Smittspridning och inflationsmätning – om den matematiska statistikens gränser

Matematisk statistik är en kraftfull vetenskap. Men som alla vetenskaper har den sina gränser.

Jag lyssnar på P1-programmet “Vilse i statistiken” som i dag vill förklara hur man mäter inflation. Experten som får förklara detta är Tom Britton, professor i matematisk statistik. För allmänheten är han mest känd för att under de föregående åren ha agerat expert på smittspridning, som i sin matematikerroll argumenterade bland annat i frågor om munskydd och restriktioner mot folksamlingar.

Oavsett om man vill beräkna ett prisindex eller skapa en prognos för smittspridning så är den matematiska statistiken ett ofrånkomligt redskap. Men den är just bara det, ett redskap. En hjälpvetenskap till andra vetenskaper.

Smittspridning påverkas som bekant av en mängd faktorer. Det är virus som muterar, det är immunologiska skillnader i människors mottaglighet för smitta. Det är frågor om luftfuktighet och ventilation samt inte minst detta: Hur kommer människor att agera, som individer och som kollektiv? I vilken mån och hur länge kommer de faktiskt att följa de restriktioner och rekommendationer som utfärdas av myndigheterna?

Uppenbart är att kunskap måste inhämtas från såväl virologer och immunologer som från ingenjörer och sociologer. Sen får man så gott det får försöka uttrycka de olika kunskapsbitarna i numeriska värden. Slutligen kan den matematiska statistikern sy ihop säcken till en prognos. Detta betyder inte att experten på matematisk statistik är i en bättre position att uttala sig om smittspridning än någon annan inblandad expert.

Ungefär detsamma kan sägas om att mäta inflation. Att räkna samman KPI är en avancerad räkneövning där det krävs stort matematiskt skarpsinne för att inte halka snett. Men det betyder inte nödvändigtvis att en expert på matematisk statistik är i den bästa positionen på att uttala sig om vad det är som KPI mäter. Allt hänger på beräkningens ingångsvärden.

Så som Tom Britton förklarar saken i P1 låter det hela ändå rätt lätt. Vi samlar in en massa priser på olika varor och från olika butiker. Sen gäller det att vikta såväl varorna som butikerna mot varandra och i slutet av formeln trillar det ut ett tal som heter KPI. När han får frågan om det kan bli fel, tar han upp ett exempel på hur SCB en gång upptäckte ett programmeringsfel som överskattade prisutvecklingen på skor. Ingångsvärdena framstår därmed som givna.

Min invändning är denna: ett pris är inte bara ett belopp. Ett pris är en relation mellan ett belopp och en vara. Eller om man så vill, en relation mellan en kvantitet och en kvalitet. Marx använde begreppen bytesvärde och bruksvärde. Att det är fråga om en relation betyder att inflationen är relativ till själva sitt väsen.

Relativismen är därmed inbyggd i KPI och att försöka förneka detta är ovetenskapligt. Allt en god prisstatistiker kan göra är att försöka hantera saken på bästa sätt och vara öppen med hur man gör. Statistik som samhällsvetenskap med öppning även mot kvalitativa resonemang – inte en matematisk statistik som utgår från att allt redan är kvantifierat.

Beloppet på prislappen är redan kvantifierat av marknaden. Varans kvalitet är däremot inte kvantifierad på förhand. Där måste statistikerna själva ta ansvar för värderingen av den subjektiva storhet som kallas “nytta“:

KPI syftar till att vara ett s.k. konstantnyttoindex, vilket innebär att
prisutvecklingen ska avse en konsumtionskorg som representerar en konstant nytta. /…/ Det är därför en central uppgift att värdera skillnader i kvalitet

Precis som att människors agerande är avgörande för vilken smittspridning som kommer att ske, är värderingen av “nytta” avgörande för vilken inflation som uppmäts. Vare sig det ena eller andra ligger inom den matematiska statistikens domäner.

PS.
Matematisk statistik är en underavdelning till matematiken och återfinns på naturvetenskaplig fakultet. Statistik är däremot i grunden en samhällsvetenskap som inte begränsar sig till de matematiska modellerna. Detta gäller inte minst prisstatistiken som har sitt ursprung i det fält som kallas socialstatistik. Efter att KPI år 1962 överfördes från Socialstyrelsen till SCB har dock detta arv försvagats.
Som samhällsvetenskap rymmer statistiken ett inslag av kritisk reflexion, där metoderna alltid måste anpassas till den fråga som ska besvaras. Med tiden har dock även statistikämnet allt mer fått karaktären av en tillämpad matematik, neutral i förhållande till sitt innehåll. Åtminstone om vi får tro den något dystra bild som statistikern Olle Sjöström tecknar i sin bok Svensk statistikhistoria.
Oavsett hur man ser på statistikämnets utveckling är det dock nödvändigt för varje vetenskap att känna sina egna gränser. Matematiker måste förbli ödmjuka i förhållande till de ingångsvärden man räknar på. De måste motstå frestelsen att agera som de yttersta experterna på det innehåll som beräkningarna avser.

Korvhistoria, del 3: Falukorven i konsumentprisindex

Efterkrigstidens nya livsmedelsstadga satte alltså vissa gränser för vad korvar får innehålla. Grundregeln var att mängden bindemedel inte får överstiga 4 %. Men redan i november 1951 började man rucka på denna regel, då statens jordbruksnämnd kungjorde att mjölkpulver kunde få blandas in i större mängd än så.

Mjölk omdefinierades alltså av staten från ett bindemedel till att vara en potentiell del av korvens väsen. Jag vet inte varför, men gissar att beslutet grundade sig i en kalkyl om Sveriges livsmedelsförsörjning utifrån tillgången på kött respektive mjölk.

