Början på allt, i Flamman och på Kulturhuset

För fyra år sedan publicerade arkeologen David Wengrow och antropologen David Graeber en programmatisk artikel: “How to change the course of human history (at least, the part that’s already happened)“. Jag såg till att peta in den som kurslitteratur på grundkursen i ekonomisk historia, som jag ansvarade för under några år. Artikeln rymmer nämligen viktiga korrektiv till det vi får kalla “den etablerade civilisationsberättelsen”, i vilken jordbruk och ojämlikhet, städer och stader, blir till en enda paketlösning. Även om arkeologerna sedan länge vet att människans forntid var mer intressant än så, är det en berättelse som fortsätter att återberättas inte bara i populärvetenskapliga storsäljare, utan även av allehanda samhällsvetare med dragning åt ursprungsmyter – från nationalekonomer till socialpsykologer. Även läroböckerna i ekonomisk historia, i den lilla mån som de berör forntiden, berättar i hög grad en berättelse om “den neolitiska revolutionen” som numera är föråldrad.
Arkeologin har gjort snabba framsteg, men arkeologerna har inte haft tid att skriva de riktigt stora synteserna som kan nå läsare utanför det egna skrået. Därför är samarbetet mellan Wengrow och Graeber så intressant. Det sprang ur en dialog kring frågan om ojämlikhetens ursprung, men övergick i en insikt om att själva frågan kanske är felställd. Tyvärr avled David Graeber oväntat i fjol, men det gemensamma storverket The dawn of everything hann ändå skrivas klart.

Jag läste The dawn of everything förra vintern och blev snart övertygad om att detta är en bok som kommer att förbli en viktig referenspunkt under många år framöver. Det betyder givetvis inte att varje enskild tes står över all kritik. De bitar jag har sett bli mest ifrågasatta är de i bokens tidigare kapitel, där författarna snarast agerar som idéhistoriker vilket kanske inte riktigt är hemmaplan; det blir något sakfel, som det att Rousseau skulle ha levt sitt liv uppassad av tjänare (fel – däremot arbetade Rousseau faktiskt själv som tjänare en tid). Samtidigt tycker jag att det idéhistoriska inslaget ger en mycket värdefull inramning och synteser på den här ambitionsnivån kommer aldrig att vara invändningsfria.

Till slut kom jag mig för att skriva om boken. Det blev en längre artikel i Flamman: “Storslaget nytänkande om människans förhistoria“. Där gör jag ett försök att sammanfatta fem centrala teser i Början på allt som boken heter i den svenska översättning som nyss kom ut på Volante.

Boken The Dawn of Everything av David Wengrow och David Graeber omkullkastar det vi tidigare trott oss veta om människans förflutna och utveckling. Glöm den linjära och kända berättelsen om jägare och samlare i ständig kamp för överlevnad som så småningom börjat bygga städer, bruka jorden och delats in i hierarkiskt styrda stater. Fram ur texten växer en ny, komplex och löftesrik bild som visar att samhället kan förändras på fler sätt än vi kunnat föreställa oss. Den nya kunskap om antropologi och arkeologi som författarna presenterar, väcker läsarens hopp om samhället som förändrande kraft.

Om en vecka – tisdagen den 29 november – kommer David Wengrow till Kulturhuset i Stockholm. På scenen kommer det även att finnas en panel bestående av Liv Nilsson-Stutz (professor i arkeologi), Cecilia Düringer (historielärare och vetenskapsjournalist), Mattias Svensson (liberal ledarskribent) samt jag. Kom!

Inflation. En begreppshistorisk skiss

Förra veckan konstaterades att begreppet “dyrtid” under 1900-talets lopp kom att ersättas av “inflation”. Detta betyder inte att de betecknade exakt samma sak. Inte heller har ordet “inflation” alltid haft samma innebörd.

När nu inflationen åter är på allas läppar, tas det ofta för givet vad ordet syftar på syftar på. Att priserna stiger, såklart!

Nationalekonomerna har länge upprepat sin definition:

“Inflation is the increase in the prices of goods and services over time.” (Federal Reserve)

“Inflation is the rate of increase in prices over a given period of time.” (IMF)

“In economics, inflation is a general increase in the prices of goods and services in an economy.” (Wikipedia)

“Rising prices, across the board.” (The Economist)

“a persistent, substantial rise in the general level of prices related to an increase in the volume of money and resulting in the loss of value of currency” (Dictionary.com)

“ekonomisk ut­veckling som yttrar sig i fort­löpande all­män höjning av prisnivån och där­med försämring av penningvärdet” (Svensk ordbok)

“allmän prisstegring” (Nationalencyklopedin)

“Innebörden av begreppet inflation är en ökning av den allmänna prisnivån” (Swedbank)

“Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån som gör att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (Riksbanken)

“Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån som gör att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (Konjunkturinstitutet)

“Inflation betyder att priserna stiger i allmänhet, så att du kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (SCB)

Som vi ser tycks det råda konsensus om att inflation är stigande priser. Inte att det ena leder till det andra, eller tvärtom, utan att de helt enkelt är samma sak.

Ett par av de definitionerna rymmer förvisso ett orsakssammanhang: de stigande priserna leder till att pengarna förlorar i värde. Men denna värdeförlust är inte inflationen, enligt den den numera rådande definitionen.

Slutsatsen av detta får nog bli att “inflation” nu används som kortform av vad som mer exakt borde kallas “prisinflation”.

Prisinflation är också det som man försöker mäta med olika slags prisindex. Konsumentprisindex (KPI) mäter konsumentpriser. Producentprisindex (PPI) mäter producentpriser. Det finns olika löneindex som mäter priset på arbetskraft. Sen har vi priset på olika slags tillgångar, exempelvis aktier och fastigheter, vilka ofta indexeras av kommersiella aktörer. OMXS30 är ett index som mäter prisutvecklingen på de trettio mest omsatta aktierna på Stockholm. HOX är ett prisindex för bostäder. Alla dessa prisindex kan – så länge de pekar uppåt – sägas återspegla olika former av prisinflation.

När man idag talar om “inflationen” i bestämd form syftar man i allmänhet på konsumentprisinflation. Må vara att det finns vissa (Andreas Cervenka) som ihärdigt pekar på tillgångsprisinflationen. Oavsett vilket så handlar det om prisinflation. Alla är överens om att inflation är stigande priser.

