Mitt senaste utfall på och mot Twitter:
SKÄNDA SAMTIDEN. VÄGRA DEBATT. SVIK DAGORDNINGEN. VAR PASSÉ. #KUKEN
Antar att alla fattar referensen.
I stället för att utveckla, citerar jag gärna några rader som nyligen formulerades av Johannes Nilsson.
Men det övergripande problemet med både twitter, facebook och whatever är just detta slavande under samtiden, där ens uppmärksamhet ständigts slits med hjordens rusningar. Nu skall vi tala ”näthat”, förra veckan barnfattigdom, och oavsett vad man än må tycka eller problematisera i dagens ämne, kvarstår som sorgligt faktum att man deltar i denna bestämda debatt, och därmed låter den invadera min hjärna och bestämma mitt intresse. I nätets uppmärksamhetsekonomi säljer jag mig jävligt billigt varje gång jag låter mig dras med i detta trams.
Det tycks råda någon slags uppfattning att vi som deltar i detta i olika mån tillhör någon slags samtidsbestämmande överklass, vars inflytandegrad bestäms av antalet följare och så vidare. /…/
men är inte det utmärkande för vilken överklass som helst att man bestämmer över sin egen tid och uppmärksamhet? Är inte dessa ivrga twittrare dagens grundlurade proletariat, som ägnar sin spridda uppmärksamhet åt att fylla likgiltiga sociala nätverk med ”content”?
Alltså: tron på att vara en “samtidsbestämmande överklass” är just vad som gör twittraren till slav under samtiden.
Liknande dubier luftades här i höstas, vilket föranledde kloka formuleringar i kommentarsfältet.
Svenska twittrare är helt och hållet i händerna på Sveriges mediajättar inte bara därför att de senare oavbrutet flörtar med de förra, utan till att börja med därför att Sveriges twittrare slaviskt följer dagsmedias arbetscykel. Ny dag, ny snackis. Hey ho, let’s go. Den kortsynta naiviteten i detta är sannerligen häpnadsväckande.
Nu är det dags att lyfta fram de 12 konstruktiva råd till twittrare som formulerades av Victor den 26 september. Väljer ut några favoriter:
1) Behåll varje dag fokus på de frågor du själv betraktar som mest väsentliga på lång sikt. Ignorera allt annat.
3) Döda ditt eget begär att säga något bara för att höras. Våga hålla käft. (Lite svårt för män, jag vet.)
6) Vägra debatt. Informera och upplys du tror att det kan göra skillnad. Börja inte tjafsa! Då arbetar du redan för dramaindustrin.
9) Att sträva efter retweets och gensvar om än det ena, än det andra är att försöka bli en nyhetsbyrå. Problemet med nyhetsbyråer är att de hela tiden byter fokus. Var inte en nyhetsbyrå. Du kommer inte ens bli rik på det. Och sluta tro att du når ut till nåt slags allmänhet! De flesta som ser dina tweets tycker i stort som du och vet det du vet, jobba vidare utifrån det. Var en röst som talar om vissa frågor. Då attraherar du andra som vill diskutera relaterade grejer och ni kan bygga vidare tillsammans.
10) Sträva inte efter att skapa uppmärksamhet kring saker, utan att bygga gemenskaper där tänkande och diskussion kan ske befriat från riksmedias dagordning.
12) Dra dig inte för att posta längre textsnuttar med twitlonger eller pastebin.
Därmed inte sagt att detta förhållningssätt till Twitter är det enda rätta. Bara att vi som finner oss själva i rollen som “aktiva på Twitter” bör överväga nämnda råd, liksom vi med jämna mellanrum bör fundera på om vi ska stanna kvar eller lämna.
En sak till. För oss som stannar på Twitter, det vill säga. Flertalet av oss kommer att vilja sprida vidare sådant som andra skriver. När vi stöter på en länk till en klok text vill vi bidra till att fler läser texten. Så vi klickar “retweet”.
Ibland virvlar en underlig skamkänsla förbi just efter detta klick. Att retweeta något som 10 pers retweetade för 10 timmar sedan känns oftast ovärt. Ett jävla flockbeteende. Att retweeta samma sak 10 dagar senare vore i många fall en stark insats mot samtidsslaveriet. Att vänta 10 månader med retweet kan rentav vara en konst. Dröjsmålet kan förknippas med en rutin där man tvingar sig själv att åter ta ställning till om saken behåller sin aktualitet och varför.
