Johan Karlsson Schaffer tipsar om att det på Sociologisuget och annorstädes fortgår en livlig diskussion kring begreppet gentrifiering. Alltså det som sker med en stadsdel när de fattiga ersätts av de rika och de drag som tidigare ansågs prägla området likriktas. Jag har skrivit lite grand om gentrifiering tidigare, men hur angelägna saker begreppet än syftar på är det svårt att komma ifrån känslan av en låsning. När vi pratar om gentrifiering som ett problem är det svårt att landa i annat än i cynism och/eller livsstilspolitik.
Johan framför den intressanta tanken att gentrifieringskritiken paradoxalt nog kan bidra till gentrifieringen. Detta vore spännande att se bollen blockas upp av Popvänster-Alex som på sistone skrivit utförligt om gentrifieringskritik.
Själv har jag för stunden inte mycket att tillföra, annat än en mycket vag tanke om att vi kanske måste rikta blicken både uppåt och nedåt. Närmare bestämt: den sociologi som fastnar i frågor om livsstil och populationer behöver kompletteras dels med en bättre förståelse för den makrofinansiella dynamik som styr städers utveckling, dels med en uppsjö av mikrogeografiska studier som kan släppa fixeringen vid representation och identitet. Frågan gäller stadsliv äger rum.
Gentrifieringskritiken har kört fast
December 12th, 2010 | Uncategorized
55 kommentarer ↓
Ser åtminstone ett par paradoxer i gentrifieringskritiken:
Den gentrifieringskritiska rörelse är i de flesta europeiska städer huvudsakligen en vit rörelse, samtidigt som att det är faktum att hyran går upp när vita flyttar in i ett område. (Läs t.ex. Poe Liberado från Berlin: intervju på danska)
Den bilkritiska rörelsen (t.ex. Carbusters och även Planka.nu) står i lite samma dilemma. Samtidigt som vi vill ha ut bilarna från där vi bor och lever används samma kritik ofta för att gentrifiera innerstaden.
I många städer är gentrifieringskritiska happenings kanske det mest intressanta ett up-and-cominng område kan tänka sig.
I Hamburg springer de in nakna på framvisningar av nya lägenheter medan de skriker “Hyran är för hög!” till happy-techno. Ingen event-bureau skulle kunna göra ett lika bra jippo. Mäklaren tycker bara att “det är roligt med lite engagerade grannar”.
I Köpenhamn maj 2009 äger en oanmäld gatufest rum i centrala kärnan av shopping distriktet, Ströget. En hel gata spärras av och ett myller av folk festar till det stora rosa slogan “Capitalism is boring”, samtidigt som graffitin växer på båda sidor av gatan helt upp till 3:e våningen. När festen slutar slås fönster in och varor tas ut från affärerna, bl.a. stora möbler som målas över av graffitimålare. Nästa dag sätter möbelaffären igång deras mest effektiva marknadsföringskampanj någonsin som ett spin-off på al festens destruktion. Ett par veckor senare säljer de en av de uppmärksammade graffiti-målade soffor på auktion. De gentrifieringskritiska festdeltagarna undrar om de har tillfört värde till soffan.
I København saboterar en grupp systematisk ett nytt café som har öppnat i gränsen mellan Nørrebro och innerstaden, på Blågårdsgade. Gentrificeringsfronten har flyttat sig – ägaren är en känd spekulant, kaffepriserna är högre och de har en historia av att behandla deras arbetare dåligt – så några börjar kasta färgbomber på deras fasad om natten. Men ägaren låter det vara och jag funderar på om cafét faktisk passar bättre in i området med färgbomberna, plötsligt ser det inte ut som någon invaderande sak, men lika smutsigt och autentisk som resten av Nørrebro. Sen accelererar sabotagen: graffiti på caféts fönster (“Denna café är stängd för tillfället” och “Ny ägare sökes”). En grupp går rituellt in i cafét på helgerna och tar för sig av sprit och öl utan att betala. Detta fortsätter ett bra tag. Andra sorters sabotage ökar pressen på cafét som till slut faktisk stänger. Ett par månader efter, på samma gata, öppnar ett antal design-affärer (som vanligt) och Köpenhamns första raw-food restaurant (ni gissar prisarna och det vita klientellet). Men det ses inga färgbombade fönster.
