Snabb titt på nya förslaget om skärpt straff för “grovt upphovsrättsbrott” och möjlighet att ta domännamn i beslag

I en ny utredning (SOU 2018:6) föreslås “hårdare straff för piratkopiering“. Sådana nyheter väcker ingen större uppmärksamhet nuförtiden, inte heller på den här bloggen. Men ändå. Upp till sex års fängelse för “grovt upphovsrättsbrott”, vilket föreslås som en ny brottsrubricering!
Jag antar att detta i första hand inte syftar till att så många fler ska få sitta inlåsta, utan att det högre strafftaket öppnar för att använda mer övervakning och andra tvångsmedel. Det blir ännu en signal till polis och åklagare om att prioritera upphovsrättsbrott framför alla andra brott. (Där finns väl ändå något för den samtida slaskoffentligheten att ta i – vilka brott ska prioriteras ner när upphovsrättsbrotten prioriteras upp?)

Tio experter har varit knutna till utredningen, däribland en representant för FTVS som verkar vara ännu en frontorganisation för ungefär samma sak som gamla goda Antipiratbyrån.

Straffskärpningen påstås innebära att upphovsrättsbrott likställs med stöld. Även för grov stöld är maxstraffet sex års fängelse. Skillnaden är att stöld även har en mildare variant i straffskalan, ringa stöld (som fram till i fjol hette snatteri). Någon motsvarighet till detta föreslås inte i upphovsrättslagen.

En av de tio experterna har anmält avvikande mening. Det är juristen Daniel Westman som visserligen är med på att införa “grovt upphovsrättsbrott”, men påpekar att det i så fall även vore på sin plats med en ringa variant, “upphovsrättsförseelse”.

Vid en reform av de straffrättsliga påföljderna bör det emellertid beaktas att den digitala miljön också har medfört en kraftig ökning av antalet upphovsrättsbrott med ett begränsat straffvärde. Exempelvis ägnar sig en stor del av befolkningen åt en kopiering och delning av bilder och texter t.ex. i sociala medier som ofta är oförenlig med upphovsrätten. Före internets genombrott påverkades enskilda individers vardagliga informationsinsamling och kommunikation sällan av den upphovsrättsliga ensamrätten.
För att spegla den stora spännvidden i straffvärde som i dag förekommer förordar jag att upphovsrättsbrottet ges tre svårhetsgrader: upphovsrättsförseelse, upphovsrättsbrott samt grovt upphovsrättsbrott. Brottsbalksbrotten stöld och bedrägeri, som utredningen hänvisar till i samband med diskussionen om ett grovt brott, har en sådan tredelning.

En ytterligare aspekt av utredningen gäller statens möjlighet att ta domännamn i beslag. Ingenstans nämns domännamnet thepiratebay.se, som nyligen “förverkades” så att det inte längre fungerar (Högsta domstolens avgörande den 22 december 2017 i mål B 2787-16). Det tog sin lilla tid att nå dit. Antipiraterna vill därför att domännamn ska kunna “beslagtas” av en åklagare utan att domstol behöver besluta om saken.

Strikt talat gäller saken inte bara domännamn, utan “sådan lös egendom som inte utgör lösöre”; kategorin kan innefatta “t.ex. fordringsrätter, nyttjanderätter och immaterialrätter”. (Utredningen menar att rätten till ett domännamn är “en kontraktuellt grundad fordringsrätt” – det skulle alltså vara fråga om en sorts kreditförhållande, där jag som äger domännamnet Copyriot.se är borgenär medan IIS är gäldenär. Den tanken har aldrig slagit mig tidigare.)

Såvitt jag förstår är det bara vid misstanke om upphovsrättsbrott eller varumärkesbrott som domännamn ska få tas i beslag, enligt utredningens förslag. (En annan av experterna, Marianne Levin, har bifogat ett särskilt yttrande där hon uttrycker viss indignation över att inte straffskärpningarna inte omfattar patenträttens område.)
Möjligen kan man fråga sig om det kan vara ett första steg mot att regeln vidgas, så att domännamn kan tas i beslag även av andra anledningar. Något för de som intresserar sig för principiell yttrandefrihet. Å andra sidan kan man också fråga sig hur viktigt det är med just domännamn. Mitt intryck är att de är mindre viktiga på dagens internet än för tio år sedan. Men djävulen kan finnas i detaljerna. Vad betyder det på lite sikt om åklagare, utan föregående domstolsbeslut, får möjlighet ta ta alla möjliga fordrings- och nyttjanderätter i beslag?

Tjänsteprismätandets paradox

Riksbankens senaste räntebeslut blev som väntat att ligga kvar nere på den historiskt unika bottennivån -0,5 %. Sverige går nu in på sitt fjärde år med negativ styrränta. Som vanligt försäkrar Riksbanken att tillståndet är övergående; nu heter det att “långsamma höjningar” ska inledas senare i år. Men inte nu. Även om den officiella inflationssiffran nu åter kommit upp till omkring 2 % (KPIF) är man rädd för att den åter ska halka ner. Därför “behöver penningpolitiken vara fortsatt expansiv”, enligt Riksbanken.

