Rapport från CTM och Transmediale 2019

Vad kan då sägas om årets upplagor av de berlinska syskonfestivalerna Transmediale och CTM, som gick av stapeln förra veckan? Jag måste erkänna att det i år var svårt att urskilja ett tydligt tema hos någondera.
Förra årets konferensprogram på Transmediale kändes osedvanligt brännande, med ständiga återkopplingar till aktuella problem med fascism och högerpopulism. Om det i år gjordes ett nödvändigt försök till fördjupning, kretsande kring empati i digitala kulturer, med återkommande hänvisningar till Raymond Williams begrepp “känslostrukturer”. Men åtminstone för mig förblev det hela rätt diffust. Upplevelsen kan ha varit annorlunda för deltagarna i de studiecirklar som Transmediale i år ordnade under månaderna före festivalen, vilket ter sig som ett bra drag.
Däremot erbjöds i år över huvud taget ingen konstutställning. Jag som har besökt Transmediale från och till sen elva år märker en tydlig förskjutning mot konstnärliga installationer till en allt starkare dominans av mer eller mindre akademiska panelsamtal, varvade med performance och videoverk. Besökarantalet fortsätter vara slående stort, med starkt inslag av konstskolestudenter från nordvästra Europa, men givetvis också berlinare, inklusive de öst- och sydeuropeiska diaspororna.
Jag ska även erkänna att jag inte ägnade så mycket tid åt konferensprogrammet i år. Delvis eftersom vi hade mycket förberedelser att göra för vår egen workshop på Transmediale (som samlade ett fyrtiotal deltagare från alla Europas hörn i livliga samtal). Delvis eftersom det fanns lockande punkter på CTM:s parallella dagsprogram på Bethanien.

CTM firade 20 år sedan grundandet, då som Club Transmediale; ett klubbprogram riktat till Transmediales besökare. Efter hand har CTM vuxit och löper nu över tio dagar, med inte bara klubbnätter och konserter utan även en konstutställning samt ett alltid spännande samtalsprogram. Inriktningen är på musik (och ljud) med bra global utblick och tydligt lyftande av politiskt aktuella frågor. Även om föredragen på CTM:s program givetvis har varierande kvalitet, känns de ofta mer kompakta än de ofta väl utdragna panelsamtalet på Transmediale.

I år besökte jag två föredrag som hakade i varandra bra, i det att båda gjorde ansatser till att summera vad som har hänt med musiken under 2010-talet. Ett ofrånkomligt nyckelord i sammanhanget blir då “chill“, som beteckning på vår tids muzak. Som bekant premieras “chilla” spellistor systematiskt av såväl Spotify som Youtube. Vi berör saken i vår alldeles nyutgivna bok på MIT Press, men de bästa analyserna som jag har läst kommer från musikjournalisten Liz Pelly. Tyvärr anlände jag inte i tid för att höra hennes föredrag på CTM, men i torsdags togs ämnet upp av ytterligare två skärpta tänkare.

Kulturteoretikern Paul Rekret gav en briljant exposé över det gångna årtiondets ny-ambienta våg; musik utan tvära skiften, i breda drag påminnande om landskapsmåleri. Jag citerar lite från programtexten:

Critics have of late discerned a tendency towards a “chill” aesthetic in popular music. A mellowed edge is detected not only in pop but also recent predilections for ambient, fourth world, and new age reissues or in the current dominance of functional playlists as a frame for music consumption. This is usually put down to music’s easy availability on streaming platforms: a boundless stream of sound is paralleled by perceptual drift tolerated by atmospheric or ambient sonic tropes.

Det handlar inte om att vara för eller mot den ambienta estetiken, men om att förklara dess skiftande roll i en given historisk kontext. “Chill” korresponderar enligt Rekret till finanskrisen och dess efterföljande trauman; opiatmissbrukets utbredning i USA är en tänkbar parallell. Samtidigt är det uppenbart hur spellistorna lyfter fram “chill” som ett sätt att optimera givna aktiviteter (plugga, jobba, koppla av). En mer inommusikalisk historieskrivning kan handla om den musikaliska “maximalism” som satte fart under nollnolltalet, särskilt inom kommersiell dansmusik (EDM), men till slut nådde en gräns, kollapsade och slog över i vår tids chillparadigm. Men allra mest konkret blir det såklart i streamingföretagens affärsintressen. Den som lyssnar på “chill”, lyssnar utan att tänka på sitt lyssnande och blir efter hand bekväm med detta och då även allt mer fast i den aktuella tjänstens utbud av spellistor, där låtar flyter fritt från sin ursprungliga kontext. Att kasta samman musik i spellistor är en djupt ideologisk operation; man raderar ut dissonanser och tidigare sammanhang till förmån för en falsk enhet.

Nästa talare var musikvetaren Robin James som talade under rubriken “Resilience, Sonic Patriarchy, & Feminist Melancholies“. En aning mer akademiskt presenterat än föregående och bitvis svårare att följa, men hon har lagt upp sitt manus och gav dessutom roliga exempel från det gångna årtiondets topplistemusik. Jag måste nog läsa igen innan jag vågar sammanfatta, men en slutslutsats handlade om skillnaden mellan chill och melankoli, där Robin James tydligt tog ställning för melankolin och den feministiska potentialen i att hålla fast vid ilskan.
Här hade man gärna hört en kommentar från Jeremy Gilbert, som på Transmediale dagen efter, med obligatorisk hänvisning till Spinoza, förnekade att det över huvud taget kan vara negativitet som leder till politisk förändring. “What radicalizes people is making them feel their capacity, not making them feel their oppression”, menade Gilbert, men om detta ska översättas i feministiska termer, får vi nog just det som Robin James ville attackera.
Gilbert var medveten om att han nog provocerade den berlinska publiken när han även ifrågasatte den politiska potentialen i kall, hård eller aggressiv musik. Själv måste jag säga att hans syn på politisk estetik känns mycket begränsande. Givetvis finns det skäl att utforska breda spektrum att känslor genom ljud, musik och dans. Detta är också vad CTM år efter år lyckas göra så väl i sitt konsert- och klubbprogram.

Jag hann bara besöka ett fåtal evenemang men kan nämna några för att antyda bredden. Yair Elazar Glotman och Mats Erlandsson framförde en ny version av sin elegi Negative Chambers, nu med kombination av elektronik och en kammarensemble (violin, cello, kontrabas, viola da gamba och trombon). Det gick från oerhört gripande mikrotonal instrumentalmusik, via ett mittparti där jag ärligt talat inte tyckte att elektroniken samspelade så väl med ensemblen, innan allt åter flöt samman i en flod av ljud – inne i ett akustiskt speciellt högtalarrum i Berlins gamla radiohus, med så kallat 4D-ljud.
Därefter bar det iväg till Kreuzberg och den första spelningen någonsin med Yung Leans punkband Död Mark. Jag tyckte det var jävligt bra.
Som vanligt curerade CTM också en rad klubbnätter på Berghain, vissa med mer noise och punk, andra mer renodlat dansant, som på fredagkvällen när vi gick dit efter att ha hållt vår workshop. De två inslag som gjorde starkast intryck på mig var dels den oerhörda frenesin hos MCZO & Duke från Tanzania, dels den brutala techno som levererades av den iranske kompositören Ata Ebtekar. Sen fortsatte det med mestadels hård och snabb dansmusik, i likhet med förra årets omtalade gabbersession (som jag faktiskt älskade).

