Senaste krönikorna: om varför Bitcoin bör förgöras, statlig hackning är osolidariskt, klickfarmar och informationssuveränitet

Numera skriver jag ju krönikor i ETC varje vecka. En uppdatering med de senaste ämnena:

  • Nu stormar det inom AI-forskningen.
    Om forskning kring algoritmisk diskriminering och “etisk AI”, apropå Googles utrensning av forskarna Timnit Gebru och Margaret Mitchell.
  • Så vansinnig är den nya kryptokonsten
    Om hur NFT-bubblan blåses upp till följd av stimulanspolitik och bidrar till kryptovalutornas bisarra slöseri med elektricitet.
  • Långsamhetens censur
    Varför vi inte bör tänka yttrandefrihet som en svartvit fråga, apropå Rysslands politik för “informationssuveränitet” och statligt styrda nedsaktning av Twitter.
  • Kryptovalutan bör förgöras
    En vässning av budskapet från krönikan om kryptokonst, som ett svar till de blockkedjeevangelister som försvarar elförbrukningen med att proof-of-work “snart” kommer att ersättas med proof-of-stake. (Kommer det någonsin att faktiskt hända?)
  • Socialdemokraternas kriminella kopplingar
    Här förklarar jag vad “hemlig dataavläsning” (statlig hackning) innebär i praktiken: att polisen köper kunskap om säkerhetsluckor och bidrar till att hålla dessa öppna, vilket i möjliggör en stor mängd nya brott.
  • Statlig hackning är osolidariskt
    Går vidare på förra krönikans tema. Varför det inte räcker med ett liberalt försvar av individens rätt till en privatsfär. Det som svensk polis vinner på att hålla säkerhetsluckor öppna har ett pris, i form av försämrad datasäkerhet, som i slutändan drabbar hela mänskligheten.

Vad kryptokonsten säger om pengarnas tillstånd

I detta inlägg tänkte jag återge en diskussionstråd på e-postlistan Nettime, med tankar kring den spekulationsbubbla i kryptovaluta som har vuxit fram kring så kallade NFTs, eller “kryptokonst”.
Själv har jag redan behandlat ämnet i en kort krönika i ETC, då mest om den vansinniga energiförbrukningen:

Precis som vanliga pengar förr var förankrade i guld eller andra ädelmetaller, har även Bitcoin sin koppling till en begränsad naturresurs, nämligen elektricitet. Enda sättet att skapa nya Bitcoins är genom att låta datorer lösa ytterst avancerade matteproblem och varje liten datorberäkning kräver energi. Sammantaget förbrukar nu Bitcoin nästan lika mycket elektricitet som hela Sverige, i storleksordningen 130 TWh per år. Lägg till detta alla andra kryptovalutor som bygger på motsvarande princip, inklusive Ethereum, som dominerar den växande marknaden för kryptokonst.

(Vissa som läser detta kommer genast att invända att Ethereum inte alls är som Bitcoin. Men det är det visst. Båda bygger på principen proof-of-work, det vill säga en sorts energimyntfot. Att sedan Ethereum i åratal sagt att man snart ska gå över till proof-of-stake betyder ingenting förrän det faktiskt sker och om så någonsin alls kommer att ske kan betvivlas.)

Nu till tråden på Nettime, som öppnas av Felix Stalder med två frågor, varav den första lyder:

What – after a decade of quantitative easing and crypto-currencies rising into the stratosphere – monetary value is indicating for the segment that profited the most from these developments and what does that mean for the rest of us?

Utgångspunkten är alltså det omtalade fall där konstnären Beeple har sålt ett stycke metadata för 70 miljoner dollar (eller snarare: för kryptovaluta motsvarande detta dollarvärde). Själva konstverket – en digital bildfil – är allmänt tillgängligt. Metadatan som sålts är i princip bara en garanti för att köparens kopia av filen har status som “originalkopia”. Frågan gäller vad detta kan lära oss, inte om konst, utan om pengar och om värdering.

Brian Holmes är först ut med sitt svar på Felix första fråga:

I believe that there are three distinct forms of money that currently operate in a hierarchy:

  • Infinite money which is produced and deregulated in the financial markets through the manipulation of information
  • Institutional money which is produced and regulated within national frames by governments seeking to stabilize social reproduction
  • Sweat money which is produced on the ground through the exploitation of labor paid at the bear minimum of survivability
  • The last form of money is the most extensive one, it’s the most common coin, the basis of most livelihoods on earth. Institutional money, however, has been carefully decoupled from sweat money; and infinite money has been decoupled from institutional money in its turn. Institutional money began to be produced through Keynesian management of national economies from the 30s onward, it’s inseparable from social democracy. Infinite money started up after the postwar gold standard was abandoned in 1971, and became what it is today with the introduction of computerized trading.

    What does infinite money mean to its owners? Financial capital is power when it is applied to institutions or labor processes. However it can also be used for status displays, what Veblen called “conspicuous consumption.” So you have to bring art back in. For better and mostly worse, “high” culture remains the noisy ghost at the top of the capitalist pyramid.

Konst har länge fyllt funktionen att förvandla pengar till prestige. Men det finns otaliga sätt att köpa prestige. Varför, frågar Felix, strömmar så mycket pengar just nu till blockkedjad metadata som hänvisar till bildfiler?

Why has NFT art become an object of prestige? I mean, for this amount of money, one could have bought a pretty mean yacht. So, what does it tell us about this social milieu that such a purchase confers bragging rights? And, since money is power, what are they planning to use this power for?

Rachel O’ Dwyer hör till de mycket få forskare som på allvar har undersökt det här fenomenet, närmare bestämt dess föregångare i form av “cryptokitties”, som hon skrev om i två artiklar redan 2018. Det handlar i förlängningen om hur konsten förvandlas till ett finansiellt derivat.

This shift from commodity to financial instrument also implies a different economic relationship to the artwork, where the certificate of ownership and authenticity, rather than the formal manifestation of the work itself, are what is most significant. The idea that economic value resides in a certificate of authenticity as opposed to in an artistic image, performance or experience chimes with the marketing of much conceptual and experiential art.

En köpare kan köpa ett konstverk som en tillgång, i hopp om att marknadsvärdet ska stiga över tid. Men köpet kan också vara köparens investering i sitt personliga varumärke, ett sätt att visa att man är en person som äger just denna konst. Pengar som “expressivt medium” är inget nytt, påpekar Rachel O’ Dwyer.
Nu ser vi dock ett närmande från två håll, menar hon. Å ena sidan: kommunikation som pengar (sociala medieföretag som blir till de nya bankerna). Å andra sidan: pengar som kommunikation (en explosion av antalet valutor, “coins”, tokens, poäng).

I’m interested in why now though, beyond growing the speculation in crypto.
The past five years has seen a huge rise in art as an asset class and art is seen as a good hedge against market volatility. Tokens create situations where these art investments have greater liquidity.
But I’m interested in why everyday users are interested in NFTs. Is it pure desperation and precarity – you’re in debt, you probably won’t own a house so why not make a bet and invest in a token that might win big.

Felix tar också upp detta med expressiva pengar:

Or, perhaps, something different, money has somehow morphed into an expressive medium in its own right. During the game-stop saga, I was struck by people saying that they don’t care if they would be losing money because they were here to make a point. This is a very unusual investment intention. Of course, this might well be a cynical strategy where somebody told others they shouldn’t care about losing money, so s/he could gain more, and more easily, but even then, the fact that a lot of people believed that somebody would think about investing in this way, tells us something.

Den andra av Felix inledande frågor handlade mer om vad för slags bedrägerier som kan tänkas spela in i dessa spekulationsbubblor:

And, assuming that this is not a cartoon version of a potlatch where wasting resources serves to put rivals to shame, how many different scams – money laundering would be an obvious contender – are being layered on top of one other to create this?

Apropå detta skriver Stefan Heidenreich (som skrivit den roliga boken Geld och medverkat Transmediale i ämnet).

could it be, that it’s a kind of hoax?
Like: two bubbles trying trying to keep each other up by leaning against one another: a fragile bitcoin market on the one side and a dysfunctional art market on the other side.

with the simple idea idea to create those crazy prices and to to lure luring real world money into the game.

Ontologiskt talat så kan man inte säga att pengar är, skriver Stefan. Det handlar om en “rekursiv numerisk operation under risk”. Så snart operationen har initierats, kan pengarna flöda. Man kan försöka att hålla på pengarna och i vissa fall kan det gå att stanna upp flödet, men pengarna blir inte operationella förrän de återgår i cirkulation (förutsatt att det finns någon som är villig att ta emot dem).

Angående lukten av bedrägeri så hänvisar Felix till en rafflande artikel av Amy Castor om den uppmärksammade rekordnoteringen inom kryptokonstbubblan när Beeple sålde en NFT för uppemot 70 miljoner dollar. Felix sammanfattar artikelns tes:

I suspect there is more to it, more layers of scamminess, but so far the story goes like this:

The buyer, MetaKovan, and the seller, Metapurse, are entities controlled by the same person, Vignesh Sundaresan.

Metapurse is a fund which owns digital art works. It’s mission is to “democratize access and ownership to artwork.” Quite a statement to make in relation to digital art, but the entire story is full of scammy rhetoric.

You can buy into this fund, called B20, then you own a tiny portion of its art works. You do this by buying special B.20 tokens. The value of these tokens reflects some speculative position on the underlying value of the art works held by the funds or profits to be made from selling these works.

There are 10 million tokens minted. 56% of these are owned by Metapurse/MetaKovan who thus controls the entire process in terms of writing to the blockchain. 2% are owned by Beeple himself (oh!). In December, Metapurse bought Beeple’s art work for 2.2 million. On January 23, Metapurse sold 1.6 million tokens at $0.36 a pop.

After the sale, which greatly inflated the value of the “assets” held by the fund, the value of the tokens rose to 23.00 and then fell back to 16.00. Given that buyer and seller are controlled by the same person, the actual costs for the purchase are only the feeds to be paid to Christie’s, some 9 million.

You can do he math yourself, but the profit margins are staggering, if Sundaresan manages to to get cash out his own tokens while it lasts.

