Kontantlös framtid och “ett Google för pengaskapande”

“Uppsidan med att bli ett Google för pengaskapande eller betalningar är mycket attraktiv”, säger vice Riksbankschefen Cecilia Skingsley enligt DI och VA, som citerar Reuters.

Minsann, en attraktiv “uppsida“! Som om ordet ens fanns på svenska. Eller kunde beteckna någonting som inte är attraktivt. På finansengelska syftar upside helt enkelt på den potentiella vinst som kan uppstå i framtiden, förutsatt att ett visst scenario blir verklighet. Vilket myndigheten Sveriges riksbank alltså vill förhindra. Det ligger väl i linje med dess uppdrag, “att upprätthålla ett fast penningvärde”, även om Riksbankslagens singularis säkert skulle kunna tolkas som att uppdraget enbart gäller kronans värde. Nåja.

“Ett Google för pengaskapande.” Vad i hela friden betyder det ens? Jag tänker att liknelsen kanske är etablerad sedan tidigare, så jag googlar originalfrasen, “the Google of money”. I stort sett inga träffar! Undantaget är grundaren till ett företag som utvecklar blockkedjebaserade betalningssystem, men inte heller detta klargör liknelsens innebörd. Kanske syftar Skingsley helt enkelt på risken för att ett stort företag, stort som Google, får monopol på pengaskapandet. “Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant”, sa hon på bankkonferensen i London.

Alltsammans syftar i praktiken på Riksbankens planer på att ge ut en e-krona.

Att införa en e-krona vore ett nytt steg för Riksbanken, vilket ska analyseras noggrant. Men att acceptera en situation där allmänheten inte har tillgång till kontanter överhuvudtaget vore också att ta ett steg in i det okända. Utgivning av digitala pengar, en e-krona vore ett sätt att bevara ett statligt alternativ på betalningsmarknaden, fortsatte Skingsley.
Alternativet till en e-krona är att staten allt mer detaljerat reglerar betalningsmarknaden, till exempel vad gäller betaltjänsters tillgänglighet för alla grupper i samhället, motståndskraft vid störningar, beredskap och likabehandlande oavsett geografisk hemvist. Att säkerställa att den privata marknaden levererar på alla dessa punkter skulle dock, enligt Skingsley, kräva stora resurser.

Först här börjar det klarna lite vad saken kan handla om. Det det stämmer som Skingsley menar, att “Sverige kommer att vara kontantlöst inom 3–5 år”, bäcks alltså frågor om tillgänglighet och beredskap. Kontanter är ju tillgängliga i bemärkelsen att vem som helst kan hantera dem, även t.ex. barn och papperslösa, som inte får tillgång till betalkort eller Swish. Kontanter har även fördelar ur beredskapssynpunkt (åtminstone om man förutsätter att det mänskliga samhället saknar beredskap för att organisera sitt fortbestånd utan pengar). Omvänt så är det ytterst oklart om man kan lita på att Swish och Bank-ID (som båda kontrolleras av samma svenska bankkonsortium) går att lita på i en krissituation. Å andra sidan skulle även en “e-krona” uppenbarligen kräva allmän tillgång till internet, så det gäller fortfarande “att den privata marknaden levererar”.

Bara ett till frågetecken. Vad innebär förutsägelsen att “Sverige kommer att vara kontantlöst inom 3–5 år”? Med tanke på kontanternas roll i den svarta och gråa ekonomin är det omöjligt att ta utsagan bokstavligt. Det gäller knappast förekomsten av kontanter i Sverige, utan huruvida kontanterna i Sverige kommer att vara svenska kronor, eller någon annan valuta, typ euro.

Därtill kommer frågan om olika former av informella pengar: plastkort laddade med krediter, förhandsbetalda abonnemang och liknande, som i praktiken kan användas som en sorts kontanter och under vissa omständigheter kan bli attraktiva värdebärare. Exempelvis om Sveriges ekonomi sjunker ner i en kris där Riksbanken ser sig tvingad att sänka räntorna längre ner i minuszonen än vad som någonsin tidigare har skett. Ett inte helt otänkbart scenario, som ekonomijournalisterna borde ställa frågor om i stället för att bara återge fluffiga liknelser om “Google för pengar”.

K300: Meteorologin som förebild för kristeorin

Meteorologin kan förklara varför orkaner uppstår i vissa klimatzoner under vissa väderförhållanden, men inte förutsäga exakt var och när som orkanen kommer att slå till.

Meteorologin kan förklara varför klimatförändringar leder till att såväl hög- som lågtryck får större sannolikhet att “fastna” mellan Arktis och ekvatorn (minns den gångna sommaren). Men den kan inte vid ett givet ögonblick säga om det rådande vädret “sitter fast” eller inte.

Meteorologin erkänner att dess vetande har en gräns, någonstans där komplexitet övergår i kaos.

När jag läser olika skildringar av finanskrisen och dess efterspel under de gångna tio åren – exempelvis Crashed av Adam Tooze – så blir jag ibland så mätt på överflödet av politiska och finansiella aktörer. Beslut som fattas, nationella händelser, orsaker, verkningar. Ytfenomen. När jag funderar på vad jag saknar i dessa skildringar, kommer jag plötsligt att tänka på meteorologin. Dess inriktning på globala nödvändigheter snarare än på lokala orsaker, dess försiktighet vad gäller att förutsäga framtida händelser, borde bli en ledstjärna för kristeorin.

