Hegels “pöbel” (och dess kopplingar till Beethoven och Trump)

År 2020 är både ett Beethovenår och ett Hegelår, eftersom det nu är 250 år sedan de två jämnåriga, kompositören och filosofen, föddes. Både Beethoven och Hegel var alltså femtioåringar år 1820, ett årtal som i bådas fall kan få markera inledningen på deras Spätwerk.

Efter att ha övergett sin tidigare mer “heroiska” stil – och blivit i stort sett helt döv – är det ju på 1820-talet som Beethoven skriver de sena stråkkvartetterna, för att sedan gå bort. Det är även på 1820-talet som Hegel håller sina föreläsningar på universitetet i Berlin, bland annat om estetiken. Men innan dess ger han ut sitt sista stora verk: Rättsfilosofin (utgiven 1820 men med 1821 som officiellt tryckår, av censurtekniska skäl).

År 2020 kan vi alltså även, om vi vill, fira 200-årsjubiléet för Rättsfilosofin. Vill vi det? Ofta har det sagts att vi här finner en äldre och mer konservativ Hegel, kanske rentav en Hegel som skamlöst smörar för det auktoritära konungariket Preußen. Detta är dock en oriktig nidbild, om vi får tro en del av vår tids Hegelexperter. Mer riktig är nog den bild av filosofen som framhållits av Sven-Eric Liedman: Hegel som den moderna reformismens grundare.

Lagom till jubiléet så finns nu Rättsfilosofin i en första svensk översättning, gjord av Anders Bartonek och Sven-Olov Wallenstein. Dock återstår tydligen vissa finputsningar, så boken verkar inte utkomma förrän 2021 (men även detta går ju att få till ett jubileum om man vill).

Vad som nyligen fick mig att snöa in en smula på Rättsfilosofin var min läsning av Martin Hägglunds Vårt enda liv – ett verk som är djupt influerat av Hegel, i synnerhet kanske just av Rättsfilosofin. Det är som sagt imponerande hur Hägglund lyckas återge de hegelianska tankegångarna på ett tillgängligt sätt. Dessutom argumenterar han övertygande för att Karl Marx i grunden missförstod Hegel i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin (1843).

Min recension av Hägglunds bok handlar mycket om vad han gör med dels Hegel, dels Marx. (Den hade kunnat handla mer om vad han inte gör. I jämförelse med Hegels stora intresse för kärnfamiljen som en grundläggande del av det moderna samhället är det exempelvis påfallande hur Hägglund nästan helt avstår från att ge sig in i frågan om familjens struktur, roll och möjliga omvälvning.)

Nu citerar jag mig själv ur nämnda recensionen:

Pöbel! Någonting tycks brista när detta ord droppas av G.W.F. Hegel i andra hälften av dennes sista stora verk, Rättsfilosofin. Året är 1820, en hel generation har förflutit sedan den franska revolutionens utbrott och den konservativa aristokratin har kopplat nya grepp om makten. Industrialiseringen drar fram genom Europa. Hegels rättsfilosofi är ett försök att samtidigt rättfärdiga kapitalismen, kärnfamiljen och den någorlunda demokratiska staten – i rationell samexistens. För varje problem som blottläggs, verkar hans filosofiska system även ge en lösning. Inte förrän i bokens andra halva brister det. Bristningens namn är just detta: pöbel.

Här följer jag Hägglunds utläggning, men även Hegelforskaren Frank Ruda som skrivit boken Hegel’s rabble. Det är Ruda som beskriver pöbelns uppdykande i Rättsfilosofin som något av ett filosofiskt bombnedslag.

Jag vill gärna tänka detta som en parallell till det som händer i Beethovens sena stråkkvartetter, med dess tvära kast och oväntade pauser, där många har hört en musikalisk gestaltning av en förlorad tro på modernitetens obönhörliga framåtmarsch. Även hos Hegel går det att läsa in liknande tvivel. Även om filosofens syfte var att visa hur marknadsekonomin, den konstitutionella staten och det sedliga familjelivet borde kunna backa upp varandra som en dynamisk helhet.

Den samhällsfilosofiska visionen får sig dock en rejäl törn när Hegel, efter några hundra sidor, kommer fram till frågan om arbetslöshet. För det verkar i första ledet vara arbetslösheten som han syftar på, när han beskriver framväxten av en pöbel. Även om resonemanget intressant nog inte stannar vid de fattiga, utan går vidare till de rika, som likaså utvecklar en samhällsfarlig pöbelmentalitet, enligt Hegel.

Intressant är också hur Hegel, åtminstone via antydningar, sätter frågan om arbetslöshet i ett globalt perspektiv. (Vilket åter får oss att se fram mot Aaron Benanavs bok som utkommer mycket snart.)

Vidare i mitt försök att (med god hjälp av Hägglund och Ruda) reda ut Hegels teori om pöbeln:

Ordet syftar hos Hegel på alla de grupper som är oförmögna att se sig själva som samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter. Pöbelns politiska affekter präglas i stället av laglöshet, förbittring och hån. Framför allt tänker han på de växande massorna av fattiga och arbetslösa i storstäderna. Men även bland de allra rikaste – de som tror sig kunna köpa vad som helst för pengar – grasserar en motsvarande pöbelmentalitet, noterar Hegel. Fattigdomen och rikedomen analyserar han som två sidor av samma mynt, biprodukter av den moderna kapitalismen som i förlängningen hotar att undergräva möjligheten till en rationell samhällsordning.

Pöbel! Året är 2020 i ett Europa där nu hel generation har förflutit sedan Sovjetunionens fall. I centrum för all politik står åter frågan om pöbeln, som nu tar sig allt fler olika skepnader. Gängkriminella och ensamkommande. Donald Trumps väljarbas och Sverigedemokraternas. Konspirationstroende och smittspridare. Nättroll och influencers. Skattesmitare och slöjbärare. Black Lives Matter och Metoo.

Oavsett politisk hemvist, går det alltid att beklaga sig över en pöbel, även om just detta ord ofta undviks. Oftare används den tillrättalagda termen ”utanförskap” för att syfta på dem som står i vägen för att samhället ska hålla samman som det var tänkt. Precis som för 200 år sedan har arbetslösheten blivit till ett permanent ordningsproblem.

Halvtannat sekel efter Hegel börjar diverse punkrockare, som identifierar sig med detta permanenta ordningsproblem, att fatta tycke för ordet pöbel.

År 1820 sitter alltså Hegel på sitt universitet i Berlin och bekymrar sig över arbetslösheten. Han noterar att vissa andra – de utpräglade reaktionärerna – nöjer sig med att se social oro som en polisiär fråga. Detta köper inte Hegel. Arbetslösheten är en produkt av systemet och måste därför hanteras av staten. Men vad kan då staten göra för att lindra fattigdomen och förebygga en vidare utbredning av pöbelmentalitet?
Hegels lösningsförslag tycks faktiskt förebåda frågor som är minst lika aktuella år 2020, sådant som basinkomst och stimulanspolitik.

