Inget är fritt, allt är filtrerat

Äh, det är väl klart att jag uppskattar en hel del saker i “det internet vi känner“. Dit hör givetvis Wikipedia, må vara inte dess svenska edition. Dit hör även, med vissa förbehåll, Soundcloud, som mot förmodan lyckades överleva efter att ha fixat nytt riskkapital för ett drygt år sedan. Och så vidare. Kanske är det ingen slump att de tjänster/plattformar som jag uppskattar är sådana som inte går med vinst och inte heller är börsnoterade, även om de i vissa fall drivs kommersiellt.

Jag vet inte vad ni andra tänker på när ni talar om att “det internet vi känner” måste försvaras mot censurfilter. Kanske tänker ni inte på stora plattformar, utan på en brokig mångfald av små och halvstora sajter. Kanske skulle rentav den här bloggen kunna räknas dit. Men för att denna mångfald alls ska bli en del av det vi känner måste den indexeras (framför allt av Google) och/eller spridas via flödesmedierna (framför allt Facebook och Twitter). Så ser den bistra verklighet ut som bekräftades för fem år sedan med stängningen av Google Reader. Även om alla bloggar och andra många sajter fortfarande stödjer RSS, så tycks det ha blivit mycket ovanligt att använda en RSS-läsare. För den som vill “följa med” återstår då att följa rubrikerna antingen på någon av den lilla handfull sajter eller appar som man brukar återvända till, som antingen är mer av massmedia eller mer av algoritmiska flödesmedia. Detta är vad vi fortsätter att kalla “ett fritt internet”, eller åtminstone halvfritt.

I vilken riktning detta skulle förändras av EU:s upphovsrättsreform, som rymmer förslag på “länkskatt” och uppladdningsfilter, är ytterst svårt att förutspå. Vi vet inte hur det kommer implementeras av Europas stater, än mindre om hur mycket de globala nätjättarna kommer att bry sig. Petter Ericson kommenterar:

Jag är ganska övertygad om att det föreliggande förslaget på det stora hela är negativt, men med lite tur kan det bryta sönder en del skadliga mönster. I ärlighetens namn känns det dock troligare att Google och Facebook med flera större företag blankt kommer skita i implementeringen, eller bara lägga in stöd för de största företagens innehåll.

Det har (särskilt i valtider) varit mycket snack om Facebooks filterbubblor och Twitters robotarméer. Facebook, Twitter, Facebook, Twitter, Instagram, Facebook, Twitter. Jag tror att diskussionen borde utgå lite mer om Youtube och dess algoritmer, där problemet är ett delvis annat. Youtube är uppenbarligen byggt för att hålla kvar människors uppmärksamhet genom att i varje steg trappa upp dramatiken, gå mot lite mer chockerande innehåll. Zeynep Tufekcis analys av Youtube som “the Great Radicalizer” är kuslig även för den som inte skräms av radikalitet i sig. Ännu kusligare är James Bridles artikel “Something is wrong on the internet” som analyserar robotlogiken i massproducerad barnunderhållning på just Youtube och troligen sätter fingret på vad vi framöver har att vänta oss från “internet som vi känner det”. Efter att ha läst och begrundat dessa artiklar blir det mycket svårt att tala om “ett fritt internet”. Det går inte att tala om frihet utan att tala om de filter som över huvud taget låter oss skörda frihetens frukter.

Röd geografi: Majorna, Möllevången, Bagarmossen

Jag bor i ett av de bostadsområden i Sverige där Vänsterpartiet fick allra flest röster. Nej, jag tänker inte skriva om riksdagsvalet, än mindre om regeringstjafset och jag är verkligen ingen partigängare. Detta handlar inte om partipolitik utan om politisk geografi. Om det finns något intressant i valresultatet så finns det på den allra mest lokala nivån. I detta fall råkar jag själv bo mitt i ett fenomen värt att analysera.

Såvitt jag kan se finns det tre bostadsområden i Sverige med flera angränsande valdistrikt där Vänsterpartiet noterade över 30 % i valnattsräkningen:

Har dessa bostadsområden något gemensamt? Utan tvivel. Kring de närmast medskyldiga flödar det klädsamt självhatiska talet om “medelklass”. Men detta begrepp förklarar ingenting. Först och främst för att de kan syfta på så väldigt olika saker. För den som vill få rätsida på saken rekommenderas ekonomihistorikern Lovisa Broströms rapport “Medelklassens förändrade maktposition“, där hon konstaterar att medelklassen å ena sidan växer, men å andra sidan liknar arbetarklassen allt mer. Den är också långt ifrån enhetlig. De allra flesta “medelklassområden” är ju långt ifrån röda i valresultatet. Politiskt betraktat finns det inte en medelklass, utan flera, med olika politisk tendens.

