Entries Tagged 'spotify' ↓

Positivt mottagande av Den svenska enhörningen

Min och Pelles nyligen utgivna bok om Spotify, Den svenska enhörningen, har överlag fått ett positivt mottagande i de stora dagstidningarna, med flera stort uppslagna recensioner. De flesta lyfter fram likartade teman: företagets opportunism, dess förmåga att berätta en framgångssaga vars innehåll skrivs om efter hand, de ekonomiska förlusterna och ovissheten kring företagets hållbarhet på sikt.

Först ut var Martin Jönsson i DN, som menade att boken “skickligt och metodiskt” monterar ner myten om Spotify. Benjamin Peetre i Sydsvenskan var lika positiv, men hade önskat sig mera om “hur strömmade tjänster har förändrat musiken i sig” – ett ämne som det säkerligen kommer skrivas fler böcker om.
Malin Ekman i Expressen finner boken “uppfriskande kritisk” och menar att vi är “två initierade författare med ovanligt skarp blick”. Men hon hade hellre önskat sig en journalistisk skildring byggd på intervjuer och strukturerad som en berättelse mer “närvarokänsla”. Inget ont om sådant, men det vore en annan bok, som där närvarojakten skulle styra innehållet i annan riktning. Även om det är trevligt för läsaren att få talstreck serverade, är det inte självklart att intervjumetoden tillför så mycket innehåll, särskilt inte när vi pratar om företag som lägger munkavle på sina anställda.

Aningen tjurigare formulerade sig Håkan Lindgren i SvD, som klagar på “upprepningar och självklarheter” i texten, även om han uppenbarligen inte fann boken ointressant.
Desto mer entusiastisk är recensionen i BTJ-häftet (varifrån bibliotek gör sina inköp), där slutsatsen blir:

Berättarglädje och vetenskaplig stringens gör Den svenska enhörningen till en mycket bra bok.

Det är alltid intressant att se hur en bok placeras på biblioteken. Bland de bibliotek som använder det klassiska SAB-systemet verkar Den svenska enhörningen föga förvånande hamna under Qz Spotify (Ekonomi och näringsliv; särskilda företag). Men på vissa håll hamnar den också på specialhyllor om musik och bland högskolbibliotek som använder Dewey-systemet tycks det som att Den svenska enhörningen snarast klassificeras som en bok om informationsteknologi.

Spotify och marknadens dröm om framtida monopol

Förra veckan utkom vår bok Den svenska enhörningen: storyn om Spotify i materiell form och finns nu tillgänglig både i butik och i nätbokhandlarna. Samtidigt skrev jag en artikel åt Dagens ETC kring en av de frågor som står i centrum för boken, nämligen att ett företag som allmänt anses vara en succé samtidigt aldrig har gått med vinst: “Riskkapitalister håller Spotify flytande“. Artikeln (och boken) knyter an till ett ämne som varit uppe flera gånger här på Copyriot: hur 2010-talets digitala medieklimat är resultatet av ett finansiellt undantagstillstånd i finanskrisens kölvatten.

Tio år efter finanskrisens utbrott tycks vi befinna oss i ett skifte. Donald Trump sänker företagsskatterna vilket gynnar de företag som redan går med vinst. Samtidigt driver det på inflationen så att centralbanken måste svara med höjda räntor. I det nya läget blir dagens pengar mer värda än morgondagens. Verkliga jättar som Apple och Google kan bli ännu mer lönsamma. Men det kan bli svårare att driva förlustföretag på vaga löften om framtida vinst.

Det är ännu för tidigt att säga om Spotify i det längre perspektivet kommer bli en flipp eller en flopp. Det höga börsvärdet signalerar att det knappt finns någon mellanväg. Enda sättet att rättfärdiga fortsatta förluster inför marknaden är med ett löfte om framtida världsherravälde. Närmast till hands ligger tanken på att Spotify ska uppnå ett globalt monopol på musik – ungefär som Googles monopol inom webbsökning. Vägen dit skulle gå genom att Spotify köper upp andra företag i musiksfären, för att på sikt manövrera ut de traditionella skivbolagen och börja ge ut musik på egen hand. Så länge som skivbolagen kontrollerar all musik kommer det nämligen att bli svårt att uppnå lönsamhet i en musiktjänst som Spotify. Även om de skulle lyckas höja månadsavgiften från 100 till 200 kronor, skulle det bara leda till att skivbolagen höjde sina ersättningskrav. De har ju makten att stänga ner hela tjänsten genom att inte bevilja förnyade licenser. Att komma förbi dem blir inte lätt.

Ett alternativt scenario är att Spotify köps upp eller går samman med någon annan nätjätte, för att bilda ett företagsimperium som integrerar mjukvara, hårdvara, underhållning och storskalig övervakning av användarbeteenden. Musiken blir då mer av ett lockbete och behöver inte bli lönsam på egen hand. Men även i detta fall bygger lönsamheten på en rörelse mot ännu större monopol än de som i dag kontrolleras av Facebook och Google. Spotifys höga värdering går knappast att tolka som annat än som marknadens dröm om framtida monopolvinster.

Inget av dessa scenarion förefaller särskilt lockande för den som värderar musikalisk mångfald och nyskapande.

Läs hela artikeln på Dagens ETC.

