Åtal väckt mot f.d. Sami-direktör: min avhandling ger bakgrunden

Musikerförbundet meddelar att åtal nu har väckts mot Hans Lindström, som 1996–2006 var vd för rättighetskollektivet Sami.

Åtalspunkterna rubriceras grov trolöshet mot huvudman.
Åklagarens beräkningar av skadan rubriceras som; “slutlig förlust eller beaktansvärd risk för slutlig förlust med sammanlagt cirka 68.000.000 kronor”. /…/
Den har tagit sex år för ekobrottsmyndigheten att utreda ärendet, vilket indikerar den stora omfattningen av vanstyre och misskötsel som skedde under Hans Lindströms ledning.

Musikerförbundets linje är att härvan orsakades av Hans Lindström personligen, men indirekt även av de två andra fackförbund som står bakom Sami: Teaterförbundet och Symf. Dessa ställde sig nämligen bakom Hans Lindström långt efter att Musikerförbundet börjat protestera mot vanstyret. Men även Musikerförbundet är medansvariga för Samis storhetsvansinne på 1990-talet.

Historien sträcker sig en bra bit tillbaka i tiden och bör ses i ett större perspektiv. Som organisation är Sami en märklig skapelse, framavlad som en kompromiss mellan olika fackförbund och statsmakten, med uppdrag att både hävda individuella rättigheter och att bedriva kulturpolitik. Detta lade grunden för den märkliga tur som Sami började ta, vilket för övrigt började redan i 1980-talets fastighetsbubbla, alltså innan Hans Lindström tillträdde som vd.

Min doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi handlar till ganska stor del just om Sami, så låt mig därför citera därifrån:

8.8 Från aktivitetshus till fastighetsbubbla
/…/
Tanken på ett aktivitetshus för musiker levde dock vidare som en målsättning för Samis yrkesfrämjande verksamhet, vars budget växte under 1980-talet, särskilt efter lagändringen 1986. Fastighetsägandet blev även inkomstbringande i sig, då Sami i hög grad kunde hyra ut samlingslokaler och inspelningsstudios. Efter tio år på Mosebacke köpte Sami vid 1990-talets mitt ännu en fastighet, som utöver ett kansli med ytterst exklusiv inredning inrymde replokaler och inspelningsstudio för musiker att hyra, samt ett kafé där det var tänkt att musiker skulle träffa varandra i samband med repetitioner (eller prova det omsusade Internet på Samis eget “Cyber Café”.
Efter tolv år som vd för ett expansivt Sami avgick Yngve Åkerberg år 1996 och ersattes av Hans Lindström, som varit altviolinist i Radiosymfonikerna och fackligt aktiv i Symf.1263 Under honom gjordes en serie av allt mer spektakulära investeringar, vilka motiverades som led i organisationens ”yrkesfrämjande verksamhet”. År 1997 köptes det klassiska nöjesplatset Nalen i Stockholm för över hundra miljoner kronor (inklusive renovering och teknik). År 2003 övertog Sami även driften av Storan i Göteborg efter att Hans Lindström undertecknat ett fyrtioårigt hyreskontrakt. Däremellan pumpade Sami in pengar i olika företag som utan framgång försökte ägna sig åt musikrelaterad näthandel. Förluster täcktes genom att fastigheterna belånades.1264 Sami kan sägas ha blåst upp sin alldeles egen IT-, finans- och fastighetsbubbla.
Bubblan sprack 2006, då det plötsligt visade sig att Sami knappt hade några pengar kvar. Hans Lindström fick sparken av styrelsen, som anklagade honom inte bara för att ha misskött ekonomin utan även för att ha försnillat stora summor för privata ändamål – brottsmisstankar som i skrivande stund är under utredning.
/…/
Omständigheterna kring kraschen är svåra att klarlägga och faller i huvudsak utanför avhandlingens ramar. Klart är att en central faktor var de mycket expansiva satsningarna på fastigheter. Upprinnelsen kan därmed spåras till den utformning som den yrkesfrämjande verksamheten gavs kring 1980, då Samis styrelse bestämde sig för “Stockholmstanken”.