Jag hade även tänkt säga några ord om CTM:s konstutställning på Bethanien, men det får bli kortfattat. Bland videokonsten fanns det ett par verk med tydligt afrofuturistisk estetik, men inget som riktigt fastnade, inte alls som förra året då de visade Lawrence Leks kusliga Sinofuturism (1839 – 2046 AD).

Hoppas kunna återvända till båda festivalerna nästa år!

The next step in the automation of rave? (Transcript from a workshop at Transmediale)

At this year’s Transmediale, I arranged a workshop together with Axel Gagge, Frida Sandström and Pedram Nasouri. Connecting to the festival’s larger theme, we invited the participants to discuss what a dancefloor can be. Our own interventions came from very different perspectives, such as physics, choreography and political activism. Here follows a transcript of my own presentation in the workshop.

In the history of popular entertainment, disco and rave represents a great leap towards more automation. Replacing the live orchestra with a discjockey makes the night club more productive, in strictly economic terms. In such terms, the orchestra and the DJ may could appear as just two ways to produce the same entertainment commodity – dance music. But we all know that there is more to the story than just capitalist efficiency. The dancefloor itself has become something different.

Disco and rave also marked the historical abolishment of the dancing convention typical of Western modernity, namely partner dance – dancing in a couple.
Instead of facing one chosen partner, we now have several alternative directions on the dancefloor. We may dance alone, in our own world, with the face turning in all directions as a part of the dancing body.
We may also dance in smaller groups of friends, facing each other.
Or we find ourselves standing in a line at the dancefloor, everybody facing forward towards the DJ, seeing mostly the backs of other dancers – just like at a conventional rock consert.
If everybody is facing forward, this brings a certain comfort to the dancefloor, because there is no risk of meeting the eyes of other people. We do not say that this is wrong, but we have been thinking about how it changes the way we are dancing, and the way we experience collectivity.

At some dancefloors, there is a sense that the dancing itself has become automated. Not just in the sense of being a slave to the rhythm, but of each body becoming just a part of one big machine. Techno as the highest stage of automation.

But there is also an apparently opposite tendency that we can observe at other dancefloors (or indeed at the same dancefloor, a few meters or a few hours away). Here the dancing is experienced as the immediate expression of individual feelings; each person bringing her own feelings into the common space, in order to share them with others. This is how I understand the concept of “radical self-expression” that is a cornerstone in the official ideology of Burning Man. But our experience from so-called burner raves is that this cult of individuality, in the end, turns out to be quite conformist. There is an unspoken norm for how you should look and how you should move when you are “expressing your true self”.

This difference in how dancing is experiences may correspond to different party environments or architectures.
On the one hand, think of the typical techno bunker; rough concrete walls that do not provide any visual distraction from the sonic experience. Because the bunker is not a complex space, it may allow for more musical complexity. But as a by-product, such spaces also tend to elevate the individual DJ to the center of attention. It simply does not make much sense to look in any other direction, just like it does not make much sense to do anything else than to dance.

In contrast, think about open-air environments that include natural complexity and secret spots, or think about a club filled with visual arts, labyrinthic passages and other surprises. Chill-out opportunities may draw people away from the activity of dancing. But complex environments also makes the DJ appear less central, and invites people to contemplate the collective effort that is behind every rave party.

Do ravers feel that they dance to music delivered by a DJ?
Or that they are invited to a temporary space, created through collective effort?
Or do they identify as consumers who, having paid twenty euro at the door, are entitled to entertainment?
This is a deeply political question, with repercussions far beyond dancefloors.
It surely has a long history. Even before disco, dancefloors could differ much in character.
But historically, the introduction of new machinery on the dancefloor has forced a renegotiation of roles and responsibilities.

The concept of “live music” was invented around 1930, in response to automation. First, cinema orchestras were replaced by sound movies. Soon after, many cafes and restaurants saw themselves economically forced to play recorded music instead of employing performing musicians. Facing a massive unemployment crisis, musicians themselves reacted in contradictory ways. (The situation in fact bear strong parallels to the contemporary debates over robotization and human obsolescence.)

Initially, many musicians reacted with resignation. After observing how machines took the place of human musicians in cinemas, many concluded that “the mechanization of music” would proceed swiftly towards its inevitable ending: a future with no musicians at all, only machines playing fully automated music.
As some tried to formulate a resistance to that scenario, around 1930, the concept of “live music” was established. Musicians and cultural critics initiated a campaign to educate the public about the magic that could only happen in the presence of real, human musicians. Liveness, to put it briefly, is the name of that which can not be reproduced by a machine.
The campaign was not anti-technology. It recognized that recorded music had legitimate uses, but aimed to limit it to particular social settings, letting live performances persist in a protected reserve.
To things about this campaign are worth pointing out here:
1. It was partly successful. In the early 1930s, many had though that automation would soon make dance orchestras obsolete. But this did not happen. Live orchestras would persist as the default source of dance music for another 40 years, that is, until disco arrived.
2. It was never simple to draw a clear line between “live music” and “mechanical music”. How much audio technology could be used by live musicians before their music lost its liveness? As programmable synthesizers began appearing on stage, liveness collapsed as a binary and became more of a spectrum. And on this spectrum, even discjockeys could claim a space as a new kind of semi-live musical performers. Be it that some of today’s superstar DJ’s do not do more on stage than press play and wave their hands. Their personal presence does still matter.

The historical experience of disco and rave also demonstrates how liveness can be reinvented, in response to the introduction of new technology. So far, it seems like a dancefloor needs someone present that can take responsibility for the music and act as a point of projection for the musical experience.

On the other hand, it is not hard to imagine how the automation of entertainment could take another leap, replacing the discjockey with an algorithm.

Unlike a human DJ, the robot DJ could analyze the qualities of all music that has ever been recorded. The same algorithm could also analyze the dancefloor in real time through various kinds of sensors spread out in the room.

From a commercial perspective it certainly would make sense to cut costs by replacing a human DJ with an algorithm. But how would dancefloors react to the disappearance of the DJ? Or to the appearance of surveillance technology? Or to the lack of a given center of attention? Would it force a visual or architectural rearrangement? Would liveness be reinvented in yet another form? What would be the status of the meta-algo-DJ, that is, the human responsible for the choice of a particular algorithm for a particular dancefloor?
Such questions do have a wider significance. I think they can help to reveal certain blind spots in the current debates over automation and artificial intelligence, both in the mainstream and in those parts of the left attracted to “fully automated luxury communism”. There is a widespread tendency to forget that automation is not evenly distributed and does not have one given direction, but also triggers various counter-movements.