Kapitalets kris har en global geografi som påminner om vädersystemen, med olika övertryck och baksug som resulterar i olika sorters urladdningar. Det går i viss mån att förutsäga vilka ekonomiska sektorer eller vilka geografiska regioner som löper störst risk för en smäll. Men att förklara varför ett visst land drabbades av en finanskris låter sig inte göras enbart utifrån data om detta lands ekonomi. Frågan är vad sådana förklaringar ens ska tjäna till. Kapitalets globala rörelser hade nått fram till ett tillstånd där en urladdning måste ske och det är viktigare att förstå denna nödvändighet än varför urladdningen skedde just i ett land och inte ett annat land. Även här måste vi erkänna att komplexitet någonstans slår över i kaos.

Meteorologins åtskillnad mellan klimat och väder saknar inte likhet med den dialektiska åtskillnaden mellan väsen och framträdelse. En dialektik som förnekas av postmodernisterna och blankt ignoreras inom den mesta samhällsvetenskapen (särskilt inom statsvetenskap och nationalekonomi).

Så tänkte jag. Förhoppningsvis läses detta inlägg av någon meteorolog, eller annan fysiskt lärd person, som kan förklara varför och hur jag helt har missförstått det meteorologiska vetandets karaktär.

Mellanstatlig konkurrens i form av indexoptimering

På tal om index så finns det ju en uppsjö sådana som rankar världens länder med avseende på allt från demokrati till företagsklimat. Ofta rapporteras dessa rankningar som om det vore vetenskapliga fakta.

Till de allra tyngsta hör Världsbankens “ease of doing business index” (med Sverige på tolfte plats). Där sammanvägs ett hundratal indikatorer på hur lätt det är att starta och driva företag. Resultatet används flitigt både av stater som vill marknadsföra sig själva och av investerare vid val av länder att lägga pengar i. Därtill kommer de tusentals artiklar inom ämnet nationalekonomi, där detta index används som ett pseudovetenskapligt belägg för skillnader mellan “bättre” och “sämre” företagsklimat.

Om man accepterar bruket av “företagsklimat” som en oberoende variabel, förefaller Världsbankens metodologi i och för sig vara genomtänkt och rigorös. Likväl undergrävs trovärdigheten av att många av världens länder aktivt bedriver en politik för att få bättre mätresultat, påpekar The Economist i en intressant artikel. Länder som Indien, Kina och Ryssland har särskilda myndigheter vars enda uppgift inte är att tillse företagsklimatet, utan om att fixa bättre resultat i Världsbankens rankning. Index har blivit ett mål i sig.
Inom den indiska statsapparaten är det hundratals anställda som har detta som enda uppgift. Man åker på studiebesök till Världsbanken för att studera i detalj hur indexdatan samlas in. Kunskapen omsätts sedan i instruktioner till politikerna på hemmaplan, som fattar beslut vars primära syfte inte är att tillfredsställa landets företag, utan att ge en bild av att landet är tillfredsställande för företag. Den logiska effekten blir att andra länder, som inte satsar lika mycket på den yttre bilden, rankas lägre än vad deras “verkliga företagsklimat” förtjänar.

Det hela påminner inte så lite om sökmotoroptimering och liknande praktiker inom den digitala ekonomin. Nästa steg skulle kunna bli köpta följare, typ att stater ser till att starta tusentals “spökföretag” som kan svara i enkäter att det lokala företagsklimatet är toppenbra. Eller så sker detta redan, i någon form. Skulle inte förvåna mig. Hur som helst finns säkert fler paralleller att dra mellan de två sorternas rankingsystem, de i finansvärlden och de på de digitala plattformarna.

Indexkritiskt forskningsprojekt får stöd av Vetenskapsrådet

Otroligt! Under tre år kommer Daniel Berg och jag få lön för att forska om prisstatistikens paradoxer. Vetenskapsrådet har just meddelat att man beviljar 4 miljoner kronor i stöd till vårt treåriga projekt “Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex och dess betydelse för social och ekonomisk historia“. Otroligt, dels för att bara 13 % av ansökningarna beviljas. Dels för att vi är två simpla doktorer, utan meterlånga meritlistor, tillika utan fasta positioner, som kastar oss ut på ganska oprövad mark. Så här lyder den populärvetenskapliga sammanfattningen av projektplanen:

Som vedertaget mått på inflation är konsumentprisindex (KPI) både politiskt laddat och en central variabel i ekonomisk forskning. KPI mäter priserna i en varukorg vars innehåll ständigt förändras. För varje ny konsumtionsvara på marknaden, måste statistikerna kalkylera hur mycket bättre eller sämre den är, jämfört med tidigare varianter. Det kan handla om förändrat näringsinnehåll i mat, snabbare datorer, bekvämare skor, eller för den delen försämrad postgång. Vissa former av konsumtionen blir särskilt svåra för prisstatistikerna att bedöma. Hur jämför man priset på en cd-skiva med priset på ett Spotify-abonnemang, eller priset på psykoanalys med priset på psykofarmaka? Ändå måste det i slutändan göras för att räkna fram en siffra på inflationen, som får stort samhällsekonomiskt genomslag och påverkar vår historiska förståelse av hur levnadsstandarden utvecklats.

