Så här ligger det till: Spotify kontrolleras av de fyra stora skivbolagen: Universal, EMI, Sony och Warner. Även om dessa bara äger 18 % av aktierna så vilar Spotifys hela existens på att trusten av skivbolag fortsätter att licensiera “sin” musik. De fyra skivbolagen använder makten över Spotify för att ytterligare stärka sin dominans över andra skivbolag och missgynna artister utanför de egna stallen. Att ha kontrakt hos något av de fyra bolagen kan ge upp till sex gånger mer ersättning från Spotify per spelad låt.
Fyra företag utnyttjar monopol på en marknad (streaming) för fördelar på annan marknad (signing av art.). Antitrustfråga?
Om svensk och europeisk konkurrenslagstiftning vet jag ingenting. Men rent intuitivt har jag inget större förtroende för lagens förmåga att bryta upp monopol som möjliggjorts av, just det, lagen. Framför har jag svårt att se hur det skulle vara politiskt möjligt för svenska staten att ge sig på sin nationella stolthet, Spotify. Särskilt inte efter att regeringen gång på gång signalerat att upphovsrätten (inklusive skivbolagens närstående rättigheter) är okränkbar.
Men jag kan ha fel. Nätjuristen Daniel Westman svarade på Twitter:
Framför allt EU kör ju ganska hårt med konkurrensrätten även mot sådana subjekt som har upphovsrätt.
Skivbolagens kontroll över Spotify känns problematisk både för konsumenterna och upphovsmännen/artisterna.
Fortsatta spekulationer välkomnas!
Parallellen har även dragits mellan Spotify och tidskriftsdistributören Tidsam, som ägs av de största tidskriftsförlagen. För flera år sedan rasade debatten om hur Tidsam försökte tränga ut de mindre tidskrifterna. Konkurrensverket granskade Tidsam men det ledde ingenstans. Några samhällstidskrifter har försökt sig på en alternativ distributionssamverkan men det verkar inte ha lett särskilt långt.
Skillnaderna är dock stora mellan tidskriftskiosker och musiktjänster. Dels finns det en stor kostnad i att skicka runt papper mellan städer och för att returnera det papper som inte säljs, vilket gör tendensen till monopol “naturlig”. Att skicka runt data på nätet är en annan sak. Däremot behöver inte varje tidskriftsförsäljare ha alla tidskrifter. En kiosk eller ett kafé kan utan vidare sälja kulturtidskrifter utan att ha motor- och bröllopsmagasin i sitt sortiment. Men musiktjänsterna måste tillhandahålla “all” musik om musiklyssnandet ska kunna fungera som en bakgrundsaktivitet, vilket vi idag förväntar oss.
Förra året valde musiktjänsten Chilirec, efter att inte ha givits en chans att konkurrera med Spotify, att anmäla skivbolagen till Konkurrensverket för kartellbildning. Vad hände med det fallet?
Jag förblir skeptisk till antitruståtgärder som inte går på grundproblemet, som i detta fall är uppenbart: att lagen ger skivbolagen egna exklusiva rättigheter till alla ljud de spelar in. Lagkonstruktionen preparerades i det fascistiska Italien och spikades kring 1960 fast i Romkonventionen och den svenska upphovsrättslagen. Trots att ljudinspelning inte längre förutsätter stora investeringar fortsätter skivbolagen att åtnjuta detta privilegium. Det bör noteras att t.ex. bokförlag och tidningar klarar sig utan egna specialrättigheter. De får helt enkelt sluta avtal med sina skribenter. Är det för mycket begärt att skivbolagen ska göra detsamma?
Utan tvivel skulle detta även ligga i artisternas fackliga intresse. Om skivbolagens rättigheter avskaffas stärks artisternas förhandlingsposition och de kan inte i lika hög grad bli blåsta. Grejen är bara att artisternas fackliga representanter nästan helt har givit upp sitt fackliga uppdrag, till förmån för att kämpa för “branschens” intressen i organisationer som “Musiksverige” där skivbolagens röst väger tyngst. Initiativet till att spräcka den korporativa varbölden måste därför komma utifrån.
Glädjande nog säger nu Daniel Westman – sekreterare i Svenska föreningen för upphovsrätt – på Twitter:
Tycker förövrigt definitivt att man kan ifrågasätta producenträttigheterna idag.
Producenter kan ju ändå förvärva rättigheter genom avtal med upphovsmännen.
30 kommentarer ↓
http://skap.se/news.php?nid=580&m=25
det är det här bl.a. Daniel Westman syftar på.
Det är sant att EU-kommissionen under föregående ledare Neelie Kroes var väldigt hård mot storföretag, och att kommissionen under senare år har varit väldigt hårda på just licenser. Jag drar mig till minnes några fall om SABAM som olyckligtvis finns i en bok i Zwolle, Nederländerna.
Om Joaquín Almunia kommer leva upp Neelies arv återstår att se. Han har gjort några lovande kommentarer om bland annat nätneutralitet. Däremot är DG Konkurrens inte ett av de snabbare direktoraten – en konkurrensrättslig utredning tar inte sällan tre eller fyra år, ibland längre (jfr Neelies Microsoft-fall) så det är ju inte direkt ett effektivt sätt att bryta monopol.
