Wikileaks drivkraft: fundamentalistisk journalism

Brunchrapporten i P3 ringde mig för att fråga vad som driver Wikileaks. “Hur ska vi förstå deras syn på det här med yttrandefrihet och information? Är det så enkelt som att information ska vara fri? Är det Wikileaks ideologi?”
Jag fick prata på ett bra tag, helt improviserat, utan att avbrytas. Här följer en ungefärlig transkription av vad jag sa i radion.

/ / /

Själva namnet, “Wikileaks”, kan få en att tänka att det är som Wikipedia, där vem som helst kan gå med i arbetet och där informationen ska flöda fritt. Men det är bara en sida av saken. I grunden motiveras Wikileaks av ett klassiskt journalistiskt ideal.
Wikileaks är en organisation som tror väldigt starkt på idealet av grävande journalistik. De tycker att de traditionella massmedierna har övergivit detta ideal och vill tvinga tillbaka dem till att bedriva grävande, avslöjande, hjärtemodig journalistik. Det gör Wikileaks genom att fungera som en mellanhand som kan återskapa skyddet av källor, som delvis har försvunnit genom övervakningslagar som FRA-lagen.
Wikileaks drivs alltså som en organisation som man kan kontakta anonymt för att läcka information med minimal risk för upptäckt. Efter att ha granskat informationen går Wikileaks vidare och ger informationen till etablerade massmedier för att de ska göra ett journalistiskt arbete med den. Så i grunden handlar det om en viss typ av journalistik.

Wikileaks tänker precis så som journalister får lära sig på journalisthögskolan, nämligen i termer av konsekvensneutralitet. Att man ska publicera utan tanke på vilka konsekvenser det kan få. Först och främst för att vi aldrig kan veta exakt vilka konsekvenser en publicering kan få, det kan slå åt ena hållet eller åt andra hållet. Det finns ett traditionellt journalistiskt ideal om att bara se till allmänintresset av publicering.
Konsekvensneutraliteten är nog inget som särskilt många journalister håller stenhårt på, utan mer som en slags princip öppen för diskussion. Då kan man se Wikileaks som ett slags fundamentalistiska journalister, som tar journalistikens traditionella ideal på orden.

En lite speciell situation skapas av att Wikileaks i sig också är en journalistisk instans. De ger inte bara information till pressen utan fungerar också i någon mån själva som journalister. Först granskar de om informationen befinns relevant och trovärdig, sedan tar de bort vissa personuppgifter innan den sprids vidare offentligt. När det gällde uppgifterna från kriget i Afghanistan gjorde Wikileaks en viss miss där namn kom ut, men då drog man snabbt tillbaka uppgifterna och gick igenom de oerhörda informationsmängderna på nytt för att ta bort namn som kunde lida skada.
Så det är en journalistisk fundamentalism, snarare än någon tanke på att all information alltid ska spridas maximalt. Wikileaks ser sig som grävande journalister, eller åtminstone som medarbetare i en grävande journalistik.

Förutom denna fundamentalistiska journalism så finns det hos Wikileaks ett inslag av vad som skulle kunna kallas populism, i ordets rätta bemärkelse. Man ser det som att världens stater och säkerhetstjänster redan har ett informationsövertag gentemot sina medborgare och att det därför är önskvärt att jämna ut detta. Information som stater håller hemlig bör alltså göras tillgänglig för medborgarna. Wikileaks ställer sig alltså på allmänhetens sida mot säkerhetstjänster och militära institutioner. De har aldrig påstått att de är opartiska utan det finns en politisk ambition om att avslöja korruption och förändra världen.

Julian Assange är inte Wikileaks, men han har blivit en central person och styr numera Wikileaks med järnhand, vilket lett till att en del medarbetare har lämnat och kanske kommer att starta andra varianter som liknar Wikileaks. Han ser det som att han har en mission, att han ska förändra världen.

/ / /

Mer läsning om Wikileaks: Marcin de Kaminski på Aftonbladets debattsida om kommande läckor från bankvärlden, vilket även tas upp av Flute.