Jag antar att detta synsätt kan räknas som en “platt ontologi“. Allt som finns är en massa priser. Inflation är bara ett ord för att priserna stiger. Med andra ord har inflationen ingen separat existens. Det är inte inflationen som orsakar stigande priser utan stigande priser är inflation.

Något som skenbart bryter mot den platta ontologin är talet om “underliggande inflation“. Det är efter denna som Riksbanken orienterar sin penningpolitik.
“Underliggande” antyder ju existensen av ett djupare liggande plan, möjligt att skilja från ytfenomenen. Men någon sådan inflationsteori är svår att finna. Riksbanken medger rätt ut: “det [finns] ingen entydig definition av vad underliggande inflation är”.
På engelska talar man i stället om “core inflation” vilket ju faktiskt låter mer “platt”.
De mått som Riksbanken ser till i sammanhanget, KPIF och KPIF-XE, är helt enkelt varianter på KPI där man rensat bort vissa varuposter (som räntor och energi). Det handlar fortfarande om konsumentpriser. Talet om “underliggande inflation” betyder alltså inte att man erkänner inflationen som något som existerar oberoende av själva prisrörelserna.

Annat var det förr. Under tidigt 1900-tal, då begreppet “inflation” började vinna större spridning, syftade det i allmänhet inte på varupriserna utan på penningmängden.

Närmare betydde inflation en ökning av den relativa penningmängden: hur mycket pengar som finns i omlopp i förhållande till hur mycket ädelmetaller som backar upp pengarna.

Det har alltså skett en begreppshistorisk glidning över tid. Jag misstänker att få nationalekonomerna har ägnat någon tanke åt detta, inte ens när de någon gång hänvisar till äldre facklitteratur om inflation.

En av få artiklar som tar upp detta har skrivits av en anställd vid Federal Reserve, Michael F. Bryan, “On the Origin and Evolution of the Word Inflation” (1997):

What was once a word that described a monetary cause now describes a price outcome.

Ökad penningmängd är en orsak till stigande priser. Men priserna kan också stiga på grund av sjunkande växelkurs som gör det dyrare att importera. Eller att arbetarna fört en framgångsrik kamp för att driva upp sina löner. Eller dåligt väder som leder till missväxt och brist på jordbruksprodukter. Eller höjda skatter. Eller något annat.

The idea that changes in the quantity of money affect only the money price of goods, not their value, was championed by many of the early classical economists, most notably David Hume.
/…/
To these early economists, the word money almost always referred to a metallic coin.

När nationalekonomer historiskt har talat om “inflation” har de alltså vissa gånger syftat på penninginflation, andra gånger på prisinflation. Skillnaden är inte oviktig.

Michael F. Bryan skriver från sitt amerikanska perspektiv om hur ordet “inflation” i USA först dök upp under den period kallas “the free banking era“, 1837–1862. En stor mängd banker utfärdade egna sedlar som var mer eller mindre uppbackade av ädelmetall.

It is during this period that the word inflation begins to emerge in the literature, not in reference to something that happens to prices, but as something that happens to a paper currency.
/…/
The term inflation was initially used to describe a change in the proportion of currency in circulation relative to the amount of precious metal that constituted a nation’s money. By the late nineteenth century, however, the distinction between “currency” and “money” was becoming blurred.
/…/
At the turn of the century, economists tended to refer to any circulating medium as money, and any change in the circulating medium relative to trade needs as an inflation of money. But this shift in meaning introduced another problem. Although it is easy to determine the amount of currency relative to the stock of a precious metal, how does one know when the amount of the circulating medium exceeds “trade needs”?

Från att penningmängdens inflationen hade tänkts relativt mängden ädelmetallreserver, tänktes den nu relativt “handelns behov” av pengar. Omöjligheten att mäta behovet av pengar drev alltså det tidiga 1900-talets nationalekonomerna till att i stället analysera inflationen via dess effekter på priserna. Märk väl att de inte likställde inflation med stigande priser. När de sa “inflation” syftade de fortfarande på penningmängden.

Så länge inflation syftade på “för mycket pengar” tvingades nationalekonomerna fråga sig hur mycket som är för mycket.
Kvantitetsteorins svar på frågan var att penningmängden är för stor när den allmänna prisnivån ökar. Prisinflation som ett symptom på penninginflation. Här fanns alltså fortfarande en åtskillnad mellan två nivåer: en mer grundläggande (penningmängd) och en mer ytlig (prisnivå).

J.M. Keynes General Theory (1936) accepterade kvantitetsteorins giltighet över längre tidsrymder, men ifrågasatte ett omedelbara orsakssamband mellan penningmängd och prisnivå på kortare sikt. Michael F. Bryan menar att Keynes intervention hade en avgörande betydelse för att omdefiniera innebörden av “inflation”, från att syfta på penningmängden till att syfta på prisnivån:

In addition to separating the price level from the money stock, the Keynesian revolution in economics appears to have separated the word inflation from a condition of money and redefined it as a description of prices. In this way, inflation became synonymous with any price increase.

Om ryssfrågan

Jag var i Georgien härom veckan. Där skrev jag en rätt lång betraktelse som publicerades på GP Kultur: “‘Ryssfrågan’ blir allt mer akut“. Den handlar bland annat om Rysslands minoriteter och varför ett oklart bruk av begreppet “ryss” i praktiken underblåser den ryska imperialism som Putin företräder. Om vågen av desertörer som flytt från Ryssland, hur den tas emot i Tbilisi och lite historiska paralleller. Läs gärna artikeln för jag känner helt ärligt att den är bland det mer angelägna jag har skrivit.

Här vill jag även spara innehållet i en uppföljande Twittertråd jag skrev med utgångspunkt i artikeln:

Varför bör vi skilja mellan ryssar, ryssländare och rysktalande? Först och främst för att inte bidra med näring åt den storryska imperialismens mytologi. Ett tydligt mål för Kreml är att sudda ut just dessa distinktioner i namn av vad som kallas ??????? ???.
Alla ryssar bor inte i Ryssland och alla ryssländare är inte ryssar.
Alla ryssar är rysktalande. Men alla rysktalande är inte ryssar.
Vi måste avvisa tanken att Ryssland äger det ryska språket. (England äger inte det engelska språket.)
Samtidigt måste vi såklart inse hur det ryska språkets överordnade status har fungerat (och fungerar) som ett verktyg för rysk imperialism.
Miljontals ukrainare, belarusier och kazaker har ryska som modersmål utan att detta rubbar deras nationella identitet i rysk riktning. Ett postkolonialt fenomen med otaliga motsvarigheter. Inte konstigare än att det finns irländare som talar engelska.
Vi har alltså ett ansvar att skilja mellan ryssar (nationalitet), rysktalande (språk), ryska medborgare (formell rättslig status) och slutligen det som borde heta “ryssländare”, alltså invånare i Ryssland. Dessa kategorier är endast delvis överlappande.
En hel del ryska medborgare utanför Ryssland har dubbelt medborgarskap. Vissa är födda i Sverige och har levt hela sitt liv här, men får nu en inkallelseorder i brevlådan.