Hegel diskuterar två slags möjliga lösningar. En vore att låta de arbetslösa försörjas via bidrag, utan motprestation. Men därmed utestängs de även permanent från meningsfullt deltagande i samhället, menar han. Pöbelmentaliteten hotar då att befästas som ett permanent orosmoment.

En annan väg som Hegel diskuterar är att öka antalet arbetstillfällen, så att även de fattiga kan jobba för en lön. Alltså att öka produktionen, vilket dock förutsätter att det ska finnas tillräckligt med köpstarka konsumenter för att köpa alla varor. Hegel noterar hur ”överproduktion” tenderar att utlösa ekonomiska kriser som ytterligare förvärrar den sociala utslagningen. Att ”etablera kolonier” i främmande länder, för att sälja av överskottet, är inte heller någon hållbar lösning. I förlängningen väntar då krig mellan imperiemakter, människor som drivs på flykt – och framväxten av en global pöbel.

Tillbaka till nutiden. Stimulanspolitiken som håller 2000-talets kapitalism över vattenytan uträttar ett liknande trick, fast i tiden snarare än i rummet. Centralbankernas stödköp och nollräntor syftar till att skapa marknader där framtidens löner kan betala för dagens varor. Resultatet har blivit en finansiell kapitalism som utan tvivel har lyckats skapa en hel del arbetstillfällen, främst i storstäderna. Men stimulanspolitiken får samtidigt till följd att de som redan äger tillgångar – fastigheter eller aktier – blir ännu rikare, på bekostnad av alla andra.

Ekonomiska klyftor vidgas: mellan den äldre och den yngre generationen, mellan storstad och glesbygd. Se där receptet på den politiska polarisering som inte minst visar sig inför presidentvalet i USA – en tydlig illustration av pöbelmentalitetens utbredning, för att tala med Hegel.

Vår preussiske filosof tvingas alltså år 1820 till medgivandet om att pöbelproblemet saknar en rationell lösning inom systemets ramar. Inte för att det skulle saknas materiella resurser för att ge alla människor ett värdigt liv. Men ju större rikedomar som skapas, desto mer påträngande blir också fattigdomen, i såväl materiell som andlig bemärkelse. Den moderna kapitalismen, som Hegel ville begripa rationellt, visar sig skapa en irrationell biprodukt som omöjliggör en bekväm landning i tanken på ett “historiens slut”. I någon mån råkade han kanske (mot sin vilja) få korn på kapitalismens inneboende motsättning, den som finns inbyggd i hur “samhälleligt nödvändig arbetstid” under kapitalismen blir till samhällets överordnade mått på värde. Det är också detta spår som Hägglund följer, från Hegel och vidare till Marx.

En annan fråga – som jag inte riktigt vågar svara på – är hur Hegels pöbel förhåller sig till Marx proletariat. Vissa verkar mena att de syftar på ungefär samma sak, ur olika perspektiv. Andra kanske att pöbeln snarare representerar det som Marx kallade för Lumpenproletariat – ett begrepp som i sin tur kan knytas samman till samtida analyser av prekariat eller prekaritet och det informella arbetets globala tillväxt.

Efter denna lilla utredning känner jag mig ganska klar med Hegelåret, men ser fram mot att återvända till Rättsfilosofin när den väl kommer ut på svenska. Beethovenåret ska dock fortsätta att firas med full kraft i två månader till! (Hans musik, närmare bestämt dess slut, kom in på ett hörn även i podden Slutet.)

Aaron Benanav om tjänstesektorn i coronakrisen

Om någon vecka utkommer ekonomihistorikern Aaron Benanav med boken Automation and the future of work, som delvis bygger på ett par tidigare artiklar i New Left Review. För fem år sedan disputerade han på en avhandling om den globala arbetslösheten 1949–2010; hans handledare var den välbekanta marxistiska historikern Robert Brenner.

Tidigare i veckan så besökte Benanav för övrigt Malmö, på ett litet möte arrangerat av tidskriften Subaltern i samarbete med Endnotes, en ickeakademisk tidskrift där Bena av hör till redaktionskollektivet.

Endnotes har gett ut fem rejäla nummer under tolv års tid och det finns oerhört mycket att säga om de analyser som har utvecklats där; under detta år har jag själv varit del av två läsecirklar som berört saken. Men just nu tänkte jag nöja mig med några läsanteckningar till den senaste titeln i listan över Aaron Benanavs akademiska produktion: “Service work in the pandemic economy” (publicerad i tidskridften International Labor and Working-Class History).

* * *

Om vi tittar på statistik över vad den avlönade arbetskraften jobbar med, går det för varje land att se en nedåtgående kurva för kategorin “jordbruk”. Vid någon tidpunkt faller andelen under 50 procent: i exempelvis Sverige skedde detta kring år 1900, i Kina kring år 2000.

Globalt betraktat verkar detta femtiostreck passeras någon gång på 1980-talet, om vi ska tro på den tillgängliga statistiken. För drygt 30 år sedan arbetade alltså fortfarande halva den globala arbetskraften inom jordbruket. Idag är det bara en fjärdedel – och många av världens jordbrukarhushåll får sin huvudsakliga inkomst från andra håll än från just jordbruk.

Ändå har andelen industriarbetare knappt ökat. Länder som Mexiko, Egypten och Sydafrika har under de senaste trettio åren genomgått en “förtida avindustrialisering“. Andra länder inledde aldrig någon ordentlig industrialiseringsprocess. Sedan ungefär 2014 har andelen industriarbetare i världen fallit. Vi kan alltså tänka oss att den globala tillverkningsindustrin peakade, i termer av arbetskraft, under den förra globala krisen, för typ tio år sedan.

Var hamnar alla dessa människor som varken jobbar med jordbruk eller med industriproduktion? Dels i tjänstesektorn, dels i arbetslöshet – två statistiska kategorier som var för sig är rätt knepiga, och som båda överlappar med kategorin “informellt arbete“.

Så om vi fortsätter att titta på statistik över vad den avlönade arbetskraften jobbar med, går det för varje land att se en uppåtgående kurva för kategorin “tjänster”. Vid någon tidpunkt stiger andelen över 50 procent: i exempelvis Sverige inträffade detta runt år 1970, i Kina ungefär nu, år 2020 eller strax därefter. Och här ligger Kina i takt med det globala genomsnittet.

Lagom till det världshistoriska årtalet 2020 nådde alltså andelen anställda i tjänstesektorn, globalt sett, upp till 50 % enligt Världsbanken. Vilken tajming! Just detta år kom coronakrisen, “the first services recession” – en kris som alldeles uppenbart slår hårdast mot tjänstesektorn.