Allting kretsar alltså kring det prisindex, framräknat av SCB, som har politisk status som mått på inflationen i Sverige. Vad ett sådant prisindex mäter är dock aldrig bara “prisnivån” i någon sorts absolut mening. Det vore en omöjlighet. Ett index är aldrig absolut, alltid relativt. Prisindex mäter alltså priser i förhållande till någonting annat. Enklare uttryck: det mäter köpkraft – hur mycket som kan köpas för en given summa pengar. Det luriga är att detta “hur mycket” inte låter sig mätas i kilo, liter, meter eller megahertz. Olika varor och tjänster kan vara större eller mindre, bättre eller sämre, på sina helt egna vis. För att få någonting att väga pengarna mot, förutsätts därför att SCB ska kvantifiera produkternas “nytta”. Där ligger den metafysiska grunden mot vilken Riksbanken förankrar sin penningpolitik.

För den som är nyfiken på detaljerna har Riksbanken själv publicerat en helt okej introduktion, “Hur mäts inflationen?” Där resoneras i korthet kring s.k. kvalitetsjusteringar, det vill säga “att prisutvecklingen justeras med hänsyn till kvalitetsskillnaden”. Exemplen som används gäller bara fysiska varor. Då är det aningen lättare. Att kvalitetsjustera för tjänster är betydligt svårare, så i praktiken brukar SCB se sig tvungna att avstå. Man förutsätter alltså att en tjänsteleverantör – exempelvis en restaurang, en massör, en reklambyrå, en skola, Dagens Nyheter, Spotify eller Postnord – håller exakt samma kvalitet i år efter år. Detta samtidigt som man lägger betydande kraft på att avgöra kvalitetsförändringarna på skor och datorer, ner på promillenivå.

Detta blir lite intressant i förhållande till Riksbankens senaste räntebeslut, då detta särskilt pekar på utvecklingen av tjänstepriser i Sverige: “Den starka konjunkturen har bidragit till att tjänstepriserna ökat snabbare. Men de senaste månaderna har ökningstakten sjunkit.”
Enligt SCB:s tjänsteprisindex (TPI) skedde skiftet någon gång kring sommaren 2017. Från att ha rusat uppåt, visade andra halvårets siffror snarast på sjunkande tjänstepriser. Bland de som drar ned prisutvecklingen finns nämns bland annat “datordrifttjänster och informationstjänster”. Exakt vad som räknas dit är jag osäker på. Men åtminstone i fråga om datordrifttjänsterna har SCB registrerat en stadig prisnedgång ända sedan kategorin infördes år 2002. Datordrifttjänsterna ser alltså ut att vara en deflatorisk faktor i Sveriges ekonomi – en av många saker som håller nere inflationen, så att Riksbanken ser sig nödgad till en “fortsatt expansiv” politik med minusränta.

Det är möjligt att denna datordriftdeflation i själva verket är det numeriska uttrycket för en uppfattad kvalitetsökning – alltså att SCB har kommit fram till att konsumenten ständigt får “mer tjänst” för pengarna. Inom prisstatistiken räknas ju en kvalitetsökning som en prisminskning, och vice versa. Det är nu jag vill citera ur mitt anförande på Transmediale härom veckan:

No attempts are made to adjust for the downsides. No statistics office, as far as I know, has tried to calculate the effect of advertising, distraction or surveillance as negative qualities.
/…/
Right now, we see how the critique of social media is becoming mainstream.
If this critique reaches all the way into the statistics office, they would have to adjust the whole price index, affecting all statistics that rely on it.

Alltså – det är inte svårt att tänka sig att det i olika slags digitala tjänster över årens lopp förändrar sin karaktär i en riktning som flertalet uppfattar som negativ (även om marknaden inte erbjuder några tillräckligt bra alternativ att byta till). Övervakning, distraktion och säkerhetsluckor. Betänk bara skandalerna kring statliga myndigheter som Transportstyrelsen. Dessa myndigheter köpte molntjänster som visade sig ha brutalt sämre kvalitet än vad man räknat med. Då ska det i princip registreras i prisindex som en brutal prisökning, alltså en inflationsfaktor.

Eller betänk haveriet Postnord, där få skulle bestrida att det under 2000-talet skett en kraftig nedgång i tjänstens kvalitet. Prisstatistiskt betraktat blir alltså även detta en inflationsfaktor.

Nu lägger inte SCB något större krut på att kvalitetsjustera tjänstepriser och framför allt tycks man inte så intresserad av att leta upp kvalitetsförsämringar. Men att det i teorin bör göras för att få fram ett högklassigt prisindex enligt konstens alla regler, det står klart. Så vi kan alltid spekulera i vilka följderna skulle bli.

Om bara statistikerna tog hänsyn till molntjänsternas usla säkerhet och till alla borttappade postpaket, skulle inflationen i Sverige alltså kunna skrivas upp en liten smula. Riksbanken skulle i princip tolka den försämrade tjänstekvaliteten som ett positivt tecken, ett belägg för att prisutvecklingen i Sverige ligger i linje med inflationsmålet, eller rentav över. Ett skäl att höja räntan.

Om tjänstepriserna däremot skulle justeras för nyhittade kvalitetsökningar, skulle detta ge utslag som deflation och i princip kunna ge Riksbanken skäl att sänka räntan ytterligare.