Tittar man på statistik över invånarna i dessa områden, blir det också svårt att påstå att det rakt av skulle vara medelklassområden. Jag nöjer mig med att kolla på mitt eget närområde i Bagarmossen, jämfört med övriga Stockholm. Statistiken skiljer sig rätt kraftigt från exempelvis Södermalm.
Inkomsterna i Bagarmossen ligger en bra bit under genomsnittet i Stockholm. Ohälsotalen ligger något högre. Andelen hyresrätter betydligt högre. Ålderssammansättningen är blandad. Utbildningsnivån ligger ganska exakt kring kommunens genomsnitt. Samma sak för andelen invånare med utländsk bakgrund, vilket gäller även när vi zoomar in på enskilda valdistrikt som det här är fråga om. (Därtill rymmer Bagarmossen också ett miljonprogramsområde där långt fler har utländsk bakgrund, där inkomsterna och valdeltagandet är lägre, men där förblir Socialdemokraterna starkare än Vänsterpartiet.)

Vi måste nog leta efter andra sociologiska faktorer än de som bara signalerar hur högt eller lågt i klasshierarkin som befolkningen befinner sig. Faktorer som inte går lika lätt att utläsa ur statistiska tabeller. Exempelvis vilka slags yrken som är överrepresenterade.
“Här bor ju bara kulturarbetare nuförtiden”, är en replik som är typisk för det klädsamma självhatet både i Bagis, på Möllan och i Majorna. Det stämmer såklart inte. Men säkerligen finns det en överrepresentation av vissa slags yrken inom kultur- och mediesfären. Men det är alltför lätt att generalisera i talet om kulturarbetare, som kan ha radikalt skilda arbetsvillkor och där de allra flesta lever ganska långt ifrån det stereotypa livet som södermalmskändisar. Vissa jobbar svart i nöjesbranschen, andra frilansar åt stora medieföretag och sen har vi alla de journalistutbildade, varav en stor del nu har tvingats ta jobb som kommunikatörer. Jag vågar nog påstå att kommunikatörer i offentlig sektor är överrepresenterade i Bagarmossen, liksom bibliotekarier, liksom tv-producenter. Men dessa och liknande yrken utgör ändå bara en liten del av lokalsamhällets invånare, som knappast räcker för att förklara det röda mönstret i valresultatets geografi. Även om det vore intressant att få se siffror på andelen offentliganställda samt ensamföretagare, ner på kvartersnivå, och eventuella korrelationer mot valresultatet.

Andra får säga i vilken mån som Bagis delar nämnda kännetecken med Möllan eller Majorna (eller med det distrikt på Ålidhem i Umeå där Vänsterpartiet också fick över 30 %).

Även om det går att hitta en rad sociala likheter mellan dessa områden, så delas de med en massa andra bostadsområden i Sverige, som inte är fullt så röda. I slutändan kanske det är nödvändigt att gå bortom de socialstatistiska förklaringsmodellerna och grunda den politiska geografin i det vi kallar “kultur”. Alltså att människor med liknande värderingar – inte bara vänstervärderingar – dels har tenderat att söka sig till samma områden, dels stärker varandras värderingar i sitt lokalsamhälle.

Nu lovar jag att sluta surfa på val.se, men är fortsatt nyfiken på om sociologer och geografer (hellre än statsvetare) vill gräva djupare i de svenska storstädernas politiska geografi.

Låt mig slippa “det internet vi känner”

Internet kommer inte bli sig likt“, ropar rubrikerna. Igen.

Min första tanke: “Skönt!”

Jag känner nämligen inga starka känslor för att bevara internet. Inte det som vi idag känner som “internet”, vad det nu är. Tanken på att att internet ska förbli ungefär vad det är idag – bara snabbare, bättre, mer – känns i bästa fall urtråkig, i värsta fall kuslig.

Inte för att jag tror att EU:s föreslagnalänkskatt” skulle göra någonting bättre. Ärligt talat känner jag inte till så mycket om det aktuella direktivet. Däremot fascineras jag lite av min egen okunskap, mitt eget ointresse.

