Entries from August 2013 ↓

Ungefär halvvägs in i Geld ohne Wert kopplas vi in på det kristeoretiska spår där boken stannar till slutet. Jag ska göra ett försök att spurta i detta evighetspostande av läsanteckningar. Här kommer ett långt inlägg kring kapitlen 12–13. Som vanligt trycker jag in en del oöversatta citat som kan ignoreras av den som inte läser tyska.

Kapitalet är en historisk process som från början till slut präglas av den inre motsättningen mellan “stoff” och “form”. Å ena sidan produktivkrafternas utveckling, å andra sidan “abstrakt rikedom” som självändamål. Motsättningen må vara mindre påtaglig i processens tidiga skeden, men träder successivt fram i allt renare form och rör sig mot en historisk kulmen. Här återfinns vad Robert Kurz beskriver som “den hemliga mekanismen hos krisen i sig” – en kris som dock har en lång “inkubationstid” innan den framträder som ekonomiskt ytfenomen.
Inkubationstiden förlängs genom den historiska kompensationsmekanism som Marx benämnde “relativ mervärdesproduktion”, samt genom kapitalets inre och yttre expansion (alltså varuformens utbredning in i vardagslivet samt ut över världen). Men inget av detta upphäver den logiska motsättning som hör till kapitalet som sådant. Kompensationsmekanismerna kan inte förlänga kapitalets liv i evighet, dels för att jordklotet lämnar begränsat utrymme för expansion och dels för att det relativa mervärdet är en mekanism som i sig rymmer en gräns.

Världen blir ständigt överöst med allt fler varor, som blir allt mindre värda

“Die doppelte Historizität und der objektive Charakter der Krisen” – så lyder den mustiga rubriken på kapitel 12. Krisens dubbla historicitet syftar på att krisbegreppet kräver en radikal historicering i två distinkta avseenden:
Å ena sidan gäller det att begripa kapitalismen som en historiskt specifik formation, där en specifik form av kriser uppträder. (Begrepp som “inflation” bör t.ex. inte projiceras tillbaka till en tid då mynten var inbäddade i en sakral ordning.)
Å andra sidan gäller det att klarlägga den inomkapitalistiska historiens dynamik, i vilken följden av kriser är någonting mer än blott en återkomst av detsamma.

Es geht also darum, dass die empirische Entwicklung samt den darin eingeschlossenen empirischen Krisen zugleich eine Entwicklung und Bewegung der Realkategorien durch die Zeit ist; die Kategorien selbst sind an sich historisch-dynamische. Genauer gesagt: Der Dualismus von kategorialer und empirischer Ebene ist allein dem theoretisch-analytischen ‘Darstellungsproblem’ geschuldet, das die abstrakten Kategorien gedanklich isolieren muss, um überhaupt Erkenntnis zu ermöglichen.

Kapitel 13 diskuterar i korthet bristerna i de olika varianterna av marxistisk kristeori. Alltså de teorier som är kända under etiketter som “disproportionalitet”, “överproduktion” och “överackumulation”. Robert Kurz polemiserar mot dem alla. Han menar att dessa skilda teorier bara tar fasta på olika ytfenomen, olika framträdelseformer av en djupare anlagd krisdynamik. Vad det på djupet handlar om är kapitalets inre motsättning mellan stofflig och abstrakt rikedom, alltså mellan produktivkraftutveckling och värdeobjektivitet.

Inte heller de marxistiska teorierna om “överackumulation” – som ofta kretsar kring “profitkvotens fallande tendens” – tar sig bortom cirkulationsfixeringen, menar Kurz. Teorin om överackumulation blir i praktiken inte till mycket mer än en utvecklad version av teorin om överproduktion (underkonsumtion). Krisen förklaras utifrån en bristande förmåga för kapitalet att genom försäljning “realisera” det värde som likväl anses ha skapats. Implicit eller explicit hävdas att det har producerats “för mycket värde”, i form av varuberg som inte kan “realiseras” som pengar. Alltså att värdesubstansen skulle finnas tillhands i en form (varor), men inte i en annan (pengar).

(Paul Mattick och Andrew Kliman är två bra exempel på samtida marxister som företräder en teori om överackumulation, kretsande kring profitkvotens fallande tendens. Robert Kurz går dock inte in på dessa i Geld ohne Wert.)

