Lite om Hägglunds omtalade bok

Få har väl missat filosofen Martin Hägglunds bok This life som nu föreligger i en lätt uppdaterad och utökad svensk utgåva, Vårt enda liv.
Expressen ombad mig att recensera den och lät mig skriva en lite längre essä som förra veckan lades ut under rubriken “Stjärnfilosofen som vill ha en ny kommunism“. Dock bakom betalvägg, för ovanlighets skull på kultursidan. Den som kan ge sig lite till tåls och håller koll här kommer annars kunna hitta en ännu lite längre version.

Jag avstod från att på förhand läsa vad andra recensenter skrivit om This life, för att inte skriva ännu en metarecension. I stället tog jag avstamp i Hegels rättsfilosofi, som just råkar fylla 200 år och spelar en ganska stor roll för Hägglund. Inte minst genom betoningen av ett positivt begrepp om frihet och om socialt tillgänglig fri tid som någonting annat än simpel “fritid” i meningen “tomma enheter av tid åt isolerade individer”. Detta får stor betydelse för Hägglunds arbetskritik.
Recensionen betecknar alltså Hägglund som arbetskritiker och även värdekritiker, då hans läsning av Marx noga följer Moishe Postone. Detta får viktiga konsekvenser som jag inte att många recensenter har missat. Både de liberaler som tror sig hitta traditionsmarxistiskt testugg och de vänstersossar som nöjer sig med att läsa boken som ett försök att återuppväcka en mer vagt marxistisk humanism.

Om man däremot verkligen följer Hägglunds värdekritiska Marxläsning är det tydligt att den inte bara är en filosofisk plädering för socialdemokrati à la Bernie Sanders. Han sticker inte under stolen med sina på den parlamentariska vänsterns övergripande strategi: att omfördela resurser i penningform, utan att angripa det underliggande “måttet på värde”. Av samma skäl är han rätt vag kring hur den nödvändiga “omvärderingen av värde” ska gå till och denna vaghet är nog på sin plats, tänker jag. Särskilt eftersom boken knappt alls går in på kapitalismens historia, mer än ett kort och viktigt påpekande om omöjligheten i att återgå till en socialdemokratisk välfärdsstat i ett läge där kapitaltillväxten – den i grunden absurda expansionen av “socialt nödvändig arbetstid” – har saktat av betydligt.

Det finns flera andra saker som lyser med sin frånvaro i Vårt enda liv. Jag nämner bland annat ondskan och familjen. Även frågor om klimat och ekosystem förblir helt marginella. Jag nämner lite av detta i recensionen men uppehåller mig i huvudsak i trakterna av Hegel och Marx. För en faktiskt storartad sak i Hägglunds bok, tycker jag, är hur han lyckas lägga ut några av dessas tankegångar på ett klart och begripligt språk, utan att förlita sig på specifikt marxianska eller hegelianska begrepp. Den typen av “översättning” är verkligen inte lätt, men i slutändan givetvis nödvändig. Kanske återvänder jag i något inlägg till vissa detaljer som inte rymdes i recensionen.

Poddsamtal om musikhistoriens slut

SLUTET är en podd som görs av Steven och Johan, “om konst, politik och kulturkritik vid historiens slut”. Eller ska vi helt enkelt säga eskatologi?

Nyligen gästade jag dem för ett samtal om musikens slut, i flera olika bemärkelser. Vi pratade på ett bra tag så allt kom tydligen inte att rymmas i ett enda avsnitt. Till att börja med frågan om musikhistoriens slut, retromanin, den befarade stagnationen och dess möjliga orsaker. Nu ligger avsnittet uppe. Kanske hanns någon annan vinkel också med. Jag har själv inte hunnit lyssna men är nyfiken på kommentarer! (I kommentarsfältet här eller på Soundcloud, vad som känns bäst.)

S L U T E T · Musikens Slut, del 1

Om virus

Växtplankton står för hälften av all världens fotosyntes och är själva grunden för oceanernas näringskedjor även om de vid varje tidpunkt bara utgör en procent av världens samlade biomassa. Den enskilda planktonorganismen lever nämligen sällan i mer än en vecka, innan den besegras av ett eller annat virus. Annars hade nog oceanerna varit mer av monokulturer. Virus upprätthåller en biologisk mångfald av många olika slags växtplankton, där ingen enskild art tillåts att bli helt dominerande. Därtill bidrar de till att göra näringen, nyligen erhållen från solens strålar, mer tillgänglig för de andra mikroorganismer, djurplankton, som bildar nästa steg i havets näringskedjor.

Detta är ett av många exempel som står att hitta i en fantastisk essä i The Economist, om hur virus finns överallt och är integrerade i all evolution.

(Samma ämne behandlas även i dagens understreckare i SvD, skriven av Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi. Även exemplen som tas upp är i huvudsak samma. Ellerviks understreckare framstår i stora stycken som en renodlad rewrite, men rymmer ändå ingen hänvisning till The Economist.)

Är då virus levande eller ej? Frågan är kanske felställd.

The virus is a process, not a thing.

Svaret är då inte att virus är levande eller ickelevade, inte heller att det finns en flytande skala med viruset någonstans i mitten. För det är ju inte ett ting med en plats. Snarare får sägas att “virus alternerar mellan levande och ickelevande faser”.

(Det där sista kan även sägas om kapitalet, dess ständiga kretslopp och dess beroende av levande arbete för sin reproduktion. Kapitalet som en process, inte som ting.)

De livlösa ting som vi kan frukta – de smittbärande partiklar som sprider sig utanför de levande cellerna – kallas för virioner. Dessa finns i en hiskelig mängd.

Om hela jorden skulle söndersmulas till sandkorn så skulle antalet sandkorn fortfarande vara färre än antalet virioner. Typ så. De finns i jorden, i luften, i haven, i bakterier, i svampar, i växter, i djur.

Av alla virioner i en enda människokropp har flertalet inte någon närmare koppling till människocellerna. De infekterar i stället de olika bakterier (och andra mikroorganismer) som lever inne i människokroppen.

Dödsdansen mellan virus och mikrober som en evolutionär kraft, alltså. Men också: införlivandet av virusarvsmassa i växter och djur, ända in i våra fortplantningskedjor.

Människan har hämtat 8 % av sin arvsmassa från retrovirus. Dessa virus har blivit endogena. Vissa är associerade med former av cancer men anledningen till att de stannat kvar i oss och inte har dött ut är ändå att de gör någon form av nytta, i evolutionär mening.

Virus som blir endogena i bakterier kan ligga vilande där i generationer, låta sig mångfaldigas genom celldelning utan att påverka bakteriens övriga liv, förrän viruset plötsligt aktiveras och ger kommando till sin värdcell att lägga ner all verksamhet utom att producera nya virioner. Viruset lämnar skeppet. Lämnar livet för att öka sina chanser till fortplantning. Det är när värdcellen visar tecken på stress som dess latenta virus låter sig aktiveras. Eller aktiverar sig. Vår mänskliga grammatik med dess subjekt och objekt är nog inte optimal för att tala om virus.