Kritiken mot index som KPI är redan omfattande och kommer från flera håll. Det finns gott om exempel på ekonomer som hävdar att den officiella statistiken antingen över- eller underskattar inflationen. Under 1940-talet krävde fackföreningar att större hänsyn togs i beräkningarna till kvalitetsförsämringar i varorna, för att motivera löneökningar. Under 1990-talet ivrade den av USA:s regering tillsatta Boskin- kommissionen för användningen av ”hedoniska” mått för att fånga in de tekniska kvalitetsförbättringar man antog följde med den digitala tekniken. Kritiker menar att följden av det ”Boskin-paradigm” som då etablerades har blivit nedräkning av inflationen och därmed även av exempelvis pensionsnivåerna.

Vårt projekt syftar bland annat till att skriva en social och politisk historia om kontroverserna bakom dessa kvalitetsvärderingar. En utgångspunkt är att prisstatistik ofrånkomligen är en selektiv verksamhet, där man vid olika tidpunkt har riktat intresset mot vissa slags kvaliteter i vissa slags varor. Därigenom bidrar projektet både till bilden av det svenska konsumtionssamhällets historia och till förståelsen av statistikproduktionens politiska betydelse. Ett andra syfte är att fördjupa den källkritiska reflektionen inom ekonomisk-historisk forskning, givet att KPI i praktiken rutinmässigt används som en källa.

För att konkretisera dessa frågor, rymmer projektet dessutom två specialstudier av hur kvalitetsförändring kan bedömas inom två områden där förändrade konsumtionsmönster väcker särskilda frågor: digitalisering och medikalisering. I det ena fallet väcks exempelvis frågor om hur KPI hanterar de fall där nättjänster börjar erbjudas gratis och priset alltså minskar oändligt mycket, till noll – men också om hur reklam och övervakning kan räknas in i ekvationen såsom negativa kvaliteter. Den andra specialstudier riktar inte minst in sig på gränstrakten mellan läkemedel och droger, där det inte är självklart vad som är den sökta nyttan i en viss produkt.

Det visar sig ha största betydelse inte bara på marknaden, utan även för prisstatistiken, hur nya produkter klassificeras i förhållande till det redan kända. Vilka produktkvaliteter som väljs ut för mätning påverkar i slutändan bilden av vart samhällsekonomin är på väg. Projektets utgångspunkt är att dessa frågor förtjänar att diskuteras mer såväl i forskarsamhället som i den bredare offentligheten.

Själva ansökan beskriver bland annat det teoretiska ramverket (som i huvudsak är ekonomisk-sociologiskt) samt de fem olika delprojekt som vi ska avverka under de kommande tre åren:

  1. Valuations of quality change in Swedish price statistics over 100 years
  2. The politics of price indexing
  3. Digitization as a challenge to inflation measurement
  4. Valuations of quality between the medical and the intoxicating
  5. Towards a new index criticism

Kort sagt tänker vi börja med en trägen genomgång av arkivmaterial från de senaste 100 åren, exempelvis samtliga promemorior som föredragits Indexnämnden på SCB. Därefter blir det aningen mer spekulativt, på ett sätt som “utforskar hur begreppet inflation kan relativiseras, utan att man landar i en epistemologisk relativism”. Jag ska utforska svårigheterna att mäta prisutveckling på digitala varor och tjänster, medan Daniel Berg laborerar med möjligheten att indexera priset för berusning.
Om jag förstår beredningsgruppen rätt, var det just projektets originalitet som var avgörande för beslutet om bifall:

Studying the development of economic models such as CPI through a social and political history is a great idea. The project represents and original and innovative approach that holds great potential for generating new knowledge. The project is relevant for a number of fields, and is a good example of the applicability of valuation studies. It connects to a growing field of critical studies in the political history of economic statistics, by doing what the applicants call “index criticism” (indexkritik).

Nya internetfilter i Sverige – Elsevier tvingar fram blockering av sökmotor för vetenskapliga publikationer

Library Genesis (LibGen) är en sökmotor som indexerar vetenskapliga publikationer. Den grundades för tio år sedan i Ryssland och har efter hand vuxit till en viktig resurs för forskare runt om i världen. LibGen är en del av forskningsinfrastrukturen framför allt i de delar av världen som vi lite slarvigt kan kalla för Öst och Syd, där universiteten ofta inte har råd att betala för alla de kommersiella artikeldatabaserna. Men också en möjlighet för alla att komma åt forskningsresultat utan att själva vara knutna till en forskningsinstitution.

Totalt indexerar LibGen åtskilliga miljoner artiklar och böcker, framför allt (men inte bara) inom naturvetenskap och teknik. De flesta av dessa publikationer är – via de officiella kanalerna – otillgängliga för den stora majoriteten av världens befolkning. Därav behovet av s.k. piratbibliotek.