P.S. Till sista berättelse kanske det bör sägas mer precist. I många fall handlar motståndet mot gentrifiering inte direkt mot att priserna går upp (en raw-food restaurant är kanske ännu mer gentrifierande på detta sätt än den saboterade café). I stället handlar det en massa om livsstil och vad man tycker är bra utveckling av området (mer dyr café latte vs. raw food blir mindre svårt när sabotage-gruppen kanske är veganer eller tycker caféts estetik var ett hån mot nörrebro etc.)
Läste en krönika i Sydsvenskan om detta (“Men flytta till gettot då!”) där krönikören går hårt åt gentrifieringskritiker i området Möllevången (Möllan) i Malmö.
“På Möllan har det varit tvärtom; det har gått från att vara slum till att locka folk med mer pengar att flytta in, och med det följer en makt att driva igenom förändringar.”
“Därför blir jag så otroligt provocerad av dessa medelklassbarn som vill leka fattiga. Är man uppvuxen i gettot så vill man inget hellre än att det får högre status”
“Och skulle Stad Solidars [gentrifieringskritiker] representanter som jag pratat med, inflyttade från Falkenberg och Västerås, ens satt sina fötter på Möllan för femton år sen?”
“För att ta tillvara på engagemanget som ändå finns har jag därför ett tips till Stad Solidar: flytta till Lindängen!
Det ser ut ungefär som det Möllan ni vill ha tillbaka. Där finns en pizzeria med alkoholtillstånd och en falafelvagn. Eller är det inte kul att leka fattig bland verkligt fattiga?”
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1274906/Men-flytta-till-gettot-da.html
Det är bara att vänta på Gentrifiering 2.0 – när hela stadskärnor blir en enda gated community. Tyck gärna att jag överdriver, men det har faktiskt funnits en tid då innerstaden inte alls var särskilt het. Billiga bostäder, dass och dusch på gården, kallt vatten, dålig isolering osv. Miljonprogrammet befolkades då av “skötsam” medelklass, husen var demokratiskt byggda med balkong åt alla och snarlika utsikter.
När yuppien gjorde innerstaden hipp med lyxsaneringar och chockhöjning av hyrorna och så småningom ombildning till bostadsrätter blev det ute med “nytt”, och de moderna bostadskomplexen gettoiserades. De välbeställda attraherades av det genuina och pittoreska. Otympliga kakelugnar blev åtråvärda atrapper. Det skulle vara spegeldörrar, spröjsade fönster och dammsamlande snickerier. Det allra finaste anses nu vara att ha kommit över en hederlig gammal arbetarbostad. Ett kulturhus! Fast nu slipper de lyckligt lottade bo trångt där, även om rummen är små och kyffiga. Men det är ju så mysigt i kåkarna på Söders höjder…
Om en hundra år, då är det emellertid inte alls otroligt att den klass eller det segment som har tolkningsföreträdet kommer att slåss om en bostad i förorten, i de delar av miljonprogrammet som ännu finns kvar. Där kommer ju att vara så mysigt. Betydelsen av dessa områdens forna innehåll kan lätt ersättas med en fetischistisk estetik, i vilken man kan tänka sig orientmattor, stora plastsolrosor, nylagda parkettgolv och skrubbad betong (kanske med graffiti, enl Maltes iakttagelser). Här och där ligger svindyra pizzerior och upphottade kebabställen. Tänk, så bodde invandrarna!
Och vart har då invandrarnas barn och barnbarn tagit vägen? Tja, de kanske har flyttat till stadskärnornas nergångna miljöer med avgaser och buller.
