Nyhetsbrev #1 (april 2024): decimalräknande, technohistoria, romantisk antikapitalism...

Välkomna till den allra första upplagan av Copyriot II, det månatliga nyhetsbrevet som även är en blogg och som ersätter gamla Copyriot.

För alldeles egen del hoppas jag att formatet ska bli ett sätt att samla kortare tips och kommentarer, i stället för att bara kasta dem rakt ut i ett mikrobloggflöde. Nyhetsbrevet är tänkt att rymma ett antal fasta rubriker. Fler kan tillkomma efter hand. Men jag tänker att det varje gång får inledas med länkar till saker jag skrivit.

Jag gissar att ni som läser inte har missat vår bok som utkom på Daidalos härom månaden: Varors värde. Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex under 1900-talet. Boken fick en rolig recension i Aftonbladet, signerad Carl Cederström. I februari ordnade vi även en välbesökt releasefest på Babajan, där vi samtidigt firade Alexander Ekelunds bok Den gyllene flottans seglats: Svenska anarkister och situationister i 1960- och 1970-talets vänstervåg.

Daniel Berg och jag gästade även den utmärkta podden Värdet av pengar för att prata om Varors värde och KPI. Det blev ett fartfyllt samtal som rekommenderas!

Med utgångspunkt i boken har jag därtill skrivit ytterligare två essäer. Dels en till Flamman: "Varukorgen rymmer ett klassamhälle" (25/2). Dels en längre, ännu opublicerad essä om inflationens relativitet – med utvikningar mot hydrostatik, aerodynamik och näringslära – som jag kommer att länka i nästa nyhetsbrev.

Jag skriver numera också för Aftonbladet Kultur. När de nyligen valde att översätta Pankaj Mishras långa och omtalade essä "Förintelsen efter Gaza", så ombads jag att skriva en kommenterande text. Mitt bidrag egentligen inte så mycket om Israel/Palestina, mer om historiepolitik i bredare termer, med paralleller även till dagens Ryssland. Vad innebär det att utnämna något till "ett historiskt misstag"? Hur svårt ska det vara att motsätta sig etniskt rensning, överallt och alltid? Svårt ämne att skriva om, men jag är glad för all positiv respons på texten: "Rättvis fred kräver att allas rätt till liv erkänns" (AB 27/3).

Under ett par års tid skrev jag varje vecka en kort krönika i ETC, på någon form av tekniktema. Sedan årsskiftet har jag sagt upp mig därifrån, för att i stället få tid att skriva längre texter och med en större spännvidd av ämnen, framför allt i Flamman. Så där kommer jag fortsätta skriva en del och jag rekommenderar er alla att prenumerera.

TIPS: TEXT

Jag har fortfarande inte läst Ernst Bloch. Men nyligen utkom i svensk översättning Blochs sekelgamla debutverk Utopins anda: "lika mycket en antimilitaristisk och socialistisk stridsskrift som en apokalyptisk musik­ och konstfilosofi", som boken kallas i Mårten Björks femtiosidiga förord, som jag åtminstone hunnit läsa och som är tillräckligt för att ge boken en rekommendation.

Theodor Adornos otroliga (men alls inte oläsliga) bok Minima moralia har förresten kommit i ny svensk utgåva, med några osläppta extraspår kända som "Flaskpost", samt ett nyskriven förord av Anders Ramsay.

Malte Perssons nya diktsamling Skapelser är uppenbarligen mindre apokalyptisk än hans förra med titeln Undergången. Den är även mer hejdlös i sitt skifte mellan formgrepp och faktiskt hejdlöst rolig att bara hoppa runt i.

