Recension av Martin Hägglunds “Vårt enda liv” (från oktober 2020)

För ett år sedan utkom filosofen Martin Hägglunds bok Vårt enda liv i svensk översättning. Jag ombads att recensera den på Expressens kultursida, där den hamnade bakom en betalvägg. Nu är väl tiden kommen för att låta texten komma upp även här på bloggen.

Halvvägs in i ”Vårt enda liv” hoppar man till inför ordet ”pöbel”. Dess sura klang bryter mot det milda och sakliga tonläge som kännetecknar Martin Hägglund: svensk-amerikansk filosof och professor vid Yale som presenterades inför sitt sommarprat som ”ledstjärna för den nya amerikanska vänstern”.
Hans bok som nu översatts till svenska har blivit en otippad storsäljare – vilket inte bara kan förklaras av hur han, i bokens första hälft, lägger ut den mänskliga existensens grundvillkor i en porlande klar prosa. Grejen är hur han går därifrån till att öppet förespråka en revolution som ska avskaffa lönearbetet och pengarna.
För att förstå hur allt hänger samman blir det först nödvändigt att backa tillbaka 200 år i tiden.

Pöbel! Någonting tycks brista när detta ord droppas av G.W.F. Hegel i andra hälften av dennes sista stora verk, ”Rättsfilosofin”. Året är 1820, en hel generation har förflutit sedan den franska revolutionens utbrott och den konservativa aristokratin har kopplat nya grepp om makten. Industrialiseringen drar fram genom Europa. Hegels rättsfilosofi är ett försök att samtidigt rättfärdiga kapitalismen, kärnfamiljen och den någorlunda demokratiska staten – i rationell samexistens. För varje problem som blottläggs, verkar hans filosofiska system även ge en lösning. Inte förrän i bokens andra halva brister det. Bristningens namn är just detta: pöbel.
Ordet syftar hos Hegel på alla de grupper som är oförmögna att se sig själva som samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter. Pöbelns politiska affekter präglas i stället av laglöshet, förbittring och hån. Framför allt tänker han på de växande massorna av fattiga och arbetslösa i storstäderna. Men även bland de allra rikaste – de som tror sig kunna köpa vad som helst för pengar – grasserar en motsvarande pöbelmentalitet, noterar Hegel. Fattigdomen och rikedomen analyserar han som två sidor av samma mynt, biprodukter av den moderna kapitalismen som i förlängningen hotar att undergräva möjligheten till en rationell samhällsordning.

Pöbel! Året är 2020 i ett Europa där nu hel generation har förflutit sedan Sovjetunionens fall. I centrum för all politik står åter frågan om pöbeln, som nu tar sig allt fler olika skepnader. Gängkriminella och ensamkommande. Donald Trumps väljarbas och Sverigedemokraternas. Konspirationstroende och smittspridare. Nättroll och influencers. Skattesmitare och slöjbärare. Black lives matter och metoo.
Oavsett politisk hemvist, går det alltid att beklaga sig över en pöbel, även om just detta ord ofta undviks. Oftare används den tillrättalagda termen ”utanförskap” för att syfta på dem som står i vägen för att samhället ska hålla samman som det var tänkt. Precis som för 200 år sedan har arbetslösheten blivit till ett permanent ordningsproblem.

Åter till 1820. Hegel diskuterar två slags möjliga lösningar. En vore att låta de arbetslösa försörjas via bidrag, utan motprestation. Men därmed utestängs de även permanent från meningsfullt deltagande i samhället, menar han. Pöbelmentaliteten hotar då att befästas som ett permanent orosmoment.
En annan väg som Hegel diskuterar är att öka antalet arbetstillfällen, så att även de fattiga kan jobba för en lön. Alltså att öka produktionen, vilket dock förutsätter att det ska finnas tillräckligt med köpstarka konsumenter för att köpa alla varor. Hegel noterar hur ”överproduktion” tenderar att utlösa ekonomiska kriser som ytterligare förvärrar den sociala utslagningen. Att ”etablera kolonier” i främmande länder, för att sälja av överskottet, är inte heller någon hållbar lösning. I förlängningen väntar då krig mellan imperiemakter, människor som drivs på flykt – och framväxten av en global pöbel.

Tillbaka till nutiden. Stimulanspolitiken som håller 2000-talets kapitalism över vattenytan uträttar ett liknande trick, fast i tiden snarare än i rummet. Centralbankernas stödköp och nollräntor syftar till att skapa marknader där framtidens löner kan betala för dagens varor. Resultatet har blivit en finansiell kapitalism som utan tvivel har lyckats skapa en hel del arbetstillfällen, främst i storstäderna. Men stimulanspolitiken får samtidigt till följd att de som redan äger tillgångar – fastigheter eller aktier – blir ännu rikare, på bekostnad av alla andra.
Ekonomiska klyftor vidgas: mellan den äldre och den yngre generationen, mellan storstad och glesbygd. Se där receptet på den politiska polarisering som inte minst visar sig inför presidentvalet i USA – en tydlig illustration av pöbelmentalitetens utbredning, för att tala med Hegel.
Det är av detta skäl som pöbelns uppträdande i ”Rättsfilosofin” har betecknats som ett filosofiskt bombnedslag av Hegelforskare som Frank Ruda. Av samma skäl är det ofrånkomligt att temat dyker upp i ”Vårt enda liv”, när Martin Hägglund stakar ut sin egen väg från Hegel och vidare till Karl Marx, utifrån tanken att det inte går att skilja mellan existentiella och ekonomiska frågor.
Utan åthävor och utan begreppsliga dimridåer lyckas Hägglund skildra dessa avancerade sammanhang på ett sätt som blir tillgängligt även för ickeakademiker. Det är en häpnadsväckande bedrift.

Alla har hört talas om Marx arbetsvärdelära: att det endast är arbete som skapar värde. Traditionella marxister har försvarat denna lära som en evig sanning och därmed tolkat ”värde” som det givna måttet på välstånd.
Mot detta står en alternativ, ”värdekritisk” läsning av Marx, representerad av bland andra Moishe Postone – dit även Martin Hägglund ansluter sig. Kapitalismen analyseras då som ett system byggt på ett helt eget värdemått – socialt nödvändig arbetstid – vilket rymmer en dialektisk motsägelse. Varje enskilt företag som vill överleva i konkurrensen tvingas till att ständigt öka sin produktivitet, alltså minska den arbetstid som är nödvändig för att producera en viss mängd varor.
Allt mer mänsklig tid måste sugas in i produktionen av allt fler varor, vilka dessutom måste gå att sälja på en allt större marknad.
Marknadens utbredning i rummet är i stort sett avslutad, när det kapitalistiska lönearbetet nu dominerar i all världens länder. En återstående dimension är tiden. Varornas livslängd kan förkortas och kreditkedjorna kan sträckas allt längre in i framtiden genom ökad skuldsättning, även om grunden då läggs för nya finanskriser.
Slutligen kan marknaden expandera i kulturell mening, genom att allt fler moment av vår existens stöps om till konsumtion av varor med ett pris.
Allt för att hålla liv i tillväxten av värde. Allt för att skapa jobb.
Trots att den ökade produktiviteten borde leda till ökat välstånd och allt mer fritid, så blir resultatet splittrat: arbetslöshet för vissa, en orimlig arbetsbörda för andra – plus en systematisk oförmåga att ta hänsyn till planetens ekosystem.

Martin Hägglund följer Moishe Postones värdekritik så långt att han måste uttrycka sitt tvivel på den parlamentariska vänsterns strategier. Lugnt och sakligt tar han avstånd från socialdemokratin – ett ord som här får beteckna all slags vänsterpolitik som syftar till att omfördela samhällets rikedomar mer rättvist, utan att ifrågasätta att rikedomarna ska produceras av lönearbetare och säljas som som varor.
Välfärdsstaten i dess klassiska form är enligt Hägglund omöjlig att återuppliva, då den är helt beroende av en kapitalism som expanderar i tillräckligt snabb takt för att det ska bli vinster över som staten kan omfördela till välfärd. Ända sedan 1970-talet har grunden för en sådan modell urholkats genom sjunkande tillväxt. Men det som har stagnerat är inte samhällets faktiska förmåga att skapa välstånd. Problemet ligger enligt Hägglund i kapitalismens specifika mått på värde, som sätter gränser för vad som alls går att omfördela. Lösningen kallar han för en ”omvärdering av värde”.
All ekonomi är i grunden en tidsekonomi, men tid kan värderas såväl negativt som positivt. Nedlagd arbetstid kan räknas som en kostnad, så länge vi befinner oss i nödvändighetens rike. Tiden som vi tillbringar i frihetens rike har däremot ett värde i sig, påpekar Hägglund. Om något ska tjäna som mått på ökat välstånd så är det inte en ökning av den förra tiden, utan den senare.
Samma poäng har gjorts otaliga gånger förr, exempelvis av Roland Paulsen i hans bok ”Arbetssamhället” som rönte stor uppmärksamhet när den utkom för tio år sedan. Även där ställdes frågan varför vi inte får mer fritid, trots att tekniken ständigt fortsätter att minimera den nödvändiga arbetstiden.
Paulsens antipatier mot Marx fick dock hans svar att stanna på en rent ideologisk nivå. Vi jobbar så mycket eftersom ”den västerländska värdeskalan” premierar arbete, till den grad att företag i stor skala avlönar folk för att utföra ”tomt arbete”, påstod Paulsen. Analysen står i skarp kontrast till Hägglunds värdekritik som utgår från kapitalismens innersta motsättning, den som gör att det ständigt behövs både mindre arbete och mer.
Ännu en djupgående skiljelinje rör förståelsen av fritid. För en arbetskritiker som Paulsen är saken enkel: färre arbetstimmar betyder fler fritidstimmar, och mer fritid betyder en större frihet för individen att forma sitt liv. Martin Hägglund avfärdar däremot tanken på ”att tillhandahålla tomma enheter av tid åt isolerade individer”. Hellre än fritid vill han tala om ”socialt tillgänglig fri tid” – ett begrepp som lutar sig tungt mot Hegel.
Poängen är att frihet inte bara är frånvaro av begränsningar, utan bara kan ha mening i samvaron med andra, grundat i en förmåga att ta ansvar till hur man väljer att använda sin tid.

Visionen hamnar onekligen nära vad Karl Marx, i lika vaga termer, betecknade som ”kommunism”. Martin Hägglund och hans amerikanska läsekrets föredrar omskrivningen ”demokratisk socialism”, vilket alls inte får förväxlas med socialdemokrati. Det blir missvisande när svensk press slentrianmässigt nämner Hägglund i samma andetag som Bernie Sanders. Inte ens de rödaste vänstersossar tar sikte på att penningekonomin ska avskaffas, men det gör faktiskt Hägglund – även om han möjligen skulle invända mot ordet ”avskaffa” och föredra något mer hegelianskt verb. Tanken är givetvis inte att förbjuda handel, utan att låta marknaden ersättas av mer demokratiska sätt för att allokera resurser. Hägglund antyder att det kanske ändå ska finnas någon form av priser, men dessa ska då inte styrs av tillgång och efterfrågan utan av produktionens kostnader, både i mänsklig tid och i belastning på naturen.
Människor ska inte längre arbeta för att de måste få in en lön, utan utföra sysslor av fri vilja.
Hägglund tvekar inte att kalla detta för en revolution, men låter det förbli osagt hur lång tid han tänker sig att den kan kräva. Steg i nämnda riktning skulle onekligen förutsätta att människor redan från unga år fostras till frihet och ansvarstagande. Men vilken auktoritet ska då vuxna ha över barn? Hägglunds tystnad i fråga om familjens funktion är kanske talande för hans projekt.