Eller också har något vettigt hänt. Städerna har blivit organiska och eklektiska med en infrastruktur som sammanlänkar och inte separerar. Frågan är bara om de blivande samhällsbärarna, de som igår bildade BZ-rörelsen och som idag protesterar mot shoppinggallerior mm, kommer att vilja ha det så. En stad för alla.
Kemal: Poängerna är uppenbara, samtidigt tycker jag att den sortens krönikor (nästan en genre i sig) utgör paradexemplet på cynismen.
Jag har väldigt svårt att tänka mig att modernistiska SCAFT-skadade miljonprogramsförorter någonsin kommer gentrifieras (åtminstone inte med mindre än att de byggs om och till till något helt annat). Det är inte bara en fråga om olika samhällsklasser som glider runt i cykliska rörelser mellan likvärdiga stadsdelar. Det är en väldig skillnad på de fysiska förutsättningarna för vad som kan äga rum i miljonprogram och kvartersstad, oavsett renoveringsbehov och dagsnotering på bostadsmarknaden.
Om någon har ett exempel på en miljonprogramsförort (eller motsvarande projects, housing estate, vad det nu heter i utlandet) som har gentrifierats är jag mycket intresserad.
OT: Malte, reflexiva pronomen!
@Lärdagshack: ? Jag är dansk, vi håller inte på med grammatik.
Instämmer i att gentrifieringskritiken så länge den bara gnäller inte tillför något som helst. Vad som behövs är ordentliga åtgärder. Eller i alla fall förslag till sådana.
Att över medelklassen tar över attraktiva stadsdelar är inte det minsta konstigt. Att köpa är vad pengar är till för. Det stora problemet är att det är så förbannat få stadsdelar som är attraktiva, dvs bra för människor. Som erbjuder det städer är till för, nämligen korta avstånd till allt.
Det är ju övertydligt att de stadsdelar som gentrifieras erbjuder just detta. Och att motsatsen, fattigstadsdelarna, inte gör det. Så vad väntar vi då på? “Vi vet inte hur folk vill bo”, skrev redan Erland Hofsten i förordet till stadsplanen för Gubbängen 1942. “Men en sak vet vi. De vill bo centralt”.
Redan då visste man. Och gjorde inte ett piss för att erbjuda detta, utan bara spred ut och spred ut. Det är dags att ändra på det. Och då menar jag inte att bygga några kvarter i “attraktiva lägen”. Utan att bygga attraktiva lägen för alla.
@lördagshack: Nog är det inte riktigt så enkelt. Vad som anses som centralt respektive attraktivt är väldigt föränderligt över tid vilket går att se även av dagens urbana städers hittills relativt korta existens. Många av världsmetropolerna växer just nu med över 1 miljon invånare per år. Det skapar massa komplicerade processer i sig. Med detta vill jag i första hand påpeka hur synen på ett visst område, även utanför den “klassiska” stadskärnan snabbt kan skifta.
Angående gentrifiering av miljonprogram så tror jag verkligen inte att det är en omöjlighet om man lyfter blicken lite. Jag tittar nog personligen mest på semi-stora städer med snabbt expanderingstempo, t ex pga att de utgör ett centrum i en region. Malmö, Umeå och Linköping kanske kan utgöra svenska exempel. I dessa städer är stora miljonprogramsstadsdelar ofta byggda förhållandevis centralt i stadsmiljön eftersom de haft en enorm expanderingstakt EFTER 1960/1970-talet. Detta gör att områdena idag i förhållande till andra senare byggda ytterstadsdelar innehar ett centralt läge, i alla fall utifrån hur människor ser på dem. Man kan se i hyressättningens undersökningar hur exakt dessa områden har en extra stor ökning i popularitet. De anses alltså mer attraktiva år för år. Jag tror inte att det är omöjligt att t ex uppstädningar, miljösatsningar osv kan utgöra grunden för en gentrifieringsprocess i denna typ av miljonprogramsstadsdelar. Kortfattat sagt.