Today’s pirate libraries have their roots in the work of Russian academics to digitize texts in the 1990s. Scholars in that part of the world had long had a thriving practice of passing literature and scientific information underground, in opposition to government censorship—part of the samizdat culture, in which banned documents were copied and passed hand to hand through illicit channels. Those first digital collections were passed freely around, but when their creators started running into problems with copyright, their collections “retreated from the public view,” writes Balázs Bodó, a piracy researcher based at the University of Amsterdam. “The text collections were far too valuable to simply delete,” he writes, and instead migrated to “closed, membership-only FTP servers.”
More recently, though, those collections have moved online, where they are available to anyone who knows where to look.

LibGen är strikt talat inget piratbibliotek, utan bara en bibliotekskatalog, men namnet används också för att beteckna samlingen av miljontals pdf-filer som existerar runt omkring på (och under) nätet, utspridd och rörlig. För att hitta till filerna krävs sökmotorn och precis som i fallet med The Pirate Bay är det nu sökmotorn som rättighetsindustrin försöker strypa – även i Sverige.

Bakgrunden är ett domslut som den ganska nyinrättade Patent- och marknadsöverdomstolen fällde i början av 2017. Företag inom film- och musikindustrin hade stämt Bredbandsbolaget för att få fastställt att internetoperatörer är medskyldiga till olaglig fildelning som begås av deras kunder. Kravet gick igenom, med hänvisning till EU-domstolens praxis. Domslutet innebar att svenska internetoperatörer “åläggs att genom tekniska blockeringsåtgärder hindra bolagets abonnenters tillgång till tjänsterna The Pirate Bay och Swefilmer via specifikt listade domännamn och webbadresser”. Så var dörren öppnad för fortsatt utökade blockeringslistor via privaträttsliga processer där samtliga operatörer efter hand viker sig för snart sagt varje krav, utan att något allmänintresse tas i beaktande.

Mediekoncernen Elsevier, med bas i Amsterdam, lever på att äga rättigheterna till vetenskapliga publikationer, skrivna av forskare som redan har fått betalt för sina insatser, ofta av samma institutioner som nu tvingas betala en gång till. Om denna affärsmodell är de inte ensamma, men Elsevier är särskilt ökända för sin skamlösa prissättning som gett dem en vinstmarginal på 37 %. I våras sade därför de svenska forskningsbiblioteken upp sitt gemensamma avtal med Elsevier. Artiklar som publicerats efter den 1 juli är inte längre tillgängliga för svenska forskare via de officiella kanalerna – vilket ökar efterfrågan på inofficiella kanaler som #ICanHazPDF LibGen. Just i detta läge väljer Elsevier att gå till svensk domstol för att i möjligaste mån täppa till dessa andningshål.

Stämningsansökan är undertecknad Monique Wadsted, känd från The Pirate Bay-processen för tio år sedan. Den riktas mot sju svenska internetoperatörer som avkrävs “tekniska blockeringsåtgärder” för att “hindra sina abonnenters tillgång till tjänsterna LibGen och Sci-Hub” via tjugo listade webbadresser “och andra domännamn/webbadresser vars enda eller övervägande ändamål är att möjliggöra eller underlätta tillgången till de illegala Tjänsterna och som Internetoperatörerna genom Elseviers försorg underrättas om från tid till annan”.

Allt tyder på att de svenska internetoperatörerna samfällt kommer att vika sig och blockera de aktuella webbadresserna (samt utöka filtret framöver, så fort Elsevier knäpper med fingrarna). Vad annat kan de göra?

Noterar att stämningsansökan inte riktades mot Sunet som är de svenska högskolornas internetoperatör. Monique Wadsted insåg väl att det hade varit otaktiskt att ge sig på forskarsamhället direkt. Gissningsvis kommer Sunet ändå att se sig nödgade att falla för påtryckningarna, men det vore intressant att höra vad de har att säga.

Bahnhof försöker utmärka sig genom att blockera Elseviers sajt för alla sina kunder. Störigt för exempelvis mig, som trots allt har institutionell tillgång (via universitetsbibliotek) till deras databaser, utom det allra senast publicerade. Det är utmärkt att Bahnhof protesterar, men jag ser inte riktigt vad den här kontrablockeringen ska uppnå (mer än att marknadsföra det egna varumärket).

Rimligare hade väl varit om Bahnhof helt enkelt upplyser sina kunder om möjligheten att kringgå blockeringarna med hjälp av en VPN-tunnel. Fattar faktiskt inte varför de inte gör så, särskilt inte som de har en egen VPN-tjänst. Är de rädda för att provocera fram en ny våg av rättsfall, nu riktade mot alla tillhandahållare av VPN-tjänster? Men vem som helst fattar väl att upphovsrättsindustrin redan drar upp planerna för detta. Bättre att ta konflikten direkt än att godtroget hoppas få flyga under radarn ett par år till.

Läs uppropet i solidaritet med LibGen och Sci-Hub som spreds när den här vågen av rättsprocesser inleddes för tre år sedan i USA.

Tre ogiltiga titlar

Här är tre titlar som ingen förtjänar att bära: debattör, aktivist, entreprenör.

Jag tänker nu delvis på journalistik, men i första hand på programverksamhet, alltså på hur medverkande vid olika evenemang beskrivs i programmaterial och inbjudningar. Samhällsvetenskaplig prosa är heller inte oberörd. Allt utifrån egen erfarenhet, förstås.

