Krisen, del 33: Gratiskrisen

Andra numret av recensionstidskriften Respons inleds med en krönika av chefredaktören Kay Glans. Han framkastar i förbifarten en intressant kristeori, rörande vissa samband mellan finansexpansion, digitalisering och bristande betalningsmoral.

Kultursidorna har övergett sitt breda mandat att diskutera samhällsutvecklingen. Den kris som började 2007 är ett stort och mångfacetterat skifte. Det nyliberala paradigm som haft initiativet sedan slutet på 70-talet kollapsade. Efterkrigstiden har definitivt tagit slut eftersom den ordning som andra världskriget utmynnade i upphörde när USA började glida ner från sin globala hegemoni. /…/ Det vi vant oss vid att betrakta som en normalitet visar sig vara en historisk parentes. Men går man igenom de svenska kultursidorna de senaste fem åren är det som om inget av detta har hänt.
/…/
Jag vill också passa på att klargöra vår digitala policy. En del tycker att vi är gammalmodiga som inte lägger ut mer material fritt på nätet. Tvärtom, skulle jag vilja hävda, det är de som inte tar betalt för artiklar som tillhör gårdagen. Kravet på att genomarbetade texter ska vara gratis är ett utslag av samma mentalitet som präglat konsumtionsbubblan de senaste decennierna. Folk har lånat till konsumtion, och tänker väl att om man kan konsumera oberoende av inkomst så kan man väl också producera utan ersättning. Vi kommer att göra texterna i Respons fritt tillgängliga på vår hemsida ett halvår efter att de publicerats i tryckt form.

Här finns ett kristeoretiskt resonemang att renodla. Först måste jag bara förklara varför jag hyser kluvna känslor inför det resonemang som Kay Glans för om att ta betalt för texter.

När någon gruffade över att Respons inte valt att lägga upp alla artiklar på nätet, då försvarade jag Respons. Men detta utifrån helt andra motiv.
Jag vill hävda betydelsen av att alla texter inte måste vara lika snabba. Om man känner sig otålig över att det kommer att ta ett halvår innan en pappersutgiven text kommer upp på nätet, är detta bara ett skäl att plocka fram sin skanner och själv göra slag i saken. Eller åtminstone skriva ett eget referat på sin blogg. Att folk bloggar om tidskrifter kan vara en mer givande form av digitalisering än att digitalisera själva tidskrifterna.
Kay Glans väljer i stället att ta avstånd från “gratis”. Han förklarar vikten av att ta betalt för texter – bara för att sedan förklara att man ändå tänker lägga ut alla texter på nätet, fast efter ett halvår. Jag tycker att det låter som gratis, om än som ett långsamt gratis. Helt i min smak!

Så till det kristeoretiska. Kay Glans betonar 2007–2008 som en historisk brytpunkt på ett sätt som mycket få gör i samtidens svenska kulturdebatt. Han vill förstå krisutbrottet som det definitiva slutet på en epok som inleddes på 1970-talet. Han beskriver denna epok som nyliberal och som en konsumtionsbubbla, uppblåst av billiga krediter.
Vad han därtill gör, är att förknippa “gratis” med denna bubbla. Gratis kan då beteckna en sviktad betalningsmoral, både som symptom i sig och som kommersiell respons på detta (försäljning av abonnemangsvaror som sätt att tillmötesgå en vilja till gratis). Gratisgrejen var blott en följd av de billiga krediterna och de begär som dessa etablerade, menar Kay Glans. Och av detta drar han slutsatsen att vägen ut ur krisen är att ta betalt. Att ge bort är reaktionärt, att ta betalt är progressivt!

Vi kan hårdra två motsatta förståelser av en samtida “gratiskris”:
1) Gratis var en del av den bubbla som sprack. Nu är det dags att betala.
2) Bubblan som sprack var byggd på att man måste betala för allt mer. Nu återstår det som är gratis.

Tankar kring detta?

21 kommentarer ↓

#1 chrisk on 22 May 2012 at 12:03 am

Eller så började vi på allvar att betala för text 2007.

Först när metadata blev mera värt än själva innehållet kunde Facebook börsnoteras. Att blogga om Respons (metadata) är nog mindre värt för skribenten än vad det är för Google som indexerar blogginlägget. Dock inte i “exemplarhänseende” (dvs. formatnihilism) utan först på i en aggregerad och inlåst digital trädgård.

Ur ett konsumentperspektiv (för övrigt ganska ointressant) har vi under de senaste åren passerat ett antal smygande singularitetspunkter. När blev till exempel en surfplatta plus allt arbete vi tillför facebook och google lika kostsamt som att köpa en hel trave böcker och tidningar? Det var längesedan en dator och en internetanslutning blev billigare än att köpa alla filmer och CD-skivor. Men vem skulle komma på idén att det skulle vara progressivt att idag konsument-betala för dessa saker? Spotifismen har gått för långt, och en formatnihilistisk varaglömska har svept över offentligheten.