Om Spotifys försök att bredda sig bort från musiken, till att bli en (liberal) nyhetskanal

Bara en till grej om Spotify som led i pågående bokskrivande. Förra månaden öppnades en ny sida av tjänsten (om än bara för användare i USA):

Today, Spotify launches its new multimedia format, Spotlight, which introduces visual layers to complement the listening experience for podcasts, audiobooks, news, and other audio content. Spotlight gives fans a deeper insight to their favorite artists, playlists, books, publishers and more by offering contextual visual elements, such as photos, video and text, that appear as users move through each episode.
/…/
Upon launch, the programming spans several content categories including news, pop culture, sports, politics and of course music, as well as a range of viewpoints, voices and more.

Det påfallande här, är hur Spotify systematiskt tonar ner betydelsen av musik. Uppenbarligen vill man inför börsintroduktionen visa att företagets framtid inte står och faller på de där musiklicenserna (som hittills slukat större delen av budgeten och fått vinst att förbli en fjärran hägring). År 20152016 satsade man på att expandera i riktning mot video, vilket till stor del blev en flopp.
Nu är det i stället tal om att Spotify ska röra sig mot att bli en allmän medieplattform, men inriktning på ljud. Notera hur pressmeddelandet talar om “poddar, ljudböcker, nyheter och annat ljudinnehåll”.

I det längre perspektivet går det att se som ännu ett steg i Spotifys väg mot att remidiera det klassiska radiomediet, där musik varvas med prat. Men inte vilket prat som helst. Spotify går inte ut med att man vill bli en poddplattform för kreti och pleti, vilket ju är något som Soundcloud redan är och som kommer med en del problem. (Soundcloud har nu halvt motvilligt kastat ut nazistpoddar och Spotify vill helst slippa inte ha den sortens uppmärksamhet nu, liksom de vill slippa de betala för arbetskraft som måste lägga tid på att lyssna igenom vilket prat som är okej och ej.)

Spotify väljer i stället att samarbeta med en handfull utvalda nyhetsföretag i USA. Men även detta val av partners innebär inte bara en inriktning på vissa målgrupper, i fråga om exempelvis klass, kön och ålder. Det blir ofrånkomligen också ett politiskt ställningstagande.

Spotlight will launch with content from the following Spotify partners including BuzzFeed News, Cheddar, Crooked Media, Lenny Letter, Gimlet Media, Genius, The Minefield Girl, Refinery29 and Uninterrupted.

Här finns en ganska uppenbart “liberal” slagsida, alltså “liberal” i ordets USA-mening; “vänster” i kulturell om än inte ekonomisk mening. BuzzFeed får väl definitivt räknas dit. Resten av nyhetsföretagen kände jag inte till på rak hand, men se bara hur de beskrivs på Wikipedia och annorstädes:

  • Cheddar “is a live streaming financial news network”.
  • Crooked Media “is an American political media company. /…/ It aims to foster open conversation between liberals and support grassroots activism and political participation.”
  • Lenny Letter “is a weekly online feminist newsletter”, “a platform to young female voices to discuss feminist issues”.
  • Gimlet Media “är ett nordamerikanskt poddradionätverk bildat 2014. Programmen är inriktade mot dokumentärt historieberättande, men också företagande och radioteater.”
  • Genius är väl den där sajten som lägger upp låttexter (med eller utan tillstånd är en intressant fråga) och som sedan tidigare har ett partnerskap med Spotify.
  • The Minefield Girl är inte ett medieföretag, utan ett artistnamn för Sofia Ek. Ja, hon är gift med Daniel Ek. Förra året utgav hon boken The Minefield Girl som ska baseras på hennes erfarenheter som utrikeskorrespondent i Libyen. Nu i februari 2018 får den en ny, påkostad lansering som audiovisuell installation både på Fotografiska i Stockholm och på ett galleri i Manhattan. Öppningen ska ha varit kändistät och genererade några ytterligare rubriker om konst på Spotify, som bidrog till att förknippa varumärket med “audiovisual” snarare än med “music” – helt i linje med hur man vill ha det inför börsintroduktionen.
  • Refinery29 beskriver sig som “a female-focused lifestyle destination”, alternativt “a modern woman’s destination for how to live a stylish, well-rounded life”.
  • Uninterrupted, å sin sida, beskriver sig som ett “all-digital sports programming network with videos from the athlete’s perspective, original series, podcasts, and docs”. I motsats till föregående, är det uppenbart att Uninterrupted primärt riktar sig till män.

Valen av livsstilar och nyhetsperspektiv säger en hel del. Det är ju knappast någon simpel återspegling av vad som intresserar folk i USA. Snarare framstår Spotify som en tjänst skräddarsydd för storstadsbor i åldrarna 25–55 år som är medlemmar i Democratic Party.

Spotify och börskraschen

På hemvägen från Berlin snappar jag upp spridda rubriker om börsras. Från att ha varit rätt slut, känner jag mig plötsligt lite piggare. Klart att krascher kittlar.

Eftersom jag genast ska återuppta skrivandet på vår kommande bok Den svenska enhörningen ställer jag mig givetvis frågan om vad börsraset, om det skulle fortsätta, kan betyda för Spotify, som ju väntas gå till börsen inom några månader. En gång i tiden, hösten 2008, hade de enorm tur med tajmningen – då lyckades man sluta sitt första avtal om att få in riskkapital precis innan det globala finanssystemet hamnade i fritt fall. Kommer de ha samma tur denna gång?

