När jag begråter bloggen och betvivlar mikrobloggen

Och jag vill öppet erkänna att jag känner viss sorg över att mikrobloggen (Twitter) marginaliserat “bloggosfären”.

Föregående mening skrev jag för en stund sen just på Twitter, där jag uppfattade ett visst gensvar. Bakgrunden är det som jag skrev i förra bloggposten om kritikcykelns hastighet. Här sammanfattar jag kvällens lika hastiga som dystra mikrobloggande.

Nej, Twitter som medium är inte automatiskt fördummande. Men det är accelererande. Tar samtalet till en höghastighet som inte alltid är rätt.

Har ni också känslan av att färre använder RSS-läsare för att följa bloggar nuförtiden? Att de istället följer länkar från Twitter/Facebook.

“Ja”, svarar flera. Kring årsskiftet 2005–2006 peakade “RSS” som sökterm och år 2009 rapporterades att RSS-läsarna tappade i betydelse. Man följer inte en mängd flöden – i stället har man ett enda flöde (Twitter eller Facebook) och följer länkar som dyker upp där. Tendensen går bort från att följa utvecklingen på ett fåtal utvalda bloggar, till att läsa enskilda inlägg från ett större antal bloggar.

Flödet blir den centrala centrifugen. Vad som förloras då: korslänkandet mellan bloggar. Hypertexten!

Och jag vill öppet erkänna att jag känner viss sorg över att mikrobloggen (Twitter) marginaliserat “bloggosfären”.

Ja, jag kan sörja hypertexten.

Twitter i sig är alltså inte problemet. Ett problem är vissa dagstidningars ofantliga fixering vid att väcka uppmärksamhet på Twitter.

Och på tal om att sörja “bloggosfären”: jag tror att dess nedgång i Sverige delvis förorsakades av Twingly. Autolänkfiskandet degenererar.

Och tanken på “bloggosfären” som EN sfär, snarare än flera, var ju motbjudande nästan från början. Men alla småsfärerna! Bra grej!

Tidigare har jag aldrig använt ordet “bloggosfären” i positiv mening, utan mer sarkastiskt. Vill inte idealisera MEN gillar hypertext.

Här följde en kort ordväxling med Monki, om att inte bara den s.k. bloggosfären upphört att existera. Även småsfärerna, klustren av bloggar med nischade intressen, förefaller vara utrotningshotade. Med vissa undantag: kanske modebloggarna, och så förstås tumblrosfären.
Om den senare skrev Monki: “Tumblrosfären är faktiskt ett av de få ställen på nätet nu där jag känner att det finns en hel subkultur jag inte är del av. De har ju byggt in ett sfärande också med reblogs och alla funktioner de har.
En observation: tumblrosfär och modebloggeri bärs upp av bild. Det är de visuella uttrycken som lyckas upprätthålla sina egna sfärer, medan de textuella i hög grad har släppt hypertexten för att gravitera mot den högsta hastighetens länkflöden.

Monki konstaterar: “Blogginlägg diskuteras på twitter och hamnar i massmedia.”
= diskussionerna arkiveras inte längre. De dör på nån timme.

Har funderat på att sluta blogga. Nu tänker jag att jag åtminstone, på ren trots, måste fortsätta blogga efter att jag slutat mikroblogga.
(Startade Copyriot våren 2004, kanske kan låta den bli tio år? Exakt i mitten av den tioårsperioden kastade vi oss in i Twitter-centrifugen)

55 kommentarer ↓

#1 Jesper Nilsson on 25 September 2012 at 9:58 pm

Jag måste säga att jag blivit en mycket flitigare bloggläsare sedan jag upptäkte tjänsten readability’s stöd för Kindle. Långa blogginlägg som jag tidigare sett hamna längre och längre bak i “tabbarnas skuggor” tar jag mig nu tid att läsa vid frukostbordet, i badet och även när jag är ute och går.

Avsaknaden av uppkoppling (kindle) har gjort dessa texter mer tillgängliga för mig. Men samtidigt har den samma fullständigt saboterat för hypertextualiteten. De artiklar jag läser hamnar sällan i det moln av vidareläsning som de skulle gjort om jag läst dem på datorn och klickat på alla länkar.

Jag skulle kunna tänka mig en hypertext-läsare (likte den tidiga netscape) i fickformat. En gopher-mobil med 3G-uppkoppling kanske.

#2 rasmus on 25 September 2012 at 10:02 pm

Jesper:
Ja, läsplattorna är potentiellt perfekta för att läsa längre bloggposter. Själv har jag ingen Kindle utan en Cybook Odyssey. Tyvärr har den, likt många andra läsplattor, konstruerats med enbart böcker i åtanke. Trots att det vore världens enklaste sak att leverera mjukvara för att konvertera bloggposter till epub, görs inte detta. Det kan förvisso göras med andra program, men det är inget som läsplattesäljarna är intresserade av att uppmuntra eller upplysa om. De tänker nämligen att hårdvaran ska vara ett sätt att valla folk in i deras nätbutik för e-böcker. Så tänker ju även Amazon, men Kindle blev väl så stor att andra aktörer skapade tjänster som Readability (som inte funkar för Cybook, så vitt jag vet. Däremot använder jag mig flitigt av Readability som Firefox-plugin för att skapa utskriftsvänliga versioner av diverse webbsidor.)