Spotifyboken färdig

Slutmanus är nu lämnat till Det svenska enhörningen, boken om Spotify som jag skrivit tillsammans med Pelle Snickars. Vi är väldigt nöjda med resultatet och ser fram mot utgivningen i slutet av april. Tio kapitel, ett par hundra sidor.
Att det hela tycks tajma väl med börsintroduktionen är extra kul. Ett genomgående tema är ju det paradoxala i hur Spotify å ena sidan är ett makalöst framgångsrikt företag, å andra sidan aldrig har gjort vinst och befinner sig i en ytterst prekär position. Dubbelheten är rätt talande för vår tid, alltså det årtionde som nu har gått sen finanskrisen, som bland mycket annat har präglats av att miljarderna kastas över techföretag som aldrig gått med vinst. Därför tror jag att boken har en relevans som går bortom ett enskilt företag. För att citera en kort passage ur efterordet:

Lägg till detta sådant som puttrar under ytan på varje plats för digital massdistribution: fejkade spellistor, köpta följare och spam som lätt kan få en tjänst som Spotify att ruttna inifrån om inte grindarna vaktas rätt. Samtidigt sätts press på varje grindvakt i en tid av politisk polarisering. Vad är egentligen tillåtet att sprida på Spotify? Rollen som neutral distributör blir i slutändan omöjlig, särskilt om man på allvar vill expandera till att erbjuda poddar och nyhetsprogram. Efter det amerikanska presidentvalet har vi sett hur Facebook och Twitter förvandlats till säkerhetspolitiska nyckelaktörer och det är inte omöjligt att Spotify står näst på tur att motvilligt dras in. Det kan i sin tur skapa politiska hinder för global expansion.

Ett exempel på hur en tjänst “ruttnar inifrån” gavs i veckan, när det rapporterades om “the Bulgarian Spotify scam“. Någon (i Bulgarien) lyckades bluffa till sig omkring en miljon dollar från Spotify, enligt uppgift utan att bryta någon lag. Det räckte att ladda upp några hundra ljudfiler, omkring en halv minut långa, placera dem i spellistor och sen låta några tusen fejkade användarkonton spela dessa spellistor dag ut och dag in. Det hela upptäcktes när ett par av spellistorna – betitlade “Soulful Music” och “Music From The Heart” – började klättra på topplistorna över tjänstens mest populära spellistor. Det är alltså fullt tänkbart att andra bluffmakare, som vet att flyga under radarn, fortsätter att mjölka Spotify på pengar. Vilket såklart sker på bekostnad av alla “legitima” rättighetshavare.

Inom ramen för vårt forskningsprojekt har vi gjort ett liknande experiment – fast helt öppet, i betydligt mindre skala och under begränsad tid. Då svarade Spotify med att försöka stoppa finansieringen av vårt projekt. Självklart skriver vi även om den episoden i Den svenska enhörningen, som alltså utkommer i slutet av april, på Mondial förlag.

Senare under året kommer även vår akademiska volym om Spotify, där vi är fem medförfattare, på MIT Press. Den processen går lite långsammare.

Om Spotifys försök att bredda sig bort från musiken, till att bli en (liberal) nyhetskanal

Bara en till grej om Spotify som led i pågående bokskrivande. Förra månaden öppnades en ny sida av tjänsten (om än bara för användare i USA):

Today, Spotify launches its new multimedia format, Spotlight, which introduces visual layers to complement the listening experience for podcasts, audiobooks, news, and other audio content. Spotlight gives fans a deeper insight to their favorite artists, playlists, books, publishers and more by offering contextual visual elements, such as photos, video and text, that appear as users move through each episode.
/…/
Upon launch, the programming spans several content categories including news, pop culture, sports, politics and of course music, as well as a range of viewpoints, voices and more.

Det påfallande här, är hur Spotify systematiskt tonar ner betydelsen av musik. Uppenbarligen vill man inför börsintroduktionen visa att företagets framtid inte står och faller på de där musiklicenserna (som hittills slukat större delen av budgeten och fått vinst att förbli en fjärran hägring). År 20152016 satsade man på att expandera i riktning mot video, vilket till stor del blev en flopp.
Nu är det i stället tal om att Spotify ska röra sig mot att bli en allmän medieplattform, men inriktning på ljud. Notera hur pressmeddelandet talar om “poddar, ljudböcker, nyheter och annat ljudinnehåll”.

I det längre perspektivet går det att se som ännu ett steg i Spotifys väg mot att remidiera det klassiska radiomediet, där musik varvas med prat. Men inte vilket prat som helst. Spotify går inte ut med att man vill bli en poddplattform för kreti och pleti, vilket ju är något som Soundcloud redan är och som kommer med en del problem. (Soundcloud har nu halvt motvilligt kastat ut nazistpoddar och Spotify vill helst slippa inte ha den sortens uppmärksamhet nu, liksom de vill slippa de betala för arbetskraft som måste lägga tid på att lyssna igenom vilket prat som är okej och ej.)

Spotify väljer i stället att samarbeta med en handfull utvalda nyhetsföretag i USA. Men även detta val av partners innebär inte bara en inriktning på vissa målgrupper, i fråga om exempelvis klass, kön och ålder. Det blir ofrånkomligen också ett politiskt ställningstagande.

Spotlight will launch with content from the following Spotify partners including BuzzFeed News, Cheddar, Crooked Media, Lenny Letter, Gimlet Media, Genius, The Minefield Girl, Refinery29 and Uninterrupted.