What I find remarkable is the role of Christie’s in generating the narrative. Auction houses seem to have specialized in this lately, perhaps they always have. But, remember Sotheby’s sold a Banksy work that shredded itself (Oct 2018). Well, almost shredded. The story went around the world, greatly enhancing the value of the work. It’s hard to phantom that Sotheby’s did not examine the art work before hence realized that there was something hidden in the frame. Or, when Christie’s auctioned off the “Portrait of Edmond de Belamy” in December 2018. The value is really generated by the story, told by a blue-chip auction house.

The fact that all of this is so scammy doesn’t seem to matter, because it’s the money that makes it real, the sheer scale is self-validating, even if the money itself is barely real to begin with.

Rachel O’ Dwyer påpekar att detta påminner om när Damien Hirst år 2007 sålde en fånig diamantskalle för 50 miljoner pund, vilket etablerade honom som världens högst värderade konstnär. Köparen uppgavs vara ett konsortium av privata samlare som betalade i kontant, utan att lämna några spår. Sedan det sig att Damien Hirst själv var en del av detta konsortium. Ett skådespel för att blåsa upp konstnärens status, alltså.

Apropå samma artikel skriver Florian Cramer:

we now know that the buyer didn’t actually pay $69,346,250, but “$60 million in ETH and $9 million in fees, also in ETH” – a significant difference IMHO. The whole Christie’s sale thus boils down to a conversion of one type of ETH token into another type of ETH token within the portfolio of a crypto currency investment firm, and using the art market transaction as means of pumping the value of the latter.
So it seems as if the art market is used as a prop for financial transactions that would likely be illegal on regulated financial markets. Ben Lewis’ 2009 documentary film “The Great Contemporary Art Bubble” investigates the insider trade with Damien Hirst’s art, including the common phenomenon of a few collectors acting as cartels that inflate the prices of certain artists (which includes galleries who bid on their own artists in anonymous auctions). It seems as if this phenomenon is repeating itself, only that the insider trade and price manipulation now is no longer about the market value of an art work, but about the value of the currency with which it has been bought.

Brian Holmes igen:

Gaming the system is a feature, not a bug, of the financial markets. After you analyze it for a while (as I did for about a decade) you just get too disgusted to go on. /…/
What’s so sad is not only that we are relentlessly told that this is the best way of allocating capital to productive enterprise. Or for that matter, that we are relentlessly told the blockchain will save us from corrupt banks and governments. What’s tragic is that the scams of the oligarchy – or what Veblen called the “New Barbarians” – are consistently able to fascinate global public opinion, while the lived environment decays.

Ted Byfield ifrågasätter poängen med att alls ägna sin uppmärksamhet åt alltsammans:

If I drew a venn diagram of how uninteresting mass digital art, the art-systems economics, and cryptographic para-currencies have become, you’d think it was just a circle. There was a time when all three of these areas were fascinating, but in each the substantive groundwork was laid decades ago. What’s happening now no longer has any intrinsic relation to the specific, let’s say ‘crafty,’ details of these area.
/…/
We can ask why now, as Rachel does, talk about hoaxes as Stefan does, or lament the environment impact as John does, but I don’t see any of those lines of inquiry leading anywhere insightful or definitive. At a certain point in history, the cost–benefit of digging down in an effort to find something ‘real’ will become — like art bubbles, crypto-currencies, and assorted media objects — little more than an arbitrary way of framing some variation on ‘proof of work.’ Do you really think that, a decade or two from now, we’ll look back with 20/20 hindsight and regret ignoring this froth because it turned out to be seminal (or germinal) in some respect? I don’t. There are lots of non-events we were right to ignore as noise. This conjuncture is one of them.

På vilket Felix svarar att “intressant” inte är en egenskap hos ett objekt, utan hos en fråga (och Venndiagram signalerar frånvaron av frågor). Touché!
Sen ställer han själv en intressant fråga om kryptovalutornas värde:

What value does 1000 bitcoins confer to the person holding it? At the moment, seemingly U$ 60 million. Almost enough to buy an original copy of a gif. But sell your bitcoins now? No way. As a believer in bitcoin, you are convinced that if you hold it just long enough, then it will become worth 600 million, 6 billion, or 60 billion. Particularly when the next crash wipes out fiat money. On the other hand, you also know that it could crash to zero in no time. If the Chinese government decides to promote their crypto, bans bitcoin, and executes some traders, things can turn quickly. So, it’s a kind of quantum state, everything and nothing at the same time. Why, then, not spend some of it on a gif? no more, no less real, than the money that was spent on it.

Ted Byfield kommer med ytterligare ett uppslagsrikt inlägg. Här ett utdrag:

One distinctive feature of the last decade+ — since the 2008 meltdown — has been the normalization, even banalization of a ‘Powers of Ten‘ illogic. The leaps in ‘public’ numbers are so far beyond any grounded comprehension that words literally fail: in writing and speech, the difference between millions, billions, and trillions is just a letter or two. That ‘problem’ has played a non-trivial role in governments’ willingness to bid bailouts up and up and up, on scales that ceased to be linear. /…/ The linguistic accident that orders of magnitude are distinguished not by mind-bending math but, instead, by a letter or two has played a pivotal role in enabling this escalation or acceleration.
/…/
Things like the NFT bubble, almost a kind of foam so many and interconnected are the constituent bubbles, is a direct result.
/…/
But of course these differences aren’t really reducible to a few letters, are they? Hence, in part, the growing reliance on graphics to ‘show not tell’ what the differences mean. Over the last year, no thanks to Covid, we saw these graphics consume entire front pages of newspapers not just to a degree never seen before but in ways never seen before. As happened in a cruder form in the wake of 2008, though, the shifts in order are so extreme that they even challenge the physical formats of a print media (which webbified versions still refer to and depend on). Yesterday’s gob-smacking gyrations becomes tomorrow’s barely perceptible noise at the foot of an impossibly steep visual cliff. A prime example is the 27 March 2020 issue of the NYT, which depicts a nightmare only a designer could love — the entire sixth column is stripped of any prose and taken over by a graphic spike:


/…/
What strikes me about this discussion is all the sniffy moralizing, what with the go-to reference points of ‘scam’ and ‘hoaxes.’ Yes, Bitcoin consumes more energy than N countries, sure, but — again — we’re back in the realm of incomprehensible orders of magnitude: ‘miners’ don’t GAF how much CO2 a GIF NFT generates — they’re looking at the Lambo. We could save oceans of e-ink if we just recognized that we’ve had the solution to that problem ever since Pigou suggested it almost exactly a century ago: tax the shit out of cryptocurrencies and anyone or anything that touches them. Non-fungibility is a two-edged sword: it might guarantee that a GIF is unique, but it also ensures that all the resulting liquid wealth it generates is indistinguishable. That’s the basic premise of financial enforcement: it doesn’t matter which dollar you tax or confiscate. It’ll all just move offshore you say? We know how to deal with that too. The only thing that’s lacking is the political will to tackle the problem, but that doesn’t have anything to do with cryptocurrencies per se.

Geert Lovink
som driver MoneyLab
och bedrivit en kritisk undersökning av kryptoekonomin i ett flertal år,
ger sig också in i tråden. Han skriver bland annat:

Money is pouring in, it is generated out of the blue, and as a consequences draws in more investors (the Elon Musk effect). This money now has be parked somewhere. As we need, the right-wing liberarian mindset is pretty introvert. It is not going to invest it in climate change tech or social anti-capitalist struggles. The crypto assets want more crypto, ergo one way to is crypto art.

Felix Stalder försöker klarlägga vad som faktiskt har bytt ägare:

The NFT in the blockchain, recorded for eternity, does not contain artwork itself, but metadata pointing to the art work. It basically says, the file over there is the ‘originalcopy’ and I own it. Of course, everyone can still copy the art work over there (assuming it’s a public location), but only that file on that location is the “original” one. Of course, if that server disappears, then the meta data point to nowhere, and becomes impossible to distinguish between the copies that might float around somewhere.

One way to sidestep this is not to point to a location, but to a hash, which can stored anywhere in a decentralized file system.

In Beeble’s case, the token contains metadata that points to such a hash (a IPFS file). This has the advantage that it’s not depended on a server which may or may not be around for very long, so it removes the dependency of the particular entity which host the server mentioned in the token.

Den allmänt tillgängliga metadatafilen för detta övervärderade konstverk är, enligt Felix, en hänvisning till den webbserver (makersplace.com) där bildfilen finns tillgänglig.

In other words, the seller, in order to have any object at all, is dependent on makersplace.com to remain online. In this case, it doesn’t really matter, because buyer and seller is, in effect, the same person. But in other cases, the buyer becomes dependent on the seller for as long as s/he hold be token. Of course, the “originalcopy” could also be stored in decentralized file system, but apparently, this is not done very often. Some people have called this structure “long-game extortion”.

Här hänvisar Felix i sin tur till en serie tweets av Jonty Wareing. Här kommer ett utdrag:

Out of curiosity I dug into how NFT’s actually reference the media you’re “buying” and my eyebrows are now orbiting the moon

Short version:
The NFT token you bought either points to a URL on the internet, or an IPFS hash. In most circumstances it references an IPFS gateway on the internet run by the startup you bought the NFT from.
Oh, and that URL is not the media. That URL is a JSON metadata file
/…/
Which means when the startup who sold you the NFT goes bust, the files will probably vanish from IPFS too
/…/
In short: Right now NFT’s are built on an absolute house of cards constructed by the people selling them.
It is likely that _every_ NFT sold so far will be broken within a decade.
Will that make them worthless? Hard to say

“NFT startups are long-game blackmailers” is an entertaining concept

Rachel O’ Dwyer förtydligar:

With a few exceptions where people actually encode images into the hash (see https://cryptograffiti.info) the only thing you own with cryptoart is the act of ownership itself. People sometimes draw comparisons between owning cryptoart and owning a collectible like a baseball card (you own ‘this’ card but you don’t have any rights to the image etc) but in this case, you don’t even own the card. To me this is emblematic of a shift from the artwork as commodity to the artwork as a financial asset or increasingly as a financial derivative.