Vad i gentrifieringen är det egentligen som kritiseras? Det är ack så lätt att göra sig lustig över en inflyttad Västerås-bo som vill bevara Möllevången för att tillfredsställa sina egna raffinerade behov, men sådana lustigheter klargör ju intet eftersom denna Västerås-bo enbart är en nidbild. Jag tycker det är svårt att helt få grepp om saken.
Så vad? Blir staden sämre av gentrifiering, eller sker det bara en naturlig förflyttning av människor och verksamheter mellan stadsdelarna? Är problemet att saker inte längre har råd att hända, eller att allt färre har råd att bo där saker händer? På vilka grunder värderas olika typer av stad? Varför?
Och vem kritiserar? Utomstående, boende, inflyttarna själva? Är befolkningen i pre-gentrifieringsområden som regel emot processen? Är motsatsen till gentrifiering ett artificiellt bevarande? När någon beskriver sin stadsdel som “en stadsdel för alla”, är det då det slutgiltiga beviset på att gentrifieringen är fullbordad?
Malte: Lite OT, men vill gillar skarpt din “jag är dansk, vi håller inte på med grammatik”-kommentar. :-D
Karl: Rent generellt är det väl ofta att områdessegregationen ökar. Rika på en plats – fattiga på en annan (eller flera i båda sammanhang). Jag tror inte man behöver argumentera speciellt mycket varför det är en dålig utveckling att rika bor med hög tillgänglighet och fattiga med låg, vilket ofta blir konsekvensen när städer gentrifieras ordentligt. Sedan finns det väl en affektiv aspekt i det hela också. Alltså att folk tvingas bort från områden de växt upp i, lagt tid i att förbättra osv. Ofta verkar gentrifieringsprocesser startas av att människor engagerar sig i sin närmiljö vilket höjer intresset för den i samband med standardhöjningar, identitet osv. Det är rätt paradoxalt. Du lägger 10 år på att göra det bra där du bor. Sedan tvingas du flytta som konsekvens av ditt eget arbete. Men gentrifieringsbegreppet är brett och det verkar finnas lite olika sätt folk använder det på. Motsatsförhållandet vore nog snarare ghettofiering, eller förslumning som det också kallas. Vilket självklart också är problematiskt på många vis. Eftersom gentrifiering är ett så brett begrepp och en process som ses över hela världen, även i mindre städer, så är det svårt att ge en generell åsikt om vilka som kritiserar gentrifiering och vilka skäl som finns till gentrifieringsmotstånd. Det är nog jätteblandat. Det man egentligen kan säga om gentrifieringsmotstånd är att det saknas positiva erfarenheter och vedertagna metoder för att lyckas. Ofta blir motståndet väldigt spretligt och känslobaserat tillskillnad från andra klassbottnade konflikter som de på arbetsmarknaden där man har sina vapen och vet hur man använder dem, även om många fack blivit dåliga på den fronten idag.
Skall man tolka ordet gentrifiering bokstavligt så innebär det alltså att äldre ersätter yngre i ett område. Och det skulle då vara negativt.
Mina erfarenheter från ett perifert innerstadsområde i Stockholm på 90-talet är andra. När jag flyttade in bodde huvudsakligen pensionärer där, och policyn var solklar att funkismiljön skulle bevaras, portarna skulle hållas olåsta dagtid och gatumiljön skulle inte spärars av och fartguppas. Som jag gillade.
Efterhand som priserna gick upp ersattes de gamla av unga par med barn, som ställde krav på “modernisering” och högre “säkerhet” – kodordet då för förfulning, för lås och för farthinder.
Jag ser nog sedan dess en hög andel äldre i ett bostadsområde som en kvalitetsmarkör. Den karaktär som området har, den kommer också att bevaras.
hur kan vi värdera det obetalda arbete – kulturellt, estetiskt, säkerhetsmässigt – som boende lägger ner på ett område för att det ska blomstra (och om det vill sig illa gentrifieras).
ungefär som hemmafruars (o hemmamäns) obetalda arbete alltså.
och vad ger ett sådant perspektiv för kampmöjligheter?