Här finns en ganska uppenbart “liberal” slagsida, alltså “liberal” i ordets USA-mening; “vänster” i kulturell om än inte ekonomisk mening. BuzzFeed får väl definitivt räknas dit. Resten av nyhetsföretagen kände jag inte till på rak hand, men se bara hur de beskrivs på Wikipedia och annorstädes:

  • Cheddar “is a live streaming financial news network”.
  • Crooked Media “is an American political media company. /…/ It aims to foster open conversation between liberals and support grassroots activism and political participation.”
  • Lenny Letter “is a weekly online feminist newsletter”, “a platform to young female voices to discuss feminist issues”.
  • Gimlet Media “är ett nordamerikanskt poddradionätverk bildat 2014. Programmen är inriktade mot dokumentärt historieberättande, men också företagande och radioteater.”
  • Genius är väl den där sajten som lägger upp låttexter (med eller utan tillstånd är en intressant fråga) och som sedan tidigare har ett partnerskap med Spotify.
  • The Minefield Girl är inte ett medieföretag, utan ett artistnamn för Sofia Ek. Ja, hon är gift med Daniel Ek. Förra året utgav hon boken The Minefield Girl som ska baseras på hennes erfarenheter som utrikeskorrespondent i Libyen. Nu i februari 2018 får den en ny, påkostad lansering som audiovisuell installation både på Fotografiska i Stockholm och på ett galleri i Manhattan. Öppningen ska ha varit kändistät och genererade några ytterligare rubriker om konst på Spotify, som bidrog till att förknippa varumärket med “audiovisual” snarare än med “music” – helt i linje med hur man vill ha det inför börsintroduktionen.
  • Refinery29 beskriver sig som “a female-focused lifestyle destination”, alternativt “a modern woman’s destination for how to live a stylish, well-rounded life”.
  • Uninterrupted, å sin sida, beskriver sig som ett “all-digital sports programming network with videos from the athlete’s perspective, original series, podcasts, and docs”. I motsats till föregående, är det uppenbart att Uninterrupted primärt riktar sig till män.

Valen av livsstilar och nyhetsperspektiv säger en hel del. Det är ju knappast någon simpel återspegling av vad som intresserar folk i USA. Snarare framstår Spotify som en tjänst skräddarsydd för storstadsbor i åldrarna 25–55 år som är medlemmar i Democratic Party.

Spotify och börskraschen

På hemvägen från Berlin snappar jag upp spridda rubriker om börsras. Från att ha varit rätt slut, känner jag mig plötsligt lite piggare. Klart att krascher kittlar.

Eftersom jag genast ska återuppta skrivandet på vår kommande bok Den svenska enhörningen ställer jag mig givetvis frågan om vad börsraset, om det skulle fortsätta, kan betyda för Spotify, som ju väntas gå till börsen inom några månader. En gång i tiden, hösten 2008, hade de enorm tur med tajmningen – då lyckades man sluta sitt första avtal om att få in riskkapital precis innan det globala finanssystemet hamnade i fritt fall. Kommer de ha samma tur denna gång?

Breakit uppger att Spotifys börsnotering nu är i allvarlig fara och att de kan tvingas dra tillbaka den noteringsansökan som skickats till NYSE, eller åtminstone skjuta upp noteringen ytterligare. (Jag börjar känna mig allt mer trygg med att vår bok hinner ut först – det känns bra!)

Till saken hör flera skeenden som tycks försätta Spotify i en särskilt utsatt position:

  • Netflix-aktien har fallit rejält, och det i en hela vecka, om än från en hög nivå. Det råder inga tvivel om att många investerare sneglar på Netflix när de ska avgöra om det är värt att riskera pengar på Spotify.
  • Myndigheterna i USA har beslutat om en kraftig höjning av ersättningarna till låtskrivare och musikförlag från streamingtjänster som Spotify. (Till skillnad från i Sverige där dessa ersättningar sätts i förhandling mellan Spotify och Stim, som har ensamrätt att säga ja eller nej till att licensiera musiken, tillämpar USA ett system med statlig skiljedom, mindre liberalt och mer korporativt.) Dagens ersättning på 10,5 % av intäkterna ska trappas upp med en procentenhet per år till 15,1 %. Det lär knappast göra det lättare för Spotify att vända förlustsiffrorna.
    I bakgrunden spökar också den pågående rättssaken om musikersättningar.
  • Ytterligare en jobbig nyhet är den om att Apple Music växer snabbare än Spotify i USA, räknat i antalet betalande prenumeranter, och kommer att gå om i sommar om alla kurvor fortsätter peka dit de pekar. Dock finns det goda skäl att ta statistiken med en nypa salt och flera olika sätt att mäta framgång. Spotify kommer nu säkert att försöka rikta uppmärksamhet mot andra mått.

Nu handlar allt om att staka upp den framgångsberättelse som får investerare att bibehålla tron på ett företag vars officiella värdering har fördubblats på ett år.

I förlängningen verkar Spotifys börsintroduktion kunna få efterverkningar på hela tech-sektorn. På så vis kan det bli ett mer spännande år. Som jag tidigare skrev förhoppningsfullt, om möjligheten att tänka sig ett annat internet än det som styrs av några få monopol:

Affärsmodeller måste gå upp i rök, börsvärden måste raderas, sociala nätverk slitas i spillror.

Spotifyspekulationer

Återvänder till att skriva på boken om Spotify. Blir uppringd av en journalist som frågar om senaste nyheten, att Spotify stäms på någon miljard dollar för att, i samband med USA-lanseringen, ha brutit mot upphovsrätten genom att distribuera musik utan att först ha fått alla rättigheterna. Att så har skett har Spotify i princip medgett, då man förra året gick med på en förlikning och förband sig att betala omkring 350 miljoner kronor till förlag och låtskrivare. Men några av rättighetshavarna accepterade inte förlikningen utan krävde ännu mer pengar och det är de som nu stämmer Spotify.