Ted Byfield påpekar att den här logiken länge har funnits i konstvärlden, där frågor om proveniens blivit allt mer komplexa sedan konceptkonstens genombrott. Konstverk kan ha ett värdering “i sig” som förblir rent hypotetiskt så länge man inte kan dokumentera dess tidigare ägare och marknadstransaktioner. Ännu ett långt och uppslagsrikt inlägg av Ted:

As art prices have soared and arty milieus have mushroomed over the last decades, standards for authenticating works have gone completely mad. Their ostensible purpose is to reduce the risk of forgeries, but mostly it just creates bullshit jobs in the culture sector. “What did you do today?” “I verified that petrified mass of shrimp carcasses and noodles in a garbage bag as an authentic artifact of Rirkrit Tiravanija’s seminal 1992 performance at the 303 Gallery rather than, as most thought, a contemporary forgery or, as some believed, an artifact of the performance he did three months later at Andrea Rosen. And how was your day?” It’s just plain-old manual proof-of-work.

This growing focus on provenance is just one tiny facet of the rising culture of authentication. The same kind of thing has also happened with people’s work résumés and academic records, process and product certifications like ISO 9000/1 standards, heightened security techniques from currency design to 2FA techniques, commodity-sourcing certifications (everything from Fair Trade agricultural products to isotopic analyses of nuclear materials), ART STOLEN BY THE NAZIS – the list goes on and on and on and on.

Taken together, this all makes it clear that we live in the Age of the Fake. That’s not to say everything is fake or anything is real – it just means that, as a civilization, we’re more and more consumed by the endless busywork of trying to establish not-fake. When you log in to some account you aren’t proving who you are in any meaningful sense, you’re merely giving the receiving end evidence (i.e., reasonable grounds for limiting their liability) that you aren’t who you aren’t. And, of course, when you prove you “aren’t a robot” by doing some re/captcha, you’re helping to train ML systems to do image-recognition, or at least a few years ago you were. By now there are probably dozens if not hundreds of abstract meta-derivative auction systems built on top of that that, so you kill time clicking on pictures of fire hydrants instead of taking up more valuable CPU cycles bothering someone else with whatever you’re on about. If that hasn’t happened yet, it will soon enough: for example, a service that targets neo-nazis and wastes their time so they don’t waste everyone else’s would be a really good thing, wouldn’t it? But, then, an entire task force at McKinsey could waste time preparing a report surveying which political beliefs are most easily ‘triggered’ into clicking on cows rather than getting something done. Oh, wait, Facebook, never mind.

Also, it’s worth noting that pretty much zero disinterested third parties ever have actually gone to the trouble authenticating some NFT-ish art thing. In practical terms, doing so might be difficult to the point of impossibility. I could claim “I have the ur-NFT” but for you to validate my claim, you’d need to spend $BIGNUM effort learning masses of hypertechnical bullshit involving some ridiculous hodgepodge of protocols, services, providers, actors, reputations, etc. Who can be bothered? $SMALLNUM time passes and hey, presto, my claim has gone unchallenged — and, as with most things, all that was aerial condenses into some good-enough approximation of solid, and in itself it comes to serve as de facto evidence of authenticity. Because, really, no one can be fucking bothered.

To anyone who’s spent some time thinking about the modern sense of information, this should sound ‘eerily’ familiar. In Shannon’s model, information isn’t the thing itself, it’s better understood as a measure of the reduction of uncertainty that it might be something else. When we think someone has transmitted the letter “A” to us, we didn’t really get an A, we just got [letter] are and able to establish a high level of confidence that it isn’t B through Z. But as you read this mail, you aren’t concerned with “Wait, is that apparent instance of the letter A *really* an A? And what would it mean if my confidence level were lowered by N%?” You just read. It’s the same with NFTs, except the people who make them are getting paid better than I am for typing this. But I’m reasonably confident that this email is somehow more important than whatever pot-induced NFT stunt Elon Musk is doing today.

Und wo weiter.

Få orkar väl läsa detta, men för den som ändå har scrollat hit kan tipsas om en tecknad serie i The Guardian som slagkraftigt sammanfattar det väsentliga.

Nazister och yogamammor i allians? Fyra vanliga missuppfattningar om vaccinmotståndarna

Hur ska man förstå den brokiga framträdelsen av vaccinmotståndare som plötsligt tar utrymme med sina konspirationsteorier? Hundratals demonstranter anförda av en analdoktor som kräver “frihet och sanning“, konfronterar polisen, kränger naturmedicin och tycker att det i största allmänhet är viktigt med en öppen diskussion om den eventuella förekomsten av en allsmäktig judisk konspiration bakom såväl vaccinerna som bankerna och feminismen. Nu på lördag ska “Frihet Sverige” åter demonstrera och den här gången väntas det fler nazis.

“Märkliga allianser har uppstått i pandemins kölvatten”. Så lyder det typiskt liberala det konstaterandet: öppningsmeningen till en ledartext med lika typisk avslutning. Det liberala resonemanget landar vanligen, med en suck, i slutsatsen att konspirationsteorier är farliga och bör motverkas – men något som tyvärr alltid kommer att uppstå, likt ett naturfenomen.

Och plötsligt gör yogamammor som dricker silvervatten gemensam sak med personer som förnekar Förintelsen, tror på en judisk världsregering eller hemliga pedofilnätverk.
Även om man har helt olika värderingar och politiska uppfattningar enas man av att ha ”vaknat” och genomskådat elitens dimridåer.

Beskrivningen är väl inte fel i sak, det är bara analysen som är så uddlös. Den kan varken ge någon förklaring eller alternativ till en tilltagande politisk och medicinsk paranoia.

Texten som jag citerade ur är bara ett exempel ur mängden. Jag syftar inte på någon särskild tyckare, inte bara på uttalat liberala ledarskribenter, utan på en genomgripande tendens i hur journalistiken tar sig an konspiracismen. Återkommande görs en rad antaganden, som kanske snarare är fördomar.

Här tänker jag alltså inte på någon särskild tyckare eller text, utan mer grundläggande i hur journalistiken tenderar att ta sig an konspiracismen. Återkommande görs det en rad antaganden, som kanske snarare är fördomar.

Man utgår från att konspirationsgänget av vaccinmotståndare är en ny allians där extremerna möts, en allians som till sin karaktär är både amerikansk och digital. Låt mig helt kort ifrågasätta dessa fyra antaganden.

1.

Man tittar på protesternas brokiga yttre och konkluderar att detta måste vara en “ny allians” eller rentav en “ohelig allians”. Antagandet är alltså att det rör sig om en allians. Det vill säga ett flertal aktörer som kommer från var sitt håll och har sina egna mål, bara för att nu, till följd av en historisk nyck, finna varandra kring en sakfråga. Allianser är någonting som ingås av rationella subjekt, som är förmögna att agera taktiskt och alltid kan välja att bryta alliansen.
Jag skulle betrakta detta som en hypotes, men jag är inte alls säker på att allianshypotesen stämmer. En alternativ hypotes kan handla om att det vi ser inte bara är en allians, utan någonting mer “organiskt”. Att det finns en intellektuell och institutionell historia som bildar ett inre band mellan de fraktioner som visserligen skiljer sig i yttre framträdelse. Detta innebär inte att alla vaccinvägrande yogamammor egentligen är nazister, eller tvärtom. Däremot har den konspirationsbaserade världsåskådningen – inklusive den gamla nationalsocialismen – alltid hängt samman med en vurm för olika former av alternativ medicin. Det är alltså verkligen ingen “ny” allians (om det alls ska kallas för en “allians”)

2.

Idén om att “extremerna möts” är politisk metafysik på högsta nivå. Åtskilliga gånger har den återkommit i rapporteringen om konspirationsteoretikernas coronaprotester. Exempelvis när de som kallar sig “Querdenker” började hålla demonstrationer i Tyskland förra året. Då rapporterade Sveriges Radios korrespondent: “protesterna har också skapat oheliga allianser mellan radikala grupper på de yttersta vänster- och högerkanterna, och anhängare av olika konspirationsteorier”. En typisk rubrik på en svensk ledarsida lyder “Vaccinmotstånd – från vänster till extremhöger“.
Att högerradikala profiler och organisationer deltar är uppenbart och väl dokumenterat. Det är lögn att hävda en symmetri till vänster. Förvisso figurerar det i dessa sammanhang (som så många andra) personer med olika politisk bakgrund, såväl höger som vänster och även mittemellan. Men det är inte samma sak som att vänsterextrema element allierar sig med högerextrema. De individer med vänsterprofil som har dykt upp bland konspirationsteoretikerna har, mig veterligen, inte på många år tillhört någon vänsterradikal rörelse. En och annan gammal besviken sosse har däremot dykt upp. Samt personer som till det yttre ser ut som punkare eller hippies – men nej, dreadlocks är ingen bra indikator på vänsterradikala sympatier och har inte varit det på länge.
Vanligt är däremot att konspirationsteoretikerna definierar sig själva som “varken vänster eller höger”. Detta bekräftas också i en studie från SOM-institutet. Den gjordes för nästan ett år sedan och har vissa svagheter, exempelvis tar den inte upp vacciner eller alternativmedicin, utan tar bara sikte på konspirationsteorin om att “coronaviruset är ett biologiskt vapen skapat av människor”. (Många av högerdemonstranterna verkar snarare hävda att pandemin är en alldeles naturlig influensa vars farlighet har överdrivits av krafter med en ondskefull agenda.) Slutsatsen där blev, i vilket fall, att den aktuella konspirationsteorin hade lägst stöd bland människor som identifierade sig som “vänster” och högst stöd hos SD-sympatisörer.

3.

“De teorier som fått spridning under pandemiåret är i hög grad en direktimport från USA“, skriver SvD. Självklart kommer mycket från Amerika, så brukar ju vara fallet inom såväl politik som andlighet och populärkultur. USA är förvisso ett land som från början har präglats av en apokalyptisk paranoia, vilket än i dag bildar en klangbotten för konspirationstänkande. Men det betyder inte att svenska konspiracister bara ägnar sig åt ideologisk import. Alternativmedicin och konspirationteorier frodas ju sedan länge även i Europa och fann en ny stor marknad efter östblockets fall. Kombinationen har predikats inte bara av hälsoentreprenörer och influencers, utan i vissa fall även av muslimska imamer och rysk-ortodoxa präster. Utbytet av idéer i dessa kretsar är internationellt. Därför är det troligen fel att bygga analysen på att vaccinmotståndet skulle vara en importprodukt från USA.

