Entries Tagged 'spotify' ↓

Till slut såg vi till att få upp vårt album The Shape of Medieval Music to Come (2003) på Spotify och liknande tjänster.

Förra gången jag lade ut ljud där var för fem år sedan, hösten 2014, i startfasen av vårt forskningsprojekt om Spotify. Vi ville helt enkelt dokumentera de regler som styr vilka ljud som får nå ut och hur ljudfiler kan förpackas tillsammans med metadata i form av text och bilder. Då som nu sköts detta av en särskild sorts mellanhänder som kallas aggregatorer. Dessa fungerar som musiktjänsternas grindvakter, men det visade sig snart att regelverket var oklart. Ljud som en aggregator accepterade som musik kunde nekas av en annan. Godtycket rådde – och fortsätter råda, som vi konstaterade i vår bok.

Fem år senare har utbudet av aggregatorer förändrats. Dessutom anas en tendens till vertikal integrering, efter att Spotify gått in som delägare i aggregatorn Distrokid. Den rekommenderas av många och även vi valde Distrokid för att få ut vår musik.

Förvånande nog har det inte hänt mycket på fem år. Fortfarande måste all musik som läggs upp tilldelas en “first genre” och en “second genre”, som får väljas från en fullkomligt bisarr lista:

• Alternative
• Big Band
• Blues
• Children’s Music
• Christian/Gospel
• Classical
• Comedy
• Country
• Dance
• Electronic
• Fitness & Workout
• Folk
• French Pop
• German Folk
• German Pop
• Hip Hop/Rap
• Holiday
• J-Pop
• Jazz
• K-Pop
• Latin
• Latin Urban
• Metal
• New Age
• Pop
• Punk
• R&B/Soul
• Reggae
• Rock
• Singer/Songwriter
• Soundtrack
• Spoken Word
• Vocal
• World

Jag undrar verkligen vem som har kommit fram till att just dessa 33 kategorier bildar en rimlig taxonomi för all mänsklighetens musik.

Tankarna går ofrånkomligen till Jorge Luis Borges som i en novell återger en uppdelning av världens djur som ska ha gjorts i ett kinesiskt uppslagsverk:

a) tillhörande kejsaren
b) balsamerade
c) tama
d) diande grisar
e) sirener
f) fantastiska
g) herrelösa hundar
h) innefattade i denna klassifikation
i) galna
j) oräkneliga
k) tecknade med den finaste kamelhårs pensel
l) etc.
m) som just slagit sönder vattenkaraffen
n) som på långt håll ser ut som flugor

För att återgå till genrelistan så stod det väl i vårt fall främst mellan folk och classical, även om musiken också kan tryckas in under intetsägande etiketter som world och alternative.

Men trots att folkmusik är en tillåten genrebeteckning, är systemet verkligen inte gjort för att släppa igenom sådan. Varje låt måste nämligen ha minst en angiven kompositör. Om låten skulle sakna en individuell kompositör finns det ingen ruta att kryssa i för detta. I stället får man skriva “Traditional Traditional” som kompositörsnamn. Det var åtminstone vad vi gjorde, och vi släpptes igenom till.

Först stötte vi dock på patrull eftersom vårt “skivomslag” – den kvadratiska bild som all musik måste representeras av för att distribueras i dessa tjänster – utgjordes av en detalj ur triptyken De jordiska fröjdernas paradis målad av Hieronymus Bosch (1450–1516). Precis som i fallet med traditionell folkmusik, är inte heller detta bildmaterial omfattat av någon upphovsrätt. Men aggregatorsystemen är byggda på premissen att allt omfattas av upphovsrätt, att det inte existerar några allmänningar. Vårt släpp stoppades med följande motivering:

– Stores require that artwork is 100% original and not trademarked, available online, or stock photography (even if altered).

Vad betyder ens “100% original”? Hur många välkända skivomslag bryter inte mot detta? Troligen upptäckte systemet att vårt skivomslag var en detalj ur en bild som redan finns tillgänglig på nätet. Att det skulle vara förbjudet att använda sådana bilder var inget som vi upplysts om på förhand, men nu påstods det vara en regel. Efter viss skriftlig kommunikation så accepterade ändå Distrokid vår förklaring och släppte igenom albumet.