Många har svårt att se rättighetsfrågorna i andra nyanser än svart och vitt. Men att klargöra vem som äger rättigheterna till ett musikstycke är ofta snårigt, särskilt i ett internationellt sammanhang och med avtal som skrevs på 1900-talet. Ett företag som Spotify måste gå balansgång. Om de å ena sidan skulle vara extremt måna om att respektera alla rättigheter, är det mycket möjligt att USA-lanseringen skulle ha fördröjts ytterligare, vilket i sin tur skulle kunna ha betytt ett missat tåg, kanske rentav att Spotify gick omkull. Alltså var de, i rådande affärsklimat, tvungna att ta risker. Men om de å andra sidan kör på alltför vårdslöst, riskerar de att dra på sig stora stämningar i efterhand.

Spotify har tidigare uttryckt en önskan om att det borde finnas en global databas över musikrättigheter, för att slippa tvister av detta slag. Ett av förra årets uppköp var företaget Mediachain som utlovar just en sådan typ av databas – byggd på blockkedjeteknik, med tillhörande kryptovaluta. Sånt är oerhört hajpat även inom musikindustrin, men även där finns det gott om skäl att vara skeptisk. En databas – distribuerad eller inte – blir aldrig bättre än den data man stoppar in i den. Rättigheter till musik är ett gungfly med fullt av fallgropar och oändligt med exempel på blåsningar och bedrägligt skrivna avtal. Dessa blir inte mer objektivt giltiga bara för att de skickas runt tusen varv i en blockkedja.

Nåja. Stämningen är jobbig för Spotify, oavsett utgång. Det är inte bara någon miljard dollar som står på spel, utan själva varumärket, närmare bestämt berättelsen om Spotify som ett företag med framtiden för sig. Den berättelsen betyder liv och död för Spotify, som ju fortsätter att gå med förlust. Saken ställs ytterligare på sin spets nu när börsintroduktionen tycks närma sig. Om inte investerare fortsätter att ösa in pengar för att de tror på berättelsen, om inte aktiekursen hålls uppe, är det bara att tacka för sig.

I höstas postade branschbloggaren Mark Mulligan en analys där Spotify jämfördes inte bara med Romarriket utan även med Yahoo – föga smickrande. Yahoo-parallellen handlade om att ett börsintroducerat Spotify i bästa fall lyckas imponera börsen genom att fortsätta göra spektakulära uppköp till höga priser. Vilket då kanske skulle kunna leda i den riktning som Mulligan tror är Spotifys framtid, nämligen att satsa på vertikal integration och på sikt bli “nästa generations skivbolag“. Det vore liksom enda sättet för Spotify att få kontroll över sin ojämförligt största utgiftspost och på allvar kunna jobba med skalfördelar.
Netflix har redan kommit en bra bit på den vägen, genom att lansera egna tv-serier. Men man bör vara försiktig med att likställa tv med musik. Netflix kan överleva att Disney drar tillbaka allt sitt innehåll för att starta på en egen streamingtjänst under Fox (som Disney just har köpt). Spotify skulle däremot inte överleva länge om Universal, eller något av de två andra stora skivbolagen, slutade leverera sin produkt. Mark Mulligan:

Spotify ‘becoming a label’ will be highly disruptive so it will have to do it slowly and in non-obvious ways. The news today that Spotify has acquired online music and audio recording studio Soundtrap – reportedly for $30 million – fits this thinking. In effect, subtly reversing into becoming a label. Meanwhile, it will need to have other new less disruptive revenue streams to spin narratives around, such as selling data to music industry stakeholders.

Innebörden av detta, fortsätter Mulligan, är att ett börsnoterat Spotify måste vinna tid från investerarna. För detta behövs en stark berättelse om framtida möjligheter, som inte går i öppen konfrontation med skivbolagen (även om Spotifys verkliga framtidsutsikter kanske handlar om just det). Men det räcker inte med en berättelse. Vad investerare framför allt vill se är kurvor som pekar uppåt.

En av Mulligans förutsägelser för 2018 är att Spotify kommer bli tvunget att hitta på nya slags metrics för att hålla humöret uppe hos investerarna. Börsintroduktionen innebär nämligen att den statistik som läggs fram kommer skärskådas allt hårdare. Det räcker inte att lyfta fram det växande antalet “betalande användare”. Vetskapen sprider sig om att sådan statistik kan friseras genom specialerbjudanden, vilket Spotify i hög utsträckning har gjort. Våren 2017 uppgav man sig ha nått 50 miljoner betalande användare och på sommaren 60 miljoner. Sedan dess har man dock inte levererat några nya siffror, vilket “kan tyda på avtagande tillväxt” enligt Mulligan. Men även om vi snart får se rubriker om 70 miljoner så är detta inte självklart något som kommer att tillfredsställa marknadsanalytikerna, som ytterst har företagets överlevnad i sin hand. Vid det här laget är det ju en välkänd sanning att Spotifys förluster tenderar att öka ännu snabbare än intäkterna. Alltså måste de försöka lansera andra mätmetoder som i bästa fall kan resultera i en stadigt uppåtgående kurva. Exempelvis genomsnittlig intäkt per användare (en kvot som alltså dras ned av antalet användare, vilket skapar incitament mot särskilda erbjudanden). Ett annat mått som nämns är “customer lifetime value” som är en spekulativ bedömning av hur mycket vinst man kan göra på varje enskild användare i framtiden. Vilket är fascinerande i sin fiktionalitet. Vilken revisor kan förutspå framtidens musik?

