Angående framgångarna för Piratenpartei finns det många aspekter som förblir obelysta utanför Tyskland. Själv försöker jag åtminstone att följa diskussionerna i tysk press av olika kulör. Skulle gärna skriva ihop någon typ av längre analys, men kan inte ta mig tid till det om inte någon vill betala mig en slant för saken. Just nu nöjer jag mig med att kasta fram tre snabba saker.
1.
Piratenpartei rör sig snabbt mot att bli etablissemang. Jag skulle tro att det går fortare än vad det en gång gick för Die Grünen.
En indikation kan ges av medelåldern bland partimedlemmar. På två-tre år har den ökat med tio år. År 2009 var den tyske genomsnittspiraten 30 år gammal – idag är vederbörande 40 år. (Detta enligt en faktaruta.)
2.
Anders Rydell har skrivit en bra analys i sex punkter. Jag försöker fylla på lite i kommentarsfältet. En fråga som framkommer är om CCC har spelat en viktig roll i att bana väg för Piratenpartei och forma dess politiska kultur. Anders Rydell är inne på detta men jag är lite skeptisk.
3.
Maggie Strömberg skriver i Fokus om Bullerbü-syndromet, alltså den idealiserade bild av Sverige som florerar i Tyskland. Detta syndrom är ett faktum. Men jag tror inte att det haft någon större betydelse för Piratenpartei. “De vill rösta som svenskarna”, skriver Maggie Strömberg. Hon är inte övertygande och anför ingenting till stöd för sin spekulation.
Jag betvivlar att den tyska allmänheten associerar Piratenpartei till Sverige. Jag skulle tro att ganska många röstar på Piratenpartei utan att veta att partiet började som en kopia av ett svenskt parti. Faktum är att Sverige och det svenska Piratpartiet nämns ytterst sällan i de tyska diskussionerna om Piratenpartei.
Missa heller inte vad Alan Toner har skrivit. Själv hoppas jag som sagt få möjlighet att skriva mer. (Om ni flattrar väldigt mycket kanske jag slipper vänta på en artikelbeställning…)
29 kommentarer ↓
Det hela påminner mig om en dimension i politiken som Svend Dahl skrev om 2010 (finns tyvärr inte längre på webben); den skala mellan auktoritär-frihetlig som för många väljare verkar vara mer utslagsgivande än den traditionella höger-vänsterskalan. Centerpartisten Henrik Sjöholm har tydligen varit inne på samma tankar.
En spännande faktor i sammanhanget är hur detta tydliggör den auktoritära sidan hos både S och M! Försvarspolitiken (eller ska vi kalla det viljan att sälja militär utrustning till de mest suspekta av så kallade “demokratier”) har visat detta på sistone, inom internetpolitiken är det ett konstant faktum med.
Några svenska piratpartister har bloggat om detta och försökt sätta in svenska piratpartiet i den här matrisen. Onekligen hamnar PP i den frihetliga delen av diagrammet, frågan är bara hur man ska placera dem i höger-vänstertermer (fördelningspolitik osv). I Tyskland verkar man enligt Anders Rydell ha samlat partiet mer i en tydligare socialliberal riktning, men fortfarande med en spretigare profil än andra stora partier.
Piratenpartei känns inte riktigt som det fräschaste i piratvärlden längre.
Däremot är det intressant det som nu tycks ske i Frankrike, med 102 kandidater för Parti Pirate i det kommande parlamentsvalet, och intressanta personligheter bland dem, som förre journalisten på Libération (suppleant) David Dufresne.
Helt oavsett PP:s programpunkter tycker jag att de borde gå hem i Tyskland om någonstans med tanke på tyskarnas teknologi-/framtidsfetischism. Det vore nästan konstigt om det gick bättre för dem i Sverige.
Intressant med Bullerbü-syndromet. Det är en vacker spegling av det man på insändarspalter i dagstidningarna från signaturer som “skattetrött svensk” och “en vanlig gräsrot”: då såg man ofta den roliga faktoiden om hur mycket tyskarna skrattade åt de korkade svenskarna med uttrycket “die dummen Schweden”. Detta uttryck som vad jag förstått inte är sant och snarare ett borgerligt uttryck för att att klaga på myndighetsmissbruk tillsammans med allmän skattekverulans.
Kommentera