Kritikcykelns hastighet

Förmiddagens kritikcykel avverkades på 4–5 timmar. Här ska inte ordas mer om innehållet, bara om formen. Men en superkort resumé är ändå på sin plats.
1. Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset i Stockholm, har beslutat att “rensa ut” Tintinböcker från ungdomsbiblioteket Tiotretton. Dagens Nyheter smäller upp nyheten enormt på förstasidan.
2. Twitter kokar. Facebook kokar.
3. Kulturhusets överordnade chef går ut med att beslutet ändrats: Tintinböckerna blir kvar.

Detta inlägg handlar alltså inte om Tintinböckerna. Det handlar heller inte om formerna för bibliotekets urval, utan om själva debattens form. Alltså om punkt två ovan – och om kritikcykelns hastighet från punkt ett till punkt tre.

Twitter
Twitters höga hastighet tycks ha varit drivande i kritikcykelns snabba förlopp. Twitters mikroformat bidrog också till en polarisering – en massa tyckande för och emot det fattade beslutet, vilket strax började utmattas och övergå i ett lika polariserat metatyckande.
Problemet? Att det blir svårt att skriva en rad utan att den tolkas som ett debattinlägg. Själv blev jag allra först nyfiken på att reda ut hur det kom sig att en konstnärlig ledare, snarare än en bibliotekarie, bar ansvar för bibliotekets urval. Men i samma ögonblick som jag postat frågan på Twitter kände jag en våg av obehag, som stärktes när andra började retweeta den: uppfattades min fråga som retorisk? Tror folk att det var ett inlägg i debatten? Går det alls att vara uppriktigt frågande på Twitter?

Facebook
Jag återbesöker nu Facebook, med blandade känslor – det är just i känsloblandande syfte som jag pendlar mellan frånvaro och närvaro. Länge har jag hävdat att Twitter är någorlunda okej, jämfört med Facebook som bara är inlåsning, blasering och djävulskap. Förmiddagens kritikcykel fick emellertid Facebook att framstå i ett vackrare ljus än Twitter. Om så bara för att Facebook tillåter kommentarer längre än 140 tecken, alltså lite mer än bara en positionering för eller mot. Eller för att den halvprivata halvoffentligheten på Facebook fungerar som ett halvt värn mot den halvparanoida tanken att andra ska tolka in polemik när man ställer en fråga.

Dagens Nyheter
Som min vän Alex skrev just på Facebook:

Själv reagerar jag mest på den tragiska dynamik som ständigt sätts igång: Media hänger ut initiativ som kännetecknas av det politiskt korrekta, kulturvänster, feminism etc (DN:s nyhetsvärdering när det valde sin framsida idag är ju helt bisarr), vilket sedan väcker reaktionens storm. Detta sporrar i sin tur en vänster besatt av allt som har med representation att göra att kasta sig huvudstupa in diskussionen och inta rollen som en moralens väktare. Gång på gång föds debatter som i ett större perspektiv är provocerande futtiga men som fungerar bra i kvällstidningsjournalistikens flod av nonsens.

Och grundläggande i den här dynamiken är, tror jag, att dagstidningarna i allt högre grad ser just aktiviteten på Twitter som mått på framgång.

Biblioteket
“Det transparenta biblioteket” är titeln på ett kapitel i min bok Biblioteket, som utkom för ett år sedan. Kulturhuset rymmer trefyra bibliotek, men det är inte helt uppenbart vem som ansvarar för dem. För oss utomstående tycks de drivas av Stockholms stadsbibliotek, men sen visar det sig att de lyder under Kulturhuset, vars ledning inkluderar en bibliotekschef. Ändå fattas beslutet av en konstnärlig ledare, som fick rubriken “bibliotekschef” på Dagens Nyheters framtida. Vem fattar besluten?
Transparent vore att bibliotek använder webben för att upplysa om hur urvalet går till och vem som ansvarar för det. Biblioteken måste våga klargöra att gallring är en fortlöpande process, så att inte varje rubrik behöver leda till gallskrik om bokbål. Sen kan man ställa frågan om hur fall som detta skiljer sig från den ordinarie gallring som utförs av bibliotekarier.

