Multiplication can produce powerful numbers

Imorgon åker jag till Serbien. Det var ett tag sen, men jag har otroligt fina minnen från det landet. Jag tror jag besökte Serbien fyra–fem gånger under perioden 2007–2012 och då var det oftast på ena eller andra viset kopplat till Piratbyrån. Det kan man väl säga att det är även denna gång, när jag ska prata tillsammans med Peter Sunde Kolmisoppi på konferensen Digital/Green/Society.

Så det var elva år sen sist. Serbisk politik har under tiden blivit allt mer dominerad av Aleksandar Vucic och hans auktoritära maktparti SNS. Om detta kan man läsa i senaste numret av New Left Review där Lily Lynch har skrivit en lång artikel om Serbiens politiska samtidshistoria: “A new Serbia?” Återkommer till artikeln nedan – men först vill jag djupdyka i Copyriots eget arkiv, där det visar sig att jag har skrivit en hel del om och från Serbien.

Tyvärr verkar de flesta diakritiska (eller kyrilliska) tecken för tillfället inte funka på bloggen. Därför kommer tyvärr en massa serbiska efternamn att felaktigt skrivas med enkelt “c” i slutet. Jag beklagar detta.

Åttonde mars 2008 var jag i Belgrad och fick känna av den spända stämningen kring ett feministiskt boksläpp, samt besöka ett konstgalleri som just attackerats av nationalister. Serbiens regering hade just fallit. Kosovo hade just förklarat sig självständigt. Fulla ungdomar hade bränt ner USA:s ambassad, med en viss grad av tillåtande från ordningsmakten. En månad tidigare hade även Serbien sålt ut sitt statliga oljebolag till ryska Gazprom för ett hejdlöst underpris. Mina serbiska vänner berättade om hur Putin just då framställdes som ett helgon i serbisk press – medan det i stället varit Kina som framställdes som Serbiens beskyddare under Natos bombningar 1999. Jag ska återkomma till geopolitiken mot slutet.

Annat jag fick höra om under mitt Belgradbesök år 2008 var hur oligarken Miroslav Miškovic samlade allt mer mark med sitt superbolag Delta Holding. Gatubilden i Belgrad präglades av reklam för konsumtionskrediter från olika banker, kontrollerade av i första hand tyskt och österrikiskt kapital. Västeuropa gick in för att skuldsätta serbiska hushåll, medan Ryssland satsade på att köpa upp infrastruktur.

Detta följde jag i någon mån upp 2015: då hade planerna på South Stream redan hunnit skrotas som en följd av att Ryssland invaderat östra Ukraina. (Å andra sidan var Nord Stream redan igång, tack vare nordeuropeiska Putinkramare som Carl Bildt.)
Vid denna tid hade Sverige redan tagit emot en mängd romska klimatflyktingar från Serbien och andra delar av sydöstra Europa, som drabbats av fruktansvärda översvämningar våren 2014.

Mot slutet av 2008 besökte Piratbyrån åter Belgrad. Då anlände vi med vår buss som kört från Bolzano där den stått som utställningsobjekt i några månader, via Ljubljana. Den parkerades mitt i Belgrad på Trg republike, vilket var ett riktigt spektakel. Bland annat höll Magnus och jag någon typ av föredrag inne i bussen, vars dokumentation senare blev till ytterligare ett utställningsobjekt på utställningen “Lecture-Performance” på Belgrad museum för samtidskonst (2010).
Där någonstans lades Piratbyrån ned, men en viktig del av dess efterspel och självhistoricering blev inbjudan till konferensen Share i Belgrad, april 2012. Vilket alltså var förra gången jag besökte Serbien.

Bara några veckor efteråt – i maj 2012 – gick Serbien till. val. Resultatet blev i korthet att president Boris Tadic och hans socialdemokratiska mittenparti DS (Demokratiska partiet) förlorade makten. Sedan dess har Serbien styrts av SNS (Progressiva partiet), bildat genom en utbrytning från högerextrema SRS (Radikala partiet). Ledare för SNS är Aleksandar Vucic som i tio år nu fullständigt har dominerat serbisk politik sedan 2017 även innehar presidenttiteln. Hans auktoritära metoder skiljer sig föga från de hos hans personliga vän Viktor Orbán i Ungern.

Lily Lynch skriver i artikeln “A new Serbia?” (New Left Review 140–141)

A figure drawn from the worst of the Miloševic-era past, Vucic swiftly transformed Serbia into a place where people nervously lower their voices when discussing politics in public and suspicions infect many social interactions.
/…/
After the 2012 election, major media outlets, including formerly independent voices from the 1990s like B92, abruptly adopted a pro-Vucic editorial line. Long-running political talk shows were taken off air, online articles that depicted Vucic in an unfavourable light were deleted and tabloids transformed into government mouthpieces, subjecting government critics to unrelenting attacks; specious accusations of domestic violence, spying, drug addiction and sexual depravity were not uncommon. A populist ‘war on corruption’ saw Vucic arrest political opponents and formerly untouchable tycoons.

Att de mest korrupta ledarna i ett första skede befäster sin makt genom ett “krig mot korruptionen” är ett återkommande mönster vi känner igen från Orbán och inte minst Putin. Den ovan nämnde oligarken Miroslav Miškovic greps i slutet av 2012, bara några månader efter att SNS tagit makten. (Rättsprocesserna som pågått sedan dess har dock inte knäckt hans företagsimperium med jordbruks, fastigheter och dagligvaruhandel.)

A consummate post-ideological populist, Vucic’s real innovation on the formula was his remarkable capacity for self-victimization. He portrayed himself as a martyr for the entire Serbian nation, sacrificing himself for the collective good. Pro-government tabloids regularly ran head- lines about assassination plots against him. Sometimes the killers were ‘Croatian fascists’, other times it was the mafia or the CIA. /…/
A reality TV show, ‘A Day with the Prime Minister’, seemingly had the express purpose of demonstrating how hard Vucic worked, how rarely he paused to take a rest.

Två år senare, våren 2014, hölls åter parlamentsval. SNS fördubblade antalet mandat, medan det tidigare maktpartiet DS i stort sett kollapsade. Majoriteten av de som röstade på SNS tillhörde en äldre generation, utanför storstäderna, med lägre utbildningsnivå – motsatsen till basen för socialdemokratiska DS. Lily Lynch pekar på hur maktskiftet faktiskt också har lett till att Serbien åter fått en högre andel politiker med arbetarklassbakgrund.

Lily Lynch beskriver Vucic som en postideologisk kameleont, med “till synes obegränsad förmåga att samtidigt tillfredsställa önskemålen från olika utländska kapital”. Hans ekonomiska politik är marknadsliberal, präglad av offentliga nedskärningar och sänkta lägstalöner. Antalet lågbetalda och osäkra jobb har ökat kraftigt, så att arbetslösheten i Serbien sjunkit från 24 till i procent från 2012 till 2020.

Här kan vi backa tillbaka en liten bit i Lily Lynchs historieskrivning, som jag finner väldigt användbar samtidigt om än alltför fixerad på den storpolitiska nivån och på vissa sätt knepigt tendentiös i sina antydningar om hur allt hade blivit bättre med bättre politiker.
Det är en historia som inleds med Nato-bombningarna 1999 och störtandet av Miloševic året efter, som i formell mening markerar födelsen av det nya, demokratiska Serbien.

Inför parlamentsvalet i september 2000 hade vitt skilda oppositionspartier – uppmuntrade av EU och USA – gått samman i en allians under Zoran Dindic (socialdemokratiska DS) och presidentkandidaten Vojislav Koštunica (högerkonservativa DSS). Miloševic försökte fuska bort oppositionens valseger, vilket utlöste det uppror som störtade honom. Dock överlevde hans mäktiga säkerhetsapparat; detta faktum utgör själva “arvsynden” i Serbiens omvandling, skriver Lynch. Närmare bestämt hade Dindic gjort upp med ledaren för specialstyrkorna, “Legija” Ulemek om att dessa inte skulle slå ner protesterna, i utbyte mot ett löfte om att de skulle få fortbestå som något av en stat i staten. Våren 2003 mördades Dindic av en maffiagrupp på order av just “Legija” som nu avtjänar ett fängelsestraff för sin inblandning i mordet.

Djindjic’s assassination marked the definitive end of the optimistic period that had followed Miloševic’s overthrow. It also helped inspire an irresistible mythology, central to the second Serbia’s understanding of itself: a pro-Western liberal reformer, cut down in his prime by figures emblematic of the country’s dark past, tragically preventing its transfor- mation. Future failings could be explained away by this event. Yet for much of the country, the ‘transition to democracy’ had brought little reward anyway.