Moderkakan – den mest däggdjuriska av kroppsdelar – tycks komma från virus. Det var retrovirus som började använda sig av proteinet syncytin-1 bör att lösa upp åtskillnaden mellan skilda organismer, för att skapa en flytande övergång, till att börja med mellan en virion och en målcell. Däggdjuren (eller våra föregångare) kopierade denna mekanism från retrovirusen och använder nu syncytin-1 för att koppla samman moderns och fostrets celler i navelsträngen. En gränslöshet som tycks bryta mot immunologins grundlagar.

Ett paradexempel på hur missvisande det kan bli att tala om “digital feodalism”

Jag här redan nämnt några exempel på hur talet om “en ny feodalism” blivit en allt mer populär samtidsdiagnos. Men jag sparade det värsta.

Så sent som förra veckan utkom en bok med titeln The Medieval Internet, skriven av den danske medievetaren Jakob Linaa Jensen som är en etablerad forsare i sitt fält, med en rad böcker bakom sig. Titeln lät ändå lite spännande. Men sen läste jag kapitel 7, som bär rubriken “Digital Feudalism”. Det visade sig vara en närmast parodisk uppvisning i hur nätkritiken förslappas under tyngden av en illa vald metafor. Bruket av “feodalism” som skällsord har här helt ersatt den kritiska analys som man borde kunnat vänta sig av ett verk med vetenskapliga pretentioner.

Jakob Linaa Jensen påstår sig i detta bokkapitel leda i bevis att “the very structure of the platform economy has a distinctly feudal taint”. Vad är det då som är så “distinkt feodalt”, kan man fråga sig.

Jo, först och främst att det finns “assymetriska beroenderelationer” mellan teknikföretagen och deras användare. Men sådana assymmetrier är ett kännetecken för klassamhällen i allmänhet, inklusive kapitalismen. Det är inte alls distinkt för feodalismen. Vilket är den invändning som måste resas ungefär varje gång som Jakob Linaa Jensen slänger sig med f-ordet.
Han påpekar att de feodala godsherrarna minsann exploaterade bönderna. Och visst är vi exploaterade även på internet? Alltså är internet feodalt! (Alla lejon är djur – alltså är alla djur lejon.)

Har ni förresten tänkt på hur kyrkan i det medeltida Europa kontrollerade flöden av information? Tänka sig, det gör dagens teknikjättar också. Det måste betyda att vi lever i en digital feodalism!

Som extra argument anförs den “ökande övervakningen av användare” och tendensen till “ökande reglering och kontroll”. Inte heller detta är såklart det minsta unikt för feodalismen. Snarare tvärtom. Medeltidens feodala samhällen var många saker, men de var inte några utpräglade övervakningssamhällen. Tvärtom så var det efter feodalismens upplösning – när de tidigmoderna nationalstaterna skaffade sig resurser att direkt beskatta varje undersåte – som den statliga övervakningen byggdes ut.

Ett citat, som exempel på hur slappt Jakob Linaa Jensen resonerar:

Modern tech giants arose in the crucial early years of twenty-first century – Google, Amazon, Facebook, etc. – and colonised the internet, driving out competitors. /…/ And ever-present Google wants to be THE gateway for all information in the world. /…/ The dominant tech companies act like new feudal lords. They want control and dependent subjects, like the medieval feudal lords wanted obedient and hard-working serfs and peasants.

Vid det här laget börjar det framgå att “feodalism” mest är ett omständligare sätt att säga “klassamhälle”. Vilket nog är extra attraktivt bland akademiker som helst inte vill bli misstänkta för att hysa en marxistisk böjelse.

I förbifarten hänvisas dock till den marxistiske medieteoretikern Christian Fuchs, som påpekat att vi med företag som Uber och Airbnb får “ett nytt proletariat”, med låga löner och otrygg ställning. Även detta läser Jakob Linaa Jensen som ett belägg för sin feodalismtes. Trots att existensen av ett proletariat är det bland det minst feodala man kan tänka sig!

Citatet ovan visar också hur hänvisningarna till “feodalism” varvas med hänvisningar till “kolonisering”. Vilket en historiskt informerad läsare måste haja till inför. Än en gång har vi här två strikt skilda fenomen. Kolonialism är ju inget vi förknippar med det medeltida Europa. Det var ju efter medeltiden, efter feodalismens upplösning, som Europa började kolonisera andra delar av världen, först i form av handelskolonier, senare territorialkolonier. Men kapitlet rymmer ingen som helst förklaring av vad som ska menas med “kolonisering”. Begreppet används mest som ett extra invektiv, kanske även som en antydan om att det fanns någonting bättre, mer oskuldsfullt, innan koloniseringen tog fart.

En gång i tiden var “fritt och anarkiskt”, antyder författaren flera gånger, men utan att klargöra när. I vissa passager antyds det att 1990-talets internet var fritt, i andra passager var nätet redan då under kontroll av “plattformar”. När den forna friheten sedan ska skildras, blir resultatet oerhört slafsigt. Författaren likställer glatt libertarianer, hippies, EFF, 4chan och Creative Commons. De historiska kopplingarna mellan sådana tendenser finns och har analyserats ett otal gånger av olika mediehistoriker, men hos Jakob Linaa Jensen ges noll analys, bara en serie likhetstecken.

Jakob Linaa Jensen har inte ens bemödat sig om en korrekt kronologi när han skriver internets historia. Han tror att nollnolltalet inträffade på tiotalet!

Först skriver han: “YouTube is another example, originating in the late nineties”.
Och sen: “In the 1990s, there was an abundance of pirated and illegal services for downloading music and films like Napster, Gnutella and BitTorrent.”
Va? Youtube grundades bevisligen inte på 1990-talet, utan år 2005. Napster kom visserligen i juni 1999, men Gnutella först 2000 och Bittorrent 2001. Fildelningsexplosionen utspelade sig kring nollnolltalets mitt, om detta råder inget tvivel.

Här börjar man fråga sig om det vetenskapliga förlaget Emerald helt har slutat med fackgranskning. Hur kan sådana sakfel släppas igenom?

Till råga på allt så hänvisas redan i kapitlets öppning till en “Max Bloch” som ska ha analyserat den medeltida ekonomin. Uppenbarligen åsyftas en av Europas mest kända historiker någonsin, Marc Bloch.
Men jag betvivlar att Jakob Linaa Jensen verkligen har läst honom, eller har läst några medeltidshistoriska studier över huvud taget. För om han hade gjort det, skulle han inte ha skrivit: “The slave system was abandoned in the early Middle Ages.”
Ännu ett flagrant sakfel! För även om det medeltida Europa inte var ett utpräglat slavsamhälle, så som Romarriket hade varit, så fortsatte handeln med och utnyttjandet av slavar, inte bara här uppe i Norden, utan än mer i Södern. Framför allt i Spanien – inte bara under muslimskt välde utan även efter de kristnas reconquista, efter att pesten resulterat i brist på arbetskraft.