Med allt detta sagt om läsplattorna: nu håller ju dessa på att trängas ut av surfplattorna, vilket betyder en ännu starkare rörelse in i det snabba totalflödet.

#3 Geraldine on 25 September 2012 at 10:03 pm

First, please, don’t stop blogging. you are one of my favorite bloggers all time :) I read you in my rss since many years ago and i still do. and now i actually read you in swedish which i love.

then, i do not agree. I think people still generating hypertext that comes from discussions, comments or and stuff in or through twitter. I read a lot of blogs of people that actually generate new articulations in their blogs based on links they get from twitter and they hyperlink to them in the texts they write in their blogs. Sure is very fast i agree.

the thing is twitter is not for archive any kind of info just to spread it, which i like it. i dont think twitter marginalize blogs, just lack of attention or maybe the incredible excess of information that flows over there.

about tumblr. im zero interested on it. i find too decontextualized. but im very into twitter which i think is very weird too :)

#4 rasmus on 25 September 2012 at 10:12 pm

Geraldine: I hope this did not seem like some kind of threat. I’m not about to quit blogging. At the very least, I’ll go on until Copyriot’s ten-year anniversary in spring 2014.

Also, I want to add that the above observations are primarily concerning Sweden. I think the tendencies are elsewhere as well, and that they are not “total” anywhere, but probably they are much stronger in Sweden than in most other places. You can also compare this to other, related movements towards centralized services (think Spotify etc).

#5 Petter Ericson on 25 September 2012 at 10:37 pm

Kriget mot centraliserade flöden och tjänster är klart pågående. Kanske kommer FreedomBox likt GNU vara en katalysator och stor del av revolutionen, men sakna en central del (hårdvara kontra kärna). Redan höjs det röster och idéer om att bryta sig loss på olika sätt även utanför FSF. ( se http://rys.io/en/88 exempelvis)

Mikrobloggandets instängdhet hos twitter kontras med hjälp av status.net och dess myriad av instanser, dess längd av twitlonger, twitpic och liknande. Kontra krutförbränningssnabb vrede med en kompakt mur av kärlek till/av/för data och rss.

#6 jwalck on 25 September 2012 at 10:42 pm

Ja, mikrobloggen har i ett plan verkligen accelererat höghastighetssamtalet.

Tyvärr tror jag en del av kapaciteten i sfärerna har försvunnit. De existerade i ett samtal med lägre hastighet. Ett krav för en sfär är en viss mängd isolation, bryggor imellan kan existera stundvis men får inte uppkomma för snabbt. I ett höghastighetssamtal kan alla sfärer blir fullt sammankopplade, och därmed suddas ut till en enda mängd.

Några sfärer är fortfarande isolerade och därmed existerande, antingen på grund av teknik eller sociala förhållanden. Jag har själv ingen bild av vilka som är kvar, men sprang igår morse på forumet på http://www.jvmv2.se/ . Här kan jag se mig både tekniska och sociala bariärer som upprätthåller sfären.

Som en notis om RSS är det som känt ett protokoll. Så som Internets utveckling gått sen den tiden då du startade copyriot är inte protokoll så säljande som “tjänster”. Jag har om något varit förvånad över hur långt ut RSS/Atom nådde, även om det är på nedgång har jag en bild av att väldigt många fortfarande har RSS-läsare. Hur många protokoll har gemene man program/appar för idag utöver sin webbläsare, och eventuellt epost?

#7 Petter Ericson on 25 September 2012 at 10:43 pm

Ett tillägg: tumblr består inte enbart av bilder! Även många (och bra) texter läggs upp inom olika grupper och taggar, vilka sedan citeras vidare i del eller fullkomligt.

Jag noterar även att vissa forum/hemsidor för specialintressen av typen DeviantArt har någon form av journal/bloggfunktion. Kanske är det enklare att ha sin specialintresseblogg i ett sammanhang där kontexten är klar?

#8 Kalle L on 25 September 2012 at 11:20 pm

RSS är alltjämt räddningen för mig att kunna bevaka och hantera en stor mängd flöden – yrkesmässigt (bibliotek etc) och privat. Faktum är att jag gör “det omvända” och RSS-bevakar vissa utvalda Twitterkonton för att slippa delar av bruset. (Numera är det lite klurigare att få fram RSS-adresserna för Twitterflödena, men det går.)

#9 chrisk on 25 September 2012 at 11:22 pm

Denna kollektiva bloggtorka leder även till att det sällan talas om något intressant längre. Jag minns när man träffade folk och man ba “läste du det hen skrev på bloggen?”. Nu är det mest hashtagskommentarer om något som man hört på twitter, någon som har rasat, något blev en #gate i några timmar för att sedan läsa vidare i tidningarna…

Nu låter jag som en surharv :D

#10 erik on 26 September 2012 at 3:04 am

snälla sluta inte blogga! copyriot är världens bästa blog o du borde få konstnärslön för ditt arbete

#11 kjell on 26 September 2012 at 6:10 am

..i morse låg den här länken i boxen, den kanske redan är omodern. http://www.internetstatistik.se/artiklar/

De bloggar jag läser, är som “embryon” och ibland hela substitut till den tidskriftsmarknad jag rör mig i.

Twitter fungerar som “krogsamtal” eller “revirpinkning”,
Ej oviktigt.

