eftersom det ena blir meningslöst utan det andra. En outtalad yrkeskodex säger att de två sidorna är lika viktiga. När vi formulerar oss i text tenderar vi att väga våra ord så att läsaren ska uppleva en balans mellan kontinuitet och förändring. Att uppvisa en sådan yttre balans är för historikern en central del i att bekräfta sin professionalitet.

Ändå tänker jag att historikerns inre drivkraft kan vara av två slag. För vissa är historisk förändring i slutändan intressant främst som någonting att genomskåda, i förhoppning att nå insikt i en mer djupgående kontinuitet. För andra historiker är det tvärtom: kontinuiteter är av största vikt att studera, men detta för att endast de kan bilda den nödvändiga fond mot vilken det blir möjligt att urskilja genuina förändringar.

Vissa vill finna det eviga, andra har blick för den förgängliga sidan i allt. Vissa söker en stabil grund, andra söker efter utvägar. Vissa fascineras mer av tidlöshet, andra fascineras mer av samtidighet.

Personligen lutar jag åt det sistnämnda hållet. Förstnämnda position associerar jag till historiska institutionen i Lund, dit jag var knuten som doktorand. Att generalisera över denna brokiga forskningsmiljö är vanskligt, men överlag odlar lundahistorikerna en starkt humanistisk ämnesidentitet, där man betonar historiens betydelse för existentiell reflexion. Detta kan kontrasteras mot hur historiker i Stockholm/Uppsala ofta vill ställa sig bortom uppdelningen mellan humaniora och samhällsvetenskap, med ett ben på varje sida. Å andra sidan kan väl sägas att även de renodlade samhällsvetenskaperna hör hemma i det första lägret – när en samhällsvetare konfronterar historisk förändring så brukar det vara i avsikt att låta empirin belysa en teori om kontinuitet.

Nåväl, nu tänkte jag alltså på historiska institutionen i Lund. En rad lundaprofessorer har förklarat historieforskningens syfte i termer av en strävan mot insikt i det evigt mänskliga. Tydligast är det kanske hos Eva Österberg med sin tanke om “de långa linjernas strategi”, influerad av Braudels la longue durée. Hennes forskning har länge kretsat kring “de eviga globala fenomenen och vilka uttryck dessa tagit sig i skilda miljöer och tider”. När hon tar sig an ett ämne som vänskap är det med sikte på att finna dess kärna, vänskapens tidlösa aspekter.

En annan lundaprofessor som uttryckt en evighetsorienterad drivkraft är Dick Harrison. “Varför är historia viktigt?” stod härom dagen som rubrik för en bloggpost som räknade upp en rad skäl, av vilka jakten på det evigt mänskliga stod allra först:

(1) Historia är en reservoar av mänskliga erfarenheter. Historisk forskning lär oss om människors beteende i andra tider, om vår potential för såväl ondska som godhet. Vi lär oss om människans inneboende energi, såväl negativ som positiv. Genom att ta del av dessa erfarenheter har vi stora möjligheter att finna nygamla lösningar, inse annars oanade samband och, förhoppningsvis, bli bättre människor.

Tidigare i år disputerade David Larsson Heidenblad på avhandlingen Vårt eget fel, som utmärker sig för en djärv ambition att jämföra tankefigurer över många sekel. Men här finns också en – möjligen ärkelundensisk – strävan efter att finna någont av det evigt mänskliga. Fast denna gång handlar det inte om vänskap utan om undergångsfantasier. “Likheterna mellan 00-talets klimatlarm och förmoderna syndastraffsföreställningar” motiverar en studie av hur “tankefiguren moralisk kausalitet återkommer över tid i olika skepnader”. Här anas en outtalad vilja att tona ned risken för klimatkatastrof, utan att diskutera klimatet i sig. Historikerns uppgift blir att visa att inget är väsentligen nytt under solen.

Risken i att skriva historier om “det stabilas föränderliga former” – för att citera undertiteln till Yvonne Hirdmans bok Genus – är att all föränderlighet hänförs till en ytnivå, medan den underliggande stabiliteten riskerar att bli avhistoricerad och ontologiserad.

De två hållningar som här har nämnts motsvarar också skiljelinjen mellan de två Annales-historikerna Fernand Braudel och Jacques Le Goff. Medan den ene tog sikte på att skriva världens historia som en ekonomisk historia, insisterade den andre på att “ekonomin” är en modern företeelse.

Låt mig understryka att dessa tankar skrivits ned i all hast. Uppdelningen i två slags historiker är säkert alltför grovhuggen, men jag är nyfiken på att höra vilka tankar den väcker hos andra.

