Om rådskommunismens relevans (ur OEI #104–105)

Rådskommunism är namnet på en revolutionsteori. Inte ett samhällsskick, heller inte en rörelse. Trots att den är rotad i en historisk epok som sedan länge har förflutit, kan dess samtida relevans vara större än vad som vid första anblick tycks vara fallet. Som revolutionsteori utgår nämligen rådskommunismen från ett spänningsfält som är omöjligt att undvika för någon med anspråk på att förändra samhället: spontanitet kontra organisering.

Utmärkande för rådskommunismen är dess vägran att en gång för alla fastslå vilken form av organisering som är den rätta för revolutionärer. De två alternativ som traditionellt har stått till buds är att organisera sig antingen på grundval av åsikt (parti) eller yrke (fack). Den historiska arbetarrörelsen präglades av denna historiska dualism. Rådskommunismen insisterar på att båda dessa organisationsformer måste problematiseras. Åtskillnaden mellan parti och fack återspeglar bara den åtskillnad mellan politik och ekonomi som utmärker kapitalismen – en åtskillnad som det gäller att överskrida.

En gång i tiden fanns i den unga arbetarrörelsen en inte helt ogrundad föreställning om att dubbelorganiseringen i parti och fack – för att inte tala om organiseringens nationella grundval – bara var ett övergående stadium. Man förväntade sig att hela den breda arbetarklassen i slutändan skulle ansluta sig till det socialdemokratiska masspartiet, till arbetarnas international. Efter 1914 låg den föreställningen i ruiner. Under det årtionde som följde kom arbetarrörelsen att steg för steg dela upp sig i skilda politiska riktningar, var och en med sin egen förståelse av förhållandet mellan parti och fack. Samtidigt var det i hög grad nya former av spontan organisering som drev fram den våg av arbetaruppror som mellan 1917 och 1921 antog revolutionära proportioner framför allt i Ryssland, Tyskland och norra Italien. Upproren kom att ledas av olika slags ”arbetarråd” – en typ av spontan organisering som ofta växte fram ur strejkkommittéer och som för första gången hade trätt in på scenen under 1905 års revolutionsförsök i det ryska imperiet. Dessa ”råd” kom alltså att ge namn åt rådskommunismen.

Vad var det egentligen som hände, i Tyskland respektive Ryssland, under dessa år? Detta var frågan som hemsökte många av 1920-talets revolutionärer, det vill säga den minoritet som inte ville underkasta sig ett Komintern styrt från Moskva, ett Komintern som intresserade sig mindre för arbetarnas självorganisering, desto mer för att säkra den nya Sovjetstatens utrikespolitiska intressen. Rådskommunismen växte alltså fram som ett försök att i efterhand summera erfarenheterna av ett försök att avskaffa kapitalismen. Det handlade i första hand om att förstå varför den sociala revolutionen hade misslyckats – inte om att göra upp en plan för hur nästa försök borde se ut.

Udden riktades i lika grad mot socialdemokratin som mot leninismen. Frågan att besvara var hur fackföreningar och så kallade arbetarpartier kunnat spela en avgörande roll i att slå ner de upproriska arbetarnas självorganisering och återupprätta kapitalismen i en moderniserad och mer totalitär form. För rådskommunisterna var alltså Sovjetunionen att förstå som ett exempel på ”statskapitalism”, med i vissa avseenden tydliga paralleller till de nyordningar som socialdemokrater och fascister inrättade i andra länder under samma epok.

Felix Klopotek konstaterar i sin aktuella bok Rätekommunismus (2021) att det är lätt att förstå den attraktion som samtida vänsterradikaler fortsätter att känna till den historiska rådskommunismen. Den tycks kombinera anarkismens anti-auktoritära patos med marxismens anspråk på att noggrann analys av materiella styrkeförhållanden. En sorts anarko-marxism? Men den som söker sig till källorna blir lätt besviken. Rådskommunisternas sekelgamla texter framstår vid första anblick som ”träiga, flacka, mekanistiska”, fixerade vid manliga industriarbetare i Europa och Nordamerika. Som Klopotek påpekar måste dessa texter läsas ”på tvären” om deras bestående relevans ska framträda.

Trots det namn som tankeströmningen fått, så är det inte arbetarråden i sig som står i centrum, allra minst någon tanke på självförvaltade fabriker. Faktiskt inte heller någon vision om ett perfekt demokratiskt samhälle med dagliga stormöten på schemat. Arbetarklassens självorganisering i ”råd” ska inte förstås som en färdig strategi, inte heller som någon inneboende impuls hos de förtryckta, utan som det sista som återstår i skarpt läge. Råd är nödvärn, skriver Klopotek, som följaktligen betecknar rådskommunismen inte som en organisationsteori utan som en organisationkritik. En kritik av den organisatoriska dualismen fack och parti, grundad i å ena sidan i Karl Marx ekonomikritik, å andra sidan en tilltro till proletariatets förmåga till spontan självorganisering.

