Ekonomipriset till Nordhaus: hur klimatkrisen skjuts på framtiden

Jag kommer nog aldrig att jubla när Ekonomipriset delas ut. Vad som sägs vara ett pris i “ekonomisk vetenskap” handlar i praktiken om att befästa den ortodoxa nationalekonomins dogmer.

Årets pris till William Nordhaus och Paul Romer känns ändå intressant att ta avstamp i, då det riktar ljuset på hur den ortodoxa nationalekonomin arbetar med att införliva sådant som tidigare har uppfattats som utomekonomiskt. Kort sagt handlar det om växthuseffekten (Nordhaus), teknikutvecklingen (Romer) och hur dessa saker kan tänkas samman till mer eller mindre naiva framtidsscenarion.

Själv har jag intresserat lite för Nordhaus eftersom han på ganska rättframt vis har ifrågasatt de officiella metoderna för att mäta inflation, i fråga om kvalitetsförändringar och nya produkter. Som ett småkul tankeexperiment försökte han indexera priset för belysning över flera tusen år. På sätt och vis öppnar han dörren för en indexkritik, men hans egen argumentation förblir ytterst ensidig; Nordhaus utgår helt enkelt från att varuvärlden bara kan förbättras och att förbättringarna är större än vad någon tidigare vågat räkna med. Alltså är inflationen lägre än vad den officiella statistiken visar, alltså utvecklas både reallöner och produktivitet bättre. Jag återkommer till detta senare och tänker nysta lite mer i hur denna historiefilosofiska hållning (vilket det ju ytterst är) spelar in i de klimatekonomiska modellerna.

William Nordhaus prisas ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys”. Kungl. Vetenskapsakademien förklarar:

I mitten av 1990-talet blev han först med att skapa en integrerad beräkningsmodell (Integrated Assesment Model), det vill säga en kvantitativ modell som beskriver samspelet mellan ekonomi och klimat. Hans modell integrerar teorier och empiriska forskningsresultat inom fysik, kemi och ekonomi. Nordhaus modell är nu vida spridd och används för att simulera hur ekonomi och klimat samverkar över tid. Den gör det möjligt att undersöka konsekvenserna av klimatpolitiska styrmedel, till exempel koldioxidskatter, under olika naturvetenskapliga förutsättningar.

Energisystemforskaren Max Jerneck är välformulerad när han kallar priset till Nordhaus för “en skamfläck”:

Nordhaus har nämligen under många år varit den mest framträdande förespråkaren för att hålla tillbaka med klimatåtgärder, med argumentet att vi i framtiden är rikare och då kommer att ha bättre råd. I en värld av ändliga resurser måste man prioritera mellan dagens och framtidens behov, menar han. The Economist liknade hans logik vid att det för oss att minska klimatpåverkan idag för att gagna framtidens människor vore motsvarigheten till att be fattiga bönder på 1800-talet att frångå sin kornvälling för att vi idag skulle ha fler datorer. Bakom den här slutsatsen (kan man verkligen skicka kornvälling till framtiden?) ligger en sammanblandning av monetära och fysiska resurser, mellan resurser som är förnybara och ändliga. Om vi bränner olja idag finns det mindre av den kvar om hundra år, men om vi investerar hundra miljarder i förnybar el idag finns det varken fler eller färre miljarder att investera i det om hundra år. Omställningen till ett förnybart samhälle är framförallt en fråga om arbetstimmar, och de kan vi inte spara och skicka åt våra ättlingar. Däremot kan vi spara våra ekosystem. Nordhaus ser klimatåtgärder som kostnader och inte som investeringar.

På samma spår, lite mer ordrik, är Andreas Gustavson i ETC:

Faktum är att årets vinnare har förvärrat klimatkrisen genom att erbjuda en ständigt öppen nödutgång för den som helst väntar med nödvändig omställning. /…/
hans strategi utgår från att vi har mer välutvecklade finansiella muskler imorgon jämfört med vad vi har idag, så bättre att skjuta tills imorgon. Inte allt, men mycket. Det är hans nödutgång. Eftersom att ekonomiska resurser är begränsade kan de inte uteslutande användas för kommande generationers räkning. /…/
William Nordhaus räknar baklänges. Tre procent i diskonteringsränta, så mycket ska vi idag betala för framtiden. Som vore kalkylen ens möjlig. Det här är ett extraordinärt tossigt sätt att hantera klimatkrisen. Eller inte hantera.

Peter Dorman, heterodox nationalekonom och bloggare, sätter priset till Nordhaus i ett sammanhang.

Nordhaus har länge debatterat med en annan världsberömd nationalekonom, Martin Weitzman på Harvard, som kort sagt tar klimatkrisen på mycket större allvar. I stället för att bara kalkylera på marginella vinster och förluster, insisterar Weitzman på att vi har att göra med en möjlig katastrof, som i slutändan undandrar sig varje möjlig prislapp. Vilket alltså är otänkbart för Nordhaus.

Många hade väntat sig ett ekonomipris som satte ljuset på sambandet mellan klimat och ekonomi. En vanlig gissning hade då varit att priset skulle delas mellan Nordhaus och Weitzman. Det skulle ha uppmärksammat hur nationalekonomin i den här framtidsfrågan inte kan leverera ett enda svar. Så blev det alltså inte. Nordhaus fick i stället dela sitt pris med Romer, vilket får tolkas som ett uttalat ickepris till Weitzman. Ett politiskt ställningstagande mot att vidta radikala åtgärder nu, för att låta åtgärderna bollas vidare till kommande generationer med argumentet att de förhoppningsvis kommer att ha större resurser.