Möjligtvis vore det rentav möjligt att främja sådana rutiner genom att utforma särskilda Twitter-klienter för oss som vill bryta samtidsslaveriet? Bland det viktigaste just nu är kanske att vara aktivt passé!
49 kommentarer ↓
“aktivt passé” – absolut – det är bara mitt förnamn ; )
Efter att ha hängt på /b å andra skitsidor i så många år har jag blivit så extremt trollkänslig att jag nästan har börjat uppfatta “snackisar” (det i särklass äckligaste ordet i det svenska språket) som typ trolltrådar. Känns som att jag blir trollad om jag skriver en kommentar eller twittrar om någon ny skitnyhet som slaskas ut. Att delta i samtidsdebatter är att bli trollad.
@Anon: jag har inte hängt på /b, men du beskriver i princip exakt vad jag känner om snackisar, “debatten”, blabla. Kan man inte få engagera sig i det som är viktigt på sina egna villkor, eller åtminstone någons villkor som är vettigare att ta hänsyn till än vilka det nu är som sätter agendan för det som snackas om på Twitter/delas på Facebook/får dödsrubriker på Aftonbladet. Känner mig mer produktiv och nyttig när jag håller käft än om jag kommenterar dagens viktiga grej.
..det mesta på twitter o facebook illustrerar “modernitetens” enfald.
3) Döda ditt eget begär att säga något bara för att höras. Våga hålla käft. (Lite svårt för män, jag vet.)
(citat Viktor)
Detta är det svåraste av allt.
Birgitta Trotzig. I tystnaden hade hon ordet. I mörkret ensam. Hon fullbordas. De glömda och tysta genierna. De levde natur. Träffar aldrig varandra men likt en nästan metafysisk tanke så vet de att gemenskapen är stor.
Människor som aldrig kommer att synas i BRUSET, FRAGMENTEN, SVT DEBATT, TWITTER, LOOPARNA, FACEBOOK, IRC, SKITEN, DYNGAN, AVFÖRINGEN –
Vad är det jag vill säga? Snöfält, Söndag, Snö, Ett Stort Fält Med Vitt Täcke. PRESTATIONSPRINCIPEN. Det viktigaste ordet, den STÖRSTA FIENDEN.
Detta är inte att vara aktivt passé. Detta är att ta AVSTÅND. Att göra det omöjliga och nästan ta död på den Darwin som finns inom våra kroppar.
En gång stod jag vid ett fält. Jag ska aldrig glömma. Jag hade äntligen blivit ENSAM. Endast trädgrenarna. Endast gräset. Endast blodet.
Vissa saker kan man inte nämna direkt. Därför en flummig kommentar.
Likt Nietzsche på klippan över skön där han satt i sin ENSAMHET kryper jag upp på taket och sätter mig. Jag ser inte det otroliga han ser den dagen men jag ser nog några bråkdelar av det hela.
Etiken för detta leverne: Du ska vara snäll mot alla. Ge utan att kräva något tillbaka.
Att inte pushas med av all information och bara hålla fast vid en grej tills den är så klar den kan bli är en väg.
Att säga NEJ är en annan väg. Den mest radikala vägen.
[…] Uppdatering: Jag att den här religiösa utflykten handlar om fenomenet som Rasmus Fleischer beskriver här. […]
– “snackisar” (det i särklass äckligaste ordet i det svenska språket) – kunde inte sagt det bättre. Det är godispåsarnas kommunitet. Vill du ha en skumbanan?
Och du där uppe med ditt AVSTÅND – det var också fint.
Med Johannes litania kan jag också bara mässa med. Ovanligt nog.
Jag Vet!
Nu tar jag och skriver en följetång där jag länkar hit, om att hålla tyst, för att det är på tapeten!
problemet med att vara _aktivt_ passé är väl att man då först måste känna till vad som är hett/gammalt. något som motverkar hela syftet med att vara aktivt passé. men är inte den höga hastigheten en effekt av decentralisering?