Frånvarande är även ondskan. Detta blir desto mer slående med tanke på hur Hägglund ägnar bokens första hälft till att gå i dialog med kristna tänkare som Augustinus och Kierkegaard. Men dialogen håller sig rätt strikt till frågan om livets ändlighet och naturliga skörhet. Att människor även med brinnande lust kan ta livet av varandra – stundtals i religionens namn, stundtals i kärlekens – är ingenting som tillåts förmörka de existentiella meditationerna. Fenomen som nationalism, rasism och antisemitism lyser också med sin frånvaro i ”Vårt enda liv”. Kan en vision för radikal samhällsomvandling ta så lätt på risken för att människor ska engagera sig i våldsamma pogromer, hellre än i sin egen mödosamma befrielse? Vi kastas tillbaka till frågan om den pöbelmentalitet som analyserades av Hegel och som nu, 200 år senare, tycks fördunkla sikten åt alla håll.
”Vårt enda liv” tycks liksom vara skriven i ett välsignat gryningsljus som jagar alla skuggor på flykten. Däri ligger nog en del av bokens lockelse.

Mina senaste tolv teknikkrönikor i ETC

Jag fortsätter att skriva teknikkrönikor i ETC, en i veckan, om än med ett kortare uppehåll nu mitt i sommaren.
Här en uppdatering med ämnena för det senaste dussinet:

Erlanders tid är inte vår

Tage Erlander, som ledde socialdemokratin och Sverige genom 1950- och 1960-talen, har åter kommit i ropet. På sistone har han lyfts fram som en vägvisare av såväl vänsterpartister som vänstersossar. Nyss utkom Daniel Suhonen med pamfletten Vad hade Erlander gjort? som jag fick möjlighet att recensera i Expressen.

Jag tycker att Suhonen har många poänger och därtill en förmåga att agitera med värme. Min främsta invändning är att dagens läge är ett annat än för sjuttio år sedan. Detta kan inte bara skyllas på “den nyliberala motreformationen” (Göran Therborn). Tage Erlanders regeringstid var exceptionell, inte bara i Sverige. Hans socialdemokrati surfade på ryggen av en kapitalism präglad av hög och stabil tillväxt. De höga vinsterna gav utrymme till att via skattsedeln finansiera en växande välfärdsstat. Samtidigt accepterade sossarna inte bara att produktionsmedlen förblev i privata händer utan lät även allt mer av ägandet koncentreras till Wallenbergsfären.

Suhonen följer mycket riktigt i detta spår. Han problematiserar inte ägandet – varken av fabriker eller av den digitala infrastrukturen – utan agiterar fullt ut för en skattsedelns socialism. Men han avstår från att resonera kring de historiska förutsättningarna.
Att vår tids kapitalism hamnat i ett permanent beroende av penningpolitiska stimulanser skvallrar om att läget är annat nu än då. Visst görs det fortfarande vinster, i många fall svindlande stora vinster som smusslas undan i skatteparadis. Men utgör dessa vinster en stabil grund för omfördelning? Kan de bära ett långsiktigt projekt för en återupprättad offentlig välfärd?

Skolkoncernernas vinster är ju bara ett uttag av skattepengar. Samma sak med företag inom vård och omsorg, eller för den delen vacciner och stridsflygplan. Att idag bli en framgångsrik kapitalist handlar i hög grad om att hitta den produktion som i framtiden kommer att få åtnjuta växande flöden av pengar från den offentliga kassan. Även den aktuella frågan om “marknadshyror” handlar om detta: kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen, som det blev i Finland: ett enormt tillflöde av pengar från statskassan till fastighetsägarna. För att inte tala om ränteavdrag, rut-avdrag och rot-avdrag. Staten är redan från början med och betalar kapitalets vinster.

Visst fanns det en motsvarande symbios även på Tage Erlanders regeringstid. Staten bidrog till att bygga ut bilvägar och tv-sändare. Men den behövde knappast subventionera varje bil och varje tv-apparat. För att bara ta två exempel på konsumtionsprodukter där marknaden på 1950- och 1960-talet växte explosivt och som fortsatte att växa eftersom priserna kunde hållas uppe genom att varje produkt kom i nya modeller. Var finns motsvarande dynamik idag? Vore den ens önskvärd?

Andreas Malms lovsång till Hamas är grotesk

Det är sorgligt att behöva påpeka detta och ännu sorgligare att behöva göra det just nu, veckan efter att Israels krigsmakt har terrorbombat bostadshus i Gaza. Men inte heller detta kan ursäkta en logik där fiendens fiende automatiskt blir till vän.

Ännu en gång har nu Andreas Malm gått ut och hävdat att vänstern borde alliera sig med den islamistiska högerrörelsen Hamas. Det var inte bara ett förhastat uttalande i stundens hetta. Det handlade inte bara om att visa förståelse för Hamas, eller något sådant, utan det får verkligen kallas en utstuderad lovsång. Dessutom med ett krav om att övriga vänstern måste sjunga med. (Citat och kontext följer nedan.)

Malm och antiimperialismen

Andreas Malm får numera räknas som en internationellt tongivande vänsterteoretiker, med nyleninistisk profil. Av alla dem som läser hans böcker om klimatet och klimatkampen är det nog rätt få som känner till att han i Sverige har en lång historia av att hylla islamistiska rörelser som Hizbollah och Hamas. Inte för att han politiskt skulle stå nära islamismen. Nej, han bara företräder en viss typ av (leninistisk) antiimperialism.
Antiimperialismen innebär i detta fall att “nationell befrielsekamp” kan ges ett absolut företräde, på bekostnad av sådant som klasskamp och kvinnokamp. För palestiniernas del betyder det att all befrielse utom den nationella befrielsen måste sättas på paus, ända tills folket, enat kring en väpnad rörelse, har vunnit sin seger över Israel. Tills dess får man inte ifrågasätta Hamas styre på Gaza. Det spelar tills vidare ingen roll om kvinnorna i Gaza trycks tillbaka till hemmet, om man avrättar homosexuella eller om socialister utsätts för tortyr av Hamas egna säkerhetsstyrkor. Gazaborna är underordnade ett större syfte i den antiimperialistiska planen: att besegra Israel.

En antiimperialism av detta slag brukar välja ut ett fåtal väpnade konflikter, vilka utnämns till “huvudmotsättningar” i den rådande världsordningen. Sen förväntas att alla tar ställning för en av de krigförande parterna. Vissa gånger handlar det om Nordirland men den här gången är det Palestina. Den som inte sjunger med i lovsången till Hamas misstänkliggörs för att vara en Israellakej.

Hejaklackslogiken kan leda till märkliga resultat. För tio år sedan krockade två formellt likartade antiimperialismer med varandra. För de som exempelvis har Proletären som husorgan är det en självklarhet att alltid välja den sida som USA är emot. Alltså tog dessa antiimperialister (groteskt nog) ställning för Assad i Syrien och för Gadaffi i Libyen, i praktiken även för Rysslands imperialistiska ambitioner. Andreas Malm ställdes sig däremot på motsatt sida och uttalade inte bara sitt stöd till Natos bombningar, utan förordade att även svenska Jas-plan borde ansluta. Ja, då riktade han sig rentav till Reinfeldtregeringen med krav om att skeppa “Bofors samlade vapenlager” till rebellgrupper i Libyen.
Antiimperialister, på tryggt avstånd i Sverige, ställde sig på motsatta sidor i ett utbrytande inbördeskrig, men enades åtminstone i sitt bejakande av en militarisering.

Stora delar av den radikala vänstern ställer sig avvisande till detta slags “fiendens fiende”-antiimperialism och är föga sugen på att agera hejaklack åt militära enheter. Andreas Malms senaste hyllning till högerrörelsen Hamas har också fått mycket kritik från anarkister, vänsterkommunister, autonoma och antifascister. Men han har även uppbackare som ryggmärgsmässigt likställer varje kritik av Hamas med ett villkorslöst stöd till Israel. Eller så nöjer de sig med att säga att Hamas kanske inte är perfekta, men att kritiken inte borde formuleras nu. Som det lätt blir på Twitter så faller diskussionen sönder i fragment så att själva grunden försvinner. Därav detta försök till sammanfattning.

Bakgrund till panelsamtalet

Under maj månad pågick en virtuell marxistkonferens vid namn “Red May“, organiserad från Seattle. På programmet den 14 maj stod ett panelsamtal som inte var tänkt att handla om Israel eller Palestina, utan rubriken löd: “Covid, Climate, Chronic Emergency: Antinomies of the State”.
Programpunkten tog avstamp i den mycket läsvärda artikeln “The State of the Pandemic“, skriven av filosofen Alberto Toscano. Han tar avstamp i kontrasten mellan två distinkt skilda sätt att förstå staten och dess kapacitet i vår innevarande katastrofepok. De två förståelserna av staten kan sägas utgå från två olika traditioner inom marxismen. De representeras av två böcker som utkom under 2020: å ena sidan De Virus Illustribus av Anselm Jappe et.al. (på franska), å andra sidan Andreas Malms Corona, Climate, Chronic Emergency. Således hade arrangörerna bjudit in både Toscano, Jappe och Malm till ett panelsamtal som strömmades på Youtube.
Jag har inte för vana att titta på panelsamtal via en skärm och har inte gjort det här heller. Vad jag kommer att ta upp här är bara det utspel som Andreas Malm gjorde så fort han fick ordet.

Så vad sades?

Först pratade Alberto Toscano i 20 minuter om stats- och kristeori. Därefter lämnades ordet till Andreas Malm, som förklarade att han i rådande läge inte kände att han kunde prata om annat än situationen i Palestina. Sedan sa han följande (av allt att döma efter manus):

What I want to discuss at this moment is: How do we assess the current conjuncture in the Palestinian struggle for liberation? How do we express our admiration for the heroes of the resistance in Gaza, headed by Mohammed Deif? How do we understand the drift of the Zionist entity ever further into the extreme proto-genocidal right?


Strax efteråt avbröts Malm av Jappe som överrumplat protesterade mot hyllningen till Hamas för att sedan lämna det virtuella panelsamtalet. Allt medan Malm gormade saker som “you’re German, right?”, som om detta var ett avslöjande av stor vikt – att en tysk har smugit sig in!
Malm hann även säga något om att Hamas metoder borde tjäna som förebild för en ny klimatrörelse. Men jag ska inte recensera restsamtalet i sin helhet, utan håller mig nu till Andreas Malms väl inövade inledning på sitt anförande. Jag kommenterade det i en tråd på Twitter:

Mohammed Deif is the leader of Hamas’ military wing, the al-Qassam Brigades. An organization that has assassinated people in Gaza on the accusation of homosexuality. Not to mention the suicide bombings against civilians in Israel – ordered by Deif. “Heroes of the resistance”?

No doubt, the politics of Israel are drifting towards “the extreme proto-genocidal right”. A development with parallells in many other countries around the world. It is a fucking nightmare and Netanyahu is a criminal.

By the way, “the extreme proto-genocidal right” is a pretty adequate description of where to find Hamas on the political spectrum.
Andreas Malm, however, has a very long history of praising Hamas and Hizbollah, while attacking anybody who dares mention the reactionary politics of these organizations.