“Tjänstesektorn” är såklart en statistisk kategori av tveksamt värde. Den rymmer både de personliga tjänster som drabbats allra hårdast i coronakrisen och diverse digitala tjänster (tänk Zoom eller Netflix) som har täljt smör med guldkniv. Just i överlappningen mellan det personliga och det digitala hittar vi gigekonomin.

Coronakrisen bidrar till att ytterligare lösa upp gränsen mellan anställning och arbetslöshet. Vi har det välkända fenomenet (särskilt i USA) med folk som inte räknas som arbetslösa då de inte längre aktivt söker jobb, eftersom de vet att det inte finns några jobb för dem. Plus alla som har ett påhugg på deltid men inte får tillräckligt med jobb för att klara sig på lönen. När ekonomer vid Fed i våras försökte uppskatta den “verkliga arbetslösheten” i USA, kom de fram till att en tredjedel av arbetskraften var mer eller mindre arbetslös. Detta kan jämföras med det förra USA-rekordet som sattes år 1933, då bara en fjärdedel var arbetslösa.

Här i Europa är miljontals anställda fortfarande permitterade och får alltså lönen betald av staten i stället för av företaget. (I våras var det uppe runt 20 procent av alla anställda, nu i oktober rapporteras andelen vara 9 procent.) Systemet med permitteringar syftar i någon mån till att “frysa” den arbetsmarknad som fanns innan coronakrisen slog till. Men nu är det uppenbart att pandemin kommer att fortsätter längre tid än staterna är beredda att betala de permitterades löner. När de europeiska länderna väl avvecklar dessa program är det ganska säkert att den officiella arbetslösheten kommer att skjuta uppåt.

* * *

Aaron Benanavs aktuella artikel kan lätt beskyllas för att vara underteoretiserad; såtillvida går han kanske i fotspåren av Robert Brenner. Å andra sidan är detta knappast en beskyllning som kan riktas mot Endnotes, särskilt inte det senaste numrets idéhistoriska djupdykningar i exempelvis italienska 1970-talets omtolkningar av Marx’ begrepp om Gemeinwesen och den fascinerande krets av tänkare i mellankrigstidens Tyskland vilka av Gerschom Scholem avfärdades såsom “judiska satanister”. För att inte tala om hur redaktionskollektivet bakom Endnotes i en självkritisk vändning ger sig in på gruppsykologiska aspekter av förhållandet mellan teori och praktik. Men samma utgåva rymmer även översättningen av en viktig text från det tyska kollektivet Freundinnen und Freunde der Klassenlose Gesellschaft, som resonerar om det möjliga övervinnandet av kapitalismen. (Hett tips till alla som tycker att Martin Hägglund är alltför vag.)

* * *

Underteoretiserad? Ja, det är Benanavs artikel i flera avseenden (vilket säkert är medvetet). Som att den avstår från att problematisera vad som menas med “tjänstesektorn”, liksom frågan om oavlönat kontra avlönat arbete. Artikeln förblir påfallande deskriptiv: det konstateras att mycket tyder på coronakrisen mest kommer att förstärka tidigare tendenser till ökad ojämlikhet och otryggare arbetsförhållanden. Men varför vi ser ökad ojämlikhet och ökad arbetslöshet, det lämnas obesvarat. Samma sak med frågan om varför tillväxten (i västvärlden) har stagnerat under lång tid – för att inte tala om frågan om vad det är som stagnerar när vi säger “ekonomisk stagnation”.

Benanav nämner inte Marx; intressant nog hänvisar han denna gång i stället till William Baumol när han i viss mån ändå ska teoretisera vad som menas med ekonomisk stagnation:

as economist William Baumol explained in the 1960s, services are in large part a stagnant economic sector. Unlike manufacturing during its heyday, most services do not exhibit dynamic patterns of expansion driven by high rates of labor productivity growth and falling prices. Instead, increases in the demand for services generally depend on spillover effects from productivity-enhancing innovations occurring in other economic sectors. There is a clear link between the global expansion of the stagnant services sector and the ever-worsening stagnation of the wider economy. In the years to come, average economic growth rates will fall further, due to the legacy of the COVID-19 pandemic shock.

Här blir det rätt oklart vad Benanav menar med “stagnant”. Frågan är alltså dels vad som stagnerar, dels om vi talar om en absolut stagnation över tid eller en relativ stagnation sinsemellan olika delar av ekonomin. Än en gång upprepas påståendet att William Baumol på 1960-talet skulle ha visat att tjänstesektorn till stor del “är stagnant”, men om vi faktiskt läser Baumols studie så drar han inga slutsatser som gäller “tjänstesektorn” i allmänhet; hans analys utgår från scenkonsten och syftar främst på de tjänster som likt scenkonsten är särskilt svåra att överlåta på maskiner.

* * *

“The future for labor looks bleak”, konkluderar Aaron Benanav. Hur skulle man ens översätta denna mening till svenska? Arbete, arbetare, arbetarklass… i bestämd eller obestämd form.

The future for labor looks bleak. What that means for the future of working people remains an open question. Their fight for dignity, in the midst of the pandemic and post-pandemic eras, will prove decisive.

Lite om Hägglunds omtalade bok

Få har väl missat filosofen Martin Hägglunds bok This life som nu föreligger i en lätt uppdaterad och utökad svensk utgåva, Vårt enda liv.
Expressen ombad mig att recensera den och lät mig skriva en lite längre essä som förra veckan lades ut under rubriken “Stjärnfilosofen som vill ha en ny kommunism“. Dock bakom betalvägg, för ovanlighets skull på kultursidan. Den som kan ge sig lite till tåls och håller koll här kommer annars kunna hitta en ännu lite längre version.

Jag avstod från att på förhand läsa vad andra recensenter skrivit om This life, för att inte skriva ännu en metarecension. I stället tog jag avstamp i Hegels rättsfilosofi, som just råkar fylla 200 år och spelar en ganska stor roll för Hägglund. Inte minst genom betoningen av ett positivt begrepp om frihet och om socialt tillgänglig fri tid som någonting annat än simpel “fritid” i meningen “tomma enheter av tid åt isolerade individer”. Detta får stor betydelse för Hägglunds arbetskritik.
Recensionen betecknar alltså Hägglund som arbetskritiker och även värdekritiker, då hans läsning av Marx noga följer Moishe Postone. Detta får viktiga konsekvenser som jag inte att många recensenter har missat. Både de liberaler som tror sig hitta traditionsmarxistiskt testugg och de vänstersossar som nöjer sig med att läsa boken som ett försök att återuppväcka en mer vagt marxistisk humanism.

Om man däremot verkligen följer Hägglunds värdekritiska Marxläsning är det tydligt att den inte bara är en filosofisk plädering för socialdemokrati à la Bernie Sanders. Han sticker inte under stolen med sina på den parlamentariska vänsterns övergripande strategi: att omfördela resurser i penningform, utan att angripa det underliggande “måttet på värde”. Av samma skäl är han rätt vag kring hur den nödvändiga “omvärderingen av värde” ska gå till och denna vaghet är nog på sin plats, tänker jag. Särskilt eftersom boken knappt alls går in på kapitalismens historia, mer än ett kort och viktigt påpekande om omöjligheten i att återgå till en socialdemokratisk välfärdsstat i ett läge där kapitaltillväxten – den i grunden absurda expansionen av “socialt nödvändig arbetstid” – har saktat av betydligt.