Om rådskommunismen på detta vis förstås som en kritisk tradition, kanske den rentav måste särskiljas från det som ibland har kallats ”rådism” (på engelska ”councilism”; motsvarande ord saknas på tyska). Rådismen betecknar då en stelnad idealisering av arbetarråd i dess klassiska skepnad, ett upphöjande av organisatorisk form på bekostnad av kommunistiskt innehåll. Med andra ord: en radikaldemokratisk ideologi som accepterar det rådande samhällets uppdelning av produktionen i separata företag, så länge varje företag styrs av sina egna anställda. Omtolkningen av den historiska rådskommunismen till ”rådism” har återkommit hos akademiska vänsterteoretiker. År 1977 myntade Carl Boggs begreppet ”prefigurativ politik” för att beteckna de rörelser som strävar efter att organisera sig själva i former som ska förebåda det framtida samhälle man strävar efter. Boggs beskrev en tradition som ”börjar med 1800-talets anarkister och innefattar syndikalister, rådskommunister och den nya vänstern”.

Prefiguration är ett mycket träffande begrepp för den organisationsfilosofi som kännetecknar anarkismen, i de flesta av dess former (explicita såväl som implicita, politiska såväl som estetiska). Den fanns närvarande redan hos Bakunin, vars anhängare talade om ”embryonism”, liksom i anarkosyndikalisternas vision om att bygga ”ett nytt samhälle i det gamla samhällets skal”. Under 2000-talet har tänkare som David Graeber och John Holloway fortsatt att utveckla idéer om prefigurativ politik. Men om rådskommunismen har någon relevans i dessa sammanhang är det en negativ sådan – som en kritik av tanken på prefiguration.

Betraktad som en revolutionär, kritisk tradition så kan rådskommunismen enligt Felix Klopotek sammanfattas i ett fåtal grundprinciper.

För det första: en tilltro till de proletära massornas spontanitet.

För det andra: en övertygelse om att man som revolutionär minoritet under längre historiska perioder kan behöva ”övervintra” i läsecirklar, tidskriftsprojekt eller liknande teorisekter.

Som förmedlande element: en teori om kapitalismens inneboende kristendens, som kan förklara de stora skillnaderna i revolutionär aktivitet mellan olika epoker. Detta är den mest kontroversiella punkten, eftersom den ofta tolkats som en mekanisk teori om att kapitalets sammanbrott ska väcka proletariatet ur sin slummer. En sådan tankegång finns tidvis närvarande hos vissa av de historiska rådskommunisterna, dock inte hos alla. Den gemensamma nämnaren är, menar Klopotek, att man läser Marx ekonomikritik som en teori om hur kapitalets inre motsättningar visar på de sprickor som från tid till annan öppnar sig och som därmed skapar nya möjligheter för revolutionär aktivitet.

Slutligen, som redan nämnts: rådskommunismen kännetecknas av en skeptisk hållning både till partier och fackföreningar. Vare sig den ena eller andra organiseringsformen ska få tillåtas att ta en ledande roll i proletära kamper. Denna kritik bör specificeras om den ska förbli relevant för en tid när den klassiska arbetarrörelsen är historia. För det första måste vi förstå partibegreppet i en bredare mening än vad vi annars är vana vid. ”Parti” syftar då på all slags organisering på grundval av politisk åsikt, alltså det att samlas kring ett formellt eller informellt ”program”. Till partiväsendets logik hör därmed att det (även inom vänstern) finns ett flertal partier med ömsesidigt uteslutande agenda, liksom en tendens för partierna att stundtals gå samman i någon form av folkfront med mer begränsade dagskrav som minsta gemensam nämnare.

Ett ”parti” behöver alltså inte vara en juridisk person, det krävs vare sig formellt medlemskap, partiledare eller parlamentariska aspirationer. Därmed fångar detta bredare partibegrepp i högsta grad även organisationer inom vår tids utomparlamentariska vänster, inklusive enfrågegrupper (och även anarkistiska sammanslutningar som själva aldrig skulle beteckna sig som partier).
Mot partiets organisering på en politisk grundval står fackföreningen, som i stället samlar människor med likartad ekonomisk position i klassamhället. Även detta begrepp får lov att vidgas för att förbli relevant. Rådskommunisternas kritik av fackföreningar riktades främst mot facklig organisering på grundval av yrke eller arbetsplats – men den låter sig nog överföras även på organisationer som vill samla alla de boende i ett bostadsområde, eller varför inte alla med en viss medicinsk diagnos. Ja, i förlängningen träffar kritiken nog en hel del av det vi brukar svepa in under beteckningen ”identitetspolitik”.