För korvindustrin öppnades nu möjligheten att tillverka billigare korvar med lägre kötthalt, även om man enligt en överenskommelse inte fick kalla dessa för just “falukorv”. Under 1952 lanserades så ett slags korv av falukorvstyp som såldes under namn som “specialfalu” eller “go-go-wurst”. Dessa innehöll så mycket som 10–15 % mjölkpulver. Priset var omkring 12 % lägre än på riktig falukorv.

I fråga om den nya korvens kvalitet kan sägas, att den beträffande näringsvärde torde vara jämförbar med falukorv men att den i fråga om utseende och konsistens i allmänhet torde vara falukorven något underlägsen. Av hela förbrukningen av falukorv och ‘specialfalu’ o.dyl. utgjorde i september 1952 den senare typen med mjölkpulver mellan en femtedel och en tredjedel enligt ett par större fabrikanters uppskattning.

Så skrev den legendariske statistikern Erland von Hofsten, chef för Socialstyrelsens beräkningar av levnadskostnadsindex, i en promemoria till Indexnämnden under rubriken “En kvalitetsfråga beträffande falukorv”.

Frågan som ställdes var alltså om de nya lågpriskorvarna skulle få gälla som falukorv i indexberäkningarna. Socialstyrelsens prisstatistiker var tveksamma, men fann det säkrast att rådfråga Indexnämnden, där arbetsmarknadens parter fanns representerade. Indexnämnden gick på samma linje: go-go-wurst är inte att räkna som falukorv. I det fall att de nya lågpriskorvarna etablerade sig permanent i det svenska köket skulle de hellre tas in som en separat representantvara.

Med detta beslut frångick gick man den tidigare principen att utgå från matens näringsvärde mätt i kalorier. Lågpriskorvarna var ju enligt uppgift näringsmässigt likvärdiga med riktig falukorv. Kvalitetsskillnaden låg i stället i “utseende och konsistens” – faktorer som under efterkrigstiden kunde tillåtas att spela in i beräkningen av levnadskostnadsindex.

Om man i stället stått fast vid den äldre principen, skulle den officiella prisstatistiken i stället ha visat på en betydande minskning av korvpriserna. Resultatet skulle bli att det totala indextalet för LKI efter avrundning hamnade ett steg lägre. I förlängningen hade detta kunnat leda till att löneökningarna i Sverige hölls tillbaka.

* * * * * * * * *

Levnadskostnadsindex (LKI) förvandlades till Konsumentprisindex (KPI). Falukorven förblev en av fyra korvar i dess varukorg.

Ett nedslag i november 1958: då noterades priset på falukorv i 166 butiker. Medelpriset var 5,09 kronor per kilo. Prisspridningen var låg; falukorv såldes till ungefär samma pris överallt i Sverige. (Generellt hade vegetabiliska livsmedel en större prisspridning än animaliska.)

Om falukurvens prisutveckling skulle ha följt KPI sedan dess skulle den numera kosta omkring 70 kronor per kilo. Dagens priser på Willys ligger både lägre och högre än så. Garants vanliga falukorv går att köpa för bara 31 kronor per kilo, men om du vill ha den ekologiska varianten så kostar den hela 83 kronor per kilo. En långsiktig korvprisjämförelse förutsätter att vi kan avgöra vilket av dessa alternativ som ska anses jämförbart med 1958 års falukorv. Svaret är inte självklart.

Ett alternativ till att använda KPI kan vara att jämföra falukorvens pris med lönenivåerna, vilket ger ett mått på hur länge vi behöver arbeta för att kunna köpa en falukorv. Detta beror såklart på vilket jobb vi har, men ett vanligt sätt är att utgå från löneindex för en manlig industriarbetare. Då råder det inget tvivel om att falukorven har blivit billigare över tid. Sedan 1958 har alltså lönerna ökat betydligt mer än falukorvspriserna.

Korvhistoria, del 2: Om vattenhalten i korv

Korvarnas innehåll har länge varit en politisk fråga i Sverige. Hur länge vågar jag inte säga, men i 1911 års proviantkungörelse (§ 7) stadgades att korv “skall vara fri från för korvsorten främmande inblandningar eller en påfallande riklig tillsats av kryddor” (se SOU 1940:9).

Om vi ska ta detta på orden, var alltså välkryddade korvar förbjudna i Sverige! En riklig tillsats av kryddor torde ha betraktats som ett sätt att dölja smaken av undermåligt kött.

Däremot fanns det inget förbud mot att sänka kötthalten genom att öka inblandningen av andra ingredienser, så länge dessa inte var “för korvsorten främmande”. Det gick alltså bra att späda ut köttet med exempelvis mjöl, förutsatt att mjöl redan var en vedertagen ingrediens i den aktuella korvsorten.

* * * * * * * * * *

Under första världskriget noterades en “synnerligen avsevärd försämring av korvvarorna”. Försämringen bestod framför allt i att köttet blandades ut “genom tillsats av otillbörlig myckenhet mjöl och vatten” (se SOU 1940:9).

Problemet blev föremål för närmare studie av kemisten Thure Sundberg, som publicerade uppsatsen “Om undersökning och bedömande af korfvaror med särskild hänsyn till vattentillsats” (1918). Där framgick att det alls inte är lätt att reglera korvarnas vattenhalt, eftersom “vatten är en normal beståndsdel i allt kött”. Att tillsätta ytterligare vatten kan dessutom vara önskvärt för att ge korven rätt konsistens. Thure Sundberg drog slutsatsen att det nog var svårt att sätta någon “absolut gränssiffra” för vatten i korv. Lättare vore att reglera tillsatsen av stärkelse i förhållande till halten av kött.