The return of inflation heter en ny liten bok av Paul Mattick (1944–), lätt att förväxla med sin homonyme fader, den legendariske rådskommunisten Paul Mattick (1904–1981). Sonen följer också nära i fotspåren av sin fars förståelse av kapitalismens kristendenser och hänvisar även till gammel-Matticks skrifter om Marx kontra Engels utan att skriva ut skillnaden Jr./Sr. Inflationsboken är på intet vis omvälvande, men ändå en överskådlig diskussion om inflationens ursprung och den nationalekonomiska vetenskapens brister. Påminner en del om Matticks tidigare bok om finanskrisen, Business as usual (2011). Kan också tipsa om en intervju med Mattick Jr. på Brooklyn Rail, där han avslutar:

I would say it is less utopian to call for the abolition of wage labor than to make these kinds of left-Keynesian political demands. There is simply no political force which has the slightest interest in this, just some old Trotskyist professors who have the idea that social democracy is still a viable position. It's not a viable position.

Osökt leder detta oss vidare till fem korta teser om kapitalismen, postade på Bluesky av statsvetaren William Clare Roberts:

1. The mode of production based on wage labor has made it possible to feed, clothe, and house 8 billion people, vastly increasing the carrying capacity of the earth and breaking out of the Malthusian trap of earlier modes of production.

2. This mode of production has also concentrated heretofore undreamt of wealth and political-military power in the hands of a tiny minority.

3. This same mode of production has driven a process of scientific and technological development that has made at least one fourth and maybe half of the population of the earth superfluous from the standpoint of wealth production, a massive “economically expendable” population concentrated especially in the global south, but found in pockets everywhere. We can feed 8 billion, but we can only employ 4-6 billion in profitable forms of production, a number that will likely continue to decrease sharply.

4. The process of development has also upset the homeostatic regulation of the earth's climate, unleashing a spiral of climate change that will increasingly drive this economically expendable population into precarious migrations of immense scale, seeking secure access to the means of existence.

5. The goal of radical social change is to avoid the mass slaughter that the current world, as captured in the previous theses, seems to be building towards. The second industrial revolution issued in the industrial-scale murder of scores of millions – in the colonial killing fields, the slaughterhouses of disposable populations, and the famines of catch-up development. There is a real danger that the next century will see exterminations ten to fifty times what the world saw between 1880 and 1980. Confronting that possibility head-on is the task.

Jag känner att dessa fem punkter är värda att bevara och begrunda.

Ett sista litet men angeläget lästips är faktiskt Jonas Sjöstedts debattartikel för stärkt stöd till Ukraina:

Ett ukrainskt nederlag vore en katastrof inte bara för ukrainarna. Det skulle leda till fortsatt rysk aggression mot grannländer som Georgien och Moldavien. /…/ Ett ryskt nederlag i Ukraina vore också det bästa för Ryssland – Putin och den ryska imperialismen behöver besegras. /…/

Än mer obegripligt är att den svenska högerregeringen fortsätter tillåta import av rysk fossilgas i form av LNG till Sverige. Det är ett direkt stöd till finansieringen av den ryska krigsinsatsen.

TIPS: PODD

Paris Marx podd Tech won't save us gästas av Ed Zitron i avsnittet "Silicon Valley deserves your anger". Intressant perspektiv på vad som alltmer framstår som en enorm AI-bubbla. Investeringarna i företag som OpenAI och Antropic blir kanske i praktiken mest som ett sätt att slussa vidare pengar till molnjättarna Amazon, Microsoft och Google – vilka även står för en stor del av själva investeringarna. Det sker alltså en typ av rundgång, och om jag fattar rätt sker en del av investeringarna redan i form av "cloud credits". Molnföretagen trycker alltså upp små värdekuponger för rätten att använda deras datacenter? Det kan finnas något intressant i hur dessa värdekuponger sedan tycks bli bokförda som "investeringar".

I slutändan handlar AI-bubblan bara om hårdvara och energi. Ett företag som OpenAI har, enligt Ed Zitron, inga utsikter till lönsamhet. Åtminstone inte förrän någon uppfinner ett radikalt billigare sätt att tillverka kraftfulla datorchip, i kombination med kärnfusion för att garantera ett ständigt ökat tillflöde av billig energi.