En hundvissla

I sitt förberedda anförande valde Malm att inte nämna ordet Israel. Han använde i stället frasen “the Zionist entity” – ett uttryck som insisterar på att Israel inte är en “riktig stat”, utan någonting annat, någonting som bara har maskerat sig till en stat.

Det finns omkring 200 stater på jorden. De bygger på olika grader av etnisk rensning, i olika historiska skeden. Turkiet är en stat. Syrien är en stat. Tyskland är en stat, Tredje riket var en stat liksom Sverige och Myanmar och Israel är stater. Varför ska just sistnämnda frånkännas sin statlighet och i stället betecknas i rent metafysiska ordalag, som en abstrakt “entitet”? Kanske för att leda bort all möjlig solidaritet med de konkreta människor som faktiskt lever i det som nu är Israel, de som inte är staten utan dess invånare.

Utpekandet av Israel som “ingen riktig stat” utgör i praktiken ett idealiserande och bejakande av staten som sådan. En tydlig undertext är att en riktig stat inte skulle kunna begå de brott som Israel begår. En attraktiv retorik för den som vill frikänna den egna staten från dess historia av folkfördrivningar.

Man kan förstå retoriken som uttryck för en statsfetisch, alltså en naiv övertro på statens förmåga att genomdriva en suverän vilja. Detta är också något som ligger i linje med Malms neoleninism och något som många kritiker av hans klimatböcker redan har påpekat.

Givetvis vet Andreas Malm att Israel är en stat och han nämner den också vid namn senare i sitt anförande. Men att han allra först pekar ut huvudfienden som “the Zionist entity” bör nog begripas som en hundvissla. Ett ord som inte är antisemitiskt, men samtidigt är som gjort för att tillåta betydelseglidningar i sådan riktning. “Den sionistiska entiteten” kan för den ene syfta på staten Israel, för den andre kan det syfta på själva närvaron av judar i regionen, för den tredje kan det rentav syfta på en global konspiration.

Den som uppriktigt månar om att Israelkritik inte ska blandas samman med antisemitism, den begriper också varför detta uttryck inte är så lyckat.

Edward Said är ett exempel. En legendarisk intellektuell förkämpe för palestiniernas sak. I flera av sina essäer påpekade Said att palestinska befrielserörelser alltför länge undergrävde sin egen sak genom att envisas vid att kalla Israel för “den sionistiska entiteten”. Att de efter sexdagarskriget slutade med detta oskick såg han som ett framsteg. Men så företrädde Said också en sekulär linje och var föga förtjust i Hamas, till skillnad från Malm.

På svenska är det ytterst få som använder begreppet “den sionistiska entiteten” när de formulerar sig om Israel. Men några som gärna gör det är nazisterna på Nordfront. Där kan man förresten även läsa Nordiska motståndsrörelsens hyllningstelegram till Hamas.

Att nazistiska NMR lovsjunger Hamas är fullt logiskt, då båda rörelserna befinner sig på samma yttre högerkant. Där ute har de sällskap av de högerextrema grupper i Israel som förespråkar fördrivning av palestinier.

Hamas slår ner sociala protester i Gaza

För två år sedan rapporterade Dagens Nyheter inifrån Gaza, om misär och hopplöshet, men även om kärlek och motstånd. Reportern träffar gazabor som är missnöjda med Hamas brutala styre, men “uttrycker sig försiktigt, som alla vi möter i Gaza”.
Reportaget skildrar även en utomparlamentarisk vänstergrupp i Gaza med Che Guevara på väggen i sin lokal. Gruppen “vill ge en röst åt den unga generationen, genom dans, musik, sit-ins och demonstrationer”, skriver DN, som talar med aktivisten Mohammed Altalouli:

– Vi jagas av Hamas säkerhetstjänst eftersom våra anhängare blir allt fler. Jag har gripits fyra gånger och inkallats till förhör elva gånger. Anklagelsen är i regel ”uppvigling mot regeringen”, och ibland hävdar de att vi bryter mot en lag om ”missbruk av teknologi”. Den lagen använder de för att hindra oss från att tala fritt på Facebook och andra sociala medier.
/…/
De gånger Muhammed har suttit arresterad har han utsatts för hård psykisk press, och tvingades bland annat att stå upp i många timmar i följd i cellen. Hans hus har också attackerats med stenkastning.
/…/
Det har ändå inte hindrat att det har förekommit stora demonstrationer i Gaza. I januari marscherade över 50 000 i protest mot försämrade livsvillkor. Hamas reaktion var att kalla ut kravallpolis som bröt upp demonstrationen med våld – och över 1 000 personer greps.

Andreas Malms lovsång till Hamas manliga ledarskikt är en spottloska i ansiktet på de Gazabor, män och kvinnor, som har modet att trotsa Hamas-styret i sin kamp för bättre villkor, eller som bara söker små fickor av frihet i vardagen. Han ger legitimitet åt en reaktionär, islamistisk våldsmakt som gång på gång slår ner sociala protester i Gaza. Det är ett ställningstagande i klasskampen – för den lokala borgarklassen.

When Hamas took power in 2007, one of their first acts was to repress the existing Palestinian General Federation of Trade Unions (PGFTU). When they resisted, they attacked the homes and offices of leading trade unionists with rockets. More recently, in March 2019, the Hamas-led government cracked down on peaceful demonstrations against economic hardship, arresting more than 1,000 and beating a number of participants in what amounted to an escalation in repressive tactics.

Eller som 2017 när bristen på elektricitet och vatten i Gaza förvärrades och tiotusentals Gazabor demonstrerade för drägliga livsvillkor och mot Hamas-styret. Då svarade Hamas med att skicka ut sina egna säkerhetsstyrkor, som möttes med stenkastning av demonstranterna. Nu sitter alltså Andreas Malm i Sverige och applåderar ledarskapet för samma säkerhetsstyrkor.

Hur gick det då för Mohammed Altalouli, vänsteraktivisten från Gaza som gång på gång blivit utsatt för tortyr av Hamas? Till slut verkar han ha flytt från Gaza och har just publicerat ett gripande brev. Brevet vädjar om internationell solidaritet med palestinierna som utsätts för Israels bombningar, men varnar också för “falska vänner”:

I had to flee Gaza some time ago, because together with a group of others we opposed the rule of the Hamas regime. We did, what millions of other Arabs did across the region: We demanded more freedom, an end of corruption and violence. If you raise your voice against them, you face repression and even being put to prison. They fear us, the young generation, much more than their declared enemy Israel, because they know they have nothing to offer but destruction, pain and poverty.
We want both: To live in freedom in Gaza and to be without blockade and hardships from Israel. We are caught between a rock and a hard place: Suffering from an intolerant, repressive regime and from Israeli constriction. We have no air to breathe.
But we opposed the hateful propaganda of our rulers and sent a clear message to the Israeli people: We want to live in peace side by side, but as equals and not in a large prison. We want a common future with our Israeli neighbors and an end of war, killing and hate.
/…/
If you are a friend of the Palestinians please know, Hamas does not represent us, they like to speak in our name but they don’t do. We refuse that they are our voice. Our voice sounds different. It’s the voice of peace.
/…/
Please, demonstrate for us, please raise your voice. Please, demonstrate against the false and destructive politics of the Israeli government. But also please raise your voice against what Hamas is doing. Please stand on the side of the Palestinian people and our just cause.
But please, don’t do it with these false friends.

Eftersom vi redan har nämnt Edward Said kanske det även är på plats att nämna det musikkonservatorium i Gaza som uppkallats efter honom. Inte så gillat av Hamas, vars islamistiska ideologi säger att musik är haram, må vara att de kan medge vissa undantag. År 2019 utfärdade Hamas ett förbud mot uppträdanden med pojkar och flickor på samma scen. Gazaorkestern får inte längre uppträda och den som trotsar förbudet kan vänta sig hembesök av Andreas Malms “hjältar”.

Reaktionära allianser i Mellanöstern

Hamas odlar nära relationer till Turkiets regeringsparti AKP. De två grupperna brukar också beskrivas som utlöpare ur samma islamistiska organisation: Muslimska brödraskapet.
När turkisk militär gick in i Syrien för att krossa det kurdiska självstyret i Rojava, blev de påhejade av Hamas (som självklart inte vill se några sekulära, socialistiska eller feministiska experiment i regionen).

Recall the history, 2018: Khaled Mashaal Former Hamas Leader Congratulates Erdogan for taking Afrin from Kurds in Rojava. In order to make Palestine free from Israeli state, first Palestine need to be free from Hamas. We support Palestine, not fascists who are friends of Erdogan.

Så uttrycker sig federationen av anarkister i Iran/Afghanistan – aktivister som talar utifrån egen erfarenhet av att konfrontera en teokrati. Givetvis är de präglade av minnet från den iranska revolutionen 1979, som från början var ett arbetaruppror men togs över av islamister, som snabbt eliminerade all opposition. Med den erfarenheten i ryggen framstår det milt uttryckt som naivt när västerländska leninister pekar ut vägen mot “nationell befrielse” via en fullständig seger för Hamas.

“We don’t want these fascists in our struggle”, meddelar anarkistfederationen, som twittrar på knagglig engelska:

De issue of Palestine & Israel goes far beyond de conflict between Islamic terrorists & de Israeli regime. De Western media is trying to portray de Hamas terrorist group as de only opposition to Israel, in order to justifies de Israeli attacks. That is absolutely not de reality.

Hamas confiscates the liberation struggles of the Palestinian people in its favor, and the Israeli regime wants this because existence of Hamas gives Israeli regime a legitimation to suppress the liberation struggles of the palestinian people in the name of attacking Hamas.

What is happening in Palestine is definitely not an interfaith war; Analyzing this war as a religious war is entirely in the interests of Islamists such as Hamas and Hezbollah, and Israeli Zionism. Let us not allow the propaganda of imperialists and Islamists to manipulate us.

The Turkish fascist state is taking advantage of what is happening in Palestine. On one hand, they show an angry face towards the events in Palestine, & on other hand, they are committing genocide against the Kurds in Bashur, Bakur & Rojava. Kurds need international solidarity.

What Hamas & Israeli regime did only killed & tortured the Palestinian people; The war between the Israeli regime & Hamas was a clear example of the war between Eastern & Western imperialism, which did not benefit the people. Don’t fight in their wars, fight against their wars.

I förbifarten kan nämnas att samma anarkistgrupp även har publicerat sina kritiska synpunkter om parollen “from the river to the sea“. Utifrån deras lokala erfarenhet i Iran/Afghanistan är detta en paroll som är klart konnoterad till den islamistiska högern.

Malms antiimperialism kritiserad från vänster

De föregående styckena gav exempel på anarkister och vänsteraktivister, i Gaza och i övriga Mellanöstern, som avvisar den form av anti-imperialism som landar i tanken på en strategisk allians med Hamas.

En likartad kritik framförs av Angry Workers, en brittisk grupp som i huvudsak är inriktad på informell arbetsplatskamp; de står i en tradition av rådskommunism och operaism. I just denna text kan jag uppleva deras klassanalys som rätt stelbent och jag blir inte helt övertygad om den alltid håller rent empiriskt i fråga om Gaza. Men den grundläggande kompassen är det inget fel på. Ett utdrag ur deras nya artikel (som rörde upp rätt hård debatt bland engelskspråkiga vänsterradikaler):

The Palestinian state powers undoubtedly have less military power and international state support in comparison to Israel – but that doesn’t make them ‘better’ or more worthy of support. This may shock the ‘anti-colonial’ left. On the one hand, we have the Fatah-controlled Palestinian Authority dominant in the West Bank, recognised by international capital, and, on the other, we have Hamas in Gaza, backed by Iran. Both are utterly bourgeois parties, made up of family-clans that work to reinforce each others’ domination over the limited resources in their territory and control the massive flows of foreign aid, brutally crushing the Palestinian working class.