6 kommentarer ↓

#1 Linus Walleij on 18 August 2013 at 12:01 pm

Återspeglar inte detta motsatsparet materialism/idealism återigen? (Någon form av metafysik, ontologi, paradigm eller liknande gummibegrepp måste det ju onekligen handla om här.)

En lång kontinuitet förutsätter väl nästan en underliggande materiell struktur, en sökan efter kontinuitet “bakom” vardagen och leder väl förresten just till sådana där teorier om långa vågor o dyl som vi diskuterat här tidigare.

För historieidealisten blir varje individ betydelsefull, alltså får dennes vardag här och nu en oerhörd betydelse, varje detalj i vardagen spelar in.

Det här motsatsparet där ena sidan betraktar världen som fylld av ting och den andra världen som fylld av tankar är väl allmänt känt antar jag, sen har vi sådana där hybridmodeller som memetiken, där tankarna och idéerna som sådana ingår i någon slags kontinuerlig evolutionär process som är både materiell och ideell.

Ingen är väl renodlat materialist eller idealist, det är väl arketyper det där. Men kanske är det slagsidan mot det ena eller det andra som ligger bakom det du ser?

#2 kcl on 19 August 2013 at 2:02 pm

I hög grad relevant även för jurister, eftersom motsatsparet kontinuitet och föränderlighet är centralt i dagens rättsvetenskap. Samtidigt finns ett äldre rättsvetenskapligt ideal som grundades just i historiseringen, d.v.s. rätten skulle förstås i en historisk kontext (som ofta var utvecklingsorienterad) och historiseringen av rätten ansågs grundläggande för att rätten, överhuvudtaget skulle kunna framträda ur myllret av rättskällor. Rättsreglerna är en fryst ögonblicksbild, medan rättens studieobjekt omfattade även andra tider och andra platser (vilket gav den komparativa rätten en central roll), och det var även centralt för att frigöra den från den juridiska praktiken “här och nu”.

Idealet har suttit så pass djupt att ännu för tio år sedan innehöll propositioner om lagändringar ofta översikter över lagstiftning- och domstolspraxis, åtminstone 100 år tillbaka i tiden. Mitt svar utifrån en annan disciplin än historia, är nog “det beror på”, å ena sidan är många mänskliga företeelser långvariga och uppträder i olika former vid olika tider och platser, å andra sidan, många äldre företeelser framstår ofta bara som överspelade.

#3 Marcus on 19 August 2013 at 3:23 pm

Mina väckta tankar:

Jag vill mena att allt existerar i en spänningsfylld relation mellan sin egen föränderlighet och varaktighet – samtidigt. Något som förändras är alltid ett NÅGOT som förändras. Föränderlighet/varaktighet utesluter inte alls varandra, snarare är förändringen det enda som Något kan göra sig märklig inför omvärlden (betraktaren/historikern) genom. Föränderligheten är aldrig dess “sanna natur”, “innersta väsen” eller något sådant, utan helt enkelt det enda sätt som Något kan mediera sin egen existens genom.

Varje Något kan/måste bli till, förändras och så småningom förgöras, och bara i denna process av tillblivelse, förändring och förgörelse kan det göra sig märkligt för omvärlden och interagera med den. Detta beror i grund och botten på att varje Något består av andra någotting som I SIN TUR interagerar genom att göra sig märkliga för varandra genom förändring.

Varje process är en serie och en mängd krusningar på ytan av de oräkneliga Någotting som är innästlade i varandra på lika oräkneliga nivåer av verkligheten.

Vad historikern skulle kunna ta till uppgift, är dels att producera intressanta snitt i denna härva av nästlade Någotting och dels mediera vindlingarna i detta snitt i formen av en beskriven process. För att inte bara bli en historieberättare måste väl historikern även förklara hur källorna (och historikern själv) är medier – förvrängare och förmedlare på samma gång: Märkliggörare.

#4 Viktualiebrodern on 22 August 2013 at 8:37 pm

Jag trodde historiska studier handlade om försoning. Ûber allen Gipfeln ist Ruh, typ.

Men det är kanske på ett rent personligt plan.

#5 Andrés on 23 August 2013 at 8:28 am

Det är roligt (ledsamt?) för att det är sant?
Jo, jag känner ju igen det – men var får Rasmus in ärkehumanister som EP Thompson (som ju är rätt centrala för vissa/några lundahistoriker) och tanken på att meningen med historievetenskap är att skapa användbara förflutna?

#6 Iggy Drougge on 8 September 2013 at 2:49 pm

En viktig poäng med att studera historien är att den utmanar vår tids egen historiesyn – och självuppfattning.

Kommentera