Entries from May 2012 ↓

Tyska språket har inget genusneutralt ord för “pirat”. Antingen skriver man pirat (Pirat) eller piratinna (Piratin). Manlig eller kvinnlig pirat. Ur ett sveacentriskt perspektiv är tyskan helt enkelt efterbliven då den “ännu” inte har generaliserat den maskulina formen till att bli universell, som har skett i svenskan. Men om en politisk aktör på egen hand börjar praktisera en sådan språkreform, kan agerandet inte undvika att bli till ett ställningstagande i debatten mellan feminism och antifeminism.

Eller så skriver man “PiratIn”, i enlighet med en annan tysk språkreform, som sedan några årtionden fått betydande genomslag om än bara i skrift. Att skriva “PiratIn” eller “PolitikerIn” ger ett intryck av politisk korrekthet. Det görs särskilt i den press som politiskt lutar åt vänster, inklusive Tageszeitung. Språkreformen i fråga kan faktiskt jämföras med svenskans nya “hen“, men har hunnit bli betydligt mer etablerad, om än inte bland alla tyskar.

Piratenpartei – vars officiella partiförkortning från början varit PIRATEN – har alltså ställts inför valet mellan tre alternativa genusneutraliteter: 1) Pirat + Piratin; 2) Pirat; 3) PiratIn.
Vägen som det mansdominerade partiet slog in på blev nummer två: att använda den maskulina formen “Pirat”. Om någon svarar varför, förklara att man ser det som universellt. (Lite som Broderskapsrörelsen innan de bytte namn förra året.)
Språkbruket fastslogs rentav i partistadgarna (§ 1.5):

Mitglieder werden geschlechtsneutral als Piraten bezeichnet.

En artikel i vänstertidskriften Analyse & Kritik, skriven av Sandra Laczny, ger intressant information om hur de olika strömningarna inom Piratenpartei har förhållt sig till feminismen.

Så sent som 2010 var det ännu lite tabu att diskutera feminism inom Piratenpartei. Debatten bröt ut på allvar under 2011. Till detta bidrog en händelse vid partidagarna, som hölls i maj i sydtyska Heidenheim. Stadens borgmästare Bernhard Ilg (CDU) höll ett välkomsttal som han inledde med följande hälsningsfras: “Piratinnen und Piraten!”
Piratpartisterna svarade med att bua ut honom (även om det sägs ha varit, eller tagits emot som, ett humoristiskt buande med glimten i ögat). En grupp partimedlemmar skrev därefter ett manifest som tog avstånd från hans språkbruk, det vill säga från det gängse språkbruket i Tysklands politiska etablissemang. De krävde respekt för envars individuella identitet, vilket de ansåg var oförenligt med ett språk som pekar ut två grupper: kvinnliga piratinnor och manliga pirater.

Senare samma år blev mansdominansen i Piratenpartei mycket omdiskuterad även i den allmänna debatten i Tyskland. Detta i samband med parlamentsvalet i Berlin, september 2011, som blev partiets stora genombrott.

En av partiets ledande figurer, Julia Schramm, föreslog att partiet i sitt program skulle ta ställning för en “Equalismus“. Begreppet påminner lite om den “jämställdism” som i Sverige har lanserats av den antifeministiska mansrörelse som under några år leddes av Pär Ström.

Julia Schramm intog dock inte samma antifeministiska hållning. Hon förklarade att Equalismus var ett begrepp som hon hittat på för att “det finns många goda idéer hos feminismen och många berättigade anspråk hos mansrörelsen”. Hon verkar även inne på att begreppet ska vara ett “ideologiskt hack” för att få medlemmarna i Piratenpartei att acceptera feministiska idéer utan att påtvinga dem en etikett som de känner sig främmande inför.

Anhängarna av Equalismus tenderar att framhålla fall av sexism mot män. Ambitionen kan leda till ett slags “retorisk kvotering”, där varje hänvisning till kvinnoförtryck måste vägas upp av en hänvisning till mansförtryck. Detta blir lite paradoxalt, då de samtidigt tenderar till kraftigt motstånd mot varje form av kvotering. Sexism handlar för dem om diskriminering av individer och om begränsande normer. Lösningen stavas ofta “postgender” – att systematiskt undvika alla hänvisningar till att det finns män och kvinnor. Kön ska betraktas som en privatsak och enligt många piratpartister kan och bör privatsaker lämnas utanför politiken.