Det progressiva kan knappast reduceras till handlingen att gå ut och köpa exemplar i papper som inte kommer ut digitalt direkt. Det progressiva ligger nog snarare i att hantera, reflektera över och försöka hitta på kreativa lösningar på allt det jävla slaveri det innebär att få saker matade i sin käft helt gratis.

Således. Glans har fel. Men kritikerna av Glans har ännu mera fel i deras naiva teknikdetermoptimism (eller vad man nu ska kalla den).

#2 hannes on 22 May 2012 at 12:05 am

Angående detta med långsamt gratis. Det är så förnedrande för den som inte har pengar. Att de som har råd får omedelbar tillgång till något, medan de som inte har det snällt får vänta tills det att bäst-före-datumet gått ut och texten slängs i gratiscontainern. Särskilt provocerande är det när det är en konstgjord och fejkad situation. När tidskriften/boken redan finns digitalt, men helt cyniskt undanhålls svagare grupper mha kött-DRM (papper, plast). Det går inte att blogga om en tidskrift om en inte har tillgång till den.

I själva verket är långsamt gratis inget annat än planerat åldrande. Denna artificiella situation där nya varor är oåtkomliga för den som inte kan betala, skapar begär för nytt och avsmak för det gamla, det som blivit gratis och “värdelöst”. Så garanteras den ekonomiska tillväxten och guldfiskminnet i kultur-“branschen”.

Gratis gör av med prisskillnaden mellan gammalt och nytt och förlänger därmed livet på kultur-“produkter”. Detta upplevs som en kris för tillväxttroende och nyhetsfixerade.

#3 chrisk on 22 May 2012 at 12:08 am

Metareflektion: Om min ovanstående metadata till Rasmus metadata gällande Respons klickas tillräckligt många gånger på Twitter där jag länkade den ökar chansen, om än minimalt, att Rasmus metadata Flattras. Det finns en risk att Respons får ytterligare några prenumeranter. Hade Twitter varit börsnoterat hade eventuellt nån miljondel av en aktiekurs påverkats. Var är KAPITALET? Hos Rasmus, Respons eller Twitter?

#4 Gabrielle B on 22 May 2012 at 1:07 am

“Det progressiva ligger nog snarare i att hantera, reflektera över och försöka hitta på kreativa lösningar på allt det jävla slaveri det innebär att få saker matade i sin käft helt gratis.”
(MEN så skönt att bara kunna hålla med. Åtminstone om den citerade meningen. Det andra får jag nog läsa en gång till – om jag orkar. Man är ju inte slav.)

#5 kjell on 22 May 2012 at 6:12 am

..jag kommer att tänka på Dr Sigmund Freud, som ansåg att själva medicinen för hans psykoanalys var just betalningsproceduren för patienten. Det har diskuterats om det överhuvudtaget är meningsfullt med “gratis” psykoanalys.
Själv betalar jag gärna för tidskriften Respons.

#6 Kalle on 22 May 2012 at 7:27 am

Det är många just nu som ger uttryck för en tro på att tillväxt istället för hållbarhet är vägen framåt. Det verkar också gälla Glans. Hur skulle folk annars ha råd att betala för saker när de har slutat låna? Frågan är hur progressivt det är att återgå till tillståndet före nyliberalismen på 50-60-talet.

#7 monki on 22 May 2012 at 8:25 am

Jag reagerade också på att det fanns en helt motsatt tolkning till “gratiskrisen”, även om jag tycker det är bra att tänka kring kris, avgifter och värde på olika sätt. De billiga krediterna var ju tvungna att hitta ett hem någonstans och det skedde knappast i fildelningsnätverk.

Kanske behövs det skiljas på olika typer av gratis, eller snarare icke-avgiftsbelagt, för att reda ut begreppen. Välfärd är t.ex. ett slags “gratis”, peer-2-peer ett annat och abonnemang och facebook ytterligare en variant av slopade avgifter.

Allt detta får mig att tänka på asocialstyrelsen som känns som att det var ett sätt att provocera fram en kris. Inte bara all typ av aktivt kringgående av avgifter utan även en sån sak som den fiktiva aktionsgruppen “decadent action” som tog all kredit de kunde och spenderade på lyxvaror bara för att försöka provocera fram en finanskris :)

Förövrigt tänker jag mig att Facebooks höga börsvärde också är ett hopp om ständig tillväxt. Eller hur ska det annars cashas in på alla annonser? Tankar kring detta?