Här har vi uppenbarligen ett klassiskt ämne för inlägg på Copyriot. Inte kampanja till det rådande nätets försvar, men gräva djupare i saken, hitta de antaganden om kommunikation och ekonomi som ligger till grund för direktivet, därifrån spåra dess dolda motsägelser. Vad ska omfattas av länkskatten, vad kan tänkas segla under radarn? Vilka slags nätbeteenden, vilka slags kringgåenden kan tänkas växa fram som svar? Vilka slags rättighetshavare kommer att få betalt, vilka kommer hamna utanför penningflödena? Vem kommer avgöra värdet på olika former av kultur? Vad säger denna värderingen om vår samtid? Frågor om kulturens politiska ekonomi som den här bloggen i hög grad har kretsat kring, tidigare. Ändå har dessa inlägg inte skrivits. Inte av mig och heller inte av andra. Allt som finns kvar är den i grunden konservativa retoriken om att bevara det internet vi känner.

Det är inte att frågorna om vart nätet är på väg har slutat intressera mig. Det är klart att vår samtid idag rymmer lite mer brännande frågor, jämfört med hur det såg ut för tolv år sedan. Å andra sidan är nätpolitiken knappast mindre viktig idag, däremot kanske svårare att mobilisera kring, nu när nätet finns överallt och ingenstans. När ingen längre kan säga vad “ett fritt internet” skulle betyda.

Själv känner jag mig numera inte särskilt lockad av en nätpolitik som formulerar sig i termer av att försvara “internet så som vi känner det”. Hellre än att åberopa detta, skulle jag nog vilja se någon form av Verfremdung, för att därifrån gå vidare, på jakt efter andra former av informationsutbyte än de som vi redan känner alltför väl, bort från de flödesmedier med vilka Silicon Valley gör vår uppmärksamhet till en vara.

Nationalliberalism?

Borde vi kanske åter tala om nationalliberalism? Här kommer några osorterade observationer.

Lika bra att jag säger direkt vilka jag tänker på. Jag tänker i allra första hand på vissa f.d. libertarianer som under förra årtiondet var ledande i Piratpartiet och Frihetsfronten, eller som rörde sig i dessa kretsar. De som visserligen stod till höger men odlade en anarkistisk profil, försvarade nätets frihet mot staten, utifrån den ideologiska premissen att allt borde få flöda fritt: information, människor, kapital. I andra hand tänker jag på vad jag sett av de nya högerradikala partier som konkurrerar med Sverigedemokraterna i årets val, framför allt ett av dem, som tycks skilja sig från SD delvis genom att profilera sig som uttalade marknadsliberaler. I tredje hand tänker jag på en mer allmän tendens inom den svenska borgerligheten, där vissa avde som varit mest libertarianska nu tycks ha blivit de som är mest besatta vid att värna nationens gränser mot vissa slags flöden.

Därtill finns en lång och bitvis intressant Flashbacktråd med rubriken, “Libertarianska Fascistkonvertiter“, startad 2016.

För 10–15 år sedan hade “nationalliberalism” uppfattats som en absurd eller kuriös motsägelse, särskilt bland de självutnämnda libertarianerna. Dessa stod självklart för principen om alla människors rätt till fri rörlighet. Inte idag. Nu ser jag hur gamla libertarianer, typ han som grundade Piratpartiet, med flera, tycks allt mer fångade i tanken på att värna nationalstaten, dess homogena kultur och dess yttre gränser.

Lustigt nog går det att se en parallell till socialismens historiska öde – från proletär internationalism till “socialism i ett land“. På motsvarande vis syns nu ideologiskt hårdnackade liberaler kräva “liberalism i ett land”. Nationens totala suveränitet som förutsättning för individens totala frihet. Förutsatt att individen är medborgare, och lyckas sälja sin arbetskraft. För den som inte är medborgare i nationen, eller inte lyckas sälja sin arbetskraft, finns ingen frihet och inga rättigheter. Låt dem dö, så länge det sker utom vårt synhåll.