Jag tror att vi behöver mer chopchop-lagstiftning, där lägre instanser på rutin kan bryta upp monopolställningar, men också andra konkurrenshindrande åtgärder. Ett duopol eller triopol (som godkänts i Oracle/MySql vs Microsoft) verkar konkurrenshindrande mot mindre aktörer, även om Oracle/MySql tillsammans får bättre konkurrenskraft gentemot Microsoft. Det är jättejättepåtagligt i telekombranschen.
Det vore också bra med större fokus i konkurrenslagstiftningen på vertikal integration: problemet med skivbolagen och Spotify är t ex inte att alla aktörer dominerar sin marknad fullständigt, utan att skivbolagen kontrollerar produktion, utgivning, licensiering och distribution. Om man i större utsträckning kunde begränsa hur parterna låter sin ställning på “ett lager” av tjänstetillhandahållande påverkar ett “annat lager” vore det bra. Det är också en av de åtgärder jag gärna skulle se i telekombranschen.
Och då inte bara som nätneutralitetsåtgärd utan också för t ex peering, infrastrukturdelning, basstationer, frekvensauktioner osv.
kjell: Nej, det tror jag knappast. För det är inga upphovsrättssällskap (varken Sami eller Ifpi) inblandade när Spotify köper närstående rättigheter av skivbolagen. Konstigt nog.
Min kommentar på Twitter var ett svar på det du skrev om att att konkurrensfrågan inte skulle kunna väckas “utan att det anses ifrågasätta den heliga upphovsrätten”. I praktiken är det alltså så att immaterialrättsliga ensamrätt inte innebär något total immunitet mot konkurrensrättsliga ingripanden. Det finns flera domar från EU-domstolen som visar detta.
Du har dock rätt i att konkurrensrätten knappast är någon patentlösning för att komma tillrätta med alla problem med att marknaden inte fungerar på ett bra sätt. För att konkurrensreglerna överhuvud taget ska vara tillämpliga krävs antingen ett missbruk av en dominerande ställning eller ett otillåtet samarbete mellan parter. Konkurrensrättsliga bedömningar är oerhört komplicerade både ekonomiskt och rättsligt. Det ligger mycket i det som Amelia skriver i sin kommentar. Upphovsrätten måste därför också själv innehålla balansmoment – det går inte att hänvisa till att konkurrensrätten löser alla problem.
Den viktigaste konkurrensfrågan förknippad med skivbolagens ägande i Spotify är nog om detta ägande gör dem mindre benägna att licensiera sin repertoar till konkurrerande tjänster. Det krävs oerhört stora ansträngningar för att få till alla avtal som krävs för att skapa en onlinetjänst av Spotify-typ och som du skriver har de stora skivbolagen i princip vetorätt när det gäller att bestämma vem som ska lyckas med sin tjänst. Jag blir orolig när Spotify framställs som lösningEN. Det är inte bra vare sig för konsumenter eller upphovsmän/artister tror jag.
STIM och SAMI vill säkert inte vara “bad guys” och dra in Spotifys tillstånd för att de betalar en för liten del till upphovsmännen och artisterna. Det hade varit lättare för dessa rättighetshavare att flytta fram sina positioner om det fanns flera aktörer på tjänstemarknaden. Samtidigt är det antagligen så att en “rättvis” fördelning mellan olika rättighetshavargrupper stärker upphovsrättens legitimitet. Även ur ett rent egenintresse skulle det kanske därför vara bra för de stora bolagen att avstå en del av kakan?
Själv ser jag emellertid inte skivbolagens närstående rättigheter som roten till allt ont! Som jag påpekade på Twitter skulle bolagen även med hjälp av avtal med t.ex. artisterna kunna förvärva så omfattande rättigheter att de skulle kunna bli spelare med en vetorätt när det gäller nya tjänster. (Om det inte infördes kraftiga begränsningar i avtalsfriheten.)
Däremot tycker jag personligen – och SFU har givetvis inget med detta att göra – att det i dessa tider finns all anledning att inventera alla byggstenar i upphovsrättslagstiftningen. I ett sådant arbete måste man även fråga sig om det är rationellt att i dag ge en ensamrätt till alla som framställer en ljud- och bildupptagning. Förr i tiden var en sådan insats kopplade till en väsentlig investering som typiskt sett ansågs vara samhällsnyttig och därmed skyddsvärd. Idag ser det som bekant annorlunda ut på flera sätt. Att man kan ifrågasätta producenträttigheterna utformning tycker jag därför är självklart! Därmed inte sagt att jag har ett säkert svar vad man ska göra med dem.
är man bekymrad över avtalsrätt kan man ju också kolla på IFLA:s invändningar mot kontraktsrätt.
finns lite här, men går säkert att googla fram mer:
http://librarycopyright.net/wordpress/?p=395
kärnan i problemet är alltså att användaravtal för digitalt material (spel, böcker, musik, osv) utvidgar upphovsrätten bortom de juridiska möjligheter som finns att få avgränsningar på rättigheterna utsträckning. ännu(?) besvärligare är att sådana användaravtal också tillämpas på hårdvara, även om jag inte är medveten om något europeiskt fall som klarlägger om hårdvarutillverkare får agera som om att konsumenten inte köpt sin produkt (jämför jailbreaking och moddande). problemet är väl också att de företag som är mest sannolika att hjälpa konsumenter med jailbreaking och moddningstjänster oftast är ekonomiskt svagare än tillverkaren och därför inte har råd med rättslig prövning av läget. tills vidare lär ps3-hacket som kom i augusti vara juridisk gråzon at best.
Kommentera