4.

Vidare föreställer man sig gärna att allt detta är en produkt av internet. Visst ligger det någonting i att “marginella” grupper och idébubblor har lättare att finna varandra nu än tidigare. Det är också signifikant i vilka medier som vaccinmotståndarna nu mobiliserar sig, med närvaro av öppna nazister (i Sverige verkar det främst handla om Facebook samt Telegram).
Men vaccinmotståndet är inte något som först har fått spridning via sociala medier. Dess historia löper längre tillbaka än så – och det har dessutom fortsatt förankring i fysiska träffar inom ramen för en alternativmedicinsk subkultur av terapeuter och föreläsare. Man bör därför inte vara alltför rask att skylla alla tokerier på det digitala.

Under lång tid har det i Sverige funnits en rörelse där vaccinmotstånd och alternativmedicin kopplas in i ett större konspirationstänkande där antisemitismen aldrig varit långt borta. En rörelse som nådde ut via tryckta tidskrifter som såldes i hälsokostbutiker, via healers och livscoacher. Till detta spår tänkte jag återkomma i ett uppföljande inlägg.

Avslutningsvis måste jag bara tipsa om senaste avsnittet av podden Apans Anatomi, med rubriken “I nyliberalismens ruiner” (lyssna gärna via Radio Noden). Mathias Wåg utvecklar där ett viktigt spår som han redan har tagit upp i Aftonbladet, nämligen sambandet mellan vaccinmotstånd, klimatförnekelse, konspirationsteorier och nyliberalism. Det sistnämnda begreppet används alltför ofta på ett slentrianmässigt sätt, men i poddavsnittet bjuds på en strålande analys av den gästande historikern Johan Pries. Mot slutet knyts trådarna ihop och det blir tydligt hur vaccinmotståndet är rotat i en extrem individualism som helt enkelt inte kan acceptera att det finns kollektiva, globala problem som kräver gemensamt agerande för att lösas.

Krönikör i ETC

Jag har fått ett nytt uppdrag som krönikör i tidningen ETC. Senast jag hade ett krönikörsuppdrag var 2007–2011 då det fanns en gratis veckotidning som hette Metro Teknik och som lät mig skriva om lite vad som helst med koppling till “teknik”. Uppdraget nu är väl inte helt olikt, även om ETC har en mer tydligt politisk inramning.
Nu presenteras jag visst som “ETC:s expert på den digitala utvecklingen”. Oj. Vad har jag gjort för att förtjäna denna experttitel? Och vad menas ens med “den digitala utvecklingen” när året är 2021? Jag är inte helt säker, men å andra sidan har jag bara 2000 tecken till mitt förfogande. Varje vecka. Det känns både roligt, lärorikt och svårt. Min ambition blir att pendla mellan mer vardagsnära frågor och mer spekulativa utblickar över mot den politiska ekonomi som håller uppe de digitala medierna. Hittills har jag hunnit med tre krönikor i ETC, där tonvikten har legat på det mer vardagliga:

Yttrandefrihet, Hegel och sociala medier

Medierna i P1 har i helgen tagit upp frågan om de sociala mediernas framtid efter Twitters utkastande av Trump. Även jag hörs säga några rader, apropå min artikel i Expressen. Men den stora behållningen var att få höra en längre utläggning av Nicklas Berild Lundblad, som nyligen har avslutat sitt högt uppsatta jobb på Google. Därmed inte sagt att han talar som en apologet för Big Tech. Frågan om vilken position han talar från är betydligt mer intrikat.

Nicklas Berild Lundblad börjar med att slå fast att den tekniska utvecklingen inte löper linjärt, utan “hoppar mellan olika jämviktstillstånd”. Bara för att vissa medietjänster – som Twitter eller Youtube – har dominerat i sin nisch sedan över tio år, så kan vi inte räkna med att deras positioner kommer att bestå genom 2020-talet. Här kan man dock invända att utfallet knappast bara beror på “den tekniska utvecklingen” – de aktuella företagens dominans är ju både ekonomiskt och politiskt förankrad. Det termodynamiska talet om “jämviktstillstånd” riskerar att mystifiera de verkliga maktförhållanden som upprätthåller det som kan upplevas som “jämvikt”.

Vi får också en historisk tillbakablick på 1800-talets tidningspress, som ju i hög grad verkligen vara skräppress – full av förtal och grundlösa spekulationer. Det tog tid innan den traditionella journalistiken etablerade sina normer. På liknande sätt kan det nu, med frågan om de nyare medieföretagens roll i politiken, ta 5–10 år “innan man landar”, förklarar Nicklas Berild Lundblad och fortsätter:

vägen framåt är förmodligen inte rak, utan det kommer att vara kast hit och dit, pendeln kommer att svänga mot kanske ett strikt ansvar för innehåll, och sen kommer man inse att det var ingen bra idé och så måste man långsamt förhandla yttrandefriheten.
Det enda vi måste titta på är: hur böjer sig den långa vågen. Böjer den sig mot ett ställe där vi faktiskt får inte bara mer yttrandefrihet, utan en mer värdefull yttrandefrihet. Och det här är svårt, för när man tänker på yttrandefrihet så tänker man ofta på yttrandena själva. När vi har en debatt om plattformarnas ansvar då handlar den debatten ofta om de ska ta ner den här videon, eller stänga den här facebookgruppen. Man tittar på de enskilda innehållsbitarna. Men vad vi egentligen borde vara intresserade av är förstås det offentliga samtalet i sig och hur det påverkas utan ny teknik. Där är det ju så att nästan all tidigare yttrandefrihet som vi har haft har varit inbäddad i olika typer av institutioner.
När John Stuart Mill försvarar yttrandefriheten – han tas ofta som en av de mest extrema försvararna av yttrandefrihet – då försvarar han pressfriheten. Han försvarar alltså yttrandefriheten inbäddad i en institution och ett ramverk. Han försvarar inte det fullständigt nakna yttrandet utan några som helst kontexter, sammanhang eller institutioner. Det finns ingen som har gjort det i historien, av det enkla skälet att yttrandefriheten måste vila i någonting, den måste ha ett ramverk, en institutionell kontext. /…/
Det är det vi måste börja koncentrera oss på att lösa. Vi ska inte besvara frågan om en viss video ska tas ner eller vara uppe, vi ska besvara frågan: hur bygger vi en bättre offentlig sfär, ett bättre offentligt samtal. Det är en mycket svårare fråga.

Filosofen som nämns vid namn är J.S. Mill, men det är omöjligt att inte åter tänka på G.W.F. Hegel. Betoningen av ett positivt frihetsbegrepp – i detta fall en yttrandefrihet som inte är ett abstrakt ideal, utan alltid är “inbäddad” i ett större sammanhang, i ett “ramverk” – är typiskt hegeliansk.
En fördel med detta tänkesätt är att det hjälper oss att höja blicken, så att vi inte fastnar i dagfrågor om enskilda yttranden, om enskilda användare eller för den delen vad som står i enskilda tjänsters användarvillkor. Emellertid lämnas vi med problemet om vilket “vi” det är som ska bygga “en bättre offentlig sfär”. Hegelianismen tycks här mycket nära att tippa över i någon form av teknokrati, en offentlighetens ingenjörskonst.

En hegeliansk analys måste givetvis historicera sig själv. Även detta är något som görs, i vart fall antydningsvis, av Lundblad. Betänk då att han redan vid 1990-talets mitt skrev glatt utopiska texter om internet som befriande kraft i tidskriften Nyliberalen, följt av den intressanta boken Teknotopier (2000), följd av Det låsta nätet och anonymitetens fiender (2002). Därefter fortsatte han att tala om “rätten till anonymitet” som “en förutsättning för nätets frihet”. Ett helt annat frihetsbegrepp än vad Lundblad tycks ha landat i nu, efter sina år på Google! (Se även hans aktuella text “Plattformars ansvar – en guide för perplexa“.)
Lundblad fortsätter i Medierna:

Om man går tillbaka och tittar på hur vi tänkte i början på internet, i den cyberlibertarianska perioden, då trodde alla att världens yttrandefrihet skulle globaliseras och homogeniseras /…/ att i princip allt skulle vara tillåtet. Det tror jag är rätt tydligt att så inte är fallet över huvud taget. Yttandefriheten är rotad i de politiska samfund där man yttrar sig, där det offentliga samtalet lever. Och det ger upphov till en intressant fråga: hur stort kan ett offentligt samtal vara?
Min hypotes nu är att /…/ det verkar som att det finns en största möjliga storlek för det offentliga samtalet. Jag vet inte hur stor den är, om den är regional eller europeisk, eller om den är faktiskt är nationell, eller lokal till och med. Men det verkar finnas en största möjliga storlek /…/ Det kan leda till helt nya idéer vad gäller teknikens utveckling och frågan om hur vi bäst stödjer det offentliga samtalet.

Den teknokratiska frågeställningen reduceras här till en fråga om skala. Det påminner om en aktuell artikel i The Atlantic, vars redaktör Adrienne LaFrance citerar Ethan Zuckerman: “I think the sweet spot is 20 to 20,000 people”. Problemet med “det internet vi känner” skulle alltså vara att jakten på storskalighet ständigt överskrider någon form av naturliga gränser för goda samtalet. Zuckerman har dock varit öppen med att denna jakt drivs av ekonomiska realiteter; nätets “syndafall” var att det blev beroende av reklamintäkter. Frågan om intäkter – för att inte tala om ägande – är däremot frånvarande i de mer teknokratiska inlägg som nu publiceras lite överallt, exempelvis hos Adrienne LaFrance.

Nu ska man väl inte vänta sig att en utpräglat marknadsliberal tänkare, som Nicklas Berild Lundblad, ska ifrågasätta det privata ägandet av medier. Men nog är det signifikant hur han – på vältaligt hegelianskt vis – betonar att marknaden inte kan stå helt på egna ben.
Signifikant är även hur frågan om “största möjliga storlek på det offentliga samtalet” görs endimensionell. Från det lokala, via det nationella och de större regionala blocken, till den globala nivån. Man kan förstås – särskilt om man vill värna politisk stabilitet – önska att offentligheterna ska kristallisera sig så, det vill säga territoriellt. Så att alla människor som bor i ett visst område exponeras för ungefär samma samtal, via ungefär samma utbud av mediekanaler. Men som jag skrev här, i förra inlägget, finns det ju redan nu många exempel på en fragmentering som följer helt andra skiljelinjer. Inte geografiska, utan exempelvis politiska. Det är då man brukar tala om “filterbubblor”. Vilket möjligen är själva det problem som ska lösas, ur det teknokratiska perspektivet.