Ännu en bok om Spotify kommer i vår

Den svenska enhörningen: sagan om Spotify. Så heter en bok som enligt tillgänglig förhandsinformation ska utkomma i april 2018 på det pigga förlaget Mondial. Huruvida bokens vikt kommer att bli exakt 500 gram, som databaserna uppger, vågar jag inte uttala mig om. Däremot kan jag bekräfta att dess två författare verkligen är Pelle Snickars och jag. Och att vi just nu håller på att skriva den.

Till stor del kan vi såklart luta oss mot det bokmanus som vi redan har skrivit på engelska, tillsammans med ytterligare tre forskarkollegor, för MIT Press. Den boken ska också komma ut under 2018, men där är det fråga om en akademisk publikation. Den svenska enhörningen saknar fotnoter och riktar sig till en bredare svensk läsekrets. Där berättas alltså historien om hur företaget Spotify tog form och expanderade till en internationell gigant, utan att för den skull komma i närheten av att bli lönsamt. En berättelse som är baserad på grundlig forskning, som ser bortom fixeringen vid individuella entreprenörer och som på vissa punkter säkert bryter mot etablerade uppfattningar.

Vi låtsas inte som att vi kan förutsäga framtiden och kan därför inte ge svar på frågan om Spotify har en hållbar affärsmodell eller om det är en bra investering. Däremot tror vi att upplägget kan säga en del annat om vår tids digitala medieklimat, där marknaden i allt högre grad tas över av ett fåtal giganter som värderas till allt högre belopp; för Spotifys del talas det nu om en värdering på 130 miljarder kronor. Planerna på en börsnotering i vår bidrar såklart till att intresset för boken vi nu skriver, som det verkar, är ganska stort. Det blir spännande att se hur utgivningsdatumet tajmar.

Nu ska jag åter kasta mig tillbaka till år 2006 för att skriva på bokens andra kapitel, om hur det hela började.

Hur Spotify försökte stoppa oberoende forskning – förgäves

Spotify är, som bekant, på väg mot en börsnotering och ryktena surrar om en värdering så hög som 20 miljarder dollar. Ju högre förväntningarna skruvas upp, desto större blir risken för att marknaden blir rejält besviken. En besvikelse som i allra värsta fall – med tanke på Spotifys prekära finanser – kan bli till en kraschlandning.

Därför är det inte förvånande att Spotify nu agerar extra nervöst när det kommer till att kontrollera berättelsen om företaget. Men det är ändå rätt anmärkningsvärt att Spotify går så långt som till att försöka stoppa oberoende forskning.

Detta är vad som i korthet har hänt: En advokat anställd på Spotify skrev i våras ett brev till Vetenskapsrådet, i syfte att försöka stoppa utbetalningen av pengar till det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Streaming Heritage. Anledningen var att vissa av våra forskningsmetoder brutit mot Spotifys användarvillkor. Argumentationen från Spotifys advokat var ett uppsåtligt försök att blanda samman tre helt olika saker: brott mot användarvillkoren, brott mot forskningsetiska riktlinjer och brott mot lagen. Vetenskapsrådet lät sig dock inte luras, utan den 4 oktober meddelades att Spotifys klagomål ska lämnas utan åtgärd. Vårt forskningsprojekt kommer alltså att som planerat kunna fortsätta även under 2018, som planerat.

Vi i forskargruppen har alltså skrivit en bok om Spotify som kommer ut under 2018. Detta uppmärksammades i maj när jag blev intervjuad av Dagens Industri. En detalj från intervjun som plockades upp av internationell press rörde Spotifys tidiga historia. “Spotifys betaversion var från början en pirattjänst”, förklarade jag.

Under betaperioden (från maj 2007 till oktober 2008) distribuerade Spotify musik till tusentals användare helt utan att ha licens för detta; musiken som distribuerades var bland annat sådant som företagets anställda hade laddat ner från The Pirate Bay. Detta är i sig inga nyheter, men ändå en delvis bortglömd del av historien. En del som inte platsar i den historia som Spotify vill berätta inför sin börsnotering. Av allt att döma var det intervjun med mig som fick Spotify att se sig om efter sätt att stoppa vårt forskningsprojekt.

Som jag förklarade i intervjun, har vår forskning delvis “använt hackinginfluerade metoder för att komma åt data som Spotify själva inte vill lämna ut”. Till exempel skapades något hundratal robotanvändare för att studera om samma lyssningsbeteende resulterar olika rekommendationer beroende på om användaren registrerats som man eller kvinna. Vi har också i liten skala undersökt vilka möjligheter det finns att manipulera systemet. Däremot har vi inte samlat in någon som helst data om verkliga användare. Våra tänkta metoder framgick för flera år sedan i vår ansökan om forskningspengar som bifölls av Vetenskapsrådet, vilket uppmärksammades redan 2013. Självklart kan det innebära brott mot användningsvillkor att registrera påhittade användare för automatiserad inhämtning av information. Användningsvillkor är i allmänhet så luddigt skrivna att de lämnar öppet för företaget att stänga av i stort sett vilka konton de vill. Detta har dock ingenting att göra med vad som är brottsligt enligt lag. Det ska heller inte förväxlas med forskningsetik.