Jag återvänder även till Sami-krisen i avhandlingens sammanfattande slutkapitel:

10.6 Vägval i fördelningsfrågan
/…/
Under 1980-talet pekade Sami på att det blivit allt svårare att avgöra vilken verksamhet som främjade yrkesmusikernas kollektiva intresse. Styrelsen lät sig vägledas av en ganska vag tanke om att musiker behöver aktivitetshus. Därför började Sami investera stora summor pengar i fastigheter. Även om fastigheterna kanske inte blev till de livfulla aktivitetshus som man först hade föreställt sig, visade det sig bli en bra affär att hyra ut lokaler. Efter hand köpte Sami allt fler fastigheter, inklusive nöjespalatset Nalen i Stockholm.

Vad som skedde var att den yrkesfrämjande verksamheten började blåsa upp en fastighetsbubbla där hundratals miljoner kronor sattes på spel. Därtill gjorde Sami en rad misslyckade investeringar i musikrelaterade IT-företag. Fastigheterna belånades för att täcka förlusterna. Till slut sprack bubblan och Sami stod på ruinens brant. För att överleva tvingades man lägga ner all yrkesfrämjande verksamhet. Vad som återstod var en institution som idag endast kan motivera sin existens genom utbetalandet av individuella ersättningar – pengar som i mycket hög grad går till en liten grupp av exceptionellt framgångsrika musiker samt till dödsbon.

Avhandlingen kan inte göra anspråk på att klargöra alla faktorer som bidrog till krisen inom Sami. Vad som däremot kan sägas är att spänningen mellan konstnärskap och lönearbete, som staten en gång undvek att ta tag i genom att delegera de svåra avvägningarna till Sami, bidragit till skapandet av en instabil organisation. En ursprunglig målsättning om att skapa arbetstillfällen växte till en kulturpolitisk vision som på förunderligt vis förvandlades till finansiell spekulation.

Det är svårt att tänka sig att något liknande skulle kunnat ske med Stim eller Ifpi, då dessa haft som sitt entydiga syfte att maximera de individuella ersättningarna till kompositörer respektive skivbolag. Det ligger också nära till hands att dra en kulturpolitisk lärdom av det som skedde med Sami. Kort sagt förefaller det lämpligare att staten låter sin kulturpolitik skötas av myndigheter i stället för att ansvaret delegeras till parafackliga eller korporativa organ.

För den ännu bredare bilden får ni läsa Musikens politiska ekonomi. (Skulle gärna se att Sami eller Musikerförbundet kommenterade avhandlingen i sina organ, men det är nog att hoppas för mycket. Däremot kom just en fin recension i LO:s tidning Arbetet.)

12 kommentarer ↓

#1 mikael altemark on 7 February 2013 at 5:24 pm

War in the age of specific intelligences

#2 Gabrielle Björnstrand on 7 February 2013 at 6:56 pm

Intressant “allegori” över relationen konst/kapital – så som man numera sätter sin tro till konstvaran: den konst som lyckas bra är bra; hade Hans Lindström dessutom lyckats med sina affärer hade det varit Dubbel-Bra, eller Moderat-Bra – vad man nu vill kalla det.

Jag har aldrig hört en moderat kulturpolitiker tänka över det faktum att miljarderna görs på konstnärer långt efter deras död, och av helt andra. Spekulanter, som Lindström.

Tack för att du har så bra överblick, Rasmus!

#3 Jacob Hallén on 7 February 2013 at 8:42 pm

Skapelsen Sami är ren Socialdemokratiks politik från 1980-talet, då facket skulle äga hela samhället. Sami passar som pusselbit hand i handske med löntagarfonderna. Att facket är olämpliga som ägare till stora verksamheter illustreras väldigt bra av Sami’s uppgång och fall. I en facklig organisation kan man alltid få en person i toppen som har fått sitt jobb på andra meriter än att vara en bra företagsledare. Att flytta på en sådan person tar tid i fackliga sammanhang. I ett rent kapitalistiskt företag är risken att få in rena stolpskott mindre, och de åker lättare ut.

Därmed inte sagt att kapitalismen är fri från klåpare och kriminella.