Som ytterligare exempel på vänsterkommunistisk kritik mot en Hamashyllande antiimperialism kan tas en text av Ross Wolfe, som här knappast kan beskyllas för någon antifascistisk iver att stöta bort förkastliga åsikter. Han för ett strikt strategiskt resonemang om varför ingenting i Hamas verksamhet har förutsättningar att leda mot en social revolution:

First, in terms of the ideological composition of the forces resisting Israeli aggression. The issue is not, or should not be, whether “the right to resist” — a Lockean concept — is legitimate. Rather, it’s a question of what the political content of such a resistance amounts to. No doubt many in Gaza will feel that such resistance is justified so long as Israel continues to push a stateless population into increasingly cramped and unlivable conditions. But this does nothing to change the fact that the ideology of Hamas is fundamentally incompatible with Marxist politics.

Second, in terms of the practical efficacy of certain tactics of resistance and “resistance” as such. What is the actual effect of firing rockets into Israel, in response to airstrikes in civilian zones? Or, taking into account some of Hamas’ past tactics, suicide bombings? Considered simply as attrition, i.e. an attempt to “bleed” the enemy dry or break its will, this does not seem an effective or advisable strategy. If the significance of such actions is merely the gesture of defiance, symbolic but ultimately futile, then I’m unsure what their political payoff might be.

Hamas strategi har alltid varit att militarisera konflikten, att aktivt undertrycka andra former av kamp än den väpnade kampen mot Israel.
Att sitta i Sverige och säga att krig ska lösa Gazabornas misär, att de måste krossa Israel militärt för att kunna leva i fred, är varken realistiskt eller modigt. Det är cyniskt och naivt.

Vad handlar detta inte om?

1. Detta är ingen personlig vendetta mellan Fleischer och Malm, även om vi polemiserat förr och vi en gång i tiden varit politiskt aktiva i samma organisation. Snarare manifesterar sig här en skiljelinje som löper tvärs igenom den radikala vänstern, med rötter som går åtminstone ett sekel tillbaka i tiden. Att polemiken åter blossar upp tror jag handlar mycket om den vänsterradikalisering som skett bland unga i USA, där stora skaror har radikaliserats åt rätt olika vänsterhåll. Förvånansvärt många har attraherats av neoleninistiska positioner som kan innefatta en föregivet antiimperialistisk solidaritet med såväl Hamas som med Assad och Lukasjenka, liksom i vissa fall ett bisarrt skönmålande av Folkrepubliken Kina. Samtidigt har andra unga amerikaner upptäckt en mer frihetlig kommunism, som inte alls tillmäter “den nationella befrielsen” någon nyckelroll. Motsättningen låg i luften redan innan de amerikanska radikalerna hade samlats till den videokonferens där Andreas Malm gjorde sin intervention.

2. Detta har föga att göra med Anselm Jappe, vad han har sagt eller skrivit. I panelsamtalet fick Andreas Malm ordet före Jappe och körde sin inövade lovsång till Hamas, varpå en omskakad Jappe mest mumlade lite och drog. Men även om Jappe hade sagt någonting helt tokigt så hade det inte förändrat innebörden i Malms uttalande, vilket förtjänar att kritiseras i egen rätt.

3. Det är också jävligt irrelevant huruvida någon är tysk eller har tyskt påbrå.

4. Tämligen irrelevant i sammanhanget är också fenomenet “antideutsch“.
Antideutsch är namnet på en besynnerlig politisk strömning som bara existerar i den tyskspråkiga världen och faktiskt är rätt marginell även där, numera. Rörelsen växte fram ur 1990-talets militanta antifascism och ur restprodukterna av en äldre leninism/maoism. De blev kända för sitt maniska viftande med Israelfanor i olika sammanhang och de demonstrerade för Irakkriget. Där någonstans, för ungefär tjugo år sedan, nådde “antideutsch” sin kulmen, varefter dess olika beståndsdelar har glidit isär åt väldigt olika håll. Sjukast är tveklöst hur en liten grupp exmaoister kring tidskriften Bahamas lyckades röra sig hela varvet runt till att numera själva kalla sig höger, rechtsantideutsch, med en politik som helt byggs på att applådera krigsinsatser av Israel och USA samt att misstänkliggöra muslimer.
Nog för att detta är en spännande berättelse att gräva ner sig i om man råkar vara idéhistoriskt intresserad av vänstern i Tyskland. Då rekommenderar jag Gerhard Hanlosers bok som utkom härom året, på samma gång en historik och polemik. Lite tråkigt bara att den mest håller sig på den rena idédebattens nivå; jag hade önskat att han kunde skildra de sociala (maskulina) sammanhang där “antideutsch” under perioder har kunnat frodas. Men ändå, berättelsen är historiskt intressant, på samma sätt som att det är intressant att läsa Håkan Blomqvists bok Nils Flyg och nazismen, om hur Socialistiska partiet gick från att stå nära trotskismen till att hylla Hitler. Det finns historiska exempel på hur marxister hamnat katastrofalt fel. Väldigt ofta börjar dikeskörningen med en iver att inta en geopolitisk ståndpunkt i olika krig. En iver som återfinns såväl hos “antiimperialisten” Malm som hos “proimperialistiska” antideutsche.

5. Detta är ingen antisemitismanklagelse. Observera: jag påstår inte att Andreas Malm är antisemit. Jag har noterat att han är kapabel att känna igen och även fördöma antisemitism. Men han predikar också en antiimperialistisk ideologi som föreskriver dubbla måttstockar, en för vänstern i Sverige och en annan för Hamas. I vissa delar av världen tillmäts “den nationella befrielsen” en absolut överordnad prioritet. Följden blir att såväl homofobi som antisemitism måste bortförklaras såsom ickefrågor – något att ta itu med efter “den nationella befrielsen”.
Andreas Malms lovsång till Hamas innebär att praktiskt legitimerande av antisemitism. Det är inte liktydigt med att vara antisemit, men i vissa lägen kan det fan vara lika illa.
Jag har också förklarat varför jag tycker att Malms retorik om “den sionistiska entiteten” knappast bidrar till att dra en klar skiljelinje mellan Israelkritik och antisemitism – tvärtom.
Vi behöver dock inte fastna i bara denna fråga. Det finns nämligen hundra ytterligare skäl för vänstern att inte räkna Hamas som en allierad. Se ovan.

6. Jag uppfattar inte att Malms lovsång till Hamas har någon omedelbar koppling till hans engagemang i klimatrörelsen. Samtidigt finns det aspekter som rör förståelsen av staten och dess kapacitet, där Malms “ekoleninism” alls inte står oemotsagd i den radikala klimatrörelsen och där problemen i hans leninism blir ännu tydligare mot bakgrund av hans Hamashyllningar.
Läs gärna Bue Rübner Hansen i Viewpoint: “On the limits and pitfalls of Andreas Malm’s eco-Leninism“. Det är ingen renodlad polemik, utan mer en lång och omsorgsfull kritik som lyfter fram de frågor som Malm i sin statsfetischism undviker att ställa. Det är lite för lätt att uppställa Sovjetunionens “krigskommunism” (1918–21) som vägvisare för klimaträddningen, utan att ta hänsyn till att krigskommunismen föregicks av en social revolution som krossade Tsarrysslands befintliga statsapparat – eller till militariseringen av arbetskraften, eller till den fortsatta utvecklingen av Sovjetunionen under Lenin och senare Stalin.
Grejen är dock inte så mycket att Malm skönmålar sovjetiskt förtryck, som att hans idealiserande av staten får honom att tappa intresset för saker som nog är helt avgörande om vi vill tänka på fossilkapitalismens avskaffande. Bue Rübner Hansen skriver i Viewpoint:

Questions of care and other forms of non-productive and non-consumptive social agency, such as play and idleness, are left aside, as are questions of our rooting in soils and non-bordered ecologies, and our imaginaries of the good beyond the carbon economy, and the bad within it. Yet the answers to such questions are essential not just for a post-fossil society (a point to which I will return), but for the awakening of social desires.

Artikeln belyser också ett genomgående drag i Andreas Malms skriftställeri: det programmatiska förnekandet av all slags ambivalens.

7. Detta inlägg följs inte av något kommentarsfält. Har stängt av det för att slippa hantera en flodvåg av anonyma insinuationer och rasistiska utfall.

Konsumtionen som sjunker och stiger på samma gång

Över ett uppslag i söndagstidningen finner jag rubriken: “Konsumtionen sjunker för första gången på 30 år” (DN 25/4, s. 26–27). Tidningens ekonomidel återger innehållet i en forskningsrapport från Göteborgs universitet och konstaterar ett historiskt trendbrott:

Sedan 90-talets finanskris har svenskarnas konsumtion varit på ständig uppgång – men det är en trend som vänt under pandemin /…/
Sedan covid-19 bröt ut har den totala konsumtionen minskat med 4,7 procent.

Nu tycker säkert någon att jag gör mig naivare än vad jag är. Men i artikeln – och i forskningsrapporten – förklaras aldrig riktigt vad det är man vill mäta. Är det självklart vad konsumtion är och hur den mäts?

Det finns flera grundläggande frågor att ställa sig inför de siffror som rapporteras. Exempelvis:
1. Talar vi om “svenskarnas konsumtion” (oavsett var de befinner sig) eller om “konsumtion i Sverige” (oavsett vem som konsumerar)? Mellan dessa storheter finns ett betydande glapp som utgörs av dels turism, dels köp av allehanda digitala tjänster.
2. Syftar minskningen på den totala konsumtionen, eller konsumtionen per capita? Detta har givetvis viss betydelse i det 30-åriga perspektivet, eftersom Sveriges befolkning under tiden har ökat med uppemot två miljoner.
3. Var drar man gränsen mellan att konsumera och att investera? Ett klassiskt dilemma, särskilt när man talar om fastigheter (bostäder och fritidshus) eller om finansiella tjänster.

Att dessa tre saker inte reds ut i en DN-artikel är begripligt. Men det finns en annan sak som är ännu mer grundläggande. En sak som knappast kan lämnas hängande i luften när man slår upp rubriker om ett historiskt trendbrott. Jag tänker på åtskillnaden mellan det som man konsumerar och pengarna som man betalar. Vi kan också säga: materiellt och monetärt. Eller om man så vill: bruksvärde och bytesvärde.

Det är en sak att konsumtionen minskar, i materiella termer.
Det är en annan sak med minskade konsumtionsutgifter.

Dessa två saker kan givetvis gå hand i hand, vilket säkert också kan ha skett under 2020. Men det är också fullt möjligt för kurvorna pekar åt olika håll. Låt oss som exempel ta en av konsumtionsforskningens mest klassiska varor: korv.

Vi kan tänka oss att människor ett år äter exakt lika många korvar som förra året. Men priset på korv stiger. Kanske för att råvarorna blir dyrare, kanske för att staten inför en ny korvskatt, detta spelar mindre roll. Folk vill fortfarande ha sina korvar och är beredda att betala för dem. Alltså kommer den totala mängden pengar som folk lägger på korv att öka. Om vi mäter konsumtion i monetära termer så kommer alltså kurvan att peka uppåt. Men den materiella korvkonsumtionen har likväl inte ändrats det minsta. Så kurvan kommer att förbli helt platt så länge vi mäter antalet korvar, eller någon annan fysisk enhet, typ kilogram eller kilojoule eller kilometer.