Men alla är inte med. Ungdomsförbundet Junge Piraten skrev i våras ett öppet brev där det egna partiet kritiserades för att acceptera rasistisk och sexistisk diskriminering. Numera finns det rentav antifa–grupper inom partiet. Medlemmar i Piratenpartei som tröttnat på urskuldande prat om “enstaka fall” har startat den uppmärksammade bloggen “Bedauerliche Einzelfälle” som vill visa att det finns mönster i den stora mängden enstaka fall.

Framväxten av en antifeministisk, nätbaserad mansrörelse har (såvitt jag förstår) skett parallellt i Sverige och Tyskland på senare år. Under samma år knöts delar av denna – men bara delar! – närmare de högerradikala bloggar som både Sverige och Tyskland kallade sig “politiskt inkorrekta”. Enligt dessa bloggar var feminismen en del av en kulturmarxistisk hegemoni eller konspiration, vars överordnade mål var en “islamisering” av Europa.
Sammansmältningen av antifeminism och kontrajihadism företräds i Sverige av en nybildad sammanslutning, Tryckfrihetssällskapet. Jag tänker inte nämna dem i samma mening som tidskriften Axess. Däremot är det uppenbart att Axess under Johan Lundberg arbetar målmedvetet dels för att diskreditera feminismen, dels för att problematisera islam i den offentliga debatten. Men detta gör de utan att systematiskt sammansmälta de två projekten till ett, vilket skulle kräva en tydligare konspirations- eller hegemoniteori.

Vi kan nog notera krisutbrottet 2007-08 som början på den skärpt konflikt mellan feminism och antifeminism. Må vara att konflikten i huvudsak är ett massmedialt och socialmedialt spektakel. Icke desto mindre har detta spektakel för vad olika människor upplever att de kan säga, göra och känna. Om de känner en polarisering mellan feminism och antifeminism, kommer många av dem säga något som inte är ett ställningstagande. Ett samhälleligt behov av förmedling har uppstått. På åsikternas marknad stiger intresset för allt som liknar en “tredje ståndpunkt”.

Framgångarna för Piratenpartei är så markanta att kultursidorna i Tyskland redan diskuterar vad dess historiska roll kan vara. Många uppfattar det som en öppen fråga vart partiet ska gå. Tänk om den historiska rollen för Piratenpartei – kanske även för piratpartier i andra länder – skulle bli att katalysera en sådan “tredje ståndpunkt” mellan feminism och antifeminism! Vad detta skulle innebära är svårt att säga på förhand, men det känns på rak hand inte jättefräscht. Vart partiet ska gå i frågan är fortfarande öppet.

Andra numret av recensionstidskriften Respons inleds med en krönika av chefredaktören Kay Glans. Han framkastar i förbifarten en intressant kristeori, rörande vissa samband mellan finansexpansion, digitalisering och bristande betalningsmoral.

Kultursidorna har övergett sitt breda mandat att diskutera samhällsutvecklingen. Den kris som började 2007 är ett stort och mångfacetterat skifte. Det nyliberala paradigm som haft initiativet sedan slutet på 70-talet kollapsade. Efterkrigstiden har definitivt tagit slut eftersom den ordning som andra världskriget utmynnade i upphörde när USA började glida ner från sin globala hegemoni. /…/ Det vi vant oss vid att betrakta som en normalitet visar sig vara en historisk parentes. Men går man igenom de svenska kultursidorna de senaste fem åren är det som om inget av detta har hänt.
/…/
Jag vill också passa på att klargöra vår digitala policy. En del tycker att vi är gammalmodiga som inte lägger ut mer material fritt på nätet. Tvärtom, skulle jag vilja hävda, det är de som inte tar betalt för artiklar som tillhör gårdagen. Kravet på att genomarbetade texter ska vara gratis är ett utslag av samma mentalitet som präglat konsumtionsbubblan de senaste decennierna. Folk har lånat till konsumtion, och tänker väl att om man kan konsumera oberoende av inkomst så kan man väl också producera utan ersättning. Vi kommer att göra texterna i Respons fritt tillgängliga på vår hemsida ett halvår efter att de publicerats i tryckt form.