Man sätter upp fingret i vinden och så går man åt det håll varifrån det inte blåser – enkelt ; )
Jag tror detta är en viktig diskussion, framför allt p g a hur mycket tid många av oss twitter-aktiva tillbringar med mediet. Jag ser inte flockbeteende som nödvändigtvis dåligt, men liksom du frågar jag mig ofta vad som egentligen är poängen med att jag RT:ar “viktig” information till mina följare, varav de flesta redan delar mina åsikter. Hur föreställer vi oss egentligen orsakskedjan mellan vårt febrila arbete med att “lyfta frågor” varje dag på twitter och något slags samhällsförändring? Jag tror svaret så gott som alltid inbegriper massmedia och ett gäng journalister någonstans.
Jag tror att mediabranschens hegemoni över den svenska twittersfären har enormt inflytande på hur vi betraktar och använder twitter-mediet. Snarare än att vi användare är dumma och har en övertro på journalisters roll så är vi nog blott alltför medvetna om att de flesta av våra presumtiva läsare har något slags koppling till mediabranschen, och vi känner att vi skulle kunna influera deras urval, att “vår” fråga eller “vårt” perspektiv har en chans att få utrymme i etern. Detta skulle förstås kunna vara en konsekvens av att antalet aktiva twittrare i Sverige är så litet, men jag tror också att det utgör en inträdesbarriär: Så länge samtal på twitter helt och hållet kretsar kring vad som behandlas/borde behandlas/inte borde behandlas i massmedia så tror jag att folk som helt saknar kontakt med den världen saknar större anledning att börja prata rakt ut i luften på twitter.
Om man jämför med USA (där icke-vita medborgare är överrepresenterade bland aktiva twitter-användare) eller Storbritannien (där etablerade journalister både till höger och vänster är livrädda för “twitter-mobben” och ofta förhåller sig föraktfullt till sociala media) så framstår svenska twitter verkligen som en debattklubb för en välutbildad liberal yuppie-elit, där stämningen alltid är lika hövlig och artighet och “vidsynthet” premieras.
Jag tycker det låter som en bra idé att på nåt sätt försöka ersätta “aktualitet” med “relevans” i sitt twittrande. Det vore inte fel med en klient som sköt upp RTs i några månader och frågade en vid ett senare tillfälle om man fortfarande vill retweeta. Tror faktiskt de vore ganska enkelt att skriva ett sådant tillägg till den klienten som jag använder (den heter TTYtter.pl).
Det vore också kul med fler förslag på hur man skulle kunna använda twitter till något utöver rent tidsfördriv.
Vad hände med toalettklottret?
Jag är 45 år och funderar på fullt allvar att börja klottra på offentliga toaletter. Jag tycker det är intressant att jag känner så. Det är så mycket som gör mig förbannad och sorgsen. Är det fånigt att tänka klotter som medel då?
En fråga.
Borde fler vuxna klottra istället för att twittra?
ps. Med offentliga toaletter menar jag även toaletter på caféer, muséer etc. Man vill ju ha läsare :-)
MattiK: Jag känner/tänker precis likadant, ganska ofta.
Twitter är väldigt olika saker för olika människor. Jag tycker att den svenska twitteratin är ointressant och navelskådande och som “konversation” är Twitter värdelöst.
För mig är Twitter ett finmaskigt nät för att fånga zeitgeist, esoterika, och länkar, länkar, länkar – att följa ett antal människor kan likställas med att ställa in sitt filter för vad som skall fastna i nätet, och en RT är ett sätt att förstärka en signal in i andras nät. Är man tillräckligt noggrann med att välja sina källor får man fantastiskt relevanta saker. Om någon Twittrar fler än tio publika inlägg om dagen så avföljer jag. Orkar inte med ängsliga varumärkesbyggare och “debattörer”. Det är i extrem realtid. Jag orkar aldrig läsa ikapp mer än kanske sex timmars twittrande, om det var intressant nog så lär det dyka upp igen och annars får jag väl helt enkelt missa det.
Så alla #debatter lämnar mig iskall. Twitter är bäst för att dela länkar och få någon sorts mönsterigenkänning på nätet just precis nu. Man doppar handen i strömmen och känner av temperaturen, sedan tar man upp den igen.