#12 P O on 26 September 2012 at 7:08 am

Flera bloggare jag följer i rss-flödet följer jag även på Twitter. Och eftersom bloggare gärna annonserar sina blogginlägg på Twitter, ersätter Twitter i viss mån rss som nyhetspåminnare. För min personliga del innebär det inte att jag läser färre bloggar eller färre blogginlägg, men att jag blir påmind på annat sätt. Twitters styrka blir då dess roll som tipstjänst, för såväl bloggar som annan länkbar text.

#13 daniel on 26 September 2012 at 8:12 am

…men om mikrobloggen är döende för långsamma kommentarer, Facebook mest fungerar för redan delade intressen (events, länkar, köptips, osv… som en diskussion för marknaden/baazaren internets) och de vanliga bloggarna för en tynande tillvaro. Vart vänder vi oss då för att dela och diskutera längre texter?

IRC och IM lider ju av samma hastighetsproblem som Twitter + en geospatial utmaning i att man måste vara där när något händer. Tumblosfären fungerar ju jättebra för bilder och kortare texter men har inget bra kommentarsystem.

Forumen leder ju alltid till skyttegravskrig a la Familjeliv och Flashback.

Jag ser bara en stort antirum… en saknad av riktigt bra tekniska lösningar och drar slutsatsen att internets nått en av sina kanter.

#14 Kalle P on 26 September 2012 at 8:39 am

Jag tänker allt mindre på bloggande och twittrande som del av en bredare opinionsbildning. Visst spelade bloggandet en roll när det gällde exempelvis FRA, men oftast är det ändå papperstidningar och megamediakoncerner som verkligen skapar debatter och offentligheter.

Betraktar istället twitter-blogg-praktikerna som ett slags självloggande.
Twitter: Logga platskoordinater och aktiviteter. (Delvis för medarbetare på jobbet, delvis för övriga kompisar.)
Blogg: Logga tankar. (För att fria upp utrymme i hjärnan, och göra tankarna sökbara för framtida användning.)

Alla ansvarstagande medborgare som vill bidra till statens förmåga till att hålla samman på lång sikt bör göra detsamma. ;-)

#15 goto80 on 26 September 2012 at 8:46 am

För egen del har jag börjat rota runt i mailinglistor. Men det har väl gått sådär. Eller, rätt dåligt faktiskt.

Det känns instängt, på ett ofta tråkigt sätt. Samma problem med BBSer. Fast kanske finns något att rota vidare i där..

#16 Jonas on 26 September 2012 at 8:52 am

Kalle: Problemet är väl snarare att Twitter ses av journalister och övriga som ett omvärldsbevakningsverktyg, ett sorts lackmustest av “opinionen”. “Opinionen” reifieras som vore den ett stumt objekt, trots att alla vet att urvalet egentligen är helt åt helvete skevt.

Noterar f.ö. FRA-debattens stilla avsomnande, nu när statliga våldsmonopolet verkligen börjar data-majna och bygga sociogram…

Var är opinionen kring detta? Går det att bygga tillräckligt hastiga affektstormar kring detta? Visar Twitter att det är lättare att bygga sådana stormar kring identitetspolitik, slagordspolitik, hashtag-vänliga, mer konkreta mindre abstrakta/komplexa frågor? Klassiskt problem inom nyhetsvärderingen isånafall, journalistiken har brottats med detta sedan dag ett.

#17 Förespås bloggens död? - Paragrafisk Form on 26 September 2012 at 8:54 am

[…] läsning om blogg vs. microblogg: http://copyriot.se/2012/09/25/nar-jag-begrater-bloggen-och-betvivlar-mikrobloggen/ c.f.papworth Paragrafisk Form […]

#18 hannes on 26 September 2012 at 9:02 am

Jag tror inte vi ska mystifiera bloggen för mycket. Det är för det första inte en teknisk mackapär, bloggen är en norm. Bloggar förenas av få saker, hypertext är inte en av dem – många bloggar jag läser länkar aldrig till andra bloggar. Bloggar är typ: Att själv publicera text, utan mellanhand, stapla inlägg på varandra. RSS är egentligen inte ens nödvändigt, det går ju att ha notifikation på när en HTML-sida uppdateras också. RSS är bara en optimering.

Så länge du publicerar dig själv på internet, utan förhandsgranskning, så bloggar du. Oavsett om detta sker på Facebook, blogspot eller egen domän. Motpolen är att skriva i tidningar och böcker, att underkasta sig förhandsgranskning. Gråskalan däremellan är att underkasta sig outalade eller uttalade regler på Facebook eller halvtidningar/halvbloggar som t ex Nöjesguidens “bloggar”.

“Bloggosfärens nedgång”, “den kollektiva bloggtorkan” etc beror på att skribenter 1) köpts av ickebloggar/halvbloggar, 2) lurats att favorisera förhandsgranskade kanaler (tidningar, böcker) pga pengar/status, 3) lurats till Twitter där vi förlamas av rädslor, stolthet etc, och blir junkies på omedelbar bekräftelse.

Mitt problem med Twitter är nämligen: På Twitter tvingas vi visa upp våra flöden, vilka vi följer och vilka vi följs av. Det tror jag är motorn i destruktiviteten på Twitter, mer så än hastigheteten. Det gör folk ängsliga. Någon creddig slänger ur sig något förhastat, och hens lojala retweetar. Att pudla blir omöjligt, inte pga att det gick så snabbt att haspla ur sig något, utan för att retweets, favoritande, påhejande DM:s och avföljningar/påföljningar är så mätbara. Det sociala förlamar tankar, låser positioner.

