Är det möjligt att exportera sig ur en ekonomisk kris, att skapa tillväxt genom förbättrad handelsbalans (ökad nettoexport)? Ja och nej.
Ja, det går för ett enskilt land eller för ett handelsblock.
Nej, det är inte möjligt för alla länder att förbättra sin handelsbalans.
Den enes export är ju den andres import. Ena landets överskott förutsätter underskott hos andra länder. Handelsbalans är ett nollsummespel. Det är trivialt. Ändå är det jättesvårt att acceptera för nationalekonomer, eftersom dessa är vana vid att bygga modeller utifrån “nationen” och därifrån generalisera till “ekonomin”.
Merkantilismen betecknar en historisk fas i kapitalismens förindustriella utveckling, där de tidigmoderna militärstaterna uppsatte som överordnad målsättning att öka sin nettoexport. Ett land som lyckades exportera mer än det importerade kunde nämligen samla på sig en stor guldreserv. Ju mer guld man samlade på sig, desto mer krig kunde man föra. För att uppnå detta mål användes bland annat skyddstullar. Efter hand kom därför merkantilismen att utmanas av idéer om frihandel.
Nuförtiden kan vi tala om en neo-merkantilism, främst representerad av Tyskland. Här krävs inte längre några skyddstullar. I stället skapar man sig fördelar av en undervärderad valuta. Det här inlägget är tänkt att handla just om vilken roll som Tysklands exportöverskott spelar i den globala krisprocessen.
En klassisk merkantilism är inte längre aktuell som ekonomisk politik för någon av jordens stater. Särskilt inte sedan guldmyntfotens fall, då guldet har reducerats till ett spekulationsobjekt i mängden. Det finns inte längre något givet samband mellan positiv handelsbalans och militär styrka. Världens största militärmakt fortsätter att leva på kredit och kan i år efter år importera mer än man exporterar.
Men att USA har en negativ handelsbalans betyder att det måste finnas en positiv handelsbalans på andra håll. De tre stater som just nu har störst exportöverskott är Kina, Tyskland och Ryssland. Av dessa tre utmärker sig Tyskland inte som ett förhållandevis litet land, där exporten står för hälften av BNP. Här finns lite olika sätt att mäta. I termer av bytesbalans för 2014 visade det sig att Tyskland har gått om Kina. Tysklands överskott motsvarade förra året 7,5 % av landets BNP och var större än Kinas och Saudiarabiens samlade överskott.
Nog med siffror. Frågan är alltså: vilken roll spelar Tysklands växande exportöverskott i den globala krisprocessen?
Andra sidan av myntet är ju att det måste skapas ett underskott i handelsbalansen någon annanstans. Ett underskott som måste täckas av lånade pengar. Nettoexport är skuldexport.
Tysklands exportöverskott är ett “problem”. Så uttalande sig Ben Bernanke, USA:s tidigare centralbankschef, i våras. Problemet bottnar enligt Bernanke i att euron – betraktad som tysk valuta – är kraftigt undervärderad gentemot dollarn. Tysklands exportboom drar enorma fördelar av att dela valuta med Sydeuropas krisländer, som drar ner eurons värde, vilket gör att de tyska produkterna får konkurrenskraftiga priser på världsmarknaden. Om däremot Tyskland hade haft en egen valuta, skulle dess värde skjuta i höjden, vilket genast skulle urgröpa landets exportöverskott.
Om allt detta skriver Tomasz Konicz i artikeln “Handelsüberschüsse als europäischer Krisenausweg?“, som jag utgår från i resten av detta inlägg.
“Tysklands handelsöverskott gentemot USA har antagit extrema proportioner”, skriver Konicz. Utvecklingen började redan under nollnolltalet, då Tyskland genomförde en typ av “intern devalvering” genom att försämra villkoren för arbetslösa och pressa ner lönerna för tyska arbetare. Men det är på 2010-talet, i finanskrisens kölvatten, som obalansen mellan Tyskland och USA har blivit extrem.
Över en fjärdedel av Tysklands samlade handelsöverskott realiseras genom underskott i USA.
Dessa växande USA-underskott återspeglar å ena sidan en geografisk omriktning av den tyska exportindustrin. Fram till världskrisens utbrott 2008 hade Tyskland i första hand riktat sina exportöverskott mot länder i eurozonen.