DEBATTÖR
Att debattera kan inte vara en huvudsysselsättning för detta. Den som inbillar sig detta går ofrånkomligen på tomgång i sitt åsiktsmaskineri. Att olika röster möts i en debatt måste vara för att de kommer från olika positioner och då är det positionen som ska förklaras. Därför förtjänar ingen att betitlas som debattör.

AKTIVIST
Vad gäller aktivisten kan vi säga samma som om debattören. Att den relevanta informationen är i vad, alltså i vilken rörelse, någon är engagerad. Engagemanget är vad som räknas, inte i att utnämnda vissa de mest synligt engagerade till så kallade aktivister.
Aktivisten är en expert på samhällsförändring, en expertroll med bas i samhällets arbetsdelning. Några odlar mat, några tar hand om barn, några förändrar samhället. Från situationisterna och framåt finns en omfattande aktivismkritik som dels ifrågasätter “individens uppoffrande av livet för Saken”, dels framhåller behovet av ett engagemang som går bortom kampanjformen. Av dessa skäl är aktivist en dubiös titel, som ingen förtjänar och som aldrig är tillräcklig.

ENTREPRENÖR
Jaså du entreprenerar, sa du? Ett lite franskare sätt att säga att säga att man företar sig det ena eller andra. Frågan är vad du tar dig för och varför, till exempel om du företar dig saker för pengar som någon annan redan har lagt ut och väntar sig avkastning på, eller om du företar dig saker på skoj eller vad företaget nu går ut på. I praktiken används ordet entreprenör oftast om det mellanled eller gränssnitt som finns mellan en materiell verksamhet och dess finansiärer, är någon sorts förmedlande instans i kapitalisteringen av framtid. Men inte en titel som någon på allvar förtjänar att bära.

Nära besläktat med detta är bruket att titulera folk som GRUNDARE av något. Ett företag, en kampanj, en organisation. Som om det var viktigare att grunda än att driva. Ännu en gång är det engagemangets art som är den relevanta informationen. Fixeringen vid medgrundarskap är tröttsam. Det är slappt att titulera folk som grundare.

* * *

Några titlar som faktiskt kan vara helt befogade:
anhörig, arbetare, forskare, författare, konstnär, medlem, ordförande, talesperson

Titel vars giltighet är föremål för oavslutad diskussion:
filosof

Ekonomipriset till Nordhaus: hur klimatkrisen skjuts på framtiden

Jag kommer nog aldrig att jubla när Ekonomipriset delas ut. Vad som sägs vara ett pris i “ekonomisk vetenskap” handlar i praktiken om att befästa den ortodoxa nationalekonomins dogmer.

Årets pris till William Nordhaus och Paul Romer känns ändå intressant att ta avstamp i, då det riktar ljuset på hur den ortodoxa nationalekonomin arbetar med att införliva sådant som tidigare har uppfattats som utomekonomiskt. Kort sagt handlar det om växthuseffekten (Nordhaus), teknikutvecklingen (Romer) och hur dessa saker kan tänkas samman till mer eller mindre naiva framtidsscenarion.

Själv har jag intresserat lite för Nordhaus eftersom han på ganska rättframt vis har ifrågasatt de officiella metoderna för att mäta inflation, i fråga om kvalitetsförändringar och nya produkter. Som ett småkul tankeexperiment försökte han indexera priset för belysning över flera tusen år. På sätt och vis öppnar han dörren för en indexkritik, men hans egen argumentation förblir ytterst ensidig; Nordhaus utgår helt enkelt från att varuvärlden bara kan förbättras och att förbättringarna är större än vad någon tidigare vågat räkna med. Alltså är inflationen lägre än vad den officiella statistiken visar, alltså utvecklas både reallöner och produktivitet bättre. Jag återkommer till detta senare och tänker nysta lite mer i hur denna historiefilosofiska hållning (vilket det ju ytterst är) spelar in i de klimatekonomiska modellerna.

William Nordhaus prisas ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys”. Kungl. Vetenskapsakademien förklarar:

I mitten av 1990-talet blev han först med att skapa en integrerad beräkningsmodell (Integrated Assesment Model), det vill säga en kvantitativ modell som beskriver samspelet mellan ekonomi och klimat. Hans modell integrerar teorier och empiriska forskningsresultat inom fysik, kemi och ekonomi. Nordhaus modell är nu vida spridd och används för att simulera hur ekonomi och klimat samverkar över tid. Den gör det möjligt att undersöka konsekvenserna av klimatpolitiska styrmedel, till exempel koldioxidskatter, under olika naturvetenskapliga förutsättningar.