Att tala om “digitalt slaveri” är dock betydligt mindre populärt i akademiska sammanhang. Det låter helt klart för grovt. Men ytliga paralleller till medeltiden, det går tydligen fortfarande att komma undan med.

Det våras för feodalismen

Bland de som vill ställa kritiska samtidsdiagnoser har det blivit allt mer populärt att dra paralleller till medeltiden. Från olika håll hävdas att vi går mot en ny feodalism. Ofta betecknas den rentav som en digital feodalism. På vilket sätt den skulle är feodal, det är inte lika tydligt.

Här är några exempel, från vad jag själv har bokmärkt i år:

  • Iranska konstnären Bahar Noorizadeh har i videoverket After Scarcity (2018) följt de utopiska tankebanorna hos sovjetiska cybernetiker som trodde sig kunna skapa en automatiserad planekonomi. I verket ställer hon frågan: “How might we use computation to get us out of our current state of digital feudalism and towards new possible utopias?”
  • Den vänsterliberala nationalekonomen Mariana Mazzucato rönte för ett år sedan stor uppmärksamhet för en debattartikel med rubriken “Preventing Digital Feudalism“. Men förutom i rubriken förekommer inte ordet “feodalism” i själva texten. Inte ens indirekt får vi någon vink om varför just detta skulle vara en rimlig beskrivning på det som borde motverkas. Mazzucato använder det som ett simpelt invektiv.
  • Shoshana Zuboff har blivit oerhört uppmärksammad för sin bok om “övervakningskapitalismen”. Kapitalism är som bekant någonting annat än feodalism. Men det hindrar inte Zuboff från att bre på med båda begreppen för att beskriva samma sak, som här i en intervju:

    We find ourselves being shot backward into a kind of feudal pattern where it was an elite, a priesthood, that had all the knowledge and all the rest of the people just kind of groped around in the dark.

    Att viss kunskap koncentreras hos ett prästerskap har givetvis kännetecknat klassamhällen långt före feodalismens framväxt. Det är knappast heller något centralt drag i definitionerna av historisk feodalism. Så vad menar Zuboff att liknelsen har att tillföra?

  • Rimligen borde marxister inte slarva lika mycket i talet om “feodalism”, då ju detta begrepp hos Marx är tydligt definierat som ett av flera historiska produktionssätt, som tydligt kan skiljas från det kapitalistiska produktionssättet. Men även en så framstående marxist som Jodi Dean tycks vara lite väl lockad av den nya trenden. “Capitalism is turning itself into neofeudalism” menade hon i våras, i en förvisso intressant artikel där hon åtminstone resonerar en del kring vad som kännetecknar feodalismen. (Får nog återvända till detta i kommande inlägg.)
  • Feodalismens spöke dyker även upp i Peter Flemings ganska roliga bok The worst is yet to come. A post-capitalist survival guide. Även om Fleming kanske är mer anarkist än marxist, argumenterar han i likhet med Dean för att kapitalismen som vi känner den kan vara på väg ut och ersättas av något annat, ännu sämre system – en tes som absolut är värd att diskuteras på allvar, vilket tyvärr inte underlättas av att det nya dåliga genast ska etiketteras som “neo-feodalt”.
  • Slutligen noterar vi titeln på den gode Evgeny Morozovs kommande bok: Freedom as a service. The new digital feudalism and the future of the city (2022). Här finns det dock skäl att hysa högre förhoppningar på den teoretiska nivån, inte minst efter att ha läst Morozovs alldeles strålande kritik av Zuboffs tes om “övervakningskapitalismen”. Dessutom har han tidigare anmärkt på Twitter:

    Any theory of “digital feudalism” must account for the non-existing role of the state – situated in the international system – behind the “digital”. Since no such account exists – see US/Silicon Valley- “digital feudalism” is how the polite society grapples with “digital fascism”

Allt detta snack om “feodalism” i en tid när många av medeltidshistorikerna själva tvärtom har börjat undvika begreppet, något som Richard Abels diskuterar i en intressant översiktsartikel:

Indeed, over the last decade, ‘feudalism’ has become an ‘F-word’ at some professional conferences for medieval historians, only uttered ironically or with the intention to provoke.

Jag lutar åt att Abels har rätt i att pendeln kanske svängt för långt åt det andra hållet, mot en medeltidshistoria som i överdriven grad betonar ömsesidighet på bekostnad av hierarki. Visst fanns det aldrig ett enhetligt “feodalt system”, men som analytiskt begrepp kan “feodalism” ändå vara värt att behålla. Men då måste det vara tydligt definieras, på ett sätt som inte kan tillåta slarviga liknelser där tendenser i den samtida kapitalismen skrivs om till att handla om “ny feodalism”.

Vilka kulturaktörer fick del av statens krispaket? En snabb genomgång

Igår och idag offentliggjorde Kulturrådet vilka som får ta del av det statliga krispaketet till kulturarrangörer. Jag kunde inte låta bli att kasta ett öga på listan över mottagare och titta närmare på vilka kriterier som har gällt. Krislägen som detta tenderar ju att vässa frågan om vad som menas med “kultur”.

Först lite bakgrund. I en av vårens ändringsbudgetar (Prop. 2019/20:146) innehöll ett extra bidrag till kulturområdet, 500 miljoner kronor, jämte ett lika stort bidrag till idrotten.

I ändringsbudgeten talas det mycket löst om “allmän kulturverksamhet”. Viss precisering gavs senare i april då regeringen utfärdadeen förordning “om statligt stöd för kulturevenemang som har ställts in eller skjutits upp med anledning av spridningen av sjukdomen covid-19” (SFS 2020:246). Ett par klipp ur förordningen:

5 §. Stöd får lämnas till en arrangör av en konsert, scenkonstföreställning,
biografföreställning, utställning, föreläsning eller ett annat liknande kulturevenemang i Sverige. Stöd får också lämnas till en konstnärligt verksam aktör som arbetat med eller skulle ha medverkat i evenemanget. /…/
6 § Förutsättningar för stöd är att evenemanget
1. har ställts in eller skjutits upp med anledning av spridningen av viruset som orsakar sjukdomen covid-19,
2. har anordnats för allmänheten eller allmänheten skulle ha haft tillträde till det,
3. har offentliggjorts eller fastställts i en plan för verksamheten, och
4. skulle ha hållits senast den 31 maj 2020 och inte kommer att hållas före det datumet.
/…/
12 §. Myndigheten ska vid prövningen av ansökningar ta hänsyn till sökandens behov av ekonomiskt stöd och att medlen fördelas till en mångfald av kulturella uttryck.

“Myndigheten” syftar här på Statens Kulturråd, utom i sånt som rör film, där stödet delas ut av Filminstitutet. Stödet till enskilda (bild)konstnärer och författare har delegerats till Konstnärsnämnden respektive Författarfonden. Men här kollar vi på den största delen av stödpaketet, det som delas ut av Kulturrådet, till arrangörer av bland annat konserter, föreläsningar och utställningar.