@Viktualiebrodern: Nej, det engelska ‘gentry’ i gentrification refererar inte till ålderdom men mer präcist till adeln.
‘Gentry’ kommer i övrigt från anglo-franska gentile – alltså ‘gentle’, som i ‘gentleman’.
På svenska skulle vi då kunna säga att gentri-fication är en ‘föradling’ av ett område.
Rika på en plats och fattiga på en annan är väl i och för sig normaltillståndet i alla städer? Finns det några stadsdelar överhuvudtaget i Sverige som inte är socioekonomiskt segregerade? På samma sätt är det väl inte gentrifiering i sig som leder till att rika bor med hög tillgänglighet och fattiga med låg – det beror snarare på att infrastruktursatsningar och liknande framförallt görs i rikare områden, m.a.o. efter gentrifieringen.
Observera att jag inte försöker kritisera gentrifieringskritiken, jag vill bara förstå den bättre. För visst tycker jag att det kan vara jobbigt att jag inte har råd att bo där jag växte upp, på Södermalm i Stockholm, men sett över 100 år eller så verkar gentrifieringen ändå ha förvandlat Södermalm till det bättre. Visst, de fattiga har tvingats någon annanstans, men som sagt, är det meningsfullt använda gentrifiering som en förklaring på varför städer är segregerade?
#Malte Tack för korrigeringen.
Sett över 100 år så har väl då gentrifieringen förvandlat Söder till det bättre, men de senaste 15 åren har den sannerligen förvandlat Hornstull till det sämre!
Det är ändå märkligt att den som har pengar för att kunna flytta dit vederbörande vill, direkt sätter igång att förändra området. Knappt inflyttade med originalkök i gott skick river man ut det och sätter in något från Ikea? Kräver farthinder, avspärrningar och ljusföroreningar i alla mörka vrår? Fyller lokalbladet med gnäll om allt som borde “rensas upp”. Varför flyttade man då alls dit om man inte gillade vare sig arkitekturen och atmosfären? Antingen nu det gäller Hornstull eller “pou Möllan” (bodde en sommar där på 80-talet).
@ Karl: Gentrifiering är inte någon förklaring till segregation, utan kanske snarare ett symptom. Problemet är att det alltid bara är de som har pengar nog som får bo på attraktiva platser. Det är ju ofta satsningar som sätter igång gentrifieringen; att ett lågstatusområde, helt plötsligt blir bra att bo i. Därefter rensas allt otrevligt ut och hyrorna stiger (eller blir bostadsrätter) och de som inte har råd tvingas flytta därifrån. De får ju det inte bättre, utan förflyttas bara till ett annat område med låg status.
Det här kanske är lite halvt off-topic, men relaterat tycker jag – Är hyresstrejk realistiskt?
Då tänker jag kanske inte i första hand på att man helt låter bli att betala hyran utan snarare på att man vägrar betala hyresvärdens hyreshöjning. SJälvklart är det något som är svårt att göra på egen hand, men om alla i en fastighet, eller flera fastigheter hos samma fastighetsägare, lät bli att betala något utöver den gamla hyran tänker jag mig att det skulle kunna vara ett kraftfullt verktyg för att iallafall behålla hyran på samma nivå.
Hyresgästföreningen tycks ju stå på fastighetsägarens sida, eller så är de lamslagna av byråkrati.
Mer on-topic så uppskattar jag hela diskussionen kring ämnet, tack för en spot-on topic.
Jag brukar säga att det enda jag kan tänka mig som effektivt motverkar gentrifiering är krig.
Jag vet också att jag har blivit en del av problemet (med eller utan citationstecken?), men jag vet också att jag inte kan låta bli. För att inte vara en del av problemet skulle det krävas att jag slutade vara kreativ, illafall i området där jag bor.