Jag gillar filosofipodden Acid Horizon och vill egentligen tipsa om flera avsnitt som de har levererat i år.

"Lacan, genre, and the enjoyment of music" gästas av musikvetaren David Burke, specialist på death metal och psykoanalytisk teori.

"The Rise of Anti-Capitalist Neurodiversity" presenterar Robert Chapmans aktuella bok Empire of normality, som jag just har läst och är i färd att skriva en grej om.

Men särskilt fängslande var Acid Horizons samtal om "romantisk antikapitalism", med Patrick Eiden-Offe som författat boken The poetry of class samt dess översättare Jacob Blumenfeld, själv känd för sin roliga bok om Max Stirner.

Vi befinner oss nu i 1830- och 1840-talets Tyskland. Alla upplevde hur ett nytt slags samhälle höll på att växa fram. Vid horisonten anades någon form av revolution. Det talades vitt och brett om "proletariatet", den nya klass som inte har något att förlora, men det rådde vitt skilda uppfattningar om vilka som borde räknas dit. I avsaknad av en definition skrevs det preliminära listor. Lärare, lantbrukare, arbetslösa, journalister – ja, vem är egentligen proletär? Redan innan det nya klassamhället ännu var på plats, inleddes olika slags försök att – teoretiskt och/eller praktiskt – avskaffa detta proletariat. Klassfrågan knöts också samman med frågan om var den moderna epoken ska hitta sin poesi. "Poesi" kan då tänkas syfta på själva möjligheten av att någonting nytt och oväntat inträffar.

På 1820-talet hade Hegel konstaterat att vi lever i en prosaisk tid, en tid utan eget poetiskt uttryck. För många av romantikerna innebar detta att vi måste söka oss tillbaka till det förflutna för att hitta en poetisk källa för kritik av samtiden. "Romantisk antikapitalism" är ett begrepp som myntades av Georg Lukács och ofta har använts nedsättande, ibland rentav förknippats med fascismen.

Patrick Eiden-Offe vill visa på en annan möjlighet i att hålla fast vid tanken på en utsida – något som ännu inte har inkorporerats i kapitalet, något som åtminstone ibland kan bryta igenom när människor kommer samman, kanske som barocka solstrålar.

En romantisk antikapitalism utgår alltså inte främst från politiska rättigheter eller ekonomisk fördelning, utan från upplevelsen av att kapitalet förstör allt som är meningsfullt. Allt värt att leva för, det som bara kan artikuleras i poetiska termer: natur, kärlek, vänskap… "Kanske kan det inte ta oss närmare en revolution, men om det glöms bort så är revolutionen ändå inte värd att genomföra."

Den som vill kan kontrastera samtalet om The poetry of class mot den väsensskilda ingång till klassdefinition som företräds av ekonomihistorikern Lovisa Broström, exempelvis här: "Eld och rörelse #131: Klass och krig". Kan i vilket fall rekommendera detta spränglärda samtal som kretsar kring medelklassen och det militära, och som rör sig ledigt i tid och i rum. Eld och rörelse missar jag i vilket fall aldrig.

TIPS: MUSIK

Senaste kassetten jag köpte var nog Hjärtat med ett av Stockholms egensinnigaste band: Urban Dentist (det räcker nästan att kolla in hemsidan). Vet knappt hur jag ska beskriva musiken, någon sorts friform som ibland kanske kan leda tankarna till Arbete & fritid; de leker i vilket fall med svenskt musikarv, med medeltid och jazz. Kassetten är släppt av Kalkatraz:

En fråga som jag sett uttryckas i flera sammanhang: Hur upptäcker man bra, ny musik utan att förlita sig på strömningstjänsternas algoritmer?