Historiskt så betecknar “nationalliberalism” en rörelser som växte fram i Europa under 1800-talet, med bland annat tyska Nationalliberale Partei som grundades på 1860-talet och snart blev till det största partiet i Tysklands parlament. En av dess främsta politiker var Heinrich von Treitschke som utmärkte sig för sin hätskt antisemitiska retorik. Det var han som myntade frasen “Die Juden sind unser Unglück!” som senare skulle bli motto för den ökända nazisttidningen Der Stürmer.
Det nationalliberala partiet splittrades 1918, i samband med revolutionsvågen i första världskrigets slutskede. Merparten grundade ett nytt nationalliberalt parti, Deutsche Volkspartei (DVP). Högerflygeln gick in i Deutschnationale Volkspartei (DNVP) som var mer uttalat antisemitiskt och slutade som stödparti till NSDAP.
Efter 1945 fortsatte nationalliberalismen i viss mån att vara en levande tradition i Tyskland, framför allt i det liberala partiet FDP, som under efterkrigsåren utmärkte sig för sitt motstånd mot avnazifieringen. Det går definitivt att se Alternative für Deutschland (AfD) som ett barn av den nationalliberala traditionen, även om partiet snart radikaliserades i högerradikal, etnonationalistisk riktning. Så som ofta tycks ske när liberalismen blir nationalistisk.
Även österrikiska FPÖ, som nu sitter i regeringen, förvaltar tydligt ett nationalliberalt arv.

Jag är osäker på hur stark kontinuiteten är och därför även på hur lämpat begreppet “nationalliberalism” är i dagens läge. Nationen har (liksom liberalismen) spelat olika roller i olika faser av kapitalismens historia. På 1800-talet kunde nationalliberalismen vara moderniserande, för att inte säga “progressiv”, i förhållande till de gamla regimerna. Den ville bygga “demokrati i ett land”, i ett läge där demokratiska nationalstater var någonting nytt på den europeiska kontinanten.
Dagens situation är en annan. Nu handlar det inte längre om den demokratiska nationalstatens gryning, utan dess skymning. Följaktligen blir nationalliberalismen snarare reaktionär än progressiv.

I suggest that Treitschke‘s support for antisemitismis a symptom of contradictions intrinsic to liberal society, by which is understood a modern form of society characterized by the duality and interplay of a “civil society” and a “liberal state”. Antisemitism develops from within; it is not a challenge coming from somewhere outside that society and its values. To the extent that antisemitism is anti-liberal, it is an element of the self-negation of liberal society. In antisemitism, liberal society revokes its promise to gradually expand emancipation to all groups ot the population. Liberalism is understood here to be a tradition of modern thinking that is as much concerned with individuals (rights-bearing subjects who are owners and sellers of commodities) as with how best to construct the state they form in line with their specific needs and interests. Liberal theory often asserts, and always implies, that in order to meet the needs of an association of individuals of selfish interests, the state must be provided with an ethos of belonging and a sense of “us”, which is typically referred to as “the nation”. Liberalism without some form of nationalism is therefore an impossibility.

Den möjliga länken från liberalism till antisemitism är inte mindre aktuell i dagens Sverige. Som avslutande exempel i detta inlägg kan vi nämna en viss Sofia Arkestål, som tycks ha varit ganska en etablerad libertariansk profil. Hon har varit organisationssekreterare för FMSF (Fria moderata studentförbundet), styrelseledamot i Stureplanscentern, grundare av “Frihetssmedjan“. Sommaren 2014 startade hon nyhetstjänsten bubb.la, en “libertariansk nyhetsaggregator” tänkt att bli “ett alternativ till xenofobiska sajter som Avpixlat och socialistiska sajter som Politism”. Samtidigt kandiderade Arkestål till riksdagen för Centerpartiet och drev en personvalskampanj som samlade 210 kryss. Frihetsfrontens ordförande rekommenderade en röst på henne eftersom hon ansågs vara “en stabil libertarian“.
Fyra år senare har libertarianen Arkestål hunnit röra sig från Centerpartiet till det etnonationalistiska och högerradikala partiet Alternativ för Sverige (AfS), som bildats av uteslutna sverigedemokrater. AfS skäms inte det minsta för att göra öppet rasistiska, antisemitiska och pro-fascistiska utspel. De stoltserar också med sin vänskap till Putin och al-Assad.