Överackumulationsteorierna leder fram till slutsatsen att storskalig “kapitalförstörelse”, t.ex. ett krig, kan återställa profitkvoten på en nivå som tillåter förnyad tillväxt. Därmed är krisen inte längre ett moment i en olösbar motsättning inom kapitalförhållandet, utan någonting helt annat: ett slags återkommande storstädning eller automatisk tvättmaskin. Så när kapitalets kretslopp misslyckas, framställs detta bara som ännu en av dess essentiella funktioner, vid sidan av det lyckade kretsloppet!

Den dialektiska, immanenta och enligt Marx “processerande” motsättningen är borttrollad; för en motsättning som blott är en funktion hos det som motsätter sig självt vore ju alls inte längre någon motsättning.

Teorierna om “storstädning” har mer gemensamt med Schumpeter än med Marx, menar Kurz. Det kan omöjligen finnas ett “tillbaka till noll” inom kapitalismens ram. Kapitaltillväxt kan inte ta formen av “två steg fram, två steg tillbaka”, utan är en historiskt fortlöpande process där produktivkrafternas utveckling är en irreversibel komponent. Produktivkrafternas utveckling involverar inte minst sådant som mänsklig kunskap och samarbetsförmåga, som inte går att eliminera ens genom krig.

Ganz anders sieht die Sache jedoch aus, wenn wir den Widerspruch von Gebrauchswert und Wert, von Stoff und Form einbeziehen. Das betrifft zentral die Frage der (stofflichen, ‘naturalen’) Produktivkraftentwicklung in ihrem Verhältnis zur Verwertung.
Die von der Konkurrenz erzwungene Produktivkraftentwicklung setzt einen Produktivitätsstandard, der seinerseits die Verwertungsbedingungen diktiert. Insofern sind stoffliche Produktivität und Verwertungsfähigkeit verschränkt. Wenn es nun die Produktivkraftentwicklung selvst ist, die Verwertungsmöglichkeiten limitiert, dann führt jene unterstellte ‘Bereinigung’ oder ‘Anpassung’ keineswegs automatisch zu neuer Akkumulation. Denn jeder Anlauf ‘auf ein Neues’ müsste ja denselben einmal erreichten Produktivitätsstandard zur Grundlage haben. Mit der Entwertung von Kapital wird eben nicht zugleich die wissenschaftlich-technische Produktivkraft gelöscht, die im gesellschaftlichen Wissenskorpus erhalten bleibt und hinter die kein Zurückgehen möglich ist.

Robert Kurz menar att kristeorin måste utgå från Marx formulering i tredje bandet av Kapitalet, samt till det s.k. maskinfragmentet i Grundrisse.
Där lämnas inga tvivel om att krisen i fråga har en historiskt tilltagande dimension – att det alltså är mer än bara ett evigt växelspel mellan värdetillväxt och värdeförstörelse.

* * *

Inget kapitel i Geld ohne Wert är komplett utan några polemiska haranger med adress Michael Heinrich. Just i detta fall kan Kurz i hög grad förlita sig på Claus Peter Ortlieb, vars raka och viktiga artikel “Ein Widerspruch von Stoff und Form” publicerades i Exit år 2008. Där ryms även en kritik av Michael Heinrich, som för sin del är tydlig med att han inte vill se någon motsättning mellan produktivkraftutveckling och värdeproduktion.

Michael Heinrich verkar tro att den relativa mervärdesproduktionen rymmer outtömliga möjligheter, till den grad att en produktiv arbetare kan generera ett mervärde som kan underhålla “en ständigt växande massa av improduktiva arbetare”. Ortlieb svarade här att visst, i fråga om stofflig rikedom är detta riktigt – men då talar vi inte längre om mervärde, det vill säga om någonting annat än kapitalism.
Efter att Heinrich avvisat tanken på en motsättning mellan “stoff och form”, återstår för honom bara en obestämd motsättning mellan “produktion” och “konsumtion”.
Han förklarar att kapitalets kriser har en destruktiv och en produktiv sida: krisen är destruktiv för människomaterialet och för otillräckligt effektiva kapital, men för det kapitalistiska systemet i dess helhet är krisen snarast hälsobringande. Robert Kurz påpekar rätteligen att detta resonemang härrör från Schumpeter snarare än från Marx. Därtill skriver han att en sådan argumentation “lämnar dörren öppen för en rent subjektivistisk tolkning av krisen”, exempelvis att krisen skulle vara iscensatt av kapitalets starkaste fraktioner – eller rentav av arbetarklassen (a.k.a. multituden), vilket hävdas av vissa postoperaister.