I scenario nummer två tänker vi oss att det inträffar en ekonomisk kris. Människor håller hårdare i slantarna, men deras magar fortsätter att kräva sitt mått av korv. I stället för att äta färre korvar, drar människorna ner på sina kvalitetskrav. Ut med den närproducerade lammkorven – in med hot dogs av tvivelaktigt innehåll, till lägre pris. Antalet konsumerade korvar är samma, i vikt eller volym har ingen förändring skett. Men de totala konsumtionsutgifterna för korv har minskat till hälften. Huruvida konsumtionen har minskat är en svårare fråga att besvara. (Så länge alla korvsorter finns samtidigt på marknaden går det att göra en hedonisk regression, men denna bygger fortfarande på ett godtyckligt urval av kvalitetsparametrar.)

Konsumtionsrapporten går inte närmare in på just korv, däremot på mode. Det rör sig om en årlig publikation från Centrum för konsumtionsforskning vid Göteborgs universitet. Den senaste kom i december och det är lite oklart varför DN väntade i fyra månader. Den stort uppslagna nyheten handlar alltså om ett historiskt trendbrott: för första gången på 30 år så minskar konsumtionen i Sverige.

Konsumtionsrapporten hoppar över det där med att klargöra metod och begrepp. Men när man läser den så framgår det snart att den handlar om konsumtionsutgifter, snarare än om den faktiska konsumtionen. Mestadels används dock begreppet “konsumtionen” som en synonym med de penningsummor som läggs på konsumtion inom olika områden.

Konsumtionsrapporten drar då och då slutsatser som man får kalla rätt märkliga. Som den här:

Att svenskar spenderar lika stor andel av sin totala konsumtionsbudget pa? kommunikation trots den snabba teknikutvecklingen inneba?r att man fa?r avseva?rt mycket mer kommunikation a?n fo?r tio a?r sedan.

Jag är inte helt säker på vad “mer kommunikation” skulle betyda, eller om det är så lätt att kvantifiera. Men jag tycker det citerade utgör exempel på en tveksam spekulation från Konsumtionsrapporten, vars data ju inte handlar om vad folk får för pengarna, utan bara om hur mycket pengar de lägger ut.
Att utgifterna för “kommunikation” har gått upp över tid skulle kunna ha flera möjliga förklaringar. Det kan exempelvis bero på att priserna på kommunikationstjänster har stigit, kanske till följd av en viss monopolisering, efter att företagen tidigare tog underpriser i en hård konkurrens om marknadsandelar. Det kan också bero på att olika nöjen och fritidsaktiviteter som tidigare föll under andra kategorier numera har flyttat in i olika appar och därmed hamnar i totalsumman för “kommunikation”.
Liknande tvivel känner sig inför påståendet: “Svenska folket spelar allt mindre frekvent om pengar pa? exempelvis lotto, trav och tips. En tydlig minskning har skett sedan a?r 2013.” Hur man än försöker att avgränsa “spel om pengar” som konsumtionskategori så kommer det att bli godtyckligt. Om färre spelar klassisk lotto, är det nu desto fler som finner motsvarande spänning i att handla med aktier eller kryptovaluta. Särskilt under det senaste året har ju finansspekulation blivit “folkligt” på det sätt som bara sker i riktigt stekheta bubblor. Detta kan inte bara avskrivas som gambling, men att det finns ett sådant inslag är ovedersägligt. Samma sak med många onlinespel som kanske inte är “spel om pengar” i strikt mening, men ändå en jakt på loot boxes och spelvalutor. Om sådant tar över marknadsandelar från travet så betyder det inte att folk gamblar mindre än tidigare.

Men den stora frågan som Konsumtionsrapporten väcker är likväl hur man kan dra slutsatsen att minskade konsumtionsutgifter betyder minskad konsumtion. För att göra en sådan slutledning, med vetenskaplig trovärdighet i behåll, krävs ett minimum av teoretisk grund att stå på. Men något sådant ges inte. Konsumtionsrapporten handlar i realiteten bara om konsumtionsutgifter och borde avstå från att dra slutsatser som går utöver detta.

Det kan tyckas som en språklig petitess. Men tänk då på talet om att vi, för planetens skull, måste minska vår konsumtion. Då avses ju helt klart inte utgifterna, utan den materiella konsumtionen. Rubriker om att “konsumtionen har minskat” kan lätt missförstås som ett steg i rätt riktning. Men bakom minskade utgifter kan det mycket väl dölja sig en konsumtionsomläggning i riktning mot billigare och mindre hållbara produkter, alltså motsatsen till hållbarhet.

Senaste krönikorna: om varför Bitcoin bör förgöras, statlig hackning är osolidariskt, klickfarmar och informationssuveränitet

Numera skriver jag ju krönikor i ETC varje vecka. En uppdatering med de senaste ämnena:

  • Nu stormar det inom AI-forskningen.
    Om forskning kring algoritmisk diskriminering och “etisk AI”, apropå Googles utrensning av forskarna Timnit Gebru och Margaret Mitchell.
  • Så vansinnig är den nya kryptokonsten
    Om hur NFT-bubblan blåses upp till följd av stimulanspolitik och bidrar till kryptovalutornas bisarra slöseri med elektricitet.
  • Långsamhetens censur
    Varför vi inte bör tänka yttrandefrihet som en svartvit fråga, apropå Rysslands politik för “informationssuveränitet” och statligt styrda nedsaktning av Twitter.
  • Kryptovalutan bör förgöras
    En vässning av budskapet från krönikan om kryptokonst, som ett svar till de blockkedjeevangelister som försvarar elförbrukningen med att proof-of-work “snart” kommer att ersättas med proof-of-stake. (Kommer det någonsin att faktiskt hända?)
  • Socialdemokraternas kriminella kopplingar
    Här förklarar jag vad “hemlig dataavläsning” (statlig hackning) innebär i praktiken: att polisen köper kunskap om säkerhetsluckor och bidrar till att hålla dessa öppna, vilket i möjliggör en stor mängd nya brott.
  • Statlig hackning är osolidariskt
    Går vidare på förra krönikans tema. Varför det inte räcker med ett liberalt försvar av individens rätt till en privatsfär. Det som svensk polis vinner på att hålla säkerhetsluckor öppna har ett pris, i form av försämrad datasäkerhet, som i slutändan drabbar hela mänskligheten.

Vad kryptokonsten säger om pengarnas tillstånd

I detta inlägg tänkte jag återge en diskussionstråd på e-postlistan Nettime, med tankar kring den spekulationsbubbla i kryptovaluta som har vuxit fram kring så kallade NFTs, eller “kryptokonst”.
Själv har jag redan behandlat ämnet i en kort krönika i ETC, då mest om den vansinniga energiförbrukningen:

Precis som vanliga pengar förr var förankrade i guld eller andra ädelmetaller, har även Bitcoin sin koppling till en begränsad naturresurs, nämligen elektricitet. Enda sättet att skapa nya Bitcoins är genom att låta datorer lösa ytterst avancerade matteproblem och varje liten datorberäkning kräver energi. Sammantaget förbrukar nu Bitcoin nästan lika mycket elektricitet som hela Sverige, i storleksordningen 130 TWh per år. Lägg till detta alla andra kryptovalutor som bygger på motsvarande princip, inklusive Ethereum, som dominerar den växande marknaden för kryptokonst.

(Vissa som läser detta kommer genast att invända att Ethereum inte alls är som Bitcoin. Men det är det visst. Båda bygger på principen proof-of-work, det vill säga en sorts energimyntfot. Att sedan Ethereum i åratal sagt att man snart ska gå över till proof-of-stake betyder ingenting förrän det faktiskt sker och om så någonsin alls kommer att ske kan betvivlas.)

Nu till tråden på Nettime, som öppnas av Felix Stalder med två frågor, varav den första lyder:

What – after a decade of quantitative easing and crypto-currencies rising into the stratosphere – monetary value is indicating for the segment that profited the most from these developments and what does that mean for the rest of us?

Utgångspunkten är alltså det omtalade fall där konstnären Beeple har sålt ett stycke metadata för 70 miljoner dollar (eller snarare: för kryptovaluta motsvarande detta dollarvärde). Själva konstverket – en digital bildfil – är allmänt tillgängligt. Metadatan som sålts är i princip bara en garanti för att köparens kopia av filen har status som “originalkopia”. Frågan gäller vad detta kan lära oss, inte om konst, utan om pengar och om värdering.

Brian Holmes är först ut med sitt svar på Felix första fråga:

I believe that there are three distinct forms of money that currently operate in a hierarchy:

  • Infinite money which is produced and deregulated in the financial markets through the manipulation of information
  • Institutional money which is produced and regulated within national frames by governments seeking to stabilize social reproduction
  • Sweat money which is produced on the ground through the exploitation of labor paid at the bear minimum of survivability
  • The last form of money is the most extensive one, it’s the most common coin, the basis of most livelihoods on earth. Institutional money, however, has been carefully decoupled from sweat money; and infinite money has been decoupled from institutional money in its turn. Institutional money began to be produced through Keynesian management of national economies from the 30s onward, it’s inseparable from social democracy. Infinite money started up after the postwar gold standard was abandoned in 1971, and became what it is today with the introduction of computerized trading.

    What does infinite money mean to its owners? Financial capital is power when it is applied to institutions or labor processes. However it can also be used for status displays, what Veblen called “conspicuous consumption.” So you have to bring art back in. For better and mostly worse, “high” culture remains the noisy ghost at the top of the capitalist pyramid.

Konst har länge fyllt funktionen att förvandla pengar till prestige. Men det finns otaliga sätt att köpa prestige. Varför, frågar Felix, strömmar så mycket pengar just nu till blockkedjad metadata som hänvisar till bildfiler?

Why has NFT art become an object of prestige? I mean, for this amount of money, one could have bought a pretty mean yacht. So, what does it tell us about this social milieu that such a purchase confers bragging rights? And, since money is power, what are they planning to use this power for?

Rachel O’ Dwyer hör till de mycket få forskare som på allvar har undersökt det här fenomenet, närmare bestämt dess föregångare i form av “cryptokitties”, som hon skrev om i två artiklar redan 2018. Det handlar i förlängningen om hur konsten förvandlas till ett finansiellt derivat.

This shift from commodity to financial instrument also implies a different economic relationship to the artwork, where the certificate of ownership and authenticity, rather than the formal manifestation of the work itself, are what is most significant. The idea that economic value resides in a certificate of authenticity as opposed to in an artistic image, performance or experience chimes with the marketing of much conceptual and experiential art.

En köpare kan köpa ett konstverk som en tillgång, i hopp om att marknadsvärdet ska stiga över tid. Men köpet kan också vara köparens investering i sitt personliga varumärke, ett sätt att visa att man är en person som äger just denna konst. Pengar som “expressivt medium” är inget nytt, påpekar Rachel O’ Dwyer.
Nu ser vi dock ett närmande från två håll, menar hon. Å ena sidan: kommunikation som pengar (sociala medieföretag som blir till de nya bankerna). Å andra sidan: pengar som kommunikation (en explosion av antalet valutor, “coins”, tokens, poäng).

I’m interested in why now though, beyond growing the speculation in crypto.
The past five years has seen a huge rise in art as an asset class and art is seen as a good hedge against market volatility. Tokens create situations where these art investments have greater liquidity.
But I’m interested in why everyday users are interested in NFTs. Is it pure desperation and precarity – you’re in debt, you probably won’t own a house so why not make a bet and invest in a token that might win big.