En mikroblogg där vi inte visade vilka vi följer skulle nog bli en bättre plats. Jag tror även att decentralitet skulle gynna samtalet. Om vi postade på en väns/ideell organisations/egen Statusnet-instans, vi skulle bli mer måna om att hålla en bra samtalston, vi skulle vilja värna debattnivån den Statusnet-instans vi valt, eftersom vi tycker om den, den är hemma. Med Statusnet skulle vi även kunna slippa visa upp vilka vi följer, protokollet kräver inte att vi avslöjar detta. (jag kommer kanske modda Quitter så)

Problemet som jag ser är alltså Twitter, inte mikrobloggen. Hade vi kontroll över normerna och tekniken, skulle vi automatiskt hela tiden justera dem för att gynna våra syften. Vi skulle hacka ihop egna klienter, tweaka gränssnitten, komma med goda idéer. Att påverka Twitter är hopplöst, och deras API är mycket begränsande.

Öppna protokoll som RSS och Ostatus kräver inte samma mätbarhet. Det är lättare att våga följa någon och avfölja någon. Att inte omedelbart få ett mätbart resultat på vad ditt inlägg skapade för känslor (framförallt för dig som person) i andra, är bra för samtalen.

Till sist efterlyser jag mer politik i detta och mindre trendspaning. Det krävs inte många för att att bygga goda normer och trender.

#19 Marcus on 26 September 2012 at 9:03 am

Flödesparadigm: Processproduktion. Processens start- och slutpunkter och logiska förlopp definieras av användarna av flödesorienterade medier. Användare=massmedier, andra företag, myndigheter, institutioner, enskilda människor. Relationer leder vidare, vidare, vidare.

Substansparadigm: Varaproduktion (ej varUproduktion! ;-) ). Varje substans är större än sina delar och sina relationer. Relationer upprättar nya objekt med ett överskott av vara i förhållande till sina delar. Relationer är substans.

Jonas: Bra poäng!

#20 Marcus on 26 September 2012 at 9:10 am

Bloggen har en hierarki, den är aldrig en jämlik relation mellan inlägg och kommentarer, bloggare och kommentator. Detta är en del av dess styrka, tror jag. Peer2peer är en myt som kräver att vi tänker bort allt som ingår i utbytet och allt som har utbyten, förutom de enskilda människoexemplaren. Denna myt, som även är den liberala demokratins och kapitalismens myt, gör oss till slavar under processer.

#21 Jonas on 26 September 2012 at 9:12 am

+1 på Hannes observation, sjukt uppenbart när man tänker efter: “På Twitter tvingas vi visa upp våra flöden, vilka vi följer och vilka vi följs av. Det tror jag är motorn i destruktiviteten på Twitter, mer så än hastigheteten. Det gör folk ängsliga. Någon creddig slänger ur sig något förhastat, och hens lojala retweetar. Att pudla blir omöjligt, inte pga att det gick så snabbt att haspla ur sig något, utan för att retweets, favoritande, påhejande DM:s och avföljningar/påföljningar är så mätbara. Det sociala förlamar tankar, låser positioner.”

Och kopplar vi på Marcus ontologiska perspektiv på detta: Twitter reifierar relationerna mellan aktörerna (vem följer du? följer du mig? hur många RT får detta? osv) medan bloggosfären inte gör dessa relationer lika synliga och därmed borde borga för mindre ängslighet.

En annan faktor här är kontinuiteten – för att bibehålla relevans och följare såväl på Twitter som på bloggar bör man posta inlägg kontinuerligt. Problemet på Twitter är att även detta blir synligt; en blogg kan ha en handfull följare men ändå framstå som populär.

#22 hannes on 26 September 2012 at 9:16 am

Marcus, bara för att den aldrig är helt jämlik innebär det inte att den inte är jämlikare. Peer2peer, eller varför inte kalla det jämlikhet, är ett ideal att sträva mot. Att nå ditåt kräver att processerna genomskådas och styrs.

#23 Marcus on 26 September 2012 at 9:27 am

Hannes: Jag håller med om att jämlikhet är ett ideal, som i många sammanhang bör eftersträvas. Men det är skillnad på att möjligheten att blogga är jämlikt distribuerad över mänskligheten (vilket den förvisso inte är i andra led), och att utjämna maktobalansen på bloggen som sådan. Det leder mot ett mikrobloggparadigm där bara tillblivelse (becoming) och inte vara (being) produceras. Det leder mot skapandet av processer med ett förlopp, snarare än till exempel en text som man kan återvända till, som andra kan hitta till i andra tider etc, och ösa nya saker ur dess överskott av vara.

#24 Kalle P on 26 September 2012 at 9:48 am

Marcus: Så lösningen är den vanliga – om alla bara slutar läsa Deluze och istället börjar läsa Harman så kommer vi äntligen bli fria från mikrobloggsparadigmet!? ;-)

#25 chrisk on 26 September 2012 at 9:50 am

Instämmer med Jonas om “reifikationen av opinionen”, speciellt utifrån journalistikens tendens att tror att det som pratas om på twitter är någon slags allmän opinion.

Med Tardes definition av offentligheten, å andra sidan, är twitter ett exempel på just detta: folk som pratar om samma saker är offentlighetens ontologiska grund.