Therefore I would now like to open the first of four group discussions by asking: How do you imagine the next step in the automation of rave? What would be a dancefloor at the maximum of automation – and what would its inhabitants care about?

K301: Roland Paulsen plockar isär Hans Roslings dogmatiska optimism

Hans Roslings postuma bok Factfulness tycks i vissa kretsar närmast behandlas som en helig skrift. Bill Gates skänker ett exemplar till varje nyexaminerad collegestudent i USA. I vår kommer varje svensk gymnasiestudent att få samma gåva av Peter Wallenberg Jr. En selektiv samling statistiska fakta som syftar till att bekräfta dogmen att världen bara blir bättre och bättre, på i stort sett alla tänkbara sätt.

Efter att ögnat på några av diagrammen i Factfulness slogs jag av häpnad över hur någon kan ta boken på allvar. Sätten att mäta påstådda framsteg inom vetenskap, kultur och demokrati är rent skrattretande. Jag gav några exempel på detta i en bloggpost, utan att på något vis gå till botten med alla problem i Roslings räkneövningar. Därför är det glädjande att nu läsa en rejäl sågning i DN, signerad sociologen Roland Paulsen [unvisit], som samtidigt har lagt upp en välproducerad video som ifrågasätter den dogmatiska optimism som Rosling var så skicklig på att föra fram.

Roland Paulsens har två huvudsakliga angreppspunkter mot Hans Rosling. Den ena gäller bruket av medelvärden. Närmare bestämt nationella medelvärden för människors inkomst, vilket i praktiken blir ett sätt att mörka de stora skillnader som råder inom varje land. De allra flesta människor tjänar ju betydligt mindre än medelinkomsten, som dras upp något enormt av den rikaste procenten. Att räkna på medianen hade i många fall gett en helt annan bild av hur ekonomin ser ut. Om man nu alls ska acceptera den metodologiska nationalism som det faktiskt är att utgå från nationellt inkapslad data.

Paulsen går inte fullt så långt (och accepterar även den officiella statistikens beräkningar på köpkraft/reallön), men demonstrerar ytterst väl hur orimligt det blir att som Rosling bortse från alla ojämlikheter inom nationen:

Medan Roslings diagram visar hur USA blir rikare och rikare är detta en verklighet som, enligt Thomas Piketty och hans medförfattares senaste beräkningar i Quarterly Journal of Economics, enbart en minoritet av amerikanerna fått uppleva. För den fattigaste halvan av befolkningen har medelinkomsten stått still sedan 1980. Så varför rör sig USA-bubblan som om hela landet blivit rikare?

För att förstå det måste vi titta på hela inkomstspridningen och var rikedomen är koncentrerad. Ser man på den rikaste procenten i USA så hamnar närmare dubbelt så stor andel av landets totala inkomster där som hos den fattigaste halvan av befolkningen. Eftersom denna lilla procent, vid sidan av ytterligare inkomstökningar hos den rikare halvan av befolkningen, tredubblat sina inkomster sedan tidigt 80-tal, har den nationella medelinkomsten ökat kraftigt. Men att hälften av befolkningen stått still i inkomst (samtidigt som kostnader för sådant som bostad, utbildning och omsorg skjutit i höjden) döljs effektivt bakom detta medelvärde.

Paulsens andra angreppspunkt mot Rosling gäller hälsa och ohälsa. Rosling beskylls för att vara ytterst selektiv och bara bry sig om de sjukdomar som visar en global nedgång, och för att systematiskt undvika frågor om psykisk hälsa.

Hur är det ens möjligt? Under senare år har medellivslängden i både Storbritannien och USA sjunkit på grund av så kallad död av förtvivlan, det vill säga dödsfall orsakade av självmord, alkohol och överdoser. Ser man till hela världen är, som WHO återkommande påpekat, den vanligaste orsaken till ohälsa i dag inte en somatisk sjukdom, utan depression. En tiondel av jordens befolkning uppskattas lida av någon form av depression, och i en ny studie av forskarna Sara Flèche och Richard Layard vid London School of Economics, uppskattas psykisk ohälsa förklara mer mänskligt lidande än både fattigdom och somatiska sjukdomar. Så varför skulle någon intresserad av global hälsa vilja bortse från människans psyke?

Här skulle jag säga att tillgänglig data är mindre entydig än vad Paulsen låter antyda. Det är helt enkelt svårt att leda i bevis att den psykiska ohälsan eskalerar i västvärlden. Ett ökat antal diagnosticerade sjukdomsfall betyder ju inte nödvändigtvis att sjukdomen har blivit vanligare. Det kan lika gärna handla om tillgången på sjukvård och rutinerna för diagnostik. Därmed inte sagt att motsatsen skulle stämma. I boken Macht der Kapitalismus depressiv? pläderar den tyske psykoanalytikern Martin Dornes pläderar för att det inte alls är sant att allt fler människor blir deprimerade i västvärlden. Hans positivistiska argumentation övertygar knappast. Även om antalet depressionsdiagnoser är en dålig indikator på mängden depression i ett samhälle, finns det gott om indicier för att det faktiskt är så som Paulsen hävdar (men Rosling ignorerar) – alltså att depression är ett psykiskt tillstånd som antagit närmast epidemiska proportioner, om än kanske delvis på bekostnad av andra former av psykisk ohälsa. Detta måste på ett eller annat sätt förklaras med hänvisning till den kapitalistiska verklighet som vi lever i. Men mer om detta en annan gång.

Här kommer Roland Paulsens nya video:

Kassetthouse 2018

Tredje året för denna lista, som därmed har blivit en tradition (2016, 2017). Faktiskt har flera bloggläsare redan hört av sig och undrat om det inte snart är dags för årets listning av kassettsläpp på Copyriot.
Som vanligt listar jag bara kassetter som jag själv lyckats lägga vantarna på, rent fysiskt. Vissa av dem är slutsålda, andra ej, kolla Bandcamp, där det även går att höra musiken digitalt. Huruvida den är tillgänglig via andra strömningstjänster vet jag inte, det får ni kolla själva om ni trivs där.
Listan rymmer såklart mer än bara housemusik i strikt mening. Det kan dra åt techno, disco och hiphop, eller i mer ambient riktning. Däremot har jag utelämnat de visserligen förträffliga kassetter som jag mer upplever som ljudlandskap, eller som mer tydligt härrör från någon rock- eller jazzgrupp. Kriteriet är liksom att musiken har en (tänkt) närvaro på dansgolvet, utan att för den skull vara renodlad dansmusik. Kassettformatet i sig innebär ju, som sagt, en anpassning för lyssning snarare än för dans.
Alldeles uppenbart är listan inte komplett. En hel del släpp har jag hittat för sent, när den fysiska kassetten redan är slutsåld och jag fått nöja mig med mp3:orna. Andra har jag fått avstå från på grund av att portokostnaderna (särskilt från USA) kan bli löjligt höga, plus de nya handelshinder som införts av Tullverket i maskopi med Postnord. Kassettscenen är oöverskådlig och nya bolag dyker upp hela tiden, från Japan via Ryssland och hela Europa, vidare till den amerikanska Stillahavskusten. Tipsa mig gärna när som helst om nya bolag att hålla koll på!



