Paranoia querulans

Förra månaden körde TT ut en artikel under rubriken “Rättshaverister utmanar samhället” (GP, DN, BT, DT, etc). Ingressens första mening exotiserar de knasiga rättshaveristerna som om det var fråga om underhållning, vilket journalisten snabbt dementerar genom att att i andra meningen lyfta fram ett påstått samhällsproblem som angår oss alla:

De vadar i papper och kräver upprättelse om allt möjligt och omöjligt – rättshaveristerna. Men de kräver också tid och pressar anställda i domstolar, myndigheter och kommuner.

Två personer intervjuas. Förre justitiekanslern Göran Lambertz ger ett sympatiskt intryck då han betonar vikten av att även sådana som uppfattas som rättshaverister ska få ett tålmodigt korrekt bemötande av myndigheterna. Som hans raka motsats framträder psykiatern David Eberhard som jämför rättshaverister med “mobbare” och “våldsverkare”. Han förfasar sig över att staten “kapitulerar” inför dessa och menar att myndigheterna kan spara in miljonbelopp genom att blankt ignorera de medborgare som är “kverulansparanoiker”.

“Kverulant” kommer från latinets querulari som betyder klaga. “Kverulansparanoia” syftar på en patologisk rättshaverism, en av de former som paranoid psykos kan ta sig.

Bibliotekarien Siska Humlesjö bloggar om de människor som besöker hennes bibliotek för att kopiera högar av papper, brev och protokoll:

Eberhard, du är varmt välkommen att besöka mig på biblioteket! Då kan du få träffa några av de främsta rättshaveristerna jag träffat, bland annat kvinnan som inte får träffa sina barn, mannen som blivit tvångsstreiliserad, den psykiskt sjuka kvinnan som fick alla sina möbler beslagtagna, mannen som inte får pengar från försäkrningskassan.
Min erfarenhet av rättshaveristerna är att det är djupt olyckliga människor som någon gång blivit utsatta för en väldigt stor åtgärd från samhället som totalt förändrat deras liv. I vissa fall kanske den var befogad, det vet inte jag något om. Men nog fan skulle jag bli knäpp och kopiera papper om någon omhändertog mina barn eller drog in mina pengar från Försäkringskassan! Det känns värre än om någon tar din golfboll, David Eberhard.

Göran Lambertz och David Eberhard är överens om en enda sak – att antalet rättshaverister tycks ha ökat under de senaste årtiondena. Deras förklaringar skiljer sig dock åt. David Eberhard menar att det handlar om att nya medier gör det lättare att skicka 150-sidiga inlagor till en lång rad myndigheter. Göran Lambertz lutar snarare åt att det handlar om nedskärningar i offentliga verksamheter.

Vid ett mycket välbesökt seminarium på Nordiska Juristmötet i Reykjavik år 2005 presenterade Göran Lambertz en i sammanhanget egenartad uppsats: “Rättshaverister – problem eller utmaning?“. Hans läsvärda resonemang utmynnar i ett antal teser:

Tes 1: Antalet rättshaverister i ett samhälle kan fungera som en måttstock på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv.
Tes 2: Så gott som alla kverulanter känner sig djupt kränkta.
Tes 3: Somliga jurister i rättsväsendet och förvaltningen har del i den negativa utvecklingen för många rättshaverister. Det beror bl.a. på bristande engagemang och dålig psykologisk blick.
Tes 4: Den som har utvecklats till kverulant kan ytterst sällan ”botas”, i varje fall inte av oss jurister.
/…/ Har rättshaveristerna drabbats av samhällsutvecklingen i den meningen att det finns något i denna utveckling som medverkar till att människor utvecklas till rättshaverister? /…/
för min del tror jag samhällsutvecklingen spelar in, i varje fall om man ser brådska, stress och hårda krav som en del i denna utveckling. Att människor slås ut i ett samhälle med små marginaler är ingen hemlighet. Ett sådant samhälle får därför sannolikt också många rättshaverister (Tes 5).
I så fall borde kverulanternas antal ha ökat på senare år. Jag vet inte hur det är med den saken, men min känsla är onekligen att de har blivit fler.