Vilka som har varit drivande i detta ställningstagande är för övrigt inte svårt att lista ut. Ekonomipriskommittén har bestått av elva svenska ekonomiprofessorer. Bland dessa återfinns John Hassler och Per Krusell, båda vid Stockholms universitet. Det är dessa två som står som kontaktpersoner på årets pressmeddelande från Kungl. Vetenskapsakademien. De har tillsammans publicerat en rad artiklar där de bygger vidare direkt på William Nordhaus klimatmodeller. “In almost every way, the spirit of our modeling is entirely in line with the approach used by Nordhaus”, skriver Hassler och Krusell. Flera gånger riktar de rentav sina personliga tack till “Bill” – och har nu alltså även belönat honom med Ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

En koncis sammanfattning av Hasslers och Krusells position, som alltså bygger på Nordhaus, finns i SNS-rapporten “Klimatet och ekonomin” från 2013. Den som vill förstå vilket förhållningssätt till klimatkrisen som Kungl. Vetenskapsakademin har valt att lyfta fram med hjälp av Nobels namn behöver inte leta längre än så.

Där sätter jag punkt för ikväll, men återkommer snart med en närmare titt på hur det egentligen går till när framtida katastrofer diskonteras in i (eller ut ur) dagens ekonomiska balansräkningar – och på Nordhaus i sig rätt intressanta ifrågasättande av den officiella inflationsstatistiken. (Jag är som sagt nyfiken på i vilken mån dessa saker hänger samman.)

Noterat om internetstatistiken, III: Vad innebär det att “använda” Flashback?

Jag har redan postat två inlägg som kommenterar rapporten “Svenskarna och internet 2018” och de metoder som används där:

  1. Vart tog fildelningen vägen?
  2. Titta, lyssna, läsa, betala

Resultaten av sådana här studier visar sig i hög grad bero på hur man väljer att kategorisera olika sorters mediebruk. Om enkätfrågorna formuleras på ett öppet sätt så lämnas stort utrymme för godtycke i hur respondenterna själva väljer att dra skiljelinjen mellan exempelvis dagstidning och blogg, eller mellan dagstidning och webb-tv. Om man tvärtom gör frågorna mer specifika, kan de få kortare hållbarhetsdatum.

Enkätdeltagarna tillfrågas hur ofta de använder vissa nättjänster. I årets enkät (vuxenversionen) frågar man om följande 14 tjänster: Twitter, Spotify, Instagram, LinkedIn, Snapchat, Netflix, Tinder, Reddit, Skype, Whatsapp, Pinterest, Flashback, Wikipedia, Google sök.

Några som var med förra årets enkät är nu borta: Blocket, Bredbandskollen, Kik, Musical.ly.

Nya för i år är i stället tre superkändisar: Flashback, Wikipedia, Google sök.

Så långt inga större konstigheter. Men när resultaten ska redovisas, sker det efter en kategorisering av tjänsterna, som får stor betydelse för vilken bild som ges.

Wikipedia redovisas i kapitel 10, “Söka och värdera information”.
Flashback förs däremot till kategorin “sociala medier” och redovisas i kapitel 5.
Mellan dessa två dras alltså en tydlig gräns. Samtidigt förutsätter man att Flashback i första hand fyller ett “socialt” syfte.

Så här skriver Internetstiftelsen om svenskarnas bruk av sociala medier:

Facebook är populärast, men tvåan Instagram och trean Snapchat växer snabbare. /…/
På fjärde plats finns en nykomling i denna undersökning, Flashback (33 %). /…/
Tre sociala medier har slutat växa eller visar tendenser till att minska. Twitter har minskat något (22 %) liksom Reddit (10 %), medan Linkedin (30 %) har stagnerat.

Här måste jag ifrågasätta den valda kategoriseringen. Att “använda” Facebook, Instagram eller Snapchat innebär i allmänhet att man är inloggad. Flashback (och Reddit) är helt annorlunda. Där finns en ganska liten grupp högaktiva skribenter, som blir lästa av en mycket större grupp som googlar sig dit, eller går in sporadiskt för att passivt följa vad det skvallras om i olika ämnen.
Att så är fallet bekräftas också av att nästan ingen (1 procent) uppger sig använda Flashback “dagligen”. De allra flesta som i någon mening “använder” Flashback gör det bara “någon gång” och vi kan anta att flertalet inte ens skriver själva, utan bara läser i någon tråd.

Borde det då inte vara rimligare att jämföra Flashback med Wikipedia? Det handlar uppenbarligen mindre om att socialisera, mer om att söka och värdera information. Mindre om att skriva, mer om att läsa.

Skillnaden är kort sagt stor mellan det “användande” som sker utifrån en inloggad användarprofil och det som följer av de listade sökresultaten på Google. Att internetstatistiken bortser från detta är märkligt. (Märkligt är även att man inte räknar Tinder till kategorin “sociala medier”.)

Därför ska man heller inte dra alltför stora växlar på vad internetstatistiken säger om Flashbackanvändarnas demografi. Ingen förvånas väl av att det är fler män än kvinnor som använder Flashback. Men där finns också, enligt rapporten, en klar slagsida mot höginkomsttagare. Tvärtemot en spridd fördom, är alltså låginkomsttagare underrepresenterade på Flashback – närmare bestämt, bland dem som uppger att de “någon gång använder” Flashback.