Vilket ansvar har ryssarna – som individer och som kollektiv – för Rysslands krig, för folkmordspolitiken, för andra ryssars medlöperi? Detta är en del av det frågekomplex som jag kallar för ryssfrågan.
Frågan om ryssarnas moraliska ansvar måste dock föregås av en mer grundläggande fråga: vem är ryss?
En tredje, högaktuell sida av ryssfrågan handlar om vart alla ryska desertörer och andra flyktingar ska ta vägen. Just nu hamnar de framför allt i Rysslands forna kolonier (Kaukasus, Centralasien). Vi är mer vana vid att postkolonial migration löper i motsatt riktning.

“Ryssfrågan” är ett postkolonialt frågekomplex. Alltså inte en fråga med ett svar. Ingen enkel lösning i sikte. Alltsammans bottnar i Rysslands 500-åriga historia som kolonialmakt.
Ryssland hör hemma på samma lista över historiska kolonialmakter som Frankrike och England. Även om inget hav skilde de ryska kolonierna från moderlandet. Detta geografiska faktum har bidragit till lite andra förutsättningar för avkolonisering.
Rysslands kolonisering av närliggande territorier resulterade i ett imperium. Kolonialism och imperialism är två olika begrepp, men de tenderar att flyta samman när vi talar om Rysslands historia på ett övergripande plan.
Sovjetunionen var inte ett annat namn på Ryssland. Men på det stora hela representerade Sovjetunionens 70-åriga historia en historisk kontinuitet av rysk imperialism. Idag får vi dock inte reducera den ryska imperialismen till en fråga om f.d. sovjetrepubliker.
Rysslands koloniala projekt kan sägas ha gått i två riktningar: både “extern” och “intern” kolonialism. Detta har analyserats av historikern Alexander Etkind i ett viktigt bidrag till den postkoloniala forskningen.
Den ryska kolonialismens dubbla riktning rymmer bakgrunden till att Rysslands krig i Ukraina inte är ett folkmord, utan flera.

Ryssland och Sverige har en delvis gemensam historia som konkurrerande kolonialmakter runt östra Östersjön och på Nordkalotten. Särskilt i Sápmi löper de koloniala projekten parallellt.
Ännu har det inte läckt ut några rapporter om hur mobiliseringen slår mot Rysslands samer. Men sannolikt är samerna överrepresenterade bland de ryssländare som mobiliseras på Nordkalotten, att döma av mönstret från övriga regioner.
På det ockuperade Krim har de 20 procent av befolkningen som är krimtatarer fått ta emot 80 procent av inkallelseordrarna.

Rysslands imperialistiska mytologi handlar alltså i hög grad om att sudda ut distinktionerna mellan den ryska staten, det ryska folket, det ryska språket, den rysk-ortodoxa kyrkan och det medeltida Rus.
Spela inte med i detta, varken i “proryska” eller “antiryska” termer.
Det är bedrövligt att se hur vissa västliga Ukrainavänner på Twitter vräker ur sig sin avsky mot “ryssar” utan att själva veta om de syftar på språk eller blod, medborgarskap eller kulturarv.

Inte utan fog raljeras det också en hel del över “goda ryssar”. Raljörerna utgår då ofta från att det godaste som finns är en liberal. Det finns en massa skäl att kritisera västtillvända, uppmärksamhetssökande liberaler i Ryssland, inklusive Navalnyjs gäng.
Men de verkligt hjältemodiga ryssarna i Ryssland just nu söker inte uppmärksamhet, de bränner rekryteringskontor. De är snarare anarkokommunister än liberaler.

Flykting är den som flyr. Det är varken en moralisk eller juridisk kategori. Det spelar ingen roll varför eller vart du flyr, om du är rik eller fattig, om du talar sanning eller lögn, vad du hade för alternativ. Om du flyr är du flykting.

Det är i viss mån rimligt att (1) likställa Putin med Hitler, (2) önska att ryska desertörer hellre borde ta upp kampen hemma.
Men att samtidigt driva båda ståndpunkterna till sin spets? Orimligt.
Du kan inte kalla Putin för “Putler” och samtidigt tycka att EU ska stänga gränserna för alla som flyr från Ryssland.
För vad du då säger är att den övriga världen på 1930-talet borde ha stängt sina gränser för flyende från Nazityskland.
Man undrar om någon tror att Hitler skulle ha störtats om bara omvärlden på mer konsekvent vis hade skickat tillbaka flyende desertörer och judar till Nazityskland. “Ta kampen på hemmaplan, fegisar!”

Varför är det så svårt att mäta inflationen? Ur ett kort radiosamtal

I morse åkte jag till Radiohuset för att medverka sju minuter i P1 Morgon, “Varför är det så svårt att mäta inflationen“?
Elias Wahlberg ställde raka och tydliga frågor och jag tycker att jag, trots den tidiga timman, lyckades svara rätt rappt. Så jag transkriberade dialogen för framtida bruk.

SCB mäter prisökningarna på massor av varor men utöver att titta på och jämföra prislappar så är det faktiskt en hel del subjektiva bedömningar som behöver göras för att komma fram till inflationen.
Jag ska säga god morgon till Rasmus Fleischer, forskare i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Du har ju tittat lite närmare på hur det går till när SCB mäter inflation, du håller tillsammans med din kollega Daniel Berg på med ett projekt, ”Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex”. Vad betyder kvalitetsvärderingar?

– När man ska räkna fram prisutvecklingen så räcker det inte att man bara tittar på priserna utan man måste också titta på vad man får de priser man betalar. För att man ska veta att det på nåt sätt är samma sak som man mäter över tid. Så ena året kanske folk köper cd-skivor och nästa år köper folk en streamingtjänst, hur jämför man de med varandra? Jo, där kommer den subjektiva värderingen in. Hur ser man till att nyttan är konstant? För enligt definitionen av KPI ska det vara ett så kallat ”konstantnyttoindex”, man ska mäta priset på att få ut samma nytta och där börjar det bli lite mystiskt, där kommer de här värderingarna in.