“Evenemang” är ett nyckelbegrepp. (Lite elakt kan vi säga att kulturen här framträder som en “oerhörd anhopning av evenemang”, det enskilda evenemanget som dess elementarform.) Aktörer som inte sysslar med evenemang har ingenting att hämta, om inte verksamheten går att omdefiniera till evenemang. Det vill nog också till att inställda evenemangen ska ha varit offentliggjorda innan den 24 april när förordningen utfärdades, vilket säkert utesluter en del aktörer som jobbar mer spontant, med kort framförhållning.

Förordningen talar inte om konstnärlig kvalitet, men håller ändå öppet för att låta Kulturrådet göra kvalitativa prioriteringar, för att garantera en “mångfald av kulturella uttryck”. Det talas om “kulturverksamhet av professionell art”, vilket är något svårtolkat. Ren amatörverksamhet ska uppenbarligen inte omfattas, men spektrat däremellan?
Vidare förklaras att stödets syfte är att täcka intäktsbortfall, men det “får inte omfatta ersättning för utebliven vinst”. Myndigheten ska också “ta hänsyn till sökandens behov”.

Därefter har Kulturrådet preciserat kriterierna lite till, genom att begreppsdefinitionen. “Kulturevenemang” definieras till exempel som evenemang “med professionellt yrkesverksamma kulturaktörer”. Vilket förvisso fortfarande är en rätt luddig formulering. “Intäktsbortfall” definieras som “uteblivna nettointäkter” vilket lämnar det öppet för att även t.ex. utebliven ölförsäljning eller uteblivna sponsorintäkter kan täckas av Kulturrådet. Eller tänk på kommersiella konstgallerier som inte kunnat sälja några verk, fast verken finns kvar och kommer kanske att säljas längre fram. Hur myndigheten har resonerat i alla dessa fall är svårt att riktigt begripa.

Kulturrådets pressmeddelande förklarar att man fått in drygt 2000 ansökningar, varav merparten från aktörer som inte tidigare sökt bidrag från Kulturrådet. Av dessa har 727 ansökningar beviljats.

Hälften av de beviljade medlen går till musikområdet och en fjärdedel till scenkonst. Resterande medel går till aktörer inom bild- och formområdet, museer, utställningsverksamhet, litteratur- och läsandeverksamhet samt konstområdesövergripande arrangörer och aktörer.
/…/
Enligt regeringens förordning kan Kulturrådet dela ut högst 75 procent av det sökta beloppet upp till en miljon kronor och högst 50 procent över en miljon kronor. En arrangör eller aktör kan som mest få tio miljoner kronor.
Regeln gör att alla de som har sökt och är berättigade till bidrag också kommer att få pengar, men inte hela den sökta summan.

I enlighet med förordningen, har Kulturrådet prioriterat genom att ta “hänsyn till de sökandes behov av ekonomiskt stöd och att medlen fördelas till en mångfald av kulturella uttryck”.

Igår offentliggjordes listan över stöd till mindre aktörer som enskilda artister och kulturföreningar, i fyr- eller femsiffrig storleksordning.
Idag kom listan över bidrag till större arrangörer och det är den jag tittat lite närmare på. Listan består mest av en massa aktiebolag vars verksamhet inte är helt lätt att utläsa. Följande har fått mest:

Maximal utdelning (10 miljoner kronor)
Fotografiska Stockholm AB, 10000000 kr
Krall Entertainment AB, 10000000 kr

5–10 miljoner kronor
Pop Story AB, 6697300 kr
Sagolekhuset Junibacken AB, 6102500 kr
2Entertain Sverige AB, 5156500 kr

över 3 miljoner kronor
Vicky Nöjesproduktion AB, 4135400 kr
Debaser, 3382000 kr
Huset Under Bron AB, 3031300 kr

över 2 miljoner kronor
Villman Produktion AB, 2842800 kr
Liseberg AB, 2733000 kr
mm the party in stockholm AB, 2678100 kr
Wallmans Stockholm AB, 2574800 kr
Huset på Berget AB, 2377400
norrabrunncomedy suck, 2362000 kr
FKP Scorpio Sverige AB, 2215100 kr
Wetterling Gallery, 2209900 kr
Robert o Annas AB, 2175100 kr
Liljan i Borlänge AB, 2171000 kr
tmn i åre ab, 2112000 kr
GL Nöje, 2089100 kr
Lorensbergsteatern, 2062800 kr
Södra Teatern AB, 2049000 kr

över 1 miljon kronor
True Entertainment Sweden AB, 1975600 kr
AB Gröna Lunds Tivoli, 1901200 kr
Julius Production AB, 1870000 kr
Byggmästare Sven-Harrys Konst- och bostadsstiftelse, 1769000 kr
Falkenbergsrevyn AB, 1746600 kr
Frippe Produktion AB, 1618100 kr
Cirkus Brazil Jack, 1610800 kr
Park Lane Restaurang Ab, 1551000 kr
Slaughterhouse Brewery AB, 1298800 kr
Triffid And Danger Concerts AB, 1214200 kr
Svandammen i Uppsala AB, 1208500 kr
Bengtsson Entertainment AB, 1153200 kr
Gyllene Promotion AB, 1112100 kr

Huruvida alla dessa företag har behov av ekonomiskt stöd kan troligen diskuteras. FKP Scorpio är till exempel ett multinationellt företag med en börsnoterad huvudägare. Liknande kan säkert gälla för fler av företagen på listan, men vad dessa sysslar med är inte omedelbart tydligt utan kräver visst grävande. Oavsett vilket måste man kunna diskutera om detta var det bästa sättet att prioritera. Bland de som blivit utan krisstöd finns inte bara enskilda kulturarbetare, utan även en massa små företag och föreningar som på olika sätt upprätthåller en kulturell infrastruktur utan att själva vara de som arrangerar det som Kulturrådet definierar som kulturevenemang.

Historisk levnadsstandard, 4: Aggregering

Reallön och BNP är exempel på aggregat. (Från latinets aggregare, att “flocka samman”, en metafor som tycks ha sitt ursprung i boskapshållningen; aggregering är alltså ursprungligen en syssla för fårhundar och herdar.)

Är aggregat nödvändigtvis den bästa vägen för att historiska studier av levnadsstandard? Det frågar sig Emma Griffin i sin redan nämnda artikel i Past & Present, “Diets, hunger and living standards during the British industrial revolution” (2018). Vi snackar alltså fortfarande om perioden ungefär 1790–1840.

Skillnaderna mellan stad och landsbygd – liksom mellan olika regioner i Storbritannien – var stora och växande, exempelvis i fråga om mängden tillgängligt lönearbete, tillgången på näring och människors kroppslängd. (Det sistnämnda är en grov men pålitlig indikator på hur god tillgång de hade på mat under sin uppväxt.) Dessa skillnader slätas lätt över om man väljer att dra slutsatser utifrån nationellt aggregerade genomsnitt.

Att aggregera statistik på nationell nivå innebär ju definitionsmässigt en metodologisk nationalism som står i total motsats till allt tal om globalhistoria (som är någonting annat än att bara väva samman nationella berättelser, eller dra jämförelser mellan nationella aggregat). Bland nationalekonomer ses den metodologiska nationalismen däremot sällan som ett problem. Det hörs ju på namnet: nationalekonomi.

