Piratbyråns fester: återblick på nollnolltalet

På lördag ska somliga samlas i Upplands Väsby för att fira tio år med The Pirate Bay. Själv har jag tidigare skrivit om varför firandet känns konstigt: dels för att The Pirate Bay numera befinner sig i förruttnelse, dels på grund av hela upplägget där ett parti tillsammans med ett eventbolag trummar ihop ett brokigt attraktionsutbud.

Ja, för mig känns det hela mest konstigt men konstighet behöver förvisso inte vara något negativt. Säger som Brokep: Lycka till med festen, även om jag tycker den missar TPB-stilen. Men alla har ju sin syn på TPB, och det är helt okej!
Vad menar vi då med “TPB-stilen”? Utan att ens försöka besvara den frågan, leds tankarna till den serie av fester som Piratbyrån ordnade under nollnolltalet. Mestadels små fester i Stockholm, amatörmässigt uppstyrda och med diffus koppling till The Pirate Bay. Som ett led i återblickarna på detta nollnolltalspirateri började jag gräva i dokumenten för att rekonstruera festserien.

Under sina aktiva dagar fanns nog ingen klar separation mellan fest och träff för Piratbyrån. Till vardags möttes vi ju på IRC, dygnet runt. Vi träffades aldrig för att planera en fest, utan det var snarare på festerna som vi började planera för av kommande insatser.

2005-01-15 festdebuterade Piratbyrån med Polar Pirate Prize i en södermalmsk boulehall, som blev fullsmockad med ringlande kö på gatan. Det uppmärksammades att vi hade piratkopierat festens namn. Vi kan läsa i programmet att det hölls frågestunder med Piratbyrån, danska Piratgruppen, The Pirate Bay samt med Palle, som i denna veva blev en del av det hela. Musiken som spelades höll en strikt elektronisk linje – visserligen är det sällan meningsfullt att tala om “elektronisk musik”, men det var en gnutta mer meningsfullt år 2005 än det är nuförtiden. Två band från chiptunesvängen: Dorothy’s Magic Bag. Och sen ganska hård dansmusik: DJ Coolof (Olof Dreijer) och Håkan Momenth.

Sedan följde våren 2005 då den s.k. fildelningsdebatten brakade loss på allvar och Piratbyrån blev en efterfrågad röst i den s.k. offentligheten. Samtidigt sammanställde vi en bok. Mitt i högsommaren var det åter dags för fest.

2005-07-25 hölls en släppfest för Piratbyråns bok, denna gång på östermalmska Elverket. Upplägget var ganska likt: först några sessioner av prat, sen elektronisk musik, alltsammans interfolierat av digital bildkonst. Men skaran av 300 besökare var mer spretigt sammansatt – där fanns mer av konstfolk, vänsterfolk, högerfolk… och så pratade Oscar Swartz. För dansmusiken stod Kool DJ Dust (Daniel Savio som även spelade i Hundarna från Söder).

I början av 2006 fanns plötsligt Piratpartiet – en ganska stor krets av människor som var påtagligt intresserade av Piratbyrån, utan att vi hade någon tydlig relation till dem. Det dröjde några månader innan vi träffades AFK.

2006-04-29 ordnade Piratbyrån en mindre fest på dåvarande stammishaket Kafé Edenborg i Gamla stan. Pirate Cinema Berlin presenterade sin grej och musik spelades av Adam och Kornél som då drev mp3-bloggen OMGWTF. Efter att stället stängde vid ett minns jag att nån ledande piratpartist dröjde sig kvar allra sist.

En månad senare kom razzian mot The Pirate Bay. Sommaren 2006 blev uppskruvad. Även demonstrationen på Mynttorget följdes förresten av en fest, men Piratbyrån behövde inte ordna den eftersom det var chiptuneklubben Mikrodisko samma kväll. Och det rådde ju ingen tvekan om att chiptunes hade fått en central roll i Piratbyråestetiken.

2006-08-08 ordnade Piratbyrån ännu en fest på en södermalmsk bar. Goto80 spelade musik, Jossystem och Dr. Rignell genererade visuella projektioner. Minns inte om nåt särskilt hände den kvällen, eventuellt blev det trång efterfest i en sunkig ateljé.

Under 2007 blev det tydligt att Piratbyrån befann sig i en fas av omorientering. Det kändes nog inte längre helt rätt att bjuda in allmänna sympatisörer till allmänna fester, utan vi tenderade snarare att söka oss nya sammanhang vilket bl.a. kunde ske genom fester som var mindre öppna och mer ritualiserade, t.ex. Valborgsritualen. På hösten gjorde vi grejer i Berlin.

