Nätportalen som nygammalt alternativ till sökrutan. Nu med schemalagt känsloliv! Några tankar om Spotifys senaste drag

Någon föreslog att jag borde skriva några om Spotifys senaste drag, nu när vi ändå är inne på vinst och förlust, monopol och monopsoni. Visst kan jag det!

Bakgrunden är att det surrar en massa rykten inför Apples kommande högmässa, som ska hållas 8 juni. Enligt ryktena är det nu som Apple på allvar kommer att ta upp konkurrensen med Spotify, genom att lansera en stor satsning på strömmande musik. Liknande rykten har visserligen surrat i flera år, men Spotify har goda skäl att frukta Apple. Enda sättet för Spotify att täcka växande förluster är ju genom att investerare behåller ett visst hopp om att Spotify kan erövra någon typ av monopolposition.

Alltså kallade Spotify till en presskonferens i New York förra veckan. Där förkunnades att man tar ytterligare steg bort från sökrutan, i riktning mot ett mer radioliknande flöde, anpassat till vad användaren väntas efterfråga “just nu”. Klientens nya startvy kommer att fyllas av rekommendationer, to fit your taste and mood, vilket alltså förutsätter att Spotify kan förfina sin övervakning av användarna.

More than ever, you’re telling us what you want: the best music to fit your mood and moment mixed with great entertainment throughout your day.

Det räcker inte att registrera vilka artister användaren gillar i största allmänhet (taste). För att kunna leverera musik för en viss stund (mood) bör man helst veta vad användaren gör, t.ex. genom att använda smarttelefonen som sensor. Ett pilotprojekt i den senare riktningen är “Spotify Running“.

Allt detta är försök att använda big data för att “klistra fast” användarna i Spotifys tjänst. Konkurrenterna kan leverera musik, men de kan inte lika lätt leverera ett personaliserat flöde. Frågan är bara hur kraftfullt klister som kan skapas av personalisering, när det kommer till musik.

Det är lustigt hur snabbt Spotify har förändrats. För fem år sedan kretsade företagets retorik helt kring tanken på individens suveränitet: “Spotify is a new way to listen to music. Millions of tracks, any time you like. Just search for it in Spotify, then play it. Just help yourself to whatever you want, whenever you want it.”
Sökrutan stod i centrum. Användaren förväntades på förhand veta vad som skulle skrivas där. Just help yourself. Själv ägnade jag åtskilliga ord åt att kritisera denna individualism. Men detta är en kritik som har hunnit bli inaktuell i förhållande till Spotify.

Numera låter retoriken från Spotify helt annorlunda. Man skryter inte längre om hur man maximerar individens valfrihet. Man har insett att många användare upplever sökrutans valfrihet som en börda. Steg för steg har sökrutans gjorts mindre central, medan rekommenderade spellistor har lyfts fram som det centrala. För ett par år sedan etablerade Spotify en ny paroll: “Music for every moment“. Och som rubrik för senaste presskonferensen stod “Soundtracking your day“.

Rekommendationerna riktar sig alltså inte bara till en individ (som antas besitta en musiksmak), utan till individen i en viss kontext; en tid på dygnet, en aktivitet. Spotify ägnar sig i allt högre grad åt att dela upp tiden och rummet i distinkta “moods” och “moments”, för att kunna leverera anpassade spellistor för dessa. Här finns ett intresse för att schemalägga människors vardag, från morgon till kväll.

Men i detta finns en inbyggd kluvenhet. Bör musiken illustrera eller influera lyssnarens känslor?
Å ena sidan utgår Spotify från att man bör hitta lyssnarens känsloläge – oavsett om det är glatt eller sorgset – för att hitta musik som bekräftar dessa känslor (“fit your mood and moment”). Samtidigt är det uppenbart att vissa känslor uppfattas som alltför kontroversiella för att bekräftas av Spotify.
Samtidigt finns en tendens att tillskriva musiken en uppbygglig funktion; att ersätta sorgsna känslor med glada. På senaste presskonferensen talade Daniel Ek om att man vill skapa en tjänst som “keep Spotify users happy and engaged during the day”.