Breakit uppger att Spotifys börsnotering nu är i allvarlig fara och att de kan tvingas dra tillbaka den noteringsansökan som skickats till NYSE, eller åtminstone skjuta upp noteringen ytterligare. (Jag börjar känna mig allt mer trygg med att vår bok hinner ut först – det känns bra!)

Till saken hör flera skeenden som tycks försätta Spotify i en särskilt utsatt position:

  • Netflix-aktien har fallit rejält, och det i en hela vecka, om än från en hög nivå. Det råder inga tvivel om att många investerare sneglar på Netflix när de ska avgöra om det är värt att riskera pengar på Spotify.
  • Myndigheterna i USA har beslutat om en kraftig höjning av ersättningarna till låtskrivare och musikförlag från streamingtjänster som Spotify. (Till skillnad från i Sverige där dessa ersättningar sätts i förhandling mellan Spotify och Stim, som har ensamrätt att säga ja eller nej till att licensiera musiken, tillämpar USA ett system med statlig skiljedom, mindre liberalt och mer korporativt.) Dagens ersättning på 10,5 % av intäkterna ska trappas upp med en procentenhet per år till 15,1 %. Det lär knappast göra det lättare för Spotify att vända förlustsiffrorna.
    I bakgrunden spökar också den pågående rättssaken om musikersättningar.
  • Ytterligare en jobbig nyhet är den om att Apple Music växer snabbare än Spotify i USA, räknat i antalet betalande prenumeranter, och kommer att gå om i sommar om alla kurvor fortsätter peka dit de pekar. Dock finns det goda skäl att ta statistiken med en nypa salt och flera olika sätt att mäta framgång. Spotify kommer nu säkert att försöka rikta uppmärksamhet mot andra mått.

Nu handlar allt om att staka upp den framgångsberättelse som får investerare att bibehålla tron på ett företag vars officiella värdering har fördubblats på ett år.

I förlängningen verkar Spotifys börsintroduktion kunna få efterverkningar på hela tech-sektorn. På så vis kan det bli ett mer spännande år. Som jag tidigare skrev förhoppningsfullt, om möjligheten att tänka sig ett annat internet än det som styrs av några få monopol:

Affärsmodeller måste gå upp i rök, börsvärden måste raderas, sociala nätverk slitas i spillror.

Tänka smått och långsiktigt

Jag tror såhär: vi behöver tänka smått och långsiktigt. Med “vi” menar jag vi fåtal radikaler som balanserar mellan hopplöshet och fullständig hängivelse, och våra vänner. Med “smått” menar jag det vardagliga, tillsynes betydelselösa, “mikroskopiska” och för allt grundläggande. Ni som vet, ni vet. Med “långsiktigt” menar jag det så kallat “historiska” perspektivet, det som ser till långa konjunkturer och konjunktioner.

Suggestivt och sant är det som Krigsmaskinen skriver. Om en värld som kollapsar, om denna världs underjord, om “kritiken som en underjordisk vetenskap för uppror”. Gå under. Kritik i form av “undersökande projekt” utifrån individers “personliga nödvändigheter och möjligheter”. (Vad göra? Just nu: inget alls.)

Att läsa detta hakar in ganska väl i mina tankar efter att igår på Transmediale ha medverkat i en workshop med Plan C där vi inbjöds att prata med varandra om ett antal väl valda frågor. Bland annat den här: “När kände du dig senast uttråkad?” Det öppnade genast för tankar om hur de olika formerna av uttråkning (boredom), positiva och negativa. Åter till Krigsmaskinen:

Underjorden är grå, skitig och långtråkig. Den har, nästan, en egen rörelse. Det är de tråkiga nyheterna. De glada nyheterna är att underjorden finns och att ditt grävande har betydelse. De dåliga nyheterna är att förbindelserna och den gemensamma kraften inte kommer av sig själv. Det finns varken anledning att luta sig tillbaka eller förbereda för förhastade språng.

Respons på mitt föredrag om varför pengar fallerar

I onsdags på öppningen av Transmediale 2018 höll jag alltså ett kort tal om hur pengar fallerar som redskap för att mäta förändring över tid.

Efter att det blev postat på Nettime kom en del respons som verkligen glädjer mig. Samlar några länkar här för att kunna återvända och plocka upp de nya trådar som dykt upp i kommentarerna.

Först återpostades talet av Keith Hart som hör till de större namnen inom forskningsfältet ekonomisk antropologi.

Sen var det författaren Bruce Sterling, han som var med om att definiera begreppet cyberpunk, som kopierade in hela texten på sin blogg och fick till en oerhört mycket mycket bättre rubrik: Let them eat computation“. Dessutom begåvade Sterling texten med några marginalanteckningar i instuckna parenteser.

Från en science fiction-författare till en annan, plockades texten snabbt upp av Cory Doctorow, i en bloggpost rubricerad “An interesting way in which money is totally broken“. Även här är jag tacksam för de tillagda kommentarerna med formuleringar som jag säkerligen kommer att kopiera framöver. Så här presenteras talet av Doctorow:

Calculating inflation, earning power, social progress, equality and inequality — they all depend on being able to compare what used to be happening in our economy to what’s happening now, and the way we do that is with money.

But money sucks for this. Comparing the cost of (say), the median smartphone today to the median smartphone ten years ago tells you something, but it obscures as much as it illuminates. The median 2018 smartphone is much faster and more powerful than the ten-year-ago version, so how do you (or do you?) discount that earlier phone in your comparisons?