#8 Per Starbäck on 22 May 2012 at 9:18 am

Det har verkligen ändrat sig vad som kan tänkas vara gratis, och det är inte bara nätet som ändrat så att det nu är självklart att det alltid finns saker att läsa, gratis, om man så vill.

När Metro började som gratistidning 1995 sågs det som mycket konstigt. Jag bläddrar i vad som skrevs i »riktiga« tidningar om den. Den kallades »icke-tidning« bland annat (AB). »Men att kalla Metro för en tidning är en oförskämdhet mot alla som försöker göra en sådan« (SvD).

Det var väl första dagstidningen som spreds gratis, men redan 1982 kom Nöjesguiden och flera till i dess efterföljd. Det kändes inte naturligt att denna tjocka tidning skulle vara gratis när den låg ute i ställen då. Varför står det inget pris?

SJ:s ombordtidning Raka spåret (som efterträddes av Tur & Retur och numer Kupé) började också ges ut 1982. Hela dess utgivning t.o.m. 1988 stod det på framsidan »VARSÅGOD, TIDNINGEN ÄR DIN! Du får gärna ta med den hem«. Sådant behöver inte påpekas idag.

#9 saturday_sun on 22 May 2012 at 10:28 am

Tycker också att man ska skilja mellan gratis och gratis.

Programvara/hårdvara med öppen källkod är ofta gratis att förvärva, fritt, men som sagt mer fritt som i frihet än som i gratis. Med GNU GPL smittar denna frihet av sig. Jag gör något med denna programvara för någon annan. Någon annan gör denna programvara åt mig.

Bilder (t.ex.) med creative commons-licens, fritt att använda i sitt eget arbete under vissa förutsättningar. Tror man på detta lägger man sedan en licens på sitt eget arbete och någon annan kan arbeta vidare med sitt.

Gratis kan också vara Gmail, DN, Svenskan, Facebook, Hotmail, Twitter, Yahoo, Aftonbladet, Spotify men där är det lite svårare att definiera hur man själv bidrar till att hålla det gratis. Givetvis genom att utsättas för reklam och sedan köpa varor och produkter. Kanske med kreditkort? Grundvärdet är förstås att man använder tjänsterna, annars vore tjänsterna värdelösa = ingen börsintroduktion. Kan man säga att kommenterarna till tidningsartiklarna är en del av arbetet vi ska utföra? Metadatan som Chrisk skriver om.

Boklån på bibliotek är gratis enligt lagen. “Lån” av e-böcker inte garanterat gratis, men i praktiken. Samma sak med filmer där man ibland måste betala 20:- för att få hyra. Men där betalar vi alla också gemensamt genom skatter. Tidningen Respons kan man med största sannolikhet låna gratis på biblioteket. Gratis redan från första stund alltså. Här genereras dock nya framtida läsare av tidningen och av de böcker som tidningen recenserar. Win-win.

Ting via (olagliga)fildelningsnätverk har jag svårt att uttala mig om, men de är inte gratis eller fria. Förstår inte riktigt vad Glans menar.

#10 Viktualiebrodern on 22 May 2012 at 2:21 pm

Vad har Kay Glans emot genomarbetade texter? Varför skall just de få en högre tröskel för att bli lästa?

Om nu recensenterna på Respons har något viktigt att säga, varför bloggar de inte istället?

#11 kjell on 22 May 2012 at 3:18 pm

..det är väl inte krångligare, än vad Rasmus skrev i en tweet nyligen; -“jag skulle kunna fördjupa mig i ämnet om ngn betalade mig.”
Glans önskar kvalité.

#12 erik on 22 May 2012 at 7:53 pm

Viktualiebrodern: Vem har tid och råd att blogga hela dagarna?

#13 Olof on 22 May 2012 at 9:57 pm

Två tankar.
1) Fel att blanda ihop reklamfinnansierat med gratis. Det är snarare så att konstnaden för att publicera/distribuera i vissa fall pressats mycket som en följd att teknik utvecklingen att ett stabilt flöde av reklamintäkter är tillräcklig finasiering. Det finns inget behov längre av billig barnarbetskraft (som tidningspojkar) som tidigt var en del av distributionskjejan.
2) I takt med detta har vinsterna flyttats över från de som tillverkar och distribuerar saker till marknadsförarna och ägare av immateriella rättigheter. När västeknonomierna inte längre tjänarpengar på att tillverka saker åt andra så är enda sättet att upprätthålla konsumtionen att erbjuda billiga krediter. Men en kredit är inte något som är gratis, det är att inteckna sina framtida inkomster.