De sociala mediernas politik efter Twitters dumpning av Trump

Jag skriver i Expressen om vad för slags nätpolitiska maktkamper vi har att vänta under 2021, efter nätjättarnas samfällda agerande mot Donald Trump och Parler.

dragkampen om vilken status de sociala medierna ska ha i 2020-talets politik har knappt börjat. Givetvis kommer fler alternativtjänster att startas: vissa med högerradikal prägel, andra inte. Runt om i världen kommer politiska rörelser av väldigt olika slag att tvingas förhålla sig till om de ska våga förlita sig på fortsatt välvilja från USA:s nätjättar.
/…/
Vilka politiska krafter kommer att stanna på de gamla, stora plattformarna – och vilka kommer att mana sina anhängare till exodus?

För att sammanfatta: vi vet ännu inte vilka läger som kommer att stå emot varandra i den långa serie av strider som det resterande året lär bjuda på. Därför känner jag att det är för tidigt att plädera för en viss linje. Men att spekulera i möjliga scenarion går förstås att göra.
Ett sådant scenario är att nätjättarnas enade front, som framträtt senaste veckan, gradvis kommer att formaliseras och knytas närmare USA:s centrala statsmakt under den tillträdande presidenten. Företagen skulle få ekonomiska förmåner, som att slippa undan skatter och antitruståtgärder, mot att de på ett mer effektivt sätt stryper kommunikationerna för vad som inom USA räknas som ”extremism”. Kanske även agera mot politiska grupper i andra världsdelar, kanske inte.

En annan tanke som jag inte utvecklar i artikeln, men kan kasta fram här: kanske är de sociala mediernas fragmentering en oundviklig sak. Frågan är kanske inte om utan hur. Alltså efter vilka skiljelinjer som de kommer att fragmenteras. Det kan ske efter nationella skiljelinjer, eller efter politiska skiljelinjer som löper tvärs igenom länderna. Det senare vore liktydigt med det som brukar kallas ökad polarisering inom respektive land, men skulle även underblåsa bygget av transnationella allianser mellan politiska rörelser, utifrån vilka sociala medier som de använder.

Vi får se. Min artikel är verkligen bara tänkt som en skiss inför den fortsatta analysen av hur situationen utvecklas.

Uppdatering: Jesper Bengtsson på Dagens Arena skriver en läsvärd kommentar som knyter an till min artikel.

Rasmus Fleischer argumenterar för att detta kommer att leda till en helt ny miljö för de sociala medierna, och kanske blir det så. De stora jättarna kommer tappa sin monopolställning när grupper av olika slag startar sina egna plattformar. Först den extrema högern, sedan vänstern, klimataktivisterna, regionala grupper och så vidare.
Det vore inte någon dålig utveckling. Monopolet har varit ett problem.
Men inte heller det löser frågan om hur plattformarna ska regleras. I de gamla medierna fanns ett system för självreglering, med etiska riktlinjer och granskningar när något anmäls. Något liknande kunde vara en tanke även för nya medier.
Angela Merkel sade i veckan att det inte ska vara upp till privata bolag. Lagstiftarna, ytterst demokratin, måste avgöra vad som är okej och vad som inte är det.
/…/
Det är som sagt rimligt att bolagen får ett ansvar. Men riskerna är oändligt många.
Vem ska avgöra vad som är brottsligt? Det är svårt att tänka sig en rättslig process som föregår alla bedömningar.

Kassetthouse 2020

En dryg veckas försening blev det, men traditionen från 2019, 2018, 2017 och 2016 måste upprätthållas. Här kommer alltså en lista på ett antal kassetter som släpptes under året 2020 och som jag rent fysiskt lyckades lägga vantarna på. De var snyggare än någonsin.

Det visade sig bli en stark slagsida mot Storbritannien, närmare bestämt Newcastle. Tyvärr kommer det nog att bli svårare att köpa fysiska produkter därifrån under 2021 när kassettbolag som Acid Waxa inte längre opererar i den inre marknaden. Precis som att jag numera undviker att beställa kassetter från Nordamerika och Ryssland eftersom det ofta kommer på en saftig avgift för momsdeklaration. Såvitt jag förstår kommer inte vinylmarknaden att påverkas lika mycket av Brexit då vinyler i allmänhet har större upplaga och distributörer i typ Nederländerna. Kassetterna som listas här, däremot, får man beställa (via Bandcamp) direkt från bolaget eller artisten, innan upplagan tar slut (vilket den ofta gör ganska fort). Men i allmänhet släpps ju musiken även digitalt. Om den finns på den stora skvalmaskinen vet jag däremot inte, det får ni i så fall ta reda på själva.

Huruvida musiken faktiskt är “house” är en mindre viktig fråga. Men för att stå fast vid traditionen har jag sållat bort diverse ambient-, noise- och popkassetter till förmån för en årslista bestående av musik som är mer eller mindre elektronisk och som i någon mening orienterar sig mot dansgolvet samtidigt som kassettformatet i sig (jämfört med t.ex. vinyl) är en tydlig signal om att musiken inte “bara” är gjord för att dansas till.

Vodor L Zeck – Body Transfer Illusion Volume 1 (Acid Waxa)

Något av det mest upplyftande som jag fått höra under tråkåret 2020 är den här kassetten med Vodor L Zeck. Vem är det? Av allt att döma någon från Turkiet, som nu kanske befinner sig i Berlin och är hiskeligt produktiv utan att göra så mycket väsen av sig. Nyss råkade jag ladda hem ett tiotal album på Soulseek. Återstår att se om de håller samma utsökta klass som den här kassetten på Acid Waxa, vars titel antyder att minst en till volym är på väg.
Stundtals drar musiken åt det mer ceephaxianskt lekfulla hållet. Andra gånger blir acidslingorna insvepta i en melankolisk novemberfuktighet som påminner en hel del om Aphex Twins allra mest sublima stunder.

Polyseme – Minsk Odyssey (Acid Waxa)

Inte från Belarus största stad utan från Quebecs dito kommer Melissa Speirs. Kanske hörs något spår av det där Montreal-soundet även om det här knappast är fråga om gammal microhouse utan någonting betydligt mer maximalt: ibland ganska poppigt, hela tiden acidknorrigt.

Aftawerks – Superjovian Tracks Vol 1 (Acid Waxa)

Även detta kan vi nog ställa på hyllan för acid-maximalism som ligger helt i linje med Acid Waxas estetik.

Musique Chienne – Mega Double 20 (Acid Waxa)

Fast här är det knappt alls fråga om acid! Sarah-Louise Barbett från Marseille gör oemotståndlig pop som kanske påminner lite om… Peaking Lights, tror jag att jag tänkte på. Fast detta är på franska, lite mer oborstat och rytmiskt.

Lesinge – Plic Ploc (Acid Waxa)

En favoritartist ur Acid Waxas stall som nämndes här 2017 och visar upp ett ganska brett spektrum över vad acid kan vara.

Roy of The Ravers – Fenix Break (Acid Waxa)

Rakt igenom energisk acid, ganska rå och denna gång inte så melodisk, men alltid i grunden lekfull.

Erlin – Worldin’ (Acid Waxa)

Listan över acidkassetter som skickats till mig från Newcastle kan tyckas ändlös men jag kan inte avstå från att tipsa om det här släppet med acid som drar mer åt emohållet, om ni förstår vad jag menar. Bakom artistnamnet döljer sig en Connor Clasen från Bethlehem, Pennsylvania.

Och därmed var vi klara med listandet av årets sju favoritsläpp från Acid Waxa och kan rikta blickarna mot den europeiska kontinenten.

Space Invaders (Blaq Numbers)

Jag älskar samlingskassetterna från tyska Blaq Numbers. Det känns som utpräglad kassetthouse fast när man lyssnar närmare på saken drar det än åt boogie och soul, än åt techno. En helhet med roliga överraskningar från mestadels obskyra artister.

Polar Inertia – Ripped Through The Valley (Climate of Fear)

Före pandemin ordnade Climate of Fear en serie klubbnätter på bland annat ://about blank i Berlin. När detta avbröts så övergick man inte till att fjanta runt med “livestreams” utan snarast det motsatta, nämligen att ge ut en serie kassetter med inspelningar från de tidigare tillställningarna, utspritt över lång tid, med möjlighet att prenumerera. Här snackar vi hård fransk techno som kan dra en smula (men inte för långt) åt det tranceiga hållet.

Nkisi – Peeling (Climate of Fear)

Troligen bland den bästa technon som nådde mina öron 2020 (inspelat i Berlin sommaren 2019). Hårt och snabbt.
Nkisi är ett artistnamn för Melika Ngombe Kolongo som drivit det afrodiasporiska kollektivet NON.

DJ Paulo – Sons Pa Curtir (Rave Tuga)

Vidare till Portugal och ett kassettbolag baserat i Lissabons ravescen som det tipsades om redan i föregående årslista. Här är det i hög grad fråga om breakbeat house som blickar tillbaka på 1990-talet på ett sätt som var väldigt 2020.

Howes – Tape 10 (Cong Burn)

Åtminstone på A-sidan är det här fråga om någon sorts långsam, dubbigt psykedelisk techno. Syftet med produktionen verkar åtminstone delvis vara att demonstrera vad man kan göra med en viss mjukvara för att bygga rytmer, som John Howes skapat med inspiration från legendariska Can-trummisen Jaki Liebezeit.

På tal om slagverkare:

Tulips – Hipólito (Stenze Quo)

Här har vi en slagverkare från Köln som släppt en kassett på ett danskt bolag. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken. Delfindisco?