Det finns flera andra saker som lyser med sin frånvaro i Vårt enda liv. Jag nämner bland annat ondskan och familjen. Även frågor om klimat och ekosystem förblir helt marginella. Jag nämner lite av detta i recensionen men uppehåller mig i huvudsak i trakterna av Hegel och Marx. För en faktiskt storartad sak i Hägglunds bok, tycker jag, är hur han lyckas lägga ut några av dessas tankegångar på ett klart och begripligt språk, utan att förlita sig på specifikt marxianska eller hegelianska begrepp. Den typen av “översättning” är verkligen inte lätt, men i slutändan givetvis nödvändig. Kanske återvänder jag i något inlägg till vissa detaljer som inte rymdes i recensionen.

Poddsamtal om musikhistoriens slut

SLUTET är en podd som görs av Steven och Johan, “om konst, politik och kulturkritik vid historiens slut”. Eller ska vi helt enkelt säga eskatologi?

Nyligen gästade jag dem för ett samtal om musikens slut, i flera olika bemärkelser. Vi pratade på ett bra tag så allt kom tydligen inte att rymmas i ett enda avsnitt. Till att börja med frågan om musikhistoriens slut, retromanin, den befarade stagnationen och dess möjliga orsaker. Nu ligger avsnittet uppe. Kanske hanns någon annan vinkel också med. Jag har själv inte hunnit lyssna men är nyfiken på kommentarer! (I kommentarsfältet här eller på Soundcloud, vad som känns bäst.)

S L U T E T · Musikens Slut, del 1

Om virus

Växtplankton står för hälften av all världens fotosyntes och är själva grunden för oceanernas näringskedjor även om de vid varje tidpunkt bara utgör en procent av världens samlade biomassa. Den enskilda planktonorganismen lever nämligen sällan i mer än en vecka, innan den besegras av ett eller annat virus. Annars hade nog oceanerna varit mer av monokulturer. Virus upprätthåller en biologisk mångfald av många olika slags växtplankton, där ingen enskild art tillåts att bli helt dominerande. Därtill bidrar de till att göra näringen, nyligen erhållen från solens strålar, mer tillgänglig för de andra mikroorganismer, djurplankton, som bildar nästa steg i havets näringskedjor.

Detta är ett av många exempel som står att hitta i en fantastisk essä i The Economist, om hur virus finns överallt och är integrerade i all evolution.

(Samma ämne behandlas även i dagens understreckare i SvD, skriven av Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi. Även exemplen som tas upp är i huvudsak samma. Ellerviks understreckare framstår i stora stycken som en renodlad rewrite, men rymmer ändå ingen hänvisning till The Economist.)

Är då virus levande eller ej? Frågan är kanske felställd.

The virus is a process, not a thing.

Svaret är då inte att virus är levande eller ickelevade, inte heller att det finns en flytande skala med viruset någonstans i mitten. För det är ju inte ett ting med en plats. Snarare får sägas att “virus alternerar mellan levande och ickelevande faser”.

(Det där sista kan även sägas om kapitalet, dess ständiga kretslopp och dess beroende av levande arbete för sin reproduktion. Kapitalet som en process, inte som ting.)

De livlösa ting som vi kan frukta – de smittbärande partiklar som sprider sig utanför de levande cellerna – kallas för virioner. Dessa finns i en hiskelig mängd.

Om hela jorden skulle söndersmulas till sandkorn så skulle antalet sandkorn fortfarande vara färre än antalet virioner. Typ så. De finns i jorden, i luften, i haven, i bakterier, i svampar, i växter, i djur.

Av alla virioner i en enda människokropp har flertalet inte någon närmare koppling till människocellerna. De infekterar i stället de olika bakterier (och andra mikroorganismer) som lever inne i människokroppen.

Dödsdansen mellan virus och mikrober som en evolutionär kraft, alltså. Men också: införlivandet av virusarvsmassa i växter och djur, ända in i våra fortplantningskedjor.

Människan har hämtat 8 % av sin arvsmassa från retrovirus. Dessa virus har blivit endogena. Vissa är associerade med former av cancer men anledningen till att de stannat kvar i oss och inte har dött ut är ändå att de gör någon form av nytta, i evolutionär mening.

Virus som blir endogena i bakterier kan ligga vilande där i generationer, låta sig mångfaldigas genom celldelning utan att påverka bakteriens övriga liv, förrän viruset plötsligt aktiveras och ger kommando till sin värdcell att lägga ner all verksamhet utom att producera nya virioner. Viruset lämnar skeppet. Lämnar livet för att öka sina chanser till fortplantning. Det är när värdcellen visar tecken på stress som dess latenta virus låter sig aktiveras. Eller aktiverar sig. Vår mänskliga grammatik med dess subjekt och objekt är nog inte optimal för att tala om virus.

Moderkakan – den mest däggdjuriska av kroppsdelar – tycks komma från virus. Det var retrovirus som började använda sig av proteinet syncytin-1 bör att lösa upp åtskillnaden mellan skilda organismer, för att skapa en flytande övergång, till att börja med mellan en virion och en målcell. Däggdjuren (eller våra föregångare) kopierade denna mekanism från retrovirusen och använder nu syncytin-1 för att koppla samman moderns och fostrets celler i navelsträngen. En gränslöshet som tycks bryta mot immunologins grundlagar.

Ett paradexempel på hur missvisande det kan bli att tala om “digital feodalism”

Jag här redan nämnt några exempel på hur talet om “en ny feodalism” blivit en allt mer populär samtidsdiagnos. Men jag sparade det värsta.

Så sent som förra veckan utkom en bok med titeln The Medieval Internet, skriven av den danske medievetaren Jakob Linaa Jensen som är en etablerad forsare i sitt fält, med en rad böcker bakom sig. Titeln lät ändå lite spännande. Men sen läste jag kapitel 7, som bär rubriken “Digital Feudalism”. Det visade sig vara en närmast parodisk uppvisning i hur nätkritiken förslappas under tyngden av en illa vald metafor. Bruket av “feodalism” som skällsord har här helt ersatt den kritiska analys som man borde kunnat vänta sig av ett verk med vetenskapliga pretentioner.

Jakob Linaa Jensen påstår sig i detta bokkapitel leda i bevis att “the very structure of the platform economy has a distinctly feudal taint”. Vad är det då som är så “distinkt feodalt”, kan man fråga sig.

