G.M. Tamás om Ungern under Orbán

För några dagar sedan skrev Richard Jomshof, partisektreterare i Sverigedemokraterna, i en diskussion på Facebook:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Hänvisningen till Ungern är ganska avslöjande. Särskilt mot bakgrund av Viktor Orbáns sommartal 2014 där han utropade den liberala demokratins död. Modellstaterna är i stället Ryssland, Kina, Singapore och Turkiet.

Detta ger skäl att lyssna extra noga på Gáspár Miklós Tamás, som nu senast har skrivit en kommentar till flyktingkrisen; därtill har den svenske journalisten Erik de la Reguera gjort en lång intervju med Tamás om läget i Ungern.

Bilden som tecknas av Tamás är fruktansvärt deprimerande. Ungrare i allmänhet bryr sig inte om den humanitära katastrofen. Även om vissa har hjälpt flyktingar med mat och kläder, har i stort sett ingen protesterat mot de stängda gränserna eller föreslagit att någon ska få stanna i landet. Själv är Tamás fullständigt marginaliserad och han förklarar i en annan intervju att han nu börjat skriva på rumänska i stället för ungerska (han växte upp som ungrare i Rumänien).

Fidesz, det styrande partiet i Ungern, benämns ofta som högerpopulister. De är fortfarande medlemmar i det europeiska partiet EPP, tillsammans med svenska Moderaterna och Kristdemokraterna.
Tamás – som personligen lärde känna Viktor Orbán på 1980-talet, då de båda var ledande dissidenter – håller inte med om att Fidesz är ett populistparti:

It’s an elitist party, a party of the state apparatus. It has no membership, and it doesn’t mobilize the population like populist parties do. It is a party of administrators, and in a very modern way it convinces its supporters through the media, which is handled very expertly by the government. It is a traditional right wing party, with an anti-social neoliberal economic policy; we have a flat tax, and there are no unemployment benefits in Hungary; zero!
/…/
Look, Mr Orbán is a billionaire many times over, and is the head of a vast empire run by his family members and his flunkies, in construction, agribusiness, mining… He has a whole county that belongs to him and his family.

Systemet som vuxit fram är alltså inte något fascistiskt system, om fascism innebär att “folket” mobiliseras mot ett påstått yttre hot. Ungern under Orbán påminner inte alls om Tyskland under Hitler – men däremot om Spanien under Franco eller Portugal under Salazar. Alltså är det enligt Tamás motiverat att använda etiketter som semi-fascism, para-fascism eller post-fascism. Men i Ungerns politiska klimat finns i praktiken en flytande skala från para-fascismen hos Fidesz till den explicita fascism som företräds av landets näst största parti, Jobbik.

Nu går det även att notera hur identitära ideologer i Västeuropa menar att Fidesz är att föredra framför Jobbik. För medan Jobbik är fast i en biologisk rasmystik som framhåller turkar och ungrare som broderfolk, lyder Orbáns paroll i stället: “Europa åt européerna”. Och det är ingen hemlighet att den europeiska identiteten här utesluter inte bara muslimer, utan även romer och judar.

Tamás ger flera nivåer av historisk förklaring till vad som skett med Ungern.

På en nivå pekar han på skillnaden mellan Centraleuropa och Balkan. Tendenserna mot “postfascism” är mycket starkare i de centraleuropeiska länderna (Ungern, Tjeckien, Slovakien, Polen, Österrike). Detta hänger samman med arvet från den enväldiga monarkin under Habsburg, nämner Tamás helt kort. Om jag tolkar honom rätt kan samma sak sägas om Rysslands arv från Romanov.

På en annan nivå utpekas Ungern som “den sista axelmakten”. Detta är enda landet i Europa där maj 1945 i officiella sammanhang beskrivs som en krigsförlust och inte som en befrielse.

Men framför allt pekar Tamás på att kapitalismen i Östeuropa är den mest renodlade kapitalism som existerar i världen – vilket han tidigare skrivit om i artikeln “Capitalism pure and simple“, som även finns översatt till svenska i Kris och kritik #4.
Det finns i Ungern knappast någon traditionell höger som utgår från kyrkan och konungen, än mindre existerar det någon arbetarrörelse. Kapitalismen saknar helt motstånd, tack vare den brutala modernisering som utfördes under s.k. realsocialistiska regimerna (som kombinerade välfärdsstat med polisstat).
Dessa regimer avslutade bara det moderniseringsprojekt som hade inletts under Habsburg och Romanov, vilande på två källor: statliga investeringar i infrastruktur samt en tillverkningsindustri beroende av krediter från Västeuropa. Detta flöde av utländska krediter återupptogs på 1960-talet, efter ett kort uppehåll under stalinismen. Under sina sista årtionden blev Östeuropas socialistregimer allt mer skuldsatta och allt mer nationalistiska. Men de lyckades åtminstone med projektet att bygga urbana samhällen där majoriteten lever i massproducerade betonghus. Efter 1989 stod husen kvar, medan fabrikerna försvann. Den ekonomiska aktivitet som återstår lyder antingen under oligarker, eller är fortsatt beroende av krediter från utlandet.

I sin kommentar till flyktingkrisen pekar Tamás på en ofta bortglömd faktor: utvandringen från Östeuropa. Den bidrar till den kraftiga folkminskningen sedan 1990 i länder som Ungern och Rumänien.
Såväl låg- som högutbildade söker sig till Västeuropa. Från rumänska romer och litauiska byggnadsarbetare till polska programmerare och ungerska läkare. Ungern lider nu allt större brist på vårdpersonal. Samtidigt blir den åldrande befolkningen allt mer beroende av pengar som deras barn skickar hem från Västeuropa.

Detta betyder att flyktingmotståndet i Ungern inte bara handlar om att nationalkonservativa krafter vill hålla muslimer borta från det egna territoriet. De ser också ett ekonomiskt intresse av att strypa den utomeuropeiska invandringen till Tyskland och Storbritannien. Det uppstår kort sagt en konkurrens mellan olika länders utvandrare om vem som ska få jobben i Västeuropa.

Intrycket som ges, när man tar del av Tamás tankar, är att Europa ruttnar inifrån. Varken södra eller norra Europa kommer att visa vägen mot “postfascism”. I stället växer sig tendensen stark i kontinentens mitt. Numera styrs både Tyskland och Österrike av “stora koalitioner”, vilket innebär att det politiska spelet inte längre ger något utrymmet för en vänsteropposition. Detsamma gäller, fast på annat sätt, i Frankrike där Marine Le Pen siktar på att väljas president 2017. Och i bakgrunden anas ett ännu större spel där Ryssland söker slå kilar i EU genom att alliera sig med just dessa högerkrafter.