AfS profilerar sig alltså som ett parti till höger om SD. Samtidigt förefaller AfS vara mer liberalt än SD, exempelvis i synen på ekonomisk politik. Potentiellt kanske även i andra avseenden, kanske en mer laissez-faire kultur- eller narkotikapolitik. Jag vet inte så noga och tror generellt inte att man får ut så mycket relevant kunskap av att bara läsa partiprogram, så i vilken mån som t.ex. AfD bygger vidare på en nationalliberal tradition får vara en öppen fråga så länge.
Klart är däremot att SD inte kommer ur en nationalliberal tradition. Som alla vet, kom SD ur den efterkrigsmiljö av nazister, fascister och nysvenskar som kallade sig “den nationella rörelsen” och som överlag knappast var särskilt intresserad av att tala om individens frihet. Läser man tidiga nummer av SD-kuriren är det ett himla tjat om att knark och rockmusik förstör ungdomen. Inte heller var man särskilt förtjust i etiketten “höger” – till skillnad från nationalliberalerna, den “nya högern” och “alternativhögern“.

Utifrån detta vill jag väldigt preliminärt kasta fram fem hypoteser:

1. Liberalismen är inte immun mot rasism eller antisemitism.
2. Inom liberalismen och libertarianismen finns en spänning mellan nationalism och globalism. (Om det senare ordet alls går att använda som annat än antisemitiskt kodord.) Kanske går det att skönja en historisk pendelrörelse.
3. Vår tids fascism (som är postmodern och eklektisk) rymmer ett spektra från liberala till antiliberala varianter. Detta pekar på en underliggande spänningar inom den liberala ideologin.
4. Skiljelinjen höger/vänster har begränsad användbarhet i sammanhanget, men är heller inte helt oanvändbar. På sätt och vis fördubblas den. I ett klassiskt demokratiskt perspektiv står fascismen onekligen till höger, men samtidigt finns det inom fascismen en höger och en vänster, som bildar en skala i en annan dimension än den demokratiska höger/vänster-skalan.
5. Hästskoteorin är värdelös.

Nationalvänster?

För evigheter sedan, när jag var 25 år, skrev jag en artikel som kritiserade nationalvänstern. Den blev ganska omdebatterad och jag tror den var välbehövlig just då, även om den inte pekade ut något alternativ (annat än en “globalvänster” som mest var en eftergift till tidskriftens redaktör). “Nationalvänstern” var min beteckning på de vänsterfalanger som då, år 2004, tenderade att upphöja den nationella suveräniteten till ett okränkbart värde. De som föredrog att tala om “det svenska folket” hellre än om “arbetarklassen”. Sedan dess har denna nationalvänster i hög grad dött ut, bortsett från i ganska marginella kretsar. Bara för att sedan återfödas som en ny slags nationalvänster som inte ens brinner för nationen, utan bara för realismen. Att vara politisk realist idag är ju att vara nationalist. Så resonerar inte så få inom vänstern i bredaste mening, från högersossar till vänstersossar, från reformistiska vänstersossar till revolutionära vänstersossar. Utan att ens tro på nationen, på den nationella suveräniteten som helig princip, så som nationalvänstern gjorde .

Bara en preliminär minnesanteckning inför fortsatta inlägg.

Bokläsningens psykotypografi

Vissa böcker (exempelvis romaner av László Krasznahorkai) måste läsas i snabb takt, annars funkar det inte. Andra böcker måste läsas långsamt. Själv misslyckas jag ganska ofta efter bara några sidor. Hittar inte in i ett tempo som flyter och boken förblir oläst. Jag har alltid tänkt att detta har att göra med det litterära språket. Men kanske inte bara.
Kan det vara så att läsning som kroppslig aktivitet ger omedelbara effekter helt oavsett det språkliga innehållet? Tanken kastas fram precis i slutet av en essä om litteratur och dissociation, som Carl-Michael Edenborg har skrivit för senaste numret av kulturtidskriften Vagant. Vad vi gör när vi läser är ju i typfallet att röra ögonen i sidled, rad för rad. “Vid ett tillfälle klockade jag att det tog mig 35 sekunder att läsa trettio rader i en bok”, skriver Edenborg. Mina egna klockningsförsök får ungefär samma resultat. “Normal” läshastighet verkar ligga på strax över en sekund per rad.

Det vill säga: ca två ögonrörelser i sekunden, precis som i en typisk EMDR-session.