* * * * * * * * * *

När freden återkom verkar korvarna ha återfått sin normala kötthalt. Men med nästa krigsutbrott aktualiserades frågan på nytt av Livsmedelslagstiftningssakkunniga, en kommitté under ledning av Ernst Abramson, professor i födoämneshygien vid Statens institut för folkhälsan. I början av 1940 lade dessa fram sitt “Betänkande med förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med ost samt viss lagstiftning angående korvvaror” (SOU 1940:9). Där lyftes behovet av ny lagstiftning om korvarnas innehåll:

Dessa föreskrifter böra såvitt möjligt utgöra en garanti för att en korvvaras
sammansättning är sådan som allmänheten har rätt att förvänta. Andra beståndsdelar än köttvaror av olika slag böra således icke få förekomma i korven i större omfattning än som kan anses förenligt med rimliga fordringar på en god vara. Vid bestämmelsernas utformning böra likväl så pass vida gränser uppdragas, att utrymme lämnas även för enklare kvaliteter. I annat fall kan lätt inträffa att de uppställda reglerna verka i prisfördyrande riktning.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga identifierade alltså en avvägning. Om kvalitetskraven ställs alltför högt kommer det leda till dyrare korvar. Det måste lämnas utrymme “även för enklare kvaliteter” på korvmarknad.

Med detta betänkande i ryggen kunde samlingsregeringen utfärda en kungörelse (1941:650) med “vissa bestämmelser angående grädde och korv”. Där stadgades att vattenhalten i korv aldrig får överstiga 65 %. Efter att krigsläget förvärrats ytterligare kom dock denna reglering att suspenderas genom en ny kungörelse (1943:61), där statens livsmedelskommission fick fria händer att råda över korvarnas innehåll.

* * * * * * * * * *

Efter andra världskrigets slut var tiden kommen för en ny korvpolitik. Underlaget levererades av en ny kommitté, Livsmedelssakkunniga, som i sitt betänkande (SOU 1949:43) föreslog en ny livsmedelsstadga för Sverige. Där kan vi bland annat lära oss:

83 §.
Kött är skelettmuskulatur av däggdjur. /…/

84 §.
Korv är en i naturligt eller konstgjort tarmskinn innesluten massa av kött eller köttvaror.
Vattenhalten i korv får icke överstiga, hos blodkorv, rökt medvurst, salamikorv, milanokorv och spickekorv 50 gram, hos kokt medvurst, hushållsmedvurst, falukorv, frukostkorv, wienerkorv, prinskorv, bräckkorv, rökt leverkorv och isterband 60 gram samt hos annan korv 65 gram per 100 gram.

Med andra ord kvarstod samma maxgräns för mängden vatten i korv, alltså 65 %. Just falukorven hörde dock till den korvfamilj där det endast 60 % vatten var tillåtet.

Livsmedelsstadgan bestämde vidare att falukorv inte får innehålla andra tillsatser än “potatismjöl, mjölk, mjölkpulver och blodplasma. Tillsatserna få tillhopa ej överstiga 4 gram per 100 gram av korvens vikt, beräknad vid högsta tillåtna vattenhalt för korven i fråga.”

Korvhistoria, del 1: Vad kostar en falukorv?

Nu ska det bli korvhistoria! För tydligen har partiledare viftat med falukorvar som ett led i den bisarra valrörelse som pågår.

Med korven i handen sa hon sedan att den symboliserar allt som är bra med Sverige, och någonting som människor alltid har haft råd med.
– Nu kostar den 40 kronor sedan vi fått Magda-priser, Stenevi-skatt och Annie-tillägg.

Diskussionen av korvpriser har fortsatt att rasa på Twitter med följden att “Willys” just nu listas där som ett trendande ord. Många har nämligen påpekat att Willys saluför falukorvar för bara 25–30 kronor. Varpå högeroppositionens anhängare kontrar med att falukorven av lågprismärket Garant är “knappt ätlig”.

En snabb sökning på Willys.se kan illustrera falukorvprisernas spännvidd. För att bara lista de korvar som har standardvikten 800 gram:

Falukorv, Garant (pluskund, max 3 köp): 25 kr
Falukorv, Garant (normalpris): 30 kr
Lantkorv, Scan: 33 kr
Falukorv Ring, Scan: 34,50 kr
Falukorv, Sorunda: 38 kr

I utbudet finns därtill även dyrare varianter av falukorv som säljs i förpackningar av något lägre vikt. Garant har en ekologisk falukorv och Scan har en rökigare “jägarfalukorv” vilka båda säljs till ett kilopris omkring 80 kronor, alltså ungefär det dubbla mot en vanlig enkel falukorv.

Vilken typ av falukorv som det viftades med i tv-rutan är oklart.

Korvprisfrågan har alltså inget enkelt, numeriskt svar. Den är en fråga om kvalitet, för att inte säga om ontologi. Vad är en falukorv? Vad ska den innehålla för att leva upp till sitt namn?

Detta är frågor som tycks ofrånkomliga för den som vill navigera i valrörelsens politiska landskap. Varför man nu skulle vilja det. Men det kan åtminstone bli en ursäkt för en korvhistorisk återblick som i slutändan kan få illustrera ett mer övergripande problem med att mäta inflation. Fortsättning följer.

Stum tvang, IV: Så vad är kapitalet?

Nationalekonomins kapitalbegrepp är transhistoriskt och tämligen vagt. Kapitalet sägs vara en “produktionsfaktor” vid sidan av arbete och jord. (Marx lustmördar som bekant denna ideologiska “treenighetsformel” i Kapitalet, band 3).