Ni har ju tittat i arkiven på hur man har gjort det här genom åren. Vad har ni kommit fram till?

– Går man tillbaks till 1940-talet så var det mycket frågor om livsmedel, hur bedömer man nyttan i livsmedel? Till att börja med utgick man från att livsmedel är en källa till kalorier, så ju fler kalorier maten innehåller, desto mer [nytta] får man ut av den. Då jämförde man [priset på] källor till samma [mängd] kalorier, när till exempel en typ av mat försvann under krigets ransoneringar.
– Senare har vi följt jättemycket diskussioner om bilar, som ju var en stor konsumtionsvara under efterkrigstiden. Vad är nyttan i en bil, är det att den har många hästkrafter, är det trafiksäkerhet, är det att den håller länge, är det att den är snygg, estetiska kvaliteter?
– Kläder har också lett till stora besvär med modeskiftningar och sånt… och längre fram är det digitala varor som blir jättesvårt.

Jag tänkte bara på det där med kläder. Tar man in det på nåt sätt, vilket mode det är? Tar man in det när man räknar på inflationen?

– Snarare tvärtom försöker man att inte ta in det, men det är ju också väldigt svårt, hur kan man tänka bort en av de verkliga bevekelsegrunderna för konsumtion?

Vilka varor skulle du säga är svårast att mäta kvaliteten på, vad har SCB störst problem med?

– Ja, det som man i diskussionen oftast nämner det är elektronik, mobiltelefoner och så. Men jag tror det finns många varor som är ännu svårare, där man i praktiken inte ens försöka mäta kvaliteten, så då utgår man från att den är samma fast den kanske inte är det. Alla möjliga slags tjänster – från tatueringar till barnomsorg eller charterresor – är ju väldigt svårt att mäta kvaliteten på. Och som sagt, allt som har med mode att göra, allt som har med smak att göra. Hur mäter man prisutvecklingen på vin? Men också såklart bostäder. Vad är kvaliteten i en bostad, är det bara vad som finns innanför dess fyra väggar eller är det faktiskt också var bostaden befinner sig? När människor köper en bostad kanske de tänker mer på var den ligger än på vad väggarna är gjorda av.

Vilka av de här sakerna är det då som man utesluter eftersom de helt enkelt är för svåra?

– Då finns det vissa varor som man tar med i KPI men där man bara gör antagandet att kvaliteten är samma i år efter år. Det gäller till exempel alla möjliga slags tjänster, det kan vara brevporto eller tågresor eller biljetter till fotbollsmatcher. Där utgår man från att det är samma.
– Men sen finns det också varor där kvalitetsbedömningen är så svår att man inte ens har med dem i KPI. Till exempel alla möjliga slags begagnade varor, utom begagnade bilar. Allt som köps och säljs på nätauktionssajter, och det är ju rätt mycket, men där går det liksom inte att avgöra vad som ska jämföras med vad över åren. Sen har vi ju konst och sånt. Och även en massa former av illegal konsumtion, som knark, som egentligen enligt regelboken ska vara med i KPI, men det kan man ju förstå att det inte är.

Vad kan man säga – har det blivit lättare eller svårare genom åren att göra det här? Vi lever ju i en ny tid, en digital tid, gör det att det blir svårare eller lättare att bedöma kvalitet?

– Jag tror att i KPI-arbetet på det stora hela blir vissa saker lättare, som att samla in själva priserna, det kan man ju mer och mer göra via datorskärmen. Men kvalitetsbedömningarna blir svårare och svårare, är min uppfattning. Framför allt, i det långa perspektivet, att vår konsumtion förskjuts bort från mat. För 50 år sen gick större delen av våra utgifter till mat och basvaror, nu är det allt mer av kulturella upplevelser och subjektiva värden. Och sen har vi digitaliseringen där till exempel sådant som tidigare köptes till ett styckepris nu köps som ett abonnemang och det blir ju väldigt svårt att jämföra nyttan dessa emellan.
– Sen finns även i den digitala världen vad man skulle kunna kalla negativa kvaliteter, alltså att vissa tjänster kanske kommer med en massa övervakning eller att datan är osäker, att man kan bli hackad. Ska man väga in negativa kvaliteter? Det har man ju inte ens försökt att göra men i princip kanske man borde det.

Mycket att ta hänsyn till då. Lite kort på slutet: hur tillförlitlig är den här siffran 9,7 procent som vi fick igår?

– Det beror på syftet med den. Om man är Riksbanken och ska bedriva penningpolitik på kort sikt, om man ska avgöra styrräntan, då tror jag att KPI är en helt okej indikator och att SCB gör det bästa jobbet man kan tänka sig.
– Men KPI används även till många andra saker, det används till exempel till att justera pensionerna över tid, år efter år. Det är KPI vi använder när vi ska analysera hur Sveriges ekonomi har utvecklats de senaste 10 eller 20 eller 50 åren. Hur har lönerna utvecklats? Har vi fått högre löner eller har lönerna stagnerat? Där blir det väldigt osäkert vad KPI egentligen säger.

Så långt P1 Morgon. Precis samma ämnen avhandlades nyligen något mer utförligt när jag intervjuades av podden Kapitalet som alltid är lika välproducerat och pedagogisk i sin presentation av ekonomiska ämnen.
Varför kan ingen mäta inflation?” heter det avsnittet. Egentligen hade jag tänkt transkribera det samtalet, att ha som stöd i kommande bokskrivande. Men det är nåt särskilt med direktsänd radio och vad det gör med ens formuleringsförmåga, tycker jag.

Från “thewr tzeytt” till dyrtid. En begreppshistorisk skiss

Vad vi nu omtalar som “inflation” hade förr ett annat namn: dyrtid.

Hur skiljer sig innebörden av dessa begrepp? Framför allt i fråga om tidslighet. Inflation syftar på någonting fortlöpande. Med uttrycket dyrtid antyds däremot en början och ett slut.

Redan här kan kasta fram en hypotes: att talet om dyrtid hör hemma i guldmyntfotens epok, då penningvärdet i princip både steg och föll i takt med konjunkturens ned- och uppgångar. Att inflationsbegreppet senare tar över skulle då få sättas i samband med att papperspengarna släpper sin koppling till guldet. Hur väl hypotesen stämmer får vi återkomma till längre fram.

En annan skillnad är att inflation är ett latinskt begrepp med en mer abstrakt och vetenskaplig klang. Dyrtid är en sammansättning av två germanska ordstammar, vilket kan ge intryck av att vara mer konkret, grundat i vardaglig erfarenhet.