Jag känner mig personligen kallad att besvara frågan, eftersom jag själv i stort sett aldrig lyssnar via plattformar som Spotify, knappt ens Soundcloud. Så här är mina tre bästa tips för att leta fram bra musik:

• NTS Radio (eller annan radio) – eventuellt i kombination med Shazam
• Kolla i programmet för välkurerade musikfestivaler, spelställen eller klubbar – gärna belägna på en annan kontinent. Utgå från en artist du uppskattar och leta sedan upp andra som bokats att spela i samma sammanhang.
• Även på Discogs är det värt att kolla databasen över vad som släppts av en given artist, för att följa alla länkar därifrån: andra som artisten någon gång har samarbetat med, liksom skivbolagen där musiken är släppt, i den mån som dessa tycks ha en intressant profil. Sen fortsätta därifrån i ytterligare ett eller flera led. En upptäcktsmetod som funkar för fler genrer än man tror.

Brian Müller a.k.a. Skee Mask fortsätter att spruta ur sig verkligt bra musik i gränstrakterna mellan ambient, dub och oborstad techno – både på egen hand och på Ilian Tape:

Inte nog med detta, för nyligen framkom också att Skee Mask kallar sig tstncs på Bandcamp vilket betyder att vi alla kan följa vilken musik han samlar på sig. Ännu ett fiffigt sätt att upptäcka musik utan att underkasta sig algoritmen!

DJ Python, producenten som ofta förknippas med etiketten "deep reggaetón" har spelat in en mix för BBC som är rätt fantastisk, om man bara kan stå ut med radiobolagets fåniga jinglar. Verkligt eklektisk: kolla bara tracklist.

I början av februari var jag äntligen tillbaka på CTM-festivalen i Berlin. Bland annat har den fått mig att börja utforska mer av vilken musik som just nu blir till i korsvägarna mellan Angola, Brasilien och Portugal. Jag skrev även en liten rapport till GP Kultur, som kretsade kring frågan om hur det är möjligt att förmedla politiska ställningstaganden via ordlös dansmusik.

Nyligen rapporterades hur Unesco fört upp "Berlins technokultur" på sin lista över immateriellt kulturarv. Vems? Nej, det var ju knappast Berlin som uppfann techno. Nog kan det lukta lite vitmålning. Tajh Morris skriver i en debattartikel:

Techno is an invention of the cultural and musical progressions of the predominantly Black youth in and around Detroit in the mid-'80s. It took off in parallel to what was happening in Chicago and New York with house and hip-hop respectively. These new movements would go on to redefine popular music and nightclubs in the late 20th century. Although hip-hop went on to have immense influence in the US, techno and house initially found more acclaim in Europe. In its press release, the German Commission said techno "is based on various musical developments" and "emerged" from "DJ culture" to become "the soundtrack of the spirit of optimism after [German] reunification." These are bold claims to make while also failing to mention Detroit or the genre's founders.

I rättvisans namn ska dock nämnas att den tyska Unescokommissionen visst nämner Detroit-techno, jämte Chicago-house och belgisk EBM. Alla tre får nog lov att ses som grundstenar till det som vi nu kallar för "techno". Det är inte nödvändigt att dra en spikrak linje från Detroit bara för att undvika en vitmålning av technon. Detroit i all ära, men det afrodiasporiska arvet i dagens techno har letat sig dit på fler och krokigare vägar än så.

Jag tänker bland annat på bleep som uppstod i Sheffield kring 1990. Visst fanns där influenser från Detroit, men i minst lika hög grad från en lokalt etablerad afro-karibisk diaspora med soundsystems som spelade dub och reggae. Där finner vi mycket av grunden till vad som skulle fortsätta att mutera sig genom jungle, garage, grime och dubstep för att på senare år åter smälta in som en ny, basdriven weirdness i vissa former av ny techno – och på köpet ofta ympa in afrodiasporisk dansmusik från andra kontinenter än Nordamerika.

