Spotifyboken piratkopierad

Tre månader efter att boken Spotify Teardown kom ut på MIT Press, har den nu börjat cirkulera på piratbiblioteken. Först hittades den på ZLibrary där den lagts upp i två format, epub och pdf. Jag antar att någon har rippat den officiella e-boksversionen, men noterar att pirat-pdf:en är något bristfällig då det inte går att söka i den eller kopiera ur den, vilket däremot går i epub-versionen.

The shape of medieval music to come – 15 år senare

För ganska exakt femton år sedan grundades inte bara den här bloggen. Då släppte vi även den postmedeltida musikgruppen Vox Vulgaris sitt (hittills) enda album. Det gavs ut på en cd som vi själva sålde i utbyte mot kontanter, i samband med att vi spelade på olika ställen, typ i Visby. Vi såg också till att det fanns tillgänligt via The Pirate Bay; torrenten levde nog i åtminstone tio år. Vox Vulgaris lade däremot ner verksamheten, för att återuppta den ett par enstaka gånger, senast 2016 när vi spelade på Electric Moon Fest.

Albumets titel var ganska kaxig: The shape of Medieval Music to come.

Trots att vår inspelning aldrig har distribueras via några officiella (licensierade) kanaler, annat än från hand till hand, har den numera fått en global lyssnarskara. Mestadels utan vår medverkan (och ofta med ganska fånigt bildmaterial), har låtarna letat sig ut på Youtube. Några har fått miljoner lyssningar där. Det har också visat sig att andra ensembler runt om i världen har plockat upp våra rätt fria tolkningar av medeltida musikfragment och återskapat dem, ibland ner till varje liten improvisation. Jag får regelbundet e-post från folk i Sydeuropa och Latinamerika som frågar om de får spela “våra” låtar eller använda dem i föreställningar och videoproduktioner. Det är rätt fascinerande hur musiken lever vidare trots att vi sedan 2014 inte har lyft ett finger för att sprida den, eller informera om den på nätet. Vux Vulgaris har aldrig ens haft en hemsida. Trots att vi fortsatt känna ett behov av att berätta för lyssnarna om bakgrunden till våra tolkningar. Särskilt som inspelningarna på Youtube även har missbrukats av “identitära” spån som leker tempelriddare och löjligt nog tycker jag höra en hyllning till Europa eller till Västerlandet i musiken.

Nu tänkte vi ändra på det och trots allt tillgängliggöra The shape of Medieval Music to come via några musiktjänster. Framför allt då Bandcamp, som låter en presentera musiken med kontext, vilket i praktiken är bannlyst hos skvalströmmare som Spotify. Men okej, vi lägger nog upp albumet även där.

Tills dess inskränker sig den tillgängliga informationen om Vox Vulgaris till sparsmakad metadata på ställen som Discogs, Last.fm, och Rateyourmusic. På sistnämnda sida finns en recension av The shape of medieval music to come, skriven 2016 av användaren LauraMarx (som i övrigt verkar digga svartmetall, vaporwave och högmodernistisk konstmusik). Beskrivningen gav mig nästan rysningar. Det är svårt att fatta att det handlar om musik som vi hafsade ihop när vi var fyra personer i 20-25-årsåldern som extraknäckte i medeltidsbranschen på somrarna. Alltså, läs detta:

One of these performers is a founder of the PirateBay. He plays recorder.

There is a raging debate in the world of early music – about how it should be played, or if it should even be played at all. docperkins review of a La Reverdie album highlights well enough one side of the debate. The basic idea is: nowadays ensembles are trying to play early music as accurately and historically as they can, recreating an actual experience of medieval music as a medieval listener might have heard it – and their opponents say, you can't play it accurately, trying to play 10th century music accurately in the 20th (or 21st) century is impossible, that "attempt[s] to understand the past in terms of the past is—paradoxically—an absolutely contemporary phenomenon", that "embod[y] a whole wish list of modern(ist) values, validated in the academy and the marketplace alike by an eclectic, opportunistic reading of historical evidence" (from Wikipedia)

Enter Vox Vulgaris, with an album called 'the Shape of Medieval Music to Come', featuring a cover of naked humans being tortured on musical instruments by Hieronymus Bosch, and at least one legal fugitive on recorder.

What is the statement they're making? I don't know. But Vox Vulgaris aren't like other medieval ensembles. They don't have anywhere near the polish, certainly, or the vision. We are not gently guided along an imagined jouney to Bethlehem, nor are we transported to the Crusades, or invited for a drink at a medieval tavern or to worship at an ancient monestary – we are just hearing Vox Vulgaris kick out the jams.

Do they sound as good, all the same? Even better? Not really. They're nowhere near as good at their instumnets, honestly, and there's a lot of stumbling through their pieces. But it's kind of the wrong question… Were the Sex Pistols as good as Chuck Berry? No. They were bloody awful, honestly! That's not why you listened to them!

Why listen to Vox Vulgaris? First of all: that fucking horn solo in Cantiga no. 213 is so fucking raw dude. It struck me immediately, like — really? It sounds like a jazz solo. But why not? How do you know they didn't play jazz licks in the 1060s? (It actually sounds like a Carnyx). Also: those wonky harmonies all over Ghaetta? Those POUNDING, dark polyphonic lines on the last song? There's so much going on there, it's huge. You won't hear that in other ensembles.

That's the idea, I think – Vox Vulgaris contribution. An alternative imagining of early music ensembles. No longer dominated by record company organized history lessons, but music for musics own sake.

Nevermind the Bollocks, here's the Middle Ages!

EDIT: I feel I was a little too harsh about their musicianship here. Compared to the overpolished & squeaky clean playing of many HIP ensembles, this is very raw, but they are obviously accomplished musicians. I still think there are audibly wonky bits, but the more I listen to it the more and more exceptional I realize this record is. One of the best performances of early music available IMO

Om övervakningskapitalism och uppmärksamhetskris

Under 2010-talets lopp förvandlades internet från ett löfte till ett hot.

Jo, jag misstänker att detta kommer bli ett återkommande konstaterande i historieskrivningen över det årtionde som vi snart lämnar.

Kan vi ta tillbaka internet?” lyder rubriken på en medellång artikel jag skrev för Dagens ETC. Där resonerar jag kring några aktuella linjer i den nätkritiska debatten, som under 2010-talet har utvecklat sig bort från en resignerad pessimism, mot att i högre grad försöka förstå distraktion och övervakning i ekonomiska termer.