DYRTID
dyr tid, tid då det är högt pris på (lifs)förnödenheter; förr ofta närmande sig bet.: knapphet, brist; särsk. i sammanställningen: hunger och dyrtid.

SAOB, 1923

Uttrycket tycks sträcka sig mycket långt tillbaka i tiden, åtminstone till 1500-talet. Under dessa sekler särskrevs det som “dyr tid” av i stort sett alla ordböcker, påpekar SAOB. Först under 1800-talets senare hälft tycks bruket ha etablerats att skriva ihop “dyrtid” som ett enda ord.

“Dyr” stammar i sin tur från ett uråldrigt germanskt adjektiv som från början knappast har syftat så mycket på priser utan snarare på brist, att något är sällsynt. Ordstammen har därför ofta även använts för att uttrycka kärlek. Vi återfinner den exempelvis i engelskans dear och darling.

DYR
/…/
4) i uttr. dyr tid (ngn gg dyra tider), tid då (nödvändighets)varor o. särsk. lifsmedel stå i högt pris (förr nästan alltid därför att årsväxten varit dålig); förr ofta öfvergående i bet.: högt pris (på lifsförnödenheter), dyrhet, icke sällan närmande sig bet.: knapphet, brist; /…/
5) (†; se dock slutet) sällsynt, svår att finna; särsk. i uttr. det är dyrt om (l. ) ngt, det är ondt om l. brist på ngt. /…/
Anm. Språkkänslan torde numera vid närmare reflexion öfver detta uttr. i allm. åt dyr gifva bet.: dyrbar.

SAOB, 1923

Vi befinner oss nu långt från de monetära inflationsteorierna.

Dyrtid handlar först och främst om brist. Tomma magar. Hunger.

Som när Jesus i sin bergspredikan förutspår att “det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra” (Matteus 24:7). “Pestilenz und teure Zeit und Erdbeben hin und wieder” heter detta i en klassisk tysk bibelöversättning baserad på Lutherbibeln: “pestilentz vnd thewr tzeytt vnd erdbeben”.

Thewr tzeytt. Nu börjar vi snacka potentiella bandnamn.

Theuerzeit är ännu ett förekommande efternamn i Tyskland. Man kan föreställa sig att någon anfader inte hade det så lätt.

För att återgå till svenskans modernt samskrivna form “dyrtid” så får vi faktiskt ut ovanligt mycket av en simpel sökning i svensk digitaliserad dagspress. Kurvan över dess användning rymmer ett par hastigt stigande toppar som låter sig läsas som återspeglingar av Sveriges ekonomiska historia.

En första topp år 1874. En andra topp kring 1900. Sedan en veritabel tsunami av dyrtidsdiskurs under första världskriget som stegvis sjunker tillbaka under 1920-talet för att sedan puttra på ganska konstant under 1930-talet.
Föga förvånande får begreppet ny fart under andra världskriget, från 1940 och vidare ända fram till 1952. Så här långt fram hade det också etablerat sig i olika sammansättningar, inte minst “dyrtidstillägg” som stod för ett sätt att knyta löner till levnadskostnadsindex. Parallellt med detta fanns även något som hette “dyrortstillägg” och syftade till att kompensera anställda på orter där levnadsomkostnaderna var särskilt höga. Dyrhet i tid och i rum.

Under efterkrigstiden klingar användningen av ordet “dyrtid” sakta ut, i takt med att det nationalekonomiska begreppet “inflation” kommer i allmänt bruk. Jag tänkte återvända till hur inflationsbegreppets innebörd har skiftat över tid.

Latour och Marx

Möts av nyheten att sociologen, antropologen och filosofen Bruno Latour är död. Det var länge sedan jag befattade mig med honom på allvar. Närmare bestämt tio år sedan, för det var precis så länge sedan som jag lade fram mot doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi [pdf].

Jag ställer mig rätt skeptisk till Latours övergripande projekt, men fick ändå ut mycket av hans ganska tidiga bok som på engelska heter We have never been modern (1991). Särskilt ett par poänger därifrån kan jag erinra mig på rak hand.

För det första hur elegant han löser frågan om relativismen, i synnerhet det vi brukar kalla kulturrelativism. Bruno Latour avvisar vad han kallar för absolut relativism, till förmån för en relativ relativism som inte stannar halvvägs utan tar som sitt uppdrag att etablera relationer för att åter göra saker jämförbara. “Ett litet mått av relativism tar oss bort från det universella; ett stort mått tar oss tillbaka.”

För det andra ett påpekande om ordklasser. Ord som exempelvis “ekonomi” eller “subjektivitet” kan enligt Latour funka utmärkt som substantiv. “Men de blir dåliga som adjektiv och fruktansvärda som adverb.” Aningen förenklat betyder det att orden syftar på verkningar, inte på orsaker. Det vi kallar för ekonomin har i detta samhälle en verklig existens som det är upp till oss att förklara. Men ingenting förklaras bara genom hänvisning till en “ekonomisk” logik.

Jag antar att samma påpekande har bidragit till att göra mig aningen misstänksam mot överanvändning av adjektivet “social” i samhällsvetenskaplig prosa. Även om detta nog också handlar om en allmän misstänksamhet mot latinismer; det svenska adjektivet “samhällelig” må vara lite otympligt, men betyder samma sak och framtvingar på annat sätt den som skriver att stå för sin utsaga.

Även om Latour på vissa sätt ville markera en distans till sociologin, körde han fast i ett annat av sociologins klassiska hjulspår. Som jag nyligen noterade i läsanteckningarna till Stum tvang:

Sociologisk teoribildning har länge förhållit sig till Marx, ofta via motreaktioner mot den ekonomiska reduktionism som de associerat med Marx. Särskilt weberianska sociologer tröttnar aldrig på att slåss mot denna påstådda reduktionism. De har projicerat en ekonomistisk ekonomiförståelse på Marx.

Bruno Latour är ännu en sådan sociolog som från och till positionerar sig mot Karl Marx, men så vitt jag har sett handlar det bara om halmgubbeläsningar. “Marx” blir föga mer än ett kodord för den värsta formen av ekonomisk determinism. Jag tro knappast att Latour bemödade sig om att faktiskt läsa Marx eller informera sig om det senaste halvseklets nyare marxläsningar.