För Marx är kapitalet däremot inte en viss sorts ting, utan ett visst sätt att bruka tingen. Kapitalbegreppet hänvisar till rikedomens sociala form, inte till dess materiella innehåll. (En analogi kan dras till hur formallogiken handlar om tankeformer utan hänsyn till tankarnas innehåll.)

Kapitalet kan bara begripas som rörelse, aldrig som stillbild. Allt som kan stöpas i varuform kan dras in i denna rörelse och kommer då att fungera som kapitalets tillfälliga “kropp”, som tillväxtens materiella bärare.

kapital = valorisering [Verwertung des Werts] = värdetillväxt

I denna mening har kapitalet funnits långt före kapitalismen. Begreppet överlappar med vad Aristoteles betecknade som en naturvidrig “kremastik“.

Det som skiljer kapitalismen från de förkapitalistiska samhällena är inte kapitalets blotta existens utan dess sociala funktion.

Från 1500-talet och framåt börjar kapitallogiken “att väva in sig i det sociala livets elementära strukturer tills punkten nåddes då mycket stora grupper av människor [alltså inte bara kapitalisterna] började bli beroende av kapitalets kretslopp för sin överlevnad.”
Annorlunda uttryckt: samhället blev kapitalistiskt. Men ytterst är det en gradfråga och därför är det kanske meningslöst att söka precisera den historiska tidpunkt då det kapitalistiska produktionssättet föddes. Oftast är det nog, i ett givet sammanhang, bättre att börja med denna enkla fråga: är människorna beroende av kapitalets kretslopp? Vilket är ungefär samma sak som att fråga: behöver de få in pengar för att överleva?

Om alltså kapitalet är en “social logik”, går det då att på meningsfullt sätt tala om “kapitalets makt”? Søren Mau konstaterar att ja, det går, på två olika sätt.
Antingen får vi acceptera att kapitalet inte är en aktör och alltså ge upp idén om att makt förutsätter agens. (Detta är den linje som Mau förordar.)
Eller så håller vi fast vid idén om att makt förutsätter agens, men vidgar istället aktörsbegreppet till den grad att nästan vad som helst kan kallas för en aktör. På köpet kommer vi då att tvingas upphäva distinktionen mellan det sociala och det naturliga. (Exempel på detta går att finna hos Bruno Latours ANT, Graham Harmans OOO och andra närbesläktade “nymaterialismer” som var heta för tio år sedan. Gemensamt för dessa är deras insisterande på att “ickemänskliga objekt är viktiga politiska aktörer”. Søren Mau hänvisar till Andreas Malms kritik av nymaterialismerna.)

Nästa fråga som ska ställas: är kapitalet ett subjekt?

Stum tvang, III: Kritik av ekonomismen

Antiekonomismen “ställer Marx i skarp motsättning till nästan alla ekonomer”, skriver Søren Mau. Ett påstående som kan retar upp en och annan, inte minst många marxister, som bestämt menar att Marx var ekonom. Vilket han dock inte var. Åtminstone ingen nationalekonom.
(Här tycker jag att Mau kunde ha varit lite mer precis. På flera ställen i boken uttrycker han sig ganska svepande om “ekonomivetenskapen” när han i själva verket verkar syfta på nationalekonomin. Det finns även andra ekonomivetenskaper med delvis andra premisser, inte minst företagsekonomin, som förtjänar att kritiseras i egen rätt, precis som alla andra samhällsvetenskaper.)

De flesta som har kallat sig marxister har utgått från att Kapitalet är en nationalekonomisk skrift där Karl Marx meddelat sina insikter i hur “ekonomin” fungerar. Samhällsvetare som hänvisat till Marx, oavsett om de velat hylla eller avfärda, har delat samma missförstånd; de har tagit för givet att Marx var en “ekonomist”.
Många nyare marxläsningar – inklusive denna – understryker i stället att Marx ägnade sig åt ekonomikritik. En sådan kritik har flera dimensioner, den riktar sig mot ekonomins brutala verklighet, men också mot det ekonomiska vetandet som sådant. Søren Mau betonar den sistnämnda dimensionen, hur Marx avvisar all “ekonomism”.

Ekonomism syftar här på idén om att “ekonomin” är en ontologiskt separat sfär av samhället, styrd av en särskild logik. Ekonomerna vill förvandla sociala förhållanden till abstrakta, kvantifierbara enheter, till variabler i modeller, fortsätter Mau. Vi befinner oss fortfarande i det första kapitlet av Stum tvang och börjar ana en tendens hos författaren att avvisa kvantitativa resonemang i allmänhet, eller åtminstone inte tala om kvantifiering i positiva termer, som ett hjälpmedel för mänskligt samhällsliv. Detta är kanske symptomatiskt för många filosofer. Men riskerar det inte att grumla förståelsen av “ekonomism”? Vi får väl se längre fram i boken.

I borgerligt tänkande tenderar ekonomin att definieras som den sfär där makten är frånvarande. Ekonomin definieras nämligen utifrån marknaden (en del av ekonomin som får representera helheten) och marknaden består per definition av frivilliga överenskommelser.
Med antagandet om en transhistorisk ekonomisk rationalitet framstår kapitalismen som den naturliga konsekvensen av att undanröja sådant som står i vägen för den mänskliga naturens förverkligande.

Sociologisk teoribildning har länge förhållit sig till Marx, ofta via motreaktioner mot den ekonomiska reduktionism som de associerat med Marx. Särskilt weberianska sociologer tröttnar aldrig på att slåss mot denna påstådda reduktionism. De har projicerat en ekonomistisk ekonomiförståelse på Marx. De reducerar också Marx maktanalys till en fråga om klass, om en klass makt över en annan klass, trots att den även visar hur kapitalets makt kan skära tvärs igenom klassuppdelningen och i slutändan riktar sig mot alla som lever i detta samhälle.