En bok som på sistone hamnat i centrum för diskussionen är Shoshana Zuboffs The Age of Surveillance Capitalism, en riktig tegelsten som tyvärr inte ens försöker greppa det där med “kapitalism”. Något som oerhört vältaligt påpekas i Evgeny Morozovs lååånga recension, som i alla sina utvikningar är betydligt intressantare läsning än den recenserade boken. Inte jätteförvånande; medan amerikansk facklitteratur nästan alltid går på tomgång och kunde strykas ner till halva sidantalet utan att något väsentligt gått förlorat, så är den facklitterära kritiken i amerikanska kvalitetstidskrifter desto mer pregnant.

Egentligen är det inte övervakningen som Zuboff vänder sig mot. Att våra beteenden kartläggs är bara ett medel på vägen mot det större målet, att förutsäga våra handlingar och styra våra viljor. Kort sagt handlar det om beteendemodifikation med hjälp av betingning – med andra ord behaviorism, den psykoteknik som utarbetades kring 1900-talets mitt av psykologer som B.F. Skinner. Vår tids framgångsrika appar bygger direkt vidare på deras upptäckter, samt på nyare neurovetenskaplig forskning om hjärnans belöningssystem och signalsubstansen dopamin.

I artikeln kommenterar jag även initiativet Time Well Spent och vädrar några invändningar mot deras retorik och strategi.

Även om Time Well Spent tar upp viktiga problem, räcker inte den liberala analysen, som enbart kretsar kring den enskilda individens frihet från yttre manipulation. En verklig förändring måste utgå från hur vi vill leva tillsammans och kan inte förlita sig på att teknikföretag ska bortse från vinstmotivet av respekt för våra nervsystem.

Det råder förvisso inget tvivel om att digitala tjänster skapas i syfte att vara beroendeframkallande. En återkommande referenspunkt har blivit Natasha Dow Schülls antropologiska studie Addiction by Design om spelmaskiner i Las Vegas, som i slutändan befinner sig på samma skala som valfritt mobilspel, liksom alla sociala medier. Men hur kan man på bästa sätt ta sig an detta elakartade kontinuum? De svenska orden “beroende” och “missbruk” framstår tyvärr som tämligen värdelösa i sammanhanget. Behöver vi hitta ett nytt språk för att tala om skärmarnas kittlande av våra belöningsmekanismer, om den “uppmärksamhetskrisen” som det resulterar i och om fördelning av ansvar i den digitala behaviorismens tid.

Kapitalismen har skapat ett kommunikationssystem som inte tar hänsyn till mening, utan bara till möjligheten att utvinna mätbart ”engagemang”.

Avslutningsvis återger jag några av de tankegångar som sistone har förts fram av den schweiziske sociologen Felix Stalder, som enligt min uppfattning har mer att bidra med än Zuboff – som fortsätter att sätta sitt hopp till företag som Apple, vilka hon uppfattar som en godartad motvikt till “övervakningskapitalismen”.

Läs artikeln ur Dagens ETC, “Kan vi ta tillbaka internet?

Hur ska biblioteken bekämpa lögner?

Biblioteket är inget mindre än den femte statsmakten. Vid sidan av riksdag, regering, domstolar och press, tronar biblioteket som ”en konstitutionell pelare som balanserar andra statsmakter”. Detta fastslås i den nationella biblioteksstrategi som på torsdagen överlämnades till regeringen av utredaren Erik Fichtelius.

Pretentionerna är uppfriskande höga, på gränsen till svindlande. Biblioteken ska inte bara utbilda barn och vuxna i kritisk förståelse av sökmotorer och algoritmer. De ska även motverka en fragmentering av det offentliga samtalet – med bibehållen öppenhet inför alla tänkbara perspektiv. Å ena sidan slås det fast att biblioteken ska avstå all slags censur och inta ”en neutral hållning” gentemot den information man tillhandahåller. Å andra sidan sidan ges de uppgiften att bekämpa ”lögner och propaganda”, att försvara demokratin mot de ”inre och yttre aktörer” som vill den illa. Därigenom är den femte statsmakten även en del av Sveriges civilförsvar – allt enligt den nya biblioteksstrategin.

Vad detta innebär i praktiken är svårare att säga. Jag tänker på Henrik Bromanders aktuella roman Högspänning, där huvudpersonen Lotta söker orsaken till sina kroppsliga plågor. På stadsbiblioteket beställer hon fram all litteratur som behandlar temat elallergi. Bibliotekarien kommer upp från magasinet med en trave böcker, inklusive några som – tvärtemot etablerad läkarvetenskap – hävdar att detta är en verklig åkomma. Med bibliotekets hjälp vinner Lotta en ny identitet som elallergiker. Är det så den femte statsmakten ska fungera? Bibliotekarierna ställs inför svåra avvägningar i floden av egenutgivna konspirationsteorier.

Men bibliotek består inte bara av bibliotekarier och böcker. En allt viktigare del består av den digitala infrastruktur som i hög grad köps in från externa företag. Hittills har varje enskilt bibliotek i huvudsak fått ansvara för sin egen digitalisering och därför inte haft annat val än att, grisen i säcken, köpa vad som erbjuds av globala medieföretag, ofta till hiskeligt höga priser. På köpet har biblioteken i hög grad förlorat kontrollen över vilka e-böcker och tidskrifter som de själva tillhandahåller, liksom över sorteringen av sökresultat.

Biblioteken har kort sagt outsourcat vitala delar av sig själva till multinationella företag. Den utvecklingen måste vändas om biblioteken ska kunna stå pall som en femte statsmakt. Detta har Fichtelius insett och föreslår en stärkt gemensam infrastruktur, under Kungliga bibliotekets ledning.

Kort sagt ska staten rycka tillbaka initiativet från de storföretag som hittills haft en lönsam marknad i det svenska biblioteksväsendet. Bygget av en alternativ infrastruktur ska bli intressant att följa. Hur mycket man än försöker att bara vara en neutral förmedlare, finns det alltid inbyggda värderingar i organiseringen av ett bibliotek.

* * *

Ovanstående kommentar publicerades i dagens Sydsvenskan. Uppföljning kanske kommer, kanske inte, beroende på hur det övriga mottagandet av biblioteksstrategin artar sig. Kan tillägga att jag i någon liten utsträckning har kunnat följa utredningen och även komma med synpunkter, som ledamot i Kungliga bibliotekets forskarråd.

“Spotify Teardown” är ute på MIT Press

Sedan någon vecka finns den till slut ute, boken som sammanfattar vårt nu avslutade forskningsprojekt, Spotify Teardown. Inside the Black Box of Streaming Music (MIT Press). Den har redan fått en del uppmärksamhet i amerikanska tidningar som Rolling Stone och Salon och har fått kortfattade recensioner på Neural och Big Think.

