Turister och vagabonder

Intervjun med Gáspar Miklós Tamás, som jag skrev om i förra inlägget, snuddar även vid den sociologiska frågan om mobilitetsteori. Vill bara följa den tråden bara en liten bit.

Sociologen Zygmunt Bauman är känd för sin stora teori om övergången från “heavy modernity” till “liquid modernity“. Han menar alltså att det funnits en tidigare epok då makten, kapitalet och människorna var mer bundna till fysiska platser, men att detta har förändrats genom inträden i en “flytande modernitet” då allt är i rörelse och ingenting står stilla. Man kan sannerligen ifrågasätta om det verkligen är fråga om ett epokbrott, snarare än en fortlöpande tendens i den kapitalistiska moderniteten (som kanske skapar sina egna motrörelser).

I vilket fall påpekar Bauman att den allmänna mobiliteten ingalunda är jämlik. Idéer om att vi alla blivit “nomader” är missvisande. I stället sker en global uppdelning mellan två klasser, definierade utifrån sin mobilitet: “turister” och “vagabonder”.
Turisten är fri att röra sig i världen efter egen vilja, men har också ett hem att återvända till. Vagabonden är däremot tvingad till rörelse utan att någonsin kunna veta hur lång vistelsen ska bli på en given plats.
Även om Bauman påpekar att det inte finns någon skarp gräns mellan dessa klasser, antyds nog ändå någon form av tvåtredjedelssamhälle. En tredjedel har det medborgarskap och de pengar som krävs för att kunna bli “turister” – vilket betyder att de alltid är turister; det går inte för dem att behålla sina rörelsemönster men välja bort “turistens blick” på omvärlden. Majoriteten saknar dessa tillgångar och är dömda till att vagabondera, om det så handlar om att fly över Medelhavet eller att flytta mellan andrahandskontrakt i en svensk storstad.

En feministisk kritik av mobilitetsteorierna har tagit sin utgångspunkt i att den enes mobilitet alltid förutsätter den andres immobilitet. John Urry skriver:

Indeed, the mobilities of some always presuppose the immobilities of others. The mobile tourist gaze presupposes immobile bodies (normally female) servicing and displaying their bodies for those who are mobile and passing by.
So [Meaghan] Morris recommends the metaphor of the motel for the nature of contemporary mobile life. The motel possesses no real lobby, it is tied into the network of highways, it functions to relay people rather than to provide settings for coherent human subjects, it is consecrated to circulation and movement, and it demolishes the particular sense of place and locale. /…/ The motel, like the airport transit lounge or the coach station, represents neither arrival nor departure.

Att använda “motellet” som metafor känns förstås väldigt USA-centrerat. Artikeln i fråga skrevs också 1988. Vore det inte mer aktuellt att utgå från flyktingförläggningen?

Åter till den deprimerande intervjun med Gáspar Miklós Tamás:

I went to the Keleti station when the trains were stopped by the authorities because of the immigrants, and I met a groups of Germans and Austrians who wanted to travel to Vienna. They were of course upset. I speak German, so I asked them what they thought about the situation. And then they said something that I think is the symbol of our age. “We have tickets and they don’t. And we cannot travel. That’s disgraceful! People with tickets should travel, and people without tickets shouldn’t.” Perhaps that should be the new slogan of Europe: People with tickets, and people without tickets…