#4 Puck on 7 February 2013 at 9:02 pm

Jacob: Och finanskrisen?

Den normativa synen på kapitalism och hur lätt den eliminerar stolpskott har gång på gång motbevisats, nu senast ganska hårt.
Visst, aldrig under ideala sammanhang, men kapitalismen kan inte gärna bedömmas utifrån sitt ideal.

Samis agerande för snarare tankarna till hur vinstdrivna företag och banker i USA agerat.

#5 Gabrielle Björnstrand on 7 February 2013 at 10:50 pm

“I ett rent kapitalistiskt företag är risken att få in rena stolpskott mindre, och de åker lättare ut.”

JASSå, Verkligen?

Även om det är vad man lär sig på Handelshögskolan kan det vara lite, lite fel. Vilket Jacob så fint insinuerar ovan.
Kapitalet har ägnat det senaste decenniet åt att dammsuga banker, bostadslån, hedgefonder, råvaror, de fattigas andel av afrikanska jordar, livsfarliga “oljeresurser” etc. etc. Var och varannan vecka hör vi om fibbel, fusk och ren stöld bland de heliga Företagsledarna. Men det ska sägas att pampar av annat slag, bland sossar, i Rädda Barnen, musikerfack eller whatever, kan göda sitt eget kött lika bra, och hamstra pengar lika bra. Det är modernt att vara utsugare, penningtvättare och mutfixare, nästan oavsett bakgrund. Det blir bara lite mer hycklande kanske; om man jobbar för en organisation med alla bästa i sikte, som Hans Lindström gjorde. Att kapitalets företagsledare aldrig har allas bästa i sikte vet vi ju däremot sen länge. Om inte borde 2008 års finanskris varit ett litet litet Uppvaknande.

#6 Gabrielle Björnstrand on 7 February 2013 at 11:00 pm

– vilket Puck så fint insinuerar – skulle det stå. Sorry!

#7 Micke vK on 8 February 2013 at 10:37 am

Intressant! Men jag förstod inte ledet med fastighetsbubbla, blev fastigheterna övervärderade?

#8 rasmus on 8 February 2013 at 10:49 am

Micke vK: Under 1980-talets överhettning på Stockholms fastighetsmarknad, med övergripande tendens till finansbubbla, upptäckte Sami att det var lukrativt att äga fastigheter och hyra ut dem. Sålunda började de köpa fler fastigheter, senare gjordes t.ex. en jätteinvestering i Nalen. Och därefter undertecknades ett fyrtioårigt hyreskontrakt på Storan i Göteborg, uppenbarligen baserat på en glädjekalkyl om hur mycket man skulle få in genom att hyra ut lokaler till olika events. Detta tycker jag klassificerar som fastighetsbubbla.

#9 Micke vK on 8 February 2013 at 3:22 pm

OK! Ja, kanske, det låter ju t ex som att Sami själva direkt och indirekt stått för den stora efterfrågan av just den sortens lokaler. Om de överskattade hur mycket utgifter de själva och några Sami-finansierade närstående skulle vilja lägga på lokalanvändning i framtiden och accepterade höga köppriser utifrån det börjar det ju likna en bubbla.

#10 rasmus on 8 February 2013 at 4:29 pm

Nja, att fastighetsaffärerna skenade iväg var nog mycket för att externa aktörer visade sig villiga att hyra konferenslokaler och inspelningsstudios. Misstänker att de räknade med att efterfrågan och hyresnivåer skulle fortsätta att öka i evighet, ungefär.

#11 manen on 11 February 2013 at 1:14 pm

Jacob: skulle gissa på att vissa delar av svenskt näringsliv inte sa nej till en organisation man kunde förhandla med ung. som med LO et consortes(ok analogin haltar men ändå!),

#12 kjell on 14 February 2013 at 3:23 pm

Rasmus din “Musikens politiska ekonomi”, kanonrecension av
Swedenmark, du har väl läst eller åtminstone tittat i hans “Kritikmaskinen” mkt intressant.
Jag vill också rekomendera en bok från förlaget Daidalos “Konstens omvända ekonomi”. Den har viss bäring på de diskussioner som förs här på bloggen

Kommentera