Pool Boy – Pool Boy LP

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
På hatthyllan i min hall står en gammal bandare och där råkade den här kassetten hamna så fort dem dumpit ner i våras. Bandarens vänsterdäck käkar band men högerdäcket kan vända sida automatiskt och loopa kassetter in i evigheten, vilket var just vad som hände med Pool Boys musik, som snart visade sig växa såväl natt som dag. Alldeles oavsett den enkla formel som musiken följer (inte bara hos Pool Boy utan i största allmänhet för allt som släpps av Coastal Haze): javisst är det deep house, javisst är det b… ja, alltså det bär emot en smula men: baleariskt.
Baleariskt. Ett begrepp som jag helt ahistoriskt väljer att förstå inte som knutet till en tid och plats (sent 1980-tal, Ibiza), utan mer som en imaginär plats. En plats med ett visst förhållande till havet. Inte i havet, vilket är en vanlig positionering för techno utmed axeln Detroit/Berlin. Inte heller havet, där en hel del house kan tänkas gunga fram. Utan invid havet, en plats som hos Pool Boy stundom blir övertydligt markerad av skriande måsar och (om jag inte minns fel) även vågsvall. Men denna baleariska subtilitet, kopplad till att vara invid (och strax ovanför) låter sig även överföras till andra platser än de havsnära, inklusive min hall med dess ej oävna utsikt.
Artisten är anonym, men Coastal Haze ger en vink om platsen där musiken har producerats, “overlooking the port of Vancouver”. En teori är att Pool Boy skulle vara ett pseudonym för Project Pablo.
När jag lyssnar på den här kassetten låter jag den alltid rulla flera varv, om och om igen. En stark helhet. Men om jag ska välja en låt, får det ändå bli “Old dog no tricks”. Inte förrän nu, efter att ha läst diverse kommentarer, slår mig det självklara: basgången är identisk med Tessio, den finska 2001-klassikern. “Old dogs no tricks” får kallas för en tribut eller ett ekot eller vad som helst, men de gamla hundarna måste snällt bli sittande inför det faktum att Vancouver håller kassettfanan uppe.



Interplanetary Criminal ‎– Get Money

Seagrave | Discogs | Bandcamp
Brittiska kassettbolaget Seagrave har (i mina ögon) befäst sin position som en av de två främsta företrädarna för en tydlig kassetthouseestetik. Den andra är såklart 100 % Silk, som också håller klassen i varje släpp (se nedan), men Seagrave har på sistone hållt högre takt. Främst bland årets släpp är nog detta med nån snubbe från Manchester som har hittat sin perfekta avvägning av breakbeats, acid och drömmerier.



Olsen – Dream Operator

100 % Silk | Discogs | Bandcamp
På tal om Manchester är detta även hemort för Andrew Anderton, som av oklara skäl kallar sig Olsen. På tal om 100 % Silk är det de som har gett ut hans kassett (vilket betyder att den tyvärr måste beställas ända från Kalifornien, med risk för att Postnord på uppdrag av Tullverket tar ut 75 kronor i administrationsavgift för att inkassera några få kronor i moms, vilket vår jävla stat nu försöker kräma ut på allt utifrån EU, även om tillämpningen på kassettmusik inte verkar vara helt konsekvent).
Bolaget kallar det “miasma-house” och visst måste det vara en ständig kamp med att klura ut nya attribut till housesoundet efter att först “deep house” och senare “lo-fi house” börjat claimas av tråkmånsar som bara försöker följa en formel. Men alla inser ju etiketternas godtycklighet, särskilt när bolaget samtidigt kallar musiken för “ambient techno” vilket nog också är korrekt. Jag associerar den här musiken med vinter och stillsamma vardagkvällar, alldeles oavsett dess dansgolvskvaliteter.



Dirty tapes from Russia, vol. II

Dirty Tapes | Discogs | Bandcamp
På tal om svårigheterna att benämna viss housemusik så gillar jag hur ryssarna har nöjt sig med etiketten “raw”. Som i kollektivet Raw Russian, vars centralgestalt tydligen nu gör rysk värnplikt någonstans i Arktis bortom alla kommunikationsmedel, eller det var vad jag hörde i somras när jag träffade några av hans kompisar på en festival (eller närmare bestämt en inställd festival, men vi var ändå på plats ute i skogen och kom i samspråk utifrån deras ryska kassetthouse). Under tiden får den ryska scenen lite draghjälp av ett bolag i New York som har satt samman sin andra samlingskassett. Generös längd (C90) men ärligt talat ganska ojämnt innehåll. Föredrar nog andra ingångar till scenen. Men jag gillar att återigen få höra en sampling av Rysslands snällaste rappare Антоха МС lagd uppe på ett pumpande beat.



Volna II

Volna | Bandcamp
Bland årets samlingskassetter från Ryssland föredrar jag nog ändå den här, från Nizjnij Novgorod (staden som f.ö. mellan 1932 och 1990 hette “Gorkij” efter dess store son). Inte minst för känslan av att ha ett av de endast 30 kassettexemplar som Volna kopierat upp!
Low Tape är en av de producenter i kretsen som så smått börjat göra sig hörd utomlands, via brittisk vinyl, likt många andra av de nämnda i årets lista.



SKR3WF4CE – VCTAPE01

Virus Crew Recordings | Discogs | Bandcamp
Raskt hoppar vi från ryska Volgadistriktet till amerikanska Tennessee vars huvudstad Nashville hädanefter inte bara är känd för country utan även för att där finns några tokstollar som ger ut hänsynslöst klassiskt hämningslöst rejvig techno på kassettband som verkligen ser ut att komma från 1990-talet.



SZCH ‎– House to save the house

Discogs | Bandcamp
Från Kroatien har Low Income $quad levererat roliga samlingar med kassetthouse sedan ett par år. En av de ansvariga har varit Filip Šćekić som i början av året meddelade om hur hans familj var på väg att vräkas från sitt hus vilket föranledde honom att släppa en drös osläppta spår på en C90-kassett i ganska minimal upplaga, för att få ihop lite stålar. Jag intalar mig en ilska vid grunden av musikens lekfullhet samt att det är en god gärning att importera kassetter från Kroatien.