Här finns ett kristeoretiskt resonemang att renodla. Först måste jag bara förklara varför jag hyser kluvna känslor inför det resonemang som Kay Glans för om att ta betalt för texter.

När någon gruffade över att Respons inte valt att lägga upp alla artiklar på nätet, då försvarade jag Respons. Men detta utifrån helt andra motiv.
Jag vill hävda betydelsen av att alla texter inte måste vara lika snabba. Om man känner sig otålig över att det kommer att ta ett halvår innan en pappersutgiven text kommer upp på nätet, är detta bara ett skäl att plocka fram sin skanner och själv göra slag i saken. Eller åtminstone skriva ett eget referat på sin blogg. Att folk bloggar om tidskrifter kan vara en mer givande form av digitalisering än att digitalisera själva tidskrifterna.
Kay Glans väljer i stället att ta avstånd från “gratis”. Han förklarar vikten av att ta betalt för texter – bara för att sedan förklara att man ändå tänker lägga ut alla texter på nätet, fast efter ett halvår. Jag tycker att det låter som gratis, om än som ett långsamt gratis. Helt i min smak!

Så till det kristeoretiska. Kay Glans betonar 2007–2008 som en historisk brytpunkt på ett sätt som mycket få gör i samtidens svenska kulturdebatt. Han vill förstå krisutbrottet som det definitiva slutet på en epok som inleddes på 1970-talet. Han beskriver denna epok som nyliberal och som en konsumtionsbubbla, uppblåst av billiga krediter.
Vad han därtill gör, är att förknippa “gratis” med denna bubbla. Gratis kan då beteckna en sviktad betalningsmoral, både som symptom i sig och som kommersiell respons på detta (försäljning av abonnemangsvaror som sätt att tillmötesgå en vilja till gratis). Gratisgrejen var blott en följd av de billiga krediterna och de begär som dessa etablerade, menar Kay Glans. Och av detta drar han slutsatsen att vägen ut ur krisen är att ta betalt. Att ge bort är reaktionärt, att ta betalt är progressivt!

Vi kan hårdra två motsatta förståelser av en samtida “gratiskris”:
1) Gratis var en del av den bubbla som sprack. Nu är det dags att betala.
2) Bubblan som sprack var byggd på att man måste betala för allt mer. Nu återstår det som är gratis.

Tankar kring detta?

Angående framgångarna för Piratenpartei finns det många aspekter som förblir obelysta utanför Tyskland. Själv försöker jag åtminstone att följa diskussionerna i tysk press av olika kulör. Skulle gärna skriva ihop någon typ av längre analys, men kan inte ta mig tid till det om inte någon vill betala mig en slant för saken. Just nu nöjer jag mig med att kasta fram tre snabba saker.

1.
Piratenpartei rör sig snabbt mot att bli etablissemang. Jag skulle tro att det går fortare än vad det en gång gick för Die Grünen.
En indikation kan ges av medelåldern bland partimedlemmar. På två-tre år har den ökat med tio år. År 2009 var den tyske genomsnittspiraten 30 år gammal – idag är vederbörande 40 år. (Detta enligt en faktaruta.)

2.
Anders Rydell har skrivit en bra analys i sex punkter. Jag försöker fylla på lite i kommentarsfältet. En fråga som framkommer är om CCC har spelat en viktig roll i att bana väg för Piratenpartei och forma dess politiska kultur. Anders Rydell är inne på detta men jag är lite skeptisk.

3.
Maggie Strömberg skriver i Fokus om Bullerbü-syndromet, alltså den idealiserade bild av Sverige som florerar i Tyskland. Detta syndrom är ett faktum. Men jag tror inte att det haft någon större betydelse för Piratenpartei. “De vill rösta som svenskarna”, skriver Maggie Strömberg. Hon är inte övertygande och anför ingenting till stöd för sin spekulation.
Jag betvivlar att den tyska allmänheten associerar Piratenpartei till Sverige. Jag skulle tro att ganska många röstar på Piratenpartei utan att veta att partiet började som en kopia av ett svenskt parti. Faktum är att Sverige och det svenska Piratpartiet nämns ytterst sällan i de tyska diskussionerna om Piratenpartei.

