Åtal väckt mot f.d. Sami-direktör: min avhandling ger bakgrunden

Musikerförbundet meddelar att åtal nu har väckts mot Hans Lindström, som 1996–2006 var vd för rättighetskollektivet Sami.

Åtalspunkterna rubriceras grov trolöshet mot huvudman.
Åklagarens beräkningar av skadan rubriceras som; “slutlig förlust eller beaktansvärd risk för slutlig förlust med sammanlagt cirka 68.000.000 kronor”. /…/
Den har tagit sex år för ekobrottsmyndigheten att utreda ärendet, vilket indikerar den stora omfattningen av vanstyre och misskötsel som skedde under Hans Lindströms ledning.

Musikerförbundets linje är att härvan orsakades av Hans Lindström personligen, men indirekt även av de två andra fackförbund som står bakom Sami: Teaterförbundet och Symf. Dessa ställde sig nämligen bakom Hans Lindström långt efter att Musikerförbundet börjat protestera mot vanstyret. Men även Musikerförbundet är medansvariga för Samis storhetsvansinne på 1990-talet.

Historien sträcker sig en bra bit tillbaka i tiden och bör ses i ett större perspektiv. Som organisation är Sami en märklig skapelse, framavlad som en kompromiss mellan olika fackförbund och statsmakten, med uppdrag att både hävda individuella rättigheter och att bedriva kulturpolitik. Detta lade grunden för den märkliga tur som Sami började ta, vilket för övrigt började redan i 1980-talets fastighetsbubbla, alltså innan Hans Lindström tillträdde som vd.

Min doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi handlar till ganska stor del just om Sami, så låt mig därför citera därifrån:

8.8 Fra?n aktivitetshus till fastighetsbubbla
/…/
Tanken pa? ett aktivitetshus fo?r musiker levde dock vidare som en ma?lsa?ttning fo?r Samis yrkesfra?mjande verksamhet, vars budget va?xte under 1980-talet, sa?rskilt efter laga?ndringen 1986. Fastighetsa?gandet blev a?ven inkomstbringande i sig, da? Sami i ho?g grad kunde hyra ut samlingslokaler och inspelningsstudios. Efter tio a?r pa? Mosebacke ko?pte Sami vid 1990-talets mitt a?nnu en fastighet, som uto?ver ett kansli med ytterst exklusiv inredning inrymde replokaler och inspelningsstudio fo?r musiker att hyra, samt ett kafe? da?r det var ta?nkt att musiker skulle tra?ffa varandra i samband med repetitioner (eller prova det omsusade Internet pa? Samis eget “Cyber Cafe?”.
Efter tolv a?r som vd fo?r ett expansivt Sami avgick Yngve A?kerberg a?r 1996 och ersattes av Hans Lindstro?m, som varit altviolinist i Radiosymfonikerna och fackligt aktiv i Symf.1263 Under honom gjordes en serie av allt mer spektakula?ra investeringar, vilka motiverades som led i organisationens ”yrkesfra?mjande verksamhet”. A?r 1997 ko?ptes det klassiska no?jesplatset Nalen i Stockholm fo?r o?ver hundra miljoner kronor (inklusive renovering och teknik). A?r 2003 o?vertog Sami a?ven driften av Storan i Go?teborg efter att Hans Lindstro?m undertecknat ett fyrtioa?rigt hyreskontrakt. Da?remellan pumpade Sami in pengar i olika fo?retag som utan framga?ng fo?rso?kte a?gna sig a?t musikrelaterad na?thandel. Fo?rluster ta?cktes genom att fastigheterna bela?nades.1264 Sami kan sa?gas ha bla?st upp sin alldeles egen IT-, finans- och fastighetsbubbla.
Bubblan sprack 2006, da? det plo?tsligt visade sig att Sami knappt hade na?gra pengar kvar. Hans Lindstro?m fick sparken av styrelsen, som anklagade honom inte bara fo?r att ha missko?tt ekonomin utan a?ven fo?r att ha fo?rsnillat stora summor fo?r privata a?ndama?l – brottsmisstankar som i skrivande stund a?r under utredning.
/…/
Omsta?ndigheterna kring kraschen a?r sva?ra att klarla?gga och faller i huvudsak utanfo?r avhandlingens ramar. Klart a?r att en central faktor var de mycket expansiva satsningarna pa? fastigheter. Upprinnelsen kan da?rmed spa?ras till den utformning som den yrkesfra?mjande verksamheten gavs kring 1980, da? Samis styrelse besta?mde sig fo?r “Stockholmstanken”.