Just därför tyckte jag nog det kändes extra kul att sätta dem i relation till varandra, Latour och Marx, när jag för tio år sedan färdigställde min avhandling. Avslutar inlägget med att citera ett par utdrag ur dess teorikapitel.

Först ett avsnitt om kristeori och frihet:

1.2.7 Hybridisering och renhållning
Bruno Latour har på slagkraftigt vis analyserat hur moderniteten upprätthålls genom ett fortlöpande “renhållningsarbete”. Allt som finns i världen måste sorteras upp i två motsatta domäner: en subjektiv domän där människors fria vilja anses råda, en objektiv domän där allting anses ske av kausal nödvändighet. Ofta associeras dessa två domäner med begreppsparet kultur och natur.
/…/
Om tekniken görs till ren objektivitet, görs konsten till ren subjektivitet. Latours teori om renhållningsarbetet är besläktad med Marx teori om varufetischismen, såtillvida att det som beskrivs är mer än bara en rökridå. Modernitetens renhållningsarbete är en praktik som uppnår konkreta resultat. Isärhållandet av en subjektiv och en objektiv domän är vad som möjliggör en rad moderna friheter, t.ex. konstnärlig frihet och fria marknadskrafter. Sådana friheter vore otänkbara inom en förmodern världsåskådning där natur och kultur bildar en odelbar helhet. Friheterna hotar att åter förvandlas till tomma formler i den senmoderna tid då “hybriderna breder ut sig”, menar Latour, som även i sin kristeori har beröringspunkter med Marx.
Hybridiseringen som beskrivs av Latour är i hög grad synonym med vad Marx kallar “produktivkrafternas utveckling” eller “förvetenskapligandet av produktionen” (enklare uttryckt: industrialisering).

Och ett avsnitt där jag försökte navigera mellan vissa populära sätt att förstå teknik:

Teknikdeterminismen är egentligen ingen teori om teknik, utan snarare en teori om historien. Enligt denna teori är det teknikens utveckling som ger historien dess riktning, vilket kvarlämnar frågan om vad som ger teknikutvecklingen dess riktning. Ofta vilar teknikdeterminismen på en outtalad teleologi.
/…/
Vissa kulturforskare har velat positionera sig mot teknikdeterminismen genom att inta en diametralt motsatt ståndpunkt. Detta kan ske på minst två sätt. Ett sätt är att hävda, som den tidige Raymond Williams, att tekniken till sitt väsen är neutral. Tekniken anses alltså aldrig vara annat än ett medel för att uppnå de mål som det står människorna fritt att sätta. Resonemanget förutsätter en ontologisk definition av “tekniken” såsom väsensskild från mänsklig subjektivitet. Själva tanken på teknikneutralitet bör enligt mitt synsätt begripas som ett resultat av det ihärdiga “renhållningsarbete” som enligt Bruno Latour kännetecknar moderniteten.
Tekniken är inte neutral till sitt väsen – den görs neutral.

Smittspridning och inflationsmätning – om den matematiska statistikens gränser

Matematisk statistik är en kraftfull vetenskap. Men som alla vetenskaper har den sina gränser.

Jag lyssnar på P1-programmet “Vilse i statistiken” som i dag vill förklara hur man mäter inflation. Experten som får förklara detta är Tom Britton, professor i matematisk statistik. För allmänheten är han mest känd för att under de föregående åren ha agerat expert på smittspridning, som i sin matematikerroll argumenterade bland annat i frågor om munskydd och restriktioner mot folksamlingar.

Oavsett om man vill beräkna ett prisindex eller skapa en prognos för smittspridning så är den matematiska statistiken ett ofrånkomligt redskap. Men den är just bara det, ett redskap. En hjälpvetenskap till andra vetenskaper.

Smittspridning påverkas som bekant av en mängd faktorer. Det är virus som muterar, det är immunologiska skillnader i människors mottaglighet för smitta. Det är frågor om luftfuktighet och ventilation samt inte minst detta: Hur kommer människor att agera, som individer och som kollektiv? I vilken mån och hur länge kommer de faktiskt att följa de restriktioner och rekommendationer som utfärdas av myndigheterna?

Uppenbart är att kunskap måste inhämtas från såväl virologer och immunologer som från ingenjörer och sociologer. Sen får man så gott det får försöka uttrycka de olika kunskapsbitarna i numeriska värden. Slutligen kan den matematiska statistikern sy ihop säcken till en prognos. Detta betyder inte att experten på matematisk statistik är i en bättre position att uttala sig om smittspridning än någon annan inblandad expert.

Ungefär detsamma kan sägas om att mäta inflation. Att räkna samman KPI är en avancerad räkneövning där det krävs stort matematiskt skarpsinne för att inte halka snett. Men det betyder inte nödvändigtvis att en expert på matematisk statistik är i den bästa positionen på att uttala sig om vad det är som KPI mäter. Allt hänger på beräkningens ingångsvärden.

Så som Tom Britton förklarar saken i P1 låter det hela ändå rätt lätt. Vi samlar in en massa priser på olika varor och från olika butiker. Sen gäller det att vikta såväl varorna som butikerna mot varandra och i slutet av formeln trillar det ut ett tal som heter KPI. När han får frågan om det kan bli fel, tar han upp ett exempel på hur SCB en gång upptäckte ett programmeringsfel som överskattade prisutvecklingen på skor. Ingångsvärdena framstår därmed som givna.

Min invändning är denna: ett pris är inte bara ett belopp. Ett pris är en relation mellan ett belopp och en vara. Eller om man så vill, en relation mellan en kvantitet och en kvalitet. Marx använde begreppen bytesvärde och bruksvärde. Att det är fråga om en relation betyder att inflationen är relativ till själva sitt väsen.

Relativismen är därmed inbyggd i KPI och att försöka förneka detta är ovetenskapligt. Allt en god prisstatistiker kan göra är att försöka hantera saken på bästa sätt och vara öppen med hur man gör. Statistik som samhällsvetenskap med öppning även mot kvalitativa resonemang – inte en matematisk statistik som utgår från att allt redan är kvantifierat.

Beloppet på prislappen är redan kvantifierat av marknaden. Varans kvalitet är däremot inte kvantifierad på förhand. Där måste statistikerna själva ta ansvar för värderingen av den subjektiva storhet som kallas “nytta“:

KPI syftar till att vara ett s.k. konstantnyttoindex, vilket innebär att
prisutvecklingen ska avse en konsumtionskorg som representerar en konstant nytta. /…/ Det är därför en central uppgift att värdera skillnader i kvalitet

Precis som att människors agerande är avgörande för vilken smittspridning som kommer att ske, är värderingen av “nytta” avgörande för vilken inflation som uppmäts. Vare sig det ena eller andra ligger inom den matematiska statistikens domäner.