Grejen med bloggar är ju att i det lite mera eftertänksamma formatet pratar man åtminstone om lite olika saker, uttrycker sig på nya förskjutande vis medan twitter allt mer framstår som den Massa som Tarde varnade för (och le Bon hyllade): Pöbelväldets affektiva och kortsiktiga hatiska rörelser.

#26 Kalle Petersson on 26 September 2012 at 9:53 am

Ett av mina stora problem med bloggar är att jag har en förmåga att, tack vare RSS, läsa dem i princip direkt när de publiceras och sen tänka att det kommer bli en intressant diskussion för att sen glömma att gå tillbaka till inlägget och läsa diskussionen. Sen antar jag att bloggandet har minskat eller kanske delvis flyttat till facebook, detsamma gäller även forum, något jag märker på många nischade forum där man inte längre hänger med i diskussionerna eftersom hälften sker på facebook som jag av diverse anledningar inte är medlem i. Synd? Ja, kanske men även säkert praktiskt för det stora flertalet.

#27 hannes on 26 September 2012 at 9:53 am

Marcus, ok, jag hängde inte med på din inzoomning på bloggen/kommentarsfältet. Jag är inte jättefascinerad av kommentarsfältet, jag vet inte om det tillför så mycket till “varandet” på bloggen. För min del får bloggar gärna stänga kommentarsfält, men hålla öppet för pingback, för att sporra folk att skaffa egna “kommentarsbloggar”.

Det där tillblivelseparadigmet som du skriver om tror jag inte skulle bli lika “rent” i en decentraliserad mikrobloggsvärld. Statusnet-instanser är fullt sökbara, till skillnad från Twitter som bara indexerar tweets från de senaste dagarna.

Jag tror att vi behöver en tydlig linje mellan privata och offentliga samtal. Däri ligger också Twitter och Facebooks brott, de luckrar upp den skillnaden. Vi skriver oigenomtänkta saker offentligt eftersom vi tänker Twitter som lite halvprivat. En fri mikroblogg är alltid heloffentlig och sökbar på ett tydligare sätt, vilket skulle bidra till bättre samtal.

#28 e on 26 September 2012 at 10:09 am

http://dotepub.com/ är en händig bookmarklet som transformerar webbsidor till avskalade epub för läsning på läsplatta eller mobil – rekommenderas!

#29 Marcus on 26 September 2012 at 10:19 am

Kalle: Nja, om jag ska vara allvarlig är jag mer och mer övertygad om att Harman har gjort sitt, men tycker att vi ska börja utmana process- och flödesparadigmet, precis som Harman har uppviglat oss till. I slutänden kanske det utmynnar i lika lite, det är mer en uppmaning att spekulera än att slå fast sanningar, men det börjar bli uppenbart att en viss typ av produktion och en viss typ av objekt (aktörer) snarare än andra premieras, reifieras, performas inom flödesparadigmet.

Man behöver för den skull inte anamma ett substansparadigm och se det som lösningen på världsproblemen (jag gör i alla fall inte det senare), men jag är relativt övertygad om att det är ett perspektiv som kommer att vinna mark och bli mer betydelsefullt (även i reifierad form). En tilltagande kritik mot accelerationism och affirmationism t ex är tecken i tiden. Vi ser ett paradigmskifte som jag personligen tycker är spännande.

#30 Johan on 26 September 2012 at 10:23 am

Samtidigt ska man förstås komma i håg att bloggar (i genomsnitt) en gång i tiden var mer som Twitter. Längden på inläggen tycks ha växt i samband med att de korta posterna – ett fragment, en kommentar och en länk – flyttade över till Facebook och, därefter, Twitter. I mitt eget arkiv (http://www.mothugg.se/arkiv/) är det tidiga 00-talet (2002-05, säg) framför allt ett slags klippbok (<500 tecken). Med start i mitten av decenniet blir inläggen allt längre, mindre frekventa och mer sporadiska.

Jag tror också smartfånen (mer än läsplattan) har separerat läsande från skrivande: Tidigare var en fysisk dator, bärbar eller stationär, men alltid med tangentbord, den främsta maskinen för att interagera med bloggar. Nu öppnar jag f f a flödesläsaren i mobilen på dass, på kollektivtrafiken, på kafé, etc, men den lilla pekskärmen inbjuder inte till att respondera å egen s k blog, eller ens kommentera.

Men givet att vi är många som tycks känna denna sorg och suget efter ett samtal vi en gång hade: Vad är the next big thing?

#31 Kalle P on 26 September 2012 at 10:25 am

Marcus: Jag skojar såklart, och det är ju så att man – när man befinner sig i en D&G eller Tarde-inspirerad tankevärld – hela tiden slås av den utsträckling med vilken dessa idéer är i linje med de föreställningar som ligger till grund för hur ekonomi/samhälle fungerar nuförtiden. (Var den meningen lång nog?) “Capitalism tracks Tarde”, “Försvarsministerns nya filosofi” etc etc etc.

#32 Kalle P on 26 September 2012 at 10:28 am

Johan: Vi är uppe i 31 kommentarer nu, det börjar likna ett sånt där samtal som vi brukade ha cirka 2007!

#33 Marcus on 26 September 2012 at 10:45 am

Kalle: Ja, flöden av energimateria, i form av data, pengar eller whatever, är ju extremt exploitable. Att släppa på disciplinen, inrutningen, containerismen, och istället kontrollera flöden som “innifrån” uppfattas som fria, gör profit.