85 procent av svenskarna uppger att de använder Wikipedia. Den verkliga siffran är troligen ännu högre eftersom Wikipedias artiklar är publicerade under en fri licens och därför återpubliceras här och var på nätet, även i kortversion på Googles sökresultatsidor.

Ett slående resultat är annars att män överskattar sin egen förmåga att överlista Facebook och Google. Enkätdeltagarna tillfrågades om de “förstår hur internettjänster använder datorprogram för att styra vad som visas individuellt” och fick ange ett svarsalternativ på en femgradig skala. Bland kvinnorna svarade 42 procent fyra eller fem; bland männen var siffran 59 procent; bland de yngsta männen hela 79 procent.

Noterat om internetstatistiken, II: Titta, lyssna, läsa, betala

För första gången visar årets internetstatistik att en majoritet av svenskarna (55 procent) betalar för abonnemang på musik via internet, vilket i Sverige är liktydigt med Spotify. Vidare är det första gången som en majoritet (53 procent) betalar för abonnemang på video, vilket till allra största del handlar om Netflix, som de senaste tre åren har ryckt fram kraftigt.

När siffrorna bryts ner på olika inkomstgrupper framträder en tydlig klassklyfta. Bland de lägre inkomstgrupperna är det bara neremot 30 procent som betalar för abonnemang, medan siffran bland höginkomsttagarna är uppemot 75 procent. Dessa siffror hade blivit ännu mer intressanta om de hade rensats för effekten av skillnader mellan åldersgrupper, för det är ju samtidigt så att yngre betalar i högre utsträckning än äldre.

Att majoriteten nu betalar sägs återspegla en “ökande betalningsvilja”. Må så vara, men det finns ett par möjliga invändningar mot den slutsatsen.

För det första tenderar abonnemangens nominella pris att stå stilla. Spotify har alltid kostat 99 kronor i månaden, vilket med hänsyn till KPI-inflationen innebär en prissänkning på tio procent över tio års tid. (Netflix har försökt att lansera nya och dyrare abonnemangsvarianter så där är det svårare att säga om priset har stigit eller sjunkit.)

För det andra handlar det delvis om en förskjutning inom abonnemangsmarknaden. Netflix tar över marknadsandelar från traditionell betal-tv som visserligen är ett digitalt videomedium, men inte “på nätet”.

Internetstiftelsens uppdrag, som kretsar just kring begreppet “internet”, får dem att producera en statistik som överbetonar vissa skiljelinjer. Ibland märks också en tendens att ensidigt lyfta fram de siffror som tyder på att “internet” breder ut sig allt mer, medan man tonar ner de siffror som visar på kontinuitet (till exempel i fråga om fildelningen, som numera inte längre tas upp i enkäterna).

Det var 2014 som “det dagliga videotittandet på nätet började öka på allvar”, konstaterar rapporten. “85 procent av internetanvändarna tittar på film och video på internet.” Men vad innebär detta? Jag vet inte vad jag skulle svara. Räknas instastories? Räknas alla de videos som automatstartar på nyhetssajterna eller i facebookflödet, utan att man själv valt att se dem? (Mediehusen själva tenderar att räkna in varje påbörjad uppspelning som en tittning.)

Det är uppenbarligen inte lätt att formulera enkätfrågor som håller över tid. Man fortsätter fråga hur många som läser dagstidningar på nätet och hur många som läser bloggar. För tio år sedan var åtskillnaden glasklar. Inte idag, när vi har en lång rad s.k. alternativmedier som på många sätt representerar en hybrid av dagstidning och blogg. Samtidigt jobbar kvällstidningarna aktivt för att lösa upp gränsen mellan nätupplaga och nät-tv.

Följaktligen vidgas utrymmet för godtycke i hur läsarna kategoriserar sin egen mediekonsumtion. Vad är dagstidning, vad är blogg, vad är tv och vad är sociala medier? “Att läsa dagstidningar på nätet har legat ganska konstant kring 75-80 procent de senaste tio åren”, konstaterar rapporten. Men mot denna kvantitativa stabilitet står en kvalitativ förändring av vad en “dagstidning på nätet” är.

Jämfört med musik och video är det väldigt få som betalar för en digital tidning. Visserligen har siffran ökat från 4 till 7 procent senaste året. Men denna ökning lyckas inte täcka upp för minskningen i pappersprenumerationer. “Totalt minskar antalet tidningsprenumeranter från 55 till 51 procent 2018 jämfört med 2017.” Att enbart prenumerera på en digital tidning ökar dock, från 4 till 7 procent. De nya digitala prenumeranterna täcker alltså inte upp”

Märkligt nog redovisar rapporten inte skillnaderna mellan låg- och höginkomsttagare när det kommer till att betala för tidningar.

Sen kommer vi till böckerna. Märkligt nog har man här valt att slå ihop lyssnandet på ljudböcker och läsandet av e-böcker i en enda kategori. Enkätens fråga handlar om “att läsa/lyssna på e-böcker”. Resultatet blir att ljudbokens stora genomslag i Sverige tillåts överskugga den stagnerade marknaden för e-böcker.

37 procent lyssnar på ljudböcker eller läser e-böcker. Det är nästan en fördubbling sedan 2015, då siffran var 20 procent.