Spotify har varit medvetna om vårt projekt i flera år och vi har inte hört minsta klagomål från deras sida – förrän i år. Den 7 maj publicerade Dagens Industri intervjun med mig. Under veckan som följde började internationell press plocka upp det jag sagt om att Spotify börjat som en pirattjänst. Den 19 maj fick vår projektledare ett brev från Benjamin Helldén-Hegelund, jurist på Spotify. Tidpunkten var knappast en slump. Spotify krävde att vi skulle “skriftligen bekräfta” att vi “upphört med sådana aktiviteter som strider mot Användningsvillkoren”.

Spotifys jurist författade dessutom ett brev till Vetenskapsrådet, som uppmanades att “agera resolut” mot vårt projekt:

Spotify är synnerligen bekymrat över uppgifter som framkommit avseende forskningsgruppens metoder i projektet. Nämnda uppgifter ger vid handen att forskningsgruppen uppsåtligen vidtagit åtgärder som står i uttrycklig strid med Spotifys Användningsvillkor och medelst tekniska metoder sökt dölja dessa villkorsbrott. Forskningsgruppen har vidgått att den bland annat sökt att artificiellt öka antalet spelningar och manipulera Spotifys tjänster med hjälp av script eller andra automatiserade processer.
Spotify förutsätter att nämnda systematiska villkorsbrott inte varit kända för Vetenskapsrådet och är övertygat om att Vetenskapsrådet vinnlägger sig om att den forskning som bedrivs med stöd från Vetenskapsrådet i alla avseenden uppfyller etiska riktlinjer samt utförs redligt och i enlighet med gällande rätt.

Det stämmer att ett av de experiment som ingått i vår forskning har handlat om att “artificiellt öka antalet spelningar”, om än i mycket begränsad skala och utan kommersiell vinning. Syftet var helt enkelt att testa om det stämmer att Spotify skulle kunna manipuleras i större skala, vilket hävdats av journalister som gjort liknande experiment. Det stämmer också att vi “sökt dölja dessa villkorsbrott” genom att använda en VPN-uppkoppling. Inga konstigheter.

Spotifys jurist försökte alltså blanda ihop korten. Brott mot användarvillkoren framställdes som liktydigt med brott mot forskningsetiken, i ett juridiskt språkbruk som antydde ett överhängande hot om rättsliga åtgärder – som om detta hade någonting alls att göra med brott mot lagen. Argumentationen var ganska löjeväckande. Likväl kunde brevet inte tolkas annat än som ett försök från Spotifys sida att förhindra oss från att fullfölja forskningsprojektet. “Det är Spotifys förhoppning att Vetenskapsrådet agerar resolut”, skrev Benjamin Helldén-Hegelund avslutningsvis.

Dessbättre lät sig Vetenskapsrådet inte luras. Igår kom beskedet att ärendet avskrivs. Vårt forskningsprojekt om Spotify får möjlighet att fullbordas. En bok är på väg, liksom ett gäng artiklar samlade i en temasektion i tidskriften Culture Unbound, med flera vetenskapliga artiklar. Men det måste erkännas att Spotifys hot har tagit både tid och kraft från projektet. Vilket just brukar vara syftet, när storföretag ger sig på forskare som de uppfattar som obekväma. Forskningen kanske inte kan stoppas, men den kan fördröjas.

Spotifys beteende kan inte kallas annat än fegt. Visst att de ogillar att folk blir påminda om hur tjänsten började som en pirattjänst. Men i stället för att bjuda in till öppen dialog skickar man ut advokater i syfte att lägga munkavle på forskare.

Ytterligare ett exempel belyser hur Spotify på sistone visat en allt större misstänksamhet mot forskarvärlden. I början av 2017 utlyste Spotify i samarbete med Riksbankens Jubileumsfond en så kallad Flexit-tjänst, som går ut på att en forskare under några år får sitta på ett företag och dela sin tid mellan att jobba för företaget och bedriva vetenskaplig forskning med anknytning dit. “Forskning om musikens roll i ett digitalt samhälle” stod som rubrik och Spotify hade alltså bestämt sig för att delfinansiera denna forskning. Ett antal forskare från olika discipliner lade ner betydande arbetstid på att författa projektansökningar, som sedan granskades av sakkunniga. Men sen drog sig Spotify ur. Riksbankens Jubileumsfond försökte lösa situationen, men Spotify hänvisade till att man var inne i en “omorganisationsprocess” och inte längre var intresserad av att ta in någon forskare. Trist för de kompetenta forskare som lagt ner en massa tid på saken – och kanske en smula talande för vad som just nu håller på att hända med Spotify.

[Tillägg: jag vill gärna förtydliga att jag själv inte hörde till de sökande.]

Det finns såklart massor mer att säga om digitala metoder, forskningsetik och användarvillkor (inklusive en massa internationella paralleller i samtida medieforskning). Men det får vänta lite. Just nu är jag mest glad över att Spotify misslyckades med att göra mig arbetslös nästa år, när vår bok ska komma ut. Och ser fram mot att vårt projekt, redan innan dess, ska få ut ett helt gäng forskningsartiklar.

Vad händer efter Soundcloud?

Soundcloud är på väg bort. Det är bara en tidsfråga. Saken bekräftas bara av att företaget under fredagkvällen såg sig nödgat att gå ut med en kommuniké: “SoundCloud is here to stay“. Där försäkras att den uppladdade musiken kommer finnas kvar “inom överskådlig framtid” (en tid som i startupvärlden kan räknas i dagar, veckor eller månader, men sällan i år).