När Serbien senare under 2003 höll valet 2003 blev ultranationalistiska SRS största parti med 28 procent av rösterna. Dess ledare Vojislav Šešelj satt då häktad för krigsförbrytelser i Haag, liksom Miloševic, vars gamla maktparti SPS levde vidare och stödde högerextrema Šešelj som president. Efter många turer nåddes till slut en kompromiss som ledde till att makten i huvudsak delades mellan den socialdemokratiske presidenten Boris Tadic (DS) och den konservative premiärministern Vojislav Koštunica (DSS); avgörande var att lilla SPS kunde vinnas över till den senares läger. Därigenom kunde det högerextrema krigsförbrytarpartiet SRS trots sitt stora stöd hållas borta från makten.

Under resten av nollnolltalet satte EU och USA i huvudsak sitt hopp till det relativt EU-vänliga partiet DS. Hur detta sedan skulle ändras är den centrala fråga som Lynchs artikel behandlar.

I februari 2008 förklarade sig Kosovo självständigt och erkändes genast av bland andra USA. Enorma protester utbröt i Belgrad och några hundra unga män, flertalet kraftigt berusade, lyckades storma USA:s ambassad och sätta eld på den. Specialpoliserna drog sig undan och lät det ske. Lily Lunch beskriver efterspelet som ambassadören Cameron Munters noga planerade hämnd mot Koštunica; detta ned stöd i vissa av de telegram som läcktes via Wikileaks.

I april 2008 uppges Munter ha deltagit i ett seminarium för serbiska studenter i statsvetenskap, där han öppet efterfrågade intresserade av att bilda ett nytt, pro-västligt högerparti. Några månader senare splittrades högerextrema SRS och dess presidentkandidat Tomislav Nikolic blev ledare för utbrytningen SNS, “Progressiva partiet” – det parti som nu totalt dominerar Serbien.

Med sina mörka rötter behövde dock SNS jobba på sin image för att kunna samspela med västliga institutioner. För detta syfte anställdes amerikanska konsulter: den tidigare ambassadören William Montgomery och även Rudy Giulianis konsultbyrå – en rätt talande personkoppling till den stundande trumpismen.
Inför valet 2012 poserade Giuliani och Vucic tillsammans på SNS’ valaffischer i Belgrad.

USA och EU tänkte sig uppenbarligen att Vucics ultranationalistiska meriter gjorde honom mer lämpad att företräda deras intressen. I efterhand kan man se ett tydligt skifte från ett mer idealistiskt nollnolltal till det cyniska tiotalet, då “Väst” stödjer populister hellre än folkresningar.

Den auktoritära högerpopulisten Aleksandar Vucic befinner sig inte i ett geopolitiskt läger, utan samspelar med dem alla. Lily Lynch beskriver det som en “kvasi-titoism”:

Vucic proved most skilful at maximizing Serbia’s unique position in a chaotic global environment. He adopted a quasi-‘Titoist’ foreign policy—albeit one devoid of any internationalist vision or ideology—by strengthening relations with both Washington and Brussels and Moscow and Beijing.

Det var med stöd av USA och EU som Vucic kunde komma till makten. Samtidigt har hans Serbien ganska goda relationer med Ryssland, men dessa ska inte överdrivas. Serbien har fördömt invasionen av Ukraina och knyter sig militärt allt närmare Nato. Handeln med EU är betydligt större än med Ryssland och beroende av rysk gas är mindre än för många EU-länder.
Serbiens relation till Kina har fortsatt att fördjupas; kinesiska investeringar i Serbien präglas ofta av ekologisk skövling som på sina håll gett upphov till nya miljörörelser som organiseras underifrån.
Även relationerna med Turkiet har fördjupats, med kraftigt ökande turkiska investeringar i Serbien. En viktig aktör är också Förenade Arabemiraten. Dess flygbolag Etihad är nu delägare i Air Serbia och det var emiratpengar som låg bakom den enorma investeringen i Belgrade Waterfront som en relativt kraftfull miljörörelse och vänstermobilisering försökte stoppa under parollen “Ne davimo Beograd“.

Nu sjunker stödet för EU-medlemskap efter att i många år ha varit stort i Serbien.

In truth, the radiant European future disappeared over the horizon some time ago. Among the most powerful eu member states, there is little appetite to expand the bloc; /…/
But if Europe won’t come to Serbia, Serbia will come to Europe. Youth are leaving the coun- try in droves. Between 2012 and 2018, an estimated 300,000 people emigrated, and a third of young people report a desire to leave;

AI-musik? Vad som menas med detta är inte självklart. Dels för att begreppet “AI” i sig är en notoriskt vag metafor. Dels för att “musik” är ett sorts paraplybegrepp för en rad olika praktiker, vilka var för sig i någon mån kan överlåtas till mjukvara. Här har onekligen vissa genombrott skett med de senaste årens utveckling av generativ AI, det vill säga stora språkmodeller (jag står fast vid att “syntetisk media” är en bättre benämning).

Betyder detta att vi är på väg mot att få vad man kallar för fullständigt AI-genererad musik? Nej. Här måste vi åter fundera på vad fullständig automatisering ens skulle betyda i sammanhanget. Vilket såklart tvingar oss åter till frågan om vad musik är.

På ett sätt blir det en fråga om att inte se skogen för alla träd. Fast tvärtom: att inte höra träden för all skog.
På ett annat sätt blir det som den gamla frågan: om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud? Fast nu är det inte ett träd som faller, utan miljoner och åter miljoner, inte i en skog utan i en streamingtjänst.

Min grundhållning är att det egentligen inte finns någon stor vattendelare i “AI-musik”. Vi måste se saken som mer av en gradfråga och som en pågående omförhandling. Jag tänker mig en skala där varken 0 eller 100 är särskilt intressanta, rent musikaliskt.

Så länge musik är digitalt förmedlad får vi räkna med att den har ett inslag av så kallad AI. Även om det inte skulle användas i låtskrivandet, i de elektroniska instrumenten eller i framförandet så är det sedan flera år legio att använda så kallad AI vid mastringen av en inspelning. När inspelningen laddas upp till en streamingtjänst så kommer den genast att komprimeras och de olika nivåerna att åter modifieras – med hjälp av så kallad AI. Vilket kan ske ännu en gång när musiken spelas upp på ett ljudsystem eller i ett par brusreducerande hörlurar.

Vi har heller inte närmat oss något som skulle kunna kallas för en 100 procent AI-genererad musik. Tvärtom återstår fortfarande en massa inslag av mänsklig handpåläggning. Detta blir desto tydligare om vi lyckas bortse från den förvillande metaforen “intelligens” och i stället ser till vilken data som går in respektive kommer ut.
När en “generativ AI” kan spotta ur sig musik är det för att den har tränat sig på att efterlikna befintlig musik. Redan i urvalet av träningsdata har människor styrt utfallet.

Ingen ska inbilla sig att dessa språkmodeller har tränat sig på “all musik”, som i all musik från alla kulturer och alla tider. (Detta vore förvisso en intressant övning som kanske skulle resultera i den första musik någonsin som verkligen gjorde skäl för namnet “världsmusik”. Bortsett då från att det mesta av “all musik någonsin” aldrig spelats in. Och att det inte är givet hur olika epoker och kulturer skulle viktas mot varandra. Min övertygelse är för övrigt att denna hypotetiskt universella världsmusik skulle bli fullständigt intetsägande och kanske inte ens kunna kallas för musik.)

Alla försöken att skapa “AI-musik” har varit kulturellt partikulära. Träningsdatan tenderar att ha en kraftig slagsida mot västerländsk topplistepop (eller mot typ Mozart). Någon har valt ut en viss typ av musik mot vilken språkmodellen svarar som en stokastisk papegoja. Även i valet av och hanteringen av parametrar i modellerna sker såklart massor av mänsklig handpåläggning som gör att vi inte kommer i närheten av en “fullständigt automatisk” musik.

Och detta gäller bara vad som går in. Ännu mer intressant är att tänka på vad som kommer ut och hur det över huvud taget når fram till ett öra.

“Mänsklig musik hotar att drunkna i AI-skval” står idag som rubrik för en artikel på DN Kultur där även jag är intervjuad. Jag går med på att en s.k. AI skulle kunna skapa en poplåt – inom mänskligt satta ramar för vad en “poplåt” ska vara – från grunden, men:

– Så snart den kan göra en habil poplåt så innebär det att den kan bli lika bra på att göra hundratusen habila poplåtar. Och det är steget mellan en och hundratusen som blir problematiskt eftersom den automatiska överproduktionen av musik kommer att svämma över marknaden med produkter som ingen egentligen har efterfrågat, säger Fleischer:

– Den logiska följden blir ju hyperinflation, att musiken tappar i värde.