As Rasmus Fleischer describes in his opening keynote for this year’s Transmediale, the assumptions we use when we compare the past, present and future are manifestly broken, easily manipulated, and distort our ability to measure whether things are getting better and, as a consequence, what we should do.

“Keynote” var väl att ta i, när jagt bara var en av tio som var inbjuden att göra ett fem minuters framträdande under Transmediales öppningssession. Men det blev ett väldigt bra sätt att pröva hur det går att formulera detta tema på ett lite mer medryckande sätt, efter att under januari jobbat en del, tillsammans med Daniel Berg, på att formatera det som en forskningsansökan.
Vart det hela än leder vidare så har de här science fiction-författarna hjälpt till att ge oss värdefull respons. På den sistnämnda bloggen har den hittills 23 kommentarer med initierade synpunkter om vad det hela betyder för den nationalekonomiska förståelsen.

Uppdaterar den här posten om jag hittar ytterligare respons, för att ha en punkt att återvända till.

How money is failing

A short talk given by me at the opening of Transmediale 2018 in Berlin this week

Let me talk about how money is failing.

With this, I don’t mean we have too little of it, nor that we have too much of it (although both things might be true).
The failure is not in the lack of one common currency, nor in the lack of a thousand alternative currencies.
No, the failure of money is a failure to establish a stable line of connection between the past, the present and the future.

Here and now, money works perfectly well. It works as a medium of capitalist coercion. Every single day, we all have to get and to spend money. That means work. That means capitalism.

We now celebrate 10 years since the last financial breakdown. So how did it all work out? Did capitalism recover or not? Is the economy growing or shrinking? And do workers today earn more or less, compared to workers one generation before?

The answers are not given. They all depend on how we measure the mysterious substance of money: the purchasing power. This measuring is done with a special device, called a price index.
The price index is that very timeline which makes it possible to read the economy through time. This statistic stands at the centre of all kinds of accounting, of policymaking, and of history writing.

The indexing of prices was never without complications. But only today, it is becoming apparent how profoundly metaphysical it is – that leap from nominal value to real value.

Why is it metaphysical? Because it is never enough to just measure the price of stuff, when the stuff itself is not the same from year to year.
So for every new model of a smartphone, for every new digital service disrupting this or that, the statistics office must try to measure also the change in quality.
They must quantify in monetary terms if the new product represents an improvement or a deterioration, compared to what was available before.
This is done from the standpoint of a fictitious consumer, who does not only have no class and no gender, but who is also able to travel in time with unchanged preferences.
I am not kidding. This is how national accounts are made. When those small “quality adjustments” add up, they determine in what colours we will see the economy at large.

So far, it seems like this fictitious consumer has been in love with new technology. No attempts are made to adjust for the downsides. No statistics office, as far as I know, has tried to calculate the effect of advertising, distraction or surveillance as negative qualities.
Yet, every new feature added to smartphones, every acceleration of computing power, has been reflected in the price index as increases in the purchasing power of money.

Today, even mainstream economists are questioning the official price index. But they question it on the grounds that it should be even more optimistic. They think that the digital revolution brings so much more utility to us, that is not yet captured in numbers.
So may it be. But you could just as well adjust the numbers in the opposite direction.

Right now, we see how the critique of social media is becoming mainstream.
If this critique reaches all the way into the statistics office, they would have to adjust the whole price index, affecting all statistics that rely on it. That could actually throw the world economy in a much darker light.

My point is not that one picture is more right than the other.
Rather, that money itself is moving beyond measure.
It is failing as a medium to compare economic conditions over time.
Personalized pricing is certainly not making it easier.
Let’s face it – no kind of alternative money will solve that puzzle.
There is not one true way to account for economic change.
So let us draw the consequences.

Let’s expose economics as the most relativist of sciences.

Let’s forget the idea of a basic income given in money, as there can never be a guarantee for what a given sum of money can buy.

Let’s learn together how to talk about inequality in terms that are not monetary, just like we have learned how to talk about justice without reference to a god.

Money does exist. It is a medium of power. But it is not a suitable medium for redistribution, and not for envisioning a common future.

Transmediale 2018: första intryck

Åter på Transmediale som jag besökte för första gången för tio år sedan. Dess curatoriska statements och programförklaringar kan läsas som något av ett index på vad som rör sig i den europeiska scen som korsar konst, medieteori och aktivism. Hur det exempelvis 2014 var dags att orientera sig på nytt i en tid när “den digitala revolutionen är över”.

Årets upplaga markerar en vändning mot en mycket mer uttalad antikapitalism. Det är i vart fall mitt intryck efter att ha läst kompendiet och själv medverkat som talare vid gårdagens öppningssession i ett fullsatt auditorium (runt tusen personer) på Haus der Kulturen der Welt i Berlin.

Temat för årets Transmediale, “face value“, är en respons dels på hajpen kring kryptovalutor, dels på den allstädes närvarande frågan om sanning och fejk. Samtidigt leder det rakt in i kärnan på den indexkritiska frågan om förhållandet mellan nominellt och reellt. Så när jag inbjöds att hålla ett fem minuters anförande på öppningssessionen, kändes det rätt givet att tala om svårigheter att mäta ekonomin och om varför pengar inte är ett dugligt medium när det kommer till att tänka vår gemensamma framtid.