Jag återvänder även till Sami-krisen i avhandlingens sammanfattande slutkapitel:

10.6 Va?gval i fo?rdelningsfra?gan
/…/
Under 1980-talet pekade Sami pa? att det blivit allt sva?rare att avgo?ra vilken verksamhet som fra?mjade yrkesmusikernas kollektiva intresse. Styrelsen la?t sig va?gledas av en ganska vag tanke om att musiker beho?ver aktivitetshus. Da?rfo?r bo?rjade Sami investera stora summor pengar i fastigheter. A?ven om fastigheterna kanske inte blev till de livfulla aktivitetshus som man fo?rst hade fo?resta?llt sig, visade det sig bli en bra affa?r att hyra ut lokaler. Efter hand ko?pte Sami allt fler fastigheter, inklusive no?jespalatset Nalen i Stockholm.

Vad som skedde var att den yrkesfra?mjande verksamheten bo?rjade bla?sa upp en fastighetsbubbla da?r hundratals miljoner kronor sattes pa? spel. Da?rtill gjorde Sami en rad misslyckade investeringar i musikrelaterade IT-fo?retag. Fastigheterna bela?nades fo?r att ta?cka fo?rlusterna. Till slut sprack bubblan och Sami stod pa? ruinens brant. Fo?r att o?verleva tvingades man la?gga ner all yrkesfra?mjande verksamhet. Vad som a?terstod var en institution som idag endast kan motivera sin existens genom utbetalandet av individuella ersa?ttningar – pengar som i mycket ho?g grad ga?r till en liten grupp av exceptionellt framga?ngsrika musiker samt till do?dsbon.

Avhandlingen kan inte go?ra anspra?k pa? att klargo?ra alla faktorer som bidrog till krisen inom Sami. Vad som da?remot kan sa?gas a?r att spa?nningen mellan konstna?rskap och lo?nearbete, som staten en ga?ng undvek att ta tag i genom att delegera de sva?ra avva?gningarna till Sami, bidragit till skapandet av en instabil organisation. En ursprunglig ma?lsa?ttning om att skapa arbetstillfa?llen va?xte till en kulturpolitisk vision som pa? fo?runderligt vis fo?rvandlades till finansiell spekulation.

Det a?r sva?rt att ta?nka sig att na?got liknande skulle kunnat ske med Stim eller Ifpi, da? dessa haft som sitt entydiga syfte att maximera de individuella ersa?ttningarna till komposito?rer respektive skivbolag. Det ligger ocksa? na?ra till hands att dra en kulturpolitisk la?rdom av det som skedde med Sami. Kort sagt fo?refaller det la?mpligare att staten la?ter sin kulturpolitik sko?tas av myndigheter i sta?llet fo?r att ansvaret delegeras till parafackliga eller korporativa organ.

För den ännu bredare bilden får ni läsa Musikens politiska ekonomi. (Skulle gärna se att Sami eller Musikerförbundet kommenterade avhandlingen i sina organ, men det är nog att hoppas för mycket. Däremot kom just en fin recension i LO:s tidning Arbetet.)

12 kommentarer ↓

#1 mikael altemark on 7 February 2013 at 5:24 pm

War in the age of specific intelligences

#2 Gabrielle Björnstrand on 7 February 2013 at 6:56 pm

Intressant “allegori” över relationen konst/kapital – så som man numera sätter sin tro till konstvaran: den konst som lyckas bra är bra; hade Hans Lindström dessutom lyckats med sina affärer hade det varit Dubbel-Bra, eller Moderat-Bra – vad man nu vill kalla det.

Jag har aldrig hört en moderat kulturpolitiker tänka över det faktum att miljarderna görs på konstnärer långt efter deras död, och av helt andra. Spekulanter, som Lindström.

Tack för att du har så bra överblick, Rasmus!

#3 Jacob Hallén on 7 February 2013 at 8:42 pm

Skapelsen Sami är ren Socialdemokratiks politik från 1980-talet, då facket skulle äga hela samhället. Sami passar som pusselbit hand i handske med löntagarfonderna. Att facket är olämpliga som ägare till stora verksamheter illustreras väldigt bra av Sami’s uppgång och fall. I en facklig organisation kan man alltid få en person i toppen som har fått sitt jobb på andra meriter än att vara en bra företagsledare. Att flytta på en sådan person tar tid i fackliga sammanhang. I ett rent kapitalistiskt företag är risken att få in rena stolpskott mindre, och de åker lättare ut.