Trots att boken är utgiven på ett stort akademiskt förlag, är den rimligt prissatt – på de svenska nätbokhandlarna kan den nu köpas för 179 kronor.

Efter att ha medförfattat två böcker om Spotify, plus flera forskningsartiklar, känner jag mig nu väldigt färdig med ämnet. Måste bara skriva ett efterord till den danska(!) utgåvan av Den svenska enhörningen – som för övrigt går att köpa till riktigt billigt pris på årets bokrea, 55 kronor.

Gula fackföreningar, kontrollerade av Amazon? Ett scenario som visar vad inskränkt strejkrätt kan betyda i verkligheten

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för talet om att “försvara strejkrätten”. Precis som när man ska “försvara asylrätten” eller “försvara upphovsrätten”, förutsätts en mänsklig rättighet som redan finns i nån sorts otvetydigt skick. Så är det ju inte. Både strejk-, asyl- och upphovsrätt utgår från juridiskt konstruerade rättssubjekt och rättsobjekt. Hur dessa hänger samman med den materiella verkligheten, via juridiska resonemang om “skälighet”, är aldrig så entydigt som den liberala rättighetsretoriken vill få det till. Rättigheternas faktiska innebörd skiljer sig beroende på sammanhang och på de inblandades sociala ställning.

Dagens så kallade strejkrätt är givetvis redan villkorad på en massa sätt. Inte nog med att man måste varsla. Man måste först och främst ha en formell anställning att strejka från. Frilansarbetare har ingen strejkrätt, eftersom strejkrätten i själva verket inte är en rätt att strejka, utan en utbyggnad på anställningsskyddet. Den säger att strejk, under vissa omständigheter, inte är giltig grund för avsked.

Regeringen är nu i färd att inskränka strejkrätten. Ett fackförbund ska inte längre få ta till strejk mot en arbetsgivare som redan har slutit avtal med ett annat fackförbund. Vad detta handlar om i praktiken är alltså något mer än bara frågan om att strejka eller inte strejka. Det handlar om att ändra förutsättningarna för facklig organisering och för kollektivavtal.

För att förstå vad som håller på att ske med arbetaren bör vi nog tala mindre om abstrakta rättigheter och i stället blicka framåt mot konkreta scenarion. Vad det handlar om kan sammanfattas i begreppet “gula fack“. En nyttig ingång ur juridiskt perspektiv ges av Rasmus Hästbacka i Arbetaren.

Det tydligaste scenariot jag har sett har postats av Daniel Håkansson på Facebook. Jag klistrar in det i sin helhet (med viss html-redigering):

Om man t e x leker med tanken att en glesbygdskommun med ont om jobb blir uppvaktad av jätteföretaget Amazon år 2022.

Akt 1:
Amazon vill etablera lager i Sverige. Amazon gullar med kommunalråd och strateger, får mark, el och vägar halvgratis och smäller upp bautalagret som täcker Skandinaviens e-handelsvägar . Kommunalråden ser räddningen för bygden och har inte som huvudansvar eller -fokus att fundera på hur Amazon behandlar sina anställda.
Nu är lagret byggt.

Akt 2:
För att få jobb på Amazon måste man anställas av Amazon Workers. Ett bemanningsbolag , som i sin tur har kollektivavtal med en “fackförening” som heter Amazon Workers Group . Styrd av Amazon via bulvaner.
Som arbetssökande har du inga rättigheter. Det är ytterst svårt att vinna ett mål mot ett bolag som inte ger dig anställning. Du måste vara skicklig och företaget ovanligt klantigt för att vinna en sådan tvist.
Möjligen kan det vara påstätt av den privata arbetsförmedlingen som kan tvinga dig söka allt, eventuellt även den ägd av Amazon via bulvanbolag.
Nu är de anställda på plats, “organiserade” i Amazon Workers Group och verksamheten igång. Varorna börjar flöda ut och det går bra.

Akt 3:
Amazon Workers Group har tecknat ett “kollektivavtal” med Amazon Workers. I kollektivavtalet är det samma slavliknande villkor som Amazon har på sitt lager i Tyskland. Eftersom Sverige inte har lagstadgad minimilön så finns det inget juridiskt golv för hur usla avtal kan vara .
De anställda får sina löner enligt det avtalet.

Akt 4:
Handels eller Transport försöker teckna avtal med det nya företaget. Amazon vägrar eftersom man bara bemannar med “konsulter” från Amazon Workers. Amazon stämmer skiten ur Handels för företagsrättskränkningar. Amazon Workers hävdar att man har giltigt avtal med Amazon Workers Group.

Akt 5:
Handels har inga medlemmar på arbetsplatsen eftersom Amazon är 100% antifackliga och har som central affärsidé att vara så. De som tas ut i konflikt av Handels kommer inte få några timmar av bemanningsbolaget och därmed inte kunna åstadkomma någon skada för arbetsköparen, vilket är vad strejk handlar om. Ej heller kommer Handels komma in i lagret för att vara strejkvakt.
Handels kan alltså ej utlösa strejk. Däremot försöka med en blockad liknande den vid Toys R Us. Men eftersom Amazon har ett enligt lagen giltigt avtal med Amazon Workers flygs det in tio toppjurister från New York som stämmer skiten ur Handels, får blockaden ogiltigförklarad enligt Ylvas (och Handels!) “smarta” förslag. AD dömer enligt den nya lagen till fördel för Amazon. Inga krumbukter kommer att hålla, såsom nuvarande förslag ser ut så kommer Handels förlora i detta scenario.

Akt 6:
Amazon slår ut stora delar av den svenska detaljhandeln p.g.a. sina lägre priser. Coop, ICA med flera som fortfarande har avtal med Handels tecknar i desperation avtal med Amazon Workers för sina lager efter “omstruktureringar” av verksamheten.

Akt 7:
På betald övertid med traktamente håller de sista pamparna högtidstal om den svenska modellen. Medlemmar har de inte kvar men strejkkassan kan användas till fallskärmar i flera årtionden.
Man kan också lätt se att billighetsföretag kommer ha lätt att få den allmänna opinionen med sig. D.v.s. folk i allmänhet kommer ha det så uselt att dom kommer vara lätta att manipulera i opinionen för att prioritera lågpris framför allt annat. Det syns t.ex. tydligt i de taxikonflikter som utspelar sig i Europa där branschen försöker hålla undan slaveribolagen Uber och Cabify, många medborgare har det så uselt, d.v.s. lika uselt som uberslavarna, att dom vänder sig emot de “priviligerade” taxiförarnas krav på lag, ordning och vettiga priser och älskar sitt Uber, tillsammans med högerpolitikerna.