Bland de övriga talarna fanns Nina Power, Jillian York och Max Haiven, samt såklart festivalens konstnärlige ledare Kristoffer Gansing. Inga rubriker hade kommunicerats i förväg, men jag tror nog de flesta i salen uppfattade en röd tråd av antikapitalism (Nina Power föreslår begreppet “decapitalism“).

Under öppningen medverkade också två maskerade medlemmar av den kreuzbergska aktivistgruppen “Fuck Off Google“. Deras mål är att stoppa det planerade bygget av ett “Google Campus” i Berlin. Med tanke på vad som skett med San Fransisco sedan sekelskiftet, är det knappast en ogrundad farhåga att Googles semikoloniala etablering i Berlin kommer driva folk från hus och hem. Vad som började som en typiskt lokal Berlinkampanj mot gentrifiering, verkar nu smälta samman med den globala kritiken av datajättarnas enorma makt, som Jilliam York utvecklade i sitt tal. (Jag får intrycket att nätaktivister som flytt från dyr-SF till billig-Berlin spelar en nyckelroll i detta.)

Att höra slagordet FUCK OFF GOOGLE ropas inför en tusenhövdad publik på ett institutionellt konstevenemang – och att det så självklart knyts till en kritik av samtidens kapitalism – som detta säger ändå något om var vi befinner oss 2018.

Återkommer med fler rapporter från Transmediale (lite som old school-Copyriot). Fyra dagars konferens återstår och jag har ännu inte sett konstutställningen. Därtill kommer parallellfestivalen CTM som med lika grundlig curering tar sig an samtiden, fast med utgångspunkt i dansmusik och ljudkonst.

Om antisemitismen som “dårarnas socialism”

“Antisemitismen är dårarnas socialism”, eller “dumskallarnas socialism” – så påstås han ha sagt, den tyske socialisten August Bebel (1849–1913). Från detta citat hämtas rubriken till ett panelsamtal om marxism och antisemitism där jag är inbjuden att prata denna fredag. Kom gärna och lyssna.

Tyvärr kan jag inte motstå den idéhistoriska frestelsen att snöa in på vilket sammanhang formuleringen är hämtad. Den rymmer ju en viss ambivalens, på ett sätt som påminner om Marx ofta feltolkade beskrivning av religionen som “das Opium des Volkes” (folkets opium). Är antisemitismen bara en lite sämre sorts socialism, som kan få duga åt dumskallar? Tror dumskallarna att antisemitismen är en socialism? Finns det då en likhet mellan de två? Hur klok skalle krävs för att se deras skillnad? Frågorna hopar sig.

Egentligen var det inte August Bebel som myntade uttrycket, utan troligare den österrikiske vänsterliberalen Ferdinand Kronawetter (1838–1913). “Der Antisemitismus ist der Sozialismus der dummen Kerle.” (Snarare än dårar eller dumskallar, är det här tal om “korkade snubbar” om man får drista sig till en nutida översättning.)

Källan till citatet är en intervjubok om antisemitism från 1894 där Hermann Bahr intervjuar Bebel. Vid det tillfället var citatet i fråga redan ett etablerat talesätt i den tyskspråkiga arbetarrörelsen. Bebel “tror att det var Kronawetter” som myntade det, men menar att det pekar i fel riktning:

Das ist ein hübscher Einfall, aber er trifft doch die Sache nicht. Die eigentlichen Träger des Antisemitismus, das kleine Gewerbe und der kleine Grundbesitz, haben von ihren Standpunkte aus nicht so Unrecht. Ihnen tritt eben das Kapital hauptsächlich in der Gestalt des Juden entgegen. In Hessen unde anderen Teilen Südwestdeutschlands zum Beispiel, wo ich die Verhältnisse kenne – da sind die Hypotheken in den Händen der Juden und die Käufer agrarischer Produkten auf allen Märkten sind Juden. Dadurch erscheinen alle schlimmen Wirkungen des Kapitalismus den Leuten immer in der Gestalt des Juden, und da ist es ganz natürlich, daß diese Schichten, die nicht gewohnt sinf, viel über das kapitalistische System zu grübeln, sondern sich an die Formen und Erfahrungen halten, in denen es ihnen gegenübertritt, dem Antisemitismus verfallen. Das Kleingewerbe wird wiederum sehr stark von der Konkurrenz der jüdischen Handelsgeschäfte getroffen, so sind die Kleider-, die Schuhwaarenläden, die Läden mit Manufakturwaaren etc fast ausschließlich in Händen der Juden und die Konkurrenz derselben ist für diese Schichten erdrückend. Bei den Offizieren und Beamten liegen andere Gründe vor. Ein großer Teil derselben macht Schulden und der Kreditgeber ist wiederum sehr oft ein Jude. Daher ihr Haß gegen dieselben. Die Studenten mögen wiederum die Juden nicht, einerteils weil sie nicht selten ebenfalls im Schuldverhältnis zu ihnen stehen, andererseits weil die Juden als Studierende oft fleißiger und als Rasse wohl auch intelligenter sind. Das hängt also alles mit den ökonomischen Zuständen mehr oder weniger zusammen. Im Osten, wo die Juden arm und oft Arbeiter, auch Bauern sind, ist es anders. /…/ So kann man sich den Antisemitismus aus der Thatsächlichkeit der Verhältnisse vollkommen erklären