Kan detsamma gälla Internet, kom jag då plötsligt att tänka, kan man säga att det håller på att gentrifieras det med?
Utmärkt tankegång varför det sker och kommer att fortsätta.
http://cornucopia.cornubot.se/2010/10/den-vite-mannens-flykt.html
Se även
http://cornucopia.cornubot.se/2010/10/vi-som-gillar-olika.html
@Emil: Jag håller nog med om det, men samtidigt: kokar inte det ned gentrifieringskritiken till en ganska tunn soppa, typ:
1) Mindre resursstarka tvingas (i värsta fall) lämna sina hem
2) Mindre resursstarka tvingas längre och längre ut i periferin
Båda punkterna är väl värda att kritisera, missförstå mig inte. Men de går samtidigt att nyansera: det fanns säkert många på 70-talet som inte tvunget såg det som ett nerköp att (inför förestående renovering) lämna utedass och vedeldning på Södermalm för att flytta till en modern förortslägenhet. Därmed självklart inte sagt att det inte kan rymmas en djup tragik i detta ändå.
Men jag har fortfarande svårt att helt förstå mig på detta. Vad är syftet med gentrifieringskritik – att oattraktiva områden ska förbli billiga och oattraktiva om de råkar ligga nära stadens centrum/attraktiva delar? Eller att genomdriva gentrifieringen halvvägs och sedan frysa processen och något slags idealtillstånd av socioekonomisk blandning? Eller helt enkelt att det ska vara billigt att bo i attraktiva områden?
Återigen, tolka inte mina frågor som överdrivet ‘kritik-kritiska’, jag känner själv intuitivt att gentrifiering är problematiskt. Samtidigt ser jag fortfarande inte riktigt vad målet för kritiken är, eller borde vara.
@ Karl: Att kritisera gentrifiering ser jag inte som att kritisera standardhöjningar och andra förbättringar i ett område. Absolut inte. Men varför måste dessa förbättringar leda till högre (marknads-)hyror och bostadspriser? Däri tror jag åtminstone att min kritik ligger, att desto fler som vill bo i ett bra område (attraktivt, per definition), ju dyrare blir det, vilket utesluter en mängd människor från att över huvud taget ha en chans att bosätta sig där, åtminstone inte utan att ta enorma banklån. Dessa får istället nöja sig med långa avstånd, dålig utemiljö mm. Segregation.
Idealisk lösning: avskaffa marknaden (vilket inte behöver betyda något upprättande av en enorm centraliserad statsbyråkrati i dess ställe), så att pengar inte spelar någon roll. Till dess duger billiga bostäder även i fina områden :)
Mycket av gentrifieringskritiken handlar väl egentligen om att:
1) Belysa klassamhällets (kapitalismens) uttryck i boende- & stadsmiljö, alltså vid sidan om arbetsmarknaden som ofta blir fokus.
2) Försöka göra motstånd mot dessa processer
Syftet stannar nog tyvärr ofta vid att bejaka sina egna och närliggandes intressen. Man bor ju på en viss plats av ett antal skäl som gör att det kan finnas både ett materiellt och ett affektivt värde att försvara i sin boende- & närmiljö. Målsättningen bör väl egentligen vara att skapa en reell motmakt i stadsmiljön som tillåter oss att kontrollera utvecklingen – inte kapitalet. Precis som man gjort genom olika arbetsmarknadspolitiska strategimodeller – fackföreningar, register, strejker osv. Klasskamp om resursfördelningen, typ.