“SoundCloud is here to stay.” Jodå, visst kommer Soundcloud att finnas kvar om tio år, antingen som företag eller som varumärke. Trots allt finns både Napster och Myspace kvar år 2017. Men varken Napster eller Myspace är längre några viktiga arenor för ny kultur, så som de en gång var. De har gått bort. På samma sätt kommer den tjänst vi känner som Soundcloud att gå bort. Då snackar vi inte tio år. Frågan är snarare om det tar tio veckor eller tio månader.

Det är ingen nyhet att Soundcloud har problem att kommersialisera sig. Att gå med förlust är en sak – det gör även Spotify. Problemet för Soundcloud är att de inte har lyckats leverera en berättelse om hur de någon gång i framtiden ska skapa vinst åt sina framtida ägare. Åtminstone inte en berättelse som dagens investerare värderar tillräckligt högt för att inte bara täcka förlusterna utan också investera i fortsatt expansion, eller åtminstone i något som i nästa version av berättelsen kan skildras som en expansion. Två miljarder kronor i riskkapital, eller någonting i den storleksordningen, har investerats i Soundcloud sedan starten för tio år sedan. Frågan som nu ställs är om investerarna ens kommer få tillbaka dessa pengar.

Det nya som hänt är att Soundcloud sparkar 173 anställda, vilket är 40 procent av hela arbetsstyrkan. Av företagets sex kontor överlever bara två (Berlin, New York); övriga fyra kommer att stängas (London, San Francisco, Los Angeles, Sydney).

Pengarna på bankkontot håller kort sagt på att ta slut. Det är Techcrunch som hänvisar till källor inom Soundcloud som uppger att kassakistan inte ens kommer att räcka året ut, om inte någon är beredd att skjuta till nya investeringar. Det är såklart möjligt att så sker, men frågan är till vilken värdering, alltså hur stor andel av aktierna som kommer tillfalla den vars pengar räddar Soundcloud. Eller så blir helt enkelt Soundcloud uppköpt, troligen till vrakpris. En av flera möjliga köpare vore Spotify. Ett uppköp skulle ganska säkert betyda att Soundcloud så som som vi känner det existerar i några månader till, för att sedan monteras ned, antingen gradvis eller plötsligt.

Artikeln i Techcrunch (som är väl värd att läsa) avslutas:

The fate of the world’s biggest collection of bedroom remixes, garage recordings, living room podcasts, basement DJ sets and all other manner of home-made sound is at stake. The death of SoundCloud would be a sad blow to the independent musicians who are scraping by as it is. And the sale to an exploitative corporation that sees music as at best a side hustle and at worst a loss leader could ruin this canvas for sonic creation.
That’s why it’s so worrisome that one employee of SoundCloud concluded “There’s no strategy.”

Oroande och spännande på samma gång, skulle jag säga. Jag gillar Soundcloud. Till skillnad från Spotify, som byggdes utifrån en affärsidé (och bara råkade involvera musik), har Soundcloud byggts utifrån en idé om musik, om vad man kan göra med musik på internet. Lustigt nog var det sen Spotify som blev en “musiktjänst”, helt underkastad skivbolagen, medan Soundcloud hamnade i den mer ambivalenta rollen som “ljudtjänst”; det sägs att musiken bara står för halva Soundcloud, medan resten är podcasts och liknande.

Vart ska alla ta vägen härnäst? Kommer vi att se en fragmentering mellan tjänster som i grunden är likadana, följt av en ny centralisering hos en efterföljare? Eller kommer Soundclouds hädanfärd – när den än sker – att öppna för verkliga försök i att hitta andra former för att distribuera ljud (utan att leka skivbolagsleken)? Ytterligare en sak att fundera på är vilka användare som har kommit att dominera på Soundcloud (kön, ålder, geografisk plats, närvaro i andra nätflöden, och så vidare).

Under typ senaste halvåret har jag frågat en hel del folk, som på olika sätt är aktivt involverade i olika musikscener: vad tror du kommer att händ när Soundcloud försvinner? Alla har varit fullt medvetna om att det bara är en tidsfråga. Ingen har känt sig säker på vad som ska hända efter den första tidens famlande efter alternativ. Många har ändå uttryckt någon form av förhoppning om att det ska komma någonting bra ur omskakningen. Men alla är medvetna om att Soundcloud fyller en funktion som varken kan fyllas av Spotify eller Soulseek. Inte minst är Soundcloud i dagsläget en jätteviktig kanal för arrangörer av spelningar och fester, för att kunna komplettera inbjudningarna med länkar som ger en hint om hur en okänd artist eller DJ kan låta.

Det handlar om att Soundcloud är en upphovsrättslig gråzon, för annars hade det inte kunnat spela den roll det gör för att sprida DJ-mixar. Men det handlar också om samtalet som förs i själva gränssnittet, med dess möjlighet att skriva en kommentar till ett visst ställe i ljudfilen, som saknas i sedvanliga “musiktjänster”. Därtill dess faktiskt inte alls dumma system för automatiska rekommendationer, eller möjligheten att följa en mängd artister eller skivbolag i ett och samma flöde, vilket är en möjlighet som inte ska underskattas. Och slutligen att Soundcloud förvaltar ett kulturarv: själva arkivet av allt som redan laddats upp och som mycket väl kan försvinna över en natt, om inte inom någon månad så kanske inom något år.