Helt annorlunda funkar saker på Bandcamp, en musiktjänst som inte använder aggregatorer och där man som artist eller skivbolag har betydligt större kontroll över hur man vill presentera sin egen musik. (Snart kommer vi upp där med, vi ska bara enas om några återstående formuleringar i vår presentationstext.)

Sedan någon vecka finns den till slut ute, boken som sammanfattar vårt nu avslutade forskningsprojekt, Spotify Teardown. Inside the Black Box of Streaming Music (MIT Press). Den har redan fått en del uppmärksamhet i amerikanska tidningar som Rolling Stone och Salon och har fått kortfattade recensioner på Neural och Big Think.

Trots att boken är utgiven på ett stort akademiskt förlag, är den rimligt prissatt – på de svenska nätbokhandlarna kan den nu köpas för 179 kronor.

Efter att ha medförfattat två böcker om Spotify, plus flera forskningsartiklar, känner jag mig nu väldigt färdig med ämnet. Måste bara skriva ett efterord till den danska(!) utgåvan av Den svenska enhörningen – som för övrigt går att köpa till riktigt billigt pris på årets bokrea, 55 kronor.

För första gången visar årets internetstatistik att en majoritet av svenskarna (55 procent) betalar för abonnemang på musik via internet, vilket i Sverige är liktydigt med Spotify. Vidare är det första gången som en majoritet (53 procent) betalar för abonnemang på video, vilket till allra största del handlar om Netflix, som de senaste tre åren har ryckt fram kraftigt.

När siffrorna bryts ner på olika inkomstgrupper framträder en tydlig klassklyfta. Bland de lägre inkomstgrupperna är det bara neremot 30 procent som betalar för abonnemang, medan siffran bland höginkomsttagarna är uppemot 75 procent. Dessa siffror hade blivit ännu mer intressanta om de hade rensats för effekten av skillnader mellan åldersgrupper, för det är ju samtidigt så att yngre betalar i högre utsträckning än äldre.

Att majoriteten nu betalar sägs återspegla en “ökande betalningsvilja”. Må så vara, men det finns ett par möjliga invändningar mot den slutsatsen.

För det första tenderar abonnemangens nominella pris att stå stilla. Spotify har alltid kostat 99 kronor i månaden, vilket med hänsyn till KPI-inflationen innebär en prissänkning på tio procent över tio års tid. (Netflix har försökt att lansera nya och dyrare abonnemangsvarianter så där är det svårare att säga om priset har stigit eller sjunkit.)

För det andra handlar det delvis om en förskjutning inom abonnemangsmarknaden. Netflix tar över marknadsandelar från traditionell betal-tv som visserligen är ett digitalt videomedium, men inte “på nätet”.

Internetstiftelsens uppdrag, som kretsar just kring begreppet “internet”, får dem att producera en statistik som överbetonar vissa skiljelinjer. Ibland märks också en tendens att ensidigt lyfta fram de siffror som tyder på att “internet” breder ut sig allt mer, medan man tonar ner de siffror som visar på kontinuitet (till exempel i fråga om fildelningen, som numera inte längre tas upp i enkäterna).

Det var 2014 som “det dagliga videotittandet på nätet började öka på allvar”, konstaterar rapporten. “85 procent av internetanvändarna tittar på film och video på internet.” Men vad innebär detta? Jag vet inte vad jag skulle svara. Räknas instastories? Räknas alla de videos som automatstartar på nyhetssajterna eller i facebookflödet, utan att man själv valt att se dem? (Mediehusen själva tenderar att räkna in varje påbörjad uppspelning som en tittning.)

Det är uppenbarligen inte lätt att formulera enkätfrågor som håller över tid. Man fortsätter fråga hur många som läser dagstidningar på nätet och hur många som läser bloggar. För tio år sedan var åtskillnaden glasklar. Inte idag, när vi har en lång rad s.k. alternativmedier som på många sätt representerar en hybrid av dagstidning och blogg. Samtidigt jobbar kvällstidningarna aktivt för att lösa upp gränsen mellan nätupplaga och nät-tv.

Följaktligen vidgas utrymmet för godtycke i hur läsarna kategoriserar sin egen mediekonsumtion. Vad är dagstidning, vad är blogg, vad är tv och vad är sociala medier? “Att läsa dagstidningar på nätet har legat ganska konstant kring 75-80 procent de senaste tio åren”, konstaterar rapporten. Men mot denna kvantitativa stabilitet står en kvalitativ förändring av vad en “dagstidning på nätet” är.

