K230: Om att avsluta

Arrangörerna av “Radikal bokmässa” bad mig föreläsa om kristeori, så det gjorde jag i går. Kom direkt från ett par framträdanden på den vanliga, oradikala bokmässan. Hann inte med några förberedelser och fasade lite när det visade sig att det faktiskt kommit en massa folk till lokalen för att lyssna på mig. Vad skulle jag egentligen prata om? Men det skulle ju räcka om jag pratade en kvart eller så, lugnade jag mig själv. Haha.

Efter att ha pratat i en timme kändes det stört omöjligt att knyta ihop säcken och sätta punkt. Vilket kanske inte är så konstigt – “kristeori” är ju en sjukt bred rubrik på en föreläsning, fullt jämförbar med att föreläsa om typ “samhället”, “historien” eller “framtiden”.

Bara en gång tidigare har jag hållt en föreläsning grundad på denna bloggserie. Det var i våras på Smålands nation i Lund. (Även då kom det rätt mycket folk. Inte heller då lyckades jag runda av det hela på ett sätt som kändes bra.) Senare i höst blir det en föreläsning i Malmö. (Jag vet bara att jag ska prata om slutet. Jag har ingen aning om hur jag ska sluta prata.)

Att börja är inget svårt. Jag har tänkt massor på hur jag ska inleda den kommande boken, för det är ju en bok – essäistisk, inte akademisk – som jag tar tagit sikte på. Det litterära dilemmat är hur det kan vara möjligt att avsluta en essä om krismedvetanden, krisfenomen och kristeorier. Inför frågan om slutet står jag fortfarande handfallen. Att avsluta den här bloggserien verkar förresten inte vara mycket lättare.

Kanske går det inte att sluta tala om krisen utan att iscensätta slutet som en kris. Alltså en kris (en kollaps, ett sönderfall) för själva den språkliga framställningen, eller för själva den förståelse som uttrycks i språket.

Efter att ha pratat i en dryg timme i Göteborg (inför en publik som tålmodigt stannade kvar), tittade jag på klockan, konstaterade att jag visst hållit på ganska länge och därför borde sätta punkt. Inte det snyggaste sättet att avsluta ett föredrag. Men att improvisera sig fram till ett slut är något av det svåraste som finns i den musikaliska praktiken, så varför skulle det vara lättare vid ett föredrag?

Den enklaste utvägen: ta hjälp av klockan, iscensätt en tidskris.

PS.
Jag råkade upptäcka att min artikel “Värdekritisk kristeori” nu används i en studiecirkel anordnad av SSU som träffas på självaste partihögkvarteret på Sveavägen 68. Minsann!

20 kommentarer ↓

#1 Förattdetgår on 26 September 2015 at 11:49 pm

Avsluta genom att hänvisa till din blogg.

#2 rasmus on 27 September 2015 at 7:27 am

Förattdetgår: Men det är ju en “tråkig” avslutning på ett föredrag. Och borde vara ett nästintill kriminellt sätt att avsluta en bok (särskilt som man får räkna med att boken kommer att överleva betydligt längre än bloggen).

#3 Christopher Kullenberg on 27 September 2015 at 7:53 am

Avsluta med en kritik av Slutet. Att det finns en slutpunkt är en gammal hegeliansk rest som ligger och skräpar i vårt tänkande. Ett slut är en relativ position som bara kan förnimmas och tänkas av en “samtid” (samtidens vor-dem-Tode-sein). Men bokens slut, kapitalismens slut, ekonomins slut etc. är processer som bara kan förstå sina slut till något annat än samtiden. En bok, som har en viss beständighet, kanske inte ska ha något slut alls, utan bara låta förgrenas. Som Nilen. Vi kan inte säga att Nilen tar slut i Medelhavet. Snarare är Nildeltat en förgrening och en upplösning.

#4 kjell on 27 September 2015 at 9:39 am

…jag ser fram emot din “essäbok”, men är det verkligen “lättare att börja än att sluta”?
christopher; -din bloggpost, kände du dig iaf “tvungen” att avsluta, kanske gamla Hegel inte hade så fel :).

#5 e on 27 September 2015 at 1:48 pm

“Att avsluta den här bloggserien verkar förresten inte vara mycket lättare.”
Måhända ett problem för dig men tvärtom för oss som läser den.

