Entries from September 2012 ↓

Och jag vill öppet erkänna att jag känner viss sorg över att mikrobloggen (Twitter) marginaliserat “bloggosfären”.

Föregående mening skrev jag för en stund sen just på Twitter, där jag uppfattade ett visst gensvar. Bakgrunden är det som jag skrev i förra bloggposten om kritikcykelns hastighet. Här sammanfattar jag kvällens lika hastiga som dystra mikrobloggande.

Nej, Twitter som medium är inte automatiskt fördummande. Men det är accelererande. Tar samtalet till en höghastighet som inte alltid är rätt.

Har ni också känslan av att färre använder RSS-läsare för att följa bloggar nuförtiden? Att de istället följer länkar från Twitter/Facebook.

“Ja”, svarar flera. Kring årsskiftet 2005–2006 peakade “RSS” som sökterm och år 2009 rapporterades att RSS-läsarna tappade i betydelse. Man följer inte en mängd flöden – i stället har man ett enda flöde (Twitter eller Facebook) och följer länkar som dyker upp där. Tendensen går bort från att följa utvecklingen på ett fåtal utvalda bloggar, till att läsa enskilda inlägg från ett större antal bloggar.

Flödet blir den centrala centrifugen. Vad som förloras då: korslänkandet mellan bloggar. Hypertexten!

Och jag vill öppet erkänna att jag känner viss sorg över att mikrobloggen (Twitter) marginaliserat “bloggosfären”.

Ja, jag kan sörja hypertexten.

Twitter i sig är alltså inte problemet. Ett problem är vissa dagstidningars ofantliga fixering vid att väcka uppmärksamhet på Twitter.

Och på tal om att sörja “bloggosfären”: jag tror att dess nedgång i Sverige delvis förorsakades av Twingly. Autolänkfiskandet degenererar.

Och tanken på “bloggosfären” som EN sfär, snarare än flera, var ju motbjudande nästan från början. Men alla småsfärerna! Bra grej!

Tidigare har jag aldrig använt ordet “bloggosfären” i positiv mening, utan mer sarkastiskt. Vill inte idealisera MEN gillar hypertext.

Här följde en kort ordväxling med Monki, om att inte bara den s.k. bloggosfären upphört att existera. Även småsfärerna, klustren av bloggar med nischade intressen, förefaller vara utrotningshotade. Med vissa undantag: kanske modebloggarna, och så förstås tumblrosfären.
Om den senare skrev Monki: “Tumblrosfären är faktiskt ett av de få ställen på nätet nu där jag känner att det finns en hel subkultur jag inte är del av. De har ju byggt in ett sfärande också med reblogs och alla funktioner de har.
En observation: tumblrosfär och modebloggeri bärs upp av bild. Det är de visuella uttrycken som lyckas upprätthålla sina egna sfärer, medan de textuella i hög grad har släppt hypertexten för att gravitera mot den högsta hastighetens länkflöden.

Monki konstaterar: “Blogginlägg diskuteras på twitter och hamnar i massmedia.”
= diskussionerna arkiveras inte längre. De dör på nån timme.

Har funderat på att sluta blogga. Nu tänker jag att jag åtminstone, på ren trots, måste fortsätta blogga efter att jag slutat mikroblogga.
(Startade Copyriot våren 2004, kanske kan låta den bli tio år? Exakt i mitten av den tioårsperioden kastade vi oss in i Twitter-centrifugen)

Förmiddagens kritikcykel avverkades på 4–5 timmar. Här ska inte ordas mer om innehållet, bara om formen. Men en superkort resumé är ändå på sin plats.
1. Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset i Stockholm, har beslutat att “rensa ut” Tintinböcker från ungdomsbiblioteket Tiotretton. Dagens Nyheter smäller upp nyheten enormt på förstasidan.
2. Twitter kokar. Facebook kokar.
3. Kulturhusets överordnade chef går ut med att beslutet ändrats: Tintinböckerna blir kvar.

Detta inlägg handlar alltså inte om Tintinböckerna. Det handlar heller inte om formerna för bibliotekets urval, utan om själva debattens form. Alltså om punkt två ovan – och om kritikcykelns hastighet från punkt ett till punkt tre.