I branschstatistiken görs däremot en åtskillnad som visar hur oerhört litet som bokläsandet på skärm är, jämfört med boklyssnandet:

Ljudböcker är mycket vanligare än e-böcker i Sverige. Under 2017 lyssnade svenskarna på ljudböcker 14 gånger så ofta som de läste e-böcker, enligt Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningens rapport Boken 2018

Slutligen konstateras att pappersboken fortfarande är mycket större än såväl e-bok som ljudbok:

88 procent läser pappersböcker. Det är mer än dubbelt så vanligt som ljudböcker eller e-böcker (37 %). 44 procent läser pappersböcker varje vecka, det är alltså nästan fyra gånger så vanligt som att läsa en e-bok eller lyssna på ljudbok regelbundet varje vecka (12 %).

För 5-10 år sedan räknade alla med att böckerna skulle vandra samma digitaliseringsväg som musiken och filmen. Så skedde inte. Skillnaderna mellan olika medieformer tycks snarast ha vidgats. Är inte pappersbokens fortsatt starka ställning ett intressant resultat?
Men detta är ingen slutsats som Internetstiftelsen lyfter fram när rapportavsnitten sammanfattas. Där framhålls i stället hur “böckerna blir allt mer digitala”. Vilket förvisso är sant, men ganska intetsägande.

Noterat om internetstatistiken, I: Vart tog fildelningen vägen?

Bläddar lite i den senaste internetstatistiken som jag blev ombedd att kommentera.

Allra först noterar jag en förvånande sak. Frågorna om fildelning och piratstreaming, som ställts i en lång rad år, verkar plötsligt ha tagits bort ur enkäterna. Detta kan inte vara för att fenomenen i sig har blivit marginella. Vad de föregående tio årens internetstatistik har visat är nämligen att andelen som någon gång använder fildelningstjänster har legat på en påfallande stadig nivå, kring 23 procent. Däremot märks en viss minskning i hur många som uppger sig fildela varje månad.
År 2016 och 2017 fanns det även med en fråga om piratstreaming, vilket framstår som något mer utbrett; i den yngsta åldersgruppen hade hela 75 procent för vana att kolla på film via piratstreamingsajter.

Det vore intressant att få höra en förklaring till varför Internetstiftelsen har beslutat sig för att avbryta datainsamlingen i just detta fall.

K299: Inledande kommentar om Adam Toozes kriskrönika “Crashed”

Läser den magistrala kriskrönikan Crashed av Adam Tooze, den vänsterliberale ekonomihistorikern som sedan tidigare är känd för bland annat en bok om Nazitysklands ekonomi. Detta är en verklig tegelsten, vilket delvis beror på den pladdrighet som präglar snart sagt all amerikansk sakprosa, men delvis på den berömvärda föresatsen att analysera det större sammanhanget av de senaste tio årens globala krisdynamik: finanskrisen med dess epicentrum i USA, eurokrisen som blommade upp strax därefter och därefter den geopolitiska kris som fått sitt allra tydligaste utlopp i östra Ukraina samt Krim, samt högerpopulismens framryckningar.

Tooze framhåller, helt korrekt enligt min mening, att detta inte är fråga om tre-fyra olika kriser utan om en enda kris som tagit sig nya uttryck – och som inte på något vis är över. Samtidigt är det uppenbart att även detta perspektiv bygger på strikta avgränsningar. Knappt ett ord, om ens det, om klimatkrisen. Syrien eller Egypten nämns inte ens i bokens index. Och så vidare.

Det blir också tydligt att Crashed i första hand är just en krönika, om än en synnerligen välresearchad sådan, snarare än ett analysdrivet verk. Även om Tooze söker efter de underliggande sambanden mellan vad som i nyhetsrapporteringen framstår som separata kriser, är han inte särskilt intresserad av att söka efter en underliggande orsak. Boken handlar om “krisen”, inte om kapitalismen. Närmare bestämt handlar den om den ekonomiska krisen och dess samspel med institutionell politik. Om aktörer (makthavare) snarare än om strukturer. Knappt ett ord om hur krisen får konkret utlopp i ändrade levnadsvillkor för människor.

Klass? Nej. Kön? Nej, nej. Proteströrelser? Knappt. Toppmötesprotokoll? Oh ja.

Eftersom boken så tydligt handlar om samspelet mellan ekonomi och politik, finns även ett outtalat antagande om hur åtskillnaden mellan ekonomi och politik kan göras. Detta antagande rymmer troligen även nyckeln till klimatkrisens totala frånvaro i kriskrönikan.

Allt detta och mer därtill tänkte jag återkomma till efter att ha läst ut hela boken. (Ännu har jag bara betat av några hundra sidor.)

Crashed börjar ändå lovande. I sitt inledande kapitel polemiserar Tooze mot det gängse nationalekonomiska perspektivet, vad han kallar “the macroeconomic approach”. Det som i grunden är förknippat med J.M. Keynes och med de statistiska indikatorer som han bidrog till att göra centrala: handelsbalans, budgetbalans, arbetslöshet, inflation, BNP osv.