Jämfört med musik och video är det väldigt få som betalar för en digital tidning. Visserligen har siffran ökat från 4 till 7 procent senaste året. Men denna ökning lyckas inte täcka upp för minskningen i pappersprenumerationer. “Totalt minskar antalet tidningsprenumeranter från 55 till 51 procent 2018 jämfört med 2017.” Att enbart prenumerera på en digital tidning ökar dock, från 4 till 7 procent. De nya digitala prenumeranterna täcker alltså inte upp”

Märkligt nog redovisar rapporten inte skillnaderna mellan låg- och höginkomsttagare när det kommer till att betala för tidningar.

Sen kommer vi till böckerna. Märkligt nog har man här valt att slå ihop lyssnandet på ljudböcker och läsandet av e-böcker i en enda kategori. Enkätens fråga handlar om “att läsa/lyssna på e-böcker”. Resultatet blir att ljudbokens stora genomslag i Sverige tillåts överskugga den stagnerade marknaden för e-böcker.

37 procent lyssnar på ljudböcker eller läser e-böcker. Det är nästan en fördubbling sedan 2015, då siffran var 20 procent.

I branschstatistiken görs däremot en åtskillnad som visar hur oerhört litet som bokläsandet på skärm är, jämfört med boklyssnandet:

Ljudböcker är mycket vanligare än e-böcker i Sverige. Under 2017 lyssnade svenskarna på ljudböcker 14 gånger så ofta som de läste e-böcker, enligt Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningens rapport Boken 2018

Slutligen konstateras att pappersboken fortfarande är mycket större än såväl e-bok som ljudbok:

88 procent läser pappersböcker. Det är mer än dubbelt så vanligt som ljudböcker eller e-böcker (37 %). 44 procent läser pappersböcker varje vecka, det är alltså nästan fyra gånger så vanligt som att läsa en e-bok eller lyssna på ljudbok regelbundet varje vecka (12 %).

För 5-10 år sedan räknade alla med att böckerna skulle vandra samma digitaliseringsväg som musiken och filmen. Så skedde inte. Skillnaderna mellan olika medieformer tycks snarast ha vidgats. Är inte pappersbokens fortsatt starka ställning ett intressant resultat?
Men detta är ingen slutsats som Internetstiftelsen lyfter fram när rapportavsnitten sammanfattas. Där framhålls i stället hur “böckerna blir allt mer digitala”. Vilket förvisso är sant, men ganska intetsägande.

Min och Pelles nyligen utgivna bok om Spotify, Den svenska enhörningen, har överlag fått ett positivt mottagande i de stora dagstidningarna, med flera stort uppslagna recensioner. De flesta lyfter fram likartade teman: företagets opportunism, dess förmåga att berätta en framgångssaga vars innehåll skrivs om efter hand, de ekonomiska förlusterna och ovissheten kring företagets hållbarhet på sikt.

Först ut var Martin Jönsson i DN, som menade att boken “skickligt och metodiskt” monterar ner myten om Spotify. Benjamin Peetre i Sydsvenskan var lika positiv, men hade önskat sig mera om “hur strömmade tjänster har förändrat musiken i sig” – ett ämne som det säkerligen kommer skrivas fler böcker om.
Malin Ekman i Expressen finner boken “uppfriskande kritisk” och menar att vi är “två initierade författare med ovanligt skarp blick”. Men hon hade hellre önskat sig en journalistisk skildring byggd på intervjuer och strukturerad som en berättelse mer “närvarokänsla”. Inget ont om sådant, men det vore en annan bok, som där närvarojakten skulle styra innehållet i annan riktning. Även om det är trevligt för läsaren att få talstreck serverade, är det inte självklart att intervjumetoden tillför så mycket innehåll, särskilt inte när vi pratar om företag som lägger munkavle på sina anställda.

Aningen tjurigare formulerade sig Håkan Lindgren i SvD, som klagar på “upprepningar och självklarheter” i texten, även om han uppenbarligen inte fann boken ointressant.
Desto mer entusiastisk är recensionen i BTJ-häftet (varifrån bibliotek gör sina inköp), där slutsatsen blir:

Berättarglädje och vetenskaplig stringens gör Den svenska enhörningen till en mycket bra bok.

