Spridda tankar om privaträtt

Så länge människor backar från rättsliga hot av rädsla för att tvingas betala rättegångskostnader, eller för att de till skillnad från motparten inte har råd att avlöna egna jurister, är det ett skämt att kalla privaträtten för “rätt”.

(Privaträtt är alltså detsamma som civilrätt, civil law, härlett av romarnas ius civile. Men det germanska ordet, Privatrecht visar tydligare att det handlar om en privatiserad rättsskipning. Som när nu Piratpartiet vek sig för Antipiratbyrån genom att sluta routa nät till The Pirate Bay. Men detta är ju bara ett ovanligt spektakulärt exempel i mängden.)

Jevgenij Pasjukanis hette en rättsteoretiker i det tidiga Sovjet, som hann författa några högintressanta verk innan han slaktades av Stalin. Hans ingång var lika simpel som den var ultrakritisk: rätten är att betrakta som form. Precis som värdeformen, är även rättsformen specifik för den kapitalistiska moderniteten. Och i likhet med värdeformen, rymmer även rättsformen sina inneboende motsättningar.

I inledningen till sin bok Allmän rättslära och marxism (1924) skrev Jevgenij Pasjukanis:

Law as a form /…/ exists only in antitheses: objective law/subjective law, public law/private law etc. /…/
Only bourgeois-capitalist society creates all the conditions necessary for the legal element in social relationships to achieve its full realization. /…/
Objections may be raised that the general theory of law, as we understand it, is a discipline which deals only with formal and contrived definitions and artificial concepts. No one doubts that political economy studies something which really exists, although Marx warned that such objects as value, capital, profit, rent etc. “cannot be discovered with the aid of a microscope and chemical analysis”. The theory of law operates with abstractions which are no less “artificial”; the methods of research in the natural sciences cannot discover a “legal relation” or a “subject of law”; but very real social forces are hidden behind these abstractions.

Enligt detta synsätt, kan rätten inte tänkas utifrån något ideal om harmoni (som jag ibland uppfattar att Cybernormer gör när de postulerar att den formella rätten bör överensstämma med praktiska normen). Tvärtom menar Pasjukanis att rättsformen är splittring: subjekt ställs mot objekt, privaträtt mot offentlig rätt, och så vidare.

Rättens objekt (1927) inleds med en enkel hänvisning till Tsarrysslands främsta rättssociolog:

Every real law is a law of some thing.” (Korkunov)

Rättslära handlar inte minst om upprättandet av rättsobjekt. Upphovsrättens traditionella objekt är exempelvis “verket“, det som i ytterst lösa termer definieras av lagtextens § 1. Objektets existens sätts på spel i varje tvist om plagiat. När det däremot gäller de pågående striderna kring The Pirate Bay, handlar de ganska lite om upphovsrätt i egentlig mening. Vad som står på spel är då snarare internets karaktär av rättsobjekt.

Gilles Deleuze har formulerat en del intressanta tankar om rättsfilosofi. Här en passage ur Negotiations:

it’s not established and codified constitutional rights that count but everything that’s legally problematic and constantly threatens to bring what’s been established back into question that counts. There’s no shortage of such problems these days; the whole Civil Code’s strained to breaking-point, and the Penal Code is in as great a mess as the prison system. Rights aren’t created by codes and pronouncements but by jurisprudence.

Rättigheter skapas inte genom att formuleras i lagtext, skriver Deleuze. De skapas genom jurisprudens, alltså rättsfilosofi. Men rättsfilosofi är enligt detta synsätt inget som skapas av professionella jurister eller filosofer, utan uppstår ur “singulariteteter”. När det gäller frågan om att skapa dessa singulariteter, uttrycker Deleuze en kritik som känns synnerligen aktuell i dagens medieklimat:

All this may of course involve taking particular positions to make some particular point. But it’s not enough these days to “take a position,” however concretely. You need some sort of control over how it’s presented. Otherwise you’ll quickly find yourself on television replying to stupid questions or face to face, back to back, with someone, “discussing things.” What if we were to get involved in producing the program? But how? It’s a specialized business, we’re not even the customers any more; television’s real customers are the advertisers /…/
I think there’s a public for philosophy and ways of reaching it, but it’s a clandestine sort of thinking, a sort of nomadic thinking. The only form of communication one can envisage as perfectly adapted to the modern world is Adorno’s model of a message in a bottle, or the Nietzschean model of an arrow shot by one thinker and picked up by another.