Hökarängen Sound System – Ryck upp rälsen under tåget! Tunneltranskriptioner 2009?-?2018 (Qvästlafve)

Med bas just i Hökarängen släpper Qvästlafve väldigt små upplagor av väldigt egenartade ljud. Om detta projekt säger ljudsystemet:

Jag fick bara bygga ljud och instrument av de befintliga inspelningarna från tunnelbanan. Alla ljud på skivan är i grunden därifrån och ljuden har manipulerats för att skapa en hel instrumentarsenal. Jag känner mig nöjd med resultatet, det blev annorlunda och jag har utvecklats som musiker på tio år. Med tiden kunde jag med olika verktyg mejsla fram ljud och skapa mer liv i låtarna. Jag använde en modulärsynt som kunde processa, remixa och stöpa ljud på olika sätt.

Väldigt hauntologisk tajming av släppet år 2020 när många av oss plötsligt och oväntat slutande åka tunnelbana.


Detox Mañana – In Tropical Asatru (Ptroleum)

Sista helgen i september 2020, jag kommer att minnas hur pandemins tyngd aldrig kändes så lätt som just då, mellan första och andra vågen. Man kunde rentav gå på en liten spelningSnickars med Detox Mañana som spelar en form av postpunk/disco i lager på lager. Kassetten gavs ut av en underetikett till bokförlaget Styx, med rötterna i Surrealistgruppen.

Anders Enge – Faun Frown (Ett annorlunda hörn rec.)

Vid nyss nämnda septembertillställning släpptes även den här kassetten: “Intensiva, kringsmygande teknoider fulla av dåliga avsikter och illavarslande tankar.” Fast jag tycker den är rätt hemtrevlig att lyssna på.

Inför kassettåret 2021 hoppas jag på fler svenska släpp och ökade möjligheter att köpa kassetter utan att behöva betala lika mycket för porto eller tulldeklarationsavgift!

Stagnation?

När jag läser olika kritiska analyser av den samtida kapitalismens tillstånd, så irriterar jag mig ibland på hur kritikerna använder ordet “stagnation”. Min irritation verkar ha att göra med ordets oklara innebörd. För min egen skull måste jag därför börja med att gå till ordböckerna. Först de allmänna, sedan de nationalekonomiska.

Först av allt ska noteras att ordet kan härledas till det latinets stagnum som ungefär betyder “pöl” eller “bassäng”. Det syftar alltså på stillastående vatten.
Vattnets väsen är att rinna, anar man här. Stilleståndet är en avvikelse från normen. En tankegång som lätt kan associeras till moderna förståelser av ekonomi, där tillväxt blir till självändamål.

Stagnationen kan så här långt få illustreras med bilden av en våtmark:

Från latinets stagnum kan vi (med viss osäkerhet) följa etymologin tillbaka till grekiskan, där stagnation föga framträder som syskon med stasis. Jag uppfattar det som att även svenska ord som “stabil” och “statisk” kan härledas till samma grekiska rot. Stat, ställning, stånd. Smaka en stund på den proto-indoeuropeiska stammen.

Nu ska vi kolla på de tre svenska ordboksdefinitionerna av verbet stagnera:

SAOB: “av­stanna i ut­veckling”.

Svensk ordbok: “gradvis upp­höra att ut­vecklas i positiv riktning”.

SAOB: “bli (stilla)stående, (av)stanna (i sin utveckling); icke utvecklas l. gå vidare l. framåt o. d.; i sht i fråga om dels det ekonomiska livet, dels en persons l. ett samhälles o. d. utveckling”

SAOB definierar även substantivet stagnation:
“om förhållandet att ngt (l. ngn) stagnerar, stillastående l. avstannande l. stockning l. (tillfälligt) stopp l. avbrott (i utvecklingen l. för driften o. d.).”

Vidare upplyser SAOB om hur detta svenska ord har använts om “det ekonomiska livet” åtminstone sedan 1768. Det vill säga ungefär lika länge som det alls har funnits ett modern begrepp om “ekonomin”, kopplat till tankar om möjlig tillväxt. Vi börjar ana att begreppen tillväxt och stagnation – i ekonomiska sammanhang – definieras utifrån sin motsatsställning.

Alltså finns en dubbelhet i stagnationsbegreppet. Å ena sidan står det från början för stillestånd, icke-rörelse. Å andra sidan, när tillväxt är norm, får stagnationen en innebörd av icke-tillväxt som inbegriper inte bara stillestånd utan även tillbakagång, en krympande rörelse. Därtill kan stagnation beteckna en otillräcklig tillväxt, som vi ska se.

Om vi vänder tillbaka till sötvattnets värld, talar vi inte längre bara om en stillastående pöl eller våtmark. Utan även om en friskt rinnande älv där dock vattnet rinner i en något långsammare takt än vad det gjorde förra året. Det som inte växer är döende.

Engelska ordböcker håller sig nära den ursprungliga betydelsen av stagnation som stillestånd.

Cambridge: “a situation in which something stays the same and does not grow and develop”.

Oxford: “The state of not flowing or moving”; “Lack of activity, growth, or development”.

Vi går vidare till att titta i några mer nationalekonomiska uppslagsverk där “stagnation” alltså definieras som ekonomiskt begrepp.

A Dictionary of Economics (Oxford University Press):

stagnation
A situation in which there is little or no change in techniques or income levels. This is contrasted with development, when techniques are advancing and income levels increasing.

Här gäller fortfarande stagnation som stillestånd, alltså att det knappt sker någon förändring alls, varken i positiv eller negativ riktning. Men stagnation konstateras samtidigt mot “utveckling”, definierat som en positiv förändring (av nivån på inkomster och tekniker). Ännu ett exempel på stagnationsbegreppets dubbelhet.

The New Palgrave Dictionary of Economics är en sådan ordbok där varje uppslagsord är en artikel av en forskare med detta som specialitet. “Stagnation” har skrivits av Josef Steindl, en postkeynesiansk ekonom som är känd för sin bok Maturity and Stagnation in American Capitalism (1952).
Artikeln ger ett spännande idéhistoriskt svep över olika förståelser av ekonomisk stagnation under 1900-talet. Steindl visar på skillnaden mellan två förståelser av stagnation. Den ena är biologisk och tar fasta på naturresursernas ändlighet (så som inte minst Malthus). Den andra förståelsen är social, skriver Steindl och räknar upp de ekonomiska tänkare som han vill åberopa: Hilferding, Luxemburg, Keynes, Kalecki, Baran, Sweezy. Inom denna tradition ser man stagnation (i första hand minskade investeringar) som ett resultat av övergången till “monopolkapitalism”.

En fotnot hos ekonomihistorikern Robert Brenner kastar ytterligare ljus på denna version av stagnationsteori:

The basic statement of this view is P. Baran and P. Sweezy, Monopoly Capital, New York 1964. The publication date should be noted. Baran and Sweezy’s view thatthe emergence of monopoly is the key to the specificity of the operation of the contemporary economy was founded upon thework of Kalecki and Steindl, as well as the monopolistic-oligopolistic prlce theory of Robinson and Chamberlain. See especially Steindl’s Maturity and Stagnation, New York 1950. Baran and Sweezy’s position was associated with a broader intellectual current associated with the idea that the postwar economy was tending to structural stagnation. Leading representatives of this current included a number of mainstream Keynesians identified with ‘stagnationist’ theses since the 1930s who continued to apply them to the economy of the 1950s, most notably Alvin Hansen.

Citatet är hämtat ur Brenners The Economics of Global Turbulence: The Advanced Capitalist Economies from Long Boom to Long Downturn, 1945-2005. När vissa marxister talar väldigt mycket om “stagnation”, hellre än att säga “kris” som många andra marxister gör, då är det ofta för att de har inspirerats av Brenner.
Förgäves letar jag efter någonstans där Robert Brenner bjuder på en förklaring av vad han menar med “stagnation”. Han är väl inte så mycket för begreppens arbete, utan mycket empiriskt lagd. Utifrån officiell ekonomisk statistik påvisar han ofta olika slags tendenser till stagnation. Men det som stagnerar verkar kunna variera. Ena gången är det industrins tillverkningsvolymer som stagnerar, nästa gång är det de totala investeringarna, när det inte är profiterna som stagnerar, eller lönerna. Ofta blir bilden att de har stagnerat sedan 1950-talet, som verkligen upphöjs till kapitalismens guldålder och det mått som alla andra årtionden måste mäta sig mot.

För att nu återgå till Josef Steindls artikel i The New Palgrave Dictionary of Economics så erbjuder den alls ingen definition av “stagnation”. Däremot en rätt tydlig distinktion mellan sammanbrott och stagnation:

It should be noted here that breakdown and stagnation are not the same thing. Stagnation involves breakdown if it is assumed (a) that the capitalist system cannot exist without growth, and (b) that it is impossible, in the long run, to overcome stagnation by adequate economic policies.

Vidare i de nationalekonomiska uppslagsverken.

Routledge Dictionary of Economics har faktiskt inte med “stagnation” bland sina uppslagsord, däremot “stagflation” som ju står för kombinationen av inflation och ekonomisk stagnation. Det senare definieras där som att arbetslösheten är hög och tillväxten är låg.

Detta stämmer väl med hur ordet faktiskt används. Men det är inte mycket till definition. För att tala om hög arbetslöshet måste man ha en uppfattning av vad som är normal arbetslöshet. Om tillväxten är låg beror på i vilket historiskt perspektiv den sätts.

Investopedia befriar oss från denna relativism genom att kastar fram ett (visserligen godtyckligt) tröskelvärde:

stagnation
Stagnation is a prolonged period of little or no growth in an economy. Real economic growth of less than 2% annually is considered stagnation, and it is highlighted by periods of high unemployment and involuntary part-time employment.

The Economist har också en ekonomisk ordbok, där stagnation helt enkelt definieras som “en utdragen recession” (dock ej så pass djup att den utgör en depression). Det vill säga:

recession
Broadly speaking, a period of slow or negative economic growth, usually accompanied by rising unemployment. Economists have two more precise definitions of a recession. The first, which can be hard to prove, is when an economy is growing at less than its long-term trend rate of growth and has spare CAPACITY. The second is two consecutive quarters of falling GDP.

