Om cyberkriget

“Cyber” är knappast ett ord som man hör särskilt ofta nuförtiden – förutom i militären, åtminstone den amerikanska. Där är tvärtemot “cyberkriget” det nya svarta, för att inte säga det nya terror. Närmast okontrollerat växer sig ett cyber-militär-industriellt komplex i USA som årligen göds med åtskilliga miljarder dollar.
Richard A. Clarke slog an tonen under Bush-administrationens sista år och publicerade i våras boken Cyber War där några av de återkommande hotbilderna bankas in.
Han påstår att en “cyberattack” mot USA kan spränga pipelines, slå ut elnätet, stoppa tågen, skapa kaos på vägarna och – kanske värst av allt – förstöra de finansiella register som håller reda på vem som äger vad. Attacken kan komma från en ensam individ eller från en främmande nation. En klar tendens i dessa sammanhang är att varningarna särskilt syftar på Kina. Glöm skäggiga terrorister – nu hotas USA av de kinesiska superhackarna!

Om “cyberkrig” som ny industri skriver den rutinerade journalisten Seymour Hersh i ett långt och läsvärt, om än aningen rörigt, reportage i The New Yorker. Han reser minst två stora invändningar mot de dominerande hotbilderna samt lyfter fram en stor principfråga.
För det första finns det knappast någon grund för det myckna pratet om hur USA:s elnät kan slås ut med en knapptryckning. Framför allt av det enkla skälet att det inte finns ett enda nationellt elsystem. Genom att hundratals olika privata och statliga elbolag opererar egna nät med egna datorsystem är elförsörjningen relativt decentraliserad, vilket utgör det bästa skyddet. Underförstått i tanken på storskaliga cyberattacker tycks finnas en idé om tilltagande centralisering (jämför gärna med tidigare inlägg om atomkraften).

För det andra visar Seymour Hersh att det sker en systematisk sammanblandning av cyberspionage och cyberkrig. Detta har varit lönsamt för de företag som får kontrakt av militären, men innebär i förlängningen att nästan allt som handlar om hård- eller mjukvara kan dras in i krigets logik. Efter att Pentagon nu har etablerat “cyberspace” som ett nytt stridsfält fortsätter frågorna att hopas om i vilken mån civila datorer hemma hos vanliga amerikanska medborgare – datorer som kanske har tagits över av virus – nu kan vara legitima mål för militära insatser. Eller om Island kan invaderas för att stoppa Wikileaks/Wikigeysir.

Frågan som allt kan kokas ner till handlar enligt Seymour Hersh om kryptering, som kan betraktas som det civila svaret på säkerhetshoten. Militären vill i allmänhet inte att enskilda och företag ska skydda sig genom starkare kryptering, eftersom detta försvårar för dem att cyberkriga. Vad nu cyberkrig i slutändan innebär – ingen vet exakt och kanske är det just poängen att inte veta, att ha ännu ett krig med oklar fiende som inte går att besegra utan bara suga åt sig allt större resurser.

Å andra sidan har vi Howard Schmidt, president Obamas särskilde rådgivare i frågor om datorsäkerhet. Han står fast vid att USA inte befinner sig i något som liknar “cyberkrig”. Frågan är bara vad hans ord väger gentemot myllret av nya cyberkrigardivisioner inom armén, flygvapnet, flottan och inte minst NSA.

Jamie King gör några noteringar “related to my ongoing research into post-state actants” (en formulering som gör mig nyfiken), bland annat om hur de nya strategierna kring cyberkrig kan kopplas till konflikterna om intellektuell egendom.

Viruses are increasingly seen as weapons, or even actants, in international warfare. They are products of individuals and groups but take on qualities associated with state opponents.

Slutligen måste förstås nämnas att Hans Rosén skrev ett ambitiöst reportage i Dagens Nyheter som delvis utgick från Seymour Hersh men också gräver i vad som sker i Sverige och EU.

I slutet av september deltog svenska myndigheter för första gången i Cyber Storm, en USA-ledd övning i nätsäkerhet. Tillsammans med elva andra länder kallas Sverige numera för internationell partner. Med i övningen var också amerikanska försvarsdepartementet Pentagon.
Deltagarna i Cyber Storm ställdes inför scenarier där fienden attackerade fundamentala delar av internet med förlust av människoliv och haveri i centrala samhällsfunktioner som följd. Den svenska delen kretsade främst kring störningar i elförsörjningen och hur kraftbolag och myndigheter gemensamt kan bemöta detta.

En detalj som jag reagerar på är att FRA-medarbetare som Dan Larsson fortfarande talar om “cyberterrorism”. Det gör däremot inte amerikanarna, åtminstone inte att döma av Seymour Hersh. Faktum är att begreppet “terror” spelar en påfallande liten roll i hans artikel.
En av de cyberkrigare som han intervjuar säger rakt ut att cyberkriget inte handlar om terroristgrupper, åtminstone inte idag. Terroristerna kommunicerar visserligen via nätet, men bara för att planera attacker som i sig inte involverar nätet. För att bekämpa terrorister måste nätet övervakas, men strategier för cyberkrig går bortom simpel övervakning. Ungefär så låter det. Man får känslan av att vissa i amerikansk militär redan har börjat räkna med att terrorhotets bäst-före-datum närmar sig och gått in för att producera helt nya hotbilder.