Ur ett nationalekonomiskt synsätt är världsekonomin helt enkelt summan av nationella “ekonomier”. Men världshandeln bedrivs i huvudsak inte mellan nationer utan mellan företag, varav ett ganska litet antal företag står för en väldigt stor del av all handel. De senaste tio årens krisdynamik, menar Tooze, har bekräftat att siffror på budget- och handelsbalans inte räcker särskilt långt för att förklara varför en finanskris slår i en viss riktning, hur hårt den slår mot ett visst land, eller hur snabbt. Tooze tar här ställning för ett alternativt synsätt där den globala ekonomin betraktas i termer av företags “värdekedjor” och överlappande balansräkningar. Huruvida han sedan håller sig till detta i boken ska jag tills vidare låta vara osagt. (Närmare bestämt hänvisar Tooze till “the macrofinancial approach” företrädd av bl.a. Hyun Song Shin på BIS.)

Den gängse makro/nationalekonomiska synsättet är enligt Tooze skyldigt till det utbredda missförståndet om att “den amerikanska finanskrisen” (2007-2009) och “eurokrisen” (2010-2012) skulle vara två olika kriser som kan härledas till olika “obalanser” eller olika politiska misstag. I själva verket var de alltså en och samma kris, men som hanterades på olika sätt av de politiska makthavarna i USA, Europa och Kina – vilket fick enorma konsekvenser för hur krisförloppet spelades ut på världskartan.

Europas kapital led ett historiskt nederlag och är nu ute ur kapplöpningen, dömt till beroende av andras teknologi. “Framtiden kommer att göras upp mellan krisens överlevare i USA och Asiens nykomlingar”, skriver Tooze. Formuleringen säger rätt mycket om hur snävt urval av aktörer som han över huvud taget kan se som framtidsformande.

Inget är fritt, allt är filtrerat

Äh, det är väl klart att jag uppskattar en hel del saker i “det internet vi känner“. Dit hör givetvis Wikipedia, må vara inte dess svenska edition. Dit hör även, med vissa förbehåll, Soundcloud, som mot förmodan lyckades överleva efter att ha fixat nytt riskkapital för ett drygt år sedan. Och så vidare. Kanske är det ingen slump att de tjänster/plattformar som jag uppskattar är sådana som inte går med vinst och inte heller är börsnoterade, även om de i vissa fall drivs kommersiellt.

Jag vet inte vad ni andra tänker på när ni talar om att “det internet vi känner” måste försvaras mot censurfilter. Kanske tänker ni inte på stora plattformar, utan på en brokig mångfald av små och halvstora sajter. Kanske skulle rentav den här bloggen kunna räknas dit. Men för att denna mångfald alls ska bli en del av det vi känner måste den indexeras (framför allt av Google) och/eller spridas via flödesmedierna (framför allt Facebook och Twitter). Så ser den bistra verklighet ut som bekräftades för fem år sedan med stängningen av Google Reader. Även om alla bloggar och andra många sajter fortfarande stödjer RSS, så tycks det ha blivit mycket ovanligt att använda en RSS-läsare. För den som vill “följa med” återstår då att följa rubrikerna antingen på någon av den lilla handfull sajter eller appar som man brukar återvända till, som antingen är mer av massmedia eller mer av algoritmiska flödesmedia. Detta är vad vi fortsätter att kalla “ett fritt internet”, eller åtminstone halvfritt.

I vilken riktning detta skulle förändras av EU:s upphovsrättsreform, som rymmer förslag på “länkskatt” och uppladdningsfilter, är ytterst svårt att förutspå. Vi vet inte hur det kommer implementeras av Europas stater, än mindre om hur mycket de globala nätjättarna kommer att bry sig. Petter Ericson kommenterar:

Jag är ganska övertygad om att det föreliggande förslaget på det stora hela är negativt, men med lite tur kan det bryta sönder en del skadliga mönster. I ärlighetens namn känns det dock troligare att Google och Facebook med flera större företag blankt kommer skita i implementeringen, eller bara lägga in stöd för de största företagens innehåll.

Det har (särskilt i valtider) varit mycket snack om Facebooks filterbubblor och Twitters robotarméer. Facebook, Twitter, Facebook, Twitter, Instagram, Facebook, Twitter. Jag tror att diskussionen borde utgå lite mer om Youtube och dess algoritmer, där problemet är ett delvis annat. Youtube är uppenbarligen byggt för att hålla kvar människors uppmärksamhet genom att i varje steg trappa upp dramatiken, gå mot lite mer chockerande innehåll. Zeynep Tufekcis analys av Youtube som “the Great Radicalizer” är kuslig även för den som inte skräms av radikalitet i sig. Ännu kusligare är James Bridles artikel “Something is wrong on the internet” som analyserar robotlogiken i massproducerad barnunderhållning på just Youtube och troligen sätter fingret på vad vi framöver har att vänta oss från “internet som vi känner det”. Efter att ha läst och begrundat dessa artiklar blir det mycket svårt att tala om “ett fritt internet”. Det går inte att tala om frihet utan att tala om de filter som över huvud taget låter oss skörda frihetens frukter.

Röd geografi: Majorna, Möllevången, Bagarmossen

Jag bor i ett av de bostadsområden i Sverige där Vänsterpartiet fick allra flest röster. Nej, jag tänker inte skriva om riksdagsvalet, än mindre om regeringstjafset och jag är verkligen ingen partigängare. Detta handlar inte om partipolitik utan om politisk geografi. Om det finns något intressant i valresultatet så finns det på den allra mest lokala nivån. I detta fall råkar jag själv bo mitt i ett fenomen värt att analysera.