Twitter
Twitters höga hastighet tycks ha varit drivande i kritikcykelns snabba förlopp. Twitters mikroformat bidrog också till en polarisering – en massa tyckande för och emot det fattade beslutet, vilket strax började utmattas och övergå i ett lika polariserat metatyckande.
Problemet? Att det blir svårt att skriva en rad utan att den tolkas som ett debattinlägg. Själv blev jag allra först nyfiken på att reda ut hur det kom sig att en konstnärlig ledare, snarare än en bibliotekarie, bar ansvar för bibliotekets urval. Men i samma ögonblick som jag postat frågan på Twitter kände jag en våg av obehag, som stärktes när andra började retweeta den: uppfattades min fråga som retorisk? Tror folk att det var ett inlägg i debatten? Går det alls att vara uppriktigt frågande på Twitter?

Facebook
Jag återbesöker nu Facebook, med blandade känslor – det är just i känsloblandande syfte som jag pendlar mellan frånvaro och närvaro. Länge har jag hävdat att Twitter är någorlunda okej, jämfört med Facebook som bara är inlåsning, blasering och djävulskap. Förmiddagens kritikcykel fick emellertid Facebook att framstå i ett vackrare ljus än Twitter. Om så bara för att Facebook tillåter kommentarer längre än 140 tecken, alltså lite mer än bara en positionering för eller mot. Eller för att den halvprivata halvoffentligheten på Facebook fungerar som ett halvt värn mot den halvparanoida tanken att andra ska tolka in polemik när man ställer en fråga.

Dagens Nyheter
Som min vän Alex skrev just på Facebook:

Själv reagerar jag mest på den tragiska dynamik som ständigt sätts igång: Media hänger ut initiativ som kännetecknas av det politiskt korrekta, kulturvänster, feminism etc (DN:s nyhetsvärdering när det valde sin framsida idag är ju helt bisarr), vilket sedan väcker reaktionens storm. Detta sporrar i sin tur en vänster besatt av allt som har med representation att göra att kasta sig huvudstupa in diskussionen och inta rollen som en moralens väktare. Gång på gång föds debatter som i ett större perspektiv är provocerande futtiga men som fungerar bra i kvällstidningsjournalistikens flod av nonsens.

Biblioteket
“Det transparenta biblioteket” är titeln på ett kapitel i min bok Biblioteket, som utkom för ett år sedan. Kulturhuset rymmer tre–fyra bibliotek, men det är inte helt uppenbart vem som ansvarar för dem. För oss utomstående tycks de drivas av Stockholms stadsbibliotek, men sen visar det sig att de lyder under Kulturhuset, vars ledning inkluderar en bibliotekschef. Ändå fattas beslutet av en konstnärlig ledare, som fick rubriken “bibliotekschef” på Dagens Nyheters framtida. Vem fattar besluten?
Transparent vore att bibliotek använder webben för att upplysa om hur urvalet går till och vem som ansvarar för det. Biblioteken måste våga klargöra att gallring är en fortlöpande process, så att inte varje rubrik behöver leda till gallskrik om bokbål. Sen kan man ställa frågan om hur fall som detta skiljer sig från den ordinarie gallring som utförs av bibliotekarier.

Kulturhuset
Efter några få timmars kritikstorm, vars hastighet bestämdes av Twitter, valde alltså Kulturhusets chef att ändra beslutet. Vilka fick möjlighet att delta i debatten? Svar: den minoritet som har möjlighet att ägna en förmiddag åt att sitta på Twitter och skrika högst. Nog är en sådan hastighet problematisk i sig – alldeles oavsett innehållet i det beslut som fattades och ändrades just i detta fall?

Bloggarna
Mikrobloggandet (Twitter) har i stort sett trängt ut bloggandet, vad gäller journalistiskt agendasättande. “Bloggosfären” existerar inte längre. Visst finns det bloggar, men dessa kan endast undantagsvis kan spela en roll i höghastighetssamtalet – då genom att länkar till enstaka inlägg sprids via Twitter och Facebook.
När kritikcykeln avklaras på ett par timmar hinner bloggarna aldrig bli en plats för den fördjupning som de ibland faktiskt har varit. Bloggen måste antingen reducera sitt format till föga mer än mikrobloggen, eller acceptera sin roll som kommentator i efterhand.
Företrädare för Serieteket skrev en lång, fördjupande bloggpost – men när det väl var färdigskrivet hade kritikcykeln redan avverkat hela sitt varv. Förmiddagens debatt var avklarad. Tyckarna på Twitter hade redan tröttnat på den och börjat leta efter nästa.

Förra veckan stängde bommade källarmagasinet igen på Stockholms stadsbibliotek på Sveavägen. På obestämd tid går det inte att beställa upp böcker därifrån. Orsaken är att man hittat höga halter av radon i bibliotekets källare.