#6 Amike on 27 September 2015 at 1:59 pm

Finns det närmare information om föreläsningen i Malmö? Har inte hittat nåt på rasmusfleischer.se.

#7 Alex Rowe on 27 September 2015 at 3:01 pm

Ser verkligen fram emot boken, ska bli intressant att läsa efter att ha följt krisserien så länge.

(Det är på Sveavägen 68 som partihögkvarteret ligger.)

#8 rasmus on 27 September 2015 at 5:11 pm

Alex Rowe: Haha, jag råkade visst skriva “Sveavägen 98” av gammal vana (det är SAC:s fastighet som bl.a. inhyser Arbetarens redaktion där jag jobbade för massor av år sedan).

Amike: Tyvärr är jag inte så bra på att uppdatera rasmusfleischer.se, men föreläsningen i Malmö är den 31 oktober inom ramen för Vår Makt som arrangeras av Motarbetaren – jag skulle tro att de går ut med mer info mycket snart.

#9 rasmus on 27 September 2015 at 5:16 pm

Christopher Kullenberg:
Att det finns en slutpunkt i en bok ser jag som en del av bokmediets väsen – inte bara en filosofisk slaggprodukt, utan ett materiellt faktum. Enda utvägen jag kommer ifrån på rak hand är att låta boken börja från två håll, vilket betyder att den får två slut (som möts i mitten). Men att skriva en bok utan slut är väl ändå omöjligt? Även en bok som är ofullbordad kommer, när den ges ut som bok, att få ett slut. (Spontant tänker jag på Marx och Musil.)
Ytterligare en möjlig utväg är kanske att lägga upp boken som flerbandsverk eller följetång. Om man förser bokens titel med en etta, så låter man förstå att det också kommer en tvåa. Kanske även en trea, en fyra, en femma…

#10 PN on 27 September 2015 at 5:21 pm

Christopher har rätt. Slut, eller snarare avslut, är ett otyg, en historisk ruin. Nästan all dålig litteratur kännetecknas av att trådarna ska knytas samman mot slutet. Vi borde alla uppmuntra och stödja varandra i att avsluta med större finess än så.

#11 rasmus on 27 September 2015 at 5:23 pm

Christopher Kullenberg:
Låt mig spåna vidare på den filosofiska frågeställningen som du öppnar. Om man letar efter en “antihegeliansk” bok, så ligger det ju nära till hands att kolla in Tusen platåer av Deleuze & Guattari. Den är ju känd som ett experiment med att bryta upp den linjära framställningen till förmån för ett antal “platåer” som kan läsas i valfri ordning. Men det finns en gräns för experimentet. Deleuze & Guattari påpekar det själva i bokens inledning: läs platåerna i vilken ordning som helst, men läs avslutningen sist. Trots allt utmynnar alltså boken inte i något “delta” utan i en tämligen traditionell sammanfattning där författarna lyfter fram sina centrala begrepp och hur dessa bör användas.

Kommer också att tänka på Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France, utgiven som Diskursens ordning. Den inleds med en i mitt tycke utsökt liten reflexion om hur svårt det kan vara att börja tala; att det strikt talat inte går att börja utan att det redan finns en diskurs som man kan låta sig bli talad av.
Igår plockade jag fram boken för att se hur Foucault avslutade sin föreläsning, bara för att konstatera att det var en rätt traditionell avslutning på ett högtidstal. Inte mycket att hämta där, tror jag.

I grunden håller jag med er, ChrisK och PN. Att “knyta ihop trådarna” är inget ideal att sträva efter. Det måste finnas andra sätt att avsluta. Men rent litterärt går det ändå inte att komma undan – åtminstone inte så länge litteraturens använder boken (eller föreläsningen) som sitt medium – att det finns en punkt som är slutpunkten.

#12 kjell on 27 September 2015 at 5:33 pm

“– att det finns en punkt som är slutpunkten.”
…det gäller väl i musiken också, även om man inte behöver sluta i Tonikan (tråkigt enligt somliga).

#13 Christopher Kullenberg on 27 September 2015 at 5:36 pm

Jo. En bok har ju oundvikligen ett slut i meningen att sidorna tar slut eller begränsas. Av praktiska anledningar måste ju även författarens skrivplåga få ett slut, om man ska kunna vara en människa också :D

Tusen platåer är på ett sätt en väldigt traditionell bok, den följer den väldigt konventionella formen av inledning – ett antal kapitel – slutsats (sammanfattning).