Missa heller inte vad Alan Toner har skrivit. Själv hoppas jag som sagt få möjlighet att skriva mer. (Om ni flattrar väldigt mycket kanske jag slipper vänta på en artikelbeställning…)

Tre nyheter från den svenska bokindustrin, bara under de senaste veckorna:

1. Bonniers köper Pocket Shop.
2. Akademibokhandeln (KF Media) ska slås samman med Bokia (Natur & Kultur).
3. Förhandlingarna om e-böcker mellan Biblioteksföreningen och Förläggareföreningen har kollapsat – som väntat.

Allt detta hänger ihop. En kraftfull rörelse mot vertikal integration som koncentrerar resurserna hos de tre stora förlagen: Bonniers på förstaplats, KF/Norstedts på andraplats, Natur & Kultur på tredjeplats.

Förläggareföreningen kontrolleras i praktiken av dessa tre förlag. Det var inte “förlagen” som vägrade komma överens med biblioteket, utan de tre storförlagen. Förläggareföreningen företräddes i förhandlingarna av sin vd, Magus Nytell (Bonniers), Peter Wilcke (Norstedts) samt Pelle Andersson (Ordfront).

Ordfront vägrar motivera sitt medlemskap i Förläggareföreningen. Är det inte ganska uppenbart att de accepterat rollen som “oberoende” alibi åt förlagsjättarna? Om de på allvar vill utmana jättarnas ställning borde Ordfront och “de oberoende” förhandla direkt med Biblioteksföreningen, utan hänsyn till Bonniers.

Pelle Andersson har alltså vissa problem med trovärdigheten om han ska framställa sig som motståndare till monopoltendenser. Ändå är det värt att läsa hans inlägg i DN, som sätter fingret på en viktig aspekt.
Faran med vertikal integration är inte bara att de stora förlagen blir större. Det handlar inte bara om pengar. Det handlar inte särskilt mycket om den hypotetiska risken för censur. Däremot handlar det i högsta grad om övervakning.

Adlibris, Pocketgrossisten, Elib och nu Pocketshop säljer våra böcker och de vet allt om våra upplagor – och om våra kunder: var de bor, hur gamla de är och vilket kön de har.

Värre än så: Bonniers kan via Adlibris samla information inte bara om vem som köper vad, utan också om vilka sökningar som görs, vilka länkar som leder folk att köpa böcker och hur olika kunder klickar runt utan att köpa.
Ju kraftigare den vertikala och horisontella integrationen blir, desto mer finns att vinna på att sofistikera denna informationsinhämtning. Särskilt för ett företag likt Bonniers, som förutom böcker ägnar sig åt tidningar, tidskrifter, television, film, musik, arkiv, allt med sikte på generell *ifiering som maximerar den inhämtade informationen om människors beteenden.

E-boken är, som sagt, övervakarens våta dröm. Det gäller inte bara repressiva regimer utan även dominerande bokförlag.

Sveriges förlagsjättar vill förstås se till att distributionen av s.k. e-böcker leder till att just de får möjlighet att samla in information om läsningen. Detta är en faktor som inte går att bortse från i förhandlingarna mellan Förläggareföreningen och Biblioteksföreningen. Kanske borde även Pelle Andersson och Ordfront idka självkritik.

Förra inlägget konstaterade att den statliga myndigheten Musikverket ger ekonomiskt stöd till den privata intresseorganisationen Musiksverige. Det rör sig om totalt 150000 kronor för två projekt som beviljades den 8 mars.
Myndigheten svarar nu Copyriot med en lång text på sin webbplats. Vi är överens om att det är bra med genomlysning av kulturpolitiska beslut. Så låt mig helt kort utveckla vad jag finner tveksamt med statsbidragen till Musiksverige.