Dessbättre hann konstnären Meriç Algün Ringborg i tid med att färdigställa sin installation The library of unborrowed books, som visades på Mejans vårutställning. Det består av utvalda böcker just från Stockholms stadsbibliotek, vars utvaldhet består just i att de aldrig blivit valda. Konstnären begärde helt enkelt att få låna olånade böcker. Under lånetiden, då de fick lämna källarmagasinets radioaktiva luft, blev de till en tillfällig biblioteksfilial.

Installationen fyller även några sidor i den nya litteraturtidskriften Const literary (p)review. Det slår mig att tanken ligger nära vissa förslag som jag framförde för ett år sedan i Boken & Biblioteket, närmare bestämt i kapitlet ”Det transparanta biblioteket”.

Just detta att synliggöra det som bibliotekets normala kretslopp tenderar att sedimentera, det är något som kanske borde göras av fler än konstnärer. Fast för att motverka den inneboende tendensen till ensidig bokfetischism finns det nog en poäng i att även synliggöra den ständiga utrensning som också är en del av nämnda kretslopp.

Flertalet böcker som aldrig lånas ut står ju inte kvar i magasin i åratal, utan blir efterhand till makulatur. Böckerna som ställdes ut av Meriç Algün Ringborg är inte bara outlånade, utan i någon mening även benådade (om än till en radioaktiv tillvaro).

När amatörkonstnären Cecilia Giménez försökte restaurera ett ett jesusporträtt i sin lokala kyrka, lades grunden till årets fetaste nätmem.
På sina håll verkar det som att “Apjesus” har blivit till 2012 års svar på 2011 års Guy Fawkes-mask – fast medan den senare snabbt förknippades med en viss “fawkeism“, är den nya ikonens innebörd kryptiskt öppen.

Tidningarna uppmärksammar nu hur Cecilia Giménez försöker få betalt för sitt verk. Förvisso lär hon väl dömas till böter för att utan tillstånd ha förstört ett gammalt konstverk. Men i upphovsrättslig mening har hon otvivelaktigen skapat ett nytt verk.

Läroböckerna i upphovsrätt är ofta tydliga på denna punkt: även den som begår ett brott i skapandet av ett verk, får upphovsrätt till verket. Upphovsrätt till bildkonst omfattar både offentlig visning (på t.ex. en utställning), mångfaldigande av exemplar (på t.ex. en t-shirt) och återgivande både i papperstidningar och på webbsidor. Frågan är om det finns rättsliga undantag som gör det lagligt att sprida bilden på apjesus utan konstnärens tillstånd.

Kyrkan visar nu Cecilia Giménez verk för horder av betalande besökare utan att konstnären givit sitt formella tillstånd. Möjligtvis kan de hänvisa till något undantag i Spaniens upphovsrättslag som gäller just kyrkor, men det låter tveksamt.

Tidningar i t.ex. Sverige har gång på gång återgivit bilden. Möjligtvis kan de hänvisa till § 23 som säger att konstverk får återges “i en tidning eller tidskrift i samband med en redogörelse för en dagshändelse”. Här väcks en intressant fråga om vad som utgör en “dagshändelse”. Att målningen utfördes var onekligen en händelse i sig, men därefter har nyhetsvärdet snarare motiverats av att bilden återges överallt på nätet. Återgivandet är händelsen och händelsen legaliserar återgivandet.

Min gissning är dock att tidningarnas bildredaktärer inte ens reflekterat över det faktum att Cecilia Giménez innehar upphovsrätt till bilden. En parallell kan dras till hur tidningarna återgav ett foto taget av en finsk massmördare, utan att bry sig om tillstånd från fotografens lagliga arvingar, som i formell mening hade ensamrätt till fotografiet.

Som vanligt är det bara Wikipedia som på allvar respekterar lagstiftningen om upphovsrätt. När bilden på Apjesus används av Wikipedia, är det med tydligt formulerade förbehåll: bilden får användas på engelskspråkiga Wikipedia eftersom den lyder under USA:s lagstiftning om fair use. En rad andra editioner av Wikipedia har artiklar om bilden i fråga, men med undantag för den ryska väljer dessa editioner att av upphovsrättsliga skäl inte återge själva bilden.

Från upphovsrättens självutnämnda förkämpar i Sverige hörs inte ett knyst. Organisationen Bus skiter ju i Cecilia Giménez – de har fullt upp med att väcka åtal i namn av Edward Munch, som dog 1944 och således har arvingar som kan hävda rättigheter till år 2014.