Felix tar också upp detta med expressiva pengar:

Or, perhaps, something different, money has somehow morphed into an expressive medium in its own right. During the game-stop saga, I was struck by people saying that they don’t care if they would be losing money because they were here to make a point. This is a very unusual investment intention. Of course, this might well be a cynical strategy where somebody told others they shouldn’t care about losing money, so s/he could gain more, and more easily, but even then, the fact that a lot of people believed that somebody would think about investing in this way, tells us something.

Den andra av Felix inledande frågor handlade mer om vad för slags bedrägerier som kan tänkas spela in i dessa spekulationsbubblor:

And, assuming that this is not a cartoon version of a potlatch where wasting resources serves to put rivals to shame, how many different scams – money laundering would be an obvious contender – are being layered on top of one other to create this?

Apropå detta skriver Stefan Heidenreich (som skrivit den roliga boken Geld och medverkat Transmediale i ämnet).

could it be, that it’s a kind of hoax?
Like: two bubbles trying trying to keep each other up by leaning against one another: a fragile bitcoin market on the one side and a dysfunctional art market on the other side.

with the simple idea idea to create those crazy prices and to to lure luring real world money into the game.

Ontologiskt talat så kan man inte säga att pengar är, skriver Stefan. Det handlar om en “rekursiv numerisk operation under risk”. Så snart operationen har initierats, kan pengarna flöda. Man kan försöka att hålla på pengarna och i vissa fall kan det gå att stanna upp flödet, men pengarna blir inte operationella förrän de återgår i cirkulation (förutsatt att det finns någon som är villig att ta emot dem).

Angående lukten av bedrägeri så hänvisar Felix till en rafflande artikel av Amy Castor om den uppmärksammade rekordnoteringen inom kryptokonstbubblan när Beeple sålde en NFT för uppemot 70 miljoner dollar. Felix sammanfattar artikelns tes:

I suspect there is more to it, more layers of scamminess, but so far the story goes like this:

The buyer, MetaKovan, and the seller, Metapurse, are entities controlled by the same person, Vignesh Sundaresan.

Metapurse is a fund which owns digital art works. It’s mission is to “democratize access and ownership to artwork.” Quite a statement to make in relation to digital art, but the entire story is full of scammy rhetoric.

You can buy into this fund, called B20, then you own a tiny portion of its art works. You do this by buying special B.20 tokens. The value of these tokens reflects some speculative position on the underlying value of the art works held by the funds or profits to be made from selling these works.

There are 10 million tokens minted. 56% of these are owned by Metapurse/MetaKovan who thus controls the entire process in terms of writing to the blockchain. 2% are owned by Beeple himself (oh!). In December, Metapurse bought Beeple’s art work for 2.2 million. On January 23, Metapurse sold 1.6 million tokens at $0.36 a pop.

After the sale, which greatly inflated the value of the “assets” held by the fund, the value of the tokens rose to 23.00 and then fell back to 16.00. Given that buyer and seller are controlled by the same person, the actual costs for the purchase are only the feeds to be paid to Christie’s, some 9 million.

You can do he math yourself, but the profit margins are staggering, if Sundaresan manages to to get cash out his own tokens while it lasts.

What I find remarkable is the role of Christie’s in generating the narrative. Auction houses seem to have specialized in this lately, perhaps they always have. But, remember Sotheby’s sold a Banksy work that shredded itself (Oct 2018). Well, almost shredded. The story went around the world, greatly enhancing the value of the work. It’s hard to phantom that Sotheby’s did not examine the art work before hence realized that there was something hidden in the frame. Or, when Christie’s auctioned off the “Portrait of Edmond de Belamy” in December 2018. The value is really generated by the story, told by a blue-chip auction house.

The fact that all of this is so scammy doesn’t seem to matter, because it’s the money that makes it real, the sheer scale is self-validating, even if the money itself is barely real to begin with.

Rachel O’ Dwyer påpekar att detta påminner om när Damien Hirst år 2007 sålde en fånig diamantskalle för 50 miljoner pund, vilket etablerade honom som världens högst värderade konstnär. Köparen uppgavs vara ett konsortium av privata samlare som betalade i kontant, utan att lämna några spår. Sedan det sig att Damien Hirst själv var en del av detta konsortium. Ett skådespel för att blåsa upp konstnärens status, alltså.

Apropå samma artikel skriver Florian Cramer:

we now know that the buyer didn’t actually pay $69,346,250, but “$60 million in ETH and $9 million in fees, also in ETH” – a significant difference IMHO. The whole Christie’s sale thus boils down to a conversion of one type of ETH token into another type of ETH token within the portfolio of a crypto currency investment firm, and using the art market transaction as means of pumping the value of the latter.
So it seems as if the art market is used as a prop for financial transactions that would likely be illegal on regulated financial markets. Ben Lewis’ 2009 documentary film “The Great Contemporary Art Bubble” investigates the insider trade with Damien Hirst’s art, including the common phenomenon of a few collectors acting as cartels that inflate the prices of certain artists (which includes galleries who bid on their own artists in anonymous auctions). It seems as if this phenomenon is repeating itself, only that the insider trade and price manipulation now is no longer about the market value of an art work, but about the value of the currency with which it has been bought.

Brian Holmes igen:

Gaming the system is a feature, not a bug, of the financial markets. After you analyze it for a while (as I did for about a decade) you just get too disgusted to go on. /…/
What’s so sad is not only that we are relentlessly told that this is the best way of allocating capital to productive enterprise. Or for that matter, that we are relentlessly told the blockchain will save us from corrupt banks and governments. What’s tragic is that the scams of the oligarchy – or what Veblen called the “New Barbarians” – are consistently able to fascinate global public opinion, while the lived environment decays.

Ted Byfield ifrågasätter poängen med att alls ägna sin uppmärksamhet åt alltsammans:

If I drew a venn diagram of how uninteresting mass digital art, the art-systems economics, and cryptographic para-currencies have become, you’d think it was just a circle. There was a time when all three of these areas were fascinating, but in each the substantive groundwork was laid decades ago. What’s happening now no longer has any intrinsic relation to the specific, let’s say ‘crafty,’ details of these area.
/…/
We can ask why now, as Rachel does, talk about hoaxes as Stefan does, or lament the environment impact as John does, but I don’t see any of those lines of inquiry leading anywhere insightful or definitive. At a certain point in history, the cost–benefit of digging down in an effort to find something ‘real’ will become — like art bubbles, crypto-currencies, and assorted media objects — little more than an arbitrary way of framing some variation on ‘proof of work.’ Do you really think that, a decade or two from now, we’ll look back with 20/20 hindsight and regret ignoring this froth because it turned out to be seminal (or germinal) in some respect? I don’t. There are lots of non-events we were right to ignore as noise. This conjuncture is one of them.

På vilket Felix svarar att “intressant” inte är en egenskap hos ett objekt, utan hos en fråga (och Venndiagram signalerar frånvaron av frågor). Touché!
Sen ställer han själv en intressant fråga om kryptovalutornas värde:

What value does 1000 bitcoins confer to the person holding it? At the moment, seemingly U$ 60 million. Almost enough to buy an original copy of a gif. But sell your bitcoins now? No way. As a believer in bitcoin, you are convinced that if you hold it just long enough, then it will become worth 600 million, 6 billion, or 60 billion. Particularly when the next crash wipes out fiat money. On the other hand, you also know that it could crash to zero in no time. If the Chinese government decides to promote their crypto, bans bitcoin, and executes some traders, things can turn quickly. So, it’s a kind of quantum state, everything and nothing at the same time. Why, then, not spend some of it on a gif? no more, no less real, than the money that was spent on it.

Ted Byfield kommer med ytterligare ett uppslagsrikt inlägg. Här ett utdrag:

One distinctive feature of the last decade+ — since the 2008 meltdown — has been the normalization, even banalization of a ‘Powers of Ten‘ illogic. The leaps in ‘public’ numbers are so far beyond any grounded comprehension that words literally fail: in writing and speech, the difference between millions, billions, and trillions is just a letter or two. That ‘problem’ has played a non-trivial role in governments’ willingness to bid bailouts up and up and up, on scales that ceased to be linear. /…/ The linguistic accident that orders of magnitude are distinguished not by mind-bending math but, instead, by a letter or two has played a pivotal role in enabling this escalation or acceleration.
/…/
Things like the NFT bubble, almost a kind of foam so many and interconnected are the constituent bubbles, is a direct result.
/…/
But of course these differences aren’t really reducible to a few letters, are they? Hence, in part, the growing reliance on graphics to ‘show not tell’ what the differences mean. Over the last year, no thanks to Covid, we saw these graphics consume entire front pages of newspapers not just to a degree never seen before but in ways never seen before. As happened in a cruder form in the wake of 2008, though, the shifts in order are so extreme that they even challenge the physical formats of a print media (which webbified versions still refer to and depend on). Yesterday’s gob-smacking gyrations becomes tomorrow’s barely perceptible noise at the foot of an impossibly steep visual cliff. A prime example is the 27 March 2020 issue of the NYT, which depicts a nightmare only a designer could love — the entire sixth column is stripped of any prose and taken over by a graphic spike:


/…/
What strikes me about this discussion is all the sniffy moralizing, what with the go-to reference points of ‘scam’ and ‘hoaxes.’ Yes, Bitcoin consumes more energy than N countries, sure, but — again — we’re back in the realm of incomprehensible orders of magnitude: ‘miners’ don’t GAF how much CO2 a GIF NFT generates — they’re looking at the Lambo. We could save oceans of e-ink if we just recognized that we’ve had the solution to that problem ever since Pigou suggested it almost exactly a century ago: tax the shit out of cryptocurrencies and anyone or anything that touches them. Non-fungibility is a two-edged sword: it might guarantee that a GIF is unique, but it also ensures that all the resulting liquid wealth it generates is indistinguishable. That’s the basic premise of financial enforcement: it doesn’t matter which dollar you tax or confiscate. It’ll all just move offshore you say? We know how to deal with that too. The only thing that’s lacking is the political will to tackle the problem, but that doesn’t have anything to do with cryptocurrencies per se.

Geert Lovink
som driver MoneyLab
och bedrivit en kritisk undersökning av kryptoekonomin i ett flertal år,
ger sig också in i tråden. Han skriver bland annat:

Money is pouring in, it is generated out of the blue, and as a consequences draws in more investors (the Elon Musk effect). This money now has be parked somewhere. As we need, the right-wing liberarian mindset is pretty introvert. It is not going to invest it in climate change tech or social anti-capitalist struggles. The crypto assets want more crypto, ergo one way to is crypto art.

Felix Stalder försöker klarlägga vad som faktiskt har bytt ägare:

The NFT in the blockchain, recorded for eternity, does not contain artwork itself, but metadata pointing to the art work. It basically says, the file over there is the ‘originalcopy’ and I own it. Of course, everyone can still copy the art work over there (assuming it’s a public location), but only that file on that location is the “original” one. Of course, if that server disappears, then the meta data point to nowhere, and becomes impossible to distinguish between the copies that might float around somewhere.

One way to sidestep this is not to point to a location, but to a hash, which can stored anywhere in a decentralized file system.

In Beeble’s case, the token contains metadata that points to such a hash (a IPFS file). This has the advantage that it’s not depended on a server which may or may not be around for very long, so it removes the dependency of the particular entity which host the server mentioned in the token.