Det sistnämnda citatet handlade dock inte om musik, utan om video. Det är talande.

Den riktigt stora nyheten från Spotify är alltså att man vill slå sig in på att leverera videounderhållning till användarna. Vissa beskrev genast detta som att Spotify har parkerat sina stridsvagnar på Youtubes gräsmatta. Svaret på en hotande konkurrens från Apple skulle alltså vara att börja konkurrera mer med Google?

Enligt andra innebär Spotifys videosatsning i första hand att man börjar konkurrera med Snapchat – ett företag som värderas till dubbelt så mycket som Spotify, som gör ännu större förluster och har ännu mer oklar affärsmodell. I förhoppning om att kunna uppvisa lite annonsintäkter förkunnade Snapchat i vintras att man skapar en funktion för att distribuera video, “highly addictive stories” från utvalda mediehus. Nu tänker alltså Spotify göra precis samma sak.

“Spotify can’t make money on music, so it’s expanding beyond it“. Under denna rubrik levererar John McDuling en analys som påminner om vad jag tidigare skrev här om Spotifys vinstutsikter. En expansion till andra medieformer är ju i princip ett alternativ till att försöka etablera sig som monopolist eller monopsonist på musikmarknaden. Möjligen kan videobiten finansieras via reklam, vilket ju knappast har varit möjligt på musiksidan. Men som strategiskt drag får det nog fortfarande ses som ett försök att “klistra fast” användarbasen vid Spotify inför den väntade konkurrensen från Apple. Syftet är då alltså fortfarande att etablera sig som monopolist för att sedan kunna höja månadsavgifterna.

John McDuling sammanfattar problemet med Spotify som musiktjänst: skivbolagen kräver garantier på att få en viss del (omkring 70 %) av intäkterna, oavsett hur många användare man lockar. Detta innebär ett strukturellt problem i konkurrensen med ett företag som Apple som är känt för att ha samlat på en sig enorm hög av likvida medel. Inte heller McDuling tror att Spotify kan använda monopsonisk makt för att tvinga skivbolagen att sänka sina ersättningskrav. Alltså ter det sig rimligt för Spotify att bredda sin verksamhet till andra medietyper, som video.

“We believe it will keep Spotify users happy and engaged during the day,” Ek says of the video offering. “Plus, it’s really awesome content.”

What Ek didn’t say is that it is also almost certainly cheaper content than music from the major record labels. It’s a way for Spotify to get people to use its service without having to give the content providers a 70% cut of the revenue.
Effectively, Spotify wants to become a 24-hour entertainment destination, the central hub for all the entertainment content its users would consume on a mobile device.

Spotify går alltså i riktning mot att bli en underhållningsportal. Wired kommenterar förra veckans utspel:

Spotify is now part of a legion of tech companies determined to become everything to everyone, whether it makes sense for you, them, or anyone at all. /…/
The idea of being a one-stop digital shop is nothing novel. The AOL of the 90s remains the most commonly cited example /…/
Facebook has become the new AOL, for its similar entrapments. But what AOL then, and Facebook and Spotify and Snapchat now (and in a slightly different way, Apple and Google and Amazon) all want to be is what’s typically called a portal, a place that collects the larger web—or parts of it, anyway—in a single place.

Under den första IT-bubblans dagar (1997–2001) antog alla att de riktigt stora vinstutsikterna skulle ligga just i nätportaler, typ AOL eller Spray. I sin historik över sökmotorer skriver medieforskaren Elizabeth Van Couvering:

Business texts of the time sought to promote this new kind of vertical integration, touting a concept called the “fully integrated portal”. The vision of the fully integrated portal was to control the whole user experience online – it was envisaged that users would leave the portal only rarely to visit external sites.

Är vi på väg dit igen? Fast förra gången verkade det ju finnas en genuin tro på portalbyggandet som strategi, parat med en brist på vettiga idéer om vad portalerna skulle vara bra för. Nu kryllar nätet av företag med idéer och användare, men utan stabila intäkter. Att bredda sig till att bli en underhållningsportal framstår snarare som en sista utväg i intäktsjakten. Men alla kommer inte att överleva i den skärpta konkurrensen – den saken är säker.