Ingen mening att översätta det här. Visst menar Bebel att antisemitiskt syndabockstänkande är uttryck för en brist på djupare analys av kapitalismen. Men hans analys av hur antisemitism uppstår är oerhört tunn, på samma gång provisiell och vulgärmaterialistisk. Han säger själv att han utgår från läget i Hessen, “där jag känner till förhållandena”. Där går han igenom en rad av klassamhällets mellanskikt och kommer fram till att de alla var för sig har rationella skäl att avsky judar, eftersom de möter judar på marknaden. Hessiska jordbrukare sålde sina produkter till judiska spannmålsuppköpare, hessiska statstjänstemän lånade pengar av judiska kreditgivare, hessiska studenter tvingades konkurrera med högt studiemotiverade judiska studenter – allt enligt Bebel. Detta skulle förklara varför antisemitismen var så stark i Hessen och då särskilt i samhällets mellersta skikt.
Arbetarklassen borde enligt Bebel inte vara mottaglig för antisemitiska idéer. Han tillägger rentav att “i Öst, där judarna är fattiga och ofta arbetare eller bönder, ligger det annorlunda till.” Annorlunda, som i att där inte skulle ha funnits någon antisemitism? Intervjun gjordes bara tio år efter de ryska pogromerna.

Likväl har Bebel en poäng när han diskuterar varifrån fanatiska antisemiter som Hermann Ahlwardt får sin “trollkraft”. Det handlar varken om personlig karisma eller om människans eviga tendens att leta syndabockar. Nej, det gäller att förstå hur den antisemitiska retoriken talar till känslorna hos vissa skikt. Dessa känslor är i sig inte osanna. Det finns alltid något inslag av sanning i de rykten som berättas, menar Bebel. Men han avstår från att gräva efter denna sanning. Han nöjer sig med att konstatera att det (i sydvästra Tyskland) finns judar på marknaden, vilka därför får stå som syndabockar för allt dåligt med kapitalismen, ur vissa samhällsskikts synvinkel. Det är ingen tillfredsställande analys.

Så här sammanfattas Bebels resonemang av sociologen Matthew Lange:

August Bebel (1840–1913) questioned the validity of the dismissive statement by Austrian socialist Ferdinand Kronawetter that antisemitism was simply a “socialism of the fool”. For Bebel the complaints of small businessmen and land owners were not without merit, and the reason for Hermann Ahlwardt’s success, for example, lay in the fact that his accusations contained a bit of truth. He explained that since the great majority of those who suffere economic hardship dealt solely with Jews, they had no other frame of reference. This resentment and hatred was not born out of ignorance, but rather on the absence of a larger context.

Frånvaro av större kontext, jovisst. Men samtidigt är antisemitismen en större kontext, en fantasikontext, som för antisemitismerna själva har enorm förklaringskraft. Däri ligger dess grundliggande skillnad mot vanlig rasism, som inte gör anspråk på att kunna förklara hela världshistorien. Trollkraften i detta kan inte förklaras av vilken position en individ har på marknaden.

Antisemitiska konspirationsteorier, kan vi idag konstatera, frodas i högsta grad bland människor som lever liv där de sällan eller aldrig träffar verkliga judar. För att förklara sådan antisemitism krävs en ännu större kontext, som inte bara ser till klass. Frankfurtskolans syntes av Marx och Freud lade grunden för en bättre förståelse, formulerad av Adorno och Horkheimer i slutet av Upplysningens dialektik, senare uppdaterad av teoretiker som Moishe Postone. Antisemitismen handlar inte om konkret existerande judar, utan om att på ett närmast existentiellt plan förklara den egna maktlösheten inför abstrakta maktförhållanden. Dessa tolkas som resultatet av en jättelik konspiration. Det abstrakta projiceras på en liten grupp av konkreta människor. På detta tema skriver Ross Wolfe:

What Adorno and Horkheimer get at is the sociohistoric dimension of antisemitic ideology, its material foundation in the fetishism of commodities.
/…/
Leftists often have this delusion where they think anyone who doesn’t simply parrot cable news anchors or political pundits is just an inch away from a comprehensive Systemkritik. Seeing the Illuminati behind everything is supposedly the first step on some inevitable road to a critique of the capitalist totality. Hence the isomorphy between the average “critical” narrative (including most leftist ones) and the antisemitic narrative.
/…/
Horkheimer and Adorno noted that the omnipotence ascribed to Jews by antisemites betrays the latter’s impotence: “The fantasy of the conspiracy of lascivious Jewish bankers who finance Bolshevism is a sign of innate powerlessness.”

Ursäkta de långa utvikningarna. Läs hellre Gabriel Kuhns debattartikel om vänstern och antisemitismen eller kom på nämnda panelsamtal.

Drömmen om en universell marknad för “data” som motvikt till de digitala monopolen

Nyligen höll USA:s sammanslutning för nationalekonomer sin årliga konferens. En av sessionerna var vikt åt påstått “radikala” förslag, varav ett nu uppmärksammas i The Economist som kallar det ett “fascinating new economics paper”. Varför så fascinerande? För att texten driver tesen att vi jobbar lite hela tiden, helt enkelt genom att utföra sysslor som vinstdrivande företag på olika vis drar nytta av. En synpunkt som italienska postmarxister har tjatat om i åratal och som Högdalen Business School stilfullt populariserade kring senaste sekelskiftet. Men för The Economist är det tydligen nytt och spännande.