Den allmänt tillgängliga metadatafilen för detta övervärderade konstverk är, enligt Felix, en hänvisning till den webbserver (makersplace.com) där bildfilen finns tillgänglig.

In other words, the seller, in order to have any object at all, is dependent on makersplace.com to remain online. In this case, it doesn’t really matter, because buyer and seller is, in effect, the same person. But in other cases, the buyer becomes dependent on the seller for as long as s/he hold be token. Of course, the “originalcopy” could also be stored in decentralized file system, but apparently, this is not done very often. Some people have called this structure “long-game extortion”.

Här hänvisar Felix i sin tur till en serie tweets av Jonty Wareing. Här kommer ett utdrag:

Out of curiosity I dug into how NFT’s actually reference the media you’re “buying” and my eyebrows are now orbiting the moon

Short version:
The NFT token you bought either points to a URL on the internet, or an IPFS hash. In most circumstances it references an IPFS gateway on the internet run by the startup you bought the NFT from.
Oh, and that URL is not the media. That URL is a JSON metadata file
/…/
Which means when the startup who sold you the NFT goes bust, the files will probably vanish from IPFS too
/…/
In short: Right now NFT’s are built on an absolute house of cards constructed by the people selling them.
It is likely that _every_ NFT sold so far will be broken within a decade.
Will that make them worthless? Hard to say

“NFT startups are long-game blackmailers” is an entertaining concept

Rachel O’ Dwyer förtydligar:

With a few exceptions where people actually encode images into the hash (see https://cryptograffiti.info) the only thing you own with cryptoart is the act of ownership itself. People sometimes draw comparisons between owning cryptoart and owning a collectible like a baseball card (you own ‘this’ card but you don’t have any rights to the image etc) but in this case, you don’t even own the card. To me this is emblematic of a shift from the artwork as commodity to the artwork as a financial asset or increasingly as a financial derivative.

Ted Byfield påpekar att den här logiken länge har funnits i konstvärlden, där frågor om proveniens blivit allt mer komplexa sedan konceptkonstens genombrott. Konstverk kan ha ett värdering “i sig” som förblir rent hypotetiskt så länge man inte kan dokumentera dess tidigare ägare och marknadstransaktioner. Ännu ett långt och uppslagsrikt inlägg av Ted:

As art prices have soared and arty milieus have mushroomed over the last decades, standards for authenticating works have gone completely mad. Their ostensible purpose is to reduce the risk of forgeries, but mostly it just creates bullshit jobs in the culture sector. “What did you do today?” “I verified that petrified mass of shrimp carcasses and noodles in a garbage bag as an authentic artifact of Rirkrit Tiravanija’s seminal 1992 performance at the 303 Gallery rather than, as most thought, a contemporary forgery or, as some believed, an artifact of the performance he did three months later at Andrea Rosen. And how was your day?” It’s just plain-old manual proof-of-work.

This growing focus on provenance is just one tiny facet of the rising culture of authentication. The same kind of thing has also happened with people’s work résumés and academic records, process and product certifications like ISO 9000/1 standards, heightened security techniques from currency design to 2FA techniques, commodity-sourcing certifications (everything from Fair Trade agricultural products to isotopic analyses of nuclear materials), ART STOLEN BY THE NAZIS – the list goes on and on and on and on.

Taken together, this all makes it clear that we live in the Age of the Fake. That’s not to say everything is fake or anything is real – it just means that, as a civilization, we’re more and more consumed by the endless busywork of trying to establish not-fake. When you log in to some account you aren’t proving who you are in any meaningful sense, you’re merely giving the receiving end evidence (i.e., reasonable grounds for limiting their liability) that you aren’t who you aren’t. And, of course, when you prove you “aren’t a robot” by doing some re/captcha, you’re helping to train ML systems to do image-recognition, or at least a few years ago you were. By now there are probably dozens if not hundreds of abstract meta-derivative auction systems built on top of that that, so you kill time clicking on pictures of fire hydrants instead of taking up more valuable CPU cycles bothering someone else with whatever you’re on about. If that hasn’t happened yet, it will soon enough: for example, a service that targets neo-nazis and wastes their time so they don’t waste everyone else’s would be a really good thing, wouldn’t it? But, then, an entire task force at McKinsey could waste time preparing a report surveying which political beliefs are most easily ‘triggered’ into clicking on cows rather than getting something done. Oh, wait, Facebook, never mind.

Also, it’s worth noting that pretty much zero disinterested third parties ever have actually gone to the trouble authenticating some NFT-ish art thing. In practical terms, doing so might be difficult to the point of impossibility. I could claim “I have the ur-NFT” but for you to validate my claim, you’d need to spend $BIGNUM effort learning masses of hypertechnical bullshit involving some ridiculous hodgepodge of protocols, services, providers, actors, reputations, etc. Who can be bothered? $SMALLNUM time passes and hey, presto, my claim has gone unchallenged — and, as with most things, all that was aerial condenses into some good-enough approximation of solid, and in itself it comes to serve as de facto evidence of authenticity. Because, really, no one can be fucking bothered.

To anyone who’s spent some time thinking about the modern sense of information, this should sound ‘eerily’ familiar. In Shannon’s model, information isn’t the thing itself, it’s better understood as a measure of the reduction of uncertainty that it might be something else. When we think someone has transmitted the letter “A” to us, we didn’t really get an A, we just got [letter] are and able to establish a high level of confidence that it isn’t B through Z. But as you read this mail, you aren’t concerned with “Wait, is that apparent instance of the letter A *really* an A? And what would it mean if my confidence level were lowered by N%?” You just read. It’s the same with NFTs, except the people who make them are getting paid better than I am for typing this. But I’m reasonably confident that this email is somehow more important than whatever pot-induced NFT stunt Elon Musk is doing today.

Und wo weiter.

Få orkar väl läsa detta, men för den som ändå har scrollat hit kan tipsas om en tecknad serie i The Guardian som slagkraftigt sammanfattar det väsentliga.

Nazister och yogamammor i allians? Fyra vanliga missuppfattningar om vaccinmotståndarna

Hur ska man förstå den brokiga framträdelsen av vaccinmotståndare som plötsligt tar utrymme med sina konspirationsteorier? Hundratals demonstranter anförda av en analdoktor som kräver “frihet och sanning“, konfronterar polisen, kränger naturmedicin och tycker att det i största allmänhet är viktigt med en öppen diskussion om den eventuella förekomsten av en allsmäktig judisk konspiration bakom såväl vaccinerna som bankerna och feminismen. Nu på lördag ska “Frihet Sverige” åter demonstrera och den här gången väntas det fler nazis.

“Märkliga allianser har uppstått i pandemins kölvatten”. Så lyder det typiskt liberala det konstaterandet: öppningsmeningen till en ledartext med lika typisk avslutning. Det liberala resonemanget landar vanligen, med en suck, i slutsatsen att konspirationsteorier är farliga och bör motverkas – men något som tyvärr alltid kommer att uppstå, likt ett naturfenomen.

Och plötsligt gör yogamammor som dricker silvervatten gemensam sak med personer som förnekar Förintelsen, tror på en judisk världsregering eller hemliga pedofilnätverk.
Även om man har helt olika värderingar och politiska uppfattningar enas man av att ha ”vaknat” och genomskådat elitens dimridåer.

Beskrivningen är väl inte fel i sak, det är bara analysen som är så uddlös. Den kan varken ge någon förklaring eller alternativ till en tilltagande politisk och medicinsk paranoia.

Texten som jag citerade ur är bara ett exempel ur mängden. Jag syftar inte på någon särskild tyckare, inte bara på uttalat liberala ledarskribenter, utan på en genomgripande tendens i hur journalistiken tar sig an konspiracismen. Återkommande görs en rad antaganden, som kanske snarare är fördomar.

Här tänker jag alltså inte på någon särskild tyckare eller text, utan mer grundläggande i hur journalistiken tenderar att ta sig an konspiracismen. Återkommande görs det en rad antaganden, som kanske snarare är fördomar.

Man utgår från att konspirationsgänget av vaccinmotståndare är en ny allians där extremerna möts, en allians som till sin karaktär är både amerikansk och digital. Låt mig helt kort ifrågasätta dessa fyra antaganden.

1.

Man tittar på protesternas brokiga yttre och konkluderar att detta måste vara en “ny allians” eller rentav en “ohelig allians”. Antagandet är alltså att det rör sig om en allians. Det vill säga ett flertal aktörer som kommer från var sitt håll och har sina egna mål, bara för att nu, till följd av en historisk nyck, finna varandra kring en sakfråga. Allianser är någonting som ingås av rationella subjekt, som är förmögna att agera taktiskt och alltid kan välja att bryta alliansen.
Jag skulle betrakta detta som en hypotes, men jag är inte alls säker på att allianshypotesen stämmer. En alternativ hypotes kan handla om att det vi ser inte bara är en allians, utan någonting mer “organiskt”. Att det finns en intellektuell och institutionell historia som bildar ett inre band mellan de fraktioner som visserligen skiljer sig i yttre framträdelse. Detta innebär inte att alla vaccinvägrande yogamammor egentligen är nazister, eller tvärtom. Däremot har den konspirationsbaserade världsåskådningen – inklusive den gamla nationalsocialismen – alltid hängt samman med en vurm för olika former av alternativ medicin. Det är alltså verkligen ingen “ny” allians (om det alls ska kallas för en “allians”)

2.

Idén om att “extremerna möts” är politisk metafysik på högsta nivå. Åtskilliga gånger har den återkommit i rapporteringen om konspirationsteoretikernas coronaprotester. Exempelvis när de som kallar sig “Querdenker” började hålla demonstrationer i Tyskland förra året. Då rapporterade Sveriges Radios korrespondent: “protesterna har också skapat oheliga allianser mellan radikala grupper på de yttersta vänster- och högerkanterna, och anhängare av olika konspirationsteorier”. En typisk rubrik på en svensk ledarsida lyder “Vaccinmotstånd – från vänster till extremhöger“.
Att högerradikala profiler och organisationer deltar är uppenbart och väl dokumenterat. Det är lögn att hävda en symmetri till vänster. Förvisso figurerar det i dessa sammanhang (som så många andra) personer med olika politisk bakgrund, såväl höger som vänster och även mittemellan. Men det är inte samma sak som att vänsterextrema element allierar sig med högerextrema. De individer med vänsterprofil som har dykt upp bland konspirationsteoretikerna har, mig veterligen, inte på många år tillhört någon vänsterradikal rörelse. En och annan gammal besviken sosse har däremot dykt upp. Samt personer som till det yttre ser ut som punkare eller hippies – men nej, dreadlocks är ingen bra indikator på vänsterradikala sympatier och har inte varit det på länge.
Vanligt är däremot att konspirationsteoretikerna definierar sig själva som “varken vänster eller höger”. Detta bekräftas också i en studie från SOM-institutet. Den gjordes för nästan ett år sedan och har vissa svagheter, exempelvis tar den inte upp vacciner eller alternativmedicin, utan tar bara sikte på konspirationsteorin om att “coronaviruset är ett biologiskt vapen skapat av människor”. (Många av högerdemonstranterna verkar snarare hävda att pandemin är en alldeles naturlig influensa vars farlighet har överdrivits av krafter med en ondskefull agenda.) Slutsatsen där blev, i vilket fall, att den aktuella konspirationsteorin hade lägst stöd bland människor som identifierade sig som “vänster” och högst stöd hos SD-sympatisörer.