Det är alltid intressant att se hur en bok placeras på biblioteken. Bland de bibliotek som använder det klassiska SAB-systemet verkar Den svenska enhörningen föga förvånande hamna under Qz Spotify (Ekonomi och näringsliv; särskilda företag). Men på vissa håll hamnar den också på specialhyllor om musik och bland högskolbibliotek som använder Dewey-systemet tycks det som att Den svenska enhörningen snarast klassificeras som en bok om informationsteknologi.

Förra veckan utkom vår bok Den svenska enhörningen: storyn om Spotify i materiell form och finns nu tillgänglig både i butik och i nätbokhandlarna. Samtidigt skrev jag en artikel åt Dagens ETC kring en av de frågor som står i centrum för boken, nämligen att ett företag som allmänt anses vara en succé samtidigt aldrig har gått med vinst: “Riskkapitalister håller Spotify flytande“. Artikeln (och boken) knyter an till ett ämne som varit uppe flera gånger här på Copyriot: hur 2010-talets digitala medieklimat är resultatet av ett finansiellt undantagstillstånd i finanskrisens kölvatten.

Tio år efter finanskrisens utbrott tycks vi befinna oss i ett skifte. Donald Trump sänker företagsskatterna vilket gynnar de företag som redan går med vinst. Samtidigt driver det på inflationen så att centralbanken måste svara med höjda räntor. I det nya läget blir dagens pengar mer värda än morgondagens. Verkliga jättar som Apple och Google kan bli ännu mer lönsamma. Men det kan bli svårare att driva förlustföretag på vaga löften om framtida vinst.

Det är ännu för tidigt att säga om Spotify i det längre perspektivet kommer bli en flipp eller en flopp. Det höga börsvärdet signalerar att det knappt finns någon mellanväg. Enda sättet att rättfärdiga fortsatta förluster inför marknaden är med ett löfte om framtida världsherravälde. Närmast till hands ligger tanken på att Spotify ska uppnå ett globalt monopol på musik – ungefär som Googles monopol inom webbsökning. Vägen dit skulle gå genom att Spotify köper upp andra företag i musiksfären, för att på sikt manövrera ut de traditionella skivbolagen och börja ge ut musik på egen hand. Så länge som skivbolagen kontrollerar all musik kommer det nämligen att bli svårt att uppnå lönsamhet i en musiktjänst som Spotify. Även om de skulle lyckas höja månadsavgiften från 100 till 200 kronor, skulle det bara leda till att skivbolagen höjde sina ersättningskrav. De har ju makten att stänga ner hela tjänsten genom att inte bevilja förnyade licenser. Att komma förbi dem blir inte lätt.

Ett alternativt scenario är att Spotify köps upp eller går samman med någon annan nätjätte, för att bilda ett företagsimperium som integrerar mjukvara, hårdvara, underhållning och storskalig övervakning av användarbeteenden. Musiken blir då mer av ett lockbete och behöver inte bli lönsam på egen hand. Men även i detta fall bygger lönsamheten på en rörelse mot ännu större monopol än de som i dag kontrolleras av Facebook och Google. Spotifys höga värdering går knappast att tolka som annat än som marknadens dröm om framtida monopolvinster.

Inget av dessa scenarion förefaller särskilt lockande för den som värderar musikalisk mångfald och nyskapande.

Läs hela artikeln på Dagens ETC.

Slutmanus är nu lämnat till Det svenska enhörningen, boken om Spotify som jag skrivit tillsammans med Pelle Snickars. Vi är väldigt nöjda med resultatet och ser fram mot utgivningen i slutet av april. Tio kapitel, ett par hundra sidor.
Att det hela tycks tajma väl med börsintroduktionen är extra kul. Ett genomgående tema är ju det paradoxala i hur Spotify å ena sidan är ett makalöst framgångsrikt företag, å andra sidan aldrig har gjort vinst och befinner sig i en ytterst prekär position. Dubbelheten är rätt talande för vår tid, alltså det årtionde som nu har gått sen finanskrisen, som bland mycket annat har präglats av att miljarderna kastas över techföretag som aldrig gått med vinst. Därför tror jag att boken har en relevans som går bortom ett enskilt företag. För att citera en kort passage ur efterordet:

Lägg till detta sådant som puttrar under ytan på varje plats för digital massdistribution: fejkade spellistor, köpta följare och spam som lätt kan få en tjänst som Spotify att ruttna inifrån om inte grindarna vaktas rätt. Samtidigt sätts press på varje grindvakt i en tid av politisk polarisering. Vad är egentligen tillåtet att sprida på Spotify? Rollen som neutral distributör blir i slutändan omöjlig, särskilt om man på allvar vill expandera till att erbjuda poddar och nyhetsprogram. Efter det amerikanska presidentvalet har vi sett hur Facebook och Twitter förvandlats till säkerhetspolitiska nyckelaktörer och det är inte omöjligt att Spotify står näst på tur att motvilligt dras in. Det kan i sin tur skapa politiska hinder för global expansion.