Tysklands exportindustri växte alltså stark tack vare skuldsättning i Europas periferi. När sedan skuldbubblan sprack, lyckades Tyskland diktera en åtstramningspolitik som fick till följd att efterfrågan inom EU sjönk. Man kan alltså säga att Tyskland saboterade sin egen exportmarknad. Men att sänka länder som Grekland och Spanien ner i en djup kris innebar också att dessa kunde fungera som sänke för euron, vilket öppnade en möjlighet för Tyskland att rikta om sitt exportöverskott, ut ur Europa.
År 2005 gick närmare hälften av Tysklands export till länder i eurozonen. Förra året var det bara en dryg tredjedel. De åtstramade krisländerna har inte längre råd att importera mer än vad de exporterar och uppvisar numera en positiv handelsbalans. (Det stora undantaget är Frankrike, som fortsätter att uppvisa ett stort underskott i utrikeshandeln, framför allt gentemot Tyskland.)
Sammantaget betyder detta att eurozonens samlade exportöverskott har skjutit i höjden sedan 2012. Det är detta exportöverskott som ligger bakom talet om en försiktig återhämtning av tillväxten i Europa. Men det är en återhämtning som av nödvändighet sker på bekostnad av växande underskott utanför Europa. Som sagt: exportöverskott är lika med skuldexport.
Den franska banken Nataxis konstaterade nyligen i en intern rapport: “Allt som eurozonen klarar av är att stjäla tillväxt från andra.)
Den inomeuropeiska obalansen har alltså omvandlats till en obalans mellan Europa (eurozonen) och dess omvärld. Vilken omvärld? Till en fjärdedel handlar det alltså om USA. Vi ser också i OECD:s statistik att Storbritannien visar upp ett rejält underskott, som uppenbarligen hänger samman med Tysklands överskott. Och sen har vi Japan, som på senare år svängt från ett överskott till kraftigt underskott.
Bland EU:s grannländer utmärker sig just nu särskilt Turkiet för sitt kraftiga underskott i bytesbalansen.
Allt detta hänger alltså samman med att Sydeuropas krisländer fortsätter att spela rollen som “sänke” för euron.
Tomasz Konicz drar slutsatsen att det handlar om ett “kallt” valutakrig:
Det valutakrig som nu förs latent riskerar att inträda i en het, manifest fas. Vad som hotar är en eskalerande kapplöpning av devalveringar mellan västvärldens “partners”, som skulle kunna utlösa en okontrollerbar inflationsdynamik.
Detta är såklart en möjlighet. Ett av flera sätt för de växande obalanserna att bryta ut i en akut kris. Vilket sätt som är mest sannolikt ska vara osagt. Allt vi kan säga är att den ekonomiska krisen fortsätter att flyttas runt planeten som en het potatis eller kanske en osäkrad granat.
38 kommentarer ↓
Euron har ju ramlat ner till nästan parity med dollarn så nu blir det väl ännu värre… Men tänk om krisen i allt väsentligt skulle visa sig vara ett hjärnspöke hos marknadskasinots spelare och nationalister som till varje pris vill sabotera ett överstatligt samarbete? En enorm arbetslöshet bland skribenter och paleomarxister som lever på att berätta om hur hemskt allting är skulle bli följden. Men ni har ju problemformuleringsprivilegiet. Men kom ihåg att “mitt tak är en annans golv.”
Coola ner er en aning och koncentrera er på de verkliga problemen: ökad brist på jämlikhet, rövarkapitalism, religionskrig i Nordafrika och Mellanöstern, urholkningen av demokratin osv.
Mycket bra text! Jag tror vi kan kroka på ett resonemang om nationalekonomer. Att nettoexport är skuldexport är välbekant i ekonomisk teori. Samtidigt är det välkänt att folk i allmänhet har mycket lätt att begå the fallacy of composition och fastna i ett tänkande där den som exporterar mycket är duktig, produktiv och berömvärd och den som lånar och får skulder är klandervärd, lat och dålig och folk tenderar att se de projicerade dåliga karaktärsdragen som grundorsak till kriser. Jävla greker som sabbar för alla och sen har mage att mopsa sig mot de ordningssamma tyskarna. En kunde tycka att ett av ekonomernas viktigaste jobb inom tredje uppgiften skulle vara att återkommande korrigera sådana misstag i den politiska och offentliga debatten. Men så sker i väldigt liten utsträckning. I själva verket finns många exempel på ekonomer som själva faller in i snacket om “lata greker” och så vidare. Voffo gör di på detta viset?