Ja, twitter är verkligen olika saker för olika människor – det finns helt klart många olika motiv och skäl till att vara en aktiv användare. Kanske är det dumt att prata om olika för- och nackdelar med twitter utan att först klargöra vad en hoppas att det ska kunna användas till. Min utgångspunkt är väl att jag tror att det skulle kunna vara ett strategiskt användbart medium för revolutionära rörelser på vänsterkanten, men att jag inte tycker att vi har utnyttjat den potentialen särskilt väl ännu. Vi betraktar och hanterar twitter som ett rum vigt åt debatt i liberal regi, i stället för som en infrastruktur som möjliggör koordination och samarbete vad gäller att analysera vår ekonomiska och politiska situation, och utarbetande av möjliga gemensamma strategier och vägar framåt. Om vi hade en annan (lite mindre självupptagen?) inställning till mediet och till varandra så tror jag att twitter skulle kunna vara extremt användbart i det avseendet.
Jag kan tänka mig att många som intresserar sig för den här diskussionen har helt andra målsättningar med sitt twittrande. Och om inte målen är tydliga så kanske ett samtal om olika medels för- och nackdelar är ganska meningslös.
Nu känner jag att det vore riktigt intressant att höra vad andra hoppas kunna få ut av twitter…?
För mig är twitter ett slags nikotintuggummi när jag tänder av från facebook, som blev riktigt olidligt när jag fick smartphone och la in fejjan – appen. Helt plötsligt var jag indragen i “samtalet” jämt, hela tiden. Twitters begränsningar gör att jag förmår hålla viss distans. Det inbjuder ju inte riktigt till samtal på samma intima sätt som facebook, utan känns mer som en marknadsplats, där användarna marknadsför och positionerar sina personliga varumärken. Jag lockas sällan att skriva inlägg, för att jag inte känner att det ger något. Jag vill ha kommunikation – till den grad att kommunikationen till sist hotar konsumera mig. I vart fall med den hastighet som finns i flödet idag.
Kommentera bloggar känns i det sammanhanget riktigt fridfullt. Fyra dagar efter inlägg är samtalet fortfarande igång.
Igen:
Birgitta Trotzig. I tystnaden hade hon det fulla ORDET.
Detta, det mest radikala kan vi knappt tänka oss. Men jag tror vi måste klippa av navelsträngen någon gång. Och försvinna. Som en individ som står där hon står och BARA FINNS DÄR.
Kanske om 10 år. Kanske om 20.
Ordet är mitt i mina tankar. Ordet ger jag min vän när vi träffas.
Kan låta ressimentalt. Men icke. Blod är mitt kött hjärnan. Tanken. Blod är mitt tal jag ger min vän IRL. Rörelsen fram och tillbaka i samtalet (icke prat). Och sen Beröringen.
Jag lever inte likt detta själv. En dag kommer en vändning.
Ursäkta för flummig kommentar. :)
…samtidsslaveriet = moderniteten
Det bästa sättet att odla de frågor man brinner för och bygga upp en bas för intressant diskussion för dessa frågor bortanför tweetflodernas skitbrus – borde väl annars vara att Sluta Twittra?
Man börja blogga istället. Skriv långa fokuserade texter. Diskutera i kommentartråden med likasinnade. Enkelt!
[…] Om samtidsslaveriet på Twitter och möjliga utvägar […]
Jag skrev ytterligare en bloggtext om betydelsen av gemensam lättja och om betydelsen av att ha tråkigt tillsammans inspirerad av den här dialogen om samtidsslaveri här på copyriot.
http://perherngren.blogspot.se/2013/02/lattja-effektivare-aktivism.html?
[…] som beskrivet ovan, och det är lätt att hålla med Rasmus Fleischer i det han i sin frustration skriver på sin blogg, men det gör i sin tur att andra kan använda twitter som ett sätt att sålla agnarna från vetet […]
[…] Om samtidsslaveriet på Twitter och möjliga utvägar […]
[…] att söka information om samtidsslaveriet. Det har diskuterats av Johannes(BL) Nilsson (TW). Copyriot (BL) och Per […]
Kommentera