Ett exempel på hur en tjänst “ruttnar inifrån” gavs i veckan, när det rapporterades om “the Bulgarian Spotify scam“. Någon (i Bulgarien) lyckades bluffa till sig omkring en miljon dollar från Spotify, enligt uppgift utan att bryta någon lag. Det räckte att ladda upp några hundra ljudfiler, omkring en halv minut långa, placera dem i spellistor och sen låta några tusen fejkade användarkonton spela dessa spellistor dag ut och dag in. Det hela upptäcktes när ett par av spellistorna – betitlade “Soulful Music” och “Music From The Heart” – började klättra på topplistorna över tjänstens mest populära spellistor. Det är alltså fullt tänkbart att andra bluffmakare, som vet att flyga under radarn, fortsätter att mjölka Spotify på pengar. Vilket såklart sker på bekostnad av alla “legitima” rättighetshavare.

Inom ramen för vårt forskningsprojekt har vi gjort ett liknande experiment – fast helt öppet, i betydligt mindre skala och under begränsad tid. Då svarade Spotify med att försöka stoppa finansieringen av vårt projekt. Självklart skriver vi även om den episoden i Den svenska enhörningen, som alltså utkommer i slutet av april, på Mondial förlag.

Senare under året kommer även vår akademiska volym om Spotify, där vi är fem medförfattare, på MIT Press. Den processen går lite långsammare.

Bara en till grej om Spotify som led i pågående bokskrivande. Förra månaden öppnades en ny sida av tjänsten (om än bara för användare i USA):

Today, Spotify launches its new multimedia format, Spotlight, which introduces visual layers to complement the listening experience for podcasts, audiobooks, news, and other audio content. Spotlight gives fans a deeper insight to their favorite artists, playlists, books, publishers and more by offering contextual visual elements, such as photos, video and text, that appear as users move through each episode.
/…/
Upon launch, the programming spans several content categories including news, pop culture, sports, politics and of course music, as well as a range of viewpoints, voices and more.

Det påfallande här, är hur Spotify systematiskt tonar ner betydelsen av musik. Uppenbarligen vill man inför börsintroduktionen visa att företagets framtid inte står och faller på de där musiklicenserna (som hittills slukat större delen av budgeten och fått vinst att förbli en fjärran hägring). År 2015–2016 satsade man på att expandera i riktning mot video, vilket till stor del blev en flopp.
Nu är det i stället tal om att Spotify ska röra sig mot att bli en allmän medieplattform, men inriktning på ljud. Notera hur pressmeddelandet talar om “poddar, ljudböcker, nyheter och annat ljudinnehåll”.

I det längre perspektivet går det att se som ännu ett steg i Spotifys väg mot att remidiera det klassiska radiomediet, där musik varvas med prat. Men inte vilket prat som helst. Spotify går inte ut med att man vill bli en poddplattform för kreti och pleti, vilket ju är något som Soundcloud redan är och som kommer med en del problem. (Soundcloud har nu halvt motvilligt kastat ut nazistpoddar och Spotify vill helst slippa inte ha den sortens uppmärksamhet nu, liksom de vill slippa de betala för arbetskraft som måste lägga tid på att lyssna igenom vilket prat som är okej och ej.)

Spotify väljer i stället att samarbeta med en handfull utvalda nyhetsföretag i USA. Men även detta val av partners innebär inte bara en inriktning på vissa målgrupper, i fråga om exempelvis klass, kön och ålder. Det blir ofrånkomligen också ett politiskt ställningstagande.

Spotlight will launch with content from the following Spotify partners including BuzzFeed News, Cheddar, Crooked Media, Lenny Letter, Gimlet Media, Genius, The Minefield Girl, Refinery29 and Uninterrupted.