Resonanserna med samtida nätkritik och nätpolitik, med flykten från samtidsslaveri och grävandet av tunnlar, är slående. Det räcker inte att “ta ställning”.

22 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 26 February 2013 at 10:47 am

Mycket intressant! Instämmer med dig och Deleuze i att samtidsflödet är ett slaveri i flera bemärkelser.

Men frågan är om Adorno och Nietzsches metaforer håller som tänkbara alternativ. Att lägga ett budskap i en flaska eller att skjuta iväg det som en pil är ju att ge upp samtalet (som någon form av tvåvägskommunikation).

Då tror jag mera på tunnel-bunker-drönar-tänkandet som utvecklas inuti internet.

Tunnelsamtalet: konspirationen.

Bunkersamtalet: Den alternativa diskussionen, i alternativa format.

Drönarsamtalet: diskussion utan formell avsändare (hit hör bla. trollning, pranks, illusioner).

Alla dessa rymmer det goda filosofiska samtalet.

#2 Viktualiebrodern on 26 February 2013 at 12:22 pm

Intressant med Deleuze och Adorno/Nietzsches syn på politik.

Gemensamt är väl tidsaspekten: Det är dåraktigt, att om man nu försöker bedriva någon politik som man själv tycker är värdefull, att tro man får se något resultat i sin egen livstid.

Däremot, om det har något värde, kommer flaskan att hittas på en strand och pilen i ett buskage i en oviss framtid. Trots Googles allt större minnesförluster finns ju saker kvar numera.

Men för den enskilde som lever nu måste mottot vara det samma som Karl den Djärves av Burgund: “Man måste inte hoppas för att handla, eller ha framgång för att gå vidare”. (Point n’est besoin d’espérer pour entreprendre, ni de réussir pour persévérer).

#3 kjell on 26 February 2013 at 2:00 pm

Christopher, kan du förklara för mig, hur skulle det se ut rent praktiskt, eller är det bara en metafor?
“Då tror jag mera på tunnel-bunker-drönar-tänkandet som utvecklas inuti internet. ”

Rasmus, det är bara o erkänna, jag förstår väldigt lite av din text, men rent instinktivt känns det ändå rätt. Det blir som musik, man “förstår” inte musik man upplever den in i ryggmärgen, så är det med många av dina texter, fortsätt så.

#4 Icebear on 26 February 2013 at 3:24 pm

Hur förhåller sig dessa tunnlar till de “samtal vid köksbordet” som påstås utövas bland verklighetens folk?

#5 Christopher Kullenberg on 26 February 2013 at 6:26 pm

Kjell: Jag uttrycker mig aldrig metaforiskt. Det är för poeter.

Detta kommentarsfält är en bunker, i meningen att det hålls skyddat från nutidsslaveriet. När jag och Rasmus pratar med varandra på IRC rör det sig å andra sidan om ett krypterat tunnelsystem, därav konspirerandet. Om jag sedan skulle få för mig att lyfta detta samtal på ett oväntat sätt, exempelvis på en pub, skulle diskussionen vara av drönarkaraktär. Något som utan sammanhang gör ett nedslag.

Min tanke är att dessa tre typer ger en rik mångfald av “modulationer” för både det politiska och det filosofiska samtalet. Vissa idéer, gärna de kontroversiella och knäppa, frodas bäst som konspirationer. De kan få grogrund i bunkrar som blir som alternativa diken, men förskjuts då en aning. När de sedan gör hastiga nedslag, kanske till och med ut i “offentlighetens nuström”, får de kanske oväntade effekter eller ignoreras.

Icebear: De som påstår att det sker samtal vid köksbordet tänker sig något väldigt konstigt, något som liknar en omöjlig figur. “Köksbordet” tänker de nog som en “privatsfär” som staten inte ska “lägga sig i”. Men samtidigt tänker de att detta är grunden för hur staten ska utformas. Jag tycker det är väldigt abstrakt, och föredrar istället mitt praktiska resonemang.

#6 Icebear on 26 February 2013 at 8:58 pm

Christopher: Förstår vad du menar, tror jag, och tycker det är väldigt intressant. Men jag tycker att de samtal som förs vid köksbordet eller på arbetsplatsen kan vara nog så subversiva, och borde kunna sorteras in i tunnel/drönar/bunker-sammanhanget. Även dessa samtal är i de flesta fall skyddade från nutidsslaveriet, menar jag. Med reservation för att jag kan ha missuppfattat något förstås!