EMDR (Eye movement desensitization and reprocessing) är en omstridd terapiform som används för att behandla psykiskt traumatiserade tillstånd som PTSD och DID. Enligt dess uppfinnare Francine Shapiro kan de snabba ögonrörelserna i sidled öppna upp vissa sidor av psyket helt enkelt eftersom de härmar ögonrörelserna under REM-sömnen, den del av sömnen då våra drömmar intensivt bearbetar vad vi varit med om. Kliniska studier har förvisso inte kunnat belägga de terapeutiska resultaten av att efterlikna dessa ögonrörelser i vaket tillstånd. Men många har liknande erfarenheter av att något händer. (När jag själv ska ta en tolv minuters tupplur, som kanske snarare är en sorts meditation, brukar jag helt enkelt blunda och röra ögonen i en liggande åtta, vilket uppenbarligen är något liknande.) Carl-Michael Edenborg avslutar:

Även om jag är den sista som vill tillskriva litteraturen en nyttofunktion, kan jag inte motstå att presentera den här tanken. /…/
Vad om läsandet i sig imiterar REM-sömnen, avväpnar psyket, hjälper minnet att hantera trauman och minska ångest och hämndlystnad – och samtidigt gör läsaren mer mottaglig för att dela textens drömmerier och tro på dess trollkonster, höra dess röster, gå upp i dess karaktärer, berusa sig med verklighetsflykt och tankeflykt?

Ja, det är onekligen en spännande tanke. Särskilt som läsningen av Edenborgs essä i sig rymmer ett förbehåll. Ett typografiskt förbehåll. Till skillnad från text på boksidor, är nämligen texten i Vagant satt i smala spalter. Jag klockar det till att jag läser 2,5 rader per sekund. Ögonen rör sig alltså både snabbare och kortare jämfört med bokläsning eller EMDR-terapi.
För att precisera Edenborgs spekulativa hypotes, skulle det alltså inte vara läsandet i sig som imiterar REM-sömnen, utan snarare bokläsandet, närmare bestämt läsandet av “normal prosa” satt i “normal typografi”. Det utesluter såväl dagstidningar som lyrik. Det är en ganska spännande tanke att läsningen av prosa, grovt generaliserat, skulle ha en terapeutisk bieffekt som poesin inte har.
Sen har vi hela frågan om läsning på skärm. Eller om att skumma texter största allmänhet. Jag tänker mig att skummandet rent kroppsligt skiljer sig från läsandet genom att ögat inte rör sig lika systematiskt i sidled. Kanske betyder det inte bara att vi tar in mindre text eller ägnar mindre tanke åt varje ord. Kanske försätts vi helt enkelt inte i samma tillstånd.

Kanske blir det dags att mynta ett nytt begrepp: psykotypografi.

Om “antisocialt dominansbeteende”

Moderaterna, med Anna König Jerlmyr i spetsen vill ge polisen befogenheter att ingripa mot “antisociala dominans­beteenden”. Det sägs handla om “unga män som ofta i grupp kuvar eller skrämmer sin omgivning”.

För att komma till rätta med problemet behöver Sverige ta efter det initiativ som Tony Blair och det brittiska Labour-partiet tog under sent 1990-tal, med lagar mot antisociala beteenden. Som i Storbritannien behöver begreppet ordningsstörning utvidgas och beteendet kriminaliseras.

Moderaterna vill alltså kopiera Storbritanniens ASBO (anti-social behaviour order) som infördes 1998, även om det formellt avskaffades 2014 till förmån för en ny lagstiftning om antisocialt beteende. Men ASBO var en form av föreläggande, utfärdat av en domstol, som beslutar att en viss person förbjuds att upprepa ett visst beteende under tio års tid. Ett brott mot föreläggandet kunde straffas med fängelse. De beteenden som saken gällde behövde inte vara generellt kriminaliserade. Det kunde gälla att bära vissa slags symboler, att tigga, att vara högljudd eller att på olika sätt bete sig utstuderat otrevligt.

Passar på att citera ur Owen Jones bok Chavs:

Take Anti-Social Behaviour Orders (ASBOs), introduced under New Labour but now facing abolition under the Conservative-led gov­ ernment. They could be imposed for minor incidents and restrict the individual’s behaviour in various ways: like banning them from a street, or forbidding them from swearing. If the ASBO was violated, the culprit could be sent to prison for up to five years. Originally, New Labour promised that under-eighteens would only have ASBOs served under exceptional circumstances but, as it tumed out, year on year around half were imposed on the young. Overwhelmingly, those on the receiving end were both poor and working class— and, according to a survey in 2005, nearly four out of every ten ASBOs went to young people with mental health problems such as Asperger’s Syndrome. In one case, a child with Tourette’s was given an ASBO for his compulsive swearing.

Man skulle nog kunna säga att ASBO i formell mening innebar en individualisering av straffrätten.