PS.
Matematisk statistik är en underavdelning till matematiken och återfinns på naturvetenskaplig fakultet. Statistik är däremot i grunden en samhällsvetenskap som inte begränsar sig till de matematiska modellerna. Detta gäller inte minst prisstatistiken som har sitt ursprung i det fält som kallas socialstatistik. Efter att KPI år 1962 överfördes från Socialstyrelsen till SCB har dock detta arv försvagats.
Som samhällsvetenskap rymmer statistiken ett inslag av kritisk reflexion, där metoderna alltid måste anpassas till den fråga som ska besvaras. Med tiden har dock även statistikämnet allt mer fått karaktären av en tillämpad matematik, neutral i förhållande till sitt innehåll. Åtminstone om vi får tro den något dystra bild som statistikern Olle Sjöström tecknar i sin bok Svensk statistikhistoria.
Oavsett hur man ser på statistikämnets utveckling är det dock nödvändigt för varje vetenskap att känna sina egna gränser. Matematiker måste förbli ödmjuka i förhållande till de ingångsvärden man räknar på. De måste motstå frestelsen att agera som de yttersta experterna på det innehåll som beräkningarna avser.

Korvhistoria, del 3: Falukorven i konsumentprisindex

Efterkrigstidens nya livsmedelsstadga satte alltså vissa gränser för vad korvar får innehålla. Grundregeln var att mängden bindemedel inte får överstiga 4 %. Men redan i november 1951 började man rucka på denna regel, då statens jordbruksnämnd kungjorde att mjölkpulver kunde få blandas in i större mängd än så.

Mjölk omdefinierades alltså av staten från ett bindemedel till att vara en potentiell del av korvens väsen. Jag vet inte varför, men gissar att beslutet grundade sig i en kalkyl om Sveriges livsmedelsförsörjning utifrån tillgången på kött respektive mjölk.

För korvindustrin öppnades nu möjligheten att tillverka billigare korvar med lägre kötthalt, även om man enligt en överenskommelse inte fick kalla dessa för just “falukorv”. Under 1952 lanserades så ett slags korv av falukorvstyp som såldes under namn som “specialfalu” eller “go-go-wurst”. Dessa innehöll så mycket som 10–15 % mjölkpulver. Priset var omkring 12 % lägre än på riktig falukorv.

I fråga om den nya korvens kvalitet kan sägas, att den beträffande näringsvärde torde vara jämförbar med falukorv men att den i fråga om utseende och konsistens i allmänhet torde vara falukorven något underlägsen. Av hela förbrukningen av falukorv och ‘specialfalu’ o.dyl. utgjorde i september 1952 den senare typen med mjölkpulver mellan en femtedel och en tredjedel enligt ett par större fabrikanters uppskattning.

Så skrev den legendariske statistikern Erland von Hofsten, chef för Socialstyrelsens beräkningar av levnadskostnadsindex, i en promemoria till Indexnämnden under rubriken “En kvalitetsfråga beträffande falukorv”.

Frågan som ställdes var alltså om de nya lågpriskorvarna skulle få gälla som falukorv i indexberäkningarna. Socialstyrelsens prisstatistiker var tveksamma, men fann det säkrast att rådfråga Indexnämnden, där arbetsmarknadens parter fanns representerade. Indexnämnden gick på samma linje: go-go-wurst är inte att räkna som falukorv. I det fall att de nya lågpriskorvarna etablerade sig permanent i det svenska köket skulle de hellre tas in som en separat representantvara.

Med detta beslut frångick gick man den tidigare principen att utgå från matens näringsvärde mätt i kalorier. Lågpriskorvarna var ju enligt uppgift näringsmässigt likvärdiga med riktig falukorv. Kvalitetsskillnaden låg i stället i “utseende och konsistens” – faktorer som under efterkrigstiden kunde tillåtas att spela in i beräkningen av levnadskostnadsindex.

Om man i stället stått fast vid den äldre principen, skulle den officiella prisstatistiken i stället ha visat på en betydande minskning av korvpriserna. Resultatet skulle bli att det totala indextalet för LKI efter avrundning hamnade ett steg lägre. I förlängningen hade detta kunnat leda till att löneökningarna i Sverige hölls tillbaka.

* * * * * * * * *

Levnadskostnadsindex (LKI) förvandlades till Konsumentprisindex (KPI). Falukorven förblev en av fyra korvar i dess varukorg.

Ett nedslag i november 1958: då noterades priset på falukorv i 166 butiker. Medelpriset var 5,09 kronor per kilo. Prisspridningen var låg; falukorv såldes till ungefär samma pris överallt i Sverige. (Generellt hade vegetabiliska livsmedel en större prisspridning än animaliska.)

Om falukurvens prisutveckling skulle ha följt KPI sedan dess skulle den numera kosta omkring 70 kronor per kilo. Dagens priser på Willys ligger både lägre och högre än så. Garants vanliga falukorv går att köpa för bara 31 kronor per kilo, men om du vill ha den ekologiska varianten så kostar den hela 83 kronor per kilo. En långsiktig korvprisjämförelse förutsätter att vi kan avgöra vilket av dessa alternativ som ska anses jämförbart med 1958 års falukorv. Svaret är inte självklart.

Ett alternativ till att använda KPI kan vara att jämföra falukorvens pris med lönenivåerna, vilket ger ett mått på hur länge vi behöver arbeta för att kunna köpa en falukorv. Detta beror såklart på vilket jobb vi har, men ett vanligt sätt är att utgå från löneindex för en manlig industriarbetare. Då råder det inget tvivel om att falukorven har blivit billigare över tid. Sedan 1958 har alltså lönerna ökat betydligt mer än falukorvspriserna.

Korvhistoria, del 2: Om vattenhalten i korv

Korvarnas innehåll har länge varit en politisk fråga i Sverige. Hur länge vågar jag inte säga, men i 1911 års proviantkungörelse (§ 7) stadgades att korv “skall vara fri från för korvsorten främmande inblandningar eller en påfallande riklig tillsats av kryddor” (se SOU 1940:9).

Om vi ska ta detta på orden, var alltså välkryddade korvar förbjudna i Sverige! En riklig tillsats av kryddor torde ha betraktats som ett sätt att dölja smaken av undermåligt kött.