DJ Sabrina The Teenage DJ ‎– Witchkraft

Discogs | Bandcamp
Vissa människor tål inte ens att höra talas om DJ Seinfeld eller Ross From Friends och de bör nog heller inte tipsas om DJ Sabrina The Teenage DJ. Själv faller jag pladask för hela estetiken utan att riktigt veta om jag fattar den. Inte heller bryr jag mig nämnvärt om musikens grad av originalitet. Precis som på förra årets dubbelkassett är väl detta mest en massa rock- och discosamplingar som, utan hänsyn till ljudkvalitet, har rörts ihop till en euforisk helhet över ett ganska stelt beat. Än sen? Glädjen kan ingen snacka bort. En värdig uppföljning till förra årets dubbelkassett. Lite känsla av samlade B-sidor, men på ett sammanhållet sätt som tigger efter att spelas varv efter varv.



Sailor Team ‎– Sailor Team Hits!

Neon City Records | Discogs | Bandcamp
På tal om samplad musik med oklara grader av originalitet men med bedövande eufori och hårt drivna koncept. Oavsett om man vill kalla detta framtidsfunk eller vapor-nånting eller nånting-disco så är det en stark samling som kom hem från Hong Kong utan problem med tullen. Sedan dess har Neon City Records hunnit spruta ur sig en hel drös nya kassetter som genast har sålt slut, plus svindyr merch, vilket tyder på att den här musiken hör till någon form av global scen, vilken jag inte riktigt bryr mig om att studera närmare.



ROXO 04

Monster Jinx | Bandcamp
Samlingskassett från Portugal som ett par vänner hittade i en butik där och köpte på måfå i present till mig vilket gjorde mig glad. Inte helt olikt mycket av vad som hörs från Ryssland, med en hel del åt trap-hållet.



The Finspång Sound: Genesis (92​-​94)

Kronofonika | Discogs | Bandcamp
GabberGubben, Dyngherren och Florian Wulffpeckrl är några av artisterna på denna påstådda samlingskassett som påstås dokumentera en påstådd scen som, påstås det, ska ha frodats i en svensk gammal bruksort under några år under det tidiga 1990-talet. Sant verkar det däremot vara att upplagan om 20 kassetter ännu inte är slut och att Kronofonika är ett synnerligen lovande tillskott till den svenska kassetthimmeln.



Undhulat ‎– Walking Music

Kronofonika | Discogs
Kronofonika satsar småskaligt och uppges ha släppt den här kassetten i fem exemplar, varav jag fick hem ett på köpet när jag gjorde en beställning. Typisk höstacid, gjord för promenader.



WHATTODO – Readymade Leftovers & Scrapheap Junkyard

Kalkatraz Cassettes | Discogs | Bandcamp
Gladdes åt upptäckten av ännu ett nytt svenskt kassettbolag, gotländska Kalkatraz, vars första utgivningar takar ut ett brett fält mellan drönig ljudkonst och techno. Hårdast föll jag ändå för den här samlingen av elektroniska popfragment som stundtals drar iväg mot r’n’b.



Buddy Love ‎– 100% Original Productions

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
Vi började denna årsgenongång med ett saltdoftande släpp från Coastal Haze och måste avsluta med ytterligare två. Det mesta som sades om Pool Boy ovan kan även sägas om Buddy Love. Som jag upplever saken ligger skillnaden mest i själva distributionen. Att musiken här är sammanflätad i ett enda långt entimmesspår är bara trevligt. Desto obegripligare är att detta spår levereras på ena sidan av en C120-kassett, vars andra sida är tom. Helt obegripligt! Jag förstår inte varför vissa bolag envisas med att spela in kassetter bara på ena sidan. Även om det såklart inte vore svårt för mig att själv spela in samma ljuva mix även på sida två. (Tillgång till mp3:or medföljer ju i stort sett undantagslöst när man köper en kassett via Bandcamp.)



Hugo Jay ‎– Tape Two LP

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
En värdig avslutning på årets lista sätts av Hugo Jay som egentligen heter Oliver Johnston, bor i Nya Zeeland och även utgör hälften av DJ Kush Boogie ‎som släppt tre fina skivor på Lobster Theremin. Hans kassett på Coastal Haze rymmer tio spår med den mest charmanta kassetthouse som jag just nu inte orkar tynga ner med fler adjektiv.

PS. Jag har även sammanställt en årslista på buymusic.info för den som bara vill ha länkarna direkt till Bandcamp.

Kontantlös framtid och “ett Google för pengaskapande”

“Uppsidan med att bli ett Google för pengaskapande eller betalningar är mycket attraktiv”, säger vice Riksbankschefen Cecilia Skingsley enligt DI och VA, som citerar Reuters.

Minsann, en attraktiv “uppsida“! Som om ordet ens fanns på svenska. Eller kunde beteckna någonting som inte är attraktivt. På finansengelska syftar upside helt enkelt på den potentiella vinst som kan uppstå i framtiden, förutsatt att ett visst scenario blir verklighet. Vilket myndigheten Sveriges riksbank alltså vill förhindra. Det ligger väl i linje med dess uppdrag, “att upprätthålla ett fast penningvärde”, även om Riksbankslagens singularis säkert skulle kunna tolkas som att uppdraget enbart gäller kronans värde. Nåja.

“Ett Google för pengaskapande.” Vad i hela friden betyder det ens? Jag tänker att liknelsen kanske är etablerad sedan tidigare, så jag googlar originalfrasen, “the Google of money”. I stort sett inga träffar! Undantaget är grundaren till ett företag som utvecklar blockkedjebaserade betalningssystem, men inte heller detta klargör liknelsens innebörd. Kanske syftar Skingsley helt enkelt på risken för att ett stort företag, stort som Google, får monopol på pengaskapandet. “Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant”, sa hon på bankkonferensen i London.

Alltsammans syftar i praktiken på Riksbankens planer på att ge ut en e-krona.

Att införa en e-krona vore ett nytt steg för Riksbanken, vilket ska analyseras noggrant. Men att acceptera en situation där allmänheten inte har tillgång till kontanter överhuvudtaget vore också att ta ett steg in i det okända. Utgivning av digitala pengar, en e-krona vore ett sätt att bevara ett statligt alternativ på betalningsmarknaden, fortsatte Skingsley.
Alternativet till en e-krona är att staten allt mer detaljerat reglerar betalningsmarknaden, till exempel vad gäller betaltjänsters tillgänglighet för alla grupper i samhället, motståndskraft vid störningar, beredskap och likabehandlande oavsett geografisk hemvist. Att säkerställa att den privata marknaden levererar på alla dessa punkter skulle dock, enligt Skingsley, kräva stora resurser.