* * *

Postoperaisterna, ja – framför allt representerade av Michael Hardt och Antonio Negri. Dessa hamnar i skottlinjen även i de fragment som skulle ha blivit till boken Krise und Kritik och som publicerats i senaste numret av Exit. Både hos operaister och postoperaister finns ju en utpräglat subjektivistisk kristeori.

Motsatsförhållandet subjekt/objekt uppstår ur den moderna kapitalfetischen. De ekonomiska subjektens “fria” agerande på mikronivån förvandlas på makronivån till det mekaniska utförandet av en objektivitet. Subjektivitet är ett begrepp som är intimt bundet till dess “karaktärsmasker”, det vill säga till objektiviteten, inklusive krisens objektivitet.
Traditionsmarxismen bejakade denna objektivitet i termer av socialismens historiska nödvändighet – en socialism som skulle byggas på kapitalets egna grundkategorier: “abstrakt arbete”, varuform, penningform. “Västmarxismen” och dess postmoderna derivat tog däremot ställning för en subjektivism som helt förnekade kapitalförhållandets förtingligade objektivitet, inklusive krisens objektivitet. Allt man ser är i stället “subjektiva” aktörer vars handlande styrs av den egna viljan.

Kristeorier som skyller på kapitalistklassens girighet är inget annat än “borgerlig ideologi för lönearbetare”. Och enligt Robert Kurz utgör postoperaismen (Hardt/Negri) i dag den extrema formen av sådan borgerlig vänsterideologi. Den utmynnar i samma gamla subjektivism och fixering vid politisk makt: arbetarklassen ska ta makten och uppnå en “rättvis” fördelning av den abstrakta rikedomen, utan att rubba denna rikedoms fetischkaraktär.

Nästan hela vänstern, inklusive den så kallat radikala vänstern och allra tydligast hos den samtida postoperaismen, vill i grunden bara organisera en bättre kapitalism eller “självförvalta” kapitalfetischen; ett absurt projekt som är i grunden motsägelsefullt och dömt att misslyckas /…/
Dess företrädare kan uppenbarligen inte föreställa sig den stoffliga bruksvärdesmassan (för att tala den politiska ekonomins jargong) annat än i dess fetischistiska form som värdeobjektivitet, en form som de förutsätter lika blint som sina kollegor inom den officiella borgerliga vetenskapen. Därför kan de alls inte komma på tanken att produktionens materiella resultat [die produzierte stoffliche Gegenständlichkeit] faktiskt skulle kunna upphöra att vara en värdeobjektivitet [Wertgegenständlichkeit], alltså att en stigande produktmassa rent logiskt skulle kunna motsvara en fallande och i slutändan försvinnande värdemassa. För dem är det praktiskt otänkbart

Här finns länkar till tidigare delar av läsanteckningarna.

Kapital är ett samhälleligt förhållande, en form för samhällslivet under en viss historisk epok, ett “verkligt apriori”. Denna fetischistiska form omfattar den samhälleliga reproduktionen i dess helhet, understryker Robert Kurz. Grundläggande för denna form är att varuproduktion genererar värde. Redan innan den enskilda produkten har blivit såld är den en vara och därmed även, till sin kvalitet, värde. Att försäljningen kan misslyckas är inget som dementerar den samhälleliga formbestämmelsen.

Att en vara på marknaden har ett pris betyder inte att detta pris uttrycker inte den enskilda varans värde. Men priser måste framträda i form av ett reellt värde. Pengar är inte bara en vara bland andra, utan skiljer sig från alla andra varor genom sin förmåga att omedelbart uttrycka värde. (Formuleringar som dessa ger en dialektisk superladdning åt verb som “framträda” och “uttrycka”.)