Jo, först och främst att det finns “assymetriska beroenderelationer” mellan teknikföretagen och deras användare. Men sådana assymmetrier är ett kännetecken för klassamhällen i allmänhet, inklusive kapitalismen. Det är inte alls distinkt för feodalismen. Vilket är den invändning som måste resas ungefär varje gång som Jakob Linaa Jensen slänger sig med f-ordet.
Han påpekar att de feodala godsherrarna minsann exploaterade bönderna. Och visst är vi exploaterade även på internet? Alltså är internet feodalt! (Alla lejon är djur – alltså är alla djur lejon.)

Har ni förresten tänkt på hur kyrkan i det medeltida Europa kontrollerade flöden av information? Tänka sig, det gör dagens teknikjättar också. Det måste betyda att vi lever i en digital feodalism!

Som extra argument anförs den “ökande övervakningen av användare” och tendensen till “ökande reglering och kontroll”. Inte heller detta är såklart det minsta unikt för feodalismen. Snarare tvärtom. Medeltidens feodala samhällen var många saker, men de var inte några utpräglade övervakningssamhällen. Tvärtom så var det efter feodalismens upplösning – när de tidigmoderna nationalstaterna skaffade sig resurser att direkt beskatta varje undersåte – som den statliga övervakningen byggdes ut.

Ett citat, som exempel på hur slappt Jakob Linaa Jensen resonerar:

Modern tech giants arose in the crucial early years of twenty-first century – Google, Amazon, Facebook, etc. – and colonised the internet, driving out competitors. /…/ And ever-present Google wants to be THE gateway for all information in the world. /…/ The dominant tech companies act like new feudal lords. They want control and dependent subjects, like the medieval feudal lords wanted obedient and hard-working serfs and peasants.

Vid det här laget börjar det framgå att “feodalism” mest är ett omständligare sätt att säga “klassamhälle”. Vilket nog är extra attraktivt bland akademiker som helst inte vill bli misstänkta för att hysa en marxistisk böjelse.

I förbifarten hänvisas dock till den marxistiske medieteoretikern Christian Fuchs, som påpekat att vi med företag som Uber och Airbnb får “ett nytt proletariat”, med låga löner och otrygg ställning. Även detta läser Jakob Linaa Jensen som ett belägg för sin feodalismtes. Trots att existensen av ett proletariat är det bland det minst feodala man kan tänka sig!

Citatet ovan visar också hur hänvisningarna till “feodalism” varvas med hänvisningar till “kolonisering”. Vilket en historiskt informerad läsare måste haja till inför. Än en gång har vi här två strikt skilda fenomen. Kolonialism är ju inget vi förknippar med det medeltida Europa. Det var ju efter medeltiden, efter feodalismens upplösning, som Europa började kolonisera andra delar av världen, först i form av handelskolonier, senare territorialkolonier. Men kapitlet rymmer ingen som helst förklaring av vad som ska menas med “kolonisering”. Begreppet används mest som ett extra invektiv, kanske även som en antydan om att det fanns någonting bättre, mer oskuldsfullt, innan koloniseringen tog fart.

En gång i tiden var “fritt och anarkiskt”, antyder författaren flera gånger, men utan att klargöra när. I vissa passager antyds det att 1990-talets internet var fritt, i andra passager var nätet redan då under kontroll av “plattformar”. När den forna friheten sedan ska skildras, blir resultatet oerhört slafsigt. Författaren likställer glatt libertarianer, hippies, EFF, 4chan och Creative Commons. De historiska kopplingarna mellan sådana tendenser finns och har analyserats ett otal gånger av olika mediehistoriker, men hos Jakob Linaa Jensen ges noll analys, bara en serie likhetstecken.

Jakob Linaa Jensen har inte ens bemödat sig om en korrekt kronologi när han skriver internets historia. Han tror att nollnolltalet inträffade på tiotalet!

Först skriver han: “YouTube is another example, originating in the late nineties”.
Och sen: “In the 1990s, there was an abundance of pirated and illegal services for downloading music and films like Napster, Gnutella and BitTorrent.”
Va? Youtube grundades bevisligen inte på 1990-talet, utan år 2005. Napster kom visserligen i juni 1999, men Gnutella först 2000 och Bittorrent 2001. Fildelningsexplosionen utspelade sig kring nollnolltalets mitt, om detta råder inget tvivel.

Här börjar man fråga sig om det vetenskapliga förlaget Emerald helt har slutat med fackgranskning. Hur kan sådana sakfel släppas igenom?

Till råga på allt så hänvisas redan i kapitlets öppning till en “Max Bloch” som ska ha analyserat den medeltida ekonomin. Uppenbarligen åsyftas en av Europas mest kända historiker någonsin, Marc Bloch.
Men jag betvivlar att Jakob Linaa Jensen verkligen har läst honom, eller har läst några medeltidshistoriska studier över huvud taget. För om han hade gjort det, skulle han inte ha skrivit: “The slave system was abandoned in the early Middle Ages.”
Ännu ett flagrant sakfel! För även om det medeltida Europa inte var ett utpräglat slavsamhälle, så som Romarriket hade varit, så fortsatte handeln med och utnyttjandet av slavar, inte bara här uppe i Norden, utan än mer i Södern. Framför allt i Spanien – inte bara under muslimskt välde utan även efter de kristnas reconquista, efter att pesten resulterat i brist på arbetskraft.

Att tala om “digitalt slaveri” är dock betydligt mindre populärt i akademiska sammanhang. Det låter helt klart för grovt. Men ytliga paralleller till medeltiden, det går tydligen fortfarande att komma undan med.

Det våras för feodalismen

Bland de som vill ställa kritiska samtidsdiagnoser har det blivit allt mer populärt att dra paralleller till medeltiden. Från olika håll hävdas att vi går mot en ny feodalism. Ofta betecknas den rentav som en digital feodalism. På vilket sätt den skulle är feodal, det är inte lika tydligt.

Här är några exempel, från vad jag själv har bokmärkt i år:

  • Iranska konstnären Bahar Noorizadeh har i videoverket After Scarcity (2018) följt de utopiska tankebanorna hos sovjetiska cybernetiker som trodde sig kunna skapa en automatiserad planekonomi. I verket ställer hon frågan: “How might we use computation to get us out of our current state of digital feudalism and towards new possible utopias?”
  • Den vänsterliberala nationalekonomen Mariana Mazzucato rönte för ett år sedan stor uppmärksamhet för en debattartikel med rubriken “Preventing Digital Feudalism“. Men förutom i rubriken förekommer inte ordet “feodalism” i själva texten. Inte ens indirekt får vi någon vink om varför just detta skulle vara en rimlig beskrivning på det som borde motverkas. Mazzucato använder det som ett simpelt invektiv.
  • Shoshana Zuboff har blivit oerhört uppmärksammad för sin bok om “övervakningskapitalismen”. Kapitalism är som bekant någonting annat än feodalism. Men det hindrar inte Zuboff från att bre på med båda begreppen för att beskriva samma sak, som här i en intervju:

    We find ourselves being shot backward into a kind of feudal pattern where it was an elite, a priesthood, that had all the knowledge and all the rest of the people just kind of groped around in the dark.