Energisystemforskaren Max Jerneck är välformulerad när han kallar priset till Nordhaus för “en skamfläck”:

Nordhaus har nämligen under många år varit den mest framträdande förespråkaren för att hålla tillbaka med klimatåtgärder, med argumentet att vi i framtiden är rikare och då kommer att ha bättre råd. I en värld av ändliga resurser måste man prioritera mellan dagens och framtidens behov, menar han. The Economist liknade hans logik vid att det för oss att minska klimatpåverkan idag för att gagna framtidens människor vore motsvarigheten till att be fattiga bönder på 1800-talet att frångå sin kornvälling för att vi idag skulle ha fler datorer. Bakom den här slutsatsen (kan man verkligen skicka kornvälling till framtiden?) ligger en sammanblandning av monetära och fysiska resurser, mellan resurser som är förnybara och ändliga. Om vi bränner olja idag finns det mindre av den kvar om hundra år, men om vi investerar hundra miljarder i förnybar el idag finns det varken fler eller färre miljarder att investera i det om hundra år. Omställningen till ett förnybart samhälle är framförallt en fråga om arbetstimmar, och de kan vi inte spara och skicka åt våra ättlingar. Däremot kan vi spara våra ekosystem. Nordhaus ser klimatåtgärder som kostnader och inte som investeringar.

På samma spår, lite mer ordrik, är Andreas Gustavson i ETC:

Faktum är att årets vinnare har förvärrat klimatkrisen genom att erbjuda en ständigt öppen nödutgång för den som helst väntar med nödvändig omställning. /…/
hans strategi utgår från att vi har mer välutvecklade finansiella muskler imorgon jämfört med vad vi har idag, så bättre att skjuta tills imorgon. Inte allt, men mycket. Det är hans nödutgång. Eftersom att ekonomiska resurser är begränsade kan de inte uteslutande användas för kommande generationers räkning. /…/
William Nordhaus räknar baklänges. Tre procent i diskonteringsränta, så mycket ska vi idag betala för framtiden. Som vore kalkylen ens möjlig. Det här är ett extraordinärt tossigt sätt att hantera klimatkrisen. Eller inte hantera.

Peter Dorman, heterodox nationalekonom och bloggare, sätter priset till Nordhaus i ett sammanhang.

Nordhaus har länge debatterat med en annan världsberömd nationalekonom, Martin Weitzman på Harvard, som kort sagt tar klimatkrisen på mycket större allvar. I stället för att bara kalkylera på marginella vinster och förluster, insisterar Weitzman på att vi har att göra med en möjlig katastrof, som i slutändan undandrar sig varje möjlig prislapp. Vilket alltså är otänkbart för Nordhaus.

Många hade väntat sig ett ekonomipris som satte ljuset på sambandet mellan klimat och ekonomi. En vanlig gissning hade då varit att priset skulle delas mellan Nordhaus och Weitzman. Det skulle ha uppmärksammat hur nationalekonomin i den här framtidsfrågan inte kan leverera ett enda svar. Så blev det alltså inte. Nordhaus fick i stället dela sitt pris med Romer, vilket får tolkas som ett uttalat ickepris till Weitzman. Ett politiskt ställningstagande mot att vidta radikala åtgärder nu, för att låta åtgärderna bollas vidare till kommande generationer med argumentet att de förhoppningsvis kommer att ha större resurser.

Vilka som har varit drivande i detta ställningstagande är för övrigt inte svårt att lista ut. Ekonomipriskommittén har bestått av elva svenska ekonomiprofessorer. Bland dessa återfinns John Hassler och Per Krusell, båda vid Stockholms universitet. Det är dessa två som står som kontaktpersoner på årets pressmeddelande från Kungl. Vetenskapsakademien. De har tillsammans publicerat en rad artiklar där de bygger vidare direkt på William Nordhaus klimatmodeller. “In almost every way, the spirit of our modeling is entirely in line with the approach used by Nordhaus”, skriver Hassler och Krusell. Flera gånger riktar de rentav sina personliga tack till “Bill” – och har nu alltså även belönat honom med Ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

En koncis sammanfattning av Hasslers och Krusells position, som alltså bygger på Nordhaus, finns i SNS-rapporten “Klimatet och ekonomin” från 2013. Den som vill förstå vilket förhållningssätt till klimatkrisen som Kungl. Vetenskapsakademin har valt att lyfta fram med hjälp av Nobels namn behöver inte leta längre än så.

Där sätter jag punkt för ikväll, men återkommer snart med en närmare titt på hur det egentligen går till när framtida katastrofer diskonteras in i (eller ut ur) dagens ekonomiska balansräkningar – och på Nordhaus i sig rätt intressanta ifrågasättande av den officiella inflationsstatistiken. (Jag är som sagt nyfiken på i vilken mån dessa saker hänger samman.)

Noterat om internetstatistiken, III: Vad innebär det att “använda” Flashback?

Jag har redan postat två inlägg som kommenterar rapporten “Svenskarna och internet 2018” och de metoder som används där:

  1. Vart tog fildelningen vägen?
  2. Titta, lyssna, läsa, betala

Resultaten av sådana här studier visar sig i hög grad bero på hur man väljer att kategorisera olika sorters mediebruk. Om enkätfrågorna formuleras på ett öppet sätt så lämnas stort utrymme för godtycke i hur respondenterna själva väljer att dra skiljelinjen mellan exempelvis dagstidning och blogg, eller mellan dagstidning och webb-tv. Om man tvärtom gör frågorna mer specifika, kan de få kortare hållbarhetsdatum.

Enkätdeltagarna tillfrågas hur ofta de använder vissa nättjänster. I årets enkät (vuxenversionen) frågar man om följande 14 tjänster: Twitter, Spotify, Instagram, LinkedIn, Snapchat, Netflix, Tinder, Reddit, Skype, Whatsapp, Pinterest, Flashback, Wikipedia, Google sök.