Jag har dock för mig att jag någonstans såg en remix, där Apjesus klistrats in i Skriet. Att återge den bilden skulle kunna vara ett sätt att tvinga Bus att ta ställning mellan en levande amatörkonstnär och en död mästare.

Dagens understreckare i Svenska Dagbladet handlar om min nya avhandling, Musikens politiska ekonomi. En utomordentligt gedigen sammanfattning, signerad Orsi Husz, som alltså var opponent vid disputationen i måndags.

Jag kommer själv att återvända till den här understreckaren när jag behöver påminna mig om vad de där 630 sidorna egentligen avhandlade.

Avhandlingen har även hunnit bli recenserad i Fria Tidningen och i Expressen. Angående hur forskning tas emot på kultursidorna, se även Karl Palmås metareflexion.

Igår disputerade jag. En disputation är en akademisk ritual inför publik, där ett vetenskapligt arbete granskas av en opponent som ställer frågor till en respondent. Om allt går bra utmynnar det hela i en doktorstitel.

Jag var alltså respondenten och den doktorsavhandling som granskades var Musikens politiska ekonomi. Opponent var Orsi Husz som är forskare vid institutionen för ekonomisk historia, Uppsala universitet. Hon hade lagt ned ett enormt arbete på att ge en lika klargörande som heltäckande sammanfattning av vad avhandlingen kommer fram till. Varpå alltså, enligt gällande ordning, de kritiska frågorna vidtog.

Uppemot femtio personer bevistade ritualen, som pågick i sedvanliga två timmar. Många närvarande bedömde det hela som ett lyckat samtal och för egen del kunde jag knappast vara mer nöjd.

Efteråt rörde sig klungan över gården till Samtidshistoriska institutet för ett litet mingel. Där bjöds även på en fantastisk bonus, av Edenborg rapporterad med följande ord: “Håkan Blomqvist håller lyriskt historiefilosofiskt tal till snittarna!”.
Talet kulminerade i ett citat ur avhandlingens allra sista avsnitt, återgivet av Karl Palmås i hans disputationsrapport.

Kvällen: fest på Hemliga Trädgården. Ypperlig blandning av människor, lagom många, lagom länge. De flesta ute i trädgården, vilket tilläts av den nåderikt varma septemberaftonen. Ja, det blev kanske sommarens sista trädgårdssamkväm på Hemliga. Fast så hände något på scen som jag inte väntat mig.

En tillfälligt sammansatt ensemble hade bestämt sig för att tolka Musikens politiska ekonomi i form av musik, kapitel för kapitel. Scenen intogs av Jon, Joel, Dani, Palle, Samira och Viktor. Som även slet upp mig och stack en klarinett i mina händer. Raskt anslöt sig även Alba och Bo från den yngre generationen.

Hur de tio kapiteltolkningarna lät har jag svårt att säga, själv var jag mest omtumlad av situationen, men ljudet präglades av kombinationer som såg, violin, plasttrumpet och FM-radio.

(Förresten så kommer jag snart spela klarinett på scen i ett annat sammanhang där jag är lite, men bara lite, mer förberedd. Det blir mitt andra inhopp i bandet Vårt Solsystem som senast framträdde på Utflykten. Nästa spelning blir i det stockholmska Kulturhuset på Unga Klara, lördagen den 29 september. Föranmälan krävs, lite mer info här.)

Åter till saken, som nu kan sammanfattas: att disputera var ett nöje som varmt kan rekommenderas. Fast vad det eventuellt uppnår, i form av varaktiga resultat, vågar jag inte uttala mig om. För att besvara en fråga som ställdes ett otal gånger under måndagen: nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra härnäst.

Under sommaren har vi tagit ställning till hundratals kilo papper, därtill några mer viktlösa. Vi har vägt dem mot varandra, mötts och dividerat, ändrat och jämkat personliga uppfattningar, spånat på formuleringar och kriterier. Till slut fick vi fram sex nomineringar. Årets svenska kulturtidskrift 2012 blir någon av dessa:

• Aiolos
  
• Det grymma svärdet
  
• Dissidentbloggen
  
• Nutida musik
  
• Paletten
  
• Tidskrift för genusvetenskap

Motiveringar till nomineringarna finns på fsk.net. Nästa steg blir att välja vilken kulturtidskrift som ska vinna priset, vilket kommer att offentliggöras på bokmässan, fredagen den 28 september.

Vi – årets jury – är Helena Boberg, Shang Imam, Marianne Lindberg De Geer, Johan Söderbäck samt undertecknad.

