Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 17) om den tredje industriella revolutionen

Läsanteckningar till Robert Kurz’ bok Geld ohne Wert (klicka på länken för att hitta tidigare delar). Denna gång mest från kapitel 15, med utvikningar bakåt och framåt.

Först bläddrar vi tillbaka till kapitel 9 för att översätta en passage (som även citeras av Roswitha Scholz i en fotnot i senaste Exit).

Givet att kapitalet är den verkliga en förutsättningen för varuformen, så gäller även att totalkapitalet (eller kapitalets “totalprocess”) måste vara den verkliga förutsättningen för det enskilda kapitalet och därmed även för den enskilda varan. Ur en sådan synvinkel, som följer en dialektisk totalitetsförståelse och inte längre modelltänkandet hos en metodologisk individualism, kan den marxska framställningen egentligen bara handla om det i sig förmedlade fetischistiska kapitalförhållandets helhet. Kapitalets realkategorier som presenterades av Marx är därför, från början till slut, bara att förstå som kategorier inom en samhällelig helhet; totalkapitalet och dess totalrörelse som totalmassa, som inte går att fånga omedelbart empiriskt, eftersom de både kvalitativt och kvantitativt är någonting annat än de enskilda kapitalens empiriska rörelse. Men det senare är det enda som i praktiken visar sig för aktörerna, eftersom det reella totalkapitalets verkliga rörelse endast indirekt går att fånga empiriskt i form av diverse samhälleliga verkningar (framför allt i kriserna).

Citatet kan också läsas som respons till den kommentar som resonerade kring hur “värdet på arbetskraften är lägre” i vissa delar av världen. Men om vi följer Robert Kurz, måste sådana resonemang förkastas. “Värde” är en kategori som endast är relevant på totalitetens abstrakta nivå. Att arbetskraften är dyrare i Sverige än i Kambodja är däremot en konkret skillnad på nivån av priser (i detta fall löner). Gång på gång insisterar Kurz på det nödvändiga i att separera dessa abstraktionsnivåer i analysen.

Nu över till kapitel 15, som kretsar kring kapitalismens krisdynamik under den tredje industriella revolutionen.

När den fordistiska epoken tog slut och avlöstes av den mikroelektroniska revolutionen, skedde ett överslag från kvantitet till kvalitet i produktivkrafternas utveckling. Skiftet låter sig inte omedelbart beläggas empiriskt, eftersom det sker på nivån av värde. Och även om värdet är en reell kategori – inom ramen för kapitalismen som totalitet – är den omöjlig att frysa fast och fånga i siffror. Prisnivåer kan mätas, men även om priserna i förlängningen uttrycker värde så är de är endast ytfenomen. Att en prisnivå sjunker eller stiger (i förhållande till någonting annat) behöver därför inte säga något om värdet, utan kan lika gärna vara ett resultat av förmedlingsprocesser på marknaden.

Empiriska nyheter om enskilda kapital eller ögonblicksbilder från den borgerliga statistiken säger dock ingenting om de verkliga värdeförhållandena på den nivå som utgörs av “totalprocessen”. När [Michael] Heinrich anser sig kunna fastställa att att “profiterna stiger” och att krisen därför är övervunnen, bevisar han blott åter sina metodologiska och teoretiska brister.

Kurz får även in en pik mot Hardt/Negri, som i Empire (2000) skrev att kapitalismen var “vid synnerligen god hälsa och dess ackumulation mer robust än någonsin tidigare”. Det är oklart på vilka uppgifter de baserade denna diagnos. Nämnas kan att Hardt/Negri får mer pisk av Kurz i bokfragmentet Krise und Kritik som publicerats i de två senaste numren av Exit. För en svensk läsekrets är det kanske en mer angelägen polemik än den som förs mot Heinrich.

Mikroelektroniken karakteriseras av att dess framsteg är multi-purpose, så att rationaliseringspotentialen sträcker sig tvärs igenom alla ekonomins sektorer. Enligt Kurz innebär detta att produktivkrafternas utveckling leder förbi kapitalismens kulmen, så att kapitalets “inre” expansion kommer till ett stillestånd (på värdenivån). På en ytligare nivå kan det förvisso se ut som föga mer än en upprepning av tidigare industriella revolutioner.