Förordning (2010:1921) om statsbidrag till musiklivet anger att bidragen i fråga syftar till “att främja ett varierat musikaliskt utbud i hela landet som präglas av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet.” Ansökningarna behandlas av ett konstnärligt råd. Musikverket upplyser nu om att stödet till Musiksverige har beviljats inom ramen för “Musikplattformen“, i enlighet med följande kriterier som formulerats av det konstnärliga rådet:

En viktig uppgift är att stötta samarbeten och strukturer där musiklivet kan utvecklas i samverkan med föreningar, organisationer, utbildningar och företag. /…/
Projektstödet ska stärka musiklivet genom att bidra till hållbar återväxt och konstnärlig förnyelse.

Jag har svårt att se hur stödet till Musiksverige skulle bidra till konstnärlig förnyelse. Musiksverige har aldrig sagt ett knyst om konstnärliga kvaliteter Tvärtom är de helt öppna med att deras ambition är strikt kommersiell. Musiksverige beskriver sig själv med följande ord:

Musiksverige samlar och kommunicerar den kommersiella musikbranschens frågor. I Musiksverige ingår flera organisationer, till exempel Musikerförbundet, som även har verksamheter som ligger inom det ideella fältet och som i högre grad finansieras med offentliga medel. I sitt arbete inom Musiksverige fokuserar dessa organisationer på de kommersiella delarna av sina verksamheter.

Bidragen från Musikverket till Musiksverige handlar om att främja s.k. “musikexport”. Musiksverige anger sin målsättning som “en fördubbling av musikexporten mellan år 2010 och 2015”.
Vad har detta att göra med konstnärlig förnyelse? Snarare verkar det röra sig om ett renodlat branschstöd med rent kvantitativ, icke-konstnärlig målsättning. Frågan är då varför pengarna ska tas från riktig musikverksamhet.

Tyvärr är de aktuella projektansökningarna från Musiksverige inte tillgängliga online hos Musikverket. Igår skickade jag en begäran om att få ut offentliga handlingar och nu väntar jag på svar.

Lobbyorganisationen “Musiksverige” skriver att “musikexporten” ska fördubblas:

Regeringen har satt upp ett mål som innebär en fördubbling av musikexporten mellan år 2010 och 2015. Just nu genomför Musiksverige två projekt som utreder hur branschens och politikens exportfrämjande insatser ska se ut för att uppnå målet. Projekten stöds ekonomiskt av Musikverket.

Här väcks vissa frågor om regeringens roll, utöver den vanliga frågan om vad “musikexport” egentligen betyder.

1. Har regeringen verkligen fattat beslut om att Sveriges “musikexport” ska fördubblas?
Nja. För två år sedan kungjorde handelsminister Ewa Björling en målsättning om att fördubbla Sveriges export under femårsperioden 2010–2015. Ett typexempel på en postmodern femårsplan som troligtvis aldrig kommer att utvärderas, eftersom den inte kommer att uppnås.
Att fördubbla Sveriges export skulle troligtvis kräva en de facto-devalvering av den svenska kronan. Så skedde senast i november 1992, då kronan raskt förlorade 25 % av sitt värde – vilket spelade en mycket stor roll i att möjliggöra det resterande årtiondets vurm för “den svenska musikexporten”.
Nu befinner vi oss i ett världsläge där olika valutor tävlar om att sänka sitt värde för att få förbättra sina exportindustriers konkurrenskraft. Men för att någon ska exportera, måste någon annan importera. Ewa Björlings artikel nämnde inte ordet “import”, vilket är lika symptomatiskt som att Musiksverige aldrig någonsin nämnt ordet “musikimport”. Vilka länder är det som ska öka sin musikimport, om Sverige ska fördubbla sin musikexport?

Ewa Björling har förvisso hållt anförande på Musiksveriges presskonferens i februari. Då hänvisade hon till målsättningen om att Sverige ska fördubbla sin generella export. Hon underströk i sammanhanget betydelsen av ” de kreativa näringarna, där musik är en viktig del”. Däremot sa hon ingenting om att musikexporten skulle fördubblas. En sådan målsättning skulle ju kräva en rimlig metod för att mäta “musikexport” – åtminstone om tanken är att år 2015 kunna utvärdera resultatet.