2007-11-17 hölls ett konstspektakel på Årsta folkets hus, där Piratbyråns deltagande ledde till juridisk infarkt i konstbyråkratin. När vi såg det komma bestämde vi oss för att styra detta deltagande i en mer festlig riktning, inklusive gratis bubbel. Det var inte Piratbyråfest, utan mer ett Piratbyråförsök att “äga” en konstfestlighet vars uttalade tema var just “ägande”.

Sommaren 2008 ägnade vi oss åt bussprojektet S23M, på vintern följt av S23X på Balkan. Kring dessa arrangerades en hel del fester, runt om på kontinenten (och även en på 44:an, om jag inte minns fel). Dock blev det allt mer oklart om det var “Piratbyrån” som ordnade dessa fester och i efterhand är det tydligt att bussens syfte var att katalysera entitetens långsamma upplösning. Inte sällan med “fest” som yttre kuliss. Eftersom S23M-resan delvis skedde inom ramen för ett konstspektakel dit denna entitet var inbjuden att göra något som i vaga termer kunde utannonseras i förväg, föll det sig så att bussresan fick kulminera med… en fest, arrangerad av “Piratbyrån”.

2008-07-18 ordnade vi den officiella öppningsfesten för en av de tre avdelningarna på Manifesta 7 i norditalienska Sydtyrolen. The Pirate Bay-kopplingen var framträdande i det att Brokep spelade techno. Därtill annan dansmusik och musikperformance, alltsammans utomhus, vid bussen, bredvid den gamla aluminiumfabriken. Har för mig att det kändes rätt lyckat.

2009-02-20 ordnade Piratbyrån sin sista fest: Spectrial-festen i Stockholm, i anslutning till rättegången mot The Pirate Bay som just hade inletts. Det blev lite som en summering av Piratbyråns tidigare fester, åter med ett väldigt blandat klientel: här finns bilder. Torrentfreak rapporterade:

Last night, artists Ollibolli, Tobias Bernstrup and Goto80 played live. On the walls were projections of the IRC channel so party-goers could see The Pirate Bay torrents being posted real-time. There was also video art made of the movies whose supposed sharing is cause for the prosecution in the trial.
As evening turned into night, Brokep entered the DJ booth to keep the pirates dancing.

Jag vet inte hur man ska summera allt detta. Någon mall för att ordna en lyckad fest lyckades vi definitivt inte generera, fast det var ju inte heller syftet. Sätter punkt här. Kommentera gärna dina egna minnen från de nämnda sammankomsterna!

Uppdatering:
På grund av arkivluckor missade jag detaljerna kring det kalas som hölls 2008-08-16 i samarbete/krig mellan Piratbyrån och Piratbion, som tog hand om varsitt rum på Kafé 44. Hittar inte så mycket info från byråsidan, men bion satsade på hårdrock (och där, alltså i Upplands Väsby, knyts kanske säcken ihop).

24 kommentarer ↓

#1 monki on 7 August 2013 at 1:46 pm

Skulle vara värt att göra en liknande fest-guide för Telecomix som tog över efter detta, men som främst höll sig till lägenhetsfester. Tänker främst på alla fester i Chrisk:s bunker, men även på att flera hemmafester också bambusrades till IRC-kanalerna.

#2 Niklas on 7 August 2013 at 3:24 pm

Tittar man runt lite så verkar det, såhär tre dagar innan, vara en ganska stor flopprisk gällande 10-årsfesten. På Facebookeventet hittar man kommentaren “Is the party still a go? Seeing as that only 160 people have bought tickets. ” – vilket ingen kommenterat -, och på Crowdculture.se-sidan för balunsen har bara 182 personer stött projektet, dvs. köpt biljett. Och det samtidigt som drygt 25 000 personer står som närvarande på FB. Alltså, visst: de uppmanar andra att fixa egna saker; men jag har svårt att tro att Piratpartiet och dagens Piratebay har tillräckligt med aktivister kring sig som faktiskt kan styra en bra fest som drar folk. Det enda andra evenemanget som verkar ha poppat upp är en spelning på Debaser. Slänger man därpå in en länk till PP Stockholms senaste text om festen (http://stockholm.piratpartiet.se/2013/08/06/we-will-write-history-on-the-10th-of-august/) så blir det hela bara ännu mer tragiskt. Eller kanske farsartat.