Nu börjar det klarna varför “stagnation” är ett så oklart begrepp. För det första, kan det syfta på både absolut stillestånd och relativt stillestånd.
Absolut stillestånd (stasis) innebär att ingen nämnvärd förändring sker, varken till eller från. Detta var den framtid efter tillväxten som Adam Smith och flera andra klassiska ekonomer föreställde sig, och den är i någon mening idealet för alla som kallar sig tillväxtkritiker. En ekonomi som år efter år konsumerar ungefär samma mängd naturresurser och samma mängd arbetskraft.
Relativt stillestånd är något annat. Tillväxten är inte frånvarande, men är bara svag, inte tillräckligt snabb. Här förutsätts alltså en idealnivå, en normativ procentsats för hur hög tillväxten ska vara. Stagnation är att inte leva upp till det godtyckligt satta tillväxtmålet.

Tillväxtmål kan sättas för många olika mått: BNP, produktivitet, befolkning, materiella produktionsvolymer, finansiell tillväxt av värdepappersindex. Följaktligen kan “stagnation” syfta på lika många olika saker. Min känsla blir ofta att det i den kritiska analysen uppstår en risk för kortslutning, när kritikern lite väl lätt hoppar mellan de statistiska kategorierna.

Nu tror jag det börjar klarna för mig varför jag ofta irriterar mig på talet om ekonomisk stagnation. Det handlar inte bara om ordets lite flytande innebörd. Också att det är laddat med moral.

Endast det som är gott kan stagnera. Det som stagnerar är per definition något som man skulle önska sig mer av. Stagnation handlar om känslan av saknad i tillväxtens frånvaro.
Efter att smittspridningen tilltagit verkar antalet smittade per dag nu stagnera. Så säger vi inte. Vi säger att antalet smittade har “nått en platå”. Vi kan inte säga stagnera om ett virus, eftersom vi inte önskar oss en tillväxt i antalet smittade.

Rinnande vatten, ja. Jordbruk, handel och tillverkning, ja. Allt detta kan stagnera. Virus, nej.

Hegels “pöbel” (och dess kopplingar till Beethoven och Trump)

År 2020 är både ett Beethovenår och ett Hegelår, eftersom det nu är 250 år sedan de två jämnåriga, kompositören och filosofen, föddes. Både Beethoven och Hegel var alltså femtioåringar år 1820, ett årtal som i bådas fall kan få markera inledningen på deras Spätwerk.

Efter att ha övergett sin tidigare mer “heroiska” stil – och blivit i stort sett helt döv – är det ju på 1820-talet som Beethoven skriver de sena stråkkvartetterna, för att sedan gå bort. Det är även på 1820-talet som Hegel håller sina föreläsningar på universitetet i Berlin, bland annat om estetiken. Men innan dess ger han ut sitt sista stora verk: Rättsfilosofin (utgiven 1820 men med 1821 som officiellt tryckår, av censurtekniska skäl).

År 2020 kan vi alltså även, om vi vill, fira 200-årsjubiléet för Rättsfilosofin. Vill vi det? Ofta har det sagts att vi här finner en äldre och mer konservativ Hegel, kanske rentav en Hegel som skamlöst smörar för det auktoritära konungariket Preußen. Detta är dock en oriktig nidbild, om vi får tro en del av vår tids Hegelexperter. Mer riktig är nog den bild av filosofen som framhållits av Sven-Eric Liedman: Hegel som den moderna reformismens grundare.

Lagom till jubiléet så finns nu Rättsfilosofin i en första svensk översättning, gjord av Anders Bartonek och Sven-Olov Wallenstein. Dock återstår tydligen vissa finputsningar, så boken verkar inte utkomma förrän 2021 (men även detta går ju att få till ett jubileum om man vill).

Vad som nyligen fick mig att snöa in en smula på Rättsfilosofin var min läsning av Martin Hägglunds Vårt enda liv – ett verk som är djupt influerat av Hegel, i synnerhet kanske just av Rättsfilosofin. Det är som sagt imponerande hur Hägglund lyckas återge de hegelianska tankegångarna på ett tillgängligt sätt. Dessutom argumenterar han övertygande för att Karl Marx i grunden missförstod Hegel i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin (1843).

Min recension av Hägglunds bok handlar mycket om vad han gör med dels Hegel, dels Marx. (Den hade kunnat handla mer om vad han inte gör. I jämförelse med Hegels stora intresse för kärnfamiljen som en grundläggande del av det moderna samhället är det exempelvis påfallande hur Hägglund nästan helt avstår från att ge sig in i frågan om familjens struktur, roll och möjliga omvälvning.)

Nu citerar jag mig själv ur nämnda recensionen:

Pöbel! Någonting tycks brista när detta ord droppas av G.W.F. Hegel i andra hälften av dennes sista stora verk, Rättsfilosofin. Året är 1820, en hel generation har förflutit sedan den franska revolutionens utbrott och den konservativa aristokratin har kopplat nya grepp om makten. Industrialiseringen drar fram genom Europa. Hegels rättsfilosofi är ett försök att samtidigt rättfärdiga kapitalismen, kärnfamiljen och den någorlunda demokratiska staten – i rationell samexistens. För varje problem som blottläggs, verkar hans filosofiska system även ge en lösning. Inte förrän i bokens andra halva brister det. Bristningens namn är just detta: pöbel.

Här följer jag Hägglunds utläggning, men även Hegelforskaren Frank Ruda som skrivit boken Hegel’s rabble. Det är Ruda som beskriver pöbelns uppdykande i Rättsfilosofin som något av ett filosofiskt bombnedslag.

Jag vill gärna tänka detta som en parallell till det som händer i Beethovens sena stråkkvartetter, med dess tvära kast och oväntade pauser, där många har hört en musikalisk gestaltning av en förlorad tro på modernitetens obönhörliga framåtmarsch. Även hos Hegel går det att läsa in liknande tvivel. Även om filosofens syfte var att visa hur marknadsekonomin, den konstitutionella staten och det sedliga familjelivet borde kunna backa upp varandra som en dynamisk helhet.

Den samhällsfilosofiska visionen får sig dock en rejäl törn när Hegel, efter några hundra sidor, kommer fram till frågan om arbetslöshet. För det verkar i första ledet vara arbetslösheten som han syftar på, när han beskriver framväxten av en pöbel. Även om resonemanget intressant nog inte stannar vid de fattiga, utan går vidare till de rika, som likaså utvecklar en samhällsfarlig pöbelmentalitet, enligt Hegel.

Intressant är också hur Hegel, åtminstone via antydningar, sätter frågan om arbetslöshet i ett globalt perspektiv. (Vilket åter får oss att se fram mot Aaron Benanavs bok som utkommer mycket snart.)

Vidare i mitt försök att (med god hjälp av Hägglund och Ruda) reda ut Hegels teori om pöbeln:

Ordet syftar hos Hegel på alla de grupper som är oförmögna att se sig själva som samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter. Pöbelns politiska affekter präglas i stället av laglöshet, förbittring och hån. Framför allt tänker han på de växande massorna av fattiga och arbetslösa i storstäderna. Men även bland de allra rikaste – de som tror sig kunna köpa vad som helst för pengar – grasserar en motsvarande pöbelmentalitet, noterar Hegel. Fattigdomen och rikedomen analyserar han som två sidor av samma mynt, biprodukter av den moderna kapitalismen som i förlängningen hotar att undergräva möjligheten till en rationell samhällsordning.

Pöbel! Året är 2020 i ett Europa där nu hel generation har förflutit sedan Sovjetunionens fall. I centrum för all politik står åter frågan om pöbeln, som nu tar sig allt fler olika skepnader. Gängkriminella och ensamkommande. Donald Trumps väljarbas och Sverigedemokraternas. Konspirationstroende och smittspridare. Nättroll och influencers. Skattesmitare och slöjbärare. Black Lives Matter och Metoo.

Oavsett politisk hemvist, går det alltid att beklaga sig över en pöbel, även om just detta ord ofta undviks. Oftare används den tillrättalagda termen ”utanförskap” för att syfta på dem som står i vägen för att samhället ska hålla samman som det var tänkt. Precis som för 200 år sedan har arbetslösheten blivit till ett permanent ordningsproblem.

Halvtannat sekel efter Hegel börjar diverse punkrockare, som identifierar sig med detta permanenta ordningsproblem, att fatta tycke för ordet pöbel.

År 1820 sitter alltså Hegel på sitt universitet i Berlin och bekymrar sig över arbetslösheten. Han noterar att vissa andra – de utpräglade reaktionärerna – nöjer sig med att se social oro som en polisiär fråga. Detta köper inte Hegel. Arbetslösheten är en produkt av systemet och måste därför hanteras av staten. Men vad kan då staten göra för att lindra fattigdomen och förebygga en vidare utbredning av pöbelmentalitet?
Hegels lösningsförslag tycks faktiskt förebåda frågor som är minst lika aktuella år 2020, sådant som basinkomst och stimulanspolitik.

Hegel diskuterar två slags möjliga lösningar. En vore att låta de arbetslösa försörjas via bidrag, utan motprestation. Men därmed utestängs de även permanent från meningsfullt deltagande i samhället, menar han. Pöbelmentaliteten hotar då att befästas som ett permanent orosmoment.

En annan väg som Hegel diskuterar är att öka antalet arbetstillfällen, så att även de fattiga kan jobba för en lön. Alltså att öka produktionen, vilket dock förutsätter att det ska finnas tillräckligt med köpstarka konsumenter för att köpa alla varor. Hegel noterar hur ”överproduktion” tenderar att utlösa ekonomiska kriser som ytterligare förvärrar den sociala utslagningen. Att ”etablera kolonier” i främmande länder, för att sälja av överskottet, är inte heller någon hållbar lösning. I förlängningen väntar då krig mellan imperiemakter, människor som drivs på flykt – och framväxten av en global pöbel.

Tillbaka till nutiden. Stimulanspolitiken som håller 2000-talets kapitalism över vattenytan uträttar ett liknande trick, fast i tiden snarare än i rummet. Centralbankernas stödköp och nollräntor syftar till att skapa marknader där framtidens löner kan betala för dagens varor. Resultatet har blivit en finansiell kapitalism som utan tvivel har lyckats skapa en hel del arbetstillfällen, främst i storstäderna. Men stimulanspolitiken får samtidigt till följd att de som redan äger tillgångar – fastigheter eller aktier – blir ännu rikare, på bekostnad av alla andra.