Stum tvang, II: Maktbegrepp

Efter någon sorts inledning fortsätter nu läsanteckningarna till boken Stum tvang av Søren Mau. Först vill jag då utbrista att den är en ren fröjd att läsa filosofi på danska! Särskilt som filosofin är tyskt orienterad (med Karl Marx i centrum) vilket låter danskan komma till sin rätt som förmedlande länk mellan tyska och svenska.

Boken är, som framgår av undertiteln, “en undersökning av kapitalismens ekonomiska makt”. Närmare bestämt en filosofisk undersökning som knappast bygger sin sak på empiri, utan i stället rör sig framåt genom begreppsanalys och en viss grad av idéhistorisk kontextualisering. Väl genomfört, tycker jag så här långt. Samtidigt har den akademiska filosofin (som alla akademiska discipliner) vissa inneboende svagheter eller blinda fläckar.

För att kunna tala om “ekonomisk makt” eller om “kapitalismens makt” krävs det alltså först en grundlig analys av begreppet “makt”. Detta görs i kritisk dialog med filosofer och sociologer som definierat makt på olika sätt. Begreppsanalysen kommer att leda vidare till en något mer konkret frågeställning om hur snävt eller brett maktbegrepp som krävs för att man på meningsfullt vis ska kunna tala om “kapitalismens makt”.

Kapitel 1 sammanfattar några återkommande drag hos “mainstreamteorier” om makt. Jag uppfattar det som att detta är de maktdefinitioner som ofta tas för givet, men utan att formuleras rakt ut, i alla möjliga samhällen där man talar om “makt” men kanske främst inom samhällsvetenskaperna. Typiskt för mainstreamteorierna är:

  • Att makt förutsätter mänsklig agens.
  • Att man utgår från individuella människors preferenser och intentioner. Det går visserligen att tänka sig kollektiv agens, men då är kollektivet inget som finns i egen kraft utan bara som ett aggregat av individer.
  • Att makt i grunden är dyadisk, en relation mellan två parter, A och B, en över- och en underordnad aktör.
  • Att makt “utövas i separata interaktioner” mellan de två parterna (snarare än att vara strukturell); en form av empirism.
  • Att de två parterna A och B är “oavhängigt konstituerade aktörer”. De äger var sin identitet som är oberoende av maktförhållandet.
  • Slutligen accepterar dessa teorier indelningen av samhället i skilda sfärer: staten, det sociala och ekonomin. När statsvetare vill se makten tenderar de att blicka mot staten. Sociologerna tittar hellre mot det sociala (intersubjektiva relationer, ickeekonomiskt handlande). Gemensamt bidrar de till att dölja ekonomin som maktsfär. För den hör till ekonomerna, vilka tenderar till att definiera ekonomi som frånvaron av makt.

Ett kontroversiellt alternativ till dessa mainstreamteorier finns som bekant hos Michel Foucault, som blir föremål för några sidors upplysande och nyanserad diskussion.

Søren Mau att Foucaults maktteori alls inte är någon ren diskursteori (så som maktteorierna hos en Laclau/Mouffe, tidiga Butler “och andra konstruktivistiska idealister”). Hans tankar om diskursiv makt är bara en del av maktteorin, i praktiken en ideologiteori (alldeles oavsett att Foucault avfärdade ideologibegreppet för att markera sin distans till althusserianerna).
Foucaults maktteori lyckas enligt Mau undvika alla mainstreamteoriernas vanliga fallgropar. I stället för att se makten som en relation mellan A och B, handlar makt för Foucault om “hur vissa handlingar strukturerar fältet av andra möjliga handlingar”. Ekonomin är för Foucault ingen ontologiskt separat sfär, lika lite som staten är det.
Foucault formulerade sin maktteori i termer av metod: att rikta uppmärksamheten mot konkreta tekniker, mot “maktens mikrofysik”, i stället för mot samhällets övergripande strukturer. Men denna metod kommer till priset av att inte kunna se klasser och egendomsförhållanden. I sina banbrytande analyser av fabriksdisciplinen kan Foucault inte svara på varför arbetarna trots allt fortsätter att dyka upp vid fabriksportarna varje morgon.

Hans fokus på det konkreta visar sig således vara otroligt abstrakt, i det att mikronivån isoleras från den bredare, sociala kontexten.

Karl Marx å sin sida formulerar sig vid en mängd tillfällen om hur makt (Macht eller Herrschaft) som något som inte bara kan utövas av individer eller för den delen av samhällsklasser. Han talade även om makten hos ting och hos sociala former: maskineriets, pengarnas, värdets, kapitalets makt.

När senare marxister har försökt att greppa det där med kapitalets makt har de i allmänhet fallit in i att reproducera en vedertagen motsättning mellan två sorters makt. Våld eller ideologi. Tvång eller samtycke. Repression eller diskurs. Hård eller mjuk. Somliga marxister har betonat den ena sidan, somliga den andra. Hela utgångspunkten för Søren Maus projekt är att lägga ut “ekonomisk makt” som en tredje form av makt, vid sidan av de två vedertagna.

Vad är det egentligen som mäts när man räknar på “ekonomisk standard”? Vilka är problemen med detta mått?

Förra inlägget utlovade att vi ska återkomma till begreppet “ekonomisk standard” – ett välfärdsmått som används i den offentliga statistiken. Så här skriver exempelvis SCB i ett par pressmeddelanden.

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med, på bara 20 år har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent.

Under femårsperioden 2013–2018 har Sveriges befolkning fått en bättre ekonomisk standard. /…/
Två av tre i Sveriges befolkning har under åren 2013–2018 fått det bättre ekonomiskt ställt.