Det verkar dock som att synen på rättshaverism som samhällsproblem har pendlat fram och tillbaka. Jag noterar att idéhistorikern Annika Berg är i färd att inleda ett forskningsprojekt med arbetstiteln “De sjukligt kränkta: Om kverulans som samhällsfara i folkhemmets Sverige“. Citerar ur projektbeskrivningen:

I slutet av 1960-talet diskuterade utredare om vissa former av samhällsaktivitet kunde betraktas som grovt störande och därmed motivera psykiatrisk tvångsvård. Som exempel nämndes “att oavbrutet skicka brev till myndigheter eller på andra sätt utan sakliga skäl besvära dem”. Detta kan tyckas anmärkningsvärt. Men exemplet var knappast taget ur luften. Redan kring sekelskiftet 1900 diskuterade läkare Paranoia querulans som en processlystnad som gått över en – erkänt svårdefinierad – gräns för sjuklighet. /…/
I min studie undersöker jag hur gränserna under perioden från 1930- till 1960-tal kunde dras mellan acceptabla uttryck för förbittring och vrede av en grad eller natur som bedömdes hota samhället. Jag gör detta med hjälp av material från Sinnessjuknämnden och någon lokal utskrivningsnämnd, men även utifrån psykiatrisk litteratur, lagstiftning och offentlig debatt.

Tidigare har även Maciej Zaremba i förbifarten lyft fram Alfred Petrén (1867-1964) som var psykiatriker, rasbiolog och socialdemokratisk riksdagsledamot, tillika utpekad som ansvarig för inte bara storskalig tvångssterilisering av sinnessjuka utan även inlåsning av rättshaverister. David Eberhards förakt mot “lättkränkta” förtjänar att sättas i detta historiska ljus.

Än idag rymmer WHO:s klassifikationssystem ICD-10 såväl kverulansparanoia (F22.8) som paranoid personlighetsstörning av kverulantisk typ (F60.0). Enligt obekräftad uppgift har psykiatriker konstaterat att lika många män som kvinnor drabbas, oftast med början någonstans mellan 40 och 60 års ålder.

Precis som man kan vänta sig verkar inte den psykoanalytiska traditionen ha ägnat något större intresse åt fenomenet, även om Karl Abraham som skrev om paranoia querulans i sina brev till Sigmund Freud. För en ortodox freudian lär det väl inte råda någon tvekan om att rättshaverismen är anal (se William Tilden).

Svensk uppslagsbok (1955):

Processsjuka, paranoia querulans, en form av paranoia. Vid p. behärskas den sjuke, kverulanten, av den fixa idén, att han blivit orätt behandlad av domstol el. annan myndighet och söker med sjuklig oresonlighet och påstridighet skaffa sig rätt genom överklaganden el. nya processer, vilkas förande snart blir hans enda livsintresse.

Encyclopedia Britannica (1911):

Litigious Paranoia (paranoia querulans). The clinical form of litigious paranoia presents uniform characteristic features which are recognized in every civilized community. The basic emotion is vanity, but added to that is a strong element both of acquisitiveness and avarice. Moreover the subjects are, as regards character, persistent, opinionative and stubborn. /…/
It is important to observe that the rights such people lay claim to or the wrongs they complain of may not necessarily be imaginary. /…/
After exhausting his means and perhaps those of his family and finding himself unable to continue to litigate to the same advantage as formerly, delusions of persecution begin to establish themselves. He accuses the judges of corruption, the lawyers of being in the pay of his enemies and imagines the existence of a conspiracy to prevent him from obtaining justice. /…/
Paranoia is generally a hopeless affection from the point of view of recovery.

År 1905 ska den moderna psykiatrins fader Emil Kraepelin ha beskrivit syndromet med särskild hänvisning till kverulanternas korrespondens: brevens sidor var fyllda av text ut i varje marginal och påfallande många fraser var understrukna.

Paralleller kan också dras till Heinrich von Kleists roman Michael Kohlhaas (1811) som kan sägas handla om en rättshaverist, uppkallad efter den verkliga figuren Hans Kohlhase som avrättades i Berlin år 1540 (se bilden ovan).

En alldeles speciell form av rättshaverism kan kallas för upphovsrättshaverism. Det finns ganska många tragiska fall där personer uppfattar att kända poplåtar egentligen är deras skapelse som någon annan har “stulit” och lägger hela sitt liv på att få upprättelse. Jag känner dock inte till några studier i just detta ämne.