Scenariots skildring av ett maskopiförhållande mellan koncernen Amazon, bemanningsföretaget Amazon Workers och den gula fackföreningen Amazon Workers Group tydliggör saker så mycket bättre än vad någon rättighetsretorik hittills har gjort.
Allt som kan tilläggas är att det finns ett ord som sedan snart hundra år använts för just den här typen av organiserad maskopi, där olika intressen “knyts ihop” – med statsmaktens skälighetsbedömningar som yttersta garant för påtvingad arbetsfred. Ordet för en sådan ordning är fascism, efter det latinska ordet för “knippe”, fascis. “Fascism … literally means the politics of bundling”, som fascisten Nick Land själv uttrycker det.

Rapport från CTM och Transmediale 2019

Vad kan då sägas om årets upplagor av de berlinska syskonfestivalerna Transmediale och CTM, som gick av stapeln förra veckan? Jag måste erkänna att det i år var svårt att urskilja ett tydligt tema hos någondera.
Förra årets konferensprogram på Transmediale kändes osedvanligt brännande, med ständiga återkopplingar till aktuella problem med fascism och högerpopulism. Om det i år gjordes ett nödvändigt försök till fördjupning, kretsande kring empati i digitala kulturer, med återkommande hänvisningar till Raymond Williams begrepp “känslostrukturer”. Men åtminstone för mig förblev det hela rätt diffust. Upplevelsen kan ha varit annorlunda för deltagarna i de studiecirklar som Transmediale i år ordnade under månaderna före festivalen, vilket ter sig som ett bra drag.
Däremot erbjöds i år över huvud taget ingen konstutställning. Jag som har besökt Transmediale från och till sen elva år märker en tydlig förskjutning mot konstnärliga installationer till en allt starkare dominans av mer eller mindre akademiska panelsamtal, varvade med performance och videoverk. Besökarantalet fortsätter vara slående stort, med starkt inslag av konstskolestudenter från nordvästra Europa, men givetvis också berlinare, inklusive de öst- och sydeuropeiska diaspororna.
Jag ska även erkänna att jag inte ägnade så mycket tid åt konferensprogrammet i år. Delvis eftersom vi hade mycket förberedelser att göra för vår egen workshop på Transmediale (som samlade ett fyrtiotal deltagare från alla Europas hörn i livliga samtal). Delvis eftersom det fanns lockande punkter på CTM:s parallella dagsprogram på Bethanien.

CTM firade 20 år sedan grundandet, då som Club Transmediale; ett klubbprogram riktat till Transmediales besökare. Efter hand har CTM vuxit och löper nu över tio dagar, med inte bara klubbnätter och konserter utan även en konstutställning samt ett alltid spännande samtalsprogram. Inriktningen är på musik (och ljud) med bra global utblick och tydligt lyftande av politiskt aktuella frågor. Även om föredragen på CTM:s program givetvis har varierande kvalitet, känns de ofta mer kompakta än de ofta väl utdragna panelsamtalet på Transmediale.

I år besökte jag två föredrag som hakade i varandra bra, i det att båda gjorde ansatser till att summera vad som har hänt med musiken under 2010-talet. Ett ofrånkomligt nyckelord i sammanhanget blir då “chill“, som beteckning på vår tids muzak. Som bekant premieras “chilla” spellistor systematiskt av såväl Spotify som Youtube. Vi berör saken i vår alldeles nyutgivna bok på MIT Press, men de bästa analyserna som jag har läst kommer från musikjournalisten Liz Pelly. Tyvärr anlände jag inte i tid för att höra hennes föredrag på CTM, men i torsdags togs ämnet upp av ytterligare två skärpta tänkare.

Kulturteoretikern Paul Rekret gav en briljant exposé över det gångna årtiondets ny-ambienta våg; musik utan tvära skiften, i breda drag påminnande om landskapsmåleri. Jag citerar lite från programtexten:

Critics have of late discerned a tendency towards a “chill” aesthetic in popular music. A mellowed edge is detected not only in pop but also recent predilections for ambient, fourth world, and new age reissues or in the current dominance of functional playlists as a frame for music consumption. This is usually put down to music’s easy availability on streaming platforms: a boundless stream of sound is paralleled by perceptual drift tolerated by atmospheric or ambient sonic tropes.

Det handlar inte om att vara för eller mot den ambienta estetiken, men om att förklara dess skiftande roll i en given historisk kontext. “Chill” korresponderar enligt Rekret till finanskrisen och dess efterföljande trauman; opiatmissbrukets utbredning i USA är en tänkbar parallell. Samtidigt är det uppenbart hur spellistorna lyfter fram “chill” som ett sätt att optimera givna aktiviteter (plugga, jobba, koppla av). En mer inommusikalisk historieskrivning kan handla om den musikaliska “maximalism” som satte fart under nollnolltalet, särskilt inom kommersiell dansmusik (EDM), men till slut nådde en gräns, kollapsade och slog över i vår tids chillparadigm. Men allra mest konkret blir det såklart i streamingföretagens affärsintressen. Den som lyssnar på “chill”, lyssnar utan att tänka på sitt lyssnande och blir efter hand bekväm med detta och då även allt mer fast i den aktuella tjänstens utbud av spellistor, där låtar flyter fritt från sin ursprungliga kontext. Att kasta samman musik i spellistor är en djupt ideologisk operation; man raderar ut dissonanser och tidigare sammanhang till förmån för en falsk enhet.

Nästa talare var musikvetaren Robin James som talade under rubriken “Resilience, Sonic Patriarchy, & Feminist Melancholies“. En aning mer akademiskt presenterat än föregående och bitvis svårare att följa, men hon har lagt upp sitt manus och gav dessutom roliga exempel från det gångna årtiondets topplistemusik. Jag måste nog läsa igen innan jag vågar sammanfatta, men en slutslutsats handlade om skillnaden mellan chill och melankoli, där Robin James tydligt tog ställning för melankolin och den feministiska potentialen i att hålla fast vid ilskan.
Här hade man gärna hört en kommentar från Jeremy Gilbert, som på Transmediale dagen efter, med obligatorisk hänvisning till Spinoza, förnekade att det över huvud taget kan vara negativitet som leder till politisk förändring. “What radicalizes people is making them feel their capacity, not making them feel their oppression”, menade Gilbert, men om detta ska översättas i feministiska termer, får vi nog just det som Robin James ville attackera.
Gilbert var medveten om att han nog provocerade den berlinska publiken när han även ifrågasatte den politiska potentialen i kall, hård eller aggressiv musik. Själv måste jag säga att hans syn på politisk estetik känns mycket begränsande. Givetvis finns det skäl att utforska breda spektrum att känslor genom ljud, musik och dans. Detta är också vad CTM år efter år lyckas göra så väl i sitt konsert- och klubbprogram.