Några som var med förra årets enkät är nu borta: Blocket, Bredbandskollen, Kik, Musical.ly.

Nya för i år är i stället tre superkändisar: Flashback, Wikipedia, Google sök.

Så långt inga större konstigheter. Men när resultaten ska redovisas, sker det efter en kategorisering av tjänsterna, som får stor betydelse för vilken bild som ges.

Wikipedia redovisas i kapitel 10, “Söka och värdera information”.
Flashback förs däremot till kategorin “sociala medier” och redovisas i kapitel 5.
Mellan dessa två dras alltså en tydlig gräns. Samtidigt förutsätter man att Flashback i första hand fyller ett “socialt” syfte.

Så här skriver Internetstiftelsen om svenskarnas bruk av sociala medier:

Facebook är populärast, men tvåan Instagram och trean Snapchat växer snabbare. /…/
På fjärde plats finns en nykomling i denna undersökning, Flashback (33 %). /…/
Tre sociala medier har slutat växa eller visar tendenser till att minska. Twitter har minskat något (22 %) liksom Reddit (10 %), medan Linkedin (30 %) har stagnerat.

Här måste jag ifrågasätta den valda kategoriseringen. Att “använda” Facebook, Instagram eller Snapchat innebär i allmänhet att man är inloggad. Flashback (och Reddit) är helt annorlunda. Där finns en ganska liten grupp högaktiva skribenter, som blir lästa av en mycket större grupp som googlar sig dit, eller går in sporadiskt för att passivt följa vad det skvallras om i olika ämnen.
Att så är fallet bekräftas också av att nästan ingen (1 procent) uppger sig använda Flashback “dagligen”. De allra flesta som i någon mening “använder” Flashback gör det bara “någon gång” och vi kan anta att flertalet inte ens skriver själva, utan bara läser i någon tråd.

Borde det då inte vara rimligare att jämföra Flashback med Wikipedia? Det handlar uppenbarligen mindre om att socialisera, mer om att söka och värdera information. Mindre om att skriva, mer om att läsa.

Skillnaden är kort sagt stor mellan det “användande” som sker utifrån en inloggad användarprofil och det som följer av de listade sökresultaten på Google. Att internetstatistiken bortser från detta är märkligt. (Märkligt är även att man inte räknar Tinder till kategorin “sociala medier”.)

Därför ska man heller inte dra alltför stora växlar på vad internetstatistiken säger om Flashbackanvändarnas demografi. Ingen förvånas väl av att det är fler män än kvinnor som använder Flashback. Men där finns också, enligt rapporten, en klar slagsida mot höginkomsttagare. Tvärtemot en spridd fördom, är alltså låginkomsttagare underrepresenterade på Flashback – närmare bestämt, bland dem som uppger att de “någon gång använder” Flashback.

85 procent av svenskarna uppger att de använder Wikipedia. Den verkliga siffran är troligen ännu högre eftersom Wikipedias artiklar är publicerade under en fri licens och därför återpubliceras här och var på nätet, även i kortversion på Googles sökresultatsidor.

Ett slående resultat är annars att män överskattar sin egen förmåga att överlista Facebook och Google. Enkätdeltagarna tillfrågades om de “förstår hur internettjänster använder datorprogram för att styra vad som visas individuellt” och fick ange ett svarsalternativ på en femgradig skala. Bland kvinnorna svarade 42 procent fyra eller fem; bland männen var siffran 59 procent; bland de yngsta männen hela 79 procent.

Noterat om internetstatistiken, II: Titta, lyssna, läsa, betala

För första gången visar årets internetstatistik att en majoritet av svenskarna (55 procent) betalar för abonnemang på musik via internet, vilket i Sverige är liktydigt med Spotify. Vidare är det första gången som en majoritet (53 procent) betalar för abonnemang på video, vilket till allra största del handlar om Netflix, som de senaste tre åren har ryckt fram kraftigt.

När siffrorna bryts ner på olika inkomstgrupper framträder en tydlig klassklyfta. Bland de lägre inkomstgrupperna är det bara neremot 30 procent som betalar för abonnemang, medan siffran bland höginkomsttagarna är uppemot 75 procent. Dessa siffror hade blivit ännu mer intressanta om de hade rensats för effekten av skillnader mellan åldersgrupper, för det är ju samtidigt så att yngre betalar i högre utsträckning än äldre.

Att majoriteten nu betalar sägs återspegla en “ökande betalningsvilja”. Må så vara, men det finns ett par möjliga invändningar mot den slutsatsen.

För det första tenderar abonnemangens nominella pris att stå stilla. Spotify har alltid kostat 99 kronor i månaden, vilket med hänsyn till KPI-inflationen innebär en prissänkning på tio procent över tio års tid. (Netflix har försökt att lansera nya och dyrare abonnemangsvarianter så där är det svårare att säga om priset har stigit eller sjunkit.)

För det andra handlar det delvis om en förskjutning inom abonnemangsmarknaden. Netflix tar över marknadsandelar från traditionell betal-tv som visserligen är ett digitalt videomedium, men inte “på nätet”.