Som vi ser finns det en tendens att likställa en stigande ekonomisk standard med att människor får det “bättre ekonomiskt ställt”. Intrycket som ges är att detta skulle vara ett mått på levnadsstandard. Detta är dock inte fallet och det finns goda skäl att titta närmare på vad det faktiskt är som mäts med måttet “ekonomisk standard”. Inte nödvändigtvis i syfte att skåpa ut måttet som sådant, utan för att kunna avgöra till vilka slags jämförelser som det kan vara ett användbart mått. Då får vi först skilja mellan två syften.

Å ena sidan används måttet till synkron analys, där man fryser tiden och vill undersöka ekonomisk fördelning vid en viss tidpunkt. Att ha “låg ekonomisk standard” definieras som att ligga under 60 procent av medianvärdet. (Om du är ensamstående och har mindre än 13000 kronor kvar efter skatt räknas du till denna grupp. Du är inte nödvändigtvis fattig men lever i vad EU kallar “risk för fattigdom”.)

Men samma mått används även för att undersöka förändring över tid, alltså diakron analys. Vi ser exempel på detta i citaten ovan. Vid sådana jämförelser bortser man från den ojämlika fördelningen och ser till hur den genomsnittliga standarden utvecklat sig för befolkningen i stort eller för en viss grupp.

Som välfärdsmått finns det, väldigt förenklat, tre möjliga problem med “ekonomisk standard”:

  1. Eftersom ekonomisk standard mäts i måttenheten pengar så förutsätter den diakrona analysen att man justerar för förändrat penningvärde. Alltså tillkommer konsumentprisindex (KPI) som en faktor i ekvationen. Om det finns problem med KPI-måttet kommer dessa problem även att gå rakt in i jämförelserna av ekonomisk standard över tid, precis som de går rakt in i den uppmätta BNP-tillväxten. Detta är däremot inget problem vid synkrona jämförelser av hur ojämlik standarden är vid en given tidpunkt.
  2. Ekonomisk standard har “individen som analysenhet” men med särskilda schablonberäkningar som ska hänsyn till stordriftsfördelarna av att leva i ett hushåll mer flera personer. Hur man väljer att modellera hushållet som “konsumtionsenhet” är egentligen en normativ fråga, som får ytterst stor betydelse för beräkningarnas resultat. Detta är fruktansvärt intressant, men får bli ämne för ett uppföljande inlägg. Här låtsas vi tills vidare som om alla är ensamstående.
  3. De tredje och mer grundläggande problemet rör vad som från första början mäts när statistikmyndigheter mäter “ekonomisk standard” och hur detta skiljer sig från en bredare förståelse av levnadsstandard. Annorlunda uttryck finns här en inbyggd, underförstådd avgränsning av vad som är i striktare mening ska anses vara “ekonomiskt”. Det är denna fråga som vi tittar på här och nu.

“Ekonomisk standard” är, enligt SCB, ett annat uttryck för vad som mer tekniskt kan benämnas “ekvivalerad disponibel inkomst”. Ekvivaleringen syftar på att man gör schablonberäkningar om hushållet som konsumtionsenhet (punkt 2 ovan). Själva utgångspunkten för allt är alltså att mäta disponibel inkomst. Vi kan citera regeringens definition:

Den disponibla inkomsten består av ett antal olika komponenter: inkomst från arbete, kapital och näringsverksamhet samt skattepliktiga och skattefria transfereringar, med avdrag för direkt skatt.

Annorlunda uttryckt handlar detta om att mäta hur mycket pengar folk har att röra sig med. Att mäter just disponibel inkomst har sina förklaringar; framför allt att det är praktiskt genomförbart. Men att använda detta som välfärdsmått är problematiskt. Det tar ingen hänsyn till vad man faktiskt måste köpa för de pengar man har eller vilken välfärd man tvärtom kan ta del av utan prislapp.

Vi kan ta skolluncher som exempel. Svenska skolbarn har enligt lag rätt till kostnadsfri lunch i skolan. Men lagen omfattar bara den obligatoriska skolan, inte gymnasiet. Flera borgerligt styrda kommuner i Skåne har valt att ta betalt för gymnasieelevernas skollunch eftersom politikerna principiellt menar att avgifter är att föredra framför skatter.
Låt säga att dessa politiker fick makten i hela Sverige och ändrade lagen så att de fria skolluncherna avskaffas helt. Inga subventioner, utan marknadsmässigt restaurangpris. I gengäld skulle man sänka inkomstskatten i motsvarande grad. Det genomsnittliga hushållet skulle då få “mer pengar att röra sig med”, det vill säga en högre “ekonomisk standard”. Men de där pengarna skulle inte hinna röra sig långt innan de, hos ett genomsnittligt hushåll, åter slukades av ökad kostnader för barnens skolmat. Hushållens sammanlagda konsumtionsutrymme skulle i princip vara oförändrat, trots att statistiken visar på en standardökning.

Ett annat tänkvärt exempel rör skillnaden mellan direkta skatter (som inkomstskatt) och indirekta skatter (som moms). Vi kan tänka oss en skattereform där staten sänker inkomstskatten, men i motsvarande grad höjer momsen. Detta var ungefär vad som gjordes i början av 1990-talet. En sådan omläggning från direkt till indirekt beskattning gynnar i princip höginkomsttagare på bekostnad av låginkomsttagare. Men om vi bortser från fördelningspolitiken och bara ser till genomsnittet så påverkas inte konsumtionsutrymmet. I ena fallet dras skatten vid avlöningsdagen, i det andra fallet när lönen spenderas. Men genom att flytta över skattebördan till indirekta skatter som moms ökar ändå den disponibla inkomsten. Medborgarna har fått mer pengar “att röra sig med”, även om rörelseutrymmet i hög grad är konkret begränsat av att man faktiskt måste betala för nödvändigheter som mat och bostad.