Jag hann bara besöka ett fåtal evenemang men kan nämna några för att antyda bredden. Yair Elazar Glotman och Mats Erlandsson framförde en ny version av sin elegi Negative Chambers, nu med kombination av elektronik och en kammarensemble (violin, cello, kontrabas, viola da gamba och trombon). Det gick från oerhört gripande mikrotonal instrumentalmusik, via ett mittparti där jag ärligt talat inte tyckte att elektroniken samspelade så väl med ensemblen, innan allt åter flöt samman i en flod av ljud – inne i ett akustiskt speciellt högtalarrum i Berlins gamla radiohus, med så kallat 4D-ljud.
Därefter bar det iväg till Kreuzberg och den första spelningen någonsin med Yung Leans punkband Död Mark. Jag tyckte det var jävligt bra.
Som vanligt curerade CTM också en rad klubbnätter på Berghain, vissa med mer noise och punk, andra mer renodlat dansant, som på fredagkvällen när vi gick dit efter att ha hållt vår workshop. De två inslag som gjorde starkast intryck på mig var dels den oerhörda frenesin hos MCZO & Duke från Tanzania, dels den brutala techno som levererades av den iranske kompositören Ata Ebtekar. Sen fortsatte det med mestadels hård och snabb dansmusik, i likhet med förra årets omtalade gabbersession (som jag faktiskt älskade).

Jag hade även tänkt säga några ord om CTM:s konstutställning på Bethanien, men det får bli kortfattat. Bland videokonsten fanns det ett par verk med tydligt afrofuturistisk estetik, men inget som riktigt fastnade, inte alls som förra året då de visade Lawrence Leks kusliga Sinofuturism (1839 – 2046 AD).

Hoppas kunna återvända till båda festivalerna nästa år!

The next step in the automation of rave? (Transcript from a workshop at Transmediale)

At this year’s Transmediale, I arranged a workshop together with Axel Gagge, Frida Sandström and Pedram Nasouri. Connecting to the festival’s larger theme, we invited the participants to discuss what a dancefloor can be. Our own interventions came from very different perspectives, such as physics, choreography and political activism. Here follows a transcript of my own presentation in the workshop.

In the history of popular entertainment, disco and rave represents a great leap towards more automation. Replacing the live orchestra with a discjockey makes the night club more productive, in strictly economic terms. In such terms, the orchestra and the DJ may could appear as just two ways to produce the same entertainment commodity – dance music. But we all know that there is more to the story than just capitalist efficiency. The dancefloor itself has become something different.

Disco and rave also marked the historical abolishment of the dancing convention typical of Western modernity, namely partner dance – dancing in a couple.
Instead of facing one chosen partner, we now have several alternative directions on the dancefloor. We may dance alone, in our own world, with the face turning in all directions as a part of the dancing body.
We may also dance in smaller groups of friends, facing each other.
Or we find ourselves standing in a line at the dancefloor, everybody facing forward towards the DJ, seeing mostly the backs of other dancers – just like at a conventional rock consert.
If everybody is facing forward, this brings a certain comfort to the dancefloor, because there is no risk of meeting the eyes of other people. We do not say that this is wrong, but we have been thinking about how it changes the way we are dancing, and the way we experience collectivity.

At some dancefloors, there is a sense that the dancing itself has become automated. Not just in the sense of being a slave to the rhythm, but of each body becoming just a part of one big machine. Techno as the highest stage of automation.

But there is also an apparently opposite tendency that we can observe at other dancefloors (or indeed at the same dancefloor, a few meters or a few hours away). Here the dancing is experienced as the immediate expression of individual feelings; each person bringing her own feelings into the common space, in order to share them with others. This is how I understand the concept of “radical self-expression” that is a cornerstone in the official ideology of Burning Man. But our experience from so-called burner raves is that this cult of individuality, in the end, turns out to be quite conformist. There is an unspoken norm for how you should look and how you should move when you are “expressing your true self”.

This difference in how dancing is experiences may correspond to different party environments or architectures.
On the one hand, think of the typical techno bunker; rough concrete walls that do not provide any visual distraction from the sonic experience. Because the bunker is not a complex space, it may allow for more musical complexity. But as a by-product, such spaces also tend to elevate the individual DJ to the center of attention. It simply does not make much sense to look in any other direction, just like it does not make much sense to do anything else than to dance.

In contrast, think about open-air environments that include natural complexity and secret spots, or think about a club filled with visual arts, labyrinthic passages and other surprises. Chill-out opportunities may draw people away from the activity of dancing. But complex environments also makes the DJ appear less central, and invites people to contemplate the collective effort that is behind every rave party.

Do ravers feel that they dance to music delivered by a DJ?
Or that they are invited to a temporary space, created through collective effort?
Or do they identify as consumers who, having paid twenty euro at the door, are entitled to entertainment?
This is a deeply political question, with repercussions far beyond dancefloors.
It surely has a long history. Even before disco, dancefloors could differ much in character.
But historically, the introduction of new machinery on the dancefloor has forced a renegotiation of roles and responsibilities.

The concept of “live music” was invented around 1930, in response to automation. First, cinema orchestras were replaced by sound movies. Soon after, many cafes and restaurants saw themselves economically forced to play recorded music instead of employing performing musicians. Facing a massive unemployment crisis, musicians themselves reacted in contradictory ways. (The situation in fact bear strong parallels to the contemporary debates over robotization and human obsolescence.)

Initially, many musicians reacted with resignation. After observing how machines took the place of human musicians in cinemas, many concluded that “the mechanization of music” would proceed swiftly towards its inevitable ending: a future with no musicians at all, only machines playing fully automated music.
As some tried to formulate a resistance to that scenario, around 1930, the concept of “live music” was established. Musicians and cultural critics initiated a campaign to educate the public about the magic that could only happen in the presence of real, human musicians. Liveness, to put it briefly, is the name of that which can not be reproduced by a machine.
The campaign was not anti-technology. It recognized that recorded music had legitimate uses, but aimed to limit it to particular social settings, letting live performances persist in a protected reserve.
To things about this campaign are worth pointing out here:
1. It was partly successful. In the early 1930s, many had though that automation would soon make dance orchestras obsolete. But this did not happen. Live orchestras would persist as the default source of dance music for another 40 years, that is, until disco arrived.
2. It was never simple to draw a clear line between “live music” and “mechanical music”. How much audio technology could be used by live musicians before their music lost its liveness? As programmable synthesizers began appearing on stage, liveness collapsed as a binary and became more of a spectrum. And on this spectrum, even discjockeys could claim a space as a new kind of semi-live musical performers. Be it that some of today’s superstar DJ’s do not do more on stage than press play and wave their hands. Their personal presence does still matter.