Griffin (2018) menar att 2000-talets nya våg av kvantitativa studier av historiska reallöner har kastat visst ljus på hur klyftan mellan stad och landsbygd vidgades under industriella revolutionen, men att de aggregativa metoderna i huvudsak har tjänat att släta över denna klyfta:

We have seen here that early industrial Britain was en economy of (at least) two halves: a dynamic urban/industrial sector set against a stagnant rural one. There can be no understanding living standards without understanding that it is a story with two parts. In towns and industrial districts, men enjoyed higher wages and steady employment. In addition to working longer hours themselves, they also enjoyed higher wages and steady employment. In addition to working longer hours themselves, they also enjoyed the more dubious privilege of being able to send large numbers of their household, including young children, to work as well. Industrial districts offered the prospect of higher family incomes, /…/ In rural England, by contrast, wages and family incomes hardly moved in the first half of the century and agricultural workers and their families consumed a very plain diet, one that must have been insufficient for all the household’s needs. But the agricultural sector of the economy remained large right down to 1850, so when urban and rural experiences are pooled the overall appearance is one of little change. /…/
Quantification has not only served to underplay the dynamism of the industrial regions, it has also helped to preserve a dichotomous interpretation of living standards – optimism versus pessimism – that is long past its sell-by date.
/…/
The evidence is clear: industrialization ushered in a far more complex, and unequal, society than that which it replaced. It is time to abandon the optimist/pessimist framework

Sammanfattningsvis menar Griffin att vi inte bör stirra oss blinda på om de aggregerade kurvorna pekar uppåt eller nedåt, utan måste fråga oss vad de faktiskt mäter.

Vi missar inte bara den ojämlika utvecklingen mellan stad och landsbygd, utan också ojämlikhetens skilda utveckling där landsbygden förblev förhållandevis jämlik (den stora majoriteten av fattiga där hade lika låg levnadsstandard) medan industriarbetarnas villkor skilde sig betydligt mer (även om deras genomsnitt låg högre).

Frågan blir ännu mer komplex om vi bryter upp familjen som enhet. (Det vill säga, om vi inte bara bryter med den metodologiska nationalismen utan även med vad som kan kallas för “metodologisk familism”.)

De som i 1800-talets början samlade in uppgifter om fattiga familjers levnadsstandard – uppgifter som nu stoppas in i långa tidsserier av kvantitativt inriktade ekonomihistoriker – tänkte knappast på frågor om representativitet. Vanligen utgick de från att människor levde i familjer med en man och en hustru, där alla familjemedlemmar delade lika både på inkomster och på obetalt arbete. Detta må i breda drag ha stämt i fråga om livet på landsbygden, men var en mycket dålig premiss för att studera livet hos dem som var mest påverkade av industrialiseringen.

Löneuppgifterna som samlades in gäller vuxna män. Men kan man utgå från att de även är giltiga för kvinnor och barn? Knappast.

Emma Griffins huvudsakliga slutsats är som sagt att positionerna “optimism” och “pessimism” är överspelade i frågan om vad som hände med de arbetande klassernas levnadsstandard under den industriella revolutionen. Vissa fick det bättre, andra fick det sämre – såklart. Det är givetvis av intresse att även fånga den större bilden, men det bör inte ske till priset av en aggregering som döljer växande klyftor.

Historisk levnadsstandard, 3: Bröd och efterklok näringslära

Frågan om historisk näringslära går inte att komma undan om vi vill kartlägga historisk levnadsstandard. Om vi vill följa levnadsstandarden i det industrialiserande Europa, måste vi inte minst ta ställning till hur vi ser på övergången från mörkt fullkorn till vitt bröd. En kvalitetsförändring som går att betrakta antingen subjektivt eller objektivt, antingen utifrån ett dåtida kunskapsläge eller ett nutida. var kanske alla överens om att det vita brödet var överlägset, men å andra sidan kände man varken till kostfibrer eller vitaminer. Nu kan vi nog konstatera att det mörkare är “bättre” i en objektiv mening, även om det vita brödet fortfarande är subjektivt uppskattat.

Värderingen av kvalitetsskillnaden mellan mörkt och vitt bröd blir enormt viktig, eftersom bröd och annan mjölmat under seklernas lopp har stått för en oerhört stor del av människors levnadskostnader.

Emma Griffin (2018) tar upp frågan om historisk näringslära i ett avsnitt av sin artikel. Hon pekar på den stora klyftan mellan kulturella och ekonomiska historieskrivningar. James Vernons bok Hunger skildrade hur förståelsen av svält förändrats över tid, i takt med uppkomsten av tekniska medel för att mäta matens näringsinnehåll. På detta reagerade ekonomihistorikern Derek Oddy med en upprörd recension (2008). Han uttryckte ett mer positivistiskt ideal: “scrutinising nutritional techniques is not what the historian should do; instead, modern nutritional knowledge should be applied to data from the past”.

Om vi skulle följa Derek Oddy, måste vi då inte räkna mörkt bröd som högvärdigare än vitt? Övergången till vitt bröd blir då i statistiken till en faktor som försämrar människors levnadsstandard, även om människorna själva upplevde det vita brödet som en förbättring.

En annan som gick på den näringsmässigt objektiva (eller efterkloka) linjen var den tidigare nämnde DDR-ekonomen Jürgen Kuczynski i 40-bandsverket Geschichte der Lage der Arbeiter unter dem Kapitalismus. Kuczynski ville visa hur den tidiga kapitalismen ledde till sänkt levnadsstandard och var således “pessimist” i likhet med Hobsbawm. Emellertid menade Hobsbawm (1957) – som året dessförinnan trätt ut ur kommunistpartiet – att Kuczynskis “extremism” skadade hans egen sak. I stället för att utgå från objektiv näringslära borde man enligt Hobsbawm utgå från människors subjektiva uppfattning om vilken mat som höll hög kvalitet:

Thus, the mere fact that a new diet is nutritionally inferior to an old one is irrelevant, except to the nutritionist. If white bread is adopted because it is believed to be a sign of a higher standard, then its adoption must be regarded as a sign of improvement.

Vi får hos Hobsbawm även en hänvisning till socialläkaren Alfred Grotjahns studie Über Wandlungen in der Volksernährung från 1902, vars centrala tes sammanfattas av Hobsbawm:

Industrialisation leads to a change in the traditional and – except in famines – nutritionally adequate if dull diet. If enough is spent on the new diet, it can be equally good and more varied. However, often only the well-paid worker can spend enough on it, /…/ Hence, for equal incomes, the old diet is normally nutritionally better than the new. Until either the workers earn enough, or governments take adequate action, industrialisation tends to produce a worse-fed population for a time.

Detta får vi läsa mot bakgrund av “Engels lag“, inte efter Friedrich Engels utan statistikern Ernst Engel. Denna “lag” säger att de fattigare spenderar en större andel av sina inkomster på mat (även om de rikare i absoluta termer spenderar mer). En vedertagen implikation är att fattiga hushålls föda till större del består av kolhydrater (bröd, ris, potatis, majs) snarare än fett och protein.