Först här börjar det klarna lite vad saken kan handla om. Det det stämmer som Skingsley menar, att “Sverige kommer att vara kontantlöst inom 3–5 år”, bäcks alltså frågor om tillgänglighet och beredskap. Kontanter är ju tillgängliga i bemärkelsen att vem som helst kan hantera dem, även t.ex. barn och papperslösa, som inte får tillgång till betalkort eller Swish. Kontanter har även fördelar ur beredskapssynpunkt (åtminstone om man förutsätter att det mänskliga samhället saknar beredskap för att organisera sitt fortbestånd utan pengar). Omvänt så är det ytterst oklart om man kan lita på att Swish och Bank-ID (som båda kontrolleras av samma svenska bankkonsortium) går att lita på i en krissituation. Å andra sidan skulle även en “e-krona” uppenbarligen kräva allmän tillgång till internet, så det gäller fortfarande “att den privata marknaden levererar”.

Bara ett till frågetecken. Vad innebär förutsägelsen att “Sverige kommer att vara kontantlöst inom 3–5 år”? Med tanke på kontanternas roll i den svarta och gråa ekonomin är det omöjligt att ta utsagan bokstavligt. Det gäller knappast förekomsten av kontanter i Sverige, utan huruvida kontanterna i Sverige kommer att vara svenska kronor, eller någon annan valuta, typ euro.

Därtill kommer frågan om olika former av informella pengar: plastkort laddade med krediter, förhandsbetalda abonnemang och liknande, som i praktiken kan användas som en sorts kontanter och under vissa omständigheter kan bli attraktiva värdebärare. Exempelvis om Sveriges ekonomi sjunker ner i en kris där Riksbanken ser sig tvingad att sänka räntorna längre ner i minuszonen än vad som någonsin tidigare har skett. Ett inte helt otänkbart scenario, som ekonomijournalisterna borde ställa frågor om i stället för att bara återge fluffiga liknelser om “Google för pengar”.

K300: Meteorologin som förebild för kristeorin

Meteorologin kan förklara varför orkaner uppstår i vissa klimatzoner under vissa väderförhållanden, men inte förutsäga exakt var och när som orkanen kommer att slå till.

Meteorologin kan förklara varför klimatförändringar leder till att såväl hög- som lågtryck får större sannolikhet att “fastna” mellan Arktis och ekvatorn (minns den gångna sommaren). Men den kan inte vid ett givet ögonblick säga om det rådande vädret “sitter fast” eller inte.

Meteorologin erkänner att dess vetande har en gräns, någonstans där komplexitet övergår i kaos.

När jag läser olika skildringar av finanskrisen och dess efterspel under de gångna tio åren – exempelvis Crashed av Adam Tooze – så blir jag ibland så mätt på överflödet av politiska och finansiella aktörer. Beslut som fattas, nationella händelser, orsaker, verkningar. Ytfenomen. När jag funderar på vad jag saknar i dessa skildringar, kommer jag plötsligt att tänka på meteorologin. Dess inriktning på globala nödvändigheter snarare än på lokala orsaker, dess försiktighet vad gäller att förutsäga framtida händelser, borde bli en ledstjärna för kristeorin.

Kapitalets kris har en global geografi som påminner om vädersystemen, med olika övertryck och baksug som resulterar i olika sorters urladdningar. Det går i viss mån att förutsäga vilka ekonomiska sektorer eller vilka geografiska regioner som löper störst risk för en smäll. Men att förklara varför ett visst land drabbades av en finanskris låter sig inte göras enbart utifrån data om detta lands ekonomi. Frågan är vad sådana förklaringar ens ska tjäna till. Kapitalets globala rörelser hade nått fram till ett tillstånd där en urladdning måste ske och det är viktigare att förstå denna nödvändighet än varför urladdningen skedde just i ett land och inte ett annat land. Även här måste vi erkänna att komplexitet någonstans slår över i kaos.

Meteorologins åtskillnad mellan klimat och väder saknar inte likhet med den dialektiska åtskillnaden mellan väsen och framträdelse. En dialektik som förnekas av postmodernisterna och blankt ignoreras inom den mesta samhällsvetenskapen (särskilt inom statsvetenskap och nationalekonomi).

Så tänkte jag. Förhoppningsvis läses detta inlägg av någon meteorolog, eller annan fysiskt lärd person, som kan förklara varför och hur jag helt har missförstått det meteorologiska vetandets karaktär.

Mellanstatlig konkurrens i form av indexoptimering

På tal om index så finns det ju en uppsjö sådana som rankar världens länder med avseende på allt från demokrati till företagsklimat. Ofta rapporteras dessa rankningar som om det vore vetenskapliga fakta.

Till de allra tyngsta hör Världsbankens “ease of doing business index” (med Sverige på tolfte plats). Där sammanvägs ett hundratal indikatorer på hur lätt det är att starta och driva företag. Resultatet används flitigt både av stater som vill marknadsföra sig själva och av investerare vid val av länder att lägga pengar i. Därtill kommer de tusentals artiklar inom ämnet nationalekonomi, där detta index används som ett pseudovetenskapligt belägg för skillnader mellan “bättre” och “sämre” företagsklimat.

Om man accepterar bruket av “företagsklimat” som en oberoende variabel, förefaller Världsbankens metodologi i och för sig vara genomtänkt och rigorös. Likväl undergrävs trovärdigheten av att många av världens länder aktivt bedriver en politik för att få bättre mätresultat, påpekar The Economist i en intressant artikel. Länder som Indien, Kina och Ryssland har särskilda myndigheter vars enda uppgift inte är att tillse företagsklimatet, utan om att fixa bättre resultat i Världsbankens rankning. Index har blivit ett mål i sig.
Inom den indiska statsapparaten är det hundratals anställda som har detta som enda uppgift. Man åker på studiebesök till Världsbanken för att studera i detalj hur indexdatan samlas in. Kunskapen omsätts sedan i instruktioner till politikerna på hemmaplan, som fattar beslut vars primära syfte inte är att tillfredsställa landets företag, utan att ge en bild av att landet är tillfredsställande för företag. Den logiska effekten blir att andra länder, som inte satsar lika mycket på den yttre bilden, rankas lägre än vad deras “verkliga företagsklimat” förtjänar.

Det hela påminner inte så lite om sökmotoroptimering och liknande praktiker inom den digitala ekonomin. Nästa steg skulle kunna bli köpta följare, typ att stater ser till att starta tusentals “spökföretag” som kan svara i enkäter att det lokala företagsklimatet är toppenbra. Eller så sker detta redan, i någon form. Skulle inte förvåna mig. Hur som helst finns säkert fler paralleller att dra mellan de två sorternas rankingsystem, de i finansvärlden och de på de digitala plattformarna.