Allt detta får mig att i viss mån ifrågasätta den totalt Detroitcentrerade historieskrivning kring techno som jag just nu läser i Assembling a Black counter culture av DeForrest Brown, Jr. Den boken plockade jag upp efter att ha läst klart Raving av McKenzie Wark – en bok jag även skrev om i Flamman. Så efter djupdykningen i Detroit vet jag vilken som blir nästa technohistoriska bok på min läslista: Join the future: Bleep techno and the birth of British bass music.

Nu vill jag tipsa om de tre senaste mixarna som jag har spelat in i mitt sovrum. Alla består i huvudsak av sånt vi kan kalla för elektronisk dansmusik, eller mer ambienta varianter, i huvudsak musik släppt på 2020-talet och oftast inte bara en låt åt gången utan två.

Den här första mixen blev jag riktigt, riktigt nöjd med – en hel del jungle, men även annat, valt med sikte på polyrytmiskt utforskande:

Sedan bjöd mars månad på två rätt eklektiska mixar:

När jag valde att kalla den här bloggen för Copyriot II, tänkte jag förresten på bandnamn som innehåller en motsvarande tvåa, men kom bara på två.

Amon Düül var ju kring 1970 namnet på ett revolutionärt hippiekollektiv i Västtyskland som även ägnade sig åt musik, vilket senare knoppades av i proggbandet Amon Düül II, ett namn som i sin tur inspirerade det belgiska psykbandet Sylvester Anfang II, ett sidoprojekt till Silvester Anfang, som i sin tur tagit sitt namn från första spåret på det norska svartmetallbandet Mayhems debutalbum "Deathcrush" (1987), en låt som dock inte är Mayhems egen, utan som de tjatade sig till dem från Conrad Schnitzler, känd som tidig medlem i Tangerine Dream.

INDEXKRITISKT

Redan i nyhetsbrevets början inledningen nämndes jag vår aktuella bok Varors värde och några spinoffer från den. Samtidigt söker Daniel och jag nu pengar för ännu ett indexkritiskt forskningsprojekt, mer inriktat på vår samtid och på frågor kopplade till den digitala ekonomin.

Själv bedriver jag nu ett mindre, pågående forskningsprojekt om olika slags bokprisindex. Böcker är nämligen en särskilt svårfångad vara i prisstatistiska sammanhang, som väcker principiellt intressanta frågor.

En aspekt jag tänkt lite på (och även berört i Flamman) handlar om antalet decimaler. Just nu ligger Sveriges KPI på 413,76 och inflationstakten uppges till 4,5 %. Utan att ens diskutera möjlig över- eller underskattning, är det rimligt att fråga sig varför just denna grad av precision anses relevant. När man en gång började beräkna dessa indextal, var statistikerna noga med att endast publicera det som heltal, för att inte förmedla en falsk bild av exakthet.

"Decimalräknandet bör undvikas", menade exempelvis Erland von Hofsten, en framstående statistiker som länge var chef för Sveriges offentliga prisstatistik. Sedan 1980 publiceras dock KPI med en decimal och sedan 2006 med hela två. Är det för att mätredskapen har förfinats? Nej, ingenting sådant har någonsin hävdats från SCB. Faktum är att man inte ens kan beräkna en felmarginal på KPI, eftersom man inte ens i teorin kan definiera vad ett fullständigt korrekt mått skulle innebära. Decimalerna är alltså bara en eftergift till alla de samhällsaktörer som till varje pris vill ha exakt data att stoppa in i sina analysmodeller. Men under samma tid har framstående nationalekonomer på fullt allvar drivit tesen att inflationen i t.ex. USA överskattats med en hel procentenhet per år.

Borde inte slutsatsen egentligen bli en något större ödmjukhet? Det vill säga: lägre anspråk på exakthet. Tänk om vi inte skulle säga att inflationen är 4,5 procent utan avrunda till "ungefär fem procent". 