Många var säkert nöjda med flytten från de förslummade innerstäderna ut i de nybyggda miljonprogrammen. Tanken var god, speciellt kring “ABC-städer” (Arbete, Bostäder, Centrum) men om det är något gentrifieringsforskningen lär oss så är det att stadsutvecklingen helt styrs av kapitalintressen. Förmodligen skulle denna utveckling kunna hindras bäst av verkligt stridbara hyresgästorganisationer, t ex. Hyresstrejker är nog inte far off som metod om de har ett stöd bland de boende och blir massiva. Målet torde väl vara:
Att vi som bor i ett område med lägre socioekonomisk status ska kunna förbättra vår närmiljö/erhålla insatser från kommun/stat i form av t ex uppfräschning, kultursatsningar osv utan att detta startar en process av hyreshöjningar, omvandlingar osv. Paradoxen finns ju i att vi tjänar materiellt på att leva i en dålig miljö (t o m föra krig i vårt eget område) samtidigt som vi förlorar kulturellt/miljömässigt på det och vice versa. Om vi ska kunna förbättra kulturellt/miljömässigt utan att hyrorna går upp eller lägenheterna omvandlas behöver vi någon typ av verktyg för att utgöra en motmakt, helt enkelt. Precis som vi haft på arbetsmarknaden när man försökt pressa ner löner/försämra arbetsvillkor, skapa nya klassammansättningar, utdefiniera branscher mot varann osv osv.
Här är en intressant länk:
http://hyresrebellerna.se/
“Målsättningen bör väl egentligen vara att skapa en reell motmakt i stadsmiljön som tillåter oss att kontrollera utvecklingen – inte kapitalet.”
Bra formulerat. Låt oss prata om det istället.
Om segregation och sned resursfördelning i staden och hur stadsplaneringen isolerar människor och aktiviteter… och historien om hur allt detta växte fram.
Tycker alla borde läsa Per Wirténs Där Jag Kommer Från, man får lära sig mycket om kampen om staden, hur den ska se ut, hur den har växt fram…….
Gentrifieringskritiken har kört fast……….. för att det finns så många andra intressanta ingångar i diskussionen kring staden!
missa inte den intressanta diskussionen som följde på den där cyniska krönikan som nämndes i början
http://fredrikedin.wordpress.com/2010/10/22/mysiga-fik-och-vrakta-grannar/
http://fredrikedin.wordpress.com/2010/10/23/men-sen-da/
Läsvärt om gentrifiering http://www.soch.lu.se/o.o.i.s?id=15679&postid=1608681
Går igenom olika förklaringsmodeller (konsumtionsinriktade, könsbaserade osv).
Delar upp gentrifiering i 3 typer:
“Super-gentrifiering: gentrifiering i höginkomstområden
Ordinär gentrifiering: gentrifiering i medelinkomstområden
Klassisk gentrifiering: gentrifiering i låginkomstområden”
“Att aktivt söka sig till ett centralt boende banade väg för kvinnors
frigörelse från hemmafrurollen med mindre isolering och större närhet till innerstadens
serviceutbud och arbetsmarknad. Såväl ensamstående förvärvsarbetande kvinnor som
hushåll med dubbla inkomster har uppmärksammats spela en viktig roll i
gentrifieringsprocesser (bl.a. Rose 1984). Markusen skriver om gentrifieringsprocessers
bidrag till uppluckringen av det patriarkala hushållet”
“Paradoxalt nog är dagens situation sådan att de
med minst resurser är förpassade att bo i den dyraste boendeformen [hyresrätter].”
[…] i tegelstenen The Gentrification Reader som gavs ut i våras. Frågan är relevant, och Copyriot ställer den högt i inlägget Gentrifieringskritiken har kört fast. Rasmus på Copyriot menar att hur angelägna saker begreppet än syftar på är det svårt att komma […]
[…] Copyriot gick diskussionen vidare till Popvänster som klokt nog har slagit sig ned med nyutkomna ”The […]
Det händer fortfarande saker kring det här på Nørrebrogade. Fast nu verkar det som at strategin faktisk funkar, åtminstone på ytligt plan, genom att helt enkelt pressa ut enskilda butiker genom sabotage och nerklottring.
http://ibyen.dk/gadeplan/ECE1430273/hipsterbutikker-paa-noerrebro-er-ramt-af-massivt-haervaerk/
Kommentera