K226: Om stigande bostadspriser och en mutad generation

Intressant artikel av Tom Streithorst i Los Angeles Review of Books: “Why your rent is so high and your pay is so low” (via ComInSitu). Ämnet är kort sagt hur boendekostnaderna under det senaste halvseklet har ökat betydligt snabbare än flertalets inkomster (i USA).

Att hyra en vanlig New York-lägenhet kostade på 1950-talet bara 10 % av en persons medianinkomst. Nuförtiden är det inte ovanligt att unga New York-bor lägger halva sin inkomst på att ha en bostad.

Under “guldåldern”, 1945–73, steg lönerna i USA ordentligt (vilket bland annat berodde på starka fackföreningar). Bostadspriserna steg inte alls i samma takt (vilket bland annat berodde på att det fanns en begränsad tillgång på krediter). Inte heller hyrorna steg särskilt snabbt (bland annat för att det faktiskt byggdes en massa nya hyreshus). Man blev inte särskilt rik på att äga hyresfastigheter. För den som ägde sin egen bostad, var huset främst ett ställe att bo, inte ett investeringsobjekt som förväntades stiga i pris.
Inne i bostäderna skedde stora standardhöjningar 1945–73: de som tidigare inte haft rinnande vatten eller WC fick det och mer därtill; år 1970 hade nästan alla i USA både bil, tv och tvättmaskin. Vad som varit lyx blev med åren till vardagsnödvändigheter.

Vändpunkten inträffade 1982, fortsätter Tom Streithorst – alltså under Reagan och Thatcher. Det var detta år som reallönerna slutade öka (inte bara i USA, utan även i Sverige). I stället inleddes en spektakulär prisökning på olika slags tillgångar: aktier, obligationer, fastigheter. Detta har gynnat de rikaste. Givetvis handlar det om klass. Men i detta fall är klass sammanflätat med generation. Stigande fastighetspriser innebär en ständig omfördelning från de yngre till de äldre.

High real estate prices are good for the old and affluent. They are terrible for the poor and young.
/…/
If house prices fall, the middle aged and middle class will be in an uproar. For almost all of us, real estate is our principal, if not only, asset. If our house stops appreciating, our dreams of someday not having to work utterly evaporate. We vote and so politicians listen to our desires. Falling house prices would be a boon for renters and first-time buyers (and probably for society at large), but their political clout is less than that of middle-aged, middle-class property owners.

De senaste trettio årens bubbelekonomi har alltså frammanat en allt starkare intressekonflikt mellan två grupper. Å ena sidan står de (framför allt yngre) som inte äger någon bostad. Å andra sidan står de (framför allt äldre) som har varit bostadsägare så länge att de på pappret är ganska täta.
Uppdelningen är väldigt grov. Mellan de två polerna finns ju de som “äger” en bostad men är skuldsatta över öronen. Det är inte självklart om dessa ser sitt intresse i att få bli skuldfria och flytta till en billigare hyresrätt, eller i att vänta några år på fortsatt stigande bostadspriser för att göra ett klipp. Politiker kan emellertid se hur det finns fler väljare att hämta i den äldre generation som har intresse av att deras tillgångar ökar i pris, än i den yngre generation som vill ha billigare bostäder.

If they wanted to drive down rents, government could fund the construction of public housing, as they did during the Golden Age. More quality housing would increase its stock, and with supply rising to meet demand, prices would fall. This would be great for young renters, bad for middle-aged property owners, bad for banks. Thus it is not likely to happen. Property prices, at an all time high, are not likely to fall, and if they do, expect the government to put a floor under them.

Fastighetsbolagen i Sverige pekar på en beställningsrapport som drar slutsatsen att det inte finns någon bostadsprisbubbla: “priserna på bostadsrätter är rimliga”. Skrev om detta i samband med ockupationen i Högdalen:

Beställningsrapportens slutsats var alltså att det inte finns någon bostadsbubbla, eftersom de stigande bostadspriserna kan förklaras av fallande räntor. Det är en rätt märklig definition av en prisbubbla. För vad händer om räntorna en vacker dag börjar stiga?
Nästa argument som anförs av Lennart Weiss är “att hushållens tillgångar överträffar skulderna med x3 vilket gör dem rejält stryktåliga”. Men dessa “tillgångar” består ju av fastigheter, vars priser har rusat i höjden. Stryktåligheten bygger på att fastighetspriserna aldrig kommer att rasa nedåt.

Vi kan förstå vad som står på spel med noll- och minusräntorna. Varför centralbankerna i Sverige, precis som i USA och Storbritannien, hela tiden skjuter upp den räntehöjning som någon gång måste komma. Hushållens samlade skuldsättning måste hållas uppe för att inte den bostadsägande generationen ska kastas i smutsen. Alla politiker är rädda för att detta ska ske.

Jag upprepar en fråga från förra året:

Riksbankens nollränta befinner sig liksom på en annan planet än riksdagens budgetbeslut. Aldrig att de stigande bostadspriserna diskuteras i samma sammanhand som Sverigedemokraternas växande väljarstöd. Nu menar jag inte att det ena skulle ha förorsakat det andra, men förr eller senare är det troligt att linjerna korsas. Vilket utrymme för populistisk politik kommer att skapas av en eventuell priskrasch på den svenska bostadsmarknaden?

Samtidigt kommer jag, något otippat, att tänka på på Gotfred Appel – mest känd från olika böcker om Blekingegadeligan. Kring 1970 lanserade han sin teori om “snyltarstaten“. Det rörde sig om en genonrutten antiimperialism som utmynnade i en vansinnig praktik. (Mycket har redan sagts om Blekingegadeligans positiva inställning till våld. Vi borde tala ännu mer om de destruktiva följderna i att bejaka pengar som medium för revolutionär verksamhet. Blekingegadeligan gjorde detta och förvandlades från ett parti till ett företag, verksamt på den tunga kriminalitetens marknad.)

Gotfred Appel menade att de rika ländernas arbetarklass är “mutad”, eftersom den fått del av de “superprofiter” som alstrats genom utplundring av fattigare länder. De hade förvandlats till en arbetararistokrati som inte längre hade objektivt intresse av att störta kapitalismen. Det var alltså ingen idé att försöka värva dem till socialismens sak.

Vad som skett sedan 1970-talet är dels att antiimperialismen kollapsat (och uppdelningen i i-länder och u-länder blivit mindre skarp), dels att fastighetspriserna i västvärlden har rusat i höjden (vilket lett till en vidgad klyfta mellan yngre och äldre). Öppnar inte detta för att teorin om en arbetararistokrati kan återkomma, i ny form? Alltså att de i Sverige/USA som köpte bostäder sina bostäder på 1900-talet och som nu på pappret är mångmiljonärer… att de helt enkelt är mutade. Att det inte är någon idé för den yngre generationen att söka allianser med dem, utan måste ställa sig in på att de bara blir allt mer reaktionära i ett läge där deras bostadsförmögenheter hotas.

Jag säger inte att det är en bra slutsats. Men den är kanske värd att brottas med. Även om Tom Streithorst uppenbarligen inte är någon dogmatisk marxist-leninist, anar jag i hans artikel en tankegång i löper i sådan riktning.