Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 18) om profitkvot och kapitalintensitet

Löpande läsanteckningar till Geld ohne Wert av Robert Kurz.

“Lagen om profitkvotens fallande tendens” är inte ett omedelbart uttryck för kapitaltillväxtens inre gräns.

Profitkvoten är relativ, till skillnad från den absoluta profitmassan (som är identisk med mervärdemassan). Om vi förflyttar oss till mervärdets mer fundamentala nivå, kan det begripas relativt på två skilda sätt: dels i förhållande till de sammanlagda kostnaderna för varuproduktionen (profitkvot); dels i förhållande till det variabla kapitalet, som ju är det enda som genererar nytt värde (mervärdekvot).

Avgörande för profitkvoten är uppenbarligen, kapitalets organiska sammansättning. När det konstanta kapitalets andel växer, på bekostnad av det variabla kapitalet, måste profitkvoten falla. Annorlunda uttryckt: för att generera samma profit som tidigare, krävs nu högre investeringar i maskineri, lokaler och råvaror – “sakkapital”.

“Förvetenskapligandet av produktionen” pressar ständigt upp det döda sakkapitalets andel av kostnaderna för varuproduktion. Marknadens konkurrens tvingar alla varuproducenter att spela med i denna produktivkraftutveckling.

Eftersom profitkvotens fall blott har en relativ betydelse och endast indirekt är ett uttryck för kapitalets basala självmotsägelse, sätter detta i sig ingen absolut inre gräns för kapitalet. Det försvårar mest deltagandet i marknaden, då ständigt högre kostnader måste skjutas till på förhand för att alls uppnå möjligheten att delta. /…/ För den fortskridande ackumulationen av kapital på totalsamhällelig nivå handlar det dock inte om kvoten utan om självaste massan av profit, alltså den absoluta och samhälleliga mervärdemassa som i konkurrensen kan fördelas och tillägnas. Även om kvoten faller, kan massan stiga, om totalkapitalet växer i tillräcklig grad.
/…/
Profitkvotens fall är uttryck för den inre motsägelsen och detta fall medför också ett reellt problem i form av ständigt stigande döda förhandskostnader [Vorauskosten] för kapitalackumulation; men kapitalet kan likväl fortsätta sitt växande, så länge som den absoluta mängden av samhälleligt använd arbetskraft växer, oavsett om denna mängd sjunker relativt till sakkapitalets tillväxt.

Så länge kapitalet fortsätter att expandera – vilket är detsamma som ett utökat bruk av arbetskraft – finns en kompensationsmekanism som gör att den inre motsägelsen endast framträder i relativ form, såsom fallande profitkvot, medan profitmassan kan fortsätta att växa.

Krisförnekande marxister vill gärna göra profitmassans växande till något av en naturlag i kapitalismen, precis som profitkvotens fall utgör en lagbundenhet. “Eviggörandet av det blott relativa uttrycket” kan sägas motsvara den “absoluta relativism” som kännetecknar postmodern ideologi i allmänhet, skriver Robert Kurz.

Att empiriskt räkna fram den totalsamhälleliga profitkvoten eller profitmassan är omöjligt. Men ur den officiella statistiken kan ändå vissa tendenser utläsas. En sådan är förändringarna i den s.k. kapitalintensiteten. Detta är ett mått på den genomsnittliga kostnaden per arbetsplats, alltså de förhandsinvesteringar som krävs för att en arbetskraft ska göras lönsam. Sedan länge visar siffrorna på kapitalintensitet en tydligt stigande tendens. Detta utgör inget bevis, men väl ett starkt indicium på att Marx hade rätt i fråga om profitkvotens fall.

På Marx tid hade profitkvotens fall ännu inte nått den kritiska grad där den kommer till tydligt uttryck inom penning- och kreditsystemet. Detta skedde först i början av 1900-talet, i det tidiga skedet av den andra industriella revolutionen: stigande kreditbehov i varuproduktionen och därav följande expansion av kreditväsendet.

Stigande kapitalintensitet betyder att det krävs större investeringar för att sätta igång en varuproduktion som ska ha en chans att stå sig i konkurrensen. Under 1900-talets lopp ledde den stigande kapitalintensiteten till att de allt högre förhandskostnaderna i allt lägre grad kunde betalas ur den löpande profiten. Maskiner, lokaler och råvaror fick i allt högre grad finansieras med lånade pengar. Ständig uppbackning från kreditsystemet förvandlades till en kapitalistisk normalitet och till en ofrånkomlig förutsättning för att som varuproducent behålla en position på marknaden.

Tidigare dominerade bland företagen en finansieringsmodell som byggde på återinvestering av en redan realiserad produktion. Nu sker återfinansieringen primärt genom en ännu inte påbörjad produktion, alltså i form av kredit. Skillnaden är enorm. Även om de båda formerna alltid må ha kombinerats, bildar den relativa ökningen av kreditberoende – helt i analogi med den relativa ökningen av konstant kapital – en förändring i kapitalets reproduktion som inte bara är kvantitativ, utan kvalitativ.
Kreditens roll i kapitalismen har genomgått ett kvalitativt språng och öppnat nya krispotentialer, i form av risken för att kreditsystemet ska bryta samman. Ändå har denna utveckling i hög grad förblivit oreflekterad (just bland dem som utgår från Marx).

Med andra ord: ännu medan totalkapitalet glatt expanderar och den absoluta mervärdemassan växer, uppstår likväl en växande tidsklyfta mellan den förhandsintecknade mervärdeproduktionen och den reellt inträffade. Kapitalismen har börjat att förbruka sin egen framtid. Kreditkedjorna förlänger sig och blir allt tunnare, även om mervärdet fortsätter att sprudla.

Profitkvotens fallande tendens är alltså inte ett omedelbart exempel på kapitalets inre motsättning, men väl ett uttryck för denna motsättning. Närmare bestämt: ett exempel på hur den inre motsättningen är fortsatt verksam trots att det finns historiska kompensationsmekanismer i form av elativt mervärde och (inre och yttre) expansion.