I sammanhanget kommer jag även att tänka på en kommentar från Staffan:

Även inom matsegmentet tycker jag mig ana att tendensen är den samma: onyttig skit (godis, chips, etc) blir billigare, användbara och nyttiga produkter (ekologiska grönsaker, bra kött) blir dyrare.

Nu har vi kanske lämnat frågan om historisk levnadsstandard. Men även ett försök att jämföra prisutvecklingen på “nyttig mat” respektive “onyttig mat” stöter ofrånkomligen på liknande frågor. Finns det en gemensam måttstock för “nyttighet” eller näringsvärde, att sätta i relation till pris? Och ska matens nyttighet värderas utifrån den kunskap som fanns när den åts, eller vårt eget efterkloka perspektiv?

Om vi eftersträvar ett objektivt mått, i linje med näringslära, om vi alltså tillåter efterkloka kvalitetsjusteringar av matpriserna, så måste vi även hålla öppet för att siffrorna som gäller vår egen tid kan behöva revideras i framtiden, om det skulle visa sig att viss mat faktiskt är mycket sämre än vad vi kunde ana.

Referenser

Historisk levnadsstandard, 2: Mer om levnadskostnadsindex för industrialiseringens England

Förra inlägget tog upp historikerdebatten kring 1960 om hur den industriella revolutionen påverkade människors levnadsstandard under 1800-talets första hälft. Såväl kvalitativa som kvantitativa aspekter av levnadsstandard togs upp av de brittiska social- och ekonomihistorikerna. Men i centrum stod ändå försöken att kvantifiera reallönernas utveckling, utifrån ett fragmentariskt och inte alltid helt pålitligt källmaterial.
Några år in på 1960-talet kom E.P. Thompson med sin kritik mot ytligheten i många kvantitativa studier. Thompsons vilja att återge vanliga människors upplevelse av industrialiseringen skulle influera väldigt många historiker. Men inom det ekonomihistoriska studiet av historisk levnadsstandard har denna kvalitativa ingång på 2000-talet snarare trängts undan i en ny våg av kvantitativa studier. Det menar historikern Emma Griffin (2018):

The nebulous thing that Thompson called “experience” scarcely now figures in discussions of the standard of living. Social, cultural and qualitative attempts to make sense of the human experience of economic modernization have been largely eclipsed by the inexorable march of statistics.

Många av dessa kvantitativa studier handlar fortfarande om att kalkylera tidsserier över reallön, baserat på ett eller annat levnadskostnadsindex. Men det finns också gott om exempel på försök att kvantifiera materiellt välstånd och fysisk hälsa.

Emma Griffin menar att 2000-talets kvantitativa studier oftast har tenderat att upprepa samma slutsats, i linje med vad som kallats “pessimism”. Trots den enorma ökningen i produktion, kom välståndet inte arbetarna till del under industrialiseringens första halvsekel. Reallönerna för vanligt folk steg knappast och enligt de flesta mått blev människors liv faktiskt sämre – så lyder den gängse slutsatsen.

Att så många historiker tycks eniga om detta är i sig anmärkningsvärt. Det är detta “nyfunna konsensus” som Griffin (2018) vill problematisera med sin artikel i Past & Present (tidskriften som en gång grundades av Thompson, Hobsbawm m.fl.) Utan att ta ställning för den linje som kallats “optimism”, menar hon att det finns belägg för en betydligt mer sammansatt och ambivalent bild, med växande klyftor mellan stad och landsbygd, mellan vuxna och barn, mellan män och kvinnor.

Hennes kritik riktas i första taget mot Charles H. Feinstein som blev enormt inflytelserik med sina beräkningar i artikeln “Pessimism Perpetuated” (1998), som alla 2000-talets studier har hänvisat till. För sin artikel konstruerade Feinstein ett levnadskostnadsindex där varukorgen innehöll 12 sorters mat samt öl, kol, lyse, kläder, skor och hyra. Förändrade konsumtionsmönster hanteras genom att den undersökta perioden har delats in i tre underperioder (1770–1812, 1808–1852, 1848–1870); varukorgens viktning ändras sedan med hjälp av konsumtionsuppgifter som hämtats från mitten av vardera period. I stort ser skillnaden ut att vara liten. Matens andel går från 69 till 61 procent medan dryck, kläder och hyra går upp någon smula. Inom matposten sker ett något större skifte då konsumtionen av mjöl minskar, medan färdigbakat bröd blir viktigare. I matposten återfinns även kaffe, te och socker.

Feinstein (1998) nämner kort vissa frågor om kvalitetsjustering. Priset på yllekläder – en central produkt i själva den industriella revolutionen – är svårt att indexera eftersom ylle kan hålla väldigt olika kvalitet. Tidigare levnadskostnadsindex har i hög grad utgått från data på exporterad ylle, som visar på kraftigt fallande priser under perioden, men detta kan mycket väl vara ett uttryck för att allt enklare kvaliteter gick på export. Feinstein försökte åtgärda detta genom att även titta på prisuppgifter för yllebyxor, “a standard, well-defined garment”. Mycket riktigt sjönk inte byxpriserna lika mycket – vilket översätts till en liten justering uppåt av reallönerna.
Hyra är bland de svåraste priserna att indexera och baseras på mycket grova prisuppgifter, som sedan har justerats nedåt en smula för att kompensera för vad som antagits vara ökad kvalitet i nybyggda bostadshus.
Feinsteins slutsatser blev ändå entydigt “pessimistiska”: för den arbetarklassen i stort innebar industriella revolutionen nästan ett sekel av hård arbete innan de i någon mån började få ta del av den ökade produktivitetens frukter, skriver Feinstein.

Most British workers and their families did not experience an actual deterioration in their standard of living during and after the Industrial Revolution. But neither did they enjoy the rapid progress which the super-optimists have discerned. For the majority of the working class the historical reality was that they had to endure almost a century of hard toil with little or no advance from a low base before they really began to share in any of the benefits of the economic transformation they had helped to create.

I kontrast till Charles Feinsteins “pessimism” står den mer “optimistiska” lönestatistik som räknats fram av Gregory Clark (2001) för lant- och byggnadsarbetare. Även han har såklart konstruerat ett levnadskostnadsindex och diskuterar sitt val av indexformel i förhållande till Feinsteins. En viktig fråga rör sättet att hantera förskjutningar i konsumtionen som skedde under den studerade tidsperioden.

A rural cost of living index was formed as a geometric index /…/ Thus it assumes constant shares of expenditure on each item as relative prices change. /…/
This implies that if the relative price of an item such as housing increases, consumers adapt by reducing relative purchases of the item to the degree to which the share of expenditures on each item remains constant. /…/
In his paper on real wages in the industrial revolution period, Feinstein instead uses a fixed weight index /…/ for each of three sub-periods. The Feinstein index assumes that if the relative price of an item increases then within each sub-period there is no effect on the relative amount consumed. The Feinstein index will tend to show greater increases in the cost of living than the index preferred here.

