Krisen, del 32: Är biennalkonsten död?

Konstälskare med svaga nerver bör inte läsa Karl Palmås rapport från Berlinbiennalen. Konstvärldens desperata försök att suga i sig energier från förra årets Occupy-protester kan få en att kollapsa av skam. Vad det nånstans tyder på är att samma systemkris som lagt grunden för en global upprorsvåg även har fått den globaliserade biennalkonsten att köra huvudet i väggen. Mitt intryck är att inget storskaligt intressant har kommit från konstvärlden sedan krisutbrottet 2007-2008.

Jag har tidigare skrivit om samtidskonstens flygberoende. Tillgång på billig olja är alltså, i ett större historiskt perspektiv, en nödvändig förutsättning för den typ av konstvärld som vi har idag.
Ännu mer slående är sambandet mellan konst och kredit. Sedan 1990-talet har den explosiva tillväxten av konstbiennaler gått hand i hand med en finansialisering som saknar historiskt motsvarighet. Centralbankerna pumpade ut billiga krediter vilket först skapade IT-bubbla och IT-krasch, sedan fastighetsbubbla och global skuldkollaps där smällen togs av staterna. Världen befinner sig nu i en annan epok än den epok som konstbiennalerna svarade mot. Frågan är om konsten förmår att uppdatera sig.

De senaste tjugo årens biennalkonst var en del av denna dynamik. Förmedlingen mellan kredit och konst handlade nog i hög grad om s.k. stadsutveckling, där stater och regioner lät satsa enorma summor på konst i förhoppning att locka till sig kapital, ofta omskrivet i termer av “kreativitet”. Paradexemplen återfinns i Bilbao, Barcelona, Berlin.

Är biennalkonsten död? Ja, i en eller annan mening – även om vi knappast har nått peak biennale ännu. Antalet biennaler kommer troligtvis att öka. Vad som är helt säkert är att de kommer bli tråkigare och tråkigare.

Just i detta läge lägger Folkpartiet fram ett nytt kulturmanifest, vars främsta krav är inrätta en internationell konstbiennal i Stockholm. Kulturmanifestet läggs fram i morgon och nämns i Dagens Nyheter. Tidningen tillfrågar tre vita manliga makthavare i konstvärlden, som alla verkar lite skeptiska. Sune Nordgren, curator i Åhus, påpekar att världen knappast behöver ytterligare en konstbiennal när omkring 75 städer redan försöker samma sak. Det blir uppenbart att Folkpartiets utspel inte handlar så mycket om konst utan om att göra staden till ett varumärke som ska synas i konkurrensen på världsmarknaden.