Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 20) om sammanbrottets horisont

Detta är den sista postningen av läsanteckningar till Geld ohne Wert av Robert Kurz.

Givetvis blir Robert Kurz etiketterad som sammanbrottsteoretiker. Några ord om denna etikett kan citeras ur en tidigare bloggpost:

Flertalet marxister tar avstånd från vad de kallar “sammanbrottsteori”. Inom den marxistiska tanketraditionen syftar detta begrepp på två skilda varianter. Dels teorin om överproduktion och imperialism som utgår från Rosa Luxemburg (1913); dels teorin om “profitkvotens fallande tendens” som särskilt förknippas med Henryk Grossman (1929) och Paul Mattick Sr..

Det var ärkerevisionisten Eduard Bernstein som, inom ramen för debatter inom marxismen, uppfann en “sammanbrottsteori” som han sedan positionerade sig mot. Därigenom fann han sätt att rättfärdiga sin vändning mot en rent reformistisk, kapitalimmanent strategi. Detta var kring sekelskiftet 1900, alltså innan Luxemburg och Grossman hade presenterat sina respektive sammanbrottsteorier. Bland 1900-talets marxister har följeslagarna till dessa endast utgjort en liten minoritet, men idag är det inte ovanligt att postmarxister positionerar sig mot “sammanbrottsteorier” och därvidlag antyder att dessa skulle ha dominerat den marxistiska traditionen.

Nåväl. Den radikala kristeori som företräds av Robert Kurz är ingen utveckling av varken Luxemburgs eller Grossmans teori, utan en helt egen. Och visst förutsägs här kapitalismens sammanbrott. Men vad innebär detta? Robert Kurz är tydlig med att det inte finns någon historisk nödvändighet som säger att något bättre ska ta vid utan tvärtom beskrivs kapitalismens destruktiva potential som oändlig.

Sammanbrottet som förutsägs är heller ingen omedelbar händelse, utan snarare en utdragen process. Följande citat är slarvigt översatt, men säger kanske ändå något:

Vulgärförståelsen suggererar att “sammanbrottet” skulle inträffa lika ögonblickligen som när en individ drabbas av en svår infarkt och faller död till marken. När så kapitalismen varken efter IT-kraschen i seklets början eller efter den stora finanskraschen 2008–09 visade sig gå upp i rök, dras den förhastade slutsatsen att det skett en “empirisk vederläggning” av den radikala kristeorin, bara för att den påstodda “profetian” än en gång inte bekräftats. Metaforen tas alltså parodiskt nog på orden, i det att man låter den teoretiska förklaringens tidshorisont skrumpna ihop till något slags dagsaktualitet. Detta är naturligtvis helt förkastligt. Ett globalt samhällssystem vars framväxt tagit flera hundra år faller inte samman på samma sätt som en fysisk individ; det rör sig om en annan tidsrymd innan värdetillväxtens totalsubjekt så att säga faller till marken.

Likt kapitalismen i sin förmoderna epok genomgick en lång serie av brott och förskjutningar, så sker detta även i den epok som utgör dess inre upplösning. Även om den senare epoken har en betydligt kortare tidshorisont, till följd av den inomhistoriskt fortskridande dynamiken, rör det sig fortfarande om historisk tid. Den långsamma och kvalfulla uppgången motsvarar alltså en relativt snabb nedgång. Men denna hastighet framträder i den levda förnimmelsen inte nödvändigt som snabb; för att en tidssparares vardagsmedvetande omedelbart ska uppfatta något som snabbt krävs det en helt annan tidsskala. Egentligen måste man redan befinna sig bortom ett skeende för att kunna läsa om det i historieböckerna. Därav följer, inom den nya kriskulminationen, en skillnad mellan vardaglig och historisk tid. Om den radikala kristeorin visar sig stämma, så kommer framtidens historiker (om sådana kommer att finnas) att beskriva uppnåendet av den inre gränsen just i termer av en cesur, som i den historiska tiden framträder som en punkt, även om den kan omfatta en människoålder. Utifrån den samtida livsverkligheten kan det däremot framstå som en tidsligt obestämd eller rentav obegränsad process som också kan tolkas på helt andra sätt.

* * *

Här tänker jag inte gå närmare in på slutkapitlet i Geld ohne Wert. Dels för att jag redan har fullt upp med att renskriva mina läsanteckningar och dels för att detta slutkapitel hänger lite löst. Det kretsar kring en kritisk läsning av Walter Benjamins fragment “Kapitalismen som religion” (1921) och utmynnar i en dunkel skiss över barbariets återkomst.

Kapitalismen är ingen religion, utan upplösningen av all religion i en jordisk, självständiggjord offerrörelse: kapitalfetischen.

Här gör alltså Robert Kurz en spekulativ återkoppling till myntens ursprung i offret. Om kapitalförhållandet inte övervinns, kommer penningens slutkris att spelas ut i form av en regression till någon typ av människooffer!

Nachdem das Geld vom symbolischen Opfer zur allgemeinen Wertgegenständlichkeit im System “abstrakter Arbeit” mutiert war, lässt nun das “Geld ohne Wert” auf dieser entwerteten, entsubstantialisierten Basis quasi-archaische Verhältnisse zurückkehren, die aber keinem begrentzten Ritual mehr underliegen, sondern in einer ziellosen Schlächterei und Entzivilisierung enden. Waren die Metamorphosen des Geldes vom Menschenopfer zur symbolischen Ersatzgegenständlichkeit ein partieller Zivilisationsprozess auf dem unüberwundenen Boden von Fetischverhältnissen, so hat der Kapitalfetisch eine verdinglichte Opferbewegung in Gang gesetzt, die im Resultat alle zivilisatorischen Elemente der bisherigen menschlichen Geschichte zurücknimmt. Die aztekischen Blutpriester waren harmlos und menschenfreundlich im Vergleich mit den Opferbürokraten des globalen Kapitalfetischs an seiner historischen inneren Schranke.

Med dessa bloddrypande ord slutar Geld ohne Wert, som blev den sista bok som Robert Kurz hann fullborda.