Debattartikeln från Moderaterna handlar däremot om att ta krafttag mot grupper, gäng. Inte ett ord om att domstolar ska utfärda förelägganden. De verkar snarare tänka sig att Sveriges polis ska få friare händer att själva definiera vad “antisocialt beteende” är. Tankarna går snarare till begreppet “huliganism” (khuliganstvo) i sovjetisk och rysk straffrätt.

Samtidigt i Ludvika har nazisterna i NMR fått polistillstånd för att stå varje dag på torget och bedriva valkampanj. Ludvikabor undviker att röra sig i stadskärnan som de upplever som en ockuperad plats. Men ingenting sådant tas upp i den moderata debattartikeln. Där handlar allt om “förortstorg”.
Alla vet att NMR är redo att ta till våld när som helst. Är inte detta ett paradexempel på “män i grupp som kuvar sin omgivning”? Jo, men NMR gör det med politiska förtecken. Då blir det inte längre tal om antisocialt beteende. I stället är det tydligen antidemokratiskt att inte låta dominansbeteendet fortgå.

Läsvärd bok om konspirationstänkandet

Samtidens politiska kris visar sig inte minst genom att konspirationstänkandet i allt högre grad erövrar det politiska samtalet. Att förstå detta bättre är av högsta vikt. Samtidigt är ämnet notoriskt svårt att avgränsa och greppa. Fallgroparna är många. Den som skriver om konspirationsteorier hamnar inte sällan själv i en sorts konspirationsteori med dolda samband mellan allt “extremt”. Eller faller in i ett tröttsamt raljerande över foliehattar och månlandningar. Alltför många glömmer att konspirationsteorier i sig är en fullt legitim typ av historiska hypoteser, eftersom konspirationer bevisligen har funnits och finns. Men detta är något annat än tendensen att se alla konspirationer som sammanlänkade i en enda jättekonspiration, där en liten grupps medvetna ränker har styrt i stort sett hela den moderna världshistorien.

Med tanke på allt detta, är jag väldigt imponerad av journalisten Kent Wernes nya bok Allt är en konspiration. Han lyckas inte bara undvika fallgroparna utan även på ett elegant sätt varva reportage från fältet med en gedigen återgivning av det idéhistoriska sammanhanget. Jag recenserar boken i dagens Expressen.

Sommarens bloggstiltje

Så gick det visst två månader utan att några inlägg postades på Copyriot. En blogg som nu faktiskt har levt kontinuerligt i drygt 14 år och kommer leva vidare, tro inget annat. Det här är inte ett sånt där inlägg som ligger överst på flertalet bloggruiner, där bloggaren ursäktar sig för inaktivitet och utlovar nya tag – varpå ingenting skedde.

Vad berodde sommarens bloggstiltje på? I vart fall inte på tidsbrist. Min erfarenhet av de fjorton åren är att ju mindre tid jag har att blogga, desto mer bloggar jag. Det är kanske ett flyktbeteende. Att fly från ett större skrivande genom att skriva om tio andra småsaker. Ju fler marginella vinklar som fyller upp bloggen, desto mer självklart blir det att nästan vilka ämnen som helst är rimliga att ta avstamp i. När det däremot har varit stiltje ett tag, då kommer känslan av att nästa inlägg faktiskt måste ta tag i något som är stort och angeläget. Hur kan det vara rimligt att inte skriva om klimatet? Den känslan. Vem fan bryr sig egentligen om Spotify?

Jodå, flödet kommer att fortsätta sippra, men det kommer aldrig att forsa som det gjorde 2010.

K298: Var inte rädda – “de flesta” miljöproblemen blir bättre!

“I verkligheten minskar de flesta miljöproblem i världen”, skriver Mattias Svensson. Visst kan man ägna sig åt sådana räkneövningar: först rita upp en lista över ett visst antal miljöproblem, för att sedan kryssa i huruvida de “ökar” eller “minskar”. Men summeringen av dessa plus och minus säger ändå ingenting alls om planetens tillstånd, helt enkelt eftersom det vi kallar för “miljön” inte är summan av ett visst antal särskiljbara funktioner.
Tvärtom är “miljön” ett ord som vi använder just för sådant som inte låter sig delas upp i variabler för att sedan åter summeras till ett värde. Det vore meningslöst att påstå att “miljön ökar”. Eller att summan av de globala miljöproblemen gör det. Vi har helt enkelt inte göra med en mätbar storhet, utan med ett svåröverskådligt myller av fenomen vars olika mått endast med rejält godtycke låter sig sammanföras till ett index.