Såvitt jag kan se finns det tre bostadsområden i Sverige med flera angränsande valdistrikt där Vänsterpartiet noterade över 30 % i valnattsräkningen:

Har dessa bostadsområden något gemensamt? Utan tvivel. Kring de närmast medskyldiga flödar det klädsamt självhatiska talet om “medelklass”. Men detta begrepp förklarar ingenting. Först och främst för att de kan syfta på så väldigt olika saker. För den som vill få rätsida på saken rekommenderas ekonomihistorikern Lovisa Broströms rapport “Medelklassens förändrade maktposition“, där hon konstaterar att medelklassen å ena sidan växer, men å andra sidan liknar arbetarklassen allt mer. Den är också långt ifrån enhetlig. De allra flesta “medelklassområden” är ju långt ifrån röda i valresultatet. Politiskt betraktat finns det inte en medelklass, utan flera, med olika politisk tendens.

Tittar man på statistik över invånarna i dessa områden, blir det också svårt att påstå att det rakt av skulle vara medelklassområden. Jag nöjer mig med att kolla på mitt eget närområde i Bagarmossen, jämfört med övriga Stockholm. Statistiken skiljer sig rätt kraftigt från exempelvis Södermalm.
Inkomsterna i Bagarmossen ligger en bra bit under genomsnittet i Stockholm. Ohälsotalen ligger något högre. Andelen hyresrätter betydligt högre. Ålderssammansättningen är blandad. Utbildningsnivån ligger ganska exakt kring kommunens genomsnitt. Samma sak för andelen invånare med utländsk bakgrund, vilket gäller även när vi zoomar in på enskilda valdistrikt som det här är fråga om. (Därtill rymmer Bagarmossen också ett miljonprogramsområde där långt fler har utländsk bakgrund, där inkomsterna och valdeltagandet är lägre, men där förblir Socialdemokraterna starkare än Vänsterpartiet.)

Vi måste nog leta efter andra sociologiska faktorer än de som bara signalerar hur högt eller lågt i klasshierarkin som befolkningen befinner sig. Faktorer som inte går lika lätt att utläsa ur statistiska tabeller. Exempelvis vilka slags yrken som är överrepresenterade.
“Här bor ju bara kulturarbetare nuförtiden”, är en replik som är typisk för det klädsamma självhatet både i Bagis, på Möllan och i Majorna. Det stämmer såklart inte. Men säkerligen finns det en överrepresentation av vissa slags yrken inom kultur- och mediesfären. Men det är alltför lätt att generalisera i talet om kulturarbetare, som kan ha radikalt skilda arbetsvillkor och där de allra flesta lever ganska långt ifrån det stereotypa livet som södermalmskändisar. Vissa jobbar svart i nöjesbranschen, andra frilansar åt stora medieföretag och sen har vi alla de journalistutbildade, varav en stor del nu har tvingats ta jobb som kommunikatörer. Jag vågar nog påstå att kommunikatörer i offentlig sektor är överrepresenterade i Bagarmossen, liksom bibliotekarier, liksom tv-producenter. Men dessa och liknande yrken utgör ändå bara en liten del av lokalsamhällets invånare, som knappast räcker för att förklara det röda mönstret i valresultatets geografi. Även om det vore intressant att få se siffror på andelen offentliganställda samt ensamföretagare, ner på kvartersnivå, och eventuella korrelationer mot valresultatet.

Andra får säga i vilken mån som Bagis delar nämnda kännetecken med Möllan eller Majorna (eller med det distrikt på Ålidhem i Umeå där Vänsterpartiet också fick över 30 %).

Även om det går att hitta en rad sociala likheter mellan dessa områden, så delas de med en massa andra bostadsområden i Sverige, som inte är fullt så röda. I slutändan kanske det är nödvändigt att gå bortom de socialstatistiska förklaringsmodellerna och grunda den politiska geografin i det vi kallar “kultur”. Alltså att människor med liknande värderingar – inte bara vänstervärderingar – dels har tenderat att söka sig till samma områden, dels stärker varandras värderingar i sitt lokalsamhälle.

Nu lovar jag att sluta surfa på val.se, men är fortsatt nyfiken på om sociologer och geografer (hellre än statsvetare) vill gräva djupare i de svenska storstädernas politiska geografi.

Låt mig slippa “det internet vi känner”

Internet kommer inte bli sig likt“, ropar rubrikerna. Igen.

Min första tanke: “Skönt!”

Jag känner nämligen inga starka känslor för att bevara internet. Inte det som vi idag känner som “internet”, vad det nu är. Tanken på att att internet ska förbli ungefär vad det är idag – bara snabbare, bättre, mer – känns i bästa fall urtråkig, i värsta fall kuslig.

Inte för att jag tror att EU:s föreslagnalänkskatt” skulle göra någonting bättre. Ärligt talat känner jag inte till så mycket om det aktuella direktivet. Däremot fascineras jag lite av min egen okunskap, mitt eget ointresse.

Här har vi uppenbarligen ett klassiskt ämne för inlägg på Copyriot. Inte kampanja till det rådande nätets försvar, men gräva djupare i saken, hitta de antaganden om kommunikation och ekonomi som ligger till grund för direktivet, därifrån spåra dess dolda motsägelser. Vad ska omfattas av länkskatten, vad kan tänkas segla under radarn? Vilka slags nätbeteenden, vilka slags kringgåenden kan tänkas växa fram som svar? Vilka slags rättighetshavare kommer att få betalt, vilka kommer hamna utanför penningflödena? Vem kommer avgöra värdet på olika former av kultur? Vad säger denna värderingen om vår samtid? Frågor om kulturens politiska ekonomi som den här bloggen i hög grad har kretsat kring, tidigare. Ändå har dessa inlägg inte skrivits. Inte av mig och heller inte av andra. Allt som finns kvar är den i grunden konservativa retoriken om att bevara det internet vi känner.