Inledningsvis citerades SCB om hur Sveriges befolkning “fått det bättre ekonomiskt ställt” under 2010-talet. Till detta bidrog säkert den minskade inkomstbeskattningen i form av “jobbskatteavdrag“. Men samtidigt höjdes momstrycket; om staten år 2010 fick 40 procent av intäkterna från moms, hade andelen år 2020 närmat sig 50 procent. En omläggning från direkt till indirekt beskattning, som troligen kan bidragit till att blåsa upp ökningen av “ekonomisk standard” på ett sätt som knappast motsvaras fullt ut av någon ökad materiell levnadsstandard.

Aningen tillspetsat kan vi alltså säga att måttet “ekonomisk standard” är som gjort för att skönmåla effekterna av en nyliberal politik. Det bortser helt från offentlig välfärd och ser bara till hur mycket pengar som passerar de privata hushållens bankkonton. Det är ett mått som i stort sett är blint för ökade levnadskostnader (bortsett från att detta indirekt kan komma in i diakrona analyser, när man justerar för köpkraft via KPI).

Problemen med att använda disponibel inkomst som välfärdsmått är något som också medges av regeringen i senaste långtidsutredningen:

Som välfärdsrelevant inkomstmått betraktat har dock disponibel inkomst vissa brister. Ett problem är att den del av den offentliga sektorns omfördelning som sker i form av icke-monetära individuellt inriktade välfärdstjänster, som t.ex. vård, omsorg och utbildning, inte ingår i den disponibla inkomsten. Traditionella fördelningsanalyser, som använder disponibel inkomst som inkomstbegrepp, tenderar därför att underskatta individers samlade ekonomiska resurser. Vidare överskattas skillnader i fördelningen av ekonomiska resurser mellan olika inkomstgrupper när de offentliga välfärdstjänsterna inte beaktas.

Detta är en angelägen problematisering, även om man kan tycka att regeringen har valt att vinkla den på ett positivt sätt. Man skulle lika gärna kunna vända på saken. Ja, visst underskattas individens samlade resurser när man bara ser till disponibel inkomst men blundar för offentlig välfärd. Men andra sidan av denna underskattning är att man överskattar den procentuella ökningen i ekonomisk standard (som i påståendet att vi fått det 60 procent bättre på 20 år).

Ett uppföljande inlägg kommer att kolla närmare på “konsumtionsenhetsskalan” och schablonberäkningarna för hur ett hushåll fungerar, inom ramen för den offentliga statistiken över “ekonomisk standard”.

Stum tvang, I

Jag håller på och läser Stum tvang av Søren Mau. Boken, som har rönt väldig uppmärksamhet i Danmark, har till undertitel: En marxistisk undersøgelse af kapitalismens økonomiske magt. Den bygger på en doktorsavhandling i filosofi, framlagd vid Aarhus universitet 2019, för övrigt tillgänglig som pdf: “Mute compulsion“. Ett par år senare kom så en dansk bearbetning, genast även i tysk översättning och senare i år ges boken även ut på engelska av Verso som Mute compulsion. (Översättaren kan få ett lätt jobb, för den danska boken verkar i stora drag vara identisk med doktorsavhandlingen, som redan är skriven på engelska.)
Det finns även en artikel i Historical Materialism där Mau sammanfattar sina teser, som det anstår en akademisk marxist.

Mer kontext än så blir det inte, för det här är ingen recension eller essä. Det är bara mina läsanteckningar som jag skriver mest för min egen skull och kanske lite för de andra i den läsecirkel där vi gemensamt denna sommar läser Stum tvang. Förresten slår det mig att det nu är tio år sedan Robert Kurz utkom med en ungefär lika tjock bok, hans sista, Geld ohne Wert. Om den postade jag ganska utförliga läsanteckningar som jag fått lust att återvända till nu, när Søren Mau i Stum tvang faktiskt ganska ofta hänvisar just dit, om än inte utan invändningar. Annars är det få akademiska marxister som har tagit den utpräglat ickeakademiske Robert Kurz senare verk på allvar.
Om det är någon tysk marxläsare som Mau lägger sig nära så är det dock inte Kurz, utan Heinrich. Men stilen skiljer sig. Ett talande exempel är att Mau faktiskt kallar sig marxist och sin undersökning för marxistisk. Detta undviks ofta av värdekritiker och värdeformsteoretiker. Särskilt tyska marxologer som Heinrich talar hellre om “Marx’ kritiska teori” och föredrar “marxsk” som adjektiv. Samma sak hos Martin Hägglund som i sin filosofiska plädering för kommunism knyter an nära till både Hegel och Marx, men däremot tar spjärn mot de han kallar marxisterna.

Jag får en viss känsla av att Søren Mau i hög grad ägnar sig åt att rekonstruera vissa centrala tankegångar från den tyska Neue Marx-Lektüre, befriar dem från dess marxologiska ramverk och knyter i stället an dem till några av fixstjärnorna i samtidens engelskspråkiga, akademiska marxism. Men bara vissa. Jag noterar exempelvis att Martin Hägglund inte nämns, trots att det finns klara beröringspunkter mellan dessa två skandinaviska filosofer som i breda drag läser Marx på samma sätt. I stället för att hålla sig bland filosoferna, söker Mau anknytningspunkter hos marxistiskt orienterade samhällsvetare – i synnerhet Robert Brenner och Ellen Meiksins Wood.

Boken handlar om något också, kommer snart till det.