Som motstrategi får man hitta flyktlinjer, utnyttja att alla sådana kontrollsystem läcker och försöka bli den som slipper ut eller lyckas komma under radarn. Om man söker förändring får man dock lita till accelerationens kraft att ta något över en tröskel – eller något liknande.

Än så länge ökar vi i alla fall bara hastigheten och blir än mer exploitable, imho. Vinnarna är de som bäst kan utnyttja flödena, deras hastighet och volym, utan att själv flyta med eller flöda över – objekt som suger ut flöden.

#34 daniel on 26 September 2012 at 11:06 am

Problemet som jag ser när jag säger att vi nått internets kant är att flödena stratifieras när de skrivs ner. De får lite korta effekter i att de blir återbloggade, kommenterade eller länkade. Men i sak så skärs de in i mallar och slutar vara flöden ganska fort.

Jag vill ha ett dynamiskt flöde av idéer bortom tid och rum. Ett evigt remixande av texter som kan skapa flyktlinjer.

Och där står vi inför intressanta tekniska utmaningar. Tumblrs dashboard gör detta med tumblr. Google Wave/Etherpad försökte. Wikin (och Wikipedia i synnerhet) kämpar kring frågan. Archive.org har en annan intressant funktion.

Personsportionerad internetskultur nådde nog sin apex med RSS/Facebook/Bloggen/Mikrobloggen men vägen framåt måste vara ett steg tillbaks till den hyperlänkade kulturen där man har informationssystem som återkopplar och kan frodas.

#35 Marcus on 26 September 2012 at 11:06 am

…och flödena består i sin tur av objekt: arbetare, data, mineraler, olja etc.

#36 kjell on 26 September 2012 at 11:21 am

daniel,
“Jag vill ha ett dynamiskt flöde av idéer bortom tid och rum. Ett evigt remixande av texter som kan skapa flyktlinjer.”
det är konstens uppgift, det har också ett pris (se Fausttemat)
mvh

#37 victor on 26 September 2012 at 11:29 am

alltså visst, mikrobloggsformatet lånar sig väl till spektakel och hypertrivialisering, men jag skulle vilja se lite mer *konstruktiv* kritik av ett så potentiellt nyttigt redskap som mikrobloggen. är det inte lite grann sådana här kritiska “avslöjanden” som har lett till att ~vänstern misslyckats med att faktiskt utnyttja varenda elektroniskt personmedium hittills? jag håller med hannes, det är något lite bekvämt i dessa konstateranden att jahapp, twitter räddade visst inte världen.

kan vi inte fråga oss vilka potentiellt farliga bruk vi skulle kunna göra av ett format som mikrobloggen, nu när det är ett redskap som råkar finnas till hands för så många och som fortfarande växer? svenska twittrare är helt och hållet i händerna på sveriges mediajättar inte bara därför att de senare oavbrutet flörtar med de förra, utan till att börja med därför att sveriges twittrare slaviskt följer dagsmedias arbetscykel. ny dag, ny snackis. hey ho, let’s go. den kortsynta naiviteten i detta är sannerligen häpnadsväckande. jag tror att geraldine har mycket att lära ut här, för i mexiko vore det att betrakta som ett självklart nederlag om ämnena för ens dagliga yttranden sammanföll med mediaföretagens. vi kan försöka utforska hur “själva mediet” (hur man nu avgränsar det) sätter gränserna och knuffar oss i vissa riktningar, men kanske kommer vi inte så mycket längre än konstaterandet att det är svårt att orientera sig i nya medialandskap och göra massmedia till sina egna verktyg. jag föredrar att erkänna att det finns möjligheter för oss att använda mediet på radikala sätt, och att typ… anta utmaningen. enzensberger frågade sig varför bärbara videokameror aldrig dyker upp på arbetsplatser och myndigheter, och i vår tid skulle man lite inverterat kunna fråga varför twitter-konton aldrig lämnar “mediavärlden” (uppmärksamhetsekonomin), utan envisas med att förhålla sig till spektaklets dagordning, varenda jävla dag.

för jag tror att twitter kan ha potential i sin enkelhet. det är stor skillnad på att starta en blogg och bygga upp en läsekrets kring den och att börja twittra och bekanta sig med andra röster. det kräver minimal tid över, om du själv styr ditt tempo och om du inser att ingen överger dig pga att du är för tyst. kanske vi kan skissa på en lista över vänskapliga råd till alla som vill använda twitter till något annat än att “trolla” (yeah right) meningsmotståndare och ressentimentjobba åt mediabolag? mina första punkter vore helt klart:

1) behåll varje dag fokus på de frågor du själv betraktar som mest väsentliga på lång sikt. ignorera allt annat.

2) byt inte ämne från dag till dag! ffs. leta efter andra röster baserat på ditt aktuella intresseområde. läs eller helst tala om detta ämne (ja, tala rakt ut).

3) döda ditt eget begär att säga något bara för att höras. våga hålla käft. (lite svårt för män, jag vet)

4) låt dig inte distraheras av alla sensationella dumheter/politiker/pinsamheter.

5) följ/läs bara människor som du delar värdegrund/världsåskådning med (ja, detta betraktas som “inskränkt” av liberaler, q e d)

6) vägra debatt. informera och upplys du tror att det kan göra skillnad. börja inte tjafsa! då arbetar du redan för dramaindustrin.