Svenska nyhetsmedier verkar knappt ha noterat att eurotrojkan nu trycker på för att Grekland ska införa sex dagars arbetsvecka. Att så få höjer på ögonbrynen är i sig att betraktas som en av den gångna veckans intressantaste nyheter.

Samma vecka rapporterades det även att arbetslösheten i Grekland har stigit till 24,4 %, i praktiken mer (och dubbelt så höga siffror för den yngsta delen av arbetskraften). Detta samtidigt som opinionsundersökningar visar på ökat stöd för nazistpartiet som nu ser ut som landets tredje största parti – fast för att förstå deras roll i krisen ska man nog inte kolla på siffrorna, utan på gatan.

Så finns det någon som på allvar tror att Grekland skulle kunna sänka sin arbetslöshet genom att förmå de redan arbetande att arbeta en till dag varje vecka?

Under 1930-talets depression fanns det, såvitt jag vet, ingen som förordade förlängd arbetstid. Vad som då skedde var att massarbetslösheten blev allmänt erkänd som ett samhällsproblem. Lösningen tenderade att hittas i en minskning av normalarbetstiden: därav ILO:s konvention om 40 timmars arbetsvecka (1935). Det var liksom uppenbart att man måste dela på jobben, även för dem som var ute efter att öka den totala mängden utfört arbete.

Nu går tendensen i motsatt riktning, alltså mot längre arbetstid – må vara i form av höjd pensionsålder, som det oftare talas om här i norr. Har någon på allvar föreslagit att sex dagars arbetsvecka ska införas här i Sverige? Rimligtvis finns det vissa som borde stå upp för den idén, när de drämmer till med sina tyngsta argument för att mer arbete ska lösa vår tids kris.

“Kruxet är att vi under 1900-talet förlängt livets alla faser – utom arbetet.” Så skriver Gunnar Wetterberg i sin senaste bok Kurvans kraft. Citerar ett refererande stycke ur Martin Kraghs recension i senaste Respons:

En genomsnittlig man i 1960-talets Sverige tillbringade cirka 50 år av sina liv i arbete, medan 18 år gick åt till barndom, studier och en kortare pension. I dag uppskattar bedömare att arbetet i genomsnitt inte upptar mer än omkring 40 år av en människas liv, medan tiden åt annat – i synnerhet pension – blivit betydligt längre. Vår tid i livet som producenter har blivit kortare, medan vår tid som konsumenter har ökat.

När man läser detta stycke gäller det att vara observant: livet för en genomsnittlig man på 1960-talet jämförs med hur “vi” lever i dag. Däremellan skedde kvinnornas massiva uttåg på arbetsmarknaden, vilket tillförde enormt mycket mer arbete till systemet, fast som något av en singulär injektion.
Det kan inte förnekas av att det ur ett visst systemperspektiv råder en växande brist på arbetskraft – samtidigt som massarbetslösheten blivit en del av själva systemet. (Här uppvisar ju detta system en våldsamt gnisslande motsägelse. För egen del tror jag det inte att denna motsägelse bara kan begripas utan att man går till botten med frågan om produktivt kontra improduktivt arbete.)

“Hur vi ska finansiera välfärden för en åldrande befolkning är en av vår tids stora utmaningar”, skriver Kragh som refererar Wetterberg. Ja, det demografiska läget är onekligen allvarligt. Åtminstone om man förutsätter att välfärd måste finansieras, det vill säga ett system byggt på pengar. Kapitalrealistiskt betraktat rör sig diskussionen mellan tre tänkbara lösningar:
A) Låna in mer pengar till den offentliga sektorn. Hoppas att allt löser sig framöver på magiskt vis.
B) Hämta in mer arbetskraft utifrån, genom selektiv invandring. Släpp in nyutbildade 25-åringar, men neka gamla och sjuka. Med andra ord: exportera problemet till andra världsdelar.
C) Öka arbetstiden för de som redan arbetar. Höj pensionsåldern till 75 år. Trappa upp antalet timmar i den normala arbetsvecka som stadgas i lag (eller fortsätt att montera ner själva regleringen av normalarbetstid).

Samtidigt: vi har strukturell massarbetslöshet. Något skär sig.

I dag för tjugo år sedan beslöt Riksbanken att höja sin styrränta till 24 procent. Nästa dag till 75 procent. Efter en vecka kom räntechocken: 500 procent. Kronförsvaret hösten 1992 upprätthölls via detta monetära undantagstillstånd i två månader.