Vi har aldrig haft så mycket pengar som idag, eller? Vad menas?

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar som i dag“, hävdar en rubrik i DN:s ekonomiavdelning.

Jag vill hävda att detta påstående är så oklart att det befinner sig på meningslöshetens gräns. Lite som att hävda att Sverige var som gudfruktigast år 1670. Påståendet är inte ens fel, för dess termer är så oklara att det inte ens går att tala om rätt och fel. I detta inlägg vill jag peka på tre skäl till detta.

Det hjälper inte att läsa själva DN-artikeln. Där upprepas samma påstående utan innebörden blir ett dyft tydligare. Ändå ser jag hur inflytelserika debattörer har hänvisat till just denna artikel för att hävda att, tja, vi har det ganska bra. Bättre än “förr”. Vilket inte är fel – bara på gränsen till meningslöst.

Artikeln handlar om hushållens konsumtion, i synnerhet om hur utgifterna relativt har förändrats över tid, vilket i sig inte är särskilt oklart. Sedan länge finns utförlig statistik över hushållens konsumtionsutgifter där man kan se hur boendet efter hand slukar en större del av pengarna, på bekostnad av kläder och mat som i relativa termer har blivit billigare. Men detta får inte blandas samman med det kvantitativa påstående som flera gånger upprepas i artikeln i absoluta termer:

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med. /…/
Utvecklingen mot ett större köputrymme har skapat nya förväntningar på konsumtion. /…/
Samtidigt som vi i genomsnitt fått allt mer pengar att röra oss med har klyftorna vuxit.

Låt oss för tydlighetens skull begrunda rubrikens syntax. Vi delar upp satsen i sina satsdelar:
Där finns ett subjekt: vi
Där finns ett predikat: har … haft
Där finns ett objekt: pengar

Därtill några adverbial (det är dessa som får utsagan att bli historisk och kvantitativ).
Två tidsadverbial: aldrig förrsom i dag
Ett gradadverbial: så mycket

Just nu kan nöjer vi oss med att skärskåda subjekt, predikat och objekt. Det är nämligen dessa tre satsdelar som (milt uttryckt) grumlar utsagans betydelse.

Subjekt: Vilka är “vi”?
“Vi” skulle kunna stå för summan av alla svenska medborgare eller invånare (inte samma sak). Det skulle också kunna stå för ett genomsnittligt svenskt hushåll. Sverige är ett ojämlikt samhälle med ett litet fåtal superrika, vilket betyder att medelvärdet mycket väl kan ligga långt över den ekonomiska nivå som det stora flertalet lever på. Ett rimligare alternativ till medelvärde kan då vara att räkna på medianen (av hushåll eller av individer). Dessa olika räknesätt resulterar i olika slags “vi”.

Predikat: Vad innebär det att “ha” pengar?
Vad innebär det att ha pengar? Här finns en uppsjö av möjliga innebörder och räknesätt. För det första får man, som i alla diskussioner om ekonomisk ojämlikhet, skilja mellan tillgångar och inkomster.
Den som äger en bostad (eller en njure), den har en tillgång på vilken det kan sättas ett penningvärde, men frågan är hur meningsfullt detta penningvärde är om man inte har någon annanstans att bo (eller en andra njure). Man skulle kunna uttrycka det som att bostäder (och njurar) har låg likviditet. Aktier har i allmänhet högre likviditet; den som äger börsnoterade aktier kan när som helst sälja dem och få reda pengar i utbyte. Därför kan det te sig som att man redan har dessa pengar, fast det stämmer inte, för om många aktieägare samtidigt skulle vilja sälja aktierna skulle ju aktiekursen rasa. Därtill kommer frågan om man kan sägas “ha” lånade pengar.
Inkomster då? Även där återfinns motsvarande skala. Om vi räknar på inkomst före skatt så blir det svårt att påstå att vi “har” hela penningsumman. Men skatt är inte väsensskilt från andra löpande av- och utgifter. När vi talar om hur mycket pengar vi “har att röra oss med” syftar vi ofta på hur mycket pengar som återstår efter alla nödvändiga utgifter. Vi behöver bo, vi behöver äta, vi behöver klä oss. Vi behöver kanske betala ränta på ett lån. Men exakt vilka utgifter som ska anses nödvändiga är inte självklart.

Objekt: Vad är “pengar”?
Den här frågan är nog den intressantaste för en indexkritiker. Vad är det ens som kvantifieras när man säger att “vi aldrig haft så mycket pengar”? Troligen syftar man inte på pengar som i antal kronor, för det vore att göra sig blind för inflationen. Sannolikt syftar man inte på pengar, utan på pengarnas köpkraft. Alltså en hänvisning till hur mycket “nytta” pengarna kan köpa. Vem värderar denna nytta?

Vi har alltså tre oklara led. Inget av dem klargörs av DN-journalisten. Inte heller av den intervjuade lektorn i socialpsykologi, som mest tillför ytterligare fluff. “Vi värderar också bostaden högre i dag” är ett påstående som i synnerhet skulle förtjäna att plockas isär. (Kanske menar socialpsykologen helt enkelt att bostadspriserna har stigit. Eller att människor förr i tiden inte tyckte det var så viktigt med tak över huvudet.)

Däremot rymmer artikeln en liten hänvisning till officiell statistik, som indirekt kan ge nycklar till hur DN lyckats koka ihop denna soppa:

De senaste 20 åren har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent, enligt SCB.

“Ekonomisk standard” får bli ett begrepp att återkomma till framöver. Låt mig tills vidare bara säga att det inte är liktydigt med “levnadsstandard”. Precis som att levnadsstandard inte på ett entydigt sätt låter sig mätas i pengar.