7) sträva efter att följa så många som möjligt i andra länder. fun fact: www står inte för stockholm wide web. :)

8) det är självklart viktigare att hitta rätt personer att följa än att andra följer dig. de flesta som följer dig säger dig ingenting, men de rätta personerna att följa är de som du förr eller senare kommer att föra givande samtal med. (om du är känd kan du kanske behöva ett lite anonymt konto för att slippa mentions.)

9) att sträva efter retweets och gensvar om än det ena, än det andra är att försöka bli en nyhetsbyrå. problemet med nyhetsbyråer är att de hela tiden byter fokus. var inte en nyhetsbyrå. du kommer inte ens bli rik på det? och sluta tro att du når ut till nåt slags allmänhet! de flesta som ser dina tweets tycker i stort som du och vet det du vet, jobba vidare utifrån det. var en röst som talar om vissa frågor. då attraherar du andra som vill diskutera relaterade grejer och ni kan bygga vidare tillsammans.

10) sträva inte efter att skapa uppmärksamhet kring saker, utan att bygga gemenskaper där tänkande och diskussion kan ske befriat från riksmedias dagordning.

11) praktiskt råd: följ promiskuöst och filtrera flödet aggressivt. egna filter är bättre än twitters listor, eftersom listorna inte visar dig samtal med personer utanför listan. av samma anledning är det bra att följa många personer, som kan filtreras in om de samtalar med en intressant person.

12) dra dig inte för att posta längre textsnuttar med twitlonger eller pastebin.

för många är säkert mycket av detta självklarheter, medan fokus kanske är väl deliberativt för andra. någon som vill fortsätta?

(den meritokratiska sidan av allt det här kan te sig hemsk, visst, men jag tror ändå att vi faktiskt kan använda detta format till något mer än rent tidsfördriv. det är i egenskap av tidsfördriv som twitter ockuperar och förstör våra liv.)

#38 Marcus on 26 September 2012 at 12:18 pm

daniel: Vad om “ett dynamiskt flöde av idéer bortom tid och rum” är en omöjlighet?

#39 Christopher Kullenberg on 26 September 2012 at 12:27 pm

Sen kan jag tillåta mig vara lite innehållscentrerad. Är det inte så att det finns rätt få bloggar som ens är värda att läsa längre? Jag läser bara copyriot och 3-4 bloggar till. För tre-fyra år sedan var det en rejäl börda att ta sig igenom RSS-läsaren…

#40 Simon on 26 September 2012 at 12:43 pm

En undring: var det avsiktligt att all icke-citerad text i inlägget var formulerad som en serie tweets?

#41 rasmus on 26 September 2012 at 2:40 pm

Simon: All text i inlägget som inte är kursiverad är ordagrant inklistrade tweets.

#42 saturday_sun on 26 September 2012 at 2:50 pm

Jag följer många personer på Twitter, men jag loggar sällan in och följer flödet eftersom det är mest dryga eller ointressanta inlägg oavsett hur intressant personen är. I enstaka fall finns det bra länkar, men mest är det bara ointressant. Med några undantag naturligtvis.

Att få ta del av någons genomtänkta tankar är en ynnest och där är bloggen oslagbar.

Annars är forum väldigt bra, finns forum om allt och där är alla jämlika på nåt sätt. Man kan bidra med sin kunskap utan att bara “kommentera” nåt.

#43 Per Starbäck on 26 September 2012 at 6:53 pm

Det här med att folk allt oftare inte följer en mängd flöden utan bara ett flöde (eller kanske ett par) är dåligt på så många sätt. Du nämner några. Ett till är att det ytterligare snuttifierar även det icke snuttiga. Om en »tung« bloggpost måste konkurrera med kul bilder och snabbaktuella förenklade ämnen som OMG-DOM-VILL-FÖRBJUDA-TINTIN som dyker upp samtidigt i ens enda flöde så måste den ha tur med tiden för att man ska ha tid/ork att läsa den just då. Dyker den upp där i ens facebookflöde en annan tid så finns det inget tillräckligt enkelt sätt att markera att det där ska jag titta närmare på senare nångång, så då försvinner det bara.

Kraven på koncision som gör att vissa saker inte kan sägas på t. ex. radio/tv för att de går på tvärs mot det invanda och därför tar längre tid att lägga fram än vad det är mellan två reklamavbrott är ännu så mycket större i denna sköna nya snuttifierade twittertid.

Jag tycker det är tragiskt att vi lever i en tid när vi har mer möjligheter än någonsin tidigare att kontrollera uppgifter, men att det så sällan används. När DN skriver att »Kulturhusets chef« vill rensa bort Tintin från hela Kulturhuset, för att ta detta aktuella exempel, så hade det förr bara varit några få som hade haft möjlighet att märka att det inte riktigt stämde. Nu har många den möjligheten, men ändå så ska det snabbt bara accepteras och tutas vidare och politiker ska skriva pressmeddelanden utifrån det. (Därmed inte sagt att allt var en icke-händelse. Det var en händelse, men inte riktigt så som den verkade.)