The historical experience of disco and rave also demonstrates how liveness can be reinvented, in response to the introduction of new technology. So far, it seems like a dancefloor needs someone present that can take responsibility for the music and act as a point of projection for the musical experience.

On the other hand, it is not hard to imagine how the automation of entertainment could take another leap, replacing the discjockey with an algorithm.

Unlike a human DJ, the robot DJ could analyze the qualities of all music that has ever been recorded. The same algorithm could also analyze the dancefloor in real time through various kinds of sensors spread out in the room.

From a commercial perspective it certainly would make sense to cut costs by replacing a human DJ with an algorithm. But how would dancefloors react to the disappearance of the DJ? Or to the appearance of surveillance technology? Or to the lack of a given center of attention? Would it force a visual or architectural rearrangement? Would liveness be reinvented in yet another form? What would be the status of the meta-algo-DJ, that is, the human responsible for the choice of a particular algorithm for a particular dancefloor?
Such questions do have a wider significance. I think they can help to reveal certain blind spots in the current debates over automation and artificial intelligence, both in the mainstream and in those parts of the left attracted to “fully automated luxury communism”. There is a widespread tendency to forget that automation is not evenly distributed and does not have one given direction, but also triggers various counter-movements.

Therefore I would now like to open the first of four group discussions by asking: How do you imagine the next step in the automation of rave? What would be a dancefloor at the maximum of automation – and what would its inhabitants care about?

K301: Roland Paulsen plockar isär Hans Roslings dogmatiska optimism

Hans Roslings postuma bok Factfulness tycks i vissa kretsar närmast behandlas som en helig skrift. Bill Gates skänker ett exemplar till varje nyexaminerad collegestudent i USA. I vår kommer varje svensk gymnasiestudent att få samma gåva av Peter Wallenberg Jr. En selektiv samling statistiska fakta som syftar till att bekräfta dogmen att världen bara blir bättre och bättre, på i stort sett alla tänkbara sätt.

Efter att ögnat på några av diagrammen i Factfulness slogs jag av häpnad över hur någon kan ta boken på allvar. Sätten att mäta påstådda framsteg inom vetenskap, kultur och demokrati är rent skrattretande. Jag gav några exempel på detta i en bloggpost, utan att på något vis gå till botten med alla problem i Roslings räkneövningar. Därför är det glädjande att nu läsa en rejäl sågning i DN, signerad sociologen Roland Paulsen [unvisit], som samtidigt har lagt upp en välproducerad video som ifrågasätter den dogmatiska optimism som Rosling var så skicklig på att föra fram.

Roland Paulsens har två huvudsakliga angreppspunkter mot Hans Rosling. Den ena gäller bruket av medelvärden. Närmare bestämt nationella medelvärden för människors inkomst, vilket i praktiken blir ett sätt att mörka de stora skillnader som råder inom varje land. De allra flesta människor tjänar ju betydligt mindre än medelinkomsten, som dras upp något enormt av den rikaste procenten. Att räkna på medianen hade i många fall gett en helt annan bild av hur ekonomin ser ut. Om man nu alls ska acceptera den metodologiska nationalism som det faktiskt är att utgå från nationellt inkapslad data.

Paulsen går inte fullt så långt (och accepterar även den officiella statistikens beräkningar på köpkraft/reallön), men demonstrerar ytterst väl hur orimligt det blir att som Rosling bortse från alla ojämlikheter inom nationen:

Medan Roslings diagram visar hur USA blir rikare och rikare är detta en verklighet som, enligt Thomas Piketty och hans medförfattares senaste beräkningar i Quarterly Journal of Economics, enbart en minoritet av amerikanerna fått uppleva. För den fattigaste halvan av befolkningen har medelinkomsten stått still sedan 1980. Så varför rör sig USA-bubblan som om hela landet blivit rikare?

För att förstå det måste vi titta på hela inkomstspridningen och var rikedomen är koncentrerad. Ser man på den rikaste procenten i USA så hamnar närmare dubbelt så stor andel av landets totala inkomster där som hos den fattigaste halvan av befolkningen. Eftersom denna lilla procent, vid sidan av ytterligare inkomstökningar hos den rikare halvan av befolkningen, tredubblat sina inkomster sedan tidigt 80-tal, har den nationella medelinkomsten ökat kraftigt. Men att hälften av befolkningen stått still i inkomst (samtidigt som kostnader för sådant som bostad, utbildning och omsorg skjutit i höjden) döljs effektivt bakom detta medelvärde.

Paulsens andra angreppspunkt mot Rosling gäller hälsa och ohälsa. Rosling beskylls för att vara ytterst selektiv och bara bry sig om de sjukdomar som visar en global nedgång, och för att systematiskt undvika frågor om psykisk hälsa.

Hur är det ens möjligt? Under senare år har medellivslängden i både Storbritannien och USA sjunkit på grund av så kallad död av förtvivlan, det vill säga dödsfall orsakade av självmord, alkohol och överdoser. Ser man till hela världen är, som WHO återkommande påpekat, den vanligaste orsaken till ohälsa i dag inte en somatisk sjukdom, utan depression. En tiondel av jordens befolkning uppskattas lida av någon form av depression, och i en ny studie av forskarna Sara Flèche och Richard Layard vid London School of Economics, uppskattas psykisk ohälsa förklara mer mänskligt lidande än både fattigdom och somatiska sjukdomar. Så varför skulle någon intresserad av global hälsa vilja bortse från människans psyke?