#7 Christopher Kullenberg on 26 February 2013 at 9:29 pm

Icebear: Ja, du har nog rätt. Jag tänkte för mycket på kristdemokrat-sloganen.

Jag tänker att det finns följande kontinuum, från:

“Vad jag säger vid mitt köksbord har ingen med att göra”.

till:

“Igår bjöd jag min granne på kaffe och vi pratade om samhällsekonomin”.

Köksbordet är ett format med flera möjligheter. Dock är det viktigt att vi förstår det (medie)materialistiskt snarare än metaforiskt, som kristdemokraterna gör (köksbordet = verklighetens folk).

#8 Per Herngren on 26 February 2013 at 10:00 pm

Intressant! Tack!

I Habermas mest spännande bok Borgerlig offentlighet från 1962 tar han upp offentliga samtal under 1800 i salonger. Samtalet avbröts med högläsning ur böcker och tidningar.

Ricoeur menar att detta avbrytande av samtal med ex läsande (eller dikter, sång, teater) senare kan intensifiera samtalet.

Habermas menar att under 1900 talet ersätts det offentliga samtalet med publicering. Tidningar är offentliga, men de är inte offentliga samtal. När de läses högt vid köksbordet eller på puben kan avbrytandet sen intensifiera samtalet efteråt. Köksbordet är dock inte offentlig plats vilket gatan, föreningen, studieförbundet och puben är. Men det privata samtalet har givetvis plats bredvid det offentliga samtalet.

Blir läsandet privat utan samtal vilket skedde i början av 1900 så ersätter läsandet det offentliga samtalet, läsandet och publicerandet tar bort offentliga samtalet.

Idag borde bloggar med kommentarer kunna räknas som offentliga samtal även om det är text. Bloggartikeln avbryter samtalet vilket intensifierar samtalet i kommentarerna. Kommentarer har flödande dialogstruktur till skillnad från bloggartikeln.

IRC och köksbord blir bra och intressanta privata samtal.

Twitter blir ibland kvasi-offentligt samtal? Med hashtaggar blir det väl dock offentligt samtal?

Ett problem för blogg som offfentligt samtal är att kommentarerna minskat och ibland försvunnit på många politiska bloggar. Då intensifierar inte bloggartikeln samtalet (kommentarerna). Läsandet av bloggartikeln ersätter det offentliga samtalet.

Det är tyvärr lite liknande utvecklingen som i början av 1900 när högläsningen och diskussionerna på salonger ersattes av privat läsande.

#9 Christopher Kullenberg on 26 February 2013 at 11:49 pm

För att kombinera en ny och en gammal teknik: Vi bör oftare högläsa bloggkommentarer på caféer.

#10 Linus Walleij on 27 February 2013 at 12:40 am

Kornukov där är rolig, han låter ju som Wittgenstein när den senare säger att “världen är allt som är fallet”, ett annat sånt där tvärsäkert postulat.

Max Stirner och John Rawls har skrivit festligt om lagen men itter inte recitera. Aleister Crowley skrev i sin nihilism (i en av det svenska språkets vackraste knasiga översättningar) “gör vad du vill skall vara hela lagen”. (Synbarligen influerad av begreppet makt är rätt.) Det idéhistoriska sällskapet där gör mig dock kallsvettig, och jag tror tanken i posten måste vara att vi antar att vi kan finna lagens väsen, som det nu är, likt matematiken en av människans sinneslekar med stora praktiska följder. Och sedan skissa de mystiska vägar den tager…

Kommentarerna om själva samtalets karaktär här är roliga, när jag läser/kommenterar på Copyriot så känns det som jag sitter på ölstuga med Die Freien. Det är värt det bara för den känslan.

#11 Victor on 27 February 2013 at 7:20 am

jag antog att Deleuze menade “jurisprudence” i bemärkelsen rättspraxis…?

#12 kjell on 27 February 2013 at 7:53 am

att undvika nutidsslaveriet eller “moderniteten” är att avstå från FB o Twitter (en falsk förtrolighet). Om vi flyttar från “ölstugan” till “källarhålan” känns det mer omstörtande eller kanske det är att likna med de där IRC Christopher pratar om.
Det kanske inte behöver vara “enten-eller” mellan “köksbord- ölstuga-källarhåla”

#13 Sakrecoer on 27 February 2013 at 9:53 am

Jag håller verkligen med om att det inte räcker med att ta ställning. Lag och rätt är väl vad som uppstår när profeterna tappar inflytan?