Produktivitetsökningen sänker priserna vilket ger samma effekt som tidigare. Även förvandlingen av tidigare lyxprodukter till masskonsumtionsprodukter följer det gamla mönstret. Allra tydligast låter sig detta betraktas i fråga om persondatorn /…/ Men nu saknas ett avgörande moment: den motsvarande expansionen av ytterligare användning av kapitalproduktiv arbetskraft. /…/
Vad som är giltigt på ett visst utvecklingsstadium är det inte nödvändigtvis på ett annat, högre stadium. /…/
Om det minskade värdet per vara kan överkompenseras genom antalet säljbara varor som massproducerats, det beror på om tillräckligt mycket ytterligare arbetskraft blir nödvändig i produktionen av dessa nya varumängder /…/
Med mikroelektroniken och den tredje industriella revolutionen fullbordas i detta hänseende ett brott. Här manifesterade sig något som hela tiden varit logiskt tänkbart, nämligen stegrandet av produktiviteten i en sådan omfattning att övergången till massproduktion av de nya produkterna inte längre erfordrar tillräckligt mycket ytterligare arbetskraft för att överkompensera det minskade behovet av arbetskraft per vara. /…/
Annorlunda uttryckt: För första gången i kapitalismens historia löper “rationaliseringen”, som gör mänskliga arbetsinsatser överflödiga, snabbare /…/ än den därmed sammanhängande prissänkningen av varorna och den motsvarande utvidgningen av marknaderna.

Hur konkretiseras då denna kris? Detta kommer Kurz in på i kapitel 17. På en första nivå utspelar sig krisen i enskilda företag, där den gradvisa minimeringen av arbetskraftsbehovet slår över i en hastig bortstötning. Löner sänks, förmåner avskaffas, anställda varslas. Därmed kan det konstanta kapitalet gå med vinst i ytterligare någon tid, men på längre sikt tenderar företaget att stänga hela anläggningar eller gå i konkurs. Samtidigt bryter krisen ut på varumarknadens yta i form av överproduktion: osäljbara varor i allt större högar.
När så både arbetskraft, fast kapital och varukapital drabbas av denna värdeförstörelse, blir det uppenbart att det finns s.k. överkapacitet i produktionsapparaten. Penningkapitalet strömmar då inte längre in i reellt kapitalproduktiva investeringar, utan tvingas söka sin tillflykt på finansmarknaderna där det blåses upp allt större skuld-, fastighets- och finansbubblor. För eller senare spricker dessa.

(Här översatte jag Entwertung till “värdeförstörelse”, vilket inte känns helt rätt. Ordet kan betyda värdeförlust men också ogiltiggörande i en bred mening som inkluderar det som man gör med sin biljett när man stämplar den i tunnelbanan. Entwertung klingar i just detta sammanhang mest av allt som en motsats till Verwertung, alltså värdetillväxt. Men här handlar det ju definitivt inte om någon ordnad “nedväxt”. Någon som har synpunkter på dessa begrepp?)

Das dem Kapital inhärente System der Verdoppelungen der Ware in Wert und Gabrauchswert und des Werts in Ware und Geld muss sich zwangsläufig in der Krise und ihrem Begriff reproduzieren. Auch die Entwertung des Werts oder die Entsubstantialisierung des Kapitals ist somit eine doppelte, die sich aud der Ebene der Warenproduktion (Entwertung des Humankapitals, des Sachkapitals und des Warenkapitals) ebenso Bahn bricht wie aud der Ebene des allgemeinen Äquivalents (Entwertung des selbstzweckhaften Geldmediums). Die verschiedenen Entwertungsprozesse spielen sich in den einzelnen Etappen der Krise aber nicht gleichmäßig und einheitlich ab

Konkurser, varsel och försäljningssvårigheter hör förvisso till marknadens vardag. När vi här talar om kris, syftar vi på att samma sak utspelar sig på en mer allmän nivå “och därmed pekar på en kapitalets inre skranka på den förborgade och inte direkt fattbara värdenivån”. Krisen är inte summan av problem hos alla de enskilda kapitalen, som en positivist kanske skulle se saken, utan det är tvärtom: det är helhetens dynamik som (via diverse förmedlingar) bestämmer läget för de enskilda delarna.