Organisationskritik får inte missförstås som en beröringsskräck gentemot formella organisationer. Tvärtom ger Felix Klopoteks bok en lång rad exempel på hur de individer som tog del i att formulera den rådskommunistiska tanketraditionen intog en ganska pragmatisk hållning. Vissa av dem valde någon gång rentav att träda in i ett socialistiskt parti, men då aldrig för att klättra i dess interna hierarki. De föredrog att verka i marginalerna, inte som valda ombud utan typiskt sett inom lokal studieverksamhet. På samma vis är det kännetecknande hur Paul Mattick, den tyske rådskommunisten som 1926 migrerade till USA, valde att engagera sig i den syndikalistiska fackföreningen IWW. Även om IWW vid denna tid befann sig på nedgång, såg Mattick en potential i dess organisering av arbetslösa. Under depressionsåren kunde detta yttra sig i ockupationer av nedlagda biografsalonger i Chicago, vilka gjordes om till centrum för radikal folkbildning. Efter att denna våg av radikalisering hade avväpnats, tog Mattick i stället initiativ till gruppen International Council Correspondence, med ett femtiotal medlemmar. Detta var en form av organisering som, utan värderande innebörd, låter sig betecknas som en ”sekt” – men vars texter flera årtionden senare kom att återupptäckas och inspirera en ny generation av vänsterradikaler.

Just detta icke-neurotiska förhållningssätt till att existera som en politisk sekt – då man finner att de historiska förutsättningarna inte tillåter annat – är en sida av den rådskommunistiska traditionen som förtjänar att tas på allvar. Detta i motsats till hela den flora av trotskistiska, maoistiska och andra sekter som simulerar sina ”internationaler” och vägrar släppa övertygelsen om att just den egna sekten en vacker dag ska få bilda kärnan i ett nytt massparti. Hos rådskommunisterna finns inga sådana pretentioner, där­emot en oftast rätt avslappnad inställning till att verka som åsiktsgemenskap. Om denna ska stanna vid en tidskrift eller presentera sig som ett (informellt eller formellt) ”parti” är en öppen fråga; svaret måste bero på analysen av de historiska förutsättningar som för tillfället råder. Just därför kan en teoretiker som Anton Pannekoek i efterhand förefalla inkonsekvent, då han ömsom avvisar, ömsom förordar partiverksamhet.

Organiseringsfrågan är alltså inte, som hos flertalet anarkister, en fråga om att förebåda ett framtida idealsamhälle. I stället måste organiseringen ta sin utgångspunkt dels i de praktiska erfarenheterna av pågående kamper, dels i den teoretiska analysen av kapitalismens historiska kristendenser. Felix Klopotek sammanfattar det som att rådskommunismen ”avvisar en immanent teoriutveckling”. Alltså ser man ingen poäng i att utveckla en teoretisk förförståelse av var man ska hitta en ”särskilt handlingskraftig” del av arbetarklassen. Detta förhållningssätt kan sägas stå i kontrast mot den italienska traditionen från operaism till postoperaism, där stora förhoppningar omväxlande har knutits till begrepp som massarbetaren, multituden, prekariatet, kognitariatet, arbetsvägran, allmänningar eller allmänt intellekt. (Med detta sagt finns det också mycket som förenar den operaistiska traditionen med den rådskommunistiska, inklusive det öppna förhållningssättet till ”parti” som organisationsform hos tänkare som Sergio Bologna och Antonio Negri.)

Postoperaismens ofta storslagna visioner framstår vid första anblick som radikalt framåtblickande, ställda mot den rätt träiga karaktären hos rådskommunismens klassiska texter, exempelvis Anton Pannekoeks ”Allmänna anmärkningar i organisationsfrågan” (1938). Pannekoek tycks ta för givet att denna fråga kretsar kring storfabriker, vilda strejker och val av delegater till strejkkommittéer. Men detta kommer sig av karaktären hos de arbetarkamper som just då var aktuella; det gällde att klargöra vilka möjligheter och begränsningar som i detta läge framträtt i praktiken. Om vi följer Klopoteks uppmaning att läsa sådana texter ”på tvären”, blir referenserna till strejk och fabrik egentligen föga mer än exempel, knutna till sin tid och utan permanent prioritet.

Arbetarklassen är inte svag för att den är splittrad, så som andra delar av arbetarrörelsen har hävdat när man fört fram parollen ”Enighet ger styrka”. Rådskommunisterna kastar om perspektivet: splittringen är bara ett symtom på verklig vanmakt och inget som låter sig botas bara genom att man först bygger den rätta formen av organisation med de rätta parollerna, för att sedan förvänta sig att den ska kunna locka alla arbetare.