När väl Soundcloud går bort – oavsett om det sker gradvis eller plötsligt – finns det alltså mer än en funktion som behöver ersättas. Ingenting säger att alla måste ersättas av ett alternativ. Tvärtom kan vi i allra bästa fall hoppas på en omgruppering där alla de funktioner som Soundcloud har fyllt återuppstår på olika håll, kanske sammanlänkade på nya sätt. Nya sätt att decentralisera och centralisera inte bara distributionen av ljud – både musik och prat – utan även nya sätt att hålla sig uppdaterad och ta del i ett samtal. Och då helst sätt som från början byggs för att inte vara beroende av riskkapital.

Writing the early history of Spotify (excerpt from a forthcoming book)

As mentioned in my previous post, and by my colleague Pelle, we just delivered the manuscript to MIT Press for our academic book focusing on Spotify. The book is co-written by five researchers; I have been mainly in charge of writing a history of Spotify (which includes not only a chronological narrative, but also a whole lot of theoretical and methodological considerations that may have a broader relevance for those writing digital history).

Just like Pelle has previously posted a snippet at his blog, I will here post a short section cut out from the historical chapter. (Remember, this is just the first manuscript and will of course be edited on the way to the final product. Also, this snippet is lacking the footnotes and references that are in the manuscript.)

/ / / / /

The Beta Period (2007–2008)
On the first of May 2007, Spotify released its initial beta version to a smaller circle of acquaintances. Among those were some of Sweden’s leading technology bloggers. This immediately resulted in a number of enthusiastic blog posts, and the comment fields were flooded with invite requests. Being invited to use Spotify was a sign of exclusivity, and Spotify controlled the growth of the circle by rationing the number of invites that existing users could pass on. If one would look at the early user demographics it would probably be rather affluent, dominated by men in the age between 25 to 40 years, living in inner-city Stockholm, working with technology or media. Many of these saw themselves as passionated fans of new pop music, but their enthusiasm for digital technology was probably even stronger.

One of the first beta testers was Eric Wahlforss, a part-time musician and entrepreneur who at this time was just about to found SoundCloud—another kind of music streaming service (that Spotify years later would consider for acquisition). Wahlforss immediately recognized Spotify as “a preview of the future.” It may be noted, however, that his enthusiastic blog post had little, if anything, to do with music:

The thing that wows me the most is that the app is faster than iTunes on my local machine. Repeat, faster than iTunes. And now we’re talking fancy peer-to-peer architectures, special audio codecs, custom databases, etc, etc. […] If this thing scales it will be bigger than Skype. Big, big ups to the Spotify team.

Spotify’s first interface did indeed look very similar to iTunes: the user could search for music and add tracks to personal playlists. In addition, it also offered a radio-like mode of listening in which the user was asked to select one of 18 predefined music genres (and one or several decades). Compared to today’s personalized radio stations, this seems primitive indeed—but in fact, this was how Spotify Radio worked until late 2011.


Illustration 7. The possible options for the user in Spotify’s early radio interface—present already in the beta version. Screenshot taken during the summer of 2010.

Spotify, during its Beta Period, consolidated a kind of on-demand doctrine as a service centered around the search box, giving access to “whatever you want.” The user was effectively conceived as a sovereign individual who already knew exactly what he or she wanted to listen to, and did not need help with music recommendations. Indeed, this doctrine was probably reinforced by the sample of beta testers.

The buzz over Spotify intensified in early 2008, essentially focusing on two aspects. First, that the new service would actually ‘make music free’ by relying entirely on advertising. Secondly, buzzmakers affirmed the move ‘from ownership to access’ and presented the personal archiving of MP3’s as a practice soon to be outdated. If commentators saw anything lacking in the beta version, it was that users still could not easily upload their self-made music to Spotify—as a web 2.0 service was supposed to function. However, it was a feature that many expected to see implemented soon.

Period A (2008–2009)
The first public version of Spotify was launched in October 2008. But what exactly did it mean to ‘launch’ a music service that was already up and running, serving thousands of users each day? Maybe it is better to say that Spotify was legalized. For a year and a half, Spotify’s beta had in effect been run as a pirate service, distributing music without any license to do so—to users that had come across an invite. As stated, in many cases the music files had originated from The Pirate Bay and other file-sharing networks, but this changed when Spotify signed its first deal with the big record companies and collecting societies—in essence, moving itself into legal territory.

To many of the existing users at the time—and some of us researchers living in Stockholm were initial listeners—what really happened in October 2008, however, was that parts of their playlists suddenly became unavailable. Spotify simply had to remove unlicensed music from its service, and in early 2009, even more music disappeared on request of record companies that enforced country-specific listening restrictions. In addition, only users with a special invite could access Spotify Free; this did not change with the official launch. The only real addition was the addition of paid version, Spotify Premium. Now being legal, the company could now also begin to really sell advertisement—which gradually became ever more present for users of Spotify Free.

Spotify’s ‘launch,’ in other words, was not the launch of a new service, but the launch of new efforts to monetize an existing service.

/ / / / /

And so the chapter goes on, structuring the history of Spotify according to the successive rounds of financing which has let the company survive, despite making ever larger losses.

Oh no, now I said it again: “the history of…”. According to a newly published article in Rethinking History this is a “bizarre notion”, because history is not the same as the past. I do agree that it would be more correct to say that our book provides a history of Spotify, because it could certainly be written otherwise. But so far, I dare to say that our forthcoming book provides the only academic attempt to write Spotify’s history at any length. Yet, the history told in chapter one is only a part of the book.

Spotify Teardown. Inside the Black Box of Streaming Music is to be published by MIT Press in 2018.