#3 Marcin on 7 August 2013 at 4:11 pm

Jag tror att summan av kardemumman helt enkelt är att vi (Piratbyrån med kringkrets) på vår tid var (och ff är) rätt festliga typer som ser till att ha det gött ihop. Telecomix och mer privata sekt-fester kan räknas till den traditionen.

#4 Johan Folin on 7 August 2013 at 4:40 pm

2006-08-08 var första gången jag träffade Oscar Swartz, dig, Gottfrid, Peter mfl. Det var trevligt.

#5 Chrisk on 7 August 2013 at 4:50 pm

Telecomix-festerna, vissa av dem i bunkern, hade ju ofta karaktären av att de började som ett specifikt hack eller projekt, för att sedan övergå i “fest”. Jag tror att distinktionen mellan fest och hack var något som medvetet försökte uppluckras. Det var även oklart i vilken utsträckning spionverksamhet förekom.

#6 Chrisk on 7 August 2013 at 4:52 pm

Uppluckringen gränsen mellan fest, hack, konstverk, format/infrastruktur, är ju just en formula som är piratbyråesque.

#7 Foto80 on 7 August 2013 at 5:38 pm

Minns att jag frågade dig på 060808 festen om varför det var så mkt chip. Minns däremot inte svaret. Hursom – spelade inte nitro2k01 på den å andra fester? Å vilket var andra chipbandet på första festen?

#8 Monki on 7 August 2013 at 5:48 pm

TPB-festen verkar vara accelerationistisk i bemärkelsen att den bara öser på med arrangemang så mycket det går. “Festen börjar vid 40 band, gogo-dansare och oändligt med energidryck”.

#9 123 on 7 August 2013 at 6:39 pm

Vill minnas att PB på festen i augusti 2006 var provocerade av att Piratpartiet dök upp med lila t-tröjor som det stod “Partiledare” “Kassör” mm. på. Det diskuterades uniformsförbud på kommande fester.

#10 submarine on 7 August 2013 at 6:59 pm

Missa inte webbplatsen för sponsor av del pirateventbolaget!
http://www.magichouse.se/products/

färsk!

#11 Joe on 7 August 2013 at 8:44 pm

Jag tycker det är kul att någon iaf arrangerar en fest.

Det är bra att någon försöker. :)

#12 rasmus on 7 August 2013 at 9:00 pm

Marcin skrev: “Jag tror att summan av kardemumman helt enkelt är att vi (Piratbyrån med kringkrets) på vår tid var (och ff är) rätt festliga typer som ser till att ha det gött ihop.

Visst. Men jag tror även att vi lever i en förändrad historisk situation. Resonemangen ovan om “elektronisk musik” kanske ger en hint om saken. Vid seklets början var det i någon mån fortfarande möjligt att förknippa “elektronisk musik” (eller varför inte “net art”) med en typ av digitalt avantgarde. Inte nu längre – även om P2 fortsätter att köra på i gamla spår. Som symbolisk brytpunkt kan vi tänka oss Boten Anna (2006).
Är ni med på tanken? Kanske kan jag utveckla den om den får smälta lite.

Vid nollnolltalets mitt kunde musikartister associera sig med The Pirate Bay helt enkelt för att de gillade fildelning (och inte hade något skivbolag i position att förhindra dem). Numera känns det som att läget är annorlunda: när artister spelar gratis på TPB-festen känns det tyvärr som mer av ett varumärkesbyggande, oavsett artisternas egna intentioner. Det är en jobbig tanke som jag inte heller riktigt kan förklara.
Lika jobbigt känns festarrangörernas skryt: “Over 100 artists applied” – som att de som spelar på festen är där på nåder.

Men så blev jag (liksom andra i Piratbyrån) tidigt obekväm med att vi hade “veckans artist” som en del av sajten (som snart slutade uppdateras). Egentligen har jag nog lika svårt för The Promo Bay. Bejakandet av fildelning som marknadsföring i kombination med att “artister” upphöjs som bevis på fildelningens rättfärdighet…

#13 monki on 7 August 2013 at 9:16 pm

Rsms: Det märkliga är att net art nu år 2013 blivit superstort inom den galleri-baserade delen av konstvärlden. Men det säger mer om den än något annat kanske. Samtidigt som det knappast finns nån konst som inte är nätkonst på ett eller annat sätt numera. VILKET NÄT? får man nu fråga sig när nån säger att de gör nätkonst.

#14 Anon on 7 August 2013 at 9:50 pm

Uniformsförbud känns verkligen som en bra ide!

#15 Linus Walleij on 7 August 2013 at 10:09 pm

Roligt med “Boten Anna” som milstolpe, men tror internationellt snarare att det är en gråskaleövergång via t.ex. Eurovision som gjort elektronisk musik mer mainstream.