Kulturhuset
Efter några få timmars kritikstorm, vars hastighet bestämdes av Twitter, valde alltså Kulturhusets chef att ändra beslutet. Vilka fick möjlighet att delta i debatten? Svar: den minoritet som har möjlighet att ägna en förmiddag åt att sitta på Twitter och skrika högst. Nog är en sådan hastighet problematisk i sig – alldeles oavsett innehållet i det beslut som fattades och ändrades just i detta fall?

Bloggarna
Mikrobloggandet (Twitter) har i stort sett trängt ut bloggandet, vad gäller journalistiskt agendasättande. “Bloggosfären” existerar inte längre. Visst finns det bloggar, men dessa kan endast undantagsvis kan spela en roll i höghastighetssamtalet – då genom att länkar till enstaka inlägg sprids via Twitter och Facebook.
När kritikcykeln avklaras på ett par timmar hinner bloggarna aldrig bli en plats för den fördjupning som de ibland faktiskt har varit. Bloggen måste antingen reducera sitt format till föga mer än mikrobloggen, eller acceptera sin roll som kommentator i efterhand.
Företrädare för Serieteket skrev en lång, fördjupande bloggpost – men när det väl var färdigskrivet hade kritikcykeln redan avverkat hela sitt varv. Förmiddagens debatt var avklarad. Tyckarna på Twitter hade redan tröttnat på den och börjat leta efter nästa.

12 kommentarer ↓

#1 Marcus on 25 September 2012 at 12:17 pm

Men cykeln rymde också en kamp om vad som var frågan, från vilket perspektiv den skulle belysas, inklusive korandet av en vinnare så att pudeln som kom kunde definieras som hela debattens död…

#2 Mikke on 25 September 2012 at 12:28 pm

Det är inte kritikens problem att pudeln kom så fort. Det stor Kulturhuset för, inte formen av kritiken.

#3 Karl on 25 September 2012 at 6:29 pm

För det första – och nu är jag inte egentligen insatt i frågan – såvitt jag vet är både Plattanbiblioteket och musikbiblioteket (de två bibliotek i Kulturhuset jag använder) delar av Stockholms stadsbibliotek. Det vore ju märkligt om personalen och/eller ledningen för verksamheten inte tillhör samma organisation. Kan det inte vara så att Kulturhusets bibliotekschef i själva verket har någon slags planerande/samordnande funktion, utan operativt eller personalansvar för själva biblioteksverksamheten?

För det andra – återigen utan att vara insatt i debatten – har jag svårt att tro att det är Kulturhusets ledning som direkt bestämmer över bokurvalet. Däremot kanske de i någon form kan dra upp riktlinjerna för urvalet. Men om Kulturhuset bestämmer att de inte vill att böcker med egenskapen X ska exponeras på hyllorna – så är det väl upp till de ansvariga bibliotekarierna att avgöra vad detta innebär. Att en chef som inte har någon direkt koppling till biblioteksverksamheten kan säga “Tintin ska bort” känns som en orimlighet. Eller är det så det faktiskt fungerar? Annars är det ju bibliotekarierna, inte Behrang Miri, som har valt bort Tintin.

För det tredje håller jag med om att hastigheten är lite beklämmande. Det blir i princip omöjligt att väcka en seriös debatt eller försöka genomföra förändringar om man hela tiden måste böja sig för en twittermobb. Men det vet ju Kulturhusets chefer också, de är inte okunniga om hur det funkar och måste ha förstått hur händelserna skulle utvecklas. Ska man då dra slutsatsen att det hela var föga mer än en PR-kupp?