Däremot fanns det inget förbud mot att sänka kötthalten genom att öka inblandningen av andra ingredienser, så länge dessa inte var “för korvsorten främmande”. Det gick alltså bra att späda ut köttet med exempelvis mjöl, förutsatt att mjöl redan var en vedertagen ingrediens i den aktuella korvsorten.

* * * * * * * * * *

Under första världskriget noterades en “synnerligen avsevärd försämring av korvvarorna”. Försämringen bestod framför allt i att köttet blandades ut “genom tillsats av otillbörlig myckenhet mjöl och vatten” (se SOU 1940:9).

Problemet blev föremål för närmare studie av kemisten Thure Sundberg, som publicerade uppsatsen “Om undersökning och bedömande af korfvaror med särskild hänsyn till vattentillsats” (1918). Där framgick att det alls inte är lätt att reglera korvarnas vattenhalt, eftersom “vatten är en normal beståndsdel i allt kött”. Att tillsätta ytterligare vatten kan dessutom vara önskvärt för att ge korven rätt konsistens. Thure Sundberg drog slutsatsen att det nog var svårt att sätta någon “absolut gränssiffra” för vatten i korv. Lättare vore att reglera tillsatsen av stärkelse i förhållande till halten av kött.

* * * * * * * * * *

När freden återkom verkar korvarna ha återfått sin normala kötthalt. Men med nästa krigsutbrott aktualiserades frågan på nytt av Livsmedelslagstiftningssakkunniga, en kommitté under ledning av Ernst Abramson, professor i födoämneshygien vid Statens institut för folkhälsan. I början av 1940 lade dessa fram sitt “Betänkande med förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med ost samt viss lagstiftning angående korvvaror” (SOU 1940:9). Där lyftes behovet av ny lagstiftning om korvarnas innehåll:

Dessa föreskrifter böra såvitt möjligt utgöra en garanti för att en korvvaras
sammansättning är sådan som allmänheten har rätt att förvänta. Andra beståndsdelar än köttvaror av olika slag böra således icke få förekomma i korven i större omfattning än som kan anses förenligt med rimliga fordringar på en god vara. Vid bestämmelsernas utformning böra likväl så pass vida gränser uppdragas, att utrymme lämnas även för enklare kvaliteter. I annat fall kan lätt inträffa att de uppställda reglerna verka i prisfördyrande riktning.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga identifierade alltså en avvägning. Om kvalitetskraven ställs alltför högt kommer det leda till dyrare korvar. Det måste lämnas utrymme “även för enklare kvaliteter” på korvmarknad.

Med detta betänkande i ryggen kunde samlingsregeringen utfärda en kungörelse (1941:650) med “vissa bestämmelser angående grädde och korv”. Där stadgades att vattenhalten i korv aldrig får överstiga 65 %. Efter att krigsläget förvärrats ytterligare kom dock denna reglering att suspenderas genom en ny kungörelse (1943:61), där statens livsmedelskommission fick fria händer att råda över korvarnas innehåll.

* * * * * * * * * *

Efter andra världskrigets slut var tiden kommen för en ny korvpolitik. Underlaget levererades av en ny kommitté, Livsmedelssakkunniga, som i sitt betänkande (SOU 1949:43) föreslog en ny livsmedelsstadga för Sverige. Där kan vi bland annat lära oss:

83 §.
Kött är skelettmuskulatur av däggdjur. /…/

84 §.
Korv är en i naturligt eller konstgjort tarmskinn innesluten massa av kött eller köttvaror.
Vattenhalten i korv får icke överstiga, hos blodkorv, rökt medvurst, salamikorv, milanokorv och spickekorv 50 gram, hos kokt medvurst, hushållsmedvurst, falukorv, frukostkorv, wienerkorv, prinskorv, bräckkorv, rökt leverkorv och isterband 60 gram samt hos annan korv 65 gram per 100 gram.

Med andra ord kvarstod samma maxgräns för mängden vatten i korv, alltså 65 %. Just falukorven hörde dock till den korvfamilj där det endast 60 % vatten var tillåtet.

Livsmedelsstadgan bestämde vidare att falukorv inte får innehålla andra tillsatser än “potatismjöl, mjölk, mjölkpulver och blodplasma. Tillsatserna få tillhopa ej överstiga 4 gram per 100 gram av korvens vikt, beräknad vid högsta tillåtna vattenhalt för korven i fråga.”

Korvhistoria, del 1: Vad kostar en falukorv?

Nu ska det bli korvhistoria! För tydligen har partiledare viftat med falukorvar som ett led i den bisarra valrörelse som pågår.

Med korven i handen sa hon sedan att den symboliserar allt som är bra med Sverige, och någonting som människor alltid har haft råd med.
– Nu kostar den 40 kronor sedan vi fått Magda-priser, Stenevi-skatt och Annie-tillägg.

Diskussionen av korvpriser har fortsatt att rasa på Twitter med följden att “Willys” just nu listas där som ett trendande ord. Många har nämligen påpekat att Willys saluför falukorvar för bara 25–30 kronor. Varpå högeroppositionens anhängare kontrar med att falukorven av lågprismärket Garant är “knappt ätlig”.

En snabb sökning på Willys.se kan illustrera falukorvprisernas spännvidd. För att bara lista de korvar som har standardvikten 800 gram:

Falukorv, Garant (pluskund, max 3 köp): 25 kr
Falukorv, Garant (normalpris): 30 kr
Lantkorv, Scan: 33 kr
Falukorv Ring, Scan: 34,50 kr
Falukorv, Sorunda: 38 kr

I utbudet finns därtill även dyrare varianter av falukorv som säljs i förpackningar av något lägre vikt. Garant har en ekologisk falukorv och Scan har en rökigare “jägarfalukorv” vilka båda säljs till ett kilopris omkring 80 kronor, alltså ungefär det dubbla mot en vanlig enkel falukorv.

Vilken typ av falukorv som det viftades med i tv-rutan är oklart.

Korvprisfrågan har alltså inget enkelt, numeriskt svar. Den är en fråga om kvalitet, för att inte säga om ontologi. Vad är en falukorv? Vad ska den innehålla för att leva upp till sitt namn?

Detta är frågor som tycks ofrånkomliga för den som vill navigera i valrörelsens politiska landskap. Varför man nu skulle vilja det. Men det kan åtminstone bli en ursäkt för en korvhistorisk återblick som i slutändan kan få illustrera ett mer övergripande problem med att mäta inflation. Fortsättning följer.