#44 Kristofer on 26 September 2012 at 9:28 pm

Om konsekvensen att ha fel inte har någon betydelse så är det nog troligt att informationsstormen rörande ämnet kan pendla vettlöst mellan rätt och fel. Det finns dock fortfarande bloggar där skillnaden mellan rätt och fel är betydelsefull. Med tiden kommer vanliga evolutionära principer att gynna de källor som står på stabil grund. Så håll ut. ;-)

#45 Swedish Dissident on 27 September 2012 at 8:33 am

Bloggen är överlägsen på många relevanta plan (hypertext, bilder, snart sagt obegränsad textutrymmeskvantitet, med mera), men Twitter har å sin sida självklara styrkor i flödeshastigheten och den rätt snabba tillgängligheten för en stor läsekrets. Makrobloggosfären är alltför stor för att det ska gå att ha samma snabböverblick av den, men de olika mikrobloggsfärerna – var de nu exakt börjar och slutar – är inte särdeles svåra att följa och ha konsekvent koll på. Har man tid med Tjatter så har man tid att följa fem-tio bloggar.

Jag har följt den här bloggen sedan ungefär 2006 och ser fram emot fler år än så.

Ps. Grattis till doktorshatten.

#46 Iggy Drougge on 27 September 2012 at 2:20 pm

Twitter (meningslöst att nämna andra “mikrobloggar” om man inte räknar Facebook) är en förfuskning av Usenet och IRC, men bortsett från de tekniska nackdelarna (140 tecken, obefintlig trådning, usla klienter och stängda protokoll) är en viktig skillnad, det som gör det till en “mikroblogg” snarare än ett samtalsmedium, att det är upphängt på personer.
Ett konto är mestadels entydigt med en person, och man följer andra personer eller personligheter. Därför har kändisar tusentals följare och vanliga tjommar något tiotal. Hashtaggarna är bara påklistrade funktioner som svårare låter sig följas, också för att de ofta är dagsländor.
På Usenet var uppbyggnaden den motsatta: Hierarkiskt ordnade grupper där samtal fördes i ämnen med sammanhängande trådning.
Just personlighetsorienteringen på både Twitter och bloggar är något som alltid hållit mig ifrån båda uttrycksformerna eftersom jag har svårt att tro att främlingar skulle dela alla mina intressen, och inte heller klarar jag av att renodla någon allmängiltig internetpersonlighet som inte spretar åt för många håll. På Twitter finns den där risken där hela tiden, man gör sitt konto och sin person aptitlig och väljer bort sidor av sig själv. Enda alternativen är att spreta och nöja sig med ett fåtal följare (och att upprätthålla diskussioner utan åtminstone tillfälligt ömsesidigt följande är svårt) eller köra med flera konton, vilket inte heller är så lätt.
På Usenet och IRC kan man sitta i flera grupper och kanaler, säga något om barbiedockor utan att mottagaren konfronteras med det man sagt om ugaritiskans kasus.
De flesta har intressen och kunskaper och vill gärna diskutera dem, men vill inte ägna sig åt den kvasipublicistiska verksamhet det innebär att ha en blogg eller en mikrodito. Tyvärr verkar det på dagens internet inte finnas några diskussionmedier som samtidigt kan sägas utgöra eller delta i en offentlighet. Förutom sagda Twitter, där personliga varumärken är viktigare än meningsutbyte.

#47 Bengt on 28 September 2012 at 3:44 am

Jag har också bloggat sedan 2005 och tycker nog fortfarande att bloggandet är mer en kort artikel och twitter ett samtal (ibland ett skrikande i kör)

När samtalet dör ut kommer nog ändå att artiklarna att vara kvar. Dessutom är det en demokratisk process där inte eliten ska kunna producera texter utan alla.

#48 Leiph on 30 September 2012 at 9:15 pm

Dock – om man nu, som jag, vill följa Copyriot via RSS så är det lite svårt. RSS-läsaren säger att flödet är felaktigt, och det som väl går fram är väldigt kort.

#49 Anders H. on 2 October 2012 at 7:53 pm

Tror Facebook sväljer en del kommentarer som egentligen skulle gjort sig här – i bloggarnas kommentarsfält.

Kommunikationen från Bloggaren har blivit enkelriktad in till Facebook där diskussionerna förs på många olika platser utan att ge så mycket feedback till själva bloggaren. Ta Johanna Sjödins blogg, genererar alltid mer kommentarer i mitt Facebooksflöde än på hennes blogg… Vet hon om det? Vad ger anonyma besöksstaplar utan annan feedback som mothugg och tillrop från den läsande publiken?

#50 Det finns Anonymous och så finns det Anonymous | MMN-o | Blog on 8 October 2012 at 9:04 am

[…] publicerades imorse hos InfoTech Umeå. Här nedan publicerar jag den med all tillhörande metadata så hypertexten inte går förlorad, samt så dess licens CC:by-sa framgår […]

#51 COPYRIOT | Åter i backspegeln: “piratrörelsen” och “nätevangelisterna” on 9 October 2012 at 12:23 pm

[…] När jag begråter bloggen och betvivlar mikrobloggen […]

#52 COPYRIOT | Om nätnostalgi och manlig dominans on 16 October 2012 at 12:25 pm

[…] När jag begråter bloggen och betvivlar mikrobloggen […]

#53 COPYRIOT | Om samtidsslaveriet på Twitter och möjliga utvägar on 9 February 2013 at 10:58 pm

[…] Kanske liknande När jag begråter bloggen och betvivlar mikrobloggen […]

#54 geraldine on 10 February 2013 at 7:21 pm

victor: jag gillar dinna förslag. Undvikt linkbait.

#55 Samtidsslaveri | JatkoMe on 4 March 2015 at 10:27 am

[…] Som stöd har jag skrivit om några av de 12 konstruktiva råd till twittrare som formulerades av Victor den 26 september på Copyriots blog. Givetvis mycket […]