Här skulle jag säga att tillgänglig data är mindre entydig än vad Paulsen låter antyda. Det är helt enkelt svårt att leda i bevis att den psykiska ohälsan eskalerar i västvärlden. Ett ökat antal diagnosticerade sjukdomsfall betyder ju inte nödvändigtvis att sjukdomen har blivit vanligare. Det kan lika gärna handla om tillgången på sjukvård och rutinerna för diagnostik. Därmed inte sagt att motsatsen skulle stämma. I boken Macht der Kapitalismus depressiv? pläderar den tyske psykoanalytikern Martin Dornes pläderar för att det inte alls är sant att allt fler människor blir deprimerade i västvärlden. Hans positivistiska argumentation övertygar knappast. Även om antalet depressionsdiagnoser är en dålig indikator på mängden depression i ett samhälle, finns det gott om indicier för att det faktiskt är så som Paulsen hävdar (men Rosling ignorerar) – alltså att depression är ett psykiskt tillstånd som antagit närmast epidemiska proportioner, om än kanske delvis på bekostnad av andra former av psykisk ohälsa. Detta måste på ett eller annat sätt förklaras med hänvisning till den kapitalistiska verklighet som vi lever i. Men mer om detta en annan gång.

Här kommer Roland Paulsens nya video:

Kassetthouse 2018

Tredje året för denna lista, som därmed har blivit en tradition (2016, 2017). Faktiskt har flera bloggläsare redan hört av sig och undrat om det inte snart är dags för årets listning av kassettsläpp på Copyriot.
Som vanligt listar jag bara kassetter som jag själv lyckats lägga vantarna på, rent fysiskt. Vissa av dem är slutsålda, andra ej, kolla Bandcamp, där det även går att höra musiken digitalt. Huruvida den är tillgänglig via andra strömningstjänster vet jag inte, det får ni kolla själva om ni trivs där.
Listan rymmer såklart mer än bara housemusik i strikt mening. Det kan dra åt techno, disco och hiphop, eller i mer ambient riktning. Däremot har jag utelämnat de visserligen förträffliga kassetter som jag mer upplever som ljudlandskap, eller som mer tydligt härrör från någon rock- eller jazzgrupp. Kriteriet är liksom att musiken har en (tänkt) närvaro på dansgolvet, utan att för den skull vara renodlad dansmusik. Kassettformatet i sig innebär ju, som sagt, en anpassning för lyssning snarare än för dans.
Alldeles uppenbart är listan inte komplett. En hel del släpp har jag hittat för sent, när den fysiska kassetten redan är slutsåld och jag fått nöja mig med mp3:orna. Andra har jag fått avstå från på grund av att portokostnaderna (särskilt från USA) kan bli löjligt höga, plus de nya handelshinder som införts av Tullverket i maskopi med Postnord. Kassettscenen är oöverskådlig och nya bolag dyker upp hela tiden, från Japan via Ryssland och hela Europa, vidare till den amerikanska Stillahavskusten. Tipsa mig gärna när som helst om nya bolag att hålla koll på!



Pool Boy – Pool Boy LP

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
På hatthyllan i min hall står en gammal bandare och där råkade den här kassetten hamna så fort dem dumpit ner i våras. Bandarens vänsterdäck käkar band men högerdäcket kan vända sida automatiskt och loopa kassetter in i evigheten, vilket var just vad som hände med Pool Boys musik, som snart visade sig växa såväl natt som dag. Alldeles oavsett den enkla formel som musiken följer (inte bara hos Pool Boy utan i största allmänhet för allt som släpps av Coastal Haze): javisst är det deep house, javisst är det b… ja, alltså det bär emot en smula men: baleariskt.
Baleariskt. Ett begrepp som jag helt ahistoriskt väljer att förstå inte som knutet till en tid och plats (sent 1980-tal, Ibiza), utan mer som en imaginär plats. En plats med ett visst förhållande till havet. Inte i havet, vilket är en vanlig positionering för techno utmed axeln Detroit/Berlin. Inte heller havet, där en hel del house kan tänkas gunga fram. Utan invid havet, en plats som hos Pool Boy stundom blir övertydligt markerad av skriande måsar och (om jag inte minns fel) även vågsvall. Men denna baleariska subtilitet, kopplad till att vara invid (och strax ovanför) låter sig även överföras till andra platser än de havsnära, inklusive min hall med dess ej oävna utsikt.
Artisten är anonym, men Coastal Haze ger en vink om platsen där musiken har producerats, “overlooking the port of Vancouver”. En teori är att Pool Boy skulle vara ett pseudonym för Project Pablo.
När jag lyssnar på den här kassetten låter jag den alltid rulla flera varv, om och om igen. En stark helhet. Men om jag ska välja en låt, får det ändå bli “Old dog no tricks”. Inte förrän nu, efter att ha läst diverse kommentarer, slår mig det självklara: basgången är identisk med Tessio, den finska 2001-klassikern. “Old dogs no tricks” får kallas för en tribut eller ett ekot eller vad som helst, men de gamla hundarna måste snällt bli sittande inför det faktum att Vancouver håller kassettfanan uppe.



Interplanetary Criminal ‎– Get Money

Seagrave | Discogs | Bandcamp
Brittiska kassettbolaget Seagrave har (i mina ögon) befäst sin position som en av de två främsta företrädarna för en tydlig kassetthouseestetik. Den andra är såklart 100 % Silk, som också håller klassen i varje släpp (se nedan), men Seagrave har på sistone hållt högre takt. Främst bland årets släpp är nog detta med nån snubbe från Manchester som har hittat sin perfekta avvägning av breakbeats, acid och drömmerier.



Olsen – Dream Operator

100 % Silk | Discogs | Bandcamp
På tal om Manchester är detta även hemort för Andrew Anderton, som av oklara skäl kallar sig Olsen. På tal om 100 % Silk är det de som har gett ut hans kassett (vilket betyder att den tyvärr måste beställas ända från Kalifornien, med risk för att Postnord på uppdrag av Tullverket tar ut 75 kronor i administrationsavgift för att inkassera några få kronor i moms, vilket vår jävla stat nu försöker kräma ut på allt utifrån EU, även om tillämpningen på kassettmusik inte verkar vara helt konsekvent).
Bolaget kallar det “miasma-house” och visst måste det vara en ständig kamp med att klura ut nya attribut till housesoundet efter att först “deep house” och senare “lo-fi house” börjat claimas av tråkmånsar som bara försöker följa en formel. Men alla inser ju etiketternas godtycklighet, särskilt när bolaget samtidigt kallar musiken för “ambient techno” vilket nog också är korrekt. Jag associerar den här musiken med vinter och stillsamma vardagkvällar, alldeles oavsett dess dansgolvskvaliteter.