Indexkritiskt forskningsprojekt får stöd av Vetenskapsrådet

Otroligt! Under tre år kommer Daniel Berg och jag få lön för att forska om prisstatistikens paradoxer. Vetenskapsrådet har just meddelat att man beviljar 4 miljoner kronor i stöd till vårt treåriga projekt “Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex och dess betydelse för social och ekonomisk historia“. Otroligt, dels för att bara 13 % av ansökningarna beviljas. Dels för att vi är två simpla doktorer, utan meterlånga meritlistor, tillika utan fasta positioner, som kastar oss ut på ganska oprövad mark. Så här lyder den populärvetenskapliga sammanfattningen av projektplanen:

Som vedertaget mått på inflation är konsumentprisindex (KPI) både politiskt laddat och en central variabel i ekonomisk forskning. KPI mäter priserna i en varukorg vars innehåll ständigt förändras. För varje ny konsumtionsvara på marknaden, måste statistikerna kalkylera hur mycket bättre eller sämre den är, jämfört med tidigare varianter. Det kan handla om förändrat näringsinnehåll i mat, snabbare datorer, bekvämare skor, eller för den delen försämrad postgång. Vissa former av konsumtionen blir särskilt svåra för prisstatistikerna att bedöma. Hur jämför man priset på en cd-skiva med priset på ett Spotify-abonnemang, eller priset på psykoanalys med priset på psykofarmaka? Ändå måste det i slutändan göras för att räkna fram en siffra på inflationen, som får stort samhällsekonomiskt genomslag och påverkar vår historiska förståelse av hur levnadsstandarden utvecklats.

Kritiken mot index som KPI är redan omfattande och kommer från flera håll. Det finns gott om exempel på ekonomer som hävdar att den officiella statistiken antingen över- eller underskattar inflationen. Under 1940-talet krävde fackföreningar att större hänsyn togs i beräkningarna till kvalitetsförsämringar i varorna, för att motivera löneökningar. Under 1990-talet ivrade den av USA:s regering tillsatta Boskin- kommissionen för användningen av ”hedoniska” mått för att fånga in de tekniska kvalitetsförbättringar man antog följde med den digitala tekniken. Kritiker menar att följden av det ”Boskin-paradigm” som då etablerades har blivit nedräkning av inflationen och därmed även av exempelvis pensionsnivåerna.

Vårt projekt syftar bland annat till att skriva en social och politisk historia om kontroverserna bakom dessa kvalitetsvärderingar. En utgångspunkt är att prisstatistik ofrånkomligen är en selektiv verksamhet, där man vid olika tidpunkt har riktat intresset mot vissa slags kvaliteter i vissa slags varor. Därigenom bidrar projektet både till bilden av det svenska konsumtionssamhällets historia och till förståelsen av statistikproduktionens politiska betydelse. Ett andra syfte är att fördjupa den källkritiska reflektionen inom ekonomisk-historisk forskning, givet att KPI i praktiken rutinmässigt används som en källa.

För att konkretisera dessa frågor, rymmer projektet dessutom två specialstudier av hur kvalitetsförändring kan bedömas inom två områden där förändrade konsumtionsmönster väcker särskilda frågor: digitalisering och medikalisering. I det ena fallet väcks exempelvis frågor om hur KPI hanterar de fall där nättjänster börjar erbjudas gratis och priset alltså minskar oändligt mycket, till noll – men också om hur reklam och övervakning kan räknas in i ekvationen såsom negativa kvaliteter. Den andra specialstudier riktar inte minst in sig på gränstrakten mellan läkemedel och droger, där det inte är självklart vad som är den sökta nyttan i en viss produkt.

Det visar sig ha största betydelse inte bara på marknaden, utan även för prisstatistiken, hur nya produkter klassificeras i förhållande till det redan kända. Vilka produktkvaliteter som väljs ut för mätning påverkar i slutändan bilden av vart samhällsekonomin är på väg. Projektets utgångspunkt är att dessa frågor förtjänar att diskuteras mer såväl i forskarsamhället som i den bredare offentligheten.

Själva ansökan beskriver bland annat det teoretiska ramverket (som i huvudsak är ekonomisk-sociologiskt) samt de fem olika delprojekt som vi ska avverka under de kommande tre åren:

  1. Valuations of quality change in Swedish price statistics over 100 years
  2. The politics of price indexing
  3. Digitization as a challenge to inflation measurement
  4. Valuations of quality between the medical and the intoxicating
  5. Towards a new index criticism

Kort sagt tänker vi börja med en trägen genomgång av arkivmaterial från de senaste 100 åren, exempelvis samtliga promemorior som föredragits Indexnämnden på SCB. Därefter blir det aningen mer spekulativt, på ett sätt som “utforskar hur begreppet inflation kan relativiseras, utan att man landar i en epistemologisk relativism”. Jag ska utforska svårigheterna att mäta prisutveckling på digitala varor och tjänster, medan Daniel Berg laborerar med möjligheten att indexera priset för berusning.
Om jag förstår beredningsgruppen rätt, var det just projektets originalitet som var avgörande för beslutet om bifall:

Studying the development of economic models such as CPI through a social and political history is a great idea. The project represents and original and innovative approach that holds great potential for generating new knowledge. The project is relevant for a number of fields, and is a good example of the applicability of valuation studies. It connects to a growing field of critical studies in the political history of economic statistics, by doing what the applicants call “index criticism” (indexkritik).

Nya internetfilter i Sverige – Elsevier tvingar fram blockering av sökmotor för vetenskapliga publikationer

Library Genesis (LibGen) är en sökmotor som indexerar vetenskapliga publikationer. Den grundades för tio år sedan i Ryssland och har efter hand vuxit till en viktig resurs för forskare runt om i världen. LibGen är en del av forskningsinfrastrukturen framför allt i de delar av världen som vi lite slarvigt kan kalla för Öst och Syd, där universiteten ofta inte har råd att betala för alla de kommersiella artikeldatabaserna. Men också en möjlighet för alla att komma åt forskningsresultat utan att själva vara knutna till en forskningsinstitution.

Totalt indexerar LibGen åtskilliga miljoner artiklar och böcker, framför allt (men inte bara) inom naturvetenskap och teknik. De flesta av dessa publikationer är – via de officiella kanalerna – otillgängliga för den stora majoriteten av världens befolkning. Därav behovet av s.k. piratbibliotek.

Today’s pirate libraries have their roots in the work of Russian academics to digitize texts in the 1990s. Scholars in that part of the world had long had a thriving practice of passing literature and scientific information underground, in opposition to government censorship—part of the samizdat culture, in which banned documents were copied and passed hand to hand through illicit channels. Those first digital collections were passed freely around, but when their creators started running into problems with copyright, their collections “retreated from the public view,” writes Balázs Bodó, a piracy researcher based at the University of Amsterdam. “The text collections were far too valuable to simply delete,” he writes, and instead migrated to “closed, membership-only FTP servers.”
More recently, though, those collections have moved online, where they are available to anyone who knows where to look.