Jag tänkte mer i termer av boken som bärare av en tanke, en tanke som kanske inte nödvändigtvis måste avslutas inom bokens pärmar. Från skönlitteraturen tänker jag på Kafka’s Amerika som aldrig fullbordades, eller Bach’s Contrapunctus XiV från Kunst der Fuge, som slutar helt abrupt.

Jag fascineras av dessa tänkandets “infarkter” eftersom de efterföljande läsarna då tvingas tänka och spekulera i ett delta av olika slut.

Är inte krisen som en fuga som aldrig fullbordas eller som en rotlös resa genom främmande land som aldrig tar slut?

Eller romantiserar jag Krisen nu?

#14 Mikael Brockman on 27 September 2015 at 6:47 pm

Phillip Lopates essä “How Do You End an Essay?” innehåller bland annat en skissartad typologi av olika sätt att avsluta essäer. Jag tror att din post här använder sig av Lopates egna favoritmetod som är att låta slutet introducera en ny tanke… kanske för att lämna publiken i ett intresserat tillstånd. Här blir “tidskris” en fräsch tanke som uppmuntrar diskussion.

Essän slutar med författarens beskrivning av hur han i praktiken tenderar att avsluta… han själv tröttnar på ämnet, han känner på sig att läsaren börjar tröttna, han anar ett glimmer av hopp om en tanke som skulle kunna tjäna som en sista punkt, det blir inte helt klart och tydligt, problemen är inte uppklarade, men han åstadkommer någon sorts slut. Nästa dag inser han att något saknas, han ändrar på några meningar här och där, till slut får det vara bra nog.

Ett metagrepp som ju lämpar sig för en metaessä!

Psykoanalytiker pratar ju också om hur man ska kunna avsluta en process som egentligen är oändlig. Det verkar knepigt.

#15 kjell on 27 September 2015 at 7:31 pm

…essän är nog det närmaste man kommer “det ofullbordade slutet”. Montaigne (1533-1592) “avslutade aldrig sina essäer, skrev om och om i de nya upplagorna ända fram till sin död.
Montaigne visar en tydlig ovilja mot strikt definierade begrepp.
Tvetydigheten är hans signum.

#16 rasmus on 27 September 2015 at 9:24 pm

Mikael Brockman: Enormt tack för det tipset!
(Och det är såklart värt att snegla på Montaigne, som du nämner, Kjell.)

#17 Olof on 27 September 2015 at 10:01 pm

Vad spännande att ha varit med alla de här åren måste jag säga. Jag har alltid läst dina inlägg med intresse.

#18 avadeaux on 28 September 2015 at 2:00 pm

Förutom de högkulturella referenserna tycker jag att vi här också måste associera till Monty Python, eller kanske snarare dess föregångare I’m sorry, I’ll read that again. Bill Oddie: ”It drives you nuts, you have a perfectly good sketch and […] ‘I don’t know how to end it!’. On radio we came up with this character who would save the day, called Captain Punchline. He’d come galloping on his horse […] ‘Alright, I’ll end the sketch for you!’”

#19 Eva on 28 September 2015 at 10:13 pm

Du har två val:

1. Fortsätt skriva tills du anser att krisen är över(spelad). Avsluta boken och bloggserien med varför du anser att den nu är över.

2. Lägg fram en tes om vad som ligger bortom krisen*

Formella trick och kluriga krumbukter är oftast oerhört tråkiga. De blir one-liners och fortsätter inte ge utan kan tvärtom ta kraften ur intressant innehåll. Innehåll, idéer och efterforskningar överskrider avslutningen och lever, växer bortom den i läsarnas tankar. Det riktiga sättet att vinna över avslutningen.

* Jag misstänker att detta inte känns ok. Om så är fallet känner du fel.

#20 mlte on 13 October 2015 at 6:45 pm

Om man skulle översätta Lauren Berlants begrepp om ‘krisnormalitet’ till ett slut på en bok om kris, så kanske du kunde ha en liten avslutande passage med refleksioner över vår tids behov för att avsluta krisen?

Kommentera