Dirty tapes from Russia, vol. II

Dirty Tapes | Discogs | Bandcamp
På tal om svårigheterna att benämna viss housemusik så gillar jag hur ryssarna har nöjt sig med etiketten “raw”. Som i kollektivet Raw Russian, vars centralgestalt tydligen nu gör rysk värnplikt någonstans i Arktis bortom alla kommunikationsmedel, eller det var vad jag hörde i somras när jag träffade några av hans kompisar på en festival (eller närmare bestämt en inställd festival, men vi var ändå på plats ute i skogen och kom i samspråk utifrån deras ryska kassetthouse). Under tiden får den ryska scenen lite draghjälp av ett bolag i New York som har satt samman sin andra samlingskassett. Generös längd (C90) men ärligt talat ganska ojämnt innehåll. Föredrar nog andra ingångar till scenen. Men jag gillar att återigen få höra en sampling av Rysslands snällaste rappare Антоха МС lagd uppe på ett pumpande beat.



Volna II

Volna | Bandcamp
Bland årets samlingskassetter från Ryssland föredrar jag nog ändå den här, från Nizjnij Novgorod (staden som f.ö. mellan 1932 och 1990 hette “Gorkij” efter dess store son). Inte minst för känslan av att ha ett av de endast 30 kassettexemplar som Volna kopierat upp!
Low Tape är en av de producenter i kretsen som så smått börjat göra sig hörd utomlands, via brittisk vinyl, likt många andra av de nämnda i årets lista.



SKR3WF4CE – VCTAPE01

Virus Crew Recordings | Discogs | Bandcamp
Raskt hoppar vi från ryska Volgadistriktet till amerikanska Tennessee vars huvudstad Nashville hädanefter inte bara är känd för country utan även för att där finns några tokstollar som ger ut hänsynslöst klassiskt hämningslöst rejvig techno på kassettband som verkligen ser ut att komma från 1990-talet.



SZCH ‎– House to save the house

Discogs | Bandcamp
Från Kroatien har Low Income $quad levererat roliga samlingar med kassetthouse sedan ett par år. En av de ansvariga har varit Filip Šćekić som i början av året meddelade om hur hans familj var på väg att vräkas från sitt hus vilket föranledde honom att släppa en drös osläppta spår på en C90-kassett i ganska minimal upplaga, för att få ihop lite stålar. Jag intalar mig en ilska vid grunden av musikens lekfullhet samt att det är en god gärning att importera kassetter från Kroatien.



DJ Sabrina The Teenage DJ ‎– Witchkraft

Discogs | Bandcamp
Vissa människor tål inte ens att höra talas om DJ Seinfeld eller Ross From Friends och de bör nog heller inte tipsas om DJ Sabrina The Teenage DJ. Själv faller jag pladask för hela estetiken utan att riktigt veta om jag fattar den. Inte heller bryr jag mig nämnvärt om musikens grad av originalitet. Precis som på förra årets dubbelkassett är väl detta mest en massa rock- och discosamplingar som, utan hänsyn till ljudkvalitet, har rörts ihop till en euforisk helhet över ett ganska stelt beat. Än sen? Glädjen kan ingen snacka bort. En värdig uppföljning till förra årets dubbelkassett. Lite känsla av samlade B-sidor, men på ett sammanhållet sätt som tigger efter att spelas varv efter varv.



Sailor Team ‎– Sailor Team Hits!

Neon City Records | Discogs | Bandcamp
På tal om samplad musik med oklara grader av originalitet men med bedövande eufori och hårt drivna koncept. Oavsett om man vill kalla detta framtidsfunk eller vapor-nånting eller nånting-disco så är det en stark samling som kom hem från Hong Kong utan problem med tullen. Sedan dess har Neon City Records hunnit spruta ur sig en hel drös nya kassetter som genast har sålt slut, plus svindyr merch, vilket tyder på att den här musiken hör till någon form av global scen, vilken jag inte riktigt bryr mig om att studera närmare.



ROXO 04

Monster Jinx | Bandcamp
Samlingskassett från Portugal som ett par vänner hittade i en butik där och köpte på måfå i present till mig vilket gjorde mig glad. Inte helt olikt mycket av vad som hörs från Ryssland, med en hel del åt trap-hållet.



The Finspång Sound: Genesis (92​-​94)

Kronofonika | Discogs | Bandcamp
GabberGubben, Dyngherren och Florian Wulffpeckrl är några av artisterna på denna påstådda samlingskassett som påstås dokumentera en påstådd scen som, påstås det, ska ha frodats i en svensk gammal bruksort under några år under det tidiga 1990-talet. Sant verkar det däremot vara att upplagan om 20 kassetter ännu inte är slut och att Kronofonika är ett synnerligen lovande tillskott till den svenska kassetthimmeln.



Undhulat ‎– Walking Music

Kronofonika | Discogs
Kronofonika satsar småskaligt och uppges ha släppt den här kassetten i fem exemplar, varav jag fick hem ett på köpet när jag gjorde en beställning. Typisk höstacid, gjord för promenader.



WHATTODO – Readymade Leftovers & Scrapheap Junkyard

Kalkatraz Cassettes | Discogs | Bandcamp
Gladdes åt upptäckten av ännu ett nytt svenskt kassettbolag, gotländska Kalkatraz, vars första utgivningar takar ut ett brett fält mellan drönig ljudkonst och techno. Hårdast föll jag ändå för den här samlingen av elektroniska popfragment som stundtals drar iväg mot r’n’b.



Buddy Love ‎– 100% Original Productions

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
Vi började denna årsgenongång med ett saltdoftande släpp från Coastal Haze och måste avsluta med ytterligare två. Det mesta som sades om Pool Boy ovan kan även sägas om Buddy Love. Som jag upplever saken ligger skillnaden mest i själva distributionen. Att musiken här är sammanflätad i ett enda långt entimmesspår är bara trevligt. Desto obegripligare är att detta spår levereras på ena sidan av en C120-kassett, vars andra sida är tom. Helt obegripligt! Jag förstår inte varför vissa bolag envisas med att spela in kassetter bara på ena sidan. Även om det såklart inte vore svårt för mig att själv spela in samma ljuva mix även på sida två. (Tillgång till mp3:or medföljer ju i stort sett undantagslöst när man köper en kassett via Bandcamp.)



Hugo Jay ‎– Tape Two LP

Coastal Haze | Discogs | Bandcamp
En värdig avslutning på årets lista sätts av Hugo Jay som egentligen heter Oliver Johnston, bor i Nya Zeeland och även utgör hälften av DJ Kush Boogie ‎som släppt tre fina skivor på Lobster Theremin. Hans kassett på Coastal Haze rymmer tio spår med den mest charmanta kassetthouse som jag just nu inte orkar tynga ner med fler adjektiv.

PS. Jag har även sammanställt en årslista på buymusic.info för den som bara vill ha länkarna direkt till Bandcamp.