När jag begråter bloggen och betvivlar mikrobloggen

Och jag vill öppet erkänna att jag känner viss sorg över att mikrobloggen (Twitter) marginaliserat “bloggosfären”.

Föregående mening skrev jag för en stund sen just på Twitter, där jag uppfattade ett visst gensvar. Bakgrunden är det som jag skrev i förra bloggposten om kritikcykelns hastighet. Här sammanfattar jag kvällens lika hastiga som dystra mikrobloggande.

Nej, Twitter som medium är inte automatiskt fördummande. Men det är accelererande. Tar samtalet till en höghastighet som inte alltid är rätt.

Har ni också känslan av att färre använder RSS-läsare för att följa bloggar nuförtiden? Att de istället följer länkar från Twitter/Facebook.

“Ja”, svarar flera. Kring årsskiftet 2005–2006 peakade “RSS” som sökterm och år 2009 rapporterades att RSS-läsarna tappade i betydelse. Man följer inte en mängd flöden – i stället har man ett enda flöde (Twitter eller Facebook) och följer länkar som dyker upp där. Tendensen går bort från att följa utvecklingen på ett fåtal utvalda bloggar, till att läsa enskilda inlägg från ett större antal bloggar.

Flödet blir den centrala centrifugen. Vad som förloras då: korslänkandet mellan bloggar. Hypertexten!

Och jag vill öppet erkänna att jag känner viss sorg över att mikrobloggen (Twitter) marginaliserat “bloggosfären”.

Ja, jag kan sörja hypertexten.

Twitter i sig är alltså inte problemet. Ett problem är vissa dagstidningars ofantliga fixering vid att väcka uppmärksamhet på Twitter.

Och på tal om att sörja “bloggosfären”: jag tror att dess nedgång i Sverige delvis förorsakades av Twingly. Autolänkfiskandet degenererar.

Och tanken på “bloggosfären” som EN sfär, snarare än flera, var ju motbjudande nästan från början. Men alla småsfärerna! Bra grej!

Tidigare har jag aldrig använt ordet “bloggosfären” i positiv mening, utan mer sarkastiskt. Vill inte idealisera MEN gillar hypertext.

Här följde en kort ordväxling med Monki, om att inte bara den s.k. bloggosfären upphört att existera. Även småsfärerna, klustren av bloggar med nischade intressen, förefaller vara utrotningshotade. Med vissa undantag: kanske modebloggarna, och så förstås tumblrosfären.
Om den senare skrev Monki: “Tumblrosfären är faktiskt ett av de få ställen på nätet nu där jag känner att det finns en hel subkultur jag inte är del av. De har ju byggt in ett sfärande också med reblogs och alla funktioner de har.
En observation: tumblrosfär och modebloggeri bärs upp av bild. Det är de visuella uttrycken som lyckas upprätthålla sina egna sfärer, medan de textuella i hög grad har släppt hypertexten för att gravitera mot den högsta hastighetens länkflöden.

Monki konstaterar: “Blogginlägg diskuteras på twitter och hamnar i massmedia.”
= diskussionerna arkiveras inte längre. De dör på nån timme.

Har funderat på att sluta blogga. Nu tänker jag att jag åtminstone, på ren trots, måste fortsätta blogga efter att jag slutat mikroblogga.
(Startade Copyriot våren 2004, kanske kan låta den bli tio år? Exakt i mitten av den tioårsperioden kastade vi oss in i Twitter-centrifugen)

55 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | Åter i backspegeln: “piratrörelsen” och “nätevangelisterna” on 9 October 2012 at 12:23 pm

[…] När jag begråter bloggen och betvivlar mikrobloggen […]

#2 COPYRIOT | Om nätnostalgi och manlig dominans on 16 October 2012 at 12:25 pm

[…] När jag begråter bloggen och betvivlar mikrobloggen […]

#3 COPYRIOT | Om samtidsslaveriet på Twitter och möjliga utvägar on 9 February 2013 at 10:58 pm

[…] Kanske liknande När jag begråter bloggen och betvivlar mikrobloggen […]

#4 geraldine on 10 February 2013 at 7:21 pm

victor: jag gillar dinna förslag. Undvikt linkbait.

#5 Samtidsslaveri | JatkoMe on 4 March 2015 at 10:27 am

[…] Som stöd har jag skrivit om några av de 12 konstruktiva råd till twittrare som formulerades av Victor den 26 september på Copyriots blog. Givetvis mycket […]