Ett sådant index, som Mattias Svensson hänvisar till, är Environmental Performance Index (EPI). Ett index syftar bokstavligen till att ge en fingervisning om vart någonting rör sig (snarare än att mäta en verkligt existerande storhet). Så här förklaras syftet med EPI: “These metrics provide a gauge at a national scale of how close countries are to established environmental policy goals.” Miljömålen är 24 till antalet, från utsläpp av tungmetaller till skydd av känsliga habitat. Dessa ges sedan olika viktning i sammanräkningen av index; jag har inte lyckats utröna i vad för miljöteori som viktningen grundas. Klimat- och energifrågor står exempelvis för 30 procent. Men man medger att det saknas viktig data i fråga om hållbart jordbruk, avfallshantering och biodiversitet.
Mattias Svensson verkar alltså inte riktigt ha förstått syftet med EPI när han sammanfattar dess resultat så här:

Resultaten för 2018 ger anledning till optimism; även om det går långsamt minskar de flesta miljöproblemen i världen, rent vatten och ren luft kommer alltfler människor till del och känsliga naturområden undantas i ökad utsträckning från exploatering.

Indexkonstruktionen innebär faktiskt att en ekologisk katastrof skulle kunna leda till massdöd samtidigt som den totala kurvan fortsätter röra sig i positiv riktning. I den reellt existerande miljön kan dock minskade blyutsläpp eller fler naturreservat aldrig kompensera för en ökad andel växthusgaser i atmosfären.

Vi är på väg mot fyra graders höjning av jordens medeltemperatur: en hel istid – fast åt andra hållet, som Johan Berggren skriver i Ordfront Magasin:

Om vi vore rationella borde i stort sett all politik idag handla om klimatförändringarna, varje fråga förhålla sig till dem på ett tydligt sätt. Inte bara för att de pågår, i rasande takt, och för att Sverige och hela mänskligheten står och faller med dem utan också för att folk i Sverige tycker att de är en mycket viktig fråga. Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet för ett halvår sedan tycker 89 procent att klimathotet är mycket eller ganska allvarligt. En övervägande del av dessa, 59 procent, tycker att klimatförändringarna är mycket allvarliga.

En mer bedövande konsensus torde knappast gå att få i någon större samhällsfråga i det här landet. Eller i något land.

Men tydligen fungerar inte politik så.

Nej, politik fungerar inte så. Uppenbarligen inte. Där finns ett sanningskorn i Mattias Svenssons kritik av miljöpolitiken. De absurda exempel han levererar, på hur jakten på diverse miljömål får regeringar att stifta lagar som i slutändan ger motsatt resultat, är bara toppen på ett isberg. Och i någon mening går hans kritik bara halvvägs när den lutar sig på statistik som är fast i samma nationalstatliga ramverk, trots att miljöproblemen i sig inte känner några nationsgränser.

Environmental Performance Index (EPI) är alltså ett sätt att rangordna olika länder utifrån hur det ser ut med miljöproblemen på plats. “Det som framgår av mätningen är att de länder som är bäst på miljöåtgärder är rika och demokratiska”, skriver Mattias Svensson. Men den slutsatsen vilar på ett närmast nationalistiskt antagande: att en stat bara han ansvar för “sin egen” miljö. Så fort som varuproduktionen utlokaliseras till andra länder – i typfallet fattigare och mindre demokratiska, vilket betyder billigare arbetskraft – så dyker miljöproblemen i stället upp någon annanstans. Där finns ett kärnproblem i snart sagt all miljöstatistik. Varje försök att tala om globala miljöproblem i nationella termer är att förljuga hela frågan.

Den självutnämnt konservativa debattören Margit Richert nuddar vid denna insikt i dagens krönika:

Vi sitter alla i samma sjunkande båt när klimatförändringarna slår igenom. När Golfströmmen väl stannat av kan inget välfärdssystem i världen locka nya människor till Norden. Så passa på att njut av oron och minusräntan och eldningsförbudet – att ha något att förlora är själva definitionen av en ynnest.
/…/
Senkapitalismens – och därmed människans, som vi kommit att känna henne – dagar är räknade, och i den skymningen ekar Pär Lagerkvists ord med en ny klang:
“Allt är givet människan som lån. Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig.”
Glad midsommar, gott folk.

Och även om golfströmmen stannar av – kom ihåg att de flesta miljöproblem minskar!