Should We Treat Data as Labor? Moving Beyond ‘Free’“, lyder titeln på det korta konferenspappret, som samförfattats av fem manliga forskare, varav några är nationalekonomer och några systemvetare. Ett av författarnamnen sticker ut särskilt: Jaron Lanier, som med sina dreadlocks har skaffat sig rykte om sig att vara en djupsinnig digitaliseringskritiker, samtidigt som han jobbar på Microsofts forskningslabb. Visst kan hans stundtals dystopiska synpunkter ibland vara tänkvärda. Men hur mycket han än avskyr vad Silicon Valley har blivit, är hans lösningsförslag hopplöst präglade av samma kaliforniska ideologi. I sin bok Who owns the future? (2013) ondgör sig Lanier över “gratiskulturen” och slår fast att hela internet borde designas om till ett system för mikrobetalningar där all information kan spåras och få en prislapp. Tilltron till marknaden – i paradoxal kombination med storskalig ingenjörskonst – är smått rörande.

En annan av medförfattarna är Glen Weyl, en ung nationalekonom som verkligen profilerat sig som teknologisk “solutionist” och driver ett företag som ska sälja in ett nytt system för röstning vilket enligt honom ska skapa en ny sorts demokrati. I vår utkommer han med boken Radical markets med budskapet att det finns en simpel väg till en mer fredlig och jämlik värld, nämligen att målmedvetet “skapa marknader” överallt där det går att hitta sådant som inte redan är i varuform. Så det är väl passande att han nu slagit sig samman med Jaron Lanier. Deras respektive böcker visar sig nämligen vara de två stolpar som håller upp det nya pappret.

Först identifierar författarna vissa problem. Bland dessa finns monopoltendensen i den digitala ekonomin, hotet om teknologisk arbetslöshet och den långvariga tendensen till ökad ojämlikhet (minskad löneandel). De slänger in en hänvisning till Piketty, vilket troligen är mer än nog för att motivera deras klassning som “radikala” på den amerikanska ekonomkongressen. Sedan identifierar de en orsak till dessa problem, nämligen att man “behandlar data som kapital och inte som arbete”. Problemens lösning skulle alltså finnas i ett “paradigmskifte” från DaC (data as capital) till DaL (data as labor).

Utan omsvep förutsätter författarna alltså en pseudosociologisk teori att man kan förändra resursfördelningen i ett samhälle genom att byta “paradigm”. Vem det idag är som gör sig skyldig till att feltänk eller som har förmågan att rätta till paradigmet, det förblir oklart. Inte heller antyds någon definition av begreppen “data”, “kapital” eller “arbete”. Det blir faktiskt jätteflummigt. Som när de begråter att folk i allmänhet “inte ens är medvetna om det produktiva värdet av deras data”. Vad menar de med “produktivt värde”? Går det att mäta? Hur kan uppburna nationalekonomer komma undan med att slänga runt begrepp på det sättet?

Kärnan i resonemanget är alltså att vi alla, vi som använder olika internettjänster, bör inse att vi är “dataarbetare”. Våra datorer och telefoner utsöndrar massor av data om var vi är, vad vi kommunicerar, vilka vi har kontakt med. Sådan data lagras och får ett marknadspris. Allt detta är välkänt. Det påstått nya skulle alltså vara att tolka detta i termer av arbete.

Författarna blandar samman handlingen att arbeta och arbetets resultat i sitt nya paradigm “data as labor”. Vad de försöker säga är ändå att själva resultatet, den data som vi utsöndrar i vår nätvaro, borde betraktas som vår egendom, så att vi kan sälja den till företagen och få en slant för besväret. Med andra ord föreslår de en ny form av immaterialrättslig skydd, lite som upphovsrätten, fast utan verkshöjdsrekvisit. Till nästa gång hade de nog vunnit på att ta med en jurist i sitt gäng. Om inte annat för att tvinga fram lite mer precisa definitioner av vad som ska bli skyddad egendom som vi alla kan sälja till Google, Facebook och Amazon.

Ärligt talat, vad menas med “data”? Så fort osorterad data får ett (om så bara minimalt) värde i ett öppet system, drar systemet till sig spam. Det förstår väl vem som helst? Till och med The Economist luftar i tvivel kring detta, men blir desto mer entusiastiska över idén om att bilda en ny sorts fackförening, en “data-labour union”. Denna skulle då kunna bli motpart mot nätjättarna och kanske sluta globala kollektivavtal om hur mycket pengar vi ska få i utbyte för datan.

Så å ena sidan borde vi pengar av Facebook för att vi använder tjänsten. Å andra sidan borde vi betala för nättjänsterna, enligt Lanier. Visst har han en vettig kritik av reklam som nätets affärsmodell. Men det blir rent skrattretande att se på hur han förutsätter att lösningen finns i att skapa inte bara en, utan två alternativa affärsmodeller som skickar pengar i motsatt riktning.

Den marknadsutopi som förordas av Lanier, Weyl och det övriga gänget skulle antingen urarta i en spamdystopi, eller bygga på en sträng filtrering av någon instans som opererar bortom den fria marknaden. Så kan det gå när man tror på att allt kan lösas med pengar.

Läs också vad Copyriot skrev om Jaron Laniers missriktade ekonomikritik för drygt fem år sen.