Här finns en ganska uppenbart “liberal” slagsida, alltså “liberal” i ordets USA-mening; “vänster” i kulturell om än inte ekonomisk mening. BuzzFeed får väl definitivt räknas dit. Resten av nyhetsföretagen kände jag inte till på rak hand, men se bara hur de beskrivs på Wikipedia och annorstädes:

• Cheddar “is a live streaming financial news network”.
• Crooked Media “is an American political media company. /…/ It aims to foster open conversation between liberals and support grassroots activism and political participation.”
• Lenny Letter “is a weekly online feminist newsletter”, “a platform to young female voices to discuss feminist issues”.
• Gimlet Media “är ett nordamerikanskt poddradionätverk bildat 2014. Programmen är inriktade mot dokumentärt historieberättande, men också företagande och radioteater.”
• Genius är väl den där sajten som lägger upp låttexter (med eller utan tillstånd är en intressant fråga) och som sedan tidigare har ett partnerskap med Spotify.
• The Minefield Girl är inte ett medieföretag, utan ett artistnamn för Sofia Ek. Ja, hon är gift med Daniel Ek. Förra året utgav hon boken The Minefield Girl som ska baseras på hennes erfarenheter som utrikeskorrespondent i Libyen. Nu i februari 2018 får den en ny, påkostad lansering som audiovisuell installation både på Fotografiska i Stockholm och på ett galleri i Manhattan. Öppningen ska ha varit kändistät och genererade några ytterligare rubriker om konst på Spotify, som bidrog till att förknippa varumärket med “audiovisual” snarare än med “music” – helt i linje med hur man vill ha det inför börsintroduktionen.
• Refinery29 beskriver sig som “a female-focused lifestyle destination”, alternativt “a modern woman’s destination for how to live a stylish, well-rounded life”.
• Uninterrupted, å sin sida, beskriver sig som ett “all-digital sports programming network with videos from the athlete’s perspective, original series, podcasts, and docs”. I motsats till föregående, är det uppenbart att Uninterrupted primärt riktar sig till män.

Valen av livsstilar och nyhetsperspektiv säger en hel del. Det är ju knappast någon simpel återspegling av vad som intresserar folk i USA. Snarare framstår Spotify som en tjänst skräddarsydd för storstadsbor i åldrarna 25–55 år som är medlemmar i Democratic Party.

På hemvägen från Berlin snappar jag upp spridda rubriker om börsras. Från att ha varit rätt slut, känner jag mig plötsligt lite piggare. Klart att krascher kittlar.

Eftersom jag genast ska återuppta skrivandet på vår kommande bok Den svenska enhörningen ställer jag mig givetvis frågan om vad börsraset, om det skulle fortsätta, kan betyda för Spotify, som ju väntas gå till börsen inom några månader. En gång i tiden, hösten 2008, hade de enorm tur med tajmningen – då lyckades man sluta sitt första avtal om att få in riskkapital precis innan det globala finanssystemet hamnade i fritt fall. Kommer de ha samma tur denna gång?

Breakit uppger att Spotifys börsnotering nu är i allvarlig fara och att de kan tvingas dra tillbaka den noteringsansökan som skickats till NYSE, eller åtminstone skjuta upp noteringen ytterligare. (Jag börjar känna mig allt mer trygg med att vår bok hinner ut först – det känns bra!)

Till saken hör flera skeenden som tycks försätta Spotify i en särskilt utsatt position:

• Netflix-aktien har fallit rejält, och det i en hela vecka, om än från en hög nivå. Det råder inga tvivel om att många investerare sneglar på Netflix när de ska avgöra om det är värt att riskera pengar på Spotify.
• Myndigheterna i USA har beslutat om en kraftig höjning av ersättningarna till låtskrivare och musikförlag från streamingtjänster som Spotify. (Till skillnad från i Sverige där dessa ersättningar sätts i förhandling mellan Spotify och Stim, som har ensamrätt att säga ja eller nej till att licensiera musiken, tillämpar USA ett system med statlig skiljedom, mindre liberalt och mer korporativt.) Dagens ersättning på 10,5 % av intäkterna ska trappas upp med en procentenhet per år till 15,1 %. Det lär knappast göra det lättare för Spotify att vända förlustsiffrorna.
  I bakgrunden spökar också den pågående rättssaken om musikersättningar.
• Ytterligare en jobbig nyhet är den om att Apple Music växer snabbare än Spotify i USA, räknat i antalet betalande prenumeranter, och kommer att gå om i sommar om alla kurvor fortsätter peka dit de pekar. Dock finns det goda skäl att ta statistiken med en nypa salt och flera olika sätt att mäta framgång. Spotify kommer nu säkert att försöka rikta uppmärksamhet mot andra mått.