Kapitel 11 går närmare in på pengarnas roll i det hela. Nationalekonomin utvecklade relativt sent en särskilt penningteori. Före första världskriget skedde detta genom en polariserad debatt mellan två positioner: metallism och nominalism.
Kurz menar att Marx var den förste att utveckla en penningteori som överskrider denna dualitet. Där pengarna alltså inte försvinner in i ett allmänt varubegrepp, men heller inte reduceras till ett blott tecken. I den marxska ekonomikritiken härleds penningen “framställningslogiskt” ur varuformen, men i realiteten utgör penningen en förutsättning för existensen av en allmän varuform. Endast genom att pengar blir till en vara, möjliggörs ett allmänt varuuniversum.

Penningvarans bruksvärde är inte “stoffligt-sinnligt” slag, utan består i penningens värdeobjektivitet (Wertgegenständlichkeit). Alltså dess förmåga att fungera som medium för ett irrationellt självändamål: tillväxten av abstrakt rikedom. Detta bruksvärde kan inte härledas tillbaka till olika bruk av ädelmetaller. Det är heller inget bruksvärde som försvinner i den individuella konsumtionsakten, utan ett rent samhälleligt bruksvärde. Därför är penningvaran en speciell typ av vara, där bruksvärde och värde strålar samman.

Der Wert der Geldware ist also selber ihr fetischistischer Gebrauchswert /…/
Diese unmittelbare Identität von Wert und Gebrauchswert der zentralen Fetischgegenständlichkeit ist nur möglich, weil sie eben aus dem Waren-Universum ausgesondern wurde und daher ihr spezifischen Warenleib als einziger direkt als Wert gilt.

Michael Heinrich tenderar att falla tillbaka på den borgerliga förställningen om att pengar är blott ett “substanslöst tecken” som underlättar utbytet av varor. Skillnaden mellan Heinrich och Kurz blir tydlig i hur de ser på Nixonchocken år 1971, då dollarn klippte sin förankring i guld. Heinrich menar att detta satte punkt för den historiska övergångsfas där pengar fortfarande var en vara, så att vi nu lever i en mer renodlad kapitalism utan varupengar. Heinrich ser “identiteten av empirisk och kategorial utveckling”, medan Kurz ser en gradvis “dynamisering av kapitalets inre motsättningar”.

Ursäkta att jag inte har tid att översätta alla tyska citat, men här kommer ännu en polemisk harang där Kurz förklarar hur hans perspektiv skiljer sig från Heinrichs:

Nicht zuletzt darin besteht die grundsätzliche Differenz von positivistischem und kritisch-dialektischem Denken, dass im einen Fall die so genannten Tatsachen als widerspruchslose unmittelbare Gegebenheit ohne jede gesellschaftlich-historische Tiefendimension genommen werden, während sie im anderen Fall als Erscheinungsformen oder als Oberflächenbewegung einer inneren historischen Widerspruchsdynamik erst kritisch zu erklären sind.

Utifrån ett tänkt framtidsperspektiv söker Therese Bohman karakterisera vår tid:

en tid då allt blandades samman: privat och offentligt, shabby och chic, arbete och fritid, folklig och bildad, gör-det-själv och rotavdrag.

Det svindlande i observationen är hur framtidsperspektivet framställer sammanblandningen som ett övergående stadium. Ja, som en kris. En kategoriernas kulturkris eller kulturens kategorikris.

Bohman frammanar tanken på en stundande återupprättelse för den skarpa gräns som skiljer privat och offentligt, arbete och fritid, bildning och obildning. Kort sagt: en återupprättad borgerlighet. För även om hon inte använder ordet, skriver hon ju att borgerligheten – i ordets breda, klassiska mening – hamnat i en kris i det tidiga 2000-talets Sverige. En kris vars främsta uttryck är: Nya Moderaterna.

Krisanalysen spinns elegant runt en kofta. En kofta som beskrivs som en ursvensk motreaktion på modevärldens ungdomskult. Ett antimode som mode och en individualism som gruppidentitet för medelålders kvinnor: “Odd Molly-koftan”.

Så är också Odd Molly-koftan signifikativ för en tid då allt blandades samman: privat och offentligt, shabby och chic, arbete och fritid, folklig och bildad, gör-det-själv och rotavdrag. Då tid var prestige, och den som inte hade tid att ha tid kunde köpa prestige: Odd Molly-koftan ser nästan ut som en kofta man hade kunnat sticka själv, om man nu hade haft tid att sticka.