Det som försvarades var kronans fasta växelkurs gentemot en korg av europeiska valutor. Kapitulationens stund nåddes på eftermiddagen den 19 november. Kronan lämnades att flyta, det vill säga sjunka. Omedelbart devalverades Sveriges valuta med 25 %, vilket genast stärkte den svenska exportens konkurrenskraft.

Historien är välbekant och återberättas på det mest urvattnade vis i dagens pappers-DN (de lyckas inte få fram en bråkdel av vad samma tidning skrev 1996). Ett reportage om ett välbeställt par som råkade i kläm då de hade oturen att i fel ögonblick sitta på två villor med lån. Därutöver bara lite penningpolitiska episoder utan nämnvärd kontext.

För en tid sedan fick jag frågan om det skrivits någon bok om det tidiga 1990-talets ekonomiska kris i Sverige. Nej, vad jag vet har ingen skrivit något övergripande. Allt jag har kunnat hitta är penningpolitiska debattinlägg från ekonomer som själva var insyltade och som i efterhand velat vårda sitt eget rykte.
Vi har förvisso Gellert Tamas bok Lasermannen som, om jag minns rätt, skildrar en tidsanda inom ramen för de första åren av denna kris. Men ingen verkar ha tagit det breda greppet.

Devalveringen i november 1992 fick ju även kulturella konsekvenser. Att exporten gynnades är bara ena sidan. Omvänt så missgynnades all slags import. Även av kulturindustriella produkter. Jag misstänker att detta satte stark prägel på musiklivet i Sverige under några år.

Såväl Ultima Thule som The Latin Kings och Refused fick sitt stora genomslag 1993–1995. För att inte tala om den massiva vågen av trallpunk. Folk som tidigare hade dyrkat Nirvana tenderade från 1993 att lyssna på Dia Psalma – för att inte tala om de samlingsplattor med Ebba Grön och KSMB som under några år sålde som smör, ofta till extraordinärt låga priser (79 kronor). Nog måste den devalverade kronan ha bidragit till denna andra våg av “svensk punk”!

Man kan tycka att det borde finnas forskning om hur föränderliga valutakurser har påverkat flöden av populärmusik under 1900-talets sista fjärdedel. Numera är nog kopplingen svagare just i fråga om musik, men på ett allmänkulturellt plan är det ofrånkomligt att varje devalvering innebär en höjd tröskel mot internationella influenser.

I någon mån var nog “det svenska musikundret” den simpla konsekvensen av en försvagad valuta.

Marcus “Ozonist” Nilsson mikrobloggade just en kort krisanalys, som här sammanställts i mer läsbar form:

Om migration och en djupt pessimistisk kristeori
Migrationsströmmar innebär omfördelning av tillgänglig arbetskraft och potentiella inre marknader. Tillväxtparadigmets tärande på resurser och påverkan på klimat och ekologier ökar i sig tillflödet av proletärer! Den globala kapitalismens klassgörande bidrar också till migrationsströmmars (föränderliga) intensitet och riktning.
Detta är positivt för kapitalismen så länge som förfallodatum för lånen från naturens förnyelsebank är i framtiden. Men vi ska också minnas att välfärden finansieras genom att framför allt arbetarrörelser kan tilltvinga sig en del av profiten och omfördela den.
När profitkvoten faller under en viss nivå tillkommer behovet av reformer i finansieringen av välfärden: Finansmarknadsreformer, pensionssystemsreformen, “valfrihets”-reformer, utförsäljningar… Även politiskt initierad arbetskraftsinvandring.
Försämring av villkoren för klasslösa är ett annat sätt att minska kostnaderna – och beskattningen av en krympande profit. Sammantaget skärps konflikterna om välfärden mellan samhällsklasserna. Vi har redan diskuterat hur detta hänger ihop med etniska konflikter i välfärdssamhället.
Än så länge verkar migrationsströmmarnas riktning bidra till att upprätthålla välfärden i västerländska välfärdsstater. Men liksom allt är detta något historiskt situerat, ett nuläge konstituerat av kontingenta faktorer som är i ständig förändring.
Kapitalet krisar, migrationsströmmarna tilltar, välfärden blir allt svårare att finansiera. Det är den kris vi lever just nu. Jag är djupt pessimistisk vad det gäller den.

“Några hastigt tillyxade tankar” kallar Marcus det hela, men ibland är det just de hastigt svingande yxorna som bildar en utgångspunkt för vidare reflektion. Kommentarsfältet står således öppet!