Vad man måste söka är punkten där ett rent elektroniskt arrangemang accepteras utan invändning eller ursäkter, från att bara ha använts som exotisk dekoration, typexempel på det senare är Kjell Höglund. Vid denna punkt dör även den allmänna acceptansen av så kallad autencitetsrock som basreferens. Finns en sådan punkt eller är det snarare ett kontinuum?

En viktig faktor i acceptansen är Östeuropa efter murens fall – alla kommersiella radiostationer i förra östblocket var galna på att spela elektronisk musik som en symbol för den nyvunna friheten, i Tjeckien var t.ex. mycket Trance ren populärmusik i början av 90-talet. Jag tror det blev nån fram-och-tillbakavåg med detta som grund.

#16 manhunter on 8 August 2013 at 9:32 am

Boten Anna är väl knappast någon brytpunkt i den mån att elektronisk dansmusik blev mainstream?

Den sortens eurodisco som den baseras på var ju megastor i Sverige under nittiotalet, typ E-Type, 2 unlimited etc.

Brytpunkten är väl snarare att Basshunter använde sig av fildelning för att sprida sina verk.

#17 manhunter on 8 August 2013 at 9:34 am

“min inställning till fildelning är positiv, utan den hade jag varit en fis i rymden”
/Basshunter

#18 rasmus on 8 August 2013 at 9:39 am

Min hänvisning till “Boten Anna” var mest ett skämt. Hur som helst, jag menar givetvis inte att den skulle markera någon musikalisk brytpunkt utan snarare att en artist som “var data” rakt igenom – inte bara använde fildelning utan även sjöng om IRC-kanaler – slog igenom i mainstream.
För övrigt tror jag inte att s.k. autenticitetsrock försvinner som äkthetsreferens i första taget. Men det är en lite annan sak, tänker jag. Här handlar det snarare om att så pass mycket musik – inklusive nästan all “pop”, såväl indie som mainstream – numera faktiskt är “elektronisk musik”, vilket inte riktigt var fallet för tio år sedan.
Kanske ledde detta till att det blir det svårare att göra “data” till en rebellisk subkultur med “egen musik”.

#19 manhunter on 8 August 2013 at 9:46 am

monki: Att “net-art” är “superstort” i den galleribaserade konstvärden måste väl ändå vara en överdrift?

Däremot är kitchiga gif-animationer main-stream på hipsterbloggar, algoritmisk grafik stort på reklambyrås och interaktiva datavisualizationer vardagsmat på de stora tidningarnas hemsidor.

#20 manhunter on 8 August 2013 at 10:11 am

rasmus: tror distinktionen mellan “data” och “elektronisk”
är viktig i förståelsen av estetiken i nollnolltalets tekno-avantgarde. Elektronisk musik är ej nytt, har varit mainstream tidigare osv. Det är datamusik som gått från underjord till mittfåra.

#21 Chrisk on 8 August 2013 at 11:14 am

Tyvärr utsattes Basshunter för en palatsrevolution när Boten Anna skulle lanseras “internationellt”. Den engelska versionen “Now you’re gone” saknar helt den poetiska manövern med det reverserade Turing-testet.

#22 rasmus on 8 August 2013 at 11:20 am

manhunter: Det har du rätt i – jag greppade kanske lite väl brett när jag samtidigt försökte få in en slägga mot P2:s envetna tjat om att “elektronisk musik” i sig skulle vara någonting nyskapande.

#23 bananders on 8 August 2013 at 7:26 pm

“Now you’re gone” är dessutom extra icke-data med textraden “I am waiting here by the phone.” Som att ingen hört talas om mobiltelefoner.

#24 Linus Walleij on 10 August 2013 at 5:51 pm

Förändringen från “Boten Anna” till “Now You’re Gone” är bizarrt nog en ren övning i upphovsrättsbrott. Den engelska “versionen” var en ren låtstöld – Holländska hardcoreduon Charly Lownoise and Mental Theo bara blåsnodde låten och översatte inte texten utan skrev en ny eftersom de inte begrep ett ord av den. Efter att Basshunters skivbolag upptäckte tilltaget förhandlade de med duon och tog över låten mot att de fick andel (!) i avkastningarna. Det är alltså inte ens Jonas som sjunger i den låten.

Och angående P2:s vurm för “elektronisk musik” misstänker jag att de definierar ut en kategori, typ Elektronmusikstudion-musik, och benämner denna nyskapande.

Kommentera