    Att viss kunskap koncentreras hos ett prästerskap har givetvis kännetecknat klassamhällen långt före feodalismens framväxt. Det är knappast heller något centralt drag i definitionerna av historisk feodalism. Så vad menar Zuboff att liknelsen har att tillföra?

  • Rimligen borde marxister inte slarva lika mycket i talet om “feodalism”, då ju detta begrepp hos Marx är tydligt definierat som ett av flera historiska produktionssätt, som tydligt kan skiljas från det kapitalistiska produktionssättet. Men även en så framstående marxist som Jodi Dean tycks vara lite väl lockad av den nya trenden. “Capitalism is turning itself into neofeudalism” menade hon i våras, i en förvisso intressant artikel där hon åtminstone resonerar en del kring vad som kännetecknar feodalismen. (Får nog återvända till detta i kommande inlägg.)
  • Feodalismens spöke dyker även upp i Peter Flemings ganska roliga bok The worst is yet to come. A post-capitalist survival guide. Även om Fleming kanske är mer anarkist än marxist, argumenterar han i likhet med Dean för att kapitalismen som vi känner den kan vara på väg ut och ersättas av något annat, ännu sämre system – en tes som absolut är värd att diskuteras på allvar, vilket tyvärr inte underlättas av att det nya dåliga genast ska etiketteras som “neo-feodalt”.
  • Slutligen noterar vi titeln på den gode Evgeny Morozovs kommande bok: Freedom as a service. The new digital feudalism and the future of the city (2022). Här finns det dock skäl att hysa högre förhoppningar på den teoretiska nivån, inte minst efter att ha läst Morozovs alldeles strålande kritik av Zuboffs tes om “övervakningskapitalismen”. Dessutom har han tidigare anmärkt på Twitter:

    Any theory of “digital feudalism” must account for the non-existing role of the state – situated in the international system – behind the “digital”. Since no such account exists – see US/Silicon Valley- “digital feudalism” is how the polite society grapples with “digital fascism”

Allt detta snack om “feodalism” i en tid när många av medeltidshistorikerna själva tvärtom har börjat undvika begreppet, något som Richard Abels diskuterar i en intressant översiktsartikel:

Indeed, over the last decade, ‘feudalism’ has become an ‘F-word’ at some professional conferences for medieval historians, only uttered ironically or with the intention to provoke.

Jag lutar åt att Abels har rätt i att pendeln kanske svängt för långt åt det andra hållet, mot en medeltidshistoria som i överdriven grad betonar ömsesidighet på bekostnad av hierarki. Visst fanns det aldrig ett enhetligt “feodalt system”, men som analytiskt begrepp kan “feodalism” ändå vara värt att behålla. Men då måste det vara tydligt definieras, på ett sätt som inte kan tillåta slarviga liknelser där tendenser i den samtida kapitalismen skrivs om till att handla om “ny feodalism”.

Vilka kulturaktörer fick del av statens krispaket? En snabb genomgång

Igår och idag offentliggjorde Kulturrådet vilka som får ta del av det statliga krispaketet till kulturarrangörer. Jag kunde inte låta bli att kasta ett öga på listan över mottagare och titta närmare på vilka kriterier som har gällt. Krislägen som detta tenderar ju att vässa frågan om vad som menas med “kultur”.

Först lite bakgrund. I en av vårens ändringsbudgetar (Prop. 2019/20:146) innehöll ett extra bidrag till kulturområdet, 500 miljoner kronor, jämte ett lika stort bidrag till idrotten.

I ändringsbudgeten talas det mycket löst om “allmän kulturverksamhet”. Viss precisering gavs senare i april då regeringen utfärdadeen förordning “om statligt stöd för kulturevenemang som har ställts in eller skjutits upp med anledning av spridningen av sjukdomen covid-19” (SFS 2020:246). Ett par klipp ur förordningen:

5 §. Stöd får lämnas till en arrangör av en konsert, scenkonstföreställning,
biografföreställning, utställning, föreläsning eller ett annat liknande kulturevenemang i Sverige. Stöd får också lämnas till en konstnärligt verksam aktör som arbetat med eller skulle ha medverkat i evenemanget. /…/
6 § Förutsättningar för stöd är att evenemanget
1. har ställts in eller skjutits upp med anledning av spridningen av viruset som orsakar sjukdomen covid-19,
2. har anordnats för allmänheten eller allmänheten skulle ha haft tillträde till det,
3. har offentliggjorts eller fastställts i en plan för verksamheten, och
4. skulle ha hållits senast den 31 maj 2020 och inte kommer att hållas före det datumet.
/…/
12 §. Myndigheten ska vid prövningen av ansökningar ta hänsyn till sökandens behov av ekonomiskt stöd och att medlen fördelas till en mångfald av kulturella uttryck.

“Myndigheten” syftar här på Statens Kulturråd, utom i sånt som rör film, där stödet delas ut av Filminstitutet. Stödet till enskilda (bild)konstnärer och författare har delegerats till Konstnärsnämnden respektive Författarfonden. Men här kollar vi på den största delen av stödpaketet, det som delas ut av Kulturrådet, till arrangörer av bland annat konserter, föreläsningar och utställningar.

“Evenemang” är ett nyckelbegrepp. (Lite elakt kan vi säga att kulturen här framträder som en “oerhörd anhopning av evenemang”, det enskilda evenemanget som dess elementarform.) Aktörer som inte sysslar med evenemang har ingenting att hämta, om inte verksamheten går att omdefiniera till evenemang. Det vill nog också till att inställda evenemangen ska ha varit offentliggjorda innan den 24 april när förordningen utfärdades, vilket säkert utesluter en del aktörer som jobbar mer spontant, med kort framförhållning.

Förordningen talar inte om konstnärlig kvalitet, men håller ändå öppet för att låta Kulturrådet göra kvalitativa prioriteringar, för att garantera en “mångfald av kulturella uttryck”. Det talas om “kulturverksamhet av professionell art”, vilket är något svårtolkat. Ren amatörverksamhet ska uppenbarligen inte omfattas, men spektrat däremellan?
Vidare förklaras att stödets syfte är att täcka intäktsbortfall, men det “får inte omfatta ersättning för utebliven vinst”. Myndigheten ska också “ta hänsyn till sökandens behov”.

Därefter har Kulturrådet preciserat kriterierna lite till, genom att begreppsdefinitionen. “Kulturevenemang” definieras till exempel som evenemang “med professionellt yrkesverksamma kulturaktörer”. Vilket förvisso fortfarande är en rätt luddig formulering. “Intäktsbortfall” definieras som “uteblivna nettointäkter” vilket lämnar det öppet för att även t.ex. utebliven ölförsäljning eller uteblivna sponsorintäkter kan täckas av Kulturrådet. Eller tänk på kommersiella konstgallerier som inte kunnat sälja några verk, fast verken finns kvar och kommer kanske att säljas längre fram. Hur myndigheten har resonerat i alla dessa fall är svårt att riktigt begripa.