LibGen är strikt talat inget piratbibliotek, utan bara en bibliotekskatalog, men namnet används också för att beteckna samlingen av miljontals pdf-filer som existerar runt omkring på (och under) nätet, utspridd och rörlig. För att hitta till filerna krävs sökmotorn och precis som i fallet med The Pirate Bay är det nu sökmotorn som rättighetsindustrin försöker strypa – även i Sverige.

Bakgrunden är ett domslut som den ganska nyinrättade Patent- och marknadsöverdomstolen fällde i början av 2017. Företag inom film- och musikindustrin hade stämt Bredbandsbolaget för att få fastställt att internetoperatörer är medskyldiga till olaglig fildelning som begås av deras kunder. Kravet gick igenom, med hänvisning till EU-domstolens praxis. Domslutet innebar att svenska internetoperatörer “åläggs att genom tekniska blockeringsåtgärder hindra bolagets abonnenters tillgång till tjänsterna The Pirate Bay och Swefilmer via specifikt listade domännamn och webbadresser”. Så var dörren öppnad för fortsatt utökade blockeringslistor via privaträttsliga processer där samtliga operatörer efter hand viker sig för snart sagt varje krav, utan att något allmänintresse tas i beaktande.

Mediekoncernen Elsevier, med bas i Amsterdam, lever på att äga rättigheterna till vetenskapliga publikationer, skrivna av forskare som redan har fått betalt för sina insatser, ofta av samma institutioner som nu tvingas betala en gång till. Om denna affärsmodell är de inte ensamma, men Elsevier är särskilt ökända för sin skamlösa prissättning som gett dem en vinstmarginal på 37 %. I våras sade därför de svenska forskningsbiblioteken upp sitt gemensamma avtal med Elsevier. Artiklar som publicerats efter den 1 juli är inte längre tillgängliga för svenska forskare via de officiella kanalerna – vilket ökar efterfrågan på inofficiella kanaler som #ICanHazPDF LibGen. Just i detta läge väljer Elsevier att gå till svensk domstol för att i möjligaste mån täppa till dessa andningshål.

Stämningsansökan är undertecknad Monique Wadsted, känd från The Pirate Bay-processen för tio år sedan. Den riktas mot sju svenska internetoperatörer som avkrävs “tekniska blockeringsåtgärder” för att “hindra sina abonnenters tillgång till tjänsterna LibGen och Sci-Hub” via tjugo listade webbadresser “och andra domännamn/webbadresser vars enda eller övervägande ändamål är att möjliggöra eller underlätta tillgången till de illegala Tjänsterna och som Internetoperatörerna genom Elseviers försorg underrättas om från tid till annan”.

Allt tyder på att de svenska internetoperatörerna samfällt kommer att vika sig och blockera de aktuella webbadresserna (samt utöka filtret framöver, så fort Elsevier knäpper med fingrarna). Vad annat kan de göra?

Noterar att stämningsansökan inte riktades mot Sunet som är de svenska högskolornas internetoperatör. Monique Wadsted insåg väl att det hade varit otaktiskt att ge sig på forskarsamhället direkt. Gissningsvis kommer Sunet ändå att se sig nödgade att falla för påtryckningarna, men det vore intressant att höra vad de har att säga.

Bahnhof försöker utmärka sig genom att blockera Elseviers sajt för alla sina kunder. Störigt för exempelvis mig, som trots allt har institutionell tillgång (via universitetsbibliotek) till deras databaser, utom det allra senast publicerade. Det är utmärkt att Bahnhof protesterar, men jag ser inte riktigt vad den här kontrablockeringen ska uppnå (mer än att marknadsföra det egna varumärket).

Rimligare hade väl varit om Bahnhof helt enkelt upplyser sina kunder om möjligheten att kringgå blockeringarna med hjälp av en VPN-tunnel. Fattar faktiskt inte varför de inte gör så, särskilt inte som de har en egen VPN-tjänst. Är de rädda för att provocera fram en ny våg av rättsfall, nu riktade mot alla tillhandahållare av VPN-tjänster? Men vem som helst fattar väl att upphovsrättsindustrin redan drar upp planerna för detta. Bättre att ta konflikten direkt än att godtroget hoppas få flyga under radarn ett par år till.

Läs uppropet i solidaritet med LibGen och Sci-Hub som spreds när den här vågen av rättsprocesser inleddes för tre år sedan i USA.

Tre ogiltiga titlar

Här är tre titlar som ingen förtjänar att bära: debattör, aktivist, entreprenör.

Jag tänker nu delvis på journalistik, men i första hand på programverksamhet, alltså på hur medverkande vid olika evenemang beskrivs i programmaterial och inbjudningar. Samhällsvetenskaplig prosa är heller inte oberörd. Allt utifrån egen erfarenhet, förstås.

DEBATTÖR
Att debattera kan inte vara en huvudsysselsättning för detta. Den som inbillar sig detta går ofrånkomligen på tomgång i sitt åsiktsmaskineri. Att olika röster möts i en debatt måste vara för att de kommer från olika positioner och då är det positionen som ska förklaras. Därför förtjänar ingen att betitlas som debattör.

AKTIVIST
Vad gäller aktivisten kan vi säga samma som om debattören. Att den relevanta informationen är i vad, alltså i vilken rörelse, någon är engagerad. Engagemanget är vad som räknas, inte i att utnämnda vissa de mest synligt engagerade till så kallade aktivister.
Aktivisten är en expert på samhällsförändring, en expertroll med bas i samhällets arbetsdelning. Några odlar mat, några tar hand om barn, några förändrar samhället. Från situationisterna och framåt finns en omfattande aktivismkritik som dels ifrågasätter “individens uppoffrande av livet för Saken”, dels framhåller behovet av ett engagemang som går bortom kampanjformen. Av dessa skäl är aktivist en dubiös titel, som ingen förtjänar och som aldrig är tillräcklig.

ENTREPRENÖR
Jaså du entreprenerar, sa du? Ett lite franskare sätt att säga att säga att man företar sig det ena eller andra. Frågan är vad du tar dig för och varför, till exempel om du företar dig saker för pengar som någon annan redan har lagt ut och väntar sig avkastning på, eller om du företar dig saker på skoj eller vad företaget nu går ut på. I praktiken används ordet entreprenör oftast om det mellanled eller gränssnitt som finns mellan en materiell verksamhet och dess finansiärer, är någon sorts förmedlande instans i kapitalisteringen av framtid. Men inte en titel som någon på allvar förtjänar att bära.

Nära besläktat med detta är bruket att titulera folk som GRUNDARE av något. Ett företag, en kampanj, en organisation. Som om det var viktigare att grunda än att driva. Ännu en gång är det engagemangets art som är den relevanta informationen. Fixeringen vid medgrundarskap är tröttsam. Det är slappt att titulera folk som grundare.

* * *

Några titlar som faktiskt kan vara helt befogade:
anhörig, arbetare, forskare, författare, konstnär, medlem, ordförande, talesperson

Titel vars giltighet är föremål för oavslutad diskussion:
filosof