Det är inte att frågorna om vart nätet är på väg har slutat intressera mig. Det är klart att vår samtid idag rymmer lite mer brännande frågor, jämfört med hur det såg ut för tolv år sedan. Å andra sidan är nätpolitiken knappast mindre viktig idag, däremot kanske svårare att mobilisera kring, nu när nätet finns överallt och ingenstans. När ingen längre kan säga vad “ett fritt internet” skulle betyda.

Själv känner jag mig numera inte särskilt lockad av en nätpolitik som formulerar sig i termer av att försvara “internet så som vi känner det”. Hellre än att åberopa detta, skulle jag nog vilja se någon form av Verfremdung, för att därifrån gå vidare, på jakt efter andra former av informationsutbyte än de som vi redan känner alltför väl, bort från de flödesmedier med vilka Silicon Valley gör vår uppmärksamhet till en vara.

Nationalliberalism?

Borde vi kanske åter tala om nationalliberalism? Här kommer några osorterade observationer.

Lika bra att jag säger direkt vilka jag tänker på. Jag tänker i allra första hand på vissa f.d. libertarianer som under förra årtiondet var ledande i Piratpartiet och Frihetsfronten, eller som rörde sig i dessa kretsar. De som visserligen stod till höger men odlade en anarkistisk profil, försvarade nätets frihet mot staten, utifrån den ideologiska premissen att allt borde få flöda fritt: information, människor, kapital. I andra hand tänker jag på vad jag sett av de nya högerradikala partier som konkurrerar med Sverigedemokraterna i årets val, framför allt ett av dem, som tycks skilja sig från SD delvis genom att profilera sig som uttalade marknadsliberaler. I tredje hand tänker jag på en mer allmän tendens inom den svenska borgerligheten, där vissa avde som varit mest libertarianska nu tycks ha blivit de som är mest besatta vid att värna nationens gränser mot vissa slags flöden.

Därtill finns en lång och bitvis intressant Flashbacktråd med rubriken, “Libertarianska Fascistkonvertiter“, startad 2016.

För 10–15 år sedan hade “nationalliberalism” uppfattats som en absurd eller kuriös motsägelse, särskilt bland de självutnämnda libertarianerna. Dessa stod självklart för principen om alla människors rätt till fri rörlighet. Inte idag. Nu ser jag hur gamla libertarianer, typ han som grundade Piratpartiet, med flera, tycks allt mer fångade i tanken på att värna nationalstaten, dess homogena kultur och dess yttre gränser.

Lustigt nog går det att se en parallell till socialismens historiska öde – från proletär internationalism till “socialism i ett land“. På motsvarande vis syns nu ideologiskt hårdnackade liberaler kräva “liberalism i ett land”. Nationens totala suveränitet som förutsättning för individens totala frihet. Förutsatt att individen är medborgare, och lyckas sälja sin arbetskraft. För den som inte är medborgare i nationen, eller inte lyckas sälja sin arbetskraft, finns ingen frihet och inga rättigheter. Låt dem dö, så länge det sker utom vårt synhåll.

Historiskt så betecknar “nationalliberalism” en rörelser som växte fram i Europa under 1800-talet, med bland annat tyska Nationalliberale Partei som grundades på 1860-talet och snart blev till det största partiet i Tysklands parlament. En av dess främsta politiker var Heinrich von Treitschke som utmärkte sig för sin hätskt antisemitiska retorik. Det var han som myntade frasen “Die Juden sind unser Unglück!” som senare skulle bli motto för den ökända nazisttidningen Der Stürmer.
Det nationalliberala partiet splittrades 1918, i samband med revolutionsvågen i första världskrigets slutskede. Merparten grundade ett nytt nationalliberalt parti, Deutsche Volkspartei (DVP). Högerflygeln gick in i Deutschnationale Volkspartei (DNVP) som var mer uttalat antisemitiskt och slutade som stödparti till NSDAP.
Efter 1945 fortsatte nationalliberalismen i viss mån att vara en levande tradition i Tyskland, framför allt i det liberala partiet FDP, som under efterkrigsåren utmärkte sig för sitt motstånd mot avnazifieringen. Det går definitivt att se Alternative für Deutschland (AfD) som ett barn av den nationalliberala traditionen, även om partiet snart radikaliserades i högerradikal, etnonationalistisk riktning. Så som ofta tycks ske när liberalismen blir nationalistisk.
Även österrikiska FPÖ, som nu sitter i regeringen, förvaltar tydligt ett nationalliberalt arv.

Jag är osäker på hur stark kontinuiteten är och därför även på hur lämpat begreppet “nationalliberalism” är i dagens läge. Nationen har (liksom liberalismen) spelat olika roller i olika faser av kapitalismens historia. På 1800-talet kunde nationalliberalismen vara moderniserande, för att inte säga “progressiv”, i förhållande till de gamla regimerna. Den ville bygga “demokrati i ett land”, i ett läge där demokratiska nationalstater var någonting nytt på den europeiska kontinanten.
Dagens situation är en annan. Nu handlar det inte längre om den demokratiska nationalstatens gryning, utan dess skymning. Följaktligen blir nationalliberalismen snarare reaktionär än progressiv.