Bland det som förblir relevant hos bland andra Pannekoek är en syn på organisering som lite tillspetsat kan betecknas som en inverterad prefiguration. Ur sådant perspektiv är det inte revolutionärernas organisering som ger en glimt av framtidens samhälle – tvärtom är det själva revolutionen som ger form åt sin organisering. Det kan låta bakvänt. För att det ska gå ihop krävs att man tänker om innebörden av ”revolution”. Begreppet syftar då inte på en tydligt avgränsad händelse, vars början och slut går att datera. Snarare är revolutionen närvarande i varje avbrott i kapitalets befintliga organisering av världen; varje gång som människor hittar nya former – kalla dem gärna ”råd” – för att gemensamt ta tillgängliga resurser i bruk. Varje sådant försök till självorganisering innebär ett litet överskridande av kapitalets åtskillnad mellan politik och ekonomi. Även om det inte blir varaktigt utan snabbt trycks ned, resulterar det i ännu en liten, aktuell erfarenhet av som förtjänar att utvärderas och systematiseras.

Frågan som revolutionärer på förhand har att ställa sig är därför inte: ”Hur ska vi organisera proletärerna?” Snarare gäller det att tänka över frågan: ”Hur känner vi igen en proletär organisation när den uppstår?”

När leninister och andra har försökt tänka sig en socialistisk revolution, har de generaliserat utifrån tidigare icke-socialistiska revolutioner, i synnerhet den franska. Resultatet har blivit en revolutionsteori som föreskriver flera på varandra följande faser: först ta den politiska makten och installera en ny regering som skriver om statens lagar, därefter lagligen frånta kapitalisterna deras produktionsmedel, slutligen omorganisera själva produktionen och i någonstans i förlängningen även det sociala livet. ”Men ett sådant händelseförlopp kan bara resultera i någon form av statskapitalism”, konstaterar Pannekoek.

Gruppen kring den tyska tidskriften Kosmoprolet – som bland annat står bakom texten ”Världskommunens konturer” (Umrisse der Weltcommune, även publicerad i engelsk översättning av Endnotes) – räknar sig uttryckligen till en rådskommunistisk tradition. De går på sätt och vis ett steg längre än Pannekoek då de även avfärdar den tanke som åtminstone ibland företräddes av Karl Marx: att kommunismen kan inträda först efter en tid av socialistiskt samhällsbygge, en tid då det fortfarande ska finnas en stat och en arbetsmarknad (det vill säga: en bibehållen separation av politik och ekonomi som skilda sfärer).

År 2021 startade Kosmoproletgruppen även en tyskspråkig blogg, Communaut. Genast inleddes där en debatt om organisering, där några debattörer pläderade för ett närmande till en mer trotskistisk idé om partibyggande. Dessa möttes snabbt av kraftigt mothugg, bland annat från Felix Klopotek som då just publicerat sin bok Rätekommunismus (de första fem debattinläggen finns även i engelsk översättning på Libcom). Men en sak tycktes alla deltagare i denna organisationsdebatt vara ense om. Nämligen att hela den samtida vänstermiljö som kallar sig utomparlamentarisk eller autonom befinner sig, åtminstone med ena benet, ”medvetet eller omedvetet, i den rådskommunistiska traditionen”.

Artikeln publicerades i tidskriften OEI:s temanummer om organisering (#104–105, juni 2024). Den utgör där en del i ett större block av samspråkande texter:

Nicholas Thoburn: "Organisation and publishing. Camatte and Debord on the limits of communist groups and their journals"
Alexander Ekelund: "Generaler utan trupper"
Situationistiska internationalen: "Minimidefinition av en revolutionär organisation"
Emil Boss: "Folkrörelser gör det omöjliga möjligt"
Rasmus Fleischer: "Om rådskommunismens relevans"
Anton Pannekoek: "Allmänna anmärkningar i organisationsfrågan"
Mathias Wåg: "Ett parti av en ny typ: Sociala masskamper utan masspartier"
Oskar Negt & Alexander Kluge: "Självorganiseringen av arbetarklassens intressen i en proletär offentlig sfär som etablerar sig som ett separat läger i motsättning till det kapitalistiska samhället"
Sylvain Lazarus: "Kronologier för nuet"
Erik Bryngelsson: "Not om översättningar"
Frank Ruda: "Vi vantrivs i organisationen"
Edward Bernays: "Organisera kaos"
Alain Badiou: "Händelse och politisk organisering"
Aleksandr Bogdanov: "Allmän organisationsvetenskap (tektologi)"
Majsa Allelin: "Om om-organisering"
Axel Gagge: "Sociofysik: organisering för en ny kvasi-objektivitet"