I historiens backspegel kommer Odd Molly-koftan att framstå som Nya Moderaternas era inkarnerad i ett enda klädesplagg. Den peakade i popularitet under en tid då Sverige styrdes av alliansen och då medelklassen skulle växa: den definierar det ängsliga mellanskiktet som vill vara allt på samma gång.

Låt inte den kultursidesmässiga ironibriljansen förleda: Therese Bohman nystar efter något som är större än bara stil. I det ögonblick som hon väljer att sätta koftan i ett förklarande framtidsljus, förvandlas modespaningen till kristeori.
Eftersom resonemanget utgår från att de krisande kategorierna kommer att återupprättas, kan kristeorin kallas för borgerlig. Men genom tänk om gränsen mellan privat och offentligt inte kan återupprättas! Tänk om det är en historiskt irreversibel process!

Läsanteckningarna från Geld ohne Wert befinner sig nu i kapitel tio.

Abstrakt mänskligt arbete – detta utgör värdeformens substans, enligt Karl Marx ekonomikritik. Michael Heinrich förkastar substansbegreppet och hävdar att detta inte är kritiskt, utan snarare ett bråte som Marx ärvt från den klassiska nationalekonomin.
Robert Kurz hävdar tvärtom att substansbegreppet är centralt i Marx brott med klassikerna. Smith och Ricardo hade inget begrepp om “abstrakt arbete”, utan såg värdet som uttryck för “konkret arbete”. För dessa klassiska nationalekonomer var inte värdet en realabstraktion, utan en nominalabstraktion, alltså ett analytiskt redskap.

Für Heinrich besteht aber der Unterschied zwischen Nominalabstraktion und Realabstraktion allein darin, dass erstere bewusst und letztere unbewusst vollzogen würde, während das “Reale” eigentlich keine substantiell-materielle Basis mehr hat /…/
Wenn “abstrakte Arbeit” allein im Austausch “konstituiert” wird, während in der Produktion nur “konkrete Arbeit” existiert, dann sind beide Sphären in Wahrheit inkommensurabel und die Quantifizierung hat keinerlei objektive Grundlage. /…/
Die Wurzel dieser Fehldeutung, die das “Verhältnis” in völlig inkommensurable Sphären auseinanderfallen lässt, ist im mangelnden Verständnis der Realabstraktion von “Arbeit” und Wert als transzendentales Apriori zu suchen, das alle erscheinende Sphären qualitativ übergreift.

Alltså: Kurz kritiserar Heinrich för att reducera skillnaden mellan nominalabstraktion och realabstraktion till en fråga om medvetet kontra omedvetet. Själv insisterar Kurz på realabstraktionen faktiskt är “reell” i en materiell mening – alltså att värdet har en substans.
Heinrichs läsning av Marx ekonomikritik bygger på en uppdelning i olika sfärer: i produktionssfären existerar endast “konkret arbete”, medan “abstrakt arbete” uppstår i cirkulationssfären, alltså när den färdiga varan blir såld. Att dessa två sfärer uppfattas som helt inkommensurabla beskrivs av Kurz som ett typexempel på postmodern ideologi. Alternativet till detta är att förstå “realabstraktionen av ‘arbete’ och värde såsom transcendentalt apriori”, vilket överskrider den teoretiska uppdelningen mellan produktions- och cirkulationssfär.

Heinrich menar att det först är när en vara utbyts på marknaden som det avgörs i vilken mån som den nedlagda arbetstiden varit samhälleligt “giltig”. Men därmed förblir han fast i den metodologiska individualismen. Trots att Heinrich vill avfärda idén om att den enskilda varan kan ha ett värde, hävdar han att det är den enskilt nedlagda arbetsinsatsen som “mäts” i pengar i utbytesakten. Så var är det som mäts, enligt Heinrich? Oklart!

Likt positivismen i allmänhet och den postmoderna ideologin i synnerhet förnekar han [Heinrich] uppenbarligen varje förhållande mellan väsen och framträdelse; för honom finns det bara framträdelser som står för sig själva utan att behöva återföras på något.