Nu handlar allt om att staka upp den framgångsberättelse som får investerare att bibehålla tron på ett företag vars officiella värdering har fördubblats på ett år.

I förlängningen verkar Spotifys börsintroduktion kunna få efterverkningar på hela tech-sektorn. På så vis kan det bli ett mer spännande år. Som jag tidigare skrev förhoppningsfullt, om möjligheten att tänka sig ett annat internet än det som styrs av några få monopol:

Affärsmodeller måste gå upp i rök, börsvärden måste raderas, sociala nätverk slitas i spillror.

Återvänder till att skriva på boken om Spotify. Blir uppringd av en journalist som frågar om senaste nyheten, att Spotify stäms på någon miljard dollar för att, i samband med USA-lanseringen, ha brutit mot upphovsrätten genom att distribuera musik utan att först ha fått alla rättigheterna. Att så har skett har Spotify i princip medgett, då man förra året gick med på en förlikning och förband sig att betala omkring 350 miljoner kronor till förlag och låtskrivare. Men några av rättighetshavarna accepterade inte förlikningen utan krävde ännu mer pengar och det är de som nu stämmer Spotify.

Många har svårt att se rättighetsfrågorna i andra nyanser än svart och vitt. Men att klargöra vem som äger rättigheterna till ett musikstycke är ofta snårigt, särskilt i ett internationellt sammanhang och med avtal som skrevs på 1900-talet. Ett företag som Spotify måste gå balansgång. Om de å ena sidan skulle vara extremt måna om att respektera alla rättigheter, är det mycket möjligt att USA-lanseringen skulle ha fördröjts ytterligare, vilket i sin tur skulle kunna ha betytt ett missat tåg, kanske rentav att Spotify gick omkull. Alltså var de, i rådande affärsklimat, tvungna att ta risker. Men om de å andra sidan kör på alltför vårdslöst, riskerar de att dra på sig stora stämningar i efterhand.

Spotify har tidigare uttryckt en önskan om att det borde finnas en global databas över musikrättigheter, för att slippa tvister av detta slag. Ett av förra årets uppköp var företaget Mediachain som utlovar just en sådan typ av databas – byggd på blockkedjeteknik, med tillhörande kryptovaluta. Sånt är oerhört hajpat även inom musikindustrin, men även där finns det gott om skäl att vara skeptisk. En databas – distribuerad eller inte – blir aldrig bättre än den data man stoppar in i den. Rättigheter till musik är ett gungfly med fullt av fallgropar och oändligt med exempel på blåsningar och bedrägligt skrivna avtal. Dessa blir inte mer objektivt giltiga bara för att de skickas runt tusen varv i en blockkedja.

Nåja. Stämningen är jobbig för Spotify, oavsett utgång. Det är inte bara någon miljard dollar som står på spel, utan själva varumärket, närmare bestämt berättelsen om Spotify som ett företag med framtiden för sig. Den berättelsen betyder liv och död för Spotify, som ju fortsätter att gå med förlust. Saken ställs ytterligare på sin spets nu när börsintroduktionen tycks närma sig. Om inte investerare fortsätter att ösa in pengar för att de tror på berättelsen, om inte aktiekursen hålls uppe, är det bara att tacka för sig.

I höstas postade branschbloggaren Mark Mulligan en analys där Spotify jämfördes inte bara med Romarriket utan även med Yahoo – föga smickrande. Yahoo-parallellen handlade om att ett börsintroducerat Spotify i bästa fall lyckas imponera börsen genom att fortsätta göra spektakulära uppköp till höga priser. Vilket då kanske skulle kunna leda i den riktning som Mulligan tror är Spotifys framtid, nämligen att satsa på vertikal integration och på sikt bli “nästa generations skivbolag“. Det vore liksom enda sättet för Spotify att få kontroll över sin ojämförligt största utgiftspost och på allvar kunna jobba med skalfördelar.
Netflix har redan kommit en bra bit på den vägen, genom att lansera egna tv-serier. Men man bör vara försiktig med att likställa tv med musik. Netflix kan överleva att Disney drar tillbaka allt sitt innehåll för att starta på en egen streamingtjänst under Fox (som Disney just har köpt). Spotify skulle däremot inte överleva länge om Universal, eller något av de två andra stora skivbolagen, slutade leverera sin produkt. Mark Mulligan:

Spotify ‘becoming a label’ will be highly disruptive so it will have to do it slowly and in non-obvious ways. The news today that Spotify has acquired online music and audio recording studio Soundtrap – reportedly for $30 million – fits this thinking. In effect, subtly reversing into becoming a label. Meanwhile, it will need to have other new less disruptive revenue streams to spin narratives around, such as selling data to music industry stakeholders.