I förlängningen skulle detta också påverka måttet på ekonomisk tillväxt (real BNP). När detta tillväxtmått sjunker från +0,1 procent det ena kvartalet till -0,1 procent nästa kvartal, rapporteras detta idag som vore det en betydande nyhet: tillväxten har gått från positiv till negativ! Men gränsen mellan plus och minus kan i sådana fall sägas hänga på hur man mäter inflationen. Vore det inte rimligare att i båda fallen avrunda till noll och konstatera att samhällets ekonomi tycks ha stannat på en jämn nivå av nolltillväxt? Tanken är provocerande. Sedan 1900-talet har vi byggt ett samhälle utifrån tanken på att makroekonomiska förhållanden måste vara mätbara med en hög grad av precision. Men om vi ser till de produkter som faktiskt köps och säljs, och till hur det bestäms vilka priser som faktiskt betalas, tyder mycket på att vi framöver måste vänja oss vid tanken på att pengarnas värde är alltför relativt, alltför subjektivt, för att det alls ska gå att mäta med ett enda allmängiltigt index.

FRAMÖVER

Vi har spelat in ett nytt studioalbum med Vox Vulgaris – det första på tjugo år! Man får lugnt säga att en hel del har hänt på vägen, rent musikaliskt. Men vi utgår fortfarande från medeltida instrument och i huvudsak från medeltida nedtecknade melodier. Nu återstår mest lite mixning innan detta album är redo att släppas.

Vox Vulgaris har också några spelningar inbokade i sommar: 1 juni på Sjätte tunnan (Stockholm) samt under Medeltidsveckan (Visby) den 8 och 9 augusti på Kapitelhusgården.

Kulturtidskriften OEI är på gång att färdigställa ett temanummer om organisering, där jag även själv medverkar med en liten text – om rådkommunismen, i spänningsfältet mellan organisering och spontanitet. Därtill kommer numret bland annat rymma en längre text från Kosmoprolet i svensk översättning. Någon form av OEI-release äger rum i Stockholm den 11 juni.

Medborgarhuset i Hägersten har som vanligt massor på gång. Låt mig särskilt rekommendera studiecirkeln om trädgårdskonstens historia som drar igång den 11 april:

Från det bibliska paradiset och Babylons hängande trädgårdar till Alhambra och den medeltida örtagården, hortus conclusus. Från den barocka formträdgården och den engelsk-kinesiska landskapsparken till samtida strömningar som ”trädgården i rörelse” och ”nya perenna rörelsen”.

Om några veckor ordnas något som heter Vetenskapsfestivalen i Göteborg, där jag kommer att medverka i ett samtal på stadsbiblioteket: "Artificiell kreativitet & det mänskligas gräns", på kvällen den 18 april.

Ett annat slags samtal blir det på Kulturhuset i Stockholm under kulturnatten den 20 april: 

Kl. 19:30-20:15

CD-skivans uppgång, fall och förträfflighet, Rasmus Fleischer, Ika Johannesson och Tommie "DJ 50 Spänn" Jönsson minns CD-skivans storhetstid.

Observera att de tillämpar det absurda förbudet mot att medföra väskor!

I höst är det förresten premiär för nya SVT-serien "The Pirate Bay", där en av rollfigurerna enligt IMDB heter Rasmus Fleischer och spelas av Max Vobora. Det ska sägas att manusförfattare eller produktionsbolag aldrig hörde av sig till mig, vilket de givetvis inte heller har någon plikt att göra. Men klart jag är nyfiken på hur historien om Piratbyrån kommer att skildras!

Nyhetsbrevet är tillbaka i början av maj! Nyfiken på kommentarer om dess utformning. En fördel med att skriva upp sig som (gratis) prenumerant är att man även kan kommentera. Sen är jag extra tacksam för att några av er som prenumererat på detta nyhetsbrev alldeles frivilligt valde att donera en slant! För tillfället så saknar jag nämligen fast inkomst.