Ekonomiska klyftor vidgas: mellan den äldre och den yngre generationen, mellan storstad och glesbygd. Se där receptet på den politiska polarisering som inte minst visar sig inför presidentvalet i USA – en tydlig illustration av pöbelmentalitetens utbredning, för att tala med Hegel.

Vår preussiske filosof tvingas alltså år 1820 till medgivandet om att pöbelproblemet saknar en rationell lösning inom systemets ramar. Inte för att det skulle saknas materiella resurser för att ge alla människor ett värdigt liv. Men ju större rikedomar som skapas, desto mer påträngande blir också fattigdomen, i såväl materiell som andlig bemärkelse. Den moderna kapitalismen, som Hegel ville begripa rationellt, visar sig skapa en irrationell biprodukt som omöjliggör en bekväm landning i tanken på ett “historiens slut”. I någon mån råkade han kanske (mot sin vilja) få korn på kapitalismens inneboende motsättning, den som finns inbyggd i hur “samhälleligt nödvändig arbetstid” under kapitalismen blir till samhällets överordnade mått på värde. Det är också detta spår som Hägglund följer, från Hegel och vidare till Marx.

En annan fråga – som jag inte riktigt vågar svara på – är hur Hegels pöbel förhåller sig till Marx proletariat. Vissa verkar mena att de syftar på ungefär samma sak, ur olika perspektiv. Andra kanske att pöbeln snarare representerar det som Marx kallade för Lumpenproletariat – ett begrepp som i sin tur kan knytas samman till samtida analyser av prekariat eller prekaritet och det informella arbetets globala tillväxt.

Efter denna lilla utredning känner jag mig ganska klar med Hegelåret, men ser fram mot att återvända till Rättsfilosofin när den väl kommer ut på svenska. Beethovenåret ska dock fortsätta att firas med full kraft i två månader till! (Hans musik, närmare bestämt dess slut, kom in på ett hörn även i podden Slutet.)

Aaron Benanav om tjänstesektorn i coronakrisen

Om någon vecka utkommer ekonomihistorikern Aaron Benanav med boken Automation and the future of work, som delvis bygger på ett par tidigare artiklar i New Left Review. För fem år sedan disputerade han på en avhandling om den globala arbetslösheten 1949–2010; hans handledare var den välbekanta marxistiska historikern Robert Brenner.

Tidigare i veckan så besökte Benanav för övrigt Malmö, på ett litet möte arrangerat av tidskriften Subaltern i samarbete med Endnotes, en ickeakademisk tidskrift där Bena av hör till redaktionskollektivet.

Endnotes har gett ut fem rejäla nummer under tolv års tid och det finns oerhört mycket att säga om de analyser som har utvecklats där; under detta år har jag själv varit del av två läsecirklar som berört saken. Men just nu tänkte jag nöja mig med några läsanteckningar till den senaste titeln i listan över Aaron Benanavs akademiska produktion: “Service work in the pandemic economy” (publicerad i tidskridften International Labor and Working-Class History).

* * *

Om vi tittar på statistik över vad den avlönade arbetskraften jobbar med, går det för varje land att se en nedåtgående kurva för kategorin “jordbruk”. Vid någon tidpunkt faller andelen under 50 procent: i exempelvis Sverige skedde detta kring år 1900, i Kina kring år 2000.

Globalt betraktat verkar detta femtiostreck passeras någon gång på 1980-talet, om vi ska tro på den tillgängliga statistiken. För drygt 30 år sedan arbetade alltså fortfarande halva den globala arbetskraften inom jordbruket. Idag är det bara en fjärdedel – och många av världens jordbrukarhushåll får sin huvudsakliga inkomst från andra håll än från just jordbruk.

Ändå har andelen industriarbetare knappt ökat. Länder som Mexiko, Egypten och Sydafrika har under de senaste trettio åren genomgått en “förtida avindustrialisering“. Andra länder inledde aldrig någon ordentlig industrialiseringsprocess. Sedan ungefär 2014 har andelen industriarbetare i världen fallit. Vi kan alltså tänka oss att den globala tillverkningsindustrin peakade, i termer av arbetskraft, under den förra globala krisen, för typ tio år sedan.

Var hamnar alla dessa människor som varken jobbar med jordbruk eller med industriproduktion? Dels i tjänstesektorn, dels i arbetslöshet – två statistiska kategorier som var för sig är rätt knepiga, och som båda överlappar med kategorin “informellt arbete“.

Så om vi fortsätter att titta på statistik över vad den avlönade arbetskraften jobbar med, går det för varje land att se en uppåtgående kurva för kategorin “tjänster”. Vid någon tidpunkt stiger andelen över 50 procent: i exempelvis Sverige inträffade detta runt år 1970, i Kina ungefär nu, år 2020 eller strax därefter. Och här ligger Kina i takt med det globala genomsnittet.

Lagom till det världshistoriska årtalet 2020 nådde alltså andelen anställda i tjänstesektorn, globalt sett, upp till 50 % enligt Världsbanken. Vilken tajming! Just detta år kom coronakrisen, “the first services recession” – en kris som alldeles uppenbart slår hårdast mot tjänstesektorn.

“Tjänstesektorn” är såklart en statistisk kategori av tveksamt värde. Den rymmer både de personliga tjänster som drabbats allra hårdast i coronakrisen och diverse digitala tjänster (tänk Zoom eller Netflix) som har täljt smör med guldkniv. Just i överlappningen mellan det personliga och det digitala hittar vi gigekonomin.

Coronakrisen bidrar till att ytterligare lösa upp gränsen mellan anställning och arbetslöshet. Vi har det välkända fenomenet (särskilt i USA) med folk som inte räknas som arbetslösa då de inte längre aktivt söker jobb, eftersom de vet att det inte finns några jobb för dem. Plus alla som har ett påhugg på deltid men inte får tillräckligt med jobb för att klara sig på lönen. När ekonomer vid Fed i våras försökte uppskatta den “verkliga arbetslösheten” i USA, kom de fram till att en tredjedel av arbetskraften var mer eller mindre arbetslös. Detta kan jämföras med det förra USA-rekordet som sattes år 1933, då bara en fjärdedel var arbetslösa.

Här i Europa är miljontals anställda fortfarande permitterade och får alltså lönen betald av staten i stället för av företaget. (I våras var det uppe runt 20 procent av alla anställda, nu i oktober rapporteras andelen vara 9 procent.) Systemet med permitteringar syftar i någon mån till att “frysa” den arbetsmarknad som fanns innan coronakrisen slog till. Men nu är det uppenbart att pandemin kommer att fortsätter längre tid än staterna är beredda att betala de permitterades löner. När de europeiska länderna väl avvecklar dessa program är det ganska säkert att den officiella arbetslösheten kommer att skjuta uppåt.

* * *

Aaron Benanavs aktuella artikel kan lätt beskyllas för att vara underteoretiserad; såtillvida går han kanske i fotspåren av Robert Brenner. Å andra sidan är detta knappast en beskyllning som kan riktas mot Endnotes, särskilt inte det senaste numrets idéhistoriska djupdykningar i exempelvis italienska 1970-talets omtolkningar av Marx’ begrepp om Gemeinwesen och den fascinerande krets av tänkare i mellankrigstidens Tyskland vilka av Gerschom Scholem avfärdades såsom “judiska satanister”. För att inte tala om hur redaktionskollektivet bakom Endnotes i en självkritisk vändning ger sig in på gruppsykologiska aspekter av förhållandet mellan teori och praktik. Men samma utgåva rymmer även översättningen av en viktig text från det tyska kollektivet Freundinnen und Freunde der Klassenlose Gesellschaft, som resonerar om det möjliga övervinnandet av kapitalismen. (Hett tips till alla som tycker att Martin Hägglund är alltför vag.)

* * *

Underteoretiserad? Ja, det är Benanavs artikel i flera avseenden (vilket säkert är medvetet). Som att den avstår från att problematisera vad som menas med “tjänstesektorn”, liksom frågan om oavlönat kontra avlönat arbete. Artikeln förblir påfallande deskriptiv: det konstateras att mycket tyder på coronakrisen mest kommer att förstärka tidigare tendenser till ökad ojämlikhet och otryggare arbetsförhållanden. Men varför vi ser ökad ojämlikhet och ökad arbetslöshet, det lämnas obesvarat. Samma sak med frågan om varför tillväxten (i västvärlden) har stagnerat under lång tid – för att inte tala om frågan om vad det är som stagnerar när vi säger “ekonomisk stagnation”.

Benanav nämner inte Marx; intressant nog hänvisar han denna gång i stället till William Baumol när han i viss mån ändå ska teoretisera vad som menas med ekonomisk stagnation:

as economist William Baumol explained in the 1960s, services are in large part a stagnant economic sector. Unlike manufacturing during its heyday, most services do not exhibit dynamic patterns of expansion driven by high rates of labor productivity growth and falling prices. Instead, increases in the demand for services generally depend on spillover effects from productivity-enhancing innovations occurring in other economic sectors. There is a clear link between the global expansion of the stagnant services sector and the ever-worsening stagnation of the wider economy. In the years to come, average economic growth rates will fall further, due to the legacy of the COVID-19 pandemic shock.

Här blir det rätt oklart vad Benanav menar med “stagnant”. Frågan är alltså dels vad som stagnerar, dels om vi talar om en absolut stagnation över tid eller en relativ stagnation sinsemellan olika delar av ekonomin. Än en gång upprepas påståendet att William Baumol på 1960-talet skulle ha visat att tjänstesektorn till stor del “är stagnant”, men om vi faktiskt läser Baumols studie så drar han inga slutsatser som gäller “tjänstesektorn” i allmänhet; hans analys utgår från scenkonsten och syftar främst på de tjänster som likt scenkonsten är särskilt svåra att överlåta på maskiner.

* * *

“The future for labor looks bleak”, konkluderar Aaron Benanav. Hur skulle man ens översätta denna mening till svenska? Arbete, arbetare, arbetarklass… i bestämd eller obestämd form.

The future for labor looks bleak. What that means for the future of working people remains an open question. Their fight for dignity, in the midst of the pandemic and post-pandemic eras, will prove decisive.