Kulturrådets pressmeddelande förklarar att man fått in drygt 2000 ansökningar, varav merparten från aktörer som inte tidigare sökt bidrag från Kulturrådet. Av dessa har 727 ansökningar beviljats.

Hälften av de beviljade medlen går till musikområdet och en fjärdedel till scenkonst. Resterande medel går till aktörer inom bild- och formområdet, museer, utställningsverksamhet, litteratur- och läsandeverksamhet samt konstområdesövergripande arrangörer och aktörer.
/…/
Enligt regeringens förordning kan Kulturrådet dela ut högst 75 procent av det sökta beloppet upp till en miljon kronor och högst 50 procent över en miljon kronor. En arrangör eller aktör kan som mest få tio miljoner kronor.
Regeln gör att alla de som har sökt och är berättigade till bidrag också kommer att få pengar, men inte hela den sökta summan.

I enlighet med förordningen, har Kulturrådet prioriterat genom att ta “hänsyn till de sökandes behov av ekonomiskt stöd och att medlen fördelas till en mångfald av kulturella uttryck”.

Igår offentliggjordes listan över stöd till mindre aktörer som enskilda artister och kulturföreningar, i fyr- eller femsiffrig storleksordning.
Idag kom listan över bidrag till större arrangörer och det är den jag tittat lite närmare på. Listan består mest av en massa aktiebolag vars verksamhet inte är helt lätt att utläsa. Följande har fått mest:

Maximal utdelning (10 miljoner kronor)
Fotografiska Stockholm AB, 10000000 kr
Krall Entertainment AB, 10000000 kr

5–10 miljoner kronor
Pop Story AB, 6697300 kr
Sagolekhuset Junibacken AB, 6102500 kr
2Entertain Sverige AB, 5156500 kr

över 3 miljoner kronor
Vicky Nöjesproduktion AB, 4135400 kr
Debaser, 3382000 kr
Huset Under Bron AB, 3031300 kr

över 2 miljoner kronor
Villman Produktion AB, 2842800 kr
Liseberg AB, 2733000 kr
mm the party in stockholm AB, 2678100 kr
Wallmans Stockholm AB, 2574800 kr
Huset på Berget AB, 2377400
norrabrunncomedy suck, 2362000 kr
FKP Scorpio Sverige AB, 2215100 kr
Wetterling Gallery, 2209900 kr
Robert o Annas AB, 2175100 kr
Liljan i Borlänge AB, 2171000 kr
tmn i åre ab, 2112000 kr
GL Nöje, 2089100 kr
Lorensbergsteatern, 2062800 kr
Södra Teatern AB, 2049000 kr

över 1 miljon kronor
True Entertainment Sweden AB, 1975600 kr
AB Gröna Lunds Tivoli, 1901200 kr
Julius Production AB, 1870000 kr
Byggmästare Sven-Harrys Konst- och bostadsstiftelse, 1769000 kr
Falkenbergsrevyn AB, 1746600 kr
Frippe Produktion AB, 1618100 kr
Cirkus Brazil Jack, 1610800 kr
Park Lane Restaurang Ab, 1551000 kr
Slaughterhouse Brewery AB, 1298800 kr
Triffid And Danger Concerts AB, 1214200 kr
Svandammen i Uppsala AB, 1208500 kr
Bengtsson Entertainment AB, 1153200 kr
Gyllene Promotion AB, 1112100 kr

Huruvida alla dessa företag har behov av ekonomiskt stöd kan troligen diskuteras. FKP Scorpio är till exempel ett multinationellt företag med en börsnoterad huvudägare. Liknande kan säkert gälla för fler av företagen på listan, men vad dessa sysslar med är inte omedelbart tydligt utan kräver visst grävande. Oavsett vilket måste man kunna diskutera om detta var det bästa sättet att prioritera. Bland de som blivit utan krisstöd finns inte bara enskilda kulturarbetare, utan även en massa små företag och föreningar som på olika sätt upprätthåller en kulturell infrastruktur utan att själva vara de som arrangerar det som Kulturrådet definierar som kulturevenemang.

Historisk levnadsstandard, 4: Aggregering

Reallön och BNP är exempel på aggregat. (Från latinets aggregare, att “flocka samman”, en metafor som tycks ha sitt ursprung i boskapshållningen; aggregering är alltså ursprungligen en syssla för fårhundar och herdar.)

Är aggregat nödvändigtvis den bästa vägen för att historiska studier av levnadsstandard? Det frågar sig Emma Griffin i sin redan nämnda artikel i Past & Present, “Diets, hunger and living standards during the British industrial revolution” (2018). Vi snackar alltså fortfarande om perioden ungefär 1790–1840.

Skillnaderna mellan stad och landsbygd – liksom mellan olika regioner i Storbritannien – var stora och växande, exempelvis i fråga om mängden tillgängligt lönearbete, tillgången på näring och människors kroppslängd. (Det sistnämnda är en grov men pålitlig indikator på hur god tillgång de hade på mat under sin uppväxt.) Dessa skillnader slätas lätt över om man väljer att dra slutsatser utifrån nationellt aggregerade genomsnitt.

Att aggregera statistik på nationell nivå innebär ju definitionsmässigt en metodologisk nationalism som står i total motsats till allt tal om globalhistoria (som är någonting annat än att bara väva samman nationella berättelser, eller dra jämförelser mellan nationella aggregat). Bland nationalekonomer ses den metodologiska nationalismen däremot sällan som ett problem. Det hörs ju på namnet: nationalekonomi.

Griffin (2018) menar att 2000-talets nya våg av kvantitativa studier av historiska reallöner har kastat visst ljus på hur klyftan mellan stad och landsbygd vidgades under industriella revolutionen, men att de aggregativa metoderna i huvudsak har tjänat att släta över denna klyfta:

We have seen here that early industrial Britain was en economy of (at least) two halves: a dynamic urban/industrial sector set against a stagnant rural one. There can be no understanding living standards without understanding that it is a story with two parts. In towns and industrial districts, men enjoyed higher wages and steady employment. In addition to working longer hours themselves, they also enjoyed higher wages and steady employment. In addition to working longer hours themselves, they also enjoyed the more dubious privilege of being able to send large numbers of their household, including young children, to work as well. Industrial districts offered the prospect of higher family incomes, /…/ In rural England, by contrast, wages and family incomes hardly moved in the first half of the century and agricultural workers and their families consumed a very plain diet, one that must have been insufficient for all the household’s needs. But the agricultural sector of the economy remained large right down to 1850, so when urban and rural experiences are pooled the overall appearance is one of little change. /…/
Quantification has not only served to underplay the dynamism of the industrial regions, it has also helped to preserve a dichotomous interpretation of living standards – optimism versus pessimism – that is long past its sell-by date.
/…/
The evidence is clear: industrialization ushered in a far more complex, and unequal, society than that which it replaced. It is time to abandon the optimist/pessimist framework

Sammanfattningsvis menar Griffin att vi inte bör stirra oss blinda på om de aggregerade kurvorna pekar uppåt eller nedåt, utan måste fråga oss vad de faktiskt mäter.