I suggest that Treitschke‘s support for antisemitismis a symptom of contradictions intrinsic to liberal society, by which is understood a modern form of society characterized by the duality and interplay of a “civil society” and a “liberal state”. Antisemitism develops from within; it is not a challenge coming from somewhere outside that society and its values. To the extent that antisemitism is anti-liberal, it is an element of the self-negation of liberal society. In antisemitism, liberal society revokes its promise to gradually expand emancipation to all groups ot the population. Liberalism is understood here to be a tradition of modern thinking that is as much concerned with individuals (rights-bearing subjects who are owners and sellers of commodities) as with how best to construct the state they form in line with their specific needs and interests. Liberal theory often asserts, and always implies, that in order to meet the needs of an association of individuals of selfish interests, the state must be provided with an ethos of belonging and a sense of “us”, which is typically referred to as “the nation”. Liberalism without some form of nationalism is therefore an impossibility.

Den möjliga länken från liberalism till antisemitism är inte mindre aktuell i dagens Sverige. Som avslutande exempel i detta inlägg kan vi nämna en viss Sofia Arkestål, som tycks ha varit ganska en etablerad libertariansk profil. Hon har varit organisationssekreterare för FMSF (Fria moderata studentförbundet), styrelseledamot i Stureplanscentern, grundare av “Frihetssmedjan“. Sommaren 2014 startade hon nyhetstjänsten bubb.la, en “libertariansk nyhetsaggregator” tänkt att bli “ett alternativ till xenofobiska sajter som Avpixlat och socialistiska sajter som Politism”. Samtidigt kandiderade Arkestål till riksdagen för Centerpartiet och drev en personvalskampanj som samlade 210 kryss. Frihetsfrontens ordförande rekommenderade en röst på henne eftersom hon ansågs vara “en stabil libertarian“.
Fyra år senare har libertarianen Arkestål hunnit röra sig från Centerpartiet till det etnonationalistiska och högerradikala partiet Alternativ för Sverige (AfS), som bildats av uteslutna sverigedemokrater. AfS skäms inte det minsta för att göra öppet rasistiska, antisemitiska och pro-fascistiska utspel. De stoltserar också med sin vänskap till Putin och al-Assad.

AfS profilerar sig alltså som ett parti till höger om SD. Samtidigt förefaller AfS vara mer liberalt än SD, exempelvis i synen på ekonomisk politik. Potentiellt kanske även i andra avseenden, kanske en mer laissez-faire kultur- eller narkotikapolitik. Jag vet inte så noga och tror generellt inte att man får ut så mycket relevant kunskap av att bara läsa partiprogram, så i vilken mån som t.ex. AfD bygger vidare på en nationalliberal tradition får vara en öppen fråga så länge.
Klart är däremot att SD inte kommer ur en nationalliberal tradition. Som alla vet, kom SD ur den efterkrigsmiljö av nazister, fascister och nysvenskar som kallade sig “den nationella rörelsen” och som överlag knappast var särskilt intresserad av att tala om individens frihet. Läser man tidiga nummer av SD-kuriren är det ett himla tjat om att knark och rockmusik förstör ungdomen. Inte heller var man särskilt förtjust i etiketten “höger” – till skillnad från nationalliberalerna, den “nya högern” och “alternativhögern“.

Utifrån detta vill jag väldigt preliminärt kasta fram fem hypoteser:

1. Liberalismen är inte immun mot rasism eller antisemitism.
2. Inom liberalismen och libertarianismen finns en spänning mellan nationalism och globalism. (Om det senare ordet alls går att använda som annat än antisemitiskt kodord.) Kanske går det att skönja en historisk pendelrörelse.
3. Vår tids fascism (som är postmodern och eklektisk) rymmer ett spektra från liberala till antiliberala varianter. Detta pekar på en underliggande spänningar inom den liberala ideologin.
4. Skiljelinjen höger/vänster har begränsad användbarhet i sammanhanget, men är heller inte helt oanvändbar. På sätt och vis fördubblas den. I ett klassiskt demokratiskt perspektiv står fascismen onekligen till höger, men samtidigt finns det inom fascismen en höger och en vänster, som bildar en skala i en annan dimension än den demokratiska höger/vänster-skalan.
5. Hästskoteorin är värdelös.

Nationalvänster?

För evigheter sedan, när jag var 25 år, skrev jag en artikel som kritiserade nationalvänstern. Den blev ganska omdebatterad och jag tror den var välbehövlig just då, även om den inte pekade ut något alternativ (annat än en “globalvänster” som mest var en eftergift till tidskriftens redaktör). “Nationalvänstern” var min beteckning på de vänsterfalanger som då, år 2004, tenderade att upphöja den nationella suveräniteten till ett okränkbart värde. De som föredrog att tala om “det svenska folket” hellre än om “arbetarklassen”. Sedan dess har denna nationalvänster i hög grad dött ut, bortsett från i ganska marginella kretsar. Bara för att sedan återfödas som en ny slags nationalvänster som inte ens brinner för nationen, utan bara för realismen. Att vara politisk realist idag är ju att vara nationalist. Så resonerar inte så få inom vänstern i bredaste mening, från högersossar till vänstersossar, från reformistiska vänstersossar till revolutionära vänstersossar. Utan att ens tro på nationen, på den nationella suveräniteten som helig princip, så som nationalvänstern gjorde .

Bara en preliminär minnesanteckning inför fortsatta inlägg.