Bengt O: Tack för stimulerande mothugg. Vill du en gång för alla förklara vad du menar med “paleomarxism”? (Jag vet att det är en etikett du vill sätta på den här bloggen.)
Tänk om krisen skulle vara ett hjärnspöke som brett ut sig i samhället? Intressant tanke! Särskilt eftersom den innebär en annan kristeori – om en kris som kanske inte är “ekonomisk” utan snarare “moralisk”. Frågan är då vad som är orsaken till att en sådan misstro breder ut sig.
Men hörru, Bengt O: menar du på allvar att “paleomarxister” skulle ha problemformuleringsprivilegiet i samtiden?
Och hamnar inte ditt resonemang väldigt nära hur det brukade låta från panglossianska nyliberaler för 15-20 år sen? Alltså tanken att “bara vi TROR på evig tillväxt, kommer nationalisterna att förlora”.
Själv är jag övertygad om att det krävs en ekonomikritik för att kunna sätta någonting mot nationalismen i Europa. Den tyska neo-markantilismen, som detta inlägg handlar om, producerar nationalism.
e: Bra förtydligande!
Kommer ni ihåg dataspelet “Second World”? Det mesta av diskussionen om “krisen” verkar på mig som direkt tagen ur detta parallella universum. Eller kanske ur någon Tolkiensk fantasivärld. Vad är det för “kris” vi diskuterar? Aktiekurser går upp och ner beroende på vad marknadskasinots aktörer för tillfället tror att andra tror att de tror skall hända osv. Gissar man rätt kan man göra ordentliga vinster. Men allt det där har ju föga att göra med den verkliga, reala, ekonomin där folk tillverkar saker eller erbjuder tjänster, köper och byter.
Men alla dessa skulder? Individer och stater skuldsätter sig i rasande fart. Det är väl ändå en “kris”? Det kan det vara men det är ingalunda självklart. Någons skuld är alltid någon annans fordring – vad man eventuellt borde diskutera är vem fordringsägaren är och hur denne tänker använda denna resurs. Och svaren på dessa frågor är olika land för land, tidsperiod för tidsperiod. USA klarar sig utomordentligt med sina underskott, Grekland uppenbarligen inte. Någon allmän kristeori kan man inte härleda ur detta. Konspirationsteorier som i Konicz artikel kan vara roliga att läsa men inte mer.
Fört att ta upp en punkt i blogginlägget så är det ju inte alls så att situationen i Sydeuropa dragit ner eurons värde. Eurokursen har varit stabil eller stigande gentemot dollarn tills mitten 2014 då den började rasa, huvudsakligen pga av mer eller mindre välgrundade psykologiskt grundade farhågor (bl.a. den helt missriktade uppfattningen att en Brexit skulle få negativa följder för EU – det vore ju tvärtom en typisk win-winsituation.). Men kurserna ligger i händerna på finansmarknadernas spekulanter och lever sitt eget liv – påverkade av emotioner, rykten och överväganden om hur man snabbt kan göra sig en förmögenhet. Just nu tror alla att alla tror att England kommer att lämna EU, att Euron spricker och att Ryssland kommer att ockupera Ukraina. Det är denna hart när religiösa trosuppfattning som utgör själva “krisen”.
Hela krisdiskussionen rör sig alltså i skenvärld långt avlägsen från den reala ekonomin. Den “kris” vi kan se i Europa exemplifierad t.ex i Sverige med en orimlig “naturlig” arbetslöshetsnivå, negativa räntor och deflation, minskande handelsöverskott och erbarmlig tillväxt är en *politisk* kris. I land efter land för man en finanspolitik grundad på urmodiga idéer från 1930-talets Tyskland utan större relevans i dagens samhälle. Det gäller naturligtvis även Tyskland och i hög grad Sverige – länder som kunde och borde föra en mycket mera expansiv finanspolitik och därigenom också främja import från andra länder, inom och utom EU. Men man sitter fast i Sankte Per(ssons) dogma: “Den som är i skuld är icke fri”, i praktiken omsatt i den Schäuble/Borg/Anderssonska krona-för-kronapolitiken. Cui bono? borde vi fråga oss men svaren lär vi inte kunna hämta hos någon gammal tysk filosof som annars förekommer ofta här om jag fattat det rätt. Men definitivt inte från John Stuart Mill heller.