2. Stämmer det att den statliga myndigheten Musikverket ger ekonomiskt stöd till den privata lobbygruppen Musiksverige?
Det märkliga är att Musikverket inte nämner någonting om detta på sin webbsida. En webbsida som är allt annat än sparsmakad: där finns mängder av reportage skrivna av frilansjournalister och varje vecka lägger myndigheten upp länkar till spellistor på Spotify. Vad som inte finns på webbsidan är information om att Musikverket givit pengar till Musiksverige, hur mycket pengar det rör sig om och på vilka villkor bidraget har givits. Att denna information undanhålls är faktiskt inte okej.

Uppdatering: Har nu blivit tipsad om att det finns ett pdf-dokument med projekt som beviljats stöd av Statens musikverk 2012-03-08. Där finns även ett jämförelsevis litet bidrag, 50000 kronor, till Musiksverige för projektet “Förstudie om framgångsfaktorer för musikexport”. Detta dokument nåddes inte av sökmotorn på statensmusikverk.se, vilket är en klar brist i myndighetens öppenhet.
Musiksverige sökte även bidrag för en “Förstudie om verksamhetsutveckling” och till detta luddiga ändamål beviljade Statens musikverk ett bidrag på 99879 kronor. Tyvärr verkar inte myndigheten använda webben för att tillgängliggöra mer information om vad dessa pengar är tänkta att användas för. Det låter onekligen som att staten kastar hundra lax rakt i fickorna på en organisation som redan har stöd av multinationella skivbolag.

När nu dessa saker har kunnat klarläggas, kan vi diskutera de verkligt angelägna frågorna:

• Vad är “musikexport”?
  
• Varför är det önskvärt att öka musikexporten?
  
• Vilka andra länder ska öka sin import om Sverige ökar sin export?
  
• Hur mäter man en fördubbling av musikexporten?
  
• Kommer dessa postmoderna femårsplaner någonsin att utvärderas?

Konstälskare med svaga nerver bör inte läsa Karl Palmås rapport från Berlinbiennalen. Konstvärldens desperata försök att suga i sig energier från förra årets Occupy-protester kan få en att kollapsa av skam. Vad det nånstans tyder på är att samma systemkris som lagt grunden för en global upprorsvåg även har fått den globaliserade biennalkonsten att köra huvudet i väggen. Mitt intryck är att inget storskaligt intressant har kommit från konstvärlden sedan krisutbrottet 2007-2008.

Jag har tidigare skrivit om samtidskonstens flygberoende. Tillgång på billig olja är alltså, i ett större historiskt perspektiv, en nödvändig förutsättning för den typ av konstvärld som vi har idag.
Ännu mer slående är sambandet mellan konst och kredit. Sedan 1990-talet har den explosiva tillväxten av konstbiennaler gått hand i hand med en finansialisering som saknar historiskt motsvarighet. Centralbankerna pumpade ut billiga krediter vilket först skapade IT-bubbla och IT-krasch, sedan fastighetsbubbla och global skuldkollaps där smällen togs av staterna. Världen befinner sig nu i en annan epok än den epok som konstbiennalerna svarade mot. Frågan är om konsten förmår att uppdatera sig.

De senaste tjugo årens biennalkonst var en del av denna dynamik. Förmedlingen mellan kredit och konst handlade nog i hög grad om s.k. stadsutveckling, där stater och regioner lät satsa enorma summor på konst i förhoppning att locka till sig kapital, ofta omskrivet i termer av “kreativitet”. Paradexemplen återfinns i Bilbao, Barcelona, Berlin.

Är biennalkonsten död? Ja, i en eller annan mening – även om vi knappast har nått peak biennale ännu. Antalet biennaler kommer troligtvis att öka. Vad som är helt säkert är att de kommer bli tråkigare och tråkigare.

Just i detta läge lägger Folkpartiet fram ett nytt kulturmanifest, vars främsta krav är inrätta en internationell konstbiennal i Stockholm. Kulturmanifestet läggs fram i morgon och nämns i Dagens Nyheter. Tidningen tillfrågar tre vita manliga makthavare i konstvärlden, som alla verkar lite skeptiska. Sune Nordgren, curator i Åhus, påpekar att världen knappast behöver ytterligare en konstbiennal när omkring 75 städer redan försöker samma sak. Det blir uppenbart att Folkpartiets utspel inte handlar så mycket om konst utan om att göra staden till ett varumärke som ska synas i konkurrensen på världsmarknaden.