Innebörden av detta, fortsätter Mulligan, är att ett börsnoterat Spotify måste vinna tid från investerarna. För detta behövs en stark berättelse om framtida möjligheter, som inte går i öppen konfrontation med skivbolagen (även om Spotifys verkliga framtidsutsikter kanske handlar om just det). Men det räcker inte med en berättelse. Vad investerare framför allt vill se är kurvor som pekar uppåt.

En av Mulligans förutsägelser för 2018 är att Spotify kommer bli tvunget att hitta på nya slags metrics för att hålla humöret uppe hos investerarna. Börsintroduktionen innebär nämligen att den statistik som läggs fram kommer skärskådas allt hårdare. Det räcker inte att lyfta fram det växande antalet “betalande användare”. Vetskapen sprider sig om att sådan statistik kan friseras genom specialerbjudanden, vilket Spotify i hög utsträckning har gjort. Våren 2017 uppgav man sig ha nått 50 miljoner betalande användare och på sommaren 60 miljoner. Sedan dess har man dock inte levererat några nya siffror, vilket “kan tyda på avtagande tillväxt” enligt Mulligan. Men även om vi snart får se rubriker om 70 miljoner så är detta inte självklart något som kommer att tillfredsställa marknadsanalytikerna, som ytterst har företagets överlevnad i sin hand. Vid det här laget är det ju en välkänd sanning att Spotifys förluster tenderar att öka ännu snabbare än intäkterna. Alltså måste de försöka lansera andra mätmetoder som i bästa fall kan resultera i en stadigt uppåtgående kurva. Exempelvis genomsnittlig intäkt per användare (en kvot som alltså dras ned av antalet användare, vilket skapar incitament mot särskilda erbjudanden). Ett annat mått som nämns är “customer lifetime value” som är en spekulativ bedömning av hur mycket vinst man kan göra på varje enskild användare i framtiden. Vilket är fascinerande i sin fiktionalitet. Vilken revisor kan förutspå framtidens musik?

Den svenska enhörningen: sagan om Spotify. Så heter en bok som enligt tillgänglig förhandsinformation ska utkomma i april 2018 på det pigga förlaget Mondial. Huruvida bokens vikt kommer att bli exakt 500 gram, som databaserna uppger, vågar jag inte uttala mig om. Däremot kan jag bekräfta att dess två författare verkligen är Pelle Snickars och jag. Och att vi just nu håller på att skriva den.

Till stor del kan vi såklart luta oss mot det bokmanus som vi redan har skrivit på engelska, tillsammans med ytterligare tre forskarkollegor, för MIT Press. Den boken ska också komma ut under 2018, men där är det fråga om en akademisk publikation. Den svenska enhörningen saknar fotnoter och riktar sig till en bredare svensk läsekrets. Där berättas alltså historien om hur företaget Spotify tog form och expanderade till en internationell gigant, utan att för den skull komma i närheten av att bli lönsamt. En berättelse som är baserad på grundlig forskning, som ser bortom fixeringen vid individuella entreprenörer och som på vissa punkter säkert bryter mot etablerade uppfattningar.

Vi låtsas inte som att vi kan förutsäga framtiden och kan därför inte ge svar på frågan om Spotify har en hållbar affärsmodell eller om det är en bra investering. Däremot tror vi att upplägget kan säga en del annat om vår tids digitala medieklimat, där marknaden i allt högre grad tas över av ett fåtal giganter som värderas till allt högre belopp; för Spotifys del talas det nu om en värdering på 130 miljarder kronor. Planerna på en börsnotering i vår bidrar såklart till att intresset för boken vi nu skriver, som det verkar, är ganska stort. Det blir spännande att se hur utgivningsdatumet tajmar.

Nu ska jag åter kasta mig tillbaka till år 2006 för att skriva på bokens andra kapitel, om hur det hela började.