Sättet att konstruera levnadskostnadsindex verkar alltså åter ha varit avgörande för om bilden av levnadskostnadernas utveckling blir “pessimistisk” eller “optimistisk”.

En av den tidigare debattens ärkepessimister var den marxistiskt orienterade ekonomen Jürgen Kuczynski som kom att verka i Östtyskland. I mastodontverket Geschichte der Lage der Arbeiter unter dem Kapitalismus ville bekräfta bilden av hur industrialiseringen ledde till sänkt levnadsstandard för arbetarklassen. Vad använde han för levnadskostnadsindex? Michael Flinn (1974) ger svaret:

Kuczynski (1942) relied enthusiastically and exclusively on Tucker” /…/
Hobsbawm (1957) would have no tuck with Silberling, but was less severe on Tucker

Det verkar som att den där Tucker ha skapat ett levnadskostnadsindex som lämpar sig väl för en “pessimistisk” tolkning och som därför har uppskattats av marxistiska historiker. I jämförelse med andra index som fanns till hands kring 1900-talets mitt, kan noteras att Tucker visar påfallande låga prisökningar för perioden ca 1750–1790, men påfallande höga prisökningar under efterföljande period ca 1790–1810; därtill ger det en nedtonad bild av de påföljande årtiondenas deflation. Det är således inte svårt att förstå varför Tuckers index en gång i tiden användes för att driva den “pessimistiska” tesen. Samma tes som alltså enligt Griffin (2018) kommit att dominera 2000-talets kvantitativa studier. Mer om hennes kritik i nästa inlägg!

Referenser

Historisk levnadsstandard, 1: Debatten om industriella revolutionen

Hur människors levnadsstandard har gått upp eller ned i det förflutna har varit föremål för en rad historievetenskapliga debatter. Olika slags historiker har använt olika metoder för att följa olika populationer över olika tidsperioder: decennier, sekler, millennier. Ofta men inte alltid har man försökt använda pengar som mått på levnadsstandard och frågan har kokat ner till att handla om reallön. Där finns beröringspunkten med vår indexkritiska forskning, som i korthet handlar om svårigheterna att mäta pengarnas köpkraft över tid.

Eftersom många studier av historisk levnadsstandard går ut på att avgöra vad människor kunnat köpa för sina pengar, är resultaten högst beroende på valet av levnadskostnadsindex (som ju används för att räkna om penninglöner till reallöner). Även om vi själva inte gör anspråk på att säga någonting om levnadsstandardens historiska utveckling, vill jag skaffa mig lite överblick över hur de vetenskapliga debatterna har utvecklat sig, med tyngdpunkt på källkritik i allmänhet och indexkritik i synnerhet.
En gedigen diskussion om källkritik förs till exempel i ett alldeles färskt bidrag från två svenska ekonomihistoriker (Bengtsson & Svensson 2020), som behandlar tidsperioden 1750–1900. Återkommer snart dit, men vill först backa tillbaka en bra bit.

Friedrich Engels klassiska studie av “Den arbetande klassens läge i England” (1845) handlar om vad den industriella revolutionen innebar för vanliga kvinnor, män och barn. Frågeställningen skulle förbli central på det ekonomisk-historiska fältet under 1900-talet.

Åtminstone i Storbritannien utkristalliserade sig två motsatta läger bland historikerna, “optimister” och “pessimister”. Termerna kan tyckas lite illa valda när de inte handlar om vad som ska komma, utan om vad som har varit. Men visst fanns där även en politisk klangbotten. Rent vetenskapligt var frågan om huruvida den tidiga industrikapitalismen hade varit gynnsam för det stora flertalet. “Optimisterna” som menade att så var fallet, var ofta politiskt liberala (även Friedrich Hayek kunde räknas till detta läger), med en övertygelse om att vägen till ökad levnadsstandard även fortsättningsvis skulle gå genom marknaden. På 1950-talet utmanades de av “pessimister” som ofta var marxister. Främst bland dessa var historikern Eric Hobsbawm.

Hobsbawm (1957) särskilde mellan en “klassisk” pessimism (Ricardo, Malthus, Marx m.fl.) och en “modern” optimism som grundlades av John Clapham i trebandsverket An Economic History of Modern Britain (1926–1938). Claphams slutsats om ökade reallöner 1790–1850 var delvis var en följd av valet av period. De flesta är överens om att levnadsstandarden började vända uppåt under 1840-talet, så den egentliga debatten handlar om de föregående årtiondena.

Clapham lutade sig på befintlig statistik över löner och priser. På levnadskostnadssidan använda han sig av det index som konstruerats av Norman J. Silberling. “It is not too much to say that Clapham’s version of the optimistic view stood or fell by Silberling”, skriver Hobsbawm.
Silberlings levnadskostnadsindex har blivit hårt kritiserat. Dels för att det baserade sig på partipriser på varor som råull och råhavre, snarare än på priserna på verkliga konsumtionsvaror i detaljhandeln. Dels för att varukorgens sammansättning knappast återspeglade verkliga konsumtionsmönster. Största problemet med Silberlings levnadskostnadsindex tycks ha varit att det underskattade vikten av mjölmat (inklusive öl). Men dess svagheter var fler än så. Thomas Ashton (1949) uttryckte sig roligt om den imaginära människa vars levnadskostnader återspeglades av detta index:

He did not occupy a house, or at least was not called upon to pay rent. He allowed himself only a moderate amount of bread and very little porridge, and he never touched potatoes or strong drink. On the other hand, he got through quite considerable quantities of beef and mutton and showed a fondness for butter. Perhaps he was a diabetic. The ordinary Englishman of the eighteenth century would have been puzzled by him. /…/
Silberling’s creature /…/ quenched his thirst only with tea and coffee (with sugar but without milk)

Michael Flinn (1974) påpekar att det i huvudsak finns tre metodologiska problem i studiet av historiska reallöner. Det första rör frågan om att ur ett kvantitativt material identifiera trender över lång tid, inklusive valet av tidsperiod, vilket hänger samman med frågan om vad man rent kvalitativt menar med “den industriella revolutionen”. Det andra problemet handlar om att följa prisernas historiska rörelse, det tredje om lönernas. Priserna var mer volatila, de rörde sig mer, än lönerna. Alltså blir resultatet i mycket hög grad avhängigt konstruktionen av ett historiskt levnadskostnadsindex. Vilka priser man väljer att mäta och vilken vikt som tillmäts olika livsmedel kan då bli avgörande för bilden av stigande eller fallande reallöner.

Det finns en mängd historiska levnadsindex och alla har utsatts för hård kritik. Men så länge man existerar att index uppgift är att indicera, bokstavligen ge en fingervisning, inte exakt på procenten när – då är det ändå slående hur väl dessa index stämmer överens.
Alla mått på levnadskostnader pekar på en uppåtgående trend från 1790-talet och fram till en topp 1813, då den inflatoriska fasen går över i en deflatorisk fas. Perioden 1815–1840 präglas av fallande priser och fallande löner (i pengar räknat). Men varken över löner eller priser finns någon fullständig statistik.