Internetstiftelsens uppdrag, som kretsar just kring begreppet “internet”, får dem att producera en statistik som överbetonar vissa skiljelinjer. Ibland märks också en tendens att ensidigt lyfta fram de siffror som tyder på att “internet” breder ut sig allt mer, medan man tonar ner de siffror som visar på kontinuitet (till exempel i fråga om fildelningen, som numera inte längre tas upp i enkäterna).

Det var 2014 som “det dagliga videotittandet på nätet började öka på allvar”, konstaterar rapporten. “85 procent av internetanvändarna tittar på film och video på internet.” Men vad innebär detta? Jag vet inte vad jag skulle svara. Räknas instastories? Räknas alla de videos som automatstartar på nyhetssajterna eller i facebookflödet, utan att man själv valt att se dem? (Mediehusen själva tenderar att räkna in varje påbörjad uppspelning som en tittning.)

Det är uppenbarligen inte lätt att formulera enkätfrågor som håller över tid. Man fortsätter fråga hur många som läser dagstidningar på nätet och hur många som läser bloggar. För tio år sedan var åtskillnaden glasklar. Inte idag, när vi har en lång rad s.k. alternativmedier som på många sätt representerar en hybrid av dagstidning och blogg. Samtidigt jobbar kvällstidningarna aktivt för att lösa upp gränsen mellan nätupplaga och nät-tv.

Följaktligen vidgas utrymmet för godtycke i hur läsarna kategoriserar sin egen mediekonsumtion. Vad är dagstidning, vad är blogg, vad är tv och vad är sociala medier? “Att läsa dagstidningar på nätet har legat ganska konstant kring 75-80 procent de senaste tio åren”, konstaterar rapporten. Men mot denna kvantitativa stabilitet står en kvalitativ förändring av vad en “dagstidning på nätet” är.

Jämfört med musik och video är det väldigt få som betalar för en digital tidning. Visserligen har siffran ökat från 4 till 7 procent senaste året. Men denna ökning lyckas inte täcka upp för minskningen i pappersprenumerationer. “Totalt minskar antalet tidningsprenumeranter från 55 till 51 procent 2018 jämfört med 2017.” Att enbart prenumerera på en digital tidning ökar dock, från 4 till 7 procent. De nya digitala prenumeranterna täcker alltså inte upp”

Märkligt nog redovisar rapporten inte skillnaderna mellan låg- och höginkomsttagare när det kommer till att betala för tidningar.

Sen kommer vi till böckerna. Märkligt nog har man här valt att slå ihop lyssnandet på ljudböcker och läsandet av e-böcker i en enda kategori. Enkätens fråga handlar om “att läsa/lyssna på e-böcker”. Resultatet blir att ljudbokens stora genomslag i Sverige tillåts överskugga den stagnerade marknaden för e-böcker.

37 procent lyssnar på ljudböcker eller läser e-böcker. Det är nästan en fördubbling sedan 2015, då siffran var 20 procent.

I branschstatistiken görs däremot en åtskillnad som visar hur oerhört litet som bokläsandet på skärm är, jämfört med boklyssnandet:

Ljudböcker är mycket vanligare än e-böcker i Sverige. Under 2017 lyssnade svenskarna på ljudböcker 14 gånger så ofta som de läste e-böcker, enligt Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningens rapport Boken 2018

Slutligen konstateras att pappersboken fortfarande är mycket större än såväl e-bok som ljudbok:

88 procent läser pappersböcker. Det är mer än dubbelt så vanligt som ljudböcker eller e-böcker (37 %). 44 procent läser pappersböcker varje vecka, det är alltså nästan fyra gånger så vanligt som att läsa en e-bok eller lyssna på ljudbok regelbundet varje vecka (12 %).

För 5-10 år sedan räknade alla med att böckerna skulle vandra samma digitaliseringsväg som musiken och filmen. Så skedde inte. Skillnaderna mellan olika medieformer tycks snarast ha vidgats. Är inte pappersbokens fortsatt starka ställning ett intressant resultat?
Men detta är ingen slutsats som Internetstiftelsen lyfter fram när rapportavsnitten sammanfattas. Där framhålls i stället hur “böckerna blir allt mer digitala”. Vilket förvisso är sant, men ganska intetsägande.

Noterat om internetstatistiken, I: Vart tog fildelningen vägen?

Bläddar lite i den senaste internetstatistiken som jag blev ombedd att kommentera.

Allra först noterar jag en förvånande sak. Frågorna om fildelning och piratstreaming, som ställts i en lång rad år, verkar plötsligt ha tagits bort ur enkäterna. Detta kan inte vara för att fenomenen i sig har blivit marginella. Vad de föregående tio årens internetstatistik har visat är nämligen att andelen som någon gång använder fildelningstjänster har legat på en påfallande stadig nivå, kring 23 procent. Däremot märks en viss minskning i hur många som uppger sig fildela varje månad.
År 2016 och 2017 fanns det även med en fråga om piratstreaming, vilket framstår som något mer utbrett; i den yngsta åldersgruppen hade hela 75 procent för vana att kolla på film via piratstreamingsajter.

Det vore intressant att få höra en förklaring till varför Internetstiftelsen har beslutat sig för att avbryta datainsamlingen i just detta fall.