Oj, vad långt det blev. Ber om ursäkt. Ändå har jag hoppat över mycket.
…men Bengt O. ; existerar öht “den reala ekonomin” i den här dimman, syftar du då på “din” och “min” ekonomi dvs det privata?
Rasmus, har verlligen Tyskland tjänat på att övergå från sin D-mark till euron? Det finns de som argumenterat rätt väl för att Tyskland är det land som förlorat mest på euron. Tyskland tvingades in i eurosamarbetet. Tyskarna ville lika lite som britterna släppa sin egen hårdvaluta för att gå in i eurosamarbetet. Men då Frankrike gjorde det klart att de inte skulle stödja en tysk återförening med mindre än att Tyskland övergav d-marken gick de motviligt in i eurosamarbetet. Vad som sedan skedde var att länder som Italien, Spanien och Frankrike som en följd av Tysklands inträde i valtaunionen såg räntenivåerna sjunka stadigt i ämförelse med den situation som rått då de hade sina egna “skräpvalutor”.
Detta gav upphov till en låneboom i sydeuropa som började investera i fastighetsmarknaden och konsumerade på billiga krediter. Nu vill samma länder kräma ut ännu lite mindre ekonomisk kraft ur Tyskland. De vill slippa betala för sin kreditkonsumtion och låta Tyskland bära bördan för deras oansvariga beteende.
Ett tips är att läsa boken The tragedy of the Euro av Phillip Bagus.
Att Tysklands export kanske gynnas av euruon är en sak. Det tragiska för Tyskland är dock att landet inte strukturomvandlas i den utsträckning landet skulle gjort om de hade behållt sin d-mark. Detta innebär konkret att den tyska industrin står och stampar då relativt outvecklade företag inte slås ut och ersätts av mer tekniskt sofistikerade företag. Detta påverkar Tysklands långsiktiga förmåga att konkurrera på världsmarknaden. Den tyska ekonomin är tekniskt mer underutvecklad idsg än vad den skulle ha varit om de fått slippa det ok som euron utgör.
Tjatet om en mer expansiv finanspolitik är livsfarligt. Det som bör göras är 1.) skrota europrojektet, 2.) avskaffa centralbankerna 3.) låt därefter en naturlig räntenivå etableras som rensar ut alla företag som bara kan upprätthålla sin verksamhet i dagens lågräntemiljö.
Detta kommer såklart att leda till en explosiv situation på arbetsmarknaden där arbetslösheten skjutermi höjden. För att parrera detta måste skatterna sänkas radikalt över hela linjen. Stora delar av den offentliga sektorn måste skjutas i sank. Men sedan kan ekonomin påbörja en verklig återhämtning. Det problem vi har idag går till sist tillbaka på den idiotiska penningpolitiken och den destabilieringen av ekonomin som keynesianskt inspirerad expansionism för med sig. Vi kan inte säga att lösningen för en heroinist är att han tillförs ett stsigt flöde av heroin att skjuta upp. Till slut dör då heroinisten. På samma sätt kan inte den kreditdopade ekonomin förbättras genom en mer expansiv penning- och finanspolitik.
Även Sverige är ju ett nettoexport-/skuldexportland, även om Sverige har haft en nedåtgående trend sen åtminstone 10 år tillbaka. Det vore kul om Rasmus kunde skriva om Sveriges roll i EU och världsekonomin som just ett nettoexport-/skuldexportland
http://scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Handel-med-varor-och-tjanster/Utrikeshandel/Utrikeshandel-med-varor/7223/7230/Behallare-for-Press/390872/
Anon, var hittar du mer tekniskt sofistikerade företag än i Tyskland? I Sverige? Japan? Kina?
Iggy, Tyskland har utan tvekan en stark industriell kompetens och ledande industriföretag. Att euron skulle ha inverkat positivt på den tyska ekonomin är dock mycket tveksamt även om det ofta förs fram som en sanning. Jag tror att Tyskland skullemha varit bättre betjänt av att behålla sin D-mark istället för att anta euron som valuta. Jag tror det skulle ha inverkat positivt på landets strukturomvandlingsprocess och att den tyska industrin vore mer avancerad än vad den är idag om de sluppit euroskräpet.
Kommentera