Centralt i den pessimistiska tolkningen var att den samlade produktionen och importen av vete inte höll takt med befolkningstillväxten. Under den aktuella perioden måste det alltså ha konsumerats mindre vete per person, vilket i viss mån kompenserat av att folk åt mer potatis. Hobsbawm menade också hur vanligt folks mat fick sämre kvalitet eftersom handlare blandade ut mjöl med sand, mjölk med vatten och så vidare (adulteration).

År 1957 hävdade Eric Hobsbawm att John Claphams optimistiska kalkyler i praktiken hade fallit, då det avslöjats hur svag empiri de vilade på. På optimisternas sida i debatten kvarstod Thomas Ashton som i stället tog stöd mot vissa antaganden av teoretisk art, om vi får tro Hobsbawm.

Hobsbawm fick snart mothugg av historikerkollegan Robert M. Hartwell, som var medlem av (sedermera ordförande i) den högerliberala Mont Pelerin Society.

Hartwell (1961) försvarade alltså en “optimistisk” tolkning av levnadsstandardens utveckling under den industriella revolutionen. Hans argumentation är rätt intressant: först menar han att historiker bör undvika “prejudice and pre-conceived theories”, bara för att redan i samma mening tala om hur bristen på data kan vägas upp genom “an analysis of the likely changes in income distribution during a long period of economic growth”. Men vad är det som kan få vissa förändringar att framstå som mer sannolika än andra, om inte förutfattade teorier? I detta fall den teori som brukar kallas “trickle-down” och säger att den ekonomiska tillväxtens frukter i slutändan alltid kommer att “sippra ned” även till de fattigaste.

Detta är såklart inte det enda teoretiska antagande som präglar analysen hos Hartwell (och många andra i den här debatten) utan att skrivas ut. Ett annat är det att levnadsstandard bara handlar om konsumtion, inte om sådant som arbetsvillkor eller arbetstid. Utifrån sådana premisser blir ökad fritid något som ställs mot ökad levnadsstandard. Kanske kan man säga att begreppet “levnadsstandard” i praktiken fungerar som lite av en teoretisk black box där förutfattade meningar kan parkeras utan att granskas närmare.

Robert Hartwell (1961) höll alltså fast vid en “optimistisk” slutsats, sammanfattad i dessa ord:

the standard of living of the mass of the people of England was improving in the first half of the nineteenth century, slowly during the war, more quickly after 1815, and rapidly after 1840. And /…/ the increase in average life over these years is further proof of increasing well-being. /…/ People lived longer because they were better nourished and sheltered, and cleaner, and thus were less vulnerable to infectious and other diseases. /…/
In any case, much of the ill that has been attributed solely to the industrial revolution existed also in the pre-industrial age. /…/
Thus much misunderstanding has arisen because of assumptions – mainly misconceptions – about England before the Industrial Revolution; assumptions, for example, that rural life was naturally better than town life, /…/ thet slums and food adulteration were peculiar products of industrialization, and so on; in other words, the perennial myth of the golden age.

Eric Hobsbawm lät sig inte övertygas utan återkom 1963 med en ny artikel i The Economic History Review, där han återigen slog fast att det saknades vetenskapliga belägg för den “optimism” som tidigare hade dominerat bland brittiska ekonomihistoriker. Kort sagt saknades enligt Hobsbawm (1963) tillräckligt pålitliga data för att kunna räkna ut en tidsserier över reallönerna i England. Därför vore det bättre att närma sig frågan genom att undersöka vad folk faktiskt konsumerade, rent materiellt. Ett annat problem i att utgå från penninglöner är också att människor inte alltid fick någon lön, eftersom deras arbetskraft inte alltid var efterfrågad.

Chronic and cyclocal unemployment /…/ was almost certainly extremely high, /…/ but its effect on real wages, though plainly serious, remains to be investigated. As usual, the optimists (notably Hartwell) continue to neglect it entirely

I avsaknad av hårda bevis, har optimisterna fallit tillbaka på sin liberala ideologi, skrev Hobsbawm (1963). Antagandet de gör är att nationalinkomsten (BNP) steg så mycket att detta rimligen borde resultera i ökade realinkomster för varje människa i England under den industriella revolutionen.

Hobsbawm (1957) och Hartwell (1961) tycks ändå ha varit överens om att dödligheten minskade, eftersom färre svalt ihjäl. Men detta betyder inte nödvändigtvis att den genomsnittliga familjen fick mer mat på bordet, påpekade Hobsbawm. Minskad svält kan också handla om en jämnare tillgång på mat än vad som varit fallet i det förindustriella samhället. Den jämnare tillgången återspeglar sig kanske inte i statistiken över reallöner. Men borde den ändå inte betraktas som en ökad levnadsstandard? Döden måste väl ändå vara “det slutgiltiga kriteriet”, påpekar Hartwell i en fotnot. Samma fotnoten löper ut i ett intressant resonemang, som öppnar en glipa i levnadsstandardens svarta låda:

Some people may prefer a combination of feasts and famine, with an uncertain expectation of life, but surely most people would prefer regular consumption, the certainty of longer life, and the hope of improved conditions. And, in any case, there were no feasts in pre-industrial, or modern non-industrial societies: the alternatives were (and are) subsistence, and, when crops fail, less than subsistence. In the classic definition of welfare, a person is better off if his income is larger, or more evenly distributed over time.

Här hade man kunnat önska sig att Hartwell velat ge ett par litteraturhänvisningar. Att det inte förekom några fester i förindustriella samhällen är ett, hmm, ganska magstarkt påstående. Jag blir också nyfiken på vad som menas med “den klassiska definitionen av välfärd”. På något sätt blir det väl nödvändigt att göra en avvägning mellan total konsumtion och jämn tillgång. Frågan kan omformuleras i termer av golv och tak. Är det så självklart att “de flesta människor” alltid föredrar att höja golvet (den lägsta vardagsstandard man sjunker till under dåliga tider) framför att höja taket (den högsta standard man uppnår vid festligheter)?

Frågan om festernas betydelse för levnadsstandarden kräver någon form av sociologisk grund. Går det att komma undan från Durkheims idéer om ritualernas betydelse för kollektivet?

I sitt bruk av kvantitativ data stannade Hobsbawm i allmänhet på en nationellt aggregerad nivå. Men han påpekade också att frågan inte får inskränkas till det ekonomiskt mätbara. Sociologiska frågor om trygghet, drömmar och gemenskap måste också finnas med, skrev han 1963.

1963 var också publikationsåret för E.P. Thompsons klassiska studie The Making of the English Working Class. Thompson hörde till samma grupp av marxistiska historiker som Hobsbawm, som lämnat det brittiska kommunistpartiet i protest mot Sovjets invasion av Ungern. Debatterna om historisk levnadsstandard fördes alltså i nära anslutning till denna brytning med Sovjet. Nästa inlägg kommer ta avstamp i hos en historiker som lutar sig tillbaka mot traditionen från Thompson.

Referenser