Därmed inte sagt att kapitalismen är fri från klåpare och kriminella.

#4 Puck on 7 February 2013 at 9:02 pm

Jacob: Och finanskrisen?

Den normativa synen på kapitalism och hur lätt den eliminerar stolpskott har gång på gång motbevisats, nu senast ganska hårt.
Visst, aldrig under ideala sammanhang, men kapitalismen kan inte gärna bedömmas utifrån sitt ideal.

Samis agerande för snarare tankarna till hur vinstdrivna företag och banker i USA agerat.

#5 Gabrielle Björnstrand on 7 February 2013 at 10:50 pm

“I ett rent kapitalistiskt företag är risken att få in rena stolpskott mindre, och de åker lättare ut.”

JASSå, Verkligen?

Även om det är vad man lär sig på Handelshögskolan kan det vara lite, lite fel. Vilket Jacob så fint insinuerar ovan.
Kapitalet har ägnat det senaste decenniet åt att dammsuga banker, bostadslån, hedgefonder, råvaror, de fattigas andel av afrikanska jordar, livsfarliga “oljeresurser” etc. etc. Var och varannan vecka hör vi om fibbel, fusk och ren stöld bland de heliga Företagsledarna. Men det ska sägas att pampar av annat slag, bland sossar, i Rädda Barnen, musikerfack eller whatever, kan göda sitt eget kött lika bra, och hamstra pengar lika bra. Det är modernt att vara utsugare, penningtvättare och mutfixare, nästan oavsett bakgrund. Det blir bara lite mer hycklande kanske; om man jobbar för en organisation med alla bästa i sikte, som Hans Lindström gjorde. Att kapitalets företagsledare aldrig har allas bästa i sikte vet vi ju däremot sen länge. Om inte borde 2008 års finanskris varit ett litet litet Uppvaknande.

#6 Gabrielle Björnstrand on 7 February 2013 at 11:00 pm

– vilket Puck så fint insinuerar – skulle det stå. Sorry!

#7 Micke vK on 8 February 2013 at 10:37 am

Intressant! Men jag förstod inte ledet med fastighetsbubbla, blev fastigheterna övervärderade?

#8 rasmus on 8 February 2013 at 10:49 am

Micke vK: Under 1980-talets överhettning på Stockholms fastighetsmarknad, med övergripande tendens till finansbubbla, upptäckte Sami att det var lukrativt att äga fastigheter och hyra ut dem. Sålunda började de köpa fler fastigheter, senare gjordes t.ex. en jätteinvestering i Nalen. Och därefter undertecknades ett fyrtioårigt hyreskontrakt på Storan i Göteborg, uppenbarligen baserat på en glädjekalkyl om hur mycket man skulle få in genom att hyra ut lokaler till olika events. Detta tycker jag klassificerar som fastighetsbubbla.

#9 Micke vK on 8 February 2013 at 3:22 pm

OK! Ja, kanske, det låter ju t ex som att Sami själva direkt och indirekt stått för den stora efterfrågan av just den sortens lokaler. Om de överskattade hur mycket utgifter de själva och några Sami-finansierade närstående skulle vilja lägga på lokalanvändning i framtiden och accepterade höga köppriser utifrån det börjar det ju likna en bubbla.

#10 rasmus on 8 February 2013 at 4:29 pm

Nja, att fastighetsaffärerna skenade iväg var nog mycket för att externa aktörer visade sig villiga att hyra konferenslokaler och inspelningsstudios. Misstänker att de räknade med att efterfrågan och hyresnivåer skulle fortsätta att öka i evighet, ungefär.

#11 manen on 11 February 2013 at 1:14 pm

Jacob: skulle gissa på att vissa delar av svenskt näringsliv inte sa nej till en organisation man kunde förhandla med ung. som med LO et consortes(ok analogin haltar men ändå!),

#12 kjell on 14 February 2013 at 3:23 pm

Rasmus din “Musikens politiska ekonomi”, kanonrecension av
Swedenmark, du har väl läst eller åtminstone tittat i hans “Kritikmaskinen” mkt intressant.
Jag vill också rekomendera en bok från förlaget Daidalos “Konstens omvända ekonomi”. Den har viss bäring på de diskussioner som förs här på bloggen

Kommentera