#14 Tove on 27 February 2013 at 1:23 pm

Victor: Det gör han väl också. Fast rättsfilosofi handlar väl om just rättspraxis antar jag.

På tal om Deleuze/rättspraxis: http://generation-online.org/p/fpdeleuze10.htm

#15 kjell on 27 February 2013 at 1:46 pm

Christopher “Vi bör oftare högläsa bloggkommentarer på caféer.” Om vi ederar bloggkommentarer, är det ngt som “går sönder” då? Vi hade ju s.k. “rapportböcker” på 60-talet, det blev sällan bra.
“Krisen, del 84: Tonår och krisår” kanske skulle fungera i en större kontext.

#16 Viktualiebrodern on 27 February 2013 at 4:06 pm

Om högläsning förr:

http://fof.se/tidning/2012/9/artikel/mats-malm-att-lasa-tyst-betraktades-som-konstigt

Erik Gustaf Geijer skrev i sina minnen om hur man på Ransäter läste högt ur nyheterna om revolutionen i Frankrike och intensivt diskuterade innehållet.

Fast det var inget “nutidsslaveri” direkt. Det tog en tre veckor för nyheterna att nå stockholmstidningarna som sedan tog någon vecka på sig till Värmland… Och 1790 förbjöd censuren rapporter från Paris…

#17 Per Herngren on 27 February 2013 at 7:48 pm

Intressant demokratidialog här! När den tidiga borgerligheten lanserade opinion så var det just problemlösningsprocessen högläsning och samtal. Opinion var en teknik att lösa problem. Senare ändrades betydelsen av opinion till individuell åsikt. Det innebär att opinion förlorar sin funktion av problemlösningsteknik. Min åsikt är ju sällan smart. Det är genom att bolla med varandra som skapande sker. Opinon, som åsikt eller summan av åsikter, blir därmed ett hinder för politik och politisk förändring.

#18 djb on 28 February 2013 at 9:03 pm

PP vek sig inte de gjorde bara ett smart drag för just detta visar bara rättighetssprättarna vad som händer. Så PP gjorde helt rätt o fick TPB flyttat o nu är det igång på två ställen istället för ett.

#19 unif on 4 March 2013 at 10:06 am

Förtjänar verkligen piratrörelsen denna typ av überteoretiserande? De pirater jag har träffat har ofta inte varit särskilt intellektuella i sin framtoning, och när man tittar på den aktuella TPBAFK-filmen och begrundar unge herr Svartholm Wargs Lou-Reed-som-nörd-livsstil med droger och allmän skörlevnad känner man sig mest gammal och tråkig i jämförelse.

#20 Rasmus on 4 March 2013 at 11:46 am

Jag skiter väl i vad “piratrörelsen” förtjänar. Den här bloggen behöver inte motiveras av dess förtjänster eller behov.

#21 Kristofer Pettersson on 4 March 2013 at 2:37 pm

Rasmus: Så sätter en ledare ner foten! Bra svar på tal!

unif: För grund för überteorier? Visst är “Piratrörelsen” mer folklig och populär än vad man först kan tro om man främst läser in sig på högintellektuella falanger som Copyriot. Är det breda uttrycket för grunt för ovanstående analyser? Kanske. Å andra sidan, varför aktivt bortse från de djup som faktiskt finns bara för att den breda massan inte visar aktiv medvetenhet?
Piratrörelsen är populär, liberal, teknologiskt progressiv, radikal och transhumanistisk. Den kommer skölja som en flodvåg över det befintliga etablissemanget och inte lämna någon oberörd.
TPB är en del av piratrörelsen men den är inte piratrörelsen. Även om filmen om TPB var välgjord och intressant så handlar den inte om piratrörelsen. Jag är en del av piratrörelsen och jag bryr mig om TPB som en snickare skulle bry sig om sin favorit hammare. Går den sönder, suckar han djupt men skaffar snart en ny.

#22 COPYRIOT | Krisen, del 89: Fetisch, ideologi, kritik on 10 March 2013 at 10:48 pm

[...] Spridda tankar om privaträtt [...]

Kommentera