#14 Simon Winter on 24 May 2012 at 12:35 pm

Jag tycker att “långsamt gratis” är en intressant modell. Finns med som “omedelbarhet”/”immediacy” i listan över Kevin Kellys generativer. Skrev lite om det här: http://infontology.typepad.com/infontology/2008/02/kevin-kellys-tt.html

#15 Lars Aronsson on 24 May 2012 at 10:53 pm

Det konservativa måste vara att äga, allra mest konservativt att ärva gods och gårdar i adliga släktled. Att hyra och handla på kredit är det nya och radikala, som uppkomlingar ägnar sig åt. Den som äger en skog, kan låta pöbeln vandra gratis genom den. Statens skogar kan göras till nationalparker. Den som arrenderar (hyr) en skog eller köper den på kredit (arrenderar av banken), kan inte alltid vara lika generös. Att framställa fri programvara eller fritt innehåll, är en manifestation av ägande och generositet, två ytterst konservativa egenskaper. Nyrika uppkomlingar som lånar sitt kapital och investerar i programföretag eller mediahus, måste sälja sina alster för att förränta kapitalet.

#16 Henrik Summanen on 25 May 2012 at 9:39 am

Jag tycker kanske att det anmärkningsvärda i den här diskussionen är att den behandlar försäljningen av informationen i sig. I ett full utvecklat informationssamhälle kommer det vara omöjligt att sälja information om den inte är mycket exklusiv (=liten efterfrågan/svår att få tag i). Vid stor efterfrågan kommer någon inom kort att digitalisera (tillgänliggöra) allt som finns.

Det man från Respons sida borde fundera över är kanske vilket paradigm man vill vara verksam inom. Vill man sälja informationen (artiklarna) eller sin kompetens på området att hantera information kring böcker? Det är en högst relevant fråga. I massmediasamhället har man försökt sälja information som produkter. Idag är detta i allt högre grad inte möjligt, och man behöver börja sälja information som tjänster istället (dvs som informationsbearbetning).

Remixen är mycket intressantare än “originalet”, särskilt när originalet är identiskt med “kopian”.

#17 kjell on 25 May 2012 at 11:38 am

Henrik Summanen, jag håller med dig i allt, men hur kan man “förpacka” kunskap? En reflexion jag gjort de senaste åren är att de bloggar som intresserat mig till stor del varit universitet och högskoledrivna, maten måste ju komma upp på bordet.

#18 Henrik Summanen on 25 May 2012 at 1:41 pm

Kjell: Är det inte så att remixen är en förpackning – i alla fall i någon mån? Jag tror att den här förpackningsivern inom mediasfären handlar rätt mycket om att man tänker analogt; förpackningen för musik är “album”, men det är ju ett inom ett digitalt paradigm helt meningslöst begrepp, förpackningen inom textinformation är “böcker” alternativt “artiklar”, och så finns det massa andra format.

Funderar på om det inte i själva verket är så att det kontextuella nätet kring en entitet i en informationsinfrastruktur är ett slags “paket”? Vi kanske måste tänka om helt och hållet för att frigöra oss från det massmediala förhållningssättet (och detta gäller kanske inte minst skolan)? Har svårt att formulera mig, men själva idén kring paketering av information känns på sätt och vis lite unken.

Jag gör ett omtag: Pakten finns ju redan – i form av film, litteratur och andra berättelser. Problemet är att man inte lyckas på något bra sätt länka in objekten mot sina paket (-erade kontexter). Varför upplever man att man måste göra nya paket för information hela tiden? Räcker det inte med de som redan finns?

(ursäkta för en möjligen kapad diskussion)

#19 kjell on 25 May 2012 at 2:27 pm

Henrik, visst har vi “kapat” Rasmus´ blogg, men han är ju i radioskugga ett par dagar :).
Jag försöker använda “kunskap” isf “information”, för att tydliggöra “paketet, förpackningen”, kanske chrisk har en ingång (hjälp)

#20 Henrik Summanen on 25 May 2012 at 2:51 pm

Enligt min uppfattning måste “kunskap” rent epistemologiskt betraktas som någonting som uppstår hos användaren. Kunskapsförpackning blir därmed en omöjlighet, däremot så kanske man kan prata om “tillgängliggörande av information”? Tillgänglighet är ju ett populärt begrepp. Kan man formulera det som att “skapa förutsättningar för att skapa aktiva fantasier kring information”, så är jag mer hemma.

#21 motarbetaren on 26 May 2012 at 12:54 pm

[…] varuförhållandet som tränger undan  tingens kamp mot slitage och tidens gång,  som förbjuder varje gratis – det vi köper är köpt för en viss tid och aldrig för evigheten – och vägrar oss […]

Kommentera