#4 COPYRIOT | När jag begråter bloggen och betvivlar mikrobloggen on 25 September 2012 at 9:47 pm

[…] ← Kritikcykelns hastighet […]

#5 Hansson on 25 September 2012 at 10:55 pm

Intressanta reflektioner. Det finns en uppskruvad hastighet i dagens “reaktionspolitik” – påstå något; bli publicerad; ta emot reaktioner; reagera negativt eller positivt eller pudelartat; pusta ut och se sakfrågan glida in i ett töcken.
Men allt går fortare idag. Rockbanden spelar snabbare och högre, tågen, bilarna, cyklarna – allt går fortare. Därför handlar det om, för beslutsfattare och debattörer, att inte se målsnöret som primärt, utan förstå att det är eftersnacket som skapar storyn.
Jag fick lust att blogga direkt i morse. Men jobbade istället med annat. Jag fick nytt bränsle tidigt ikväll. Men valde att hämta andan.
15 timmar efter att jag läste DN-artikeln bloggade jag. har inte twittrat alls. Hoppas därmed att jag bidragit till något hyfsat eftertänksamt.

#6 Kb on 26 September 2012 at 11:07 am

Något liknande hände här i Umeå de senaste två dagarna. Kommunen hade tvingat sina anställda att svara på ganska förnedrande personlighetstest, och lokaltidningen (Västerbottenskuriren) rapporterade. Nästa dag hade kommunen gjort en s.k. “kovändning”.

Extra tragiskt i sammanhanget är att facket tydligen försökt motarbeta testen i flera månader, utan resultat, men efter en dag av opinionsstorm så slog kommunen tvärt om.

Jag vet inte vilken roll just Twitter spelade i sammanhanget, men däremot tror jag nog att det nästan universella fördömandet av testerna i tidningens kommentarsfält gjorde sitt till.

Och testen var verkligen värda att fördöma. Det betänkliga är ju kontrasten mellan kommunens tjurskallighet i dialogen med sin fackliga motpart, och deras snabba och totala kapitulation inför medias åsiktsmaskineri.

#7 andersmi on 26 September 2012 at 12:31 pm

Intressanta tankar.
Min fråga är: behövs inte punkt 0 (eller möjligen 1,5, beroende hur man ser på det) för att vi ska kunna diskutera detta? Det vill säga: hur det gick till när nyheten kom till?
Jag tror nämligen att cykeln går snabbare beroende på “utspelsmängden”, eller vad man ska kalla det för. Jag har en känsla att egenproducerade nyheter har en långsammare cykel än planterade och pr-mässiga (här räknar jag – rätt eller fel – Tintinnyheten som en planterad).

#8 Viktualiebrodern on 26 September 2012 at 3:44 pm

Glöm inte att Google ändrat sina algoritmer så att “nyligen” publicerat uppgraderats på bekostnad av gammalt vid sökningar.

Det betyder att inte bara mera genomtänkta *reaktioner* som Serietekets kommer för sent, utan även äldre, framåtblickande *prediktioner* försvinner i nu-bruset.

#9 Tintin | o.s.v. o.s.v., etc. etc. on 26 September 2012 at 8:53 pm

[…] Rasmus Fleischer som ifrågasätter vilka det faktiskt är som får uttala sig i frågan och vilken typ av debatt det ger […]

#10 Med skammens rodnad brännande « BiblioBuster on 27 September 2012 at 9:22 am

[…] häromdagen rasade över som en skogsbrand, för snabb för traditionella (tryckta) medier att hänga med i, så mindes jag att det inte var längesedan ungefär samma debatt fördes om samma böcker. […]

#11 Tanvir Mansur on 27 September 2012 at 12:43 pm

Bra skrivet.

Men gällande Facebook har du missat sidorna med rasistiska och personliga påhopp mot både Behrang Miri och barnbiblioteket TioTretton (och alla hatmejl de har fått):

http://tiotretton.wordpress.com/2012/09/26/tiotretton-och-tintin/

https://www.facebook.com/RorInteMinKompisTintin

https://www.facebook.com/JaTillTintinPaSvenskaBibliotek

#12 Den kreativa blicken och den kliniska blicken | o.s.v. o.s.v., etc. etc. on 30 September 2012 at 3:28 pm

[…] i att Const Literary (P)review publicerar Lidija Praizovićs text om sin tid på Biskops-Arnö. Twitter förekom mig med det mesta av mina funderingar, så jag avvaktade med att uttala mig tills jag läst […]

Kommentera