Vi missar inte bara den ojämlika utvecklingen mellan stad och landsbygd, utan också ojämlikhetens skilda utveckling där landsbygden förblev förhållandevis jämlik (den stora majoriteten av fattiga där hade lika låg levnadsstandard) medan industriarbetarnas villkor skilde sig betydligt mer (även om deras genomsnitt låg högre).

Frågan blir ännu mer komplex om vi bryter upp familjen som enhet. (Det vill säga, om vi inte bara bryter med den metodologiska nationalismen utan även med vad som kan kallas för “metodologisk familism”.)

De som i 1800-talets början samlade in uppgifter om fattiga familjers levnadsstandard – uppgifter som nu stoppas in i långa tidsserier av kvantitativt inriktade ekonomihistoriker – tänkte knappast på frågor om representativitet. Vanligen utgick de från att människor levde i familjer med en man och en hustru, där alla familjemedlemmar delade lika både på inkomster och på obetalt arbete. Detta må i breda drag ha stämt i fråga om livet på landsbygden, men var en mycket dålig premiss för att studera livet hos dem som var mest påverkade av industrialiseringen.

Löneuppgifterna som samlades in gäller vuxna män. Men kan man utgå från att de även är giltiga för kvinnor och barn? Knappast.

Emma Griffins huvudsakliga slutsats är som sagt att positionerna “optimism” och “pessimism” är överspelade i frågan om vad som hände med de arbetande klassernas levnadsstandard under den industriella revolutionen. Vissa fick det bättre, andra fick det sämre – såklart. Det är givetvis av intresse att även fånga den större bilden, men det bör inte ske till priset av en aggregering som döljer växande klyftor.

Historisk levnadsstandard, 3: Bröd och efterklok näringslära

Frågan om historisk näringslära går inte att komma undan om vi vill kartlägga historisk levnadsstandard. Om vi vill följa levnadsstandarden i det industrialiserande Europa, måste vi inte minst ta ställning till hur vi ser på övergången från mörkt fullkorn till vitt bröd. En kvalitetsförändring som går att betrakta antingen subjektivt eller objektivt, antingen utifrån ett dåtida kunskapsläge eller ett nutida. var kanske alla överens om att det vita brödet var överlägset, men å andra sidan kände man varken till kostfibrer eller vitaminer. Nu kan vi nog konstatera att det mörkare är “bättre” i en objektiv mening, även om det vita brödet fortfarande är subjektivt uppskattat.

Värderingen av kvalitetsskillnaden mellan mörkt och vitt bröd blir enormt viktig, eftersom bröd och annan mjölmat under seklernas lopp har stått för en oerhört stor del av människors levnadskostnader.

Emma Griffin (2018) tar upp frågan om historisk näringslära i ett avsnitt av sin artikel. Hon pekar på den stora klyftan mellan kulturella och ekonomiska historieskrivningar. James Vernons bok Hunger skildrade hur förståelsen av svält förändrats över tid, i takt med uppkomsten av tekniska medel för att mäta matens näringsinnehåll. På detta reagerade ekonomihistorikern Derek Oddy med en upprörd recension (2008). Han uttryckte ett mer positivistiskt ideal: “scrutinising nutritional techniques is not what the historian should do; instead, modern nutritional knowledge should be applied to data from the past”.

Om vi skulle följa Derek Oddy, måste vi då inte räkna mörkt bröd som högvärdigare än vitt? Övergången till vitt bröd blir då i statistiken till en faktor som försämrar människors levnadsstandard, även om människorna själva upplevde det vita brödet som en förbättring.

En annan som gick på den näringsmässigt objektiva (eller efterkloka) linjen var den tidigare nämnde DDR-ekonomen Jürgen Kuczynski i 40-bandsverket Geschichte der Lage der Arbeiter unter dem Kapitalismus. Kuczynski ville visa hur den tidiga kapitalismen ledde till sänkt levnadsstandard och var således “pessimist” i likhet med Hobsbawm. Emellertid menade Hobsbawm (1957) – som året dessförinnan trätt ut ur kommunistpartiet – att Kuczynskis “extremism” skadade hans egen sak. I stället för att utgå från objektiv näringslära borde man enligt Hobsbawm utgå från människors subjektiva uppfattning om vilken mat som höll hög kvalitet:

Thus, the mere fact that a new diet is nutritionally inferior to an old one is irrelevant, except to the nutritionist. If white bread is adopted because it is believed to be a sign of a higher standard, then its adoption must be regarded as a sign of improvement.

Vi får hos Hobsbawm även en hänvisning till socialläkaren Alfred Grotjahns studie Über Wandlungen in der Volksernährung från 1902, vars centrala tes sammanfattas av Hobsbawm:

Industrialisation leads to a change in the traditional and – except in famines – nutritionally adequate if dull diet. If enough is spent on the new diet, it can be equally good and more varied. However, often only the well-paid worker can spend enough on it, /…/ Hence, for equal incomes, the old diet is normally nutritionally better than the new. Until either the workers earn enough, or governments take adequate action, industrialisation tends to produce a worse-fed population for a time.

Detta får vi läsa mot bakgrund av “Engels lag“, inte efter Friedrich Engels utan statistikern Ernst Engel. Denna “lag” säger att de fattigare spenderar en större andel av sina inkomster på mat (även om de rikare i absoluta termer spenderar mer). En vedertagen implikation är att fattiga hushålls föda till större del består av kolhydrater (bröd, ris, potatis, majs) snarare än fett och protein.

I sammanhanget kommer jag även att tänka på en kommentar från Staffan:

Även inom matsegmentet tycker jag mig ana att tendensen är den samma: onyttig skit (godis, chips, etc) blir billigare, användbara och nyttiga produkter (ekologiska grönsaker, bra kött) blir dyrare.

Nu har vi kanske lämnat frågan om historisk levnadsstandard. Men även ett försök att jämföra prisutvecklingen på “nyttig mat” respektive “onyttig mat” stöter ofrånkomligen på liknande frågor. Finns det en gemensam måttstock för “nyttighet” eller näringsvärde, att sätta i relation till pris? Och ska matens nyttighet värderas utifrån den kunskap som fanns när den åts, eller vårt eget efterkloka perspektiv?

Om vi eftersträvar ett objektivt mått, i linje med näringslära, om vi alltså tillåter efterkloka kvalitetsjusteringar av matpriserna, så måste vi även hålla öppet för att siffrorna som gäller vår egen tid kan behöva revideras i framtiden, om det skulle visa sig att viss mat faktiskt är mycket sämre än vad vi kunde ana.

Referenser