3.

“De teorier som fått spridning under pandemiåret är i hög grad en direktimport från USA“, skriver SvD. Självklart kommer mycket från Amerika, så brukar ju vara fallet inom såväl politik som andlighet och populärkultur. USA är förvisso ett land som från början har präglats av en apokalyptisk paranoia, vilket än i dag bildar en klangbotten för konspirationstänkande. Men det betyder inte att svenska konspiracister bara ägnar sig åt ideologisk import. Alternativmedicin och konspirationteorier frodas ju sedan länge även i Europa och fann en ny stor marknad efter östblockets fall. Kombinationen har predikats inte bara av hälsoentreprenörer och influencers, utan i vissa fall även av muslimska imamer och rysk-ortodoxa präster. Utbytet av idéer i dessa kretsar är internationellt. Därför är det troligen fel att bygga analysen på att vaccinmotståndet skulle vara en importprodukt från USA.

4.

Vidare föreställer man sig gärna att allt detta är en produkt av internet. Visst ligger det någonting i att “marginella” grupper och idébubblor har lättare att finna varandra nu än tidigare. Det är också signifikant i vilka medier som vaccinmotståndarna nu mobiliserar sig, med närvaro av öppna nazister (i Sverige verkar det främst handla om Facebook samt Telegram).
Men vaccinmotståndet är inte något som först har fått spridning via sociala medier. Dess historia löper längre tillbaka än så – och det har dessutom fortsatt förankring i fysiska träffar inom ramen för en alternativmedicinsk subkultur av terapeuter och föreläsare. Man bör därför inte vara alltför rask att skylla alla tokerier på det digitala.

Under lång tid har det i Sverige funnits en rörelse där vaccinmotstånd och alternativmedicin kopplas in i ett större konspirationstänkande där antisemitismen aldrig varit långt borta. En rörelse som nådde ut via tryckta tidskrifter som såldes i hälsokostbutiker, via healers och livscoacher. Till detta spår tänkte jag återkomma i ett uppföljande inlägg.

Avslutningsvis måste jag bara tipsa om senaste avsnittet av podden Apans Anatomi, med rubriken “I nyliberalismens ruiner” (lyssna gärna via Radio Noden). Mathias Wåg utvecklar där ett viktigt spår som han redan har tagit upp i Aftonbladet, nämligen sambandet mellan vaccinmotstånd, klimatförnekelse, konspirationsteorier och nyliberalism. Det sistnämnda begreppet används alltför ofta på ett slentrianmässigt sätt, men i poddavsnittet bjuds på en strålande analys av den gästande historikern Johan Pries. Mot slutet knyts trådarna ihop och det blir tydligt hur vaccinmotståndet är rotat i en extrem individualism som helt enkelt inte kan acceptera att det finns kollektiva, globala problem som kräver gemensamt agerande för att lösas.

Krönikör i ETC

Jag har fått ett nytt uppdrag som krönikör i tidningen ETC. Senast jag hade ett krönikörsuppdrag var 2007–2011 då det fanns en gratis veckotidning som hette Metro Teknik och som lät mig skriva om lite vad som helst med koppling till “teknik”. Uppdraget nu är väl inte helt olikt, även om ETC har en mer tydligt politisk inramning.
Nu presenteras jag visst som “ETC:s expert på den digitala utvecklingen”. Oj. Vad har jag gjort för att förtjäna denna experttitel? Och vad menas ens med “den digitala utvecklingen” när året är 2021? Jag är inte helt säker, men å andra sidan har jag bara 2000 tecken till mitt förfogande. Varje vecka. Det känns både roligt, lärorikt och svårt. Min ambition blir att pendla mellan mer vardagsnära frågor och mer spekulativa utblickar över mot den politiska ekonomi som håller uppe de digitala medierna. Hittills har jag hunnit med tre krönikor i ETC, där tonvikten har legat på det mer vardagliga:

Yttrandefrihet, Hegel och sociala medier

Medierna i P1 har i helgen tagit upp frågan om de sociala mediernas framtid efter Twitters utkastande av Trump. Även jag hörs säga några rader, apropå min artikel i Expressen. Men den stora behållningen var att få höra en längre utläggning av Nicklas Berild Lundblad, som nyligen har avslutat sitt högt uppsatta jobb på Google. Därmed inte sagt att han talar som en apologet för Big Tech. Frågan om vilken position han talar från är betydligt mer intrikat.

Nicklas Berild Lundblad börjar med att slå fast att den tekniska utvecklingen inte löper linjärt, utan “hoppar mellan olika jämviktstillstånd”. Bara för att vissa medietjänster – som Twitter eller Youtube – har dominerat i sin nisch sedan över tio år, så kan vi inte räkna med att deras positioner kommer att bestå genom 2020-talet. Här kan man dock invända att utfallet knappast bara beror på “den tekniska utvecklingen” – de aktuella företagens dominans är ju både ekonomiskt och politiskt förankrad. Det termodynamiska talet om “jämviktstillstånd” riskerar att mystifiera de verkliga maktförhållanden som upprätthåller det som kan upplevas som “jämvikt”.

Vi får också en historisk tillbakablick på 1800-talets tidningspress, som ju i hög grad verkligen vara skräppress – full av förtal och grundlösa spekulationer. Det tog tid innan den traditionella journalistiken etablerade sina normer. På liknande sätt kan det nu, med frågan om de nyare medieföretagens roll i politiken, ta 5–10 år “innan man landar”, förklarar Nicklas Berild Lundblad och fortsätter:

vägen framåt är förmodligen inte rak, utan det kommer att vara kast hit och dit, pendeln kommer att svänga mot kanske ett strikt ansvar för innehåll, och sen kommer man inse att det var ingen bra idé och så måste man långsamt förhandla yttrandefriheten.
Det enda vi måste titta på är: hur böjer sig den långa vågen. Böjer den sig mot ett ställe där vi faktiskt får inte bara mer yttrandefrihet, utan en mer värdefull yttrandefrihet. Och det här är svårt, för när man tänker på yttrandefrihet så tänker man ofta på yttrandena själva. När vi har en debatt om plattformarnas ansvar då handlar den debatten ofta om de ska ta ner den här videon, eller stänga den här facebookgruppen. Man tittar på de enskilda innehållsbitarna. Men vad vi egentligen borde vara intresserade av är förstås det offentliga samtalet i sig och hur det påverkas utan ny teknik. Där är det ju så att nästan all tidigare yttrandefrihet som vi har haft har varit inbäddad i olika typer av institutioner.
När John Stuart Mill försvarar yttrandefriheten – han tas ofta som en av de mest extrema försvararna av yttrandefrihet – då försvarar han pressfriheten. Han försvarar alltså yttrandefriheten inbäddad i en institution och ett ramverk. Han försvarar inte det fullständigt nakna yttrandet utan några som helst kontexter, sammanhang eller institutioner. Det finns ingen som har gjort det i historien, av det enkla skälet att yttrandefriheten måste vila i någonting, den måste ha ett ramverk, en institutionell kontext. /…/
Det är det vi måste börja koncentrera oss på att lösa. Vi ska inte besvara frågan om en viss video ska tas ner eller vara uppe, vi ska besvara frågan: hur bygger vi en bättre offentlig sfär, ett bättre offentligt samtal. Det är en mycket svårare fråga.

Filosofen som nämns vid namn är J.S. Mill, men det är omöjligt att inte åter tänka på G.W.F. Hegel. Betoningen av ett positivt frihetsbegrepp – i detta fall en yttrandefrihet som inte är ett abstrakt ideal, utan alltid är “inbäddad” i ett större sammanhang, i ett “ramverk” – är typiskt hegeliansk.
En fördel med detta tänkesätt är att det hjälper oss att höja blicken, så att vi inte fastnar i dagfrågor om enskilda yttranden, om enskilda användare eller för den delen vad som står i enskilda tjänsters användarvillkor. Emellertid lämnas vi med problemet om vilket “vi” det är som ska bygga “en bättre offentlig sfär”. Hegelianismen tycks här mycket nära att tippa över i någon form av teknokrati, en offentlighetens ingenjörskonst.

En hegeliansk analys måste givetvis historicera sig själv. Även detta är något som görs, i vart fall antydningsvis, av Lundblad. Betänk då att han redan vid 1990-talets mitt skrev glatt utopiska texter om internet som befriande kraft i tidskriften Nyliberalen, följt av den intressanta boken Teknotopier (2000), följd av Det låsta nätet och anonymitetens fiender (2002). Därefter fortsatte han att tala om “rätten till anonymitet” som “en förutsättning för nätets frihet”. Ett helt annat frihetsbegrepp än vad Lundblad tycks ha landat i nu, efter sina år på Google! (Se även hans aktuella text “Plattformars ansvar – en guide för perplexa“.)
Lundblad fortsätter i Medierna:

Om man går tillbaka och tittar på hur vi tänkte i början på internet, i den cyberlibertarianska perioden, då trodde alla att världens yttrandefrihet skulle globaliseras och homogeniseras /…/ att i princip allt skulle vara tillåtet. Det tror jag är rätt tydligt att så inte är fallet över huvud taget. Yttandefriheten är rotad i de politiska samfund där man yttrar sig, där det offentliga samtalet lever. Och det ger upphov till en intressant fråga: hur stort kan ett offentligt samtal vara?
Min hypotes nu är att /…/ det verkar som att det finns en största möjliga storlek för det offentliga samtalet. Jag vet inte hur stor den är, om den är regional eller europeisk, eller om den är faktiskt är nationell, eller lokal till och med. Men det verkar finnas en största möjliga storlek /…/ Det kan leda till helt nya idéer vad gäller teknikens utveckling och frågan om hur vi bäst stödjer det offentliga samtalet.

Den teknokratiska frågeställningen reduceras här till en fråga om skala. Det påminner om en aktuell artikel i The Atlantic, vars redaktör Adrienne LaFrance citerar Ethan Zuckerman: “I think the sweet spot is 20 to 20,000 people”. Problemet med “det internet vi känner” skulle alltså vara att jakten på storskalighet ständigt överskrider någon form av naturliga gränser för goda samtalet. Zuckerman har dock varit öppen med att denna jakt drivs av ekonomiska realiteter; nätets “syndafall” var att det blev beroende av reklamintäkter. Frågan om intäkter – för att inte tala om ägande – är däremot frånvarande i de mer teknokratiska inlägg som nu publiceras lite överallt, exempelvis hos Adrienne LaFrance.

Nu ska man väl inte vänta sig att en utpräglat marknadsliberal tänkare, som Nicklas Berild Lundblad, ska ifrågasätta det privata ägandet av medier. Men nog är det signifikant hur han – på vältaligt hegelianskt vis – betonar att marknaden inte kan stå helt på egna ben.
Signifikant är även hur frågan om “största möjliga storlek på det offentliga samtalet” görs endimensionell. Från det lokala, via det nationella och de större regionala blocken, till den globala nivån. Man kan förstås – särskilt om man vill värna politisk stabilitet – önska att offentligheterna ska kristallisera sig så, det vill säga territoriellt. Så att alla människor som bor i ett visst område exponeras för ungefär samma samtal, via ungefär samma utbud av mediekanaler. Men som jag skrev här, i förra inlägget, finns det ju redan nu många exempel på en fragmentering som följer helt andra skiljelinjer. Inte geografiska, utan exempelvis politiska. Det är då man brukar tala om “filterbubblor”. Vilket möjligen är själva det problem som ska lösas, ur det teknokratiska perspektivet.