Utifrån min tidigare Aftonbladetartikel om syntetisk media tar jag upp tanken på en ny sorts framväxande uppdelning mellan högkultur och lågkultur, grundad i det simpla kriteriet på om det finns en mänsklig avsändare. Jag tror nämligen just att avsändaren är en rätt avgörande sak här, viktigare än i vilken mån som datorhjälpmedel har använts i själva produktionen.

Han beskriver det som ett A- och B-lag som utgörs av konnässörsmusik och funktionsmusik.

– Många människor kommer säkert nöja sig med att musik bara är en vagt välbekant ljudmatta som ligger och skvalpar i bakgrunden, medan andra inte kommer att göra det, säger han.

Så hur ska man som lyssnare kunna orientera sig i det enorma utbud som AI kan leda till? Rasmus Fleischer tror att vi kommer att få fler varianter av strömningssajter, där vissa håller vidöppna slussar medan andra erbjuder ett slimmat premiumutbud med mänskligt innehåll.

– I slutändan kommer vi att fortsätta efterfråga musik av en mänsklig avsändare, i form av en artist eller åtminstone en curator. Det är avsändaren som blir det viktiga, snarare än hur musiken har gjorts, säger han:

– Det här kan ironiskt nog leda till att skivbolagen får en viktigare roll, som garanter för något kvalitetsstämplat. Har någon fattat ett mänskligt beslut om att musiken är värd att ge ut, då är vi mer benägna att lyssna.

Vilka kriterier som växer fram är en fråga för den begynnande omförhandling av musiklandskapet som sker och som inbegriper såväl estetiska som ekonomiska intressen. Snarare än att uppställa ett kriterium för “riktig musik” tror jag att det vore mer intressant med en flerfald av olika musikkulturer, så som musik alltid har funkat – trots det ekonomiska intresset att homogenisera allt i ett enda gränssnitt.
Här finns historiska paralleller till tidigare omförhandlingar om musikens sociala status, exempelvis när bruket av högtalarmusik slog igenom under mellankrigstiden och man för första gången började värdesätta “levande musik” som en grej. Eller diskoteken. (Jag skrev min avhandling om sånt där.)
Personligen tänker jag att detta i hög grad är en fråga om hur intetsägande skval vi står ut med. Men frågan förtjänar också att vändas på: i vilken mån orkar vi utmana våra öron? Frågan om musikens framtid är i slutändan bara en fråga om hur vi ska leva tillsammans. Helt avgörande är vilka möjligheter vi får att uppleva musik tillsammans med andra, i de fysiska rum där det aldrig kan rymmas 100000 låtar åt gången utan bara 1. Detta var väl ganska exakt själva budskapet i min första bok från 2009: lösningen på det digitala överflödets problem kan bara vara kollektiv.

Jag lyssnar ofta på de utmärkta poddarna under paraplyet Radio åt alla (RåA), exempelvis Eld och rörelse (där jag även har medverkat). Att jag härom veckan valde ut RåA som måltavla för lite kamratlig kritik var alltså mest för att sprida ytterligare kännedom om dessa poddar – och för att jag räknade med att få konstruktiva svar. Så blev det också!

Frågan gällde plattformspolitik. Likt många andra organisationer och poddar har även RåA valt att använda Twitter som primär plattform för att interagera med lyssnare. Sist i varje avsnitt hänvisas till radiovärdarnas Twitterkonto – och inga andra kontaktuppgifter, inte ens e-post. Är inte detta att begränsa sina kontaktytor i onödan?
Därtill kommer att just Twitter under Elon Musk befinner sig i en kombination av sönderfall och uppifrånstyrd högervridning. Aktiviteten minskar, liksom synligheten minskar för de som inte köper sig en en blå plupp. Insikten om att Twitter är allt annat än neutral sfär har redan fått många organisationer, medier och individer att dra därifrån. Men det är inte okomplicerat, som jag skrev i en första ETC-kolumn:

Uppmärksamhetsekonomin sätter ett högt pris på att lämna rummet alltför tidigt. Särskilt för journalister har Twitter blivit till ett arbetsredskap lika svårt att tänka bort som det hade varit att tänka bort faxen från en gammaldags tidningsredaktion. ”Det är bekvämt i den svenska bubblan, än så länge”, noterar Michael Kazarnowicz på Mastodon. Man klamrar sig fast vid sin invanda plattform och ”använder självironiserande skämt som försvarsmekanism”.
Men förr eller senare kommer den gräns att passeras där offentligheten hastigt vänder ryggen till Twitter, för precis som ingen vill lämna först, vill ingen vara sist kvar.

Valet av plattform är politiskt, eftersom den som stannar kvar och är aktiv på en viss plattform även bidrar till dess fortlevnad. Detta bör inte dras till en enögd moralism där man anklagar varandra för att “legitimera” det ena eller andra för att man är en aktiv användare av Twitter, Tiktok, Flashback, Spotify eller vad det nu må vara. Det väcker minnen av en moralistisk konsumtionspolitik som var betydligt mer utbredd i slutet av 1900-talet, när identiteten som “vänster” för många kom med en lång lista på företag att bojkotta. (Mudi-Mums, någon?)

Men att välja kommunikationsplattform är ändå något mer än att välja snabbmatsrestaurang. För på en plattform som Twitter är vi inte bara konsumenter, utan även producenter. Frågan som bör ställas är i vilken mån vi kan agera kollektivt i denna producentroll. Svaret kan ofta luta mot ett nej. Men frågan måste ändå ställas gång på gång, för läget kan snabbt ändra sig. Nya tillfällen kan uppstå för oss att lämna rummet tillsammans och bidra till att bygga något nytt.

Därför är valet av plattform politiskt även i en taktisk mening. Som jag skrev i en uppföljande ETC-kolumn:

Oavsett om vi talar om Twitter eller Tiktok eller någon annan stor plattform, finns det vanligen lika många skäl till att lämna som till att stanna. Om man är någon form av offentlig aktör – en podd, ett band, en politisk kampanj – tvingas man att väga skälen mot varandra.
Den enklaste vägen brukar vara att stanna i värmen, där det känns som att alla redan är. Det näst enklaste är att storma ut ur rummet (eller bara sluta logga in). Svårast är att förhålla sig till plattformarna på ett taktiskt sätt – att kanske vara aktiv i flera sammanhang parallellt, med sikte på att underlätta en kollektiv migration, bort från de platser som inte är gjorda för oss, bort från de platser som gör oss till något vi inte vill vara.

Jag uppfattar att RåA och jag har samma syn på den medietaktiska frågan. Sen kan det alltid finnas skillnader i hur de olika för- och nackdelarna värderas, vilket måste göras från fall till fall, beroende på vem man är och vad man vill uppnå.

Efter min första kolumn svarade RåA (på Twitter) att de vill följa en dubbel taktik. Å ena sidan att på längre sikt sträva bort från plattformarna och vilja bygga egna digitala forum. Å andra sidan ”att vi rent pragmatiskt alltid vill befinna oss där människor finns”.
Rimligt! Men är Twitter denna plats? Kanske. Men de allra, allra flesta – inklusive de flesta som är potentiellt intresserade av RåA – finns inte på Twitter. Vi bör också komma ihåg att Twitter sedan hösten 2021 är en mer inlåst plats än förr, som kräver att man är inloggad även om man bara vill passivt läsa trådar, exempelvis de högintressanta trådar som ofta skrivs av de medverkande i RåA.

Nu hörde jag just att jag har fått ännu ett svar från RåA-håll, närmare bestämt i teoripodden Rekreation #12: Samverkan. För övrigt ett riktigt toppenavsnitt som på rakt och lättgreppat sätt tar upp något av det mest relevant som kommit ur de postoperatistiska Marxläsningarna, med gästen Guldfiske var podd Apans anatomi ni knappast kan ha missat. (Missa i synnerhet inte dess senaste avsnitt där Mathias snackar Tiqqun ihop med Liv Strömqvist.)

Nåväl, en bit in i i nämna avsnitt av (44:20) svarar värdarna på min kritik av RåA:s kommunikationsstrategi. I sammandrag:

vår kommunikationsstrategi vad gäller allt förutom vår poddkanal är ju att vi bara befinner oss på Twitter i stort sett. Han tycker det är weak för att det skapar svaga sätt för vår publik att interagera med oss. Och då vill jag ju påstå att vår publik är fullt kapabel att skapa sina egna communities. Absolut, vi har nån typ av skyldighet att skapa plattformar för folk att interagera med oss. Men jag tror verkligen att folk idag har en extrem färdighet i att producera egna communities, egen samverkan, att länka ihop med andra. Det är inte ett hinder att det inte finns något sådant färdigt rum. … Så jag tror inte att det är ett så stort problem. Om det skulle behövas ett rum så skulle det skapas. För människor är supersuperbra på just det.

Fair point! Vi får inte stirra oss så blinda på plattformspolitiken att vi missar det myller av verkliga sammanhang för samtal som uppstår hela tiden. Jag har själv ofta diskuterat innehållet i RåA-poddar både på studiecirkelträffar, på hemmafest, på 44:an och i olika små chattgrupper man har.
Grejen är bara att inget av dessa sammanhang involverar de som gör poddarna. För utbytet med dem hänvisas vi fortfarande till Twitter. Det är väl inte hela världen, men vi är nog överens om att villkoren kunde vara bättre – och RåA uppger ju också att man har en långsiktig strategi för att skapa sådana sammanhang.

Jag är nöjd med att ha bidragit till att sätta lite ny fart på denna diskussion. Mission complete! Eller förresten, jag vill envist stå fast vid ett enda minimalt “krav”. Ha en fucking mejladress. Nämn den i slutet av varje poddavsnitt och på poddens hemsida. Det är inte svårt, det finns inget att förlora men kanske något att vinna. För det kan ju trots allt hända att det i något av de informella rum vi hela tiden skapar först ett samtal som utmynnar i någon form av respons till vad som sagts i en RåA-podd. Då vore det väl bra att kunna mejla de som driver podden? E-post som komplement till Twitter kan med fördel även användas åt andra hållet, för nyhetsbrev som påminner om nya avsnitt för de lyssnare som inte nås av sådana uppdateringar via Twitter eller nån poddapp.

E-post är det där busenkla mediet som ofta glöms när vi är alltför besatta av att säga ja eller nej till olika plattformar.

Lite relaterat till detta är förresten även min allra senaste ETC-kolumn som handlar om Substack. Under coronaåren skedde ju ett slags återfödelse av det sena nollnolltalets bloggkultur i form av nyhetsbrev, där utvalda delar ofta reserverades för betalande läsare. Vad plattformen Substack gjorde var alltså att lansera ett enkelt sätt att ta betalt för sin blogg.

Frånvaron av reklam har bidragit till intrycket av att Substack representerar ett sundare internet än reklamfinansierade plattformar som Twitter eller Youtube. Samtidigt är de delar av samma tyckonomi. För att nå framgång på Substack bör man redan vara en etablerad medieperson. Annars måste man jobba hårt på självmarknadsföring i varje tillgänglig kanal, särskilt på Twitter.

Ett tag levde alltså Twitter och Substack i någon form av symbios, samtidigt som båda företagen fortsatt att drivas med förlust. Men i ett ändrat ekonomiskt klimat tvingas de att jaga hårdare efter intäkter och har därmed vänts mot varandra.

Twitter försöker komma bort från reklamberoendet genom att ta betalt för blåa pluppar. De som köper en sådan ska även få skriva längre texter. Samtidigt lanserar Substack funktionen ”Notes” för kortare inlägg.
Elon Musk måste ha blivit skräckslagen, för han svarade genast med att blockera all möjlighet till interaktion med tweets som innehåller en länk till Substack.
Substacks vd Chris Best har å sin sida förklarat att hans nya Twitterklon ska vara en plats för maximal yttrandefrihet, även för öppen rasism. Det lär bli fortsatt stökigt. Låt oss stå vid sidan om med popcorn medan plattformarna drar ner varandra i gyttjan.

Det där sista kan om man vill läsas som en hänvisning till Cory Doctorows teori om “enshittification” eller som en svensk översättning lyder, “sugifiering“. Om detta pratas det i avsnitt #50 av Gigwatchpodden. Detta spelades nyligen in live inför publik på Kafé 44 och jag fick äran att gästa just denna del av samtalet, som blev riktigt fartfyllt.

Ett av ämnena: ”Varför suger internet?” Linnea, Jacob och jag fick bland annat återvända till Doctorows text. Han delar in plattformens livscykel i tre faser. Den första fasen är trevlig eftersom plattformen bara vill samla användare och kan drivas på riskkapital. Som i den forntid då Google var en minimalistisk sökmotor, eller när Facebook var fritt från reklam. I andra fasen stöps allt om till förmån för säljare och annonsörer. Till slut ska vinster pressas även ur dessa, medan våra flöden fylls av oönskad skit. Till slut dör plattformen, menar Doctorow.
Likt honom kan jag vilja bejaka detta, att köra skiten i botten. Och sedan börjar allt om? Här tror jag ändå att vi bör akta oss för drömmar om riskkapitalets eviga återkomst.

Här känner jag mig alltså lite ambivalent. Spontant gillar jag den lätt accelerationistiska tanken på att köra plattformen i botten för att något nytt ska uppstå. Men som Doctorow formulerar saken kan det bli lite väl mycket av “skapande förstörelse” (Schumpeter) i evig återkomst. Ingenting säger att den cykel han identifierar har samma förutsättningar att börja på nytt i dagens historiska situation, som den hade kring finanskrisen 2008 som ju i efterhand kan framstå som själva startskottet för den plattformsepok som nu åtminstone delvis krackelerar.

När vi diskuterar den politiska aspekten är det förresten viktigt att komma ihåg att de “säljare och annonsörer” som plattformarna premierar i sin andra fas (för att därefter suga ut) inte bara syftar på kommersiella företag. Även en aktivistgrupp eller kulturaktör som vill bjuda in folk till grejer är ju ur plattformens perspektiv en annonsör. Hur ska vi göra för att bygga alternativ till Facebooks eventfunktion? Där har vi en angelägen fråga att på något vis lösa kollektivt.

Vi gör nog bäst i att fortsätta vara både ambivalenta och pragmatiska. Men för den skull får vi inte förneka att våra egna (kollektiva) val av medieplattformar är politiska val.

Själv valde jag förresten just att sparka lite ny fart i den här bloggen. För den som vill följa den finns ett RSS-flöde om man varken följer mig på Twitter (som jag nu har slutat använda aktivt utöver att posta simpla länkuppdateringar) eller på Mastodon.
Jag är himla nöjd över att aldrig ha hoppat på Substacktåget och även över att inte ha någon statistik över hur många som besöker den här bloggen. För det känns nånstans viktigare om en person återvänder till ett inlägg flera år senare och får ut nåt av det, än om hundra samtidigt klickar på en länk som serverats dem i nåt flöde.
Tyvärr är Copyriots kommentarsfält fortsatt trasigt. Men är det något så nås jag via e-post, se högerspalten.

Känner mig förpliktigad att skriva detta inlägg efter att ha levererat årsbästalistor på mina kassettköp 2016, 2017, 2018, 2019, 2020 och 2021. (Under 2022 har jag dessutom vid några tillfällen stött på främmande människor som tackat mig för musiktips de hittat i nämnda listor!)

Men 2022 köpte jag knappt några kassetter alls. Bara en enda beställde jag på Bandcamp: en krautig sak från Polen som förvisso var utsökt. Problemet är inte att det saknas nya kassettsläpp, som att vissa länders postväsende fortsätter höja sitt utlandsporto till den grad att det blir orimligt att betala mycket mer för leveransen än man betalar för själva musikkassetten. Detta gäller exempelvis stora kassettproducenter som Tyskland och USA.
Till detta kommer ständigt nya handelshinder. Tidigare beställde jag ofta kassetter från olika platser utanför EU, men numera innebär detta en hög risk att tvingas betala kontrollavgift till tullen. Brexit pajade mycket. Hongkong och Ryssland ska vi inte ens tala om; i vilket fall verkar de aktuella kassettbolagen där ha lagt ner.

I stället för att köpa nya kassetter har jag, från slutet av 2022, lagt lite mer tid på att faktiskt lyssna på de (hundratals) kassetter jag redan har i min samling. Det har varit givande! Upptäckte en hel massa gamla guldkorn som jag mer eller mindre glömt bort. Dessa fick stå för musiken under min årliga juldagsfest. Flera gäster utryckte sin uppskattning för att det under en många timmar lång fest bara spelades kassettmusik; ingen som står och fipplar med en skärm framför stereon för att absolut hitta “den där låten”.

Något annat jag gjort i stället för att köpa kassetter under 2022, det är att spela in mixtapes. Eller tja, digitala mixar. Flera av dem tycker jag blev riktigt bra. Dessa samlar jag i nästa bloggpost för den som möjligen är intresserad.

Fast när jag tänker efter så råder det inget tvivel om vilken som var årets kassett! Jag behövde inte köpa den. Den hade ingen titel och kommer nog aldrig att listas i någon katalog. Den bara kom till mig på posten en vacker försommardag. Ett mystiskt sprejmålat kuvert innehållande en lika mystisk sprejmålad kassett.
Några minuter efter att jag satt på den mystiska kassetten började jag höra bekanta tongångar, fast i en helt annan tappning. Smutsigare, konstigare. Det visade sig att kassettens båda sidor i stort sett bestod av någon sorts hemkokt dekonstruktion av Culture Beats eurodanceklassiker Mr. Vain. Loopat, lagrat, choppat, screwat, distat och med några tillagda svenska pratsamplingar plus lite rena kassettljud inspelade på kassetten. Riktigt, riktigt utsökt och riktigt, riktigt förbryllande.

För fyra år sedan publicerade arkeologen David Wengrow och antropologen David Graeber en programmatisk artikel: “How to change the course of human history (at least, the part that’s already happened)“. Jag såg till att peta in den som kurslitteratur på grundkursen i ekonomisk historia, som jag ansvarade för under några år. Artikeln rymmer nämligen viktiga korrektiv till det vi får kalla “den etablerade civilisationsberättelsen”, i vilken jordbruk och ojämlikhet, städer och stader, blir till en enda paketlösning. Även om arkeologerna sedan länge vet att människans forntid var mer intressant än så, är det en berättelse som fortsätter att återberättas inte bara i populärvetenskapliga storsäljare, utan även av allehanda samhällsvetare med dragning åt ursprungsmyter – från nationalekonomer till socialpsykologer. Även läroböckerna i ekonomisk historia, i den lilla mån som de berör forntiden, berättar i hög grad en berättelse om “den neolitiska revolutionen” som numera är föråldrad.
Arkeologin har gjort snabba framsteg, men arkeologerna har inte haft tid att skriva de riktigt stora synteserna som kan nå läsare utanför det egna skrået. Därför är samarbetet mellan Wengrow och Graeber så intressant. Det sprang ur en dialog kring frågan om ojämlikhetens ursprung, men övergick i en insikt om att själva frågan kanske är felställd. Tyvärr avled David Graeber oväntat i fjol, men det gemensamma storverket The dawn of everything hann ändå skrivas klart.

Jag läste The dawn of everything förra vintern och blev snart övertygad om att detta är en bok som kommer att förbli en viktig referenspunkt under många år framöver. Det betyder givetvis inte att varje enskild tes står över all kritik. De bitar jag har sett bli mest ifrågasatta är de i bokens tidigare kapitel, där författarna snarast agerar som idéhistoriker vilket kanske inte riktigt är hemmaplan; det blir något sakfel, som det att Rousseau skulle ha levt sitt liv uppassad av tjänare (fel – däremot arbetade Rousseau faktiskt själv som tjänare en tid). Samtidigt tycker jag att det idéhistoriska inslaget ger en mycket värdefull inramning och synteser på den här ambitionsnivån kommer aldrig att vara invändningsfria.

Till slut kom jag mig för att skriva om boken. Det blev en längre artikel i Flamman: “Storslaget nytänkande om människans förhistoria“. Där gör jag ett försök att sammanfatta fem centrala teser i Början på allt som boken heter i den svenska översättning som nyss kom ut på Volante.

Boken The Dawn of Everything av David Wengrow och David Graeber omkullkastar det vi tidigare trott oss veta om människans förflutna och utveckling. Glöm den linjära och kända berättelsen om jägare och samlare i ständig kamp för överlevnad som så småningom börjat bygga städer, bruka jorden och delats in i hierarkiskt styrda stater. Fram ur texten växer en ny, komplex och löftesrik bild som visar att samhället kan förändras på fler sätt än vi kunnat föreställa oss. Den nya kunskap om antropologi och arkeologi som författarna presenterar, väcker läsarens hopp om samhället som förändrande kraft.

Om en vecka – tisdagen den 29 november – kommer David Wengrow till Kulturhuset i Stockholm. På scenen kommer det även att finnas en panel bestående av Liv Nilsson-Stutz (professor i arkeologi), Cecilia Düringer (historielärare och vetenskapsjournalist), Mattias Svensson (liberal ledarskribent) samt jag. Kom!

Förra veckan konstaterades att begreppet “dyrtid” under 1900-talets lopp kom att ersättas av “inflation”. Detta betyder inte att de betecknade exakt samma sak. Inte heller har ordet “inflation” alltid haft samma innebörd.

När nu inflationen åter är på allas läppar, tas det ofta för givet vad ordet syftar på syftar på. Att priserna stiger, såklart!

Nationalekonomerna har länge upprepat sin definition:

“Inflation is the increase in the prices of goods and services over time.” (Federal Reserve)

“Inflation is the rate of increase in prices over a given period of time.” (IMF)

“In economics, inflation is a general increase in the prices of goods and services in an economy.” (Wikipedia)

“Rising prices, across the board.” (The Economist)

“a persistent, substantial rise in the general level of prices related to an increase in the volume of money and resulting in the loss of value of currency” (Dictionary.com)

“ekonomisk ut­veckling som yttrar sig i fort­löpande all­män höjning av prisnivån och där­med försämring av penningvärdet” (Svensk ordbok)

“allmän prisstegring” (Nationalencyklopedin)

“Innebörden av begreppet inflation är en ökning av den allmänna prisnivån” (Swedbank)

“Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån som gör att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (Riksbanken)

“Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån som gör att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (Konjunkturinstitutet)

“Inflation betyder att priserna stiger i allmänhet, så att du kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (SCB)

Som vi ser tycks det råda konsensus om att inflation är stigande priser. Inte att det ena leder till det andra, eller tvärtom, utan att de helt enkelt är samma sak.

Ett par av de definitionerna rymmer förvisso ett orsakssammanhang: de stigande priserna leder till att pengarna förlorar i värde. Men denna värdeförlust är inte inflationen, enligt den den numera rådande definitionen.

Slutsatsen av detta får nog bli att “inflation” nu används som kortform av vad som mer exakt borde kallas “prisinflation”.

Prisinflation är också det som man försöker mäta med olika slags prisindex. Konsumentprisindex (KPI) mäter konsumentpriser. Producentprisindex (PPI) mäter producentpriser. Det finns olika löneindex som mäter priset på arbetskraft. Sen har vi priset på olika slags tillgångar, exempelvis aktier och fastigheter, vilka ofta indexeras av kommersiella aktörer. OMXS30 är ett index som mäter prisutvecklingen på de trettio mest omsatta aktierna på Stockholm. HOX är ett prisindex för bostäder. Alla dessa prisindex kan – så länge de pekar uppåt – sägas återspegla olika former av prisinflation.

När man idag talar om “inflationen” i bestämd form syftar man i allmänhet på konsumentprisinflation. Må vara att det finns vissa (Andreas Cervenka) som ihärdigt pekar på tillgångsprisinflationen. Oavsett vilket så handlar det om prisinflation. Alla är överens om att inflation är stigande priser.

Jag antar att detta synsätt kan räknas som en “platt ontologi“. Allt som finns är en massa priser. Inflation är bara ett ord för att priserna stiger. Med andra ord har inflationen ingen separat existens. Det är inte inflationen som orsakar stigande priser utan stigande priser är inflation.

Något som skenbart bryter mot den platta ontologin är talet om “underliggande inflation“. Det är efter denna som Riksbanken orienterar sin penningpolitik.
“Underliggande” antyder ju existensen av ett djupare liggande plan, möjligt att skilja från ytfenomenen. Men någon sådan inflationsteori är svår att finna. Riksbanken medger rätt ut: “det [finns] ingen entydig definition av vad underliggande inflation är”.
På engelska talar man i stället om “core inflation” vilket ju faktiskt låter mer “platt”.
De mått som Riksbanken ser till i sammanhanget, KPIF och KPIF-XE, är helt enkelt varianter på KPI där man rensat bort vissa varuposter (som räntor och energi). Det handlar fortfarande om konsumentpriser. Talet om “underliggande inflation” betyder alltså inte att man erkänner inflationen som något som existerar oberoende av själva prisrörelserna.

Annat var det förr. Under tidigt 1900-tal, då begreppet “inflation” började vinna större spridning, syftade det i allmänhet inte på varupriserna utan på penningmängden.

Närmare betydde inflation en ökning av den relativa penningmängden: hur mycket pengar som finns i omlopp i förhållande till hur mycket ädelmetaller som backar upp pengarna.

Det har alltså skett en begreppshistorisk glidning över tid. Jag misstänker att få nationalekonomerna har ägnat någon tanke åt detta, inte ens när de någon gång hänvisar till äldre facklitteratur om inflation.

En av få artiklar som tar upp detta har skrivits av en anställd vid Federal Reserve, Michael F. Bryan, “On the Origin and Evolution of the Word Inflation” (1997):

What was once a word that described a monetary cause now describes a price outcome.

Ökad penningmängd är en orsak till stigande priser. Men priserna kan också stiga på grund av sjunkande växelkurs som gör det dyrare att importera. Eller att arbetarna fört en framgångsrik kamp för att driva upp sina löner. Eller dåligt väder som leder till missväxt och brist på jordbruksprodukter. Eller höjda skatter. Eller något annat.

The idea that changes in the quantity of money affect only the money price of goods, not their value, was championed by many of the early classical economists, most notably David Hume.
/…/
To these early economists, the word money almost always referred to a metallic coin.

När nationalekonomer historiskt har talat om “inflation” har de alltså vissa gånger syftat på penninginflation, andra gånger på prisinflation. Skillnaden är inte oviktig.

Michael F. Bryan skriver från sitt amerikanska perspektiv om hur ordet “inflation” i USA först dök upp under den period kallas “the free banking era“, 1837–1862. En stor mängd banker utfärdade egna sedlar som var mer eller mindre uppbackade av ädelmetall.

It is during this period that the word inflation begins to emerge in the literature, not in reference to something that happens to prices, but as something that happens to a paper currency.
/…/
The term inflation was initially used to describe a change in the proportion of currency in circulation relative to the amount of precious metal that constituted a nation’s money. By the late nineteenth century, however, the distinction between “currency” and “money” was becoming blurred.
/…/
At the turn of the century, economists tended to refer to any circulating medium as money, and any change in the circulating medium relative to trade needs as an inflation of money. But this shift in meaning introduced another problem. Although it is easy to determine the amount of currency relative to the stock of a precious metal, how does one know when the amount of the circulating medium exceeds “trade needs”?

Från att penningmängdens inflationen hade tänkts relativt mängden ädelmetallreserver, tänktes den nu relativt “handelns behov” av pengar. Omöjligheten att mäta behovet av pengar drev alltså det tidiga 1900-talets nationalekonomerna till att i stället analysera inflationen via dess effekter på priserna. Märk väl att de inte likställde inflation med stigande priser. När de sa “inflation” syftade de fortfarande på penningmängden.

Så länge inflation syftade på “för mycket pengar” tvingades nationalekonomerna fråga sig hur mycket som är för mycket.
Kvantitetsteorins svar på frågan var att penningmängden är för stor när den allmänna prisnivån ökar. Prisinflation som ett symptom på penninginflation. Här fanns alltså fortfarande en åtskillnad mellan två nivåer: en mer grundläggande (penningmängd) och en mer ytlig (prisnivå).

J.M. Keynes General Theory (1936) accepterade kvantitetsteorins giltighet över längre tidsrymder, men ifrågasatte ett omedelbara orsakssamband mellan penningmängd och prisnivå på kortare sikt. Michael F. Bryan menar att Keynes intervention hade en avgörande betydelse för att omdefiniera innebörden av “inflation”, från att syfta på penningmängden till att syfta på prisnivån:

In addition to separating the price level from the money stock, the Keynesian revolution in economics appears to have separated the word inflation from a condition of money and redefined it as a description of prices. In this way, inflation became synonymous with any price increase.

Jag var i Georgien härom veckan. Där skrev jag en rätt lång betraktelse som publicerades på GP Kultur: “‘Ryssfrågan’ blir allt mer akut“. Den handlar bland annat om Rysslands minoriteter och varför ett oklart bruk av begreppet “ryss” i praktiken underblåser den ryska imperialism som Putin företräder. Om vågen av desertörer som flytt från Ryssland, hur den tas emot i Tbilisi och lite historiska paralleller. Läs gärna artikeln för jag känner helt ärligt att den är bland det mer angelägna jag har skrivit.

Här vill jag även spara innehållet i en uppföljande Twittertråd jag skrev med utgångspunkt i artikeln:

Varför bör vi skilja mellan ryssar, ryssländare och rysktalande? Först och främst för att inte bidra med näring åt den storryska imperialismens mytologi. Ett tydligt mål för Kreml är att sudda ut just dessa distinktioner i namn av vad som kallas ??????? ???.
Alla ryssar bor inte i Ryssland och alla ryssländare är inte ryssar.
Alla ryssar är rysktalande. Men alla rysktalande är inte ryssar.
Vi måste avvisa tanken att Ryssland äger det ryska språket. (England äger inte det engelska språket.)
Samtidigt måste vi såklart inse hur det ryska språkets överordnade status har fungerat (och fungerar) som ett verktyg för rysk imperialism.
Miljontals ukrainare, belarusier och kazaker har ryska som modersmål utan att detta rubbar deras nationella identitet i rysk riktning. Ett postkolonialt fenomen med otaliga motsvarigheter. Inte konstigare än att det finns irländare som talar engelska.
Vi har alltså ett ansvar att skilja mellan ryssar (nationalitet), rysktalande (språk), ryska medborgare (formell rättslig status) och slutligen det som borde heta “ryssländare”, alltså invånare i Ryssland. Dessa kategorier är endast delvis överlappande.
En hel del ryska medborgare utanför Ryssland har dubbelt medborgarskap. Vissa är födda i Sverige och har levt hela sitt liv här, men får nu en inkallelseorder i brevlådan.

Vilket ansvar har ryssarna – som individer och som kollektiv – för Rysslands krig, för folkmordspolitiken, för andra ryssars medlöperi? Detta är en del av det frågekomplex som jag kallar för ryssfrågan.
Frågan om ryssarnas moraliska ansvar måste dock föregås av en mer grundläggande fråga: vem är ryss?
En tredje, högaktuell sida av ryssfrågan handlar om vart alla ryska desertörer och andra flyktingar ska ta vägen. Just nu hamnar de framför allt i Rysslands forna kolonier (Kaukasus, Centralasien). Vi är mer vana vid att postkolonial migration löper i motsatt riktning.

“Ryssfrågan” är ett postkolonialt frågekomplex. Alltså inte en fråga med ett svar. Ingen enkel lösning i sikte. Alltsammans bottnar i Rysslands 500-åriga historia som kolonialmakt.
Ryssland hör hemma på samma lista över historiska kolonialmakter som Frankrike och England. Även om inget hav skilde de ryska kolonierna från moderlandet. Detta geografiska faktum har bidragit till lite andra förutsättningar för avkolonisering.
Rysslands kolonisering av närliggande territorier resulterade i ett imperium. Kolonialism och imperialism är två olika begrepp, men de tenderar att flyta samman när vi talar om Rysslands historia på ett övergripande plan.
Sovjetunionen var inte ett annat namn på Ryssland. Men på det stora hela representerade Sovjetunionens 70-åriga historia en historisk kontinuitet av rysk imperialism. Idag får vi dock inte reducera den ryska imperialismen till en fråga om f.d. sovjetrepubliker.
Rysslands koloniala projekt kan sägas ha gått i två riktningar: både “extern” och “intern” kolonialism. Detta har analyserats av historikern Alexander Etkind i ett viktigt bidrag till den postkoloniala forskningen.
Den ryska kolonialismens dubbla riktning rymmer bakgrunden till att Rysslands krig i Ukraina inte är ett folkmord, utan flera.

Ryssland och Sverige har en delvis gemensam historia som konkurrerande kolonialmakter runt östra Östersjön och på Nordkalotten. Särskilt i Sápmi löper de koloniala projekten parallellt.
Ännu har det inte läckt ut några rapporter om hur mobiliseringen slår mot Rysslands samer. Men sannolikt är samerna överrepresenterade bland de ryssländare som mobiliseras på Nordkalotten, att döma av mönstret från övriga regioner.
På det ockuperade Krim har de 20 procent av befolkningen som är krimtatarer fått ta emot 80 procent av inkallelseordrarna.

Rysslands imperialistiska mytologi handlar alltså i hög grad om att sudda ut distinktionerna mellan den ryska staten, det ryska folket, det ryska språket, den rysk-ortodoxa kyrkan och det medeltida Rus.
Spela inte med i detta, varken i “proryska” eller “antiryska” termer.
Det är bedrövligt att se hur vissa västliga Ukrainavänner på Twitter vräker ur sig sin avsky mot “ryssar” utan att själva veta om de syftar på språk eller blod, medborgarskap eller kulturarv.

Inte utan fog raljeras det också en hel del över “goda ryssar”. Raljörerna utgår då ofta från att det godaste som finns är en liberal. Det finns en massa skäl att kritisera västtillvända, uppmärksamhetssökande liberaler i Ryssland, inklusive Navalnyjs gäng.
Men de verkligt hjältemodiga ryssarna i Ryssland just nu söker inte uppmärksamhet, de bränner rekryteringskontor. De är snarare anarkokommunister än liberaler.

Flykting är den som flyr. Det är varken en moralisk eller juridisk kategori. Det spelar ingen roll varför eller vart du flyr, om du är rik eller fattig, om du talar sanning eller lögn, vad du hade för alternativ. Om du flyr är du flykting.

Det är i viss mån rimligt att (1) likställa Putin med Hitler, (2) önska att ryska desertörer hellre borde ta upp kampen hemma.
Men att samtidigt driva båda ståndpunkterna till sin spets? Orimligt.
Du kan inte kalla Putin för “Putler” och samtidigt tycka att EU ska stänga gränserna för alla som flyr från Ryssland.
För vad du då säger är att den övriga världen på 1930-talet borde ha stängt sina gränser för flyende från Nazityskland.
Man undrar om någon tror att Hitler skulle ha störtats om bara omvärlden på mer konsekvent vis hade skickat tillbaka flyende desertörer och judar till Nazityskland. “Ta kampen på hemmaplan, fegisar!”

I morse åkte jag till Radiohuset för att medverka sju minuter i P1 Morgon, “Varför är det så svårt att mäta inflationen“?
Elias Wahlberg ställde raka och tydliga frågor och jag tycker att jag, trots den tidiga timman, lyckades svara rätt rappt. Så jag transkriberade dialogen för framtida bruk.

SCB mäter prisökningarna på massor av varor men utöver att titta på och jämföra prislappar så är det faktiskt en hel del subjektiva bedömningar som behöver göras för att komma fram till inflationen.
Jag ska säga god morgon till Rasmus Fleischer, forskare i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Du har ju tittat lite närmare på hur det går till när SCB mäter inflation, du håller tillsammans med din kollega Daniel Berg på med ett projekt, ”Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex”. Vad betyder kvalitetsvärderingar?

– När man ska räkna fram prisutvecklingen så räcker det inte att man bara tittar på priserna utan man måste också titta på vad man får de priser man betalar. För att man ska veta att det på nåt sätt är samma sak som man mäter över tid. Så ena året kanske folk köper cd-skivor och nästa år köper folk en streamingtjänst, hur jämför man de med varandra? Jo, där kommer den subjektiva värderingen in. Hur ser man till att nyttan är konstant? För enligt definitionen av KPI ska det vara ett så kallat ”konstantnyttoindex”, man ska mäta priset på att få ut samma nytta och där börjar det bli lite mystiskt, där kommer de här värderingarna in.

Ni har ju tittat i arkiven på hur man har gjort det här genom åren. Vad har ni kommit fram till?

– Går man tillbaks till 1940-talet så var det mycket frågor om livsmedel, hur bedömer man nyttan i livsmedel? Till att börja med utgick man från att livsmedel är en källa till kalorier, så ju fler kalorier maten innehåller, desto mer [nytta] får man ut av den. Då jämförde man [priset på] källor till samma [mängd] kalorier, när till exempel en typ av mat försvann under krigets ransoneringar.
– Senare har vi följt jättemycket diskussioner om bilar, som ju var en stor konsumtionsvara under efterkrigstiden. Vad är nyttan i en bil, är det att den har många hästkrafter, är det trafiksäkerhet, är det att den håller länge, är det att den är snygg, estetiska kvaliteter?
– Kläder har också lett till stora besvär med modeskiftningar och sånt… och längre fram är det digitala varor som blir jättesvårt.

Jag tänkte bara på det där med kläder. Tar man in det på nåt sätt, vilket mode det är? Tar man in det när man räknar på inflationen?

– Snarare tvärtom försöker man att inte ta in det, men det är ju också väldigt svårt, hur kan man tänka bort en av de verkliga bevekelsegrunderna för konsumtion?

Vilka varor skulle du säga är svårast att mäta kvaliteten på, vad har SCB störst problem med?

– Ja, det som man i diskussionen oftast nämner det är elektronik, mobiltelefoner och så. Men jag tror det finns många varor som är ännu svårare, där man i praktiken inte ens försöka mäta kvaliteten, så då utgår man från att den är samma fast den kanske inte är det. Alla möjliga slags tjänster – från tatueringar till barnomsorg eller charterresor – är ju väldigt svårt att mäta kvaliteten på. Och som sagt, allt som har med mode att göra, allt som har med smak att göra. Hur mäter man prisutvecklingen på vin? Men också såklart bostäder. Vad är kvaliteten i en bostad, är det bara vad som finns innanför dess fyra väggar eller är det faktiskt också var bostaden befinner sig? När människor köper en bostad kanske de tänker mer på var den ligger än på vad väggarna är gjorda av.

Vilka av de här sakerna är det då som man utesluter eftersom de helt enkelt är för svåra?

– Då finns det vissa varor som man tar med i KPI men där man bara gör antagandet att kvaliteten är samma i år efter år. Det gäller till exempel alla möjliga slags tjänster, det kan vara brevporto eller tågresor eller biljetter till fotbollsmatcher. Där utgår man från att det är samma.
– Men sen finns det också varor där kvalitetsbedömningen är så svår att man inte ens har med dem i KPI. Till exempel alla möjliga slags begagnade varor, utom begagnade bilar. Allt som köps och säljs på nätauktionssajter, och det är ju rätt mycket, men där går det liksom inte att avgöra vad som ska jämföras med vad över åren. Sen har vi ju konst och sånt. Och även en massa former av illegal konsumtion, som knark, som egentligen enligt regelboken ska vara med i KPI, men det kan man ju förstå att det inte är.

Vad kan man säga – har det blivit lättare eller svårare genom åren att göra det här? Vi lever ju i en ny tid, en digital tid, gör det att det blir svårare eller lättare att bedöma kvalitet?

– Jag tror att i KPI-arbetet på det stora hela blir vissa saker lättare, som att samla in själva priserna, det kan man ju mer och mer göra via datorskärmen. Men kvalitetsbedömningarna blir svårare och svårare, är min uppfattning. Framför allt, i det långa perspektivet, att vår konsumtion förskjuts bort från mat. För 50 år sen gick större delen av våra utgifter till mat och basvaror, nu är det allt mer av kulturella upplevelser och subjektiva värden. Och sen har vi digitaliseringen där till exempel sådant som tidigare köptes till ett styckepris nu köps som ett abonnemang och det blir ju väldigt svårt att jämföra nyttan dessa emellan.
– Sen finns även i den digitala världen vad man skulle kunna kalla negativa kvaliteter, alltså att vissa tjänster kanske kommer med en massa övervakning eller att datan är osäker, att man kan bli hackad. Ska man väga in negativa kvaliteter? Det har man ju inte ens försökt att göra men i princip kanske man borde det.

Mycket att ta hänsyn till då. Lite kort på slutet: hur tillförlitlig är den här siffran 9,7 procent som vi fick igår?

– Det beror på syftet med den. Om man är Riksbanken och ska bedriva penningpolitik på kort sikt, om man ska avgöra styrräntan, då tror jag att KPI är en helt okej indikator och att SCB gör det bästa jobbet man kan tänka sig.
– Men KPI används även till många andra saker, det används till exempel till att justera pensionerna över tid, år efter år. Det är KPI vi använder när vi ska analysera hur Sveriges ekonomi har utvecklats de senaste 10 eller 20 eller 50 åren. Hur har lönerna utvecklats? Har vi fått högre löner eller har lönerna stagnerat? Där blir det väldigt osäkert vad KPI egentligen säger.

Så långt P1 Morgon. Precis samma ämnen avhandlades nyligen något mer utförligt när jag intervjuades av podden Kapitalet som alltid är lika välproducerat och pedagogisk i sin presentation av ekonomiska ämnen.
“Varför kan ingen mäta inflation?” heter det avsnittet. Egentligen hade jag tänkt transkribera det samtalet, att ha som stöd i kommande bokskrivande. Men det är nåt särskilt med direktsänd radio och vad det gör med ens formuleringsförmåga, tycker jag.

Vad vi nu omtalar som “inflation” hade förr ett annat namn: dyrtid.

Hur skiljer sig innebörden av dessa begrepp? Framför allt i fråga om tidslighet. Inflation syftar på någonting fortlöpande. Med uttrycket dyrtid antyds däremot en början och ett slut.

Redan här kan kasta fram en hypotes: att talet om dyrtid hör hemma i guldmyntfotens epok, då penningvärdet i princip både steg och föll i takt med konjunkturens ned- och uppgångar. Att inflationsbegreppet senare tar över skulle då få sättas i samband med att papperspengarna släpper sin koppling till guldet. Hur väl hypotesen stämmer får vi återkomma till längre fram.

En annan skillnad är att inflation är ett latinskt begrepp med en mer abstrakt och vetenskaplig klang. Dyrtid är en sammansättning av två germanska ordstammar, vilket kan ge intryck av att vara mer konkret, grundat i vardaglig erfarenhet.

DYRTID
dyr tid, tid då det är högt pris på (lifs)förnödenheter; förr ofta närmande sig bet.: knapphet, brist; särsk. i sammanställningen: hunger och dyrtid.

SAOB, 1923

Uttrycket tycks sträcka sig mycket långt tillbaka i tiden, åtminstone till 1500-talet. Under dessa sekler särskrevs det som “dyr tid” av i stort sett alla ordböcker, påpekar SAOB. Först under 1800-talets senare hälft tycks bruket ha etablerats att skriva ihop “dyrtid” som ett enda ord.

“Dyr” stammar i sin tur från ett uråldrigt germanskt adjektiv som från början knappast har syftat så mycket på priser utan snarare på brist, att något är sällsynt. Ordstammen har därför ofta även använts för att uttrycka kärlek. Vi återfinner den exempelvis i engelskans dear och darling.

DYR
/…/
4) i uttr. dyr tid (ngn gg dyra tider), tid då (nödvändighets)varor o. särsk. lifsmedel stå i högt pris (förr nästan alltid därför att årsväxten varit dålig); förr ofta öfvergående i bet.: högt pris (på lifsförnödenheter), dyrhet, icke sällan närmande sig bet.: knapphet, brist; /…/
5) (†; se dock slutet) sällsynt, svår att finna; särsk. i uttr. det är dyrt om (l. på) ngt, det är ondt om l. brist på ngt. /…/
Anm. Språkkänslan torde numera vid närmare reflexion öfver detta uttr. i allm. åt dyr gifva bet.: dyrbar.

SAOB, 1923

Vi befinner oss nu långt från de monetära inflationsteorierna.

Dyrtid handlar först och främst om brist. Tomma magar. Hunger.

Som när Jesus i sin bergspredikan förutspår att “det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra” (Matteus 24:7). “Pestilenz und teure Zeit und Erdbeben hin und wieder” heter detta i en klassisk tysk bibelöversättning baserad på Lutherbibeln: “pestilentz vnd thewr tzeytt vnd erdbeben”.

Thewr tzeytt. Nu börjar vi snacka potentiella bandnamn.

Theuerzeit är ännu ett förekommande efternamn i Tyskland. Man kan föreställa sig att någon anfader inte hade det så lätt.

För att återgå till svenskans modernt samskrivna form “dyrtid” så får vi faktiskt ut ovanligt mycket av en simpel sökning i svensk digitaliserad dagspress. Kurvan över dess användning rymmer ett par hastigt stigande toppar som låter sig läsas som återspeglingar av Sveriges ekonomiska historia.

En första topp år 1874. En andra topp kring 1900. Sedan en veritabel tsunami av dyrtidsdiskurs under första världskriget som stegvis sjunker tillbaka under 1920-talet för att sedan puttra på ganska konstant under 1930-talet.
Föga förvånande får begreppet ny fart under andra världskriget, från 1940 och vidare ända fram till 1952. Så här långt fram hade det också etablerat sig i olika sammansättningar, inte minst “dyrtidstillägg” som stod för ett sätt att knyta löner till levnadskostnadsindex. Parallellt med detta fanns även något som hette “dyrortstillägg” och syftade till att kompensera anställda på orter där levnadsomkostnaderna var särskilt höga. Dyrhet i tid och i rum.

Under efterkrigstiden klingar användningen av ordet “dyrtid” sakta ut, i takt med att det nationalekonomiska begreppet “inflation” kommer i allmänt bruk. Jag tänkte återvända till hur inflationsbegreppets innebörd har skiftat över tid.

Möts av nyheten att sociologen, antropologen och filosofen Bruno Latour är död. Det var länge sedan jag befattade mig med honom på allvar. Närmare bestämt tio år sedan, för det var precis så länge sedan som jag lade fram mot doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi [pdf].

Jag ställer mig rätt skeptisk till Latours övergripande projekt, men fick ändå ut mycket av hans ganska tidiga bok som på engelska heter We have never been modern (1991). Särskilt ett par poänger därifrån kan jag erinra mig på rak hand.

För det första hur elegant han löser frågan om relativismen, i synnerhet det vi brukar kalla kulturrelativism. Bruno Latour avvisar vad han kallar för absolut relativism, till förmån för en relativ relativism som inte stannar halvvägs utan tar som sitt uppdrag att etablera relationer för att åter göra saker jämförbara. “Ett litet mått av relativism tar oss bort från det universella; ett stort mått tar oss tillbaka.”

För det andra ett påpekande om ordklasser. Ord som exempelvis “ekonomi” eller “subjektivitet” kan enligt Latour funka utmärkt som substantiv. “Men de blir dåliga som adjektiv och fruktansvärda som adverb.” Aningen förenklat betyder det att orden syftar på verkningar, inte på orsaker. Det vi kallar för ekonomin har i detta samhälle en verklig existens som det är upp till oss att förklara. Men ingenting förklaras bara genom hänvisning till en “ekonomisk” logik.

Jag antar att samma påpekande har bidragit till att göra mig aningen misstänksam mot överanvändning av adjektivet “social” i samhällsvetenskaplig prosa. Även om detta nog också handlar om en allmän misstänksamhet mot latinismer; det svenska adjektivet “samhällelig” må vara lite otympligt, men betyder samma sak och framtvingar på annat sätt den som skriver att stå för sin utsaga.

Även om Latour på vissa sätt ville markera en distans till sociologin, körde han fast i ett annat av sociologins klassiska hjulspår. Som jag nyligen noterade i läsanteckningarna till Stum tvang:

Sociologisk teoribildning har länge förhållit sig till Marx, ofta via motreaktioner mot den ekonomiska reduktionism som de associerat med Marx. Särskilt weberianska sociologer tröttnar aldrig på att slåss mot denna påstådda reduktionism. De har projicerat en ekonomistisk ekonomiförståelse på Marx.

Bruno Latour är ännu en sådan sociolog som från och till positionerar sig mot Karl Marx, men så vitt jag har sett handlar det bara om halmgubbeläsningar. “Marx” blir föga mer än ett kodord för den värsta formen av ekonomisk determinism. Jag tro knappast att Latour bemödade sig om att faktiskt läsa Marx eller informera sig om det senaste halvseklets nyare marxläsningar.

Just därför tyckte jag nog det kändes extra kul att sätta dem i relation till varandra, Latour och Marx, när jag för tio år sedan färdigställde min avhandling. Avslutar inlägget med att citera ett par utdrag ur dess teorikapitel.

Först ett avsnitt om kristeori och frihet:

1.2.7 Hybridisering och renhållning
Bruno Latour har på slagkraftigt vis analyserat hur moderniteten upprätthålls genom ett fortlöpande “renhållningsarbete”. Allt som finns i världen måste sorteras upp i två motsatta domäner: en subjektiv domän där människors fria vilja anses råda, en objektiv domän där allting anses ske av kausal nödvändighet. Ofta associeras dessa två domäner med begreppsparet kultur och natur.
/…/
Om tekniken görs till ren objektivitet, görs konsten till ren subjektivitet. Latours teori om renhållningsarbetet är besläktad med Marx teori om varufetischismen, såtillvida att det som beskrivs är mer än bara en rökridå. Modernitetens renhållningsarbete är en praktik som uppnår konkreta resultat. Isärhållandet av en subjektiv och en objektiv domän är vad som möjliggör en rad moderna friheter, t.ex. konstnärlig frihet och fria marknadskrafter. Sådana friheter vore otänkbara inom en förmodern världsåskådning där natur och kultur bildar en odelbar helhet. Friheterna hotar att åter förvandlas till tomma formler i den senmoderna tid då “hybriderna breder ut sig”, menar Latour, som även i sin kristeori har beröringspunkter med Marx.
Hybridiseringen som beskrivs av Latour är i hög grad synonym med vad Marx kallar “produktivkrafternas utveckling” eller “förvetenskapligandet av produktionen” (enklare uttryckt: industrialisering).

Och ett avsnitt där jag försökte navigera mellan vissa populära sätt att förstå teknik:

Teknikdeterminismen är egentligen ingen teori om teknik, utan snarare en teori om historien. Enligt denna teori är det teknikens utveckling som ger historien dess riktning, vilket kvarlämnar frågan om vad som ger teknikutvecklingen dess riktning. Ofta vilar teknikdeterminismen på en outtalad teleologi.
/…/
Vissa kulturforskare har velat positionera sig mot teknikdeterminismen genom att inta en diametralt motsatt ståndpunkt. Detta kan ske på minst två sätt. Ett sätt är att hävda, som den tidige Raymond Williams, att tekniken till sitt väsen är neutral. Tekniken anses alltså aldrig vara annat än ett medel för att uppnå de mål som det står människorna fritt att sätta. Resonemanget förutsätter en ontologisk definition av “tekniken” såsom väsensskild från mänsklig subjektivitet. Själva tanken på teknikneutralitet bör enligt mitt synsätt begripas som ett resultat av det ihärdiga “renhållningsarbete” som enligt Bruno Latour